Restprodukter

Den svenska järn- och stålindustrin genererade två miljoner ton restprodukter under 2024. Av dessa användes cirka 54 procent externt, exempelvis som råvara eller byggmaterial i andra verksamheter, medan 27 procent återfördes till de egna processerna. Endast omkring 19 procent deponerades som avfall.
Utöver dessa restprodukter uppstår även järn- och stålskrot vid tillverkning och bearbetning av stålprodukter. Detta så kallade returstål återanvänds som råvara i produktionen eller säljs vidare för återvinning.

Återanvändning av restprodukter

Restprodukter från järn- och ståltillverkningen har ofta värdefulla tekniska och kemiska egenskaper som gör att de kan ersätta jungfruliga råvaror. Genom att använda material som slagger, stoft och slam i nya tillämpningar minskar behovet av utvinning av nya material samtidigt som avfallsmängderna reduceras.

Metallurgiska slagger används exempelvis som bygg- och anläggningsmaterial i vägar, betong och ballast. De används även inom cementtillverkning, vattenrening och som råvara för olika isoleringsmaterial. Andra restprodukter återförs till metallurgiska processer för att återvinna värdefulla metaller eller slaggbildare.

Vid de malmbaserade stålverken kan stora mängder restprodukter återföras direkt till produktionsprocesserna. SSAB har exempelvis utvecklat en teknik där restmaterial som hyttsot, finskrot och glödskalsslam binds samman till briketter som kan användas som råvara i masugnen. När masugnsprocessen fasas ut ur produktionen kommer restmaterialströmmarna att behöva ta nya vägar.

Exempel på restprodukter

De vanligaste restprodukterna är metallurgiska slagger, olika typer av stoft och slam samt fasta restmaterial från produktionen.
Slagger utgör mer än hälften av de totala restprodukterna. Den största enskilda kategorin är masugnsslagg, men även LD-slagg, ljusbågsugnsslagg, AOD-slagg, skänkslagg och avsvavlingsslagg förekommer.

Andra vanliga restprodukter är:

• gasreningsstoft och gasreningsslam
• glödskal
• slipspån och slipmull
• tegelskrot från ugnsinfodringar
• järnklorid, zink, tjära, bensen och svavel

Glödskal

Glödskal är den tunna oxidbeläggning som bildas när hett stål kommer i kontakt med luft. Under bearbetningen lossnar beläggningen i form av flagor. Eftersom glödskal huvudsakligen består av järnoxider kan det ofta användas på liknande sätt som järnmalm, exempelvis som råvara vid tillverkning av råjärn, ferrolegeringar och cement.

Restprodukter från betning

Vid betning av stål med syror uppstår bland annat järnoxid, järnsulfat och metallhydroxidslam.

Järnoxid som återvinns från saltsyraprocesser kan användas inom elektronikindustrin för tillverkning av ferriter. Järnsulfat används bland annat inom vattenrening. Metallhydroxidslam innehåller värdefulla metaller som krom och nickel, vilket gör återvinning av dessa material till ett viktigt forskningsområde. Inom Outokumpu har metoder utvecklats för att återföra sådant slam till produktionsprocesserna.

Klimatomställningens påverkan

Stålindustrins klimatomställning förändrar både mängden och typen av restprodukter som uppstår.

När masugnsbaserad produktion successivt ersätts av elbaserade processer minskar tillgången på masugnsslagg samtidigt som mängden ljusbågsugnsslagg ökar. Övergången till vätgasbaserad direktreduktion och användning av järnsvamp som råvara leder också till att nya typer av slagger bildas.
Sammantaget innebär omställningen att restprodukternas egenskaper förändras, vilket skapar behov av fortsatt forskning och utveckling för att säkerställa att materialen kan användas på ett resurseffektivt och samhällsnyttigt sätt.

Minskat behov av deponering

Under lång tid har stålindustrin arbetat för att minska mängden material som måste deponeras. Flera företag har därför avvecklat sina egna deponier och fokuserar istället på återanvändning, återvinning och extern användning av restprodukter.
Målet är att minimera mängden avfall så långt det är tekniskt, miljömässigt och ekonomiskt rimligt. Även om vissa avfallsmängder har ökat, exempelvis till följd av effektivare rökgasrening, är den långsiktiga trenden tydlig: mängden material som deponeras från svensk stålindustri minskar successivt.