Avfall och biprodukter

Svensk stålindustri är en viktig del av den cirkulära ekonomin. Det sker genom stålkretsloppet – återvinning av järn och stål – och genom att restprodukter tas till vara.

Restprodukt är inget juridiskt begrepp. Det används som ett samlingsnamn för material som uppstår vid sidan av huvudproduktionen. 

Branschen arbetar kontinuerligt för att använda parallellproducerad material så effektivt som möjligt. Olika egenskaper tas till vara i olika användningsområden. Målet är att ersätta en del av de traditionella råvarorna och därmed minska uttaget av nya råvaror. 

Det handlar om cirka två miljoner ton restprodukter per år. Av dessa deponeras cirka 20 procent.

Jernkontoret följer och bidrar till att utveckla miljölagstiftningen och hur den används. Det gäller bland annat avfallsdirektivet (WFD), REACH och hur regelverken samspelar. Arbetet omfattar också BREF-dokumenten om bästa tillgängliga teknik för avfallshantering (WT) och deponier (LAN) samt deponeringsdirektivet (LWD). Inom Jernkontorets teknikområde TO 55 Restprodukter samarbetar företag i branschen. Det sker till exempel genom forskning, testning av egenskaper och aktivt deltagande i arbetet med att ta fram standarder. (Länk till TO 55) 

Cirkulär ekonomi är ett viktigt område för branschen att följa. EU-kommissionen har aviserat ny lagstiftning om cirkulär ekonomi (CEA) under tredje kvartalet 2026. I de förberedande studierna nämns biprodukter kort, medan fokus hittills främst legat på att underlätta för en fungerande inre marknad för avfall och sekundära material.  

Jernkontoret anser att ny lagstiftning även bör inkludera åtgärder för att underlätta en gemensam inre marknad för biprodukter.

Ramdirektivet Avfall och biprodukters roll i avfallshierarkin 

Direktivet etablerade bland annat en avfallshierarki. Den innebär att man i första hand ska förebygga att avfall uppstår. 

Stålindustrin bidrar till detta genom att säkerställa användning av biprodukter, återanvända material internt och återvinna till exempel metallinnehåll i stoft. På så sätt minskar branschen behovet av nya råvaror. 

När stålprodukter har använts färdigt och skrotas blir de återvunna råvara i form av skrot. Stål kan återvinnas ett obegränsat antal gånger utan att egenskaperna försämras. 

Sammantaget gör detta svensk stålindustri till en resurseffektiv och cirkulär bransch. 

Avfallsdirektivet ger möjlighet att omklassificera avfall till produkt genom så kallade End-of-Waste-kriterier (artikel 6). Läs mer om skrot och andra råvaror (jernkontoret.se).

Avfallsdirektivet skiljer också mellan avfall och biprodukter (artikel 5). För att ett material ska räknas som biprodukt måste fyra villkor vara uppfyllda. Det finns en vägledning för biprodukter som togs fram för många år sedan. Den bygger på dåvarande rättspraxis från EU-domstolen.  

Så här går bedömningen till för ett material: 

• Först görs ett så kallat avfallstest. Avfallsinnehavaren  avgör om det är avfall enligt avfallsdefinitionen. Om man vill göra sig  av med det, eller det måste hanteras som avfall enligt lag, är det avfall. Det skulle kunna upphöra vara avfall genom eventuella End-of-Waste-kriterier.  

• Om det inte räknas som avfall, görs ett så kallat biproduktstest. Materialet ska uppfylla villkoren  i artikel 5. Det innebär bland annat att det är lagligt, har producerats som en del av en normal industriell process och att det finns en marknad för det. Det som oftast är svårast att bedöma är kravet på att användningen inte får ge negativa effekter för miljö eller hälsa. 

Om alla kriterier är uppfyllda ska materialet registreras i REACH-förordningen. Om det används i exempelvis en byggprodukt ska det också vara CE-märkt och uppfylla relevanta standarder. 

Redan i 2008 år lagstiftning fick EU-kommissionen möjlighet att ta fram gemensamma kriterier för hur reglerna om biprodukter ska tillämpas. Syftet är att skydda miljö och hälsa, använda naturresurser effektivt och främja industriell symbios. Gemensamma kriterier har ännu inte tagits fram, men några medlemsländer har gjort nationella sådana, dock inte Sverige. 

Förslag som bidrar till cirkulär ekonomi 

Inför materialspecifik lagstiftning för biprodukter i kommande CEA

Ta fram ny lagstiftning för biprodukter som är anpassad för olika sorters material. Ett krav är dock att man först stryker kravet i artikel 5 i avfallsdirektivet (art 5.2 i Vattendirektivet) som säger man ska utgå från de striktaste gränsvärdena för utlakning inom EU. Sådana värden kan bygga på lokala förhållanden och är därmed inte relevanta för hela EU. Om denna nivå skulle används som gemensam utgångspunkt i en kommande lagstiftning kommer redan etablerade nationella marknader för biprodukter slås ut. 

Om alla kriterier i kommande lagstiftning är uppfyllda ska ett material klassas som biprodukt och sättas på marknaden direkt. Det skulle underlätta en gemensam inre marknad för biprodukter och minska risken för godtyckliga och olika bedömningar av samma material för samma användning inom EU. 

Komplettera avfallsdirektivet med en definition av vid återtag (end-of-use)

Inför en regel som gör det möjligt att ta tillbaka material när en produkt har använts färdigt, utan att det klassas som avfall. Detta gäller när materialets egenskaper inte har förändrats under användningen. 

I sådana fall bör tillverkaren kunna ta tillbaka materialet utan krav på avfallstransportdokument eller särskilt tillstånd för avfallshantering. Det handlar om samma material som tidigare har satts på marknaden som produkt. 

Se över treårsregeln för mellanlagring av avfall  

Anpassa den svenska tillämpningen av treårsregeln för mellanlagring av avfall. Inom EU är tre år i princip en huvudregel, medan det i Sverige tillämpas som en fast gräns, upp till tre år. 

För att möjliggöra en senare användning av material bör lagringstiden kunna förlängas i vissa fall. Förslag om detta har tagits fram av både Naturvårdsverket och industrin men har ännu inte genomförts av regeringen. Dessutom bör denna EU-regel också förlängas med ytterligare några år.  

Deponeringsdirektivet (LWD) 1 och koppling till BREF för deponier 

Stålindustrin deponier

Inom stålindustrin har de flesta företag egna deponier för de avfall som uppkommer parallellt med stålproduktionen. Cirka 20 procent av restprodukterna deponeras. Material som inte kan deponeras internt skickas till kommunala eller kommersiella deponier. 

Företagen arbetar kontinuerligt för att minska mängden avfall, så långt det är tekniskt och ekonomiskt rimligt. Vilken hantering som är bäst ur miljö-, teknik- och kostnadssynpunkt måste dock bedömas i varje enskilt fall. 

I vissa fall är det inte miljömässigt motiverat att minska avfallsmängderna. Ett exempel är gasrening. När reningen blir mer effektiv ökar mängden stoft. Det är positivt för miljön eftersom utsläppen till luft minskar, även om avfallsmängderna ökar. Därför är det inte rimligt att sätta generella mål för att minska denna typ av avfall. 

Det är också viktigt att undantagen för dessa parallellproducerade restprodukter i avfallsbeskattningen finns kvar. Det går inte att producera stål utan att samtidigt få restprodukter. 

Regler för deponering

Enligt deponeringsdirektivet måste den som ansvarar för en deponi ha tillstånd. Endast behandlat avfall får deponeras. 

I beslut 2003/33/EG fastställs kriterier och rutiner för att ta emot avfall vid deponier. Deponier delas in i tre kategorier: 

• farligt avfall  

• icke-farligt avfall  

• inert avfall (som inte bryts ned eller bränns, till exempel grus, sand och sten)  

IED och BREF-arbetet

Deponering har länge omfattats av industriutsläppsdirektivet (IED) Länk till IED men fram till 2025 har det inte funnits någon BREF med BAT-slutsatser. I det reviderade direktivet (IED 2.0) finns nu möjlighet att ta fram en sådan BREF för deponering av farligt och icke-farligt avfall. Inert avfall undantas. 

Det är viktigt att nya BAT-slutsatser inte ändrar redan gällande tillstånd enligt deponeringsdirektivet. Kraven i kommande BAT-slutsatser ska inte tillämpas i efterhand på redan avslutade deponier. 

Pågående arbete med deponerings-BREF

Arbetet med en BREF för deponering startade 2025 och är ett av de första som genomförs enligt IED 2.0. Arbetet ska slutföras inom fyra år. 

Det är en utmaning eftersom det saknas en tidigare BREF att utgå från. Arbetet omfattar alla typer av deponier, inklusive kommunala deponier och industrins egna. Stålindustrins deponier skiljer sig dock från andra typer av deponier, eftersom de innehåller andra material. Avslutade deponier bör inte omfattas av BREF:en. Det är också viktigt att skilja mellan krav för industrins deponier och andra deponier. 

En central fråga i arbetet är att minska metanutsläpp från deponier, för att minska klimatpåverkan. För avfall från stålindustrin är denna fråga dock i regel inte relevant. 

Omfattningen av BREF:en måste utgå från deponeringsdirektivet och gällande mottagningskriterier och komplettera detta. En BREF eller BAT-slutsatser kan inte ändra annan lagstiftning – sådana ändringar måste göras i respektive regelverk.