Vem är egentligen elmarknaden till för och vilka behov ska den fylla? För svensk stålindustri blir el en allt viktigare insatsvara, där elmarknadens funktion och kostnader är avgörande för företagens konkurrenskraft. Men idag utfärdas böter till företag när de inte med precision kan förutspå elförbrukningen varje kvart.
De senaste åren har stora förändringar som påverkar balansmarknaden genomförts, vilket ökat osäkerheten. Införandet av flödesbaserad beräkning, 15-minuters avräkning samt en automatiserad nordisk energiaktiveringsmarknad för mFRR har lett till höjda obalanskostnader samt extrema priser på balansmarknaden, även då systemet inte varit hotat.
Konkret innebär detta att företag som är stora elkonsumenter i förväg behöver ange hur mycket el de avser använda, ner på 15-minutersnivå. Om företaget, på grund av ett oväntat stopp i produktionen, inte prickar prognosen kan enstaka minuters fel ge straffavgifter på miljoner. Straffavgiften utgår heller inte ifrån den faktiska balanskostnaden, utan merparten betalas till någon som ligger i motsatt obalans.
Detta skapar en risk som hotar nyetableringar och tusentals befintliga företag. I dag tvingas vindkraftsproducenter och andra aktörer att hålla tillbaka produktion för att undvika oförutsägbart höga obalanskostnader. Konsekvensen blir att elanvändare får betala priset i form av högre elpriser.
Straffavgiften, det så kallade “takpriset”, på 10 000 euro per megawattimme är oproportionerlig och planen är att öka taket till 15 000 euro för att samordna mot EU. Kostnaderna blir ett straff snarare än ett styrmedel för industrier som inte kan styra sin elanvändning på det sättet. För att undvika snedvridningar och risker måste takpriset omedelbart sänkas, samt andra förändringar genomföras.
Samtliga elanvändare från industrin som besvarade remissen kring obalansprissättningen förespråkade ett sänkt takpris. Trots detta valde Svenska kraftnät att stå fast vid bötestaket. Med nuvarande modell för balansmarknaden går utvecklingen i motsatt riktning mot den politiska och industriella viljan att elektrifiera industrin och få fler investeringar i Sverige.
Förutom ökade och helt oförutsägbara kostnader har osäkerheten lett till att balansansvariga elhandlare blivit ovilliga att sluta avtal med den processindustri som inte på kort varsel kan agera utifrån kraftsystemets behov eller planera sin drift på 15-minutersnivån. Risken för stora prischocker är helt enkelt för stor.
Att hantera obalanser borde i stället underlättas av att aktörer kan samla resurser i en portfölj. Att lägga det ansvaret på enskilda företag som inte har el- och balanshandel som sin huvudsyssla blir ohållbart.
När vi sett effekterna av förändringarna, och kan konstatera att de missgynnar en utveckling som är önskvärd både politiskt och ekonomiskt, behöver beslutsfattarna inse att det krävs åtgärder genast.
Ett sänkt takpris, en förändrad prissättning av obalanserna där marginalkostnaden inte får utslag och kan tas av ett större kollektiv, samt ett tydligare ansvar för balansansvariga elhandlare är förslag som behöver genomföras.
För svaret på frågan ”vem är elmarknaden till för?” är elanvändarna, som använder elen i sina hushåll eller som förädlar elen till produkter. Det är den industri som bygger Sverige starkt, slåss mot knivskarp internationell konkurrens, investerar miljardbelopp i klimatomställningen och representerar nödvändig verksamhet för svensk beredskap. Vår betydelse borde vara av tillräckligt strategiskt intresse för att både politiker och myndigheter ska agera.
Henrik Ager, vd Höganäs AB
Göran Björkman, vd Alleima AB
Håkan Dedorsson, vd Björneborg Steel AB
Pär Emanuelsson, vd Uddeholms AB
Rickard Eriksson, SVP och Sverigechef för Operations, Outokumpu Stainless AB
Marcus Hedblom, vd Ovako AB
Victoria Hellström Mader, vd Befesa Circular Alloys Sweden AB
Anders Lehman, vd Vargön Alloys AB
Mathias Lewen, vd Surahammars Bruks AB
Jan Moström, vd LKAB
Ad Raatgeep, vd Suzuki Garphyttan AB
Annika Roos, vd Jernkontoret
Johnny Sjöström, vd SSAB