Bergwerkslexicon

Abguss kallas vid myntning det Silfver, som, efter smältningen, sitter qvar vid bräddarne uti Digelen, och särskilt sedan tilgodogöres.

Abyssinus Lapis betyder hos några mjuk, eller mogen Asbest. Se Wall. Syst.Min. T. I., s. 395, samt ordet Asbest.

Acanthiodontes, Se Ormtungor.

Acerosus, eller Asbestus acerosus, Se Sådslag, Sådberg.

Acetabula Echinorum, Se Wårtstenar.

Achates, Elementaris, Sacra, Mochoensis &c. Se Agat och Islands Agat.

Aciculæ Lapideæ, Se Judennålar.

Acroporæ är det samma som Madreporiter, eller Stjern-Coraller. Se Coraller.

Adamas, se Diamant.

Adamica Terra är en röd jord,utaf hvilken Adam tros vara skapad. Uti Wall.Syst. Min. T. I. sid. 17. säges den vara en röd mylla; men uti PottsLithogeognosie 2 D. sid. 6. räknas den til Lerarter. Gemenligen förstås därmed en enkel Jord, som icke vidare kan decomponeras.

Aducera säges i synnerhet om Järn, då det genom eldens verkan, med eller utan tilsatser, göres mjukare. Huru detta tilgår, och huru Tackjärn kan aduceras, eller göras lika mjukt som Stångjärn, kan inhämtas af Herr de Reaumurs L'art d'adoucir le Fer fondu, samt af den 1782 utkomne JärnetsHistoria, hvaraf finnes, at sådant låter sig göra endast genom lång Cementering, eller Glödgning, uti slutne kärl; och at tilsatser af åtskillige absorberande ämnen, såsom Crocus Martis, Benaska, Krita, Blyerts, m. fl. därvid intet uträtta mera, än at i någon mån förhindra Afbränningen och befordra skyndsamheten. Detsamma vinnes också allenast med tilsats af Kolstybbe, eller Sågspån, då gutne arbeten däruti inbäddas, och väl tiltäpte hållas några dygn uti jämn glödgning.
Aduceradt får således det Stål, Tackjärn, eller Stångjärn, heta, hvilket genom en aducerande glödgning, eller cementering blifvit mjukare gjordt, antingen på ytan til en viss tjocklek, eller altigenom, alt efter som ämnet blifvit på längre, eller kortare tid, eller med svagare, el!er starkare hetta, cementeradt.

Aes betyder så väl koppar, som kopparblandad metall.

Aes Caldarium, Under detta namn förstås egenteligen den composition, som brukas til hvarjehanda bränn- och reflexions-speglar, och göres gemenligen afKoppar, Tenn, Regulus Antimonii och Zink, til olika proportioner sammansmälte, efter olika Mästares särskilta förfarenhet. Messing 4 delar, Tenn 1 del och Regulus Antimonii ½ del är en god Composition. Om SpegelMetall, se vidare Järnets Historia sid. 536, 560.

Aes Corinthiacum, Se Corinthisk Metall.

Aes Ustum, Bränd Koppar, Se ordet Koppar Aska.

Aetites, Se Örnsten.

Afbräcka (Abbrechen) betyder vid förtent Blecksmide, at, genom de första gången förtente Bleckens åter neddoppande uti det smälta Tennet, aftaga det, som fastnadt för mycket vid och skilja Blecken ifrån hvarannan. Se Blecksmide.

Afbränning, (Abgang, Abbrand). Därmed förstås antingen 1:o. Den minskning, eller afgång uti vigten, som rena Metaller lida genom Eldens och Luftens verkan, medelst glödgning och smältning, under deras förarbetande; eller ock 2:o. Den afgång, som blandade, eller orene Metaller, undergå vid deras skiljande, eller renande, genom eldens åtgärd..
De rena, eller enkla, Metallers Afbränning består egenteligen däruti, at deras Phlogiston. eller bränbara del, förtäres, förstöres, eller absorberas, uti stark glödgnings eller smältningshetta, af Luftens, eller andre absorberande Ämnens tilkomst. Guld, Platina, eller det hvita Guldet, och Silfret uti sin fullkomliga renhet, äro de ende ädle Metaller, hvilka så starkt äro med deras Phlogiston förenade, at de ganska länge tåla både en svagare, så väl som den strängaste hetta, utan någon märkelig minskning uti vigten; lida således intet oftare någon Afbränning, än då de äro inblandade med en eller annan af de oädle Metallerne, och skola därifrån afskiljas, då Afbränningen intet består uti annat, än den oädle Metallens bortgång, och uti något, som den kan röfva med sig. Om möjligheten och sättet, at med konst göra de Ädla Metallerna flygtiga uti häftigaste eld, såsom för Bränspegel, är på detta rum ingen fråga.
De rene oädle och halfva Metallerne förbrännas i den mån, som allmänna Luften mer eller mindre tilkommer, och alt efter som de uthärda en mindre eller längre påstående svagare, eller starkare hetta, hvarunder de förvandlas til et jordagtigt, eller glasigt ämne, så fort Phlogiston bortgår. Uti glödgningshetta, under Luftens åtkomst, förvandlas Järn, Koppar, Regulus Antimonii, Nickel,Kobolt och Magnesium först på ytan, och änteligen altigenom, til en svartbrun, eller grå, skör och lös metallisk Kalk, som uti starkare smälthetta blifver svart, brun eller röd, slagg- eller glas-artad; men om hettan uphörer, så snart ytan allena är betäckt med den förbrände Metalliska Jorden, som då Glödspån, eller SmedsSinder, kallas, finnas Metallerne hafva förlorat något uti vigten, sedan denne Glödspån blifvit afsöndrad, som då är deras Afbränning. Ju större ytans areal inehåll är emot Metallens tyngd, eller dess Qvantitas Materiæ; ju längre Glödgnings hettan påstår, eller ju oftare den itereras, och ju mera Luften tilkommer, dess större blifver Afbränningen; utom hvad Metallens mer eller mindre renhet samt Eldsämnets tärande egenskap, om det är af Växt- eller Mineralriket, därtil kan bidraga.
I följe däraf lider Metallen minsta Afbränning, då den står smält, til exempel, uti en trång Digel, med liten yta emot Metallens mängd, emedan ytan, där luften åtkommer, endast lider Afbränning, och om ytan kan vara aldeles befriad ifrån luften genom en öfversmältning af något rent glasämne, som är fritt ifrån frätande materia, så kunna alla oädle Metaller likaledes ganska länge under smältning bevaras ifrån Afbränning. Den mäst förbränliga materien, Järnet, har uti en Glasugn, med glas betäckt, stådt en månad utan Afbränning, eller minskning i tyngden.
Alla Materier, som smälta, förrän de glödgas eller uti glödgnings Momentet, såsom: Tenn, Bly, Wismut, Zink och Regulus Arsenici, lida ingen Afbränning, förrän uti Smältningsgraden, då de tvenne senare, Zink och ArsenikMetallen, ändteligen helt och hållne, med luftens tilgång, förflyga; men de förre förbrännas allenast i proportion af ytans storlek emot Metallens mängd, och det uti glödgning til en metallisk Kalk, eller Aska, men uti stark hetta til Glas. Denne Afbranning går så mycket fortare, ju flitigare den metalliska ytan blottas ifrån den Aska, eller glasartade Slagg, som därunder upkommer och betäcker ytan samt förhindrar Afbränningen.
Ibland hårdsmälta Metaller har i synnerhet Afbränningen blifvit försökt på Järn, hvarvid befunnits, at följande Sorter under jämn glödgningshetta, och af lika Volume, i Glödgugn förlorat på olika tider, som följer, nemligen:

timmar proCent timmar proCentSegt och mjukt Järn - - 9 15½ 288 26½Kallbräckt Stångjärn - - - D:o 7 1/4 D:o 32 1/4Tackjärn, hårdsatt - - - D:o 8 1/9 D:o 26Bränstål - - - - - D:o 8 1/8 D:o 23 3/4
Mera härom ses af Järnets Historia s. 193, 204, 212. I allmänhet räknas på groft Stångjärn uti Glödgugn för Flameld vid första upglödgningen, då den sker hastigt, 5 proCents Afbränning, och uti följande upglödgningar något mera, alt efter som ytan tiltager, til exempel: På gröfre Järnförädling af Stångjärn, som fordrar allenast en enda upglödgning, såsom vid Vals- och Skärverk, Klippverk och Kniphamrar, på Klippjärn, Skärjärn, Knip- eller Bultjärn samt grof Spik, med mera, afgår ej mera än 5, högst 6 proCent. Men vid flere glödgningar, och på grannare tilverkningar, såsom fint Bandjärn, Takplåtar, medelsorter af Spikar &c. räknas 11, 12 à 12½ proCent uti Afbränning; däremot på Bränstål, som endast en gång upglödgas för Bläster, allenast 5 proCent. Om Afbränning i gemen, så väl som på hvarje sort af Svartsmides tilverkning, se Anledningar til förbättringar af Järn och Stål-förädlingen s. 85 o. f. samt Järnets Historia.
All Afbränning på Järn, antingen genom Glödgning, eller Smältning, består ej uti annat än förbrändt Järn, som förlorat sitt bränbara Ämne, utom hvad som uti luften förflyger. Således kan af sådan Glödspån, eller Slagg, 19 à 20 proCent åter reduceras til Stångjärn, allenast genom smältning på en tjenlig Ugn och sedan i Härd uträckt. På lika sätt kunna ock de öfrige oädle Metallernes Slagger reduceras, men med mycket olika afgång efter omständigheter.
Kopparens Afbränning på lika tider är mindre säkert utrönt, men befinnes vida mindre, och allenast 14:del emot Järnet uti lika Glödgnings hetta.
Annorlunda förhåller sig Afbränningen vid Metallernas smältning och Raffinering, eller afskiljande ifrån främmande inblandningar, vid stora Verken, efter som det af långlig förfarenhet blifvit stadgadt, såsom vid Stångjärns Smide bestås Smeden 6 Lispunds Afbränning på 26 Lispund Tackjärn, eller 23 1/13 proCent, som dock är mycken förändring underkastadt, och går til litet mer, eller litet mindre, efter Tackjärnets art och Smedernas olika ställning och handtering i härden. Ofta förlorar Järnet i godheten, då Smeden vinner i Öfverjärn. Vid Tackjärnets förvandling til Stål, genom smältning uti Härd, förorsakas den största Afbränning, som stundom går öfver 40 proCent; men Tackjärn af tjenligaste Stålmalm bör ej lida mer, än 27 à 30 proCents afgång.
På Blick- eller Brandsilfvers Finering til Bergsint räknas uti ordinarie Afbränning 1 lod på marken, eller på 16 lod; men då stundom mera afgår, får det namn af extraordinarie Afbränning.
På et Skeppund Råkoppars Garning, eller Finering til Garkoppar, bestås uti Afbränning vid Avesta 2 Lispund 8 marker. Är Råkopparen af bättre art och Garmakaren väl försiktig , kan Afbränningen blifva mindre; men är Kopparen Blyhaltig, eller mycket oartad, blifver den större. Vidare om Afbränningar vid Segringar och flere stora Smältverk ses af Cramers Metallurgie och Schlüters Hüttenverk.

Afdarra (Abdörren) kallas vid Segerhyttor, när de Kopparskifvor, eller Kinstycken (Kienstöcke), som ännu hålla något Bly och Silfver qvar, sedan de varit på Segerhärden, sättas i Darrugnen, at det öfriga Blyet och Silfret fullkomligen må utbringas. Se Segring och Darrugn.

Afdrag kallas vid Garning, då Krats, Stybbe och annan orenlighet drages af den uti Garhärden smälte och flytande Kopparens yta ned i Kratsgropen.

Sådan afdragning tilgår på det sättet, at sedan Kopparen är uti Garhärden nedsmält, jämt med Härdranden, ställes Blästern, Kolen afskjutas med Kryckan, eller Afdragsbunken, (som är et Trädstycke, fästadt på et smalt järnspett) och på de grofvaste slås vatten. Den flytande Kopparen befinnes då på ytan öfverdragen med Krats af förbrändt Järn och annan smält Slagg, eller orenlighet, som med vatten afslackes och afdrages med Afdragsbunken varsamt öfver Härdranden ned uti Kratsgropen, vid kanten af Härden, hvarest de afsläckas än vidare. Den Krats, som ej kan afdragas, skjutes därifrån inpå den flytande Kopparen, tillika med den Koppar, som fäst sig på Härdranden, och Nasen, som stötes av Forman. En ny Kopparlapps ända nedmakas i Härden, kolen öfverskjutas och Bälgorne släppas i gång. Sådane Afdrag göras två, eller flere, på hvar Garning, alt efter som Råkopparn är mer, eller mindre ren. SeGarning. Om Afdrag vid Silfverdrifning se Afstråk.

Affall (Abfall) säges Malmen lida, när den ändrar sig uti Grufvan och blifver svagare til sin halt. Affall kallas ock vid MetallFabriquer all Skro och Krats, som afgår under vissa Arbetens förfärdigande.

Afflöd kallas det fina Gods vid Stålsättning, som vaskas på Planhärd. Se Aflö-Härd och Sållsättning.

Afgifter. Därmed förstås här, hvad som af Bergverken betalas til Kongl. Maj:t och Kronan. Om afgiften för Fahlu Kopparverk, se Afradskoppar. Om de många afgifter, hvarmed Järnet är belastadt, såsom Hammarskatt,Recognition, Bevillning, Landttull, Vägare-penningar, Stånd-penningar, Järn-Contoirs afgift, Sjötull, Licent, med dess förhöjningar, Sjörättspengar,Armpengar, Tolag, Bourse afgift m. m. se Herr Sandels Acad. Afhandl. om Friheter och Utskylder, åtföljande Järntilverkningen, utgifven i Upsala 1781.

Afgång kallas alt det, som i Rostning, Smältning, Drifning, Finering, Smidning &c. förloras, och är denne Afgång antingen vanlig, eller som ordinairt består, eller ovanlig, då vederbörande derföre böra vara ansvarige. Se ordet Afbränning. vid Myntning kallas det Afgång, som brister vid smältningen, men Abguss det, som fastnar i Digelen.

Afkyl-Ränna, eller Abkühl-rinne, Silfver-Ränna, är en 6 eller 7 alnar lång Träränna, som vid Drifugnar, efter Silfrets Blickning på Test, insättes genom den öpning, hvarest Lågan utgår, då vatten, som med Slagg förut blifvit upvärmdt, til blickens afsvalande skall insläppas.

Aflopps-Ränna kallas den Ränna, hvarigenom vattnet bortflyter, sedan det til Vattuhjuls drift, eller på annat sätt vid Vattuverk, gjordt tjenst. Är det samma som Hjulbäck.
Aflopps-Ränna vid Grufvor är den Rännan, som tjenar at afföra det utur Grufvan upfordrade Vattnet.

Aflossning, Aflösning, (Ablösung des Gesteins) kallas sjelfva den skilnad, som är emellan en Gång, Sköl, Flöts, Klyft, eller Drum, och det å ömse sidor varande Berget.
Denne Aflossning är antingen: 1:o Tydelig, då Gången af et särskilt Stenslag (som får namn af Salband), likasom af et Skal, beklädes, eller omgifves. Se Salband. 2:o Otydelig, då Gången på sidorne är sammanväxt med Berget och därifrån ej kan skiljas annorlunda, än genom de särskilte Bergarter, hvarutaf den består. Sådane kallas egenteligen Anvuxne Gångar. SeGångar.
Aflossingar kallas äfven Klyfter, eller fina rämnor, i skifrige Bergarter.

Afluttra (Abläutern) säges vid Bergverk, när Småmalm, som utur Gufvan upkommit och med mycken orenlighet, eller odugelig Sylta, är blandad, lägges i et Såll, hvilket doppas i vatten uti et Fat, Aflutter-Fat kalladt, för at därmedelst afskilja det odugeliga Berget från den tyngre och renare Malmen.

Aflö, eller Lö af, (Abflauen) betyder at vid Vaskning på Planhärdar, med et Verktyg af Trä, som kallas Kista, arbeta Godset rent. Se Vaskning. Hos Tyska Bergsmän heter det egenteligen Abflauen, när Vaskdukarne sköljas i Faten; hvaremot de kalla sjelfva Vaskningen Abläutern.

Aflö-Fat (Abflau-Fässer) kallas de Käril, hvaruti det på Vaskdukarne fastnade Godset Afsköljes.

Aflö-Härd (Abflau eller Abfleh-Herd) kallas så väl de vanlige vid Vaskningen brukelige Planhärdar (Se Vaskning), som i synnerhet sådane, på hvilka det fina och lätta Godset, som vid Sållsättning går igenom Sällen och samlas i Karet, renvaskas. Desse äro inrättade npå lika sätt som de förre Planhärdarne, med Fälla samt brädbotten af 7 à 9 alnars lämgd och vid pass 2 alnars bredd. Se Planhärd.

Aflösning, Se Aflossning.

Afradshopar kallas nu mera vid stora Kopparverket tvenne Malmhopar af hvarje Lottning, som försäljas jämte flere, och för hvilka medlen inflyta til Afrads-Cassan. I äldre tider tilhörde AfradsMalmen Kronan; men blef sedan eftergifven. Se Lottning.

Afradskoppar. I allmänhet förstås med Afrad den Afgift, eller den Ränta, som, efter Skattläggning, af fast ägendom årligen bör utgå til Ägendoms Herren, eller Ränte-Ägaren, antingen Kronan eller någon annan, uti Penningar, Spanmål, Metaller, eller Malm. Således förstås här med Afradskoppar et visst Qvntum af denna Metall, som årligen tilfallit Kongl. Maj:t och Kronan, i synnerhet vid Fahlun, för Dess af ålder ägande andel i stora Kopparbergs Grufva; men uti Drottning CHRISTINAS tid uphörde Kopparbrukning för Kronans räkning, och lemnades ensamt til Fahlu Bergsmän emot Afrads erläggande af et Skeppund Koppar för hvarje Fjerdeparts fjerdedel, som utgjorde vid pass 1200 Skeppund Koppar årligen på den tiden, då Kopparbrukets tilverkning besteg sig til 12 à 20,000 Skeppund. Sedemera, och då efter Grufvans nästan totala ödesmål 1687 så hög Afrad ej mera kunde utgå, förvandlades Afraden uti Malm. hvaraf 9:de och 10:de hopen skulle försäljas för Kronans räkning til den mästbjudande Bergsman. Nu mera är denna Afrad den samma som Kronans Tionde-Koppar; men Afraden utgör ej alltid Tionden, utan stundom mer, såsom vid Fahlun, och oftast mindre, dfter som hvart och et Verk är taxeradt, i anledning af större och mindre förmåner och förläningar, som det af Kronan åtnjuter. Vid Fahlun bestiger sig Afradskopparen til vid pass 200 skeppund, som genom Kongl. Resolution af den 13 Januarii 1721 blef eftergifven til Verkets understöd och uprätthållande, under Kongl. Bergs-Collegii inseende och Disposition. Se Dess Handlingar om Bergverkens tilstånd 1768 s. 97.
Afradskoppar är således i gemen Kronans Ränta af Kopparverken, stadgad efter olika omständigheter och förmåner, som hvart och et Verk kan äga, såsom: antingen Malmen hämtas af Frälse, eller Ofrälse Grufvor, eller af begge tillika: om Verket har någre Förläningar, eller understöd af Kronan, och kan bära en högre Ränta, med mera.

Africano, Africano Fiorito, eller Africansk Marmor, Se Marmor.

Afroselino kallas uti Italien en sådig, finstrålig, mjölig och halfhårdnad Gipsart, liknande en sort Tungspat, som uti England fås under namn af Chaulk. Den brytes vid Alungrufvorne uti Monte rotundo vid Toscana.

Afryma kallas at borttaga Damjorden, som betäcker en Gång, eller Berg. Denna Jorden kalla Tyskarne Abraum. Se Jordrymning.

Afsats-Spade är vid Järngjuterierne en rundad något tjock Spade, hvarmed det rinnande Järnet ledes uti ingötet i Sandsängen och afdämmes med den samma, då Motet är fullt. På Fransyska heter den la Pelle.

Afskärning. Vid Bergverken säges at Malmgångar, Klyfter, Drummer ellerFlötser, afskäras, eller lida Afskärning, då andra Gångar, eller Klyfter, falla korsvis, eller uti en viss Vinkel däröfver, hvarigenom Hufvudgången, Klyften, eller Flötsen, som arbetas, antingen uti dess Strykning i Fält, eller uti dess Fallande på djupet, kan blifva dels aldeles ändad, eller terminerad, dels ock på en viss längd vara försvunnen emot den afskärande Gången, til dess densamma genom arbete blifvit genomdrifven och Malmgången på andra sidan återfinnes, antingen uti samma Strykningslinea och Väderstrek, eller Fallande, som den förut hållit, eller ock rubbad, kastad, eller flyttad til någon sida. Afskärning kansåledes vara af åtskillig beskaffenhet, såsom:
1:o Total, då en strykande Gång uti Fält tvärt av uphörer, eller termineras, emot någon annan fast Bergvägg, eller mägtig gång, som uti sned, eller rät vinkel möter honom och är af annat Bergslag, så at Malmgången icke mera kan igenfinnas. På Tyska säges då: Gang setset sich ab.
Exempel därpå kan gifvas uti de mägtiga Kopparmalms Gångarne vid Herrngrunder Bergverk uti NederUngern. Deras Strykning är i Norr och Söder med 45 graders Stupning ifrån Wäster til Öster. Uti Fält emot Söder hafva de börjat fördrummas och ändteligen blifvit tvärt afskurne genom en i Öster och Wäster strykande Klyft, bestående af en röd, starkt Järnhaltig stenhärdad Lera, 4 famnar mägtig. Sedan denne röda Klyft blifvit genomgången, har man där bakom emot Söder med en 278 famnars lång SuchStoIl, drifven uti et svart Kalkberg, förgäfves sökt igenfinna Hufvudgången, som nu aldeles varit försvunnen. Se Ferbers Abhandl. über die Geb. und Bergw. in Ungarn s. 157. I en händelse, at, vid Gångens Afskärning, et fast Berg utan Gångart och af annat Stenslag möter, har man väl anledning at frugta Gångens totala termination däremot, särdeles om Malmgången förut börjar at blifva fordrummad, eller i flere grenar sönderklufven; men detta omdöme bör ej gifvas för hastigt, innan noga blifvit undersökt, om icke Aflkärningen torde vara af en annan Gång, bakom hvilken den förlorade kan vara kastad, eller flyttad, til någondera sidan, och således icke aldeles terminerad, eller försvunnen.
Uti Gångens Fallande, eller på Djupet, kan den också afskäras genom någon annan mötande Bergart. Detta händer stundom därigenom, at en stark Kåpa, eller en flack sväfvande Gång, af den allmänna, eller annan Bergart, framskjuter och lägger sig öfver Gången, merendels icke öfver en eller annan famns mägtighet, som då bör igenomdrifvas, och hvarunder Malmen stundom förädlad, eller rikare, kan återfinnas. Dannemora mägtiga Järnmalms Gång har på sådant sätt, inom 100:de år, 3:ne gångor varit med dylik Gråbergskåpa på botten öfvertäckt, men har sedan därunder åter förbättrad igenfunnits.
Det kan ock sägas at en Gång afskäres, då Gråberget, eller allmänna Bergarten, slår en bugt in uti Gången uti dess Strykning i fält, hvaraf Malmfallet förminskas, men denne händelsen kommer egenteligen under namn afFörtryckning. Se detta ord. Likaså då Malmgången afskäres på Djupet, i det begge Gångens Sidoväggar i Hängande och Liggande stöta tilsammans. SeKila ut.
2:o Afskärning med Korsning sker, då den arbetade Malmgången ifrån et annat Väderstrek tilsättes, eller öfverkorsas, af en ofyndig, eller af annan Malmart fyndig Gång, pä sådant sätt, at den under arbete varande Gången väl blifver uti Korsningen afskuren, men återfinnes på andra sidan om Korsgången uti samma Strykning ochVäderstrek, som den för Afskärningen ägt. Vid Wolfsteins CinnoberMalmgång uti ChurPhalts gifves exempel, huru samma Gång först deladt sig och blifvit spridd uti 3:ne Drummer, och då HufvudDrummen uti Gångens Stund, eller Strykningslinea, blifvit efterfölgd, har samma Drum åter grenadt sig och ändteligen blifvit afskuren genom en tvärtöfver korsande 2 alnars mägtig Kam, bestående af en grå, stenhärdad Lera, eller Trapp-art. Den uti godt Anbrott afskurne HufvudDrummen träffades dock åter pä andra sidan om den afskärande Kammen, förande en Cinnoberhaltig Lera, men Anbrottet var uti lönande arbete nu mera emot den förra icke at förlikna. Et dylikt Exempel på en fördrummad Gångs Afskärning genom et bladigt Lerslkiffers Lager, efter hvil- kets genombrytning Gången åter lagt sig an uti sin förra Strykning, har blifvit i agttagit uti Zweybrücken vid Stahlberg nära til Moschel. Se Ferbers Bergmänn. Nachrichten von Zweybrücken sid. 38.
3:o. Afskärning med Kastning kallas det, då en öfverkorsande Gång, eller endast en Lossna, eller öpen Klyft, få afskär Hufvudgången, at den icke mera igenfinnes uti dess Hufvudlinea, utan blifver rubbad, flyttad, eller kastad, til någondera sidan, som efter all liknelse tilkommit däraf, at en del af Berget under någon förstöring, eller under danandet, sänkt, eller skrufvat sig, til någon sida. Se härom i synnerhet ordet Kastning.
4:o. Om Afskärningar uti Flodlägrige Gångar, eller Flötser, och deras förhållande, se Flöts och Stenkol.

Afstrossa, eller Abstrossen, kalas at med Sprängning, eller med Hammare och Kil, (Schlägel und Eisen) Strossenvis vinna Gången, eller Malmen, som sker då et Bårlag, eller en Huggare, med den öfre Orten fortgår, medan den andre efterföljer och genomhugger den började Strossen.

Afstråk (Abstrich) kallas det främmande ämne, som vid Sifverdrifningar, när Godset först begynner at flyta, simmar ofvanpå, likasom et fett, hvilket Drifvaren afdrager med en tråluta, eller Afstråkträ, som sättes på Glethaken: Håller ofta til 2 marker Silfver på Centnern vid rika Silfvermalmers Smältning. Består af Slagg, Skärsten, förbränd Koppar och Bly, jemte litet Silfver, som ej kommit at indränkas uti Verkblyet. Se Drifning. Afstråk kallas ock vid Sållsättning den lättare Bergarten, som med Stråkträdet afdrages. Afstråk vid Koppargarning är det samma, som Afdrag.

Afsätta säges en Gång, Sköl, eller Klyft, då den ändrar sin vanliga Strykning. Således om en Gång stryker i N. W., men vrider sig sedan i W., säges det, at Gången sätter af i Wäster.
Afsättande kallas de smala Drummer, som utgå ifrån en Hufvudgång. Hos Tyskarne få de namn af Abgehemnisse Trömer.
Afsättning i Stenen (Absetsen des Gesteins) är ock det samma som Bergskifring. Se detta ord.

Afsättningar (Abtritte, Absätse, Wechsel-Bühne) kallas i Vandrings Schachter små Bijn vid hvarje Stegas slut, hvaruppå de vandrande kunna afstiga och hvila. Kallas vid Gufvor vanligen Bina, eller HvilBina. Se Bij.

Afsättspanna kallas vid Saltsjudningar den Pannan, hvaruti Saltet crystalliseras.

After, Affter, Achter, Härdflod, kallas den Bergart, som vid Vaskning och Sållsättning skiljes ifrån den bokade Malmen i form af et fint Grus, eller Sand, och såsom odugelig förkastas, så framt den icke, efter föregången Schiring, finnes hålla så mycket Metall, at den å nyo bör omvaskas, eller genom Amalgamering tilgodo göras, då någre Angefloger af gediegne ädlare Metaller däruti kunna befinnas. Om den After, som faller vid Sifververken efter Blyglanser, ej håller öfver 1/8 lod sSilfver på Centnern, anses han icke för lönande at med arbete tilgodogöras. Se Vaskning.

Aftersump kalls den Reservoire, eller Kista, med tvärbräder afdelad, hvaruti Aftern från Vaskningen genom Rännor inledes och qvarhålles, at den ej bortflyter med vattnet. Se Vaskning.

Afton - eller NattSchicht kallas då Grufve- eller Hyttefolket om aftonen går til deras arbete och förrätta det om Natten.

Aftryckningar, Spårstenar, Typolithi, kallas sådane Stenarter, hvaruti antingen hvarjehanda Insecter, Hafskräk och Skaldjur, eller Blad, Ax och Stenglar af örter finnas intryckte, ofta så tydeligen, at ock deras arter och Species kunna igenkännas. Sådane Aftryck gifvas föga uti andre Stenar, än de, som finnas hafva varit som en tunn Lervälling uti flytande Form, eller äro tydelige Flodslemningar, såsom: åtskillige Flodlägrige Kalk- och Skifferarter, eller Lerbäddar och Flötser, som genom tidens längd blifvit stenhärdade.
Efter Aftryckens beskaffenhet, antingen de äro ifrån Växt- eller Djurriket, utmärkas de af Mineraloger med åtskilliga namn, såsom:
Phytotypolithi kallas Intryck af vissa både Lands- och Sjöväxter, som allenast lemnadt figuren, sedan Växten förruttnadt. Uti England, där Flodlägrige stenhärdade Kalk- och Stenarter äro allmännast, finnas de i synnerhet ömnigt, särdeles af sådane Växter, som äro mera hårde och ej saftfulle, såsom: Blad af Ormbunkar (Filices) och af Equisetum, ganska tydelige, hälst uti en stenhärdad och mycket Järnhaltig Lera. Stundom finnas de ock med en Kiesskorpa incrusterade, eller öfverdragne.
Zootypolithi kallas Intryck af små Hafsdjur, eller Lapides Insectiferi, som äro allmänne uti våra Flodlägrige Kalkstenar. Däribland räknas Ichtyotypolithi, eller Fiskars Aftryck, som finnas mäst uti Mansfeldiska och Eislebiska Kopparförande Skiffern, m. m. Härom kan vidare ses uti Brückmans Thesar. Subt. Brunschwig. s. 92; Bromells Mineral. s. 46. och förnämligast uti WalleriiSyst. Min. Tom. II. s. 408 o. f. samt Vogels Pract. Min. System, s. 238. Jämnför orden Amphibiolithus, Antropolithus. Uti Rettviks Sockn och Dalarne finnes en skifrig, eller Flodlägrig Kalksten, med Intryck icke allenast af små Hafskräk, utan ock af Fiskar. Uti Archiater Bromells Samling har funnits en stor Kalkstenshäll, uti hvilken et starkt Intryck varit af en fisk om 5 qvarters längd. Den Mansfeldiska är en svart Lerskiffer, med ömniga intryck af hvarjehanda Fiskar.

Afvägning. Afväga betyder, at genom vissa Instrumenters tilhjelp utröna huru mycket det ena Stället ligger högre, eller lägre än det andra; hvilken Förrättning utgör en del af Markscheideriet, och är vid Grufvor så mycket mera nödig, som den förutan ingen ordentelig Grufvebrytning kan anställas.
Allmän Afvägning, eller Allmän Afvägnings-Punct, kallas vid Grufvor det Stället, eller den Puncten, hvarifrån all annan Afvägning både ofvan och under Dag tages. Bör vara et fast och stadigt ställe, som icke rubbas.
De Instrumenter, som vid Afvägningar brukas, äro antingen et vanligt Vattupass, med eller utan Dioptrer, eller på särskildt sätt inrättade. Sådane beskrifvas uti Kongl. Vet. Acad. Handl. för 1742 s. 64., för 1743 s. 89 och 1750 s. 26.

Agaricus Mineralis, Se ordet Månemjölk. Eljest komma ock under namn af Agarici Minerales et slags Corall-Svampar. Se Wall, Syst. Min. Tom. 2. s. 441.

Agat, Achates, kallas de Flintarter, som hafva höga och vackra färgor, äro half-genomskinlige och glänsande i brottet samt antaga en skön Politur.
Ehuru de nästan altid äro halfklara med flere omväxlande färgor, finnas de ock af en färg, och med dunkle, eller opake, fläckar och hvarf. Från Jaspis skiljes Agat genom dess glans i brottet, hvaremot Jaspis ser ut som et brutit torrt fint Ler och är altid opaque.
Agat fördelas uti Österländsk och Wästerländsk. Den förra, eller Orientalisk Agat, som äger företräde uti skönhet och glans, får egenteligen detta namn, när han är gråagtig och hvit; men kallas annorlunda, så snart han har andra färgor. Således heter han Calcedon, när dess färg är mjölkhvit och blandad med gult och blått; Sardonyx, när han är Pomeransgul, och Carneol, när han är röd. Se Hr. Dutens Abhandl. von Edelsteinen, s. 102 och 91. Hvad eljest Sardonyx är, se Sardonyx.
Den Wästerländska består i synnerhet af flere om hvarannan blandade Färgor, hvilket gifvit anledning til många särskilta namn. Achates Hyalina heter den klaraste och Calcedonizans, då den är grå genomskinlig. Agat-kulor inuti iholige, beklädde med Crystaller, hafva stundom funnits med en innesluten vattudroppa, då de få namn af Achates Enhydros. Onyx, som fås vackrast ifrån Orienten, är en Agat, som består af särskilte och olikt färgade hvarf. Se Onyx.Sardagat betyder en Agat, som är til hälften blekröd och til hälften hvit. SeSardonyx. Leuc Achates kallas Agaten, när han har hvita ådror: Cherachates, när han drager mycket i gult: Hæmachates, när han har röda ådror på svart, brun eller grå botten. När dessa fläckar äro små som puncter, kallas hanAchates Sacra. St. Stephans Sten, Gemma Sancti Stephani, är likaledes en hvit, halfklar, rödfläckig Agat, och när dessa pundter äro små och så tätt tilsammans, at de åstadkomma en jämn blekröd Färg, heter Agaten hos någre Auctorer Sarder. En Agat, som har fyra Färgor, kallas Elementagat, emedan han skall föreställa de fyra Elementerne; och en annan Jaspisartad Sardonyx, som til färgen liknar en Lejonhud, eller är spräcklig som en Pantherhud, får namn af Leontion, Pardalion, eller Pardachates. Jaspisagat är en Jaspisblandad Agat, uti hvilken Agatämnet råder; men om Jaspis utgör större delen, heter han Agatjaspis. Ögon-Agat består af hvarf, som gå i rund och på ytan frmera flere concentriqva, eller inom hvarannan liggande Cirklar; hvlikas gemensamma medelpunkt är en fläck, som har någon likhet med et öga. Stundom finnas flere ögon på samma Sten. Konstnärer eftergöra detta medelst et Guldblad, som lägges under Stenen, när den infattas i ring, och passas under honom, där han är tunnast, eller med flit därtil utgrafven; ty då lyser det igenom allenast den tunna fläcken, och gifver Stenen på det stället et flammigt, eller ögonlikt, utseende.
Svart Agat är sällsynt och hör rätteligen til Jaspis, såsom enfärgad och opak. Agater förefalla eljest vågige, fläckige, strimige, med ormlikt krökte ränder och ådror på mångfaldigt vis, och af åtskilliga Färgor. Igenom så många omskiftande Färgor och ådror upkomma ofta på Agatstenens yta Figurer, som mer och mindre likna antingen Träd och Buskar, Människor, Djur, Himmelska Kroppar, eller andra ting. I synnerhet visa de fullkomlig likhet af greniga Växter, såsom Buskar, Träd och Mossar, hvars minsta utgreningar, äfven som både deras stammar, qvistar och löf ofta kunna urskiljas, och det uti så öfvemåttan fin och noga träffad teckning, at de stundom med Pensel knapt skulle kunna eftergöras. Sådane Agater få namn af Dendritagat, Pierrede Moche, eller Mocca, af Staden Moka i Arabien, där de finnas. Se Mocca.
Genom Inbillningens tilhjelp hafva på Figurerade Agater både Strömmar, Landskaper, och mångfaldige både döde och lefvande ting lifligen kunnat skönjas. Af sådan anledning kallas Himmelsagater de, som föreställa Stjernorne och Månan, med mera dylikt; och Corallagater de, på hvilka Corall-lika Växter synas. Likaså när de uti Agaterne parallelt strykande röda och hvita ådror formera skarpa vinklar, i likhet med Fästningsritningar, få de namn afFortificationsagater. Agat med tilnamn af Zoomorphit är den, som visar Figurer af Människor och Djur, och Technomorphos betyder den, på hvilken Mathematiska Figurer synas tecknade.
Med konst kunna sättas på Agater hvad Figurer man behagar, så at de se ut som naturlige, om man tager en blandning af Silfver- och Qvicksilfversolutioner i Skedvatten, evaporerar den til tjocklek af en olja och ritar därmed på Agaten, som sedan sättes uti varma. I anledning af detta rön hafva någre Auctorer slutadt, at DendritFigurer på Agater härröra af Metalliska Ångor, som utdunstadt ur Bergen eller Jorden, samt trängt sig in i stenen och där formeradt Vegetationer på lika sätt, som Arbores Dianæ upkomma.
Agater äro mycket hårde och rifvas ej af Stål. Om deras förhållande i anseende til hårdhet och tyngd se vidare Kongl. Vet. Acad. Handl. för 1768 s. 67, 68, 75,
Hr. D'ARCET har funnit, at Agatarter uti Calcinations hetta förlora sin klarhet och glans och sönderbrista, så at de nästan emellan fingren kunnat söndergnuggas til pulver. Uti starkare eld calcineras de än fullkomligare til pulver, dock utan at visa teckn til smältning, som endast är möjelig med tilhjelp af Eldsluft. Se Kongl. Vet. Acad. Handl. för 1784 s. 133.
De Agatnjurar, som inuti äro iholige, och stundom beklädde med vackra, eller färgade Crystaler, räknas til Melo Montis Carmel. Islands Agat hör til Vulcaniska Producter. Se Islands Agat.
Agat finnes antingen uti lösa stenar uti Jorden, eller uti Njurar och Körtlar uti smala Drummer, och af annan Stenart omgifven, i hvilket senare lynne den i synnerhet förefaller vid Agatbrotten i Pfaltz och Zweybrücken, ehuru Agater så väl på fältet däromkring, som på flere ställen, träffas uti lösa stycken. Se Hr. FERBERS Bergmänn. Nachr. von Zweybrücken s. 12 och följ. samt ordetAgatgalla. Men de Agatstenar, som uti Jorden, eller uti Flötslager, finnas kringströdde, hafva ej varit där ifrån början, utan blifvit vid någon öfversvämning lösrifne och ditförde. Agat träffas ofta i fasta Klippor, och stundom där Silfvermalmer brytas. Förefaller eljest på många orter, såsom i Blankenburg och Grefskapet Hohenstein, uti Sachsen, Hessen, Schlesien, Böhmen, Italien, Ungern, Polen och på många ställen i Ryssland, af flere Förändringar. Här uti Sverige har man funnit en vacker, hvit och högröd Agat vid Gåsebäck i Skåne, och dessutom hafva Agater blifvit fundne i Östergöthland vid Wetterns stränder, vid Dalarö och på Gottland.
Petrificater gifvas af Träd, Musslor och Snäckor, som äro förvandlade uti Agat. Se vidare om Agat WALL. Syst. Min. T. 1. s. 272-288; Herr DUTENSAbhandl. von Edelsteinen s. 90 och följ. samt VOGELS Pract. Min. Syst. s. 132 och 133 m. fl. I synnerhet finnes en utförlig Afhandling om Agatbrottet uti Grefskapet Oberstein i UnterPfalts vid Idart, och om Agatsliperi, eller deras förarbetande til allehanda behof, m. m. uti Collinis Mineralogische Reise sid. 232 och följ.

Agatgalla kallar Herr Cronstedt det Stenämne, som utgör Salbandet för Agat-Gångarne, och stundom är en förstenad Terre Verde. Se Dess Mineral. s. 58. Herr Ferber har funnit den uti Zweybrücken vara en grön Specksten.Agatmoder heter eljest den Bergart, som formerar de Gångar, hvaruti Agater finnas. Består gemenligen uti en blandning af Quarts, dels oformlig, dels Crystallartad i Drufer, Amethistfärgad, eller svart, med hvit Kalkspat, röd Bolusoch Agatämne, hvilka, om hvarannan sammmanblandade, utgöra små Drummer uti ormslingriga Figurer, strykande genom Hufvudbergarten, som är en så kallad Mandelsten, uti hvilka Drummer Agatere likasom Njurar brytas, med en ofvanpå kullrig, och därunder platt yta, liknande Echiniter. Sådane äro Agatbrotten vid Uzenbach uti Zweybrücken. Se Herr Ferbers Bergm. Nachr. von Zweybrücken s. 15.

Agrium kallas et nativt Alkali Minerale, eller Lutsalt, orent och med jord blandadt, som finnes i Thracien vid Staden Philippi. Se Beaumers NaturGesch. des MineralR. I. D. s. 119.

Alabandin, eller Almandin, är en Sten af mörkröd färg, dragande i Purpur och föga hård, men eljest ganska litet känd. Den har efter Plinii berättelse först kommit ifrån Staden Alabanda i Carien, och räknas midt emellan Rubin och Amethist, ehuru den på långt när intet liknar någondera i hårdhet. Den skattas intet högt; men när den är rätt vacker, kan den skattas lika med BallazRubin. Se Dutens von Edelsteinen s. 41. En annan art Almadin fås utur Floden Gölitsch vid Lengefeld uti Voigtlender Bergamts-Revier i Sachsen. Desse Almandiner äro Pomeransfärgade Kislar, i storlek lika med ärter, eller bönor, och uthärda 24 timmars eld, utan at sönderbrista. De få härigenom en hvit färg, som gifver dem anseende af Diamanter, men blifver brun med tiden, hvarföre stenarne äro til infattning förbudne. Se Ferbers Min. Gesch. Versch. Länd. s. 285.
Alabaster är en tät Gipssten af osynliga delar, som antager en matt Plitur, och visar i brottet et fint gnistrande Gry, likasom brutit Socker. Någre föra ock en Marmorartad Kalksten under Alabaster, hvilket är aldeles orätt och förorsakar endast oreda. Den bör intet heller förblandas med den Chinesiska halfklara Specksten, som hör til et annat Slägte. Alabaster finnes antingen hvit, klar och halfgenomskinlig, såsom den Persiska och Italienska, eller ock opaque; och gifves så väl af en, som flera Färgor. Enfärgad varierar den från hvit til gul, röd och brun färg; utaf hvilka den röda får namn af Onychites. Uti Grefskapet Hohenstein förefaller den både mjölkfärgad opaque, och randig med ådror af flera färgor. Se Gerhards Versuch einer Geschichte des Mineral-Reichs 2. D. s. 300, 301.
Ibland Alabasterarter, som uti Italien förekomma under namn afOrientaliske, kunna i synnerhet märkas:
1:o En hvit genomskinlig, med hvita mjölkfärgade ådror. Den skönaste hvita och klara Alabaster är den, som kommer ifrån Persien; och därnäst den, som brytes i Italien och Sicilien, hvilken dock är mera dunkel.
2:do En Mjölkhvit, helt opaque.
3:o Alabastro Tartaruccato är brunådrig, liknande Skyldpadd, knapt halfgenomskinlig och ganska vacker. Kallas ock Pietra Puruchina.
4:o Alabastro fiorito antico är brun, gul och hvit uti omväxlande ådror och färgor, dels parallela, dels vågiga. Finnes ock med röda, gula och hvita vågiga ådror, liknande Turkiskt Papper. Se Hr. Ferbers Briefe aus Welschland s. 258.
Alabaster äger alla egenskaper lika med Gipssten, såsom: at den emot Stål kännes lenare och mjukare, än en Kalksten, eller Marmor, och kan både färgas och svarfvas med Stål til allehanda Husgeråd och Ornamenter: Gäser intet med Syror: Lindrigt bränd gifver pulver, eller Gipsmjöl, som hårdnar med vatten: Calcinerad med Kolstybbe decomponeras, i det Vitriolsyran förflyger och återstoden är en riktig Kalk. Se Cronstedts Min. §. 13.
Alabaster, likasom Gips, ligger uti horizontaila Lager, antingen emellan Kalkfloar, såsom vid Burgörner i Grefskapet Mansfeld, eller ensam uti bäddar af ansenlig mägtighet, stundom ifrån fyra, sex, åtta, tio til tjugu och flere famnars tjocklek. I synnerhet är Alabasterbrottet i Hohenstein märkvärdigt; hvarest på några ställen finnas hela Berg af dena Sten, som hinna öfver 30 famnars högd. Nära vid Marseille har ock nyligen et Alabasterbrott blifvit uptagit, hvarest ock Manufactur är inrättad til åtskillige kärils förfärdigande af denna Stenart. Se Dict: de l'Industr. T. II. pag. 392. Dessutom fås äfven vacker Alabaster uti Walliserland, i Erfurt, Schwartzburg och flerestädes. Se Beaumers MineralReich I. D. s. 200, samt Vogels Pract. Min. Syst. s. 119. Jämnför ordet Gips.

Alabastit, betyder detsamma som Strålgips. Se detta ord.

Alamandin, Se Alabandin.

Alberese, eller Albarazzano, kallas uti Italien en tät och grå Kalksten, som uti bränning gifver skön Kalk.
Alberese coltellino är en bladig Kalksten, på hvilken Lineer, eller strekar, i vinklar öfver hvarandra synas dragne.

Alberino kallas uti Italien Marmor med Dendriter. Se Ferbers Br. aus Welschl.s. 256.

Alcali, Se Alkali.

Alcyonia betyder Corallstenar, som likna Svampar. Se Waller. Syst. Min. T. II. s. 438.
Alcyonium vermiculare är et Petrificat af Maskar. Se Waller. Syst. Min. T. II. s. 471.

Alembique, Hielm, är en Hatt af glas, eller Koppar, som sättes på Distillerkäril.

Alembroth, eller Sal Alembroth, är rätteligen et trefaldigt Salt, som består af Qvicksilfver, Saltsyra och Alkali Volatile samt göres vanligen af Mercurius sublimatus corrosivus 2 delar, sammanrifven med en del Salmiak, eller ock til lika delar. Om denne blandning uplöses uti Skedvatten, blifver däraf en Qvicksilfverhaltig Aqua Regis, hvaruti Guld kan lösas. om denne Guld-Solution något inspisseras genom afrökning, och Silfvertråd doppas däruti, blifver den först svart, men genom afsköljning uti vatten och hållen öfver Koleld, at det därpå præcipiterade Guldhaltiga Qvicksilfret bortröker, blifver den förgyld. Koppar och Messing kan ock därmed förgyllas på samma sätt; dock bör Solution vid det tilfället förut vara utspädd med Liquor Hoffmanni. Med en sålunda utspädd Solution kan äfven Järn förgyllas, om det förut öfverdrages med en tunn Kopparhinna genom indoppning uti en svag Kopparsolution, eller Quickvatten. Om Sal Alembroth se Kongl. Vet. Acad. Handl. för 1770. s. 93.

Alf kallas en hård Grus- och Klappurblandad Jord; äfven en Sand- eller Grusblandad Lera.

Alkali, eler Lutsalt, är et enkelt Salt, som af åtskilligt slag finnes i alla tre Naturens Riken och i synnerhet äger följande allmänna egenskaper, eller kännemärken, nemligen: 1:o Har en egen lutsmak, som är skarp och brännande, då Alkali är i sitt caustika tilstånd. 2:do Gör de fläste blå växtsafter och blomblad gröna. 3:o Förenas benägit med Syror och utgör med dem mångfaldiga sammansatte, eller Neutral-Salter. Fräsning upkommer ofta vid dessa combinationer, men den är tilfällig och gifver allenast tilkänna Luftsyrans utdrifvande, som Alkali gärna hyser. Men om denna Syra intet är närvarande, utan Alkali förut därifrån blifvit befriadt, sker föreningen tyst och stilla.
I allmänhet attraherar Alkali Syror starkast och fäller därföre så väl Jordarter, som metaller, ur deras Solutioner.
Alkali fördelas allmännast uti Eldfast och Flygtigt. Eldfast betyder det, som uti eld smälter, utan at förflyga, eller bortröka, och är af två slag, antingenVegetabiliskt, eller Mineraliskt. Flygtigt kallas det Alkali, som intet tål Glödgningshetta, förrän det volatiliseras. eller aldeles bortröker.
Lacmus utgör det förnämsta undantag ifrån Alkaliers reactions regel; ty i stället för grön, blir denne växtsaft mera blå. Om den förut blifvit röd af någon syra, återställes dess blåa färg med Alkali, och därföre nyttjas rådnad Lacmus, såsom Reagens, at uptäcka Lutsalter. Fernbock och Gurkmeja äro äfven brukelige medel at röja Alkali; ty den förra blir däraf blå, eller Gredlin, och densenare rödbrun. Fernbock, såsom mäst sensible, är dock i synnerhet tjenlig.
Alkali har sit namn af Örten Kali, emedan det i äldre tider genom calcination utdrogs utur denne Ört, som växte i Arabien och på åtskilliga ställen i Europa. Detta är väl egenteligen et Mineraliskt eldfast Alkali; men har ändå gifvit anledning, at med samma namn beteckna alla enkla Salt, som uti redan anförde kännemärken öfverensstämma.
Alkali håller gemenligen Luftsyra, som det med begärlighet attraherar, och hvarutaf dess frätande egenskap mildras; men så snart det är aldeles rent, eller fritt ifrån Luftsyra, är det ganska corrosivt, med skarp och brännande smak; hvarföre det i detta tilstånd kallas Caustiskt. At causticera et Alkali är således intet annat, än at taga bort dess Luftsyra, hvilket med eldfasta Alkalier sker på tvenne sätt, antingen genom långsam Smältning uti stark hetta, eller med mera lätthet, om alkali uplöses med vatten til en lut, som kokas med tilslagen osläckt Kalk, hvilken tager Luftsyran åt sig. En sådan causticerad Lut är starkast at uplösa Oljor, och nyttjas därföre isynnerhet vid Såpsjuderier, under namn af Såpsjudarelut.
Alkali Vegetabile kallas så därföre, at det fås utur växter och i synnerhet Löfträd, hvarutaf det genom bränning och askans utlutning beredes i stort och får då namn af Pottaska. Se samma ord. Det bör märkas härvid, at Alkali förut finnes i växterne färdigt och intet under bränningen genereras.
I Frankrike tilverkas Lutsalt af utprässade Drufvor och Vindrägg, som torkad brännes til aska och utlakas. Detta Salt kallas Drufaska, CendresGravelès, eller Cineres Clavellati.
Uti Mineralriket förefaller Alkali Vegetabile ej annorlunda, än förenadt med Syror och i synnerhet Saltpettersyra. Se Saltpetter. Dock har en källa uti Flandern blifvit uptäckt, som håller litet Vegetabiliskt Alkali, utan annan smitta än Luftsyra. Se Bergmans Sciagr. Regni. Min. s. 33 och 41.
Renaste Alkali Vegetabile fås, antingen när lika mycket Saltpetter och Cremor Tartari detoneras til Hvit Fluss, eller ännu fullkomligare, om Cremor Tartari ensamt uti Glaskäril, som ställes i Sandbad, brännes til dess kärilet glödgar.
Alkali Vegetabile och Minerale skiljas däruti ifrån hvarannan: at det förra uti attractioner alltid råder öfver det senare: at Alkali Vegetabile är benägit at i Luften deliquescera, men ej Alkali Minerale; men i synnerhet däruti, at de med samma Syror gifva helt olika Salter.
Alkali Minerale förefaller så väl i Mineral- som i Växtriket, men ömnigast uti det förra.Naturligt, utan annan inblandning än Luftsyra, finnes det til stor myckenhet uti Orienten och på Africanska kusten, under namn af Tronasaltoch Kien. Se desse ord. Det fås ock nativt i Ungern på de så kalladeKetskemiter Hedar, uti sumpiga Orter, blandadt med en lerig jordart. Det upgräfves där, raffineras samt nyttjas til den uti Ungern så bekantaDebrecziner Såpan. Se Hr. von Borns Bref til Hr. Ferber s. 3.
I förening med Saltsyra gifves detta Alkali til otroligt myckenhet uti altHafssalt, så väl som Bergsalt och Källsalt, ock stundom med Vitriol- och Saltpettersyra. Se Glaubersalt och Nitrum Cubicum.
Alkali Minerale fås utur åtskillige växter, i synnerhet sådane, som växa vid Hafvet, under namn af Sodasalt, och utbringas nästan på samma sätt somPottaska. Se ordet Sodasalt.
Med konst erhålles detta Mineralsalt renast, om Koksalt med dubbelt ganska stark Saltpettersyra distilleras, då Saltsyran öfvergår och Residuum, som är Nitrum Cubicum, detoneras med Kolstybbe. Lemningen efter Detonation utlutas, Liqueuren silas at frånskilja Kolstybbet och utdunstas til crystallisation.
Huru vida Alkali Minerale, efter Hr. Justis påstående, kan sägas mineralisera Metaller, se Mineralisation och Silfvermalm.
Alkali Volatile är uti sina attractioner svagast och tyckes egenteligen höra til Djurriket, emedan det finnes i alla animaliska delar. Dock erhålles det äfven af många bittra växter, såsom Senap, Pepparrot, Peppar, Ingefära m. fl. hvarvid är märkvärdigt, at Alkan af sådane växter, som gifva Alkali Volatile, innehåller intet Alkali fixum.
Uti Mineral-riket gifves det med Saltsyra combineradt uti Naturlig Salmiak; Finnes äfven uti några källor, såsom vid London och Franckfurt. Se BergmansSciagr. Regni Min. s. 43. Utomdess får man det af åtskilliga Jordarter, såsom: Då Saltsyra distilleras utur en blandning af Lera och Koksalt, produceras en Salmiak i Retorthalsen: Af Bräntorf och dess Sot: af Alunskiffer och dess Sot: af Orsten och, genom distillation, af Småländske Sjömalmer. Se JärnetsHistoria, s. 249 och följ.
Caustikt Alkali Volatile är alltid i flytande form, och kan intet crystalliseras, eller bringas til torr form, utan med tilsats af Luftsyra. Således när Alkali Volatile in forma sicca skall distilleras ur Salmiak, måste Krita sättas til; men om ändamålet är at få det caustiskt, eller i flytande form, måste bränd Kalk nyttjas som tilsats.
Alkali Volatile uplöser några Metaller, såsom: Silfver, Koppar, Kobolt, Nickel och Zink, hvarom ses hvarje Metall särskilt. Utom Såpsjuderier nyttjas eldfasta Alkalier i stort vid Glasmakerier, såsom tilsats at bringa Kiseln, eller Qvartsen, til smältning. Mineraliskt, eller Sodasalt, är härtil i synnerhet tjenligt, såsom mindre benägit för fuktighet. Se Glas.
Om Alkalier kan vidare läsas Kongl. Vet. Acad. Handl. för åren 1746, 1747, 1756, 1759 oh 1770, samt Hr. Macquers Dict. de Chymie artic. Alcali.

Alkali Minerale, Se Alkali.

Alkali Vegetabile och Alkalisk Malm, Se Mineralisation och Silfvermalm.

Alkalisk Spat kallas Kalkspaten af Pott, til åtskilnad ifrån de andre Spatarterne. Se Poots Lith. 1. D. s. 15, 47.

Alliage kallas den i mynt tilsatte sämre Metallen. Se Lojering.

Allmänna Bergarten, Petra Ordinaria, kallas den Bergart, hvaraf et Berg eller stort Fält består, antingen den är malmförande, eller ej. Således är allmänna Bergarten uti Sala Grufvefält en gnistrig gråagtig Kalksten; vid Norbergs och vid några de betydligaste Svenska Koppargrufvor, en Skimmerblandad Qvarts, eller Ställstens art, o. s. v.
De allmänne Bergarterne kunna vara antingen 1:o Uråldrige, som tyckas hafva tilkommit vid Jordklotets danande; eller 2:o Flodslemningar, som fått sin början vid Jordskorpans förstöring genom allmänna, eller särskilta Vattufloder, genom Vattuminskning, Öfversvämningar och Slamning af de på sin tid mjuka Leror och kalkblandade Lerarter. 3:o Torde härtil få räknas VulcaniskaProducter, eller Eldslemningar, som uti många Länder äro ej mindre allmänne och utgöra vidsträckta Bergstracter.
1:o Til de uråldriga Bergarterne höra: a) De mångfaldige förändringar afGråberg, Gråsten, Saxum, eller Granit, (Se Granit) hvaraf våra fläste Svenska Berg, Hällar, Fjell och förstörde Rösberg bestå, sammansatte antingen afFältspat och Qvarts, eller af dessa tvenne arter med inblandad Skimmer; eller af Qvarts, Fältspat, Skimmer och Hornblende tillika, uti oräkneliga många variationer, efter dessa delars olika mängd, färg, läge och hårdhet, utom hvad främmande ämnens inblandning åstadkommer. Desse allmänne arter öfverflöda förnämligast under Jordklotets Norra del och uti våra Svenska Norra Provincier.
Til uråldriga, hvilka, likasom Graniten, aldrig visa tecken af Petrificater, eller Flodslemningar, räknas ock
b) Större delen af sådane Kalkberg, som äro sammansatte af Spatgryn; innehållande ofta Fältspat, Skimmer, Tälgsten, Serpentin, Hornblende, m. m. Sådane äro, til exempel, Kolmårds Marmorbrott, Kalkbergen vid Salberget, Wäster Silfberget, Norbergs Klackberget, uti Upland vid Wattholma och Jökums Kalkbrott vid Dannemora, Pargas Kalkbrott vid Åbo, Ridasjerfvi Kalkbrott i Tavastehus Län, med oändelien flere.
c) Hit kunna ock föras en stor del Sandstensberg, där grofva Korn äro förenade med en Qvartsartad Gluten, och som komma uti en nära grad til Hälleflintor. Sådane äro Slipstensbrotten i Orsa, de hårde Sandstenshällarne i Mora, Elfdalen, Särna, Lima, Malung; oberäknadt stora Geschieber därav, vilka, såsom lemningar af fasta Berg, finnas omkring Gefle och uti Roslags Skärgården, samt uti Westmanland, Södermanland och Upland, m. m.
d) Hälleflintbergen, tillika med den grofögde, hårda och rödlätta Fältspaten, til exempel uti Calmare Län omkring Almvik och Westervik; Porphyrbrotten i Elfdalen; den svarta Porphyren ifrån Rekaklitt och den bruna ifrån Hykjeberget, som alla, med många flera, likna en Flinthärdad Sandsten.
e) Alla vågige, vresige Hornskiffer- Talk- och Tälgstensarter, såsom den Carelska Hornskiffern och den stora Björneborgs Läns Skiffergång, som Hr. Bar. och Landsh. Tilas beskrifvit. Handöhls Tälgstensbrott i Jemtland, Byxberget i Norrberkes Sockn, Tälgstensbrotten i Wahlö Sockn och Upland, samt på Dahlsland m. fl. lära icke heller kunna anses för tidens alster.
2:o Den andra Glocken af allmänna Bergarter kommer under namn afFlodslemningar, eller Stenhärdningar. Sådane äro all de arter, som finnas uti vissa Floar, Strata, eller Lager, under Jordskorpan, såsom:
a) Flodlägrig Kalksten, varav något finnes uti Rikets Norra men aldramäst Södra Provincier, såsom: uti Jemtland och Offerdals Sockn, uti Dalarne och Rättviks Sockn; uti Nerike omkring Örebro, och därifrån ned til Askersund; på Öland, uti Östergöthland, och i synnerhet uti Skåne på ganska många ställen. Se vidare Kalksten.
b) Sandstenar, då de finnas uti fasta Berg, äro väl, likasom Hälleflintor och Porphyrer, räknade til Uråldriga; men då Sansten ligger varvtals, eller uti vissa Floar, öfver Skifferarter och andra Flodslemningar, får den äfven räknas til denna senare Flocken: Likaledes:
c) Stenhärdade Leror, Fletsmalmer, Skifferarter och Stenkol, som mäst alltid finnas, där Flodlägrig Sandsten och Kalk anträffas, af hvilka alla arter England i synnerhet öfverflödar. Vidare härom ses af Bar. Och Landsh. TILASStenrikets Historia, uti Dess Tal för Kongl. Vet. Acad. 1742.
Om Berg och Stenarters förhållande i hela Sverige kan underrättelse hämtas af Hr. Bar. Och Landsh. TILAS Utkast til Sveriges Mineral-Historia, beskrifven uti et Tal för Kongl. Vet. Acad. År 1765; om allmänna Bergarterne uti Dalarne och Wäster-Bergslagen se CRONSTEDTS Mineral-Historia för denna orten, tryckt på Tyska, under titel af: Mineral-Geschichte über das Westmanlándische ErtsGebürge. Om Jemtlands Mineral-Historia se Hr. CRONSTEDTS Rön och Anmärkningar uti Kongl. Vet. Acad. Handl. För 1763, s. 268 o. f.; om Mineral-Historien öfver Skaraborgs Län se Kongl. Vet. Acad. Handl. 1767; om Westgötha Bergen se bemälte Handl. för 1768; om Hällearterne uti Jemtländska Fjellen se Hr. EDELFELTS Minerographiska Observatione uti Kongl. Vet. Acad. Handl. för 1784 s. 90, och om Skiffergångarne i Finland se Kongl. Vet. Acad. Handl. för 1780 s. 294.
3:o. Den tredje arten af allmänna Bergarter, nemligen Vulcaniska Produkter, äro väl här i Riket föga kände, eller synbare; men så mycket mera allmänne öfver alt uti Italien och på många ställen uti Frankriket, Tyskland, på ön Ascension, Otahiti och mångfaldiga utländska orter. Se Hr. FERBERSBriefe aus Welschland och ordet Vulcaner.
Om Allmänna Bergarterne på Italienska gränsen uti Alperne, Apenninerne och Vicentiska samt Veroniska Bergen, ses märkvärdige Beskrifningar uti nyssnämnde Hr. Ofver-BergsRådet FERBERS Bref, i synnerhet s. 38 o. f. Desse Berg bestå merendels af en tät Kalksten, hvarutaf flere Lager ligga öfver hvarandra och innehålla en oändlig mängd af petrificerade Skaldjur, Telliter, Ostraciter, Conchylier, Oolither, Ammoniter, m.m. Besynnerligt är, at uti hvarje hvarf finnas olika arter af sådane Petrificater, så at hvad som träffas uti det ena, finnes ej uti det andra hvarfvet, o. s. v.
Den öfversta betäckningen på Alpernes Kalkberg kallas Scaglia, och består af en Kalk-Crusta, inmängd med hårda Kisel- och Flintarter af åtskilliga Färgor, hvilka såsom Njurar finnas inströdde. Hr. ARDUINI, som beskrifvit dessa Berg, har, uti Monte di St. Pancrazio, funnit uti denna Scaglia röda, greniga och Corallformiga Flintor. Emot sidan af de Vulcaniska Berget åt Padua, upkomma heta Vatten (Putizzo), som luckta af Svafvellefver.
Under dessa Kalkberg visar sig en grå glimmeraktig Lerskiffer til et mägtigt djup, hvarvid uti Aflossning emellan Skiffern och Kalkberget ofta ädla Malmgångar infalla.
Denne Skifferbädd, som stundom visar sig vågig, räknas af Hr. ARDUINI tilMontes Primarii, och de öfverliggande Kalkbergen til Montes Secundarii, såsom senare tilkomne.
Under denna Skifferbädd är mycken anledning at tro, det Granit, eller Gråbergsarten, vidtager, som ock framskjuter uti de högre Tyrolske Bergen.
Montes Tertiarii kallas de mindre Berg och Högder, som senare tilkommit och bestå dels af Lava, dels ock af däruti inblandade Kalkarter, med Petrificater af åtskillige Hafsdjur. Någre af dessa Montes tertiarii äro senare tilkomne och ligga öfver Vulcaniska Producter.
Mångfaldige sådane märkvärdige Bergarter upräknas uti besmälte Hr. FERBERS Bref, jemte uplysande Anmärkningar, som ändteligen kunna gifva något begrep om Bergens danande i detta Land.
Allmänne Bergarterne kunna ock indelas uti Malmförande, eller Fyndige, och Ofyndige, eller tomme. Med de förra förstås sådane arter, hvarvid Malmer ofta och hälst äro följacktige. Sådane äro, til exempel, den grosögda, Spatformiga Kalksten, hälst den som svartnar i luft och eld; den hvita, lösa och milda Kalkspaten; den hala, vresiga och mjuka Hornrådan; den lösa och i Gångar strykande Skimmern: den likasom feta och mindre hårda grå, hvita, eller bruna Qvartsen: Skifrige, grå, svarta, eller färgade stenhärdade Lerarter, eller Stenleror; Lösa, mörka och fina Hälleflintor, eller Tyskarnes Hornstein; Gröna och lösa Skörlbergsarter. Dessa och flere dylike kallas i TysklandHoffnungwürdige Bergarten. Til de senare ofyndiga, eller tomma allmänna Bergarter, som sällan eller aldrig, medföra Metalliska Producter, om icke Järnmalmer, kunna räknas grof och hård Granit; grof och röd Fältspat, Hård och grof Hälleflinta, grof Sandsten m.m. Flodlägrig Kalk skulle ock häribland kunna uptagas, om den icke stundom gaf god anvisning på Alunskiffer och Stenkol. Om Bergarters allmänna beskaffenhet se vidare orden Hälleart, Gångberg, Berg, Gångart, Gångsten, Flötser, Gneis, Granit m.fl.

Allmänning kan väl tagas under en vidsträckt bemärkelse; men här förstås med detta ord endast de Skogar, som ligga fjerran ifrån bygda Ägor och icke äro genom Afvittring lagde til Härads- Sockne- eller Bye-Allmänningar, samt således egenteligen tilhöra Kongl. Maj:t och Kronan. Under namn af Krono-Allmänningar förstås ock de, som stå under Kongl. Maj:ts och Riksens Höglofl. Bergs-Collegii vård, enligit Kongl. Maj:ts Förordning af den 19 December 1683, samt kunna efter behof disponeras til ädlare Bergverk, utan afgift, eller til Järnverken emot Recognition, (Se detta ord) hvilka dåRecognitions-Allmänningar kallas.

Alloi, Aloi, betyder i mynt detsamma som Korn, eller finhet. Alliage är dock rätteligen den sämre Metallens myckenhet i mynt, samt Ligatur äfven detsamma. Se Hr. RUNEBERGS Præfidii Tal för Kongl. Vet. Acad. 1760 samt ordet Lojering.

Almagra, eller Almazoren, kallas uti Spanjen en röd Jord, eller Ochra, som af Hr. WALLERIUS föres til Kalkjord, eller Krita. Se WALL. Syst. Min. T.I. s. 31 samt Hr. ALSTRÖMERS Præfidii Tal för Kongl. Vet. Acad. 1770 s. 32.

Almandin, Se Alabandin.

Aloe-Stenkol kallas grofva Stenkol, stora som hufvud, hvilka brukas til Fyrning vid Fyrbåkar.

Alterman kallas vid Tyska Grufvor Stalp, Ras, eller ock med Varp igenfylde Arbetsrum, som, genom Orters drifvande uti gamla Grufvor, stundom emot förmodan kunna anträffas.

Aludel är et Chemiskt Sublimerkäril af ler. Se WALLER. Chem. Phys. 1. Del. s. 43. Sådane Sublimerkäril nyttjas äfven i stort til Quicksilfvers utbringande utur dess Malm.

Alumen Catinum kallas så väl Soda, som Pottaska, men egenteligen kommer Soda under detta namn hos äldre Auctorer.

Alumen Rupeum, eller Alume di Rocca, kallas i allmänhet all den Alun, som utdrages af Bergarter, men i synnerhet den Rommerska, som fås af Alunsten. Se Alunsten.

Alumen Scajolæ, se Alumen Sciffile.

Alumen Sciffile är ett tvetydigt namn, som stundom tillägges en Saltart, stundom åter en Stenart.
Den Saltarten,s om kommer under detta namn, berättas vara en slags hvittrådig Järnvitriol, som finnes efflorescerad i Ægypten. Se CARTHEUSERSElem. Min. p. 43.
Den Stenart, som menas med Alumen Sciffile, är merendels af Gipsnatur. Alumen Scajolæ betyder ock en fjällig Gips och understundom Asbest. Se vidare Skifferalun.

Alun är et mineraliskt och så kalladt ofullkomligt Medelsalt, bestående af Vitriolsyra och renaste Lerjord. Den får heta ofullkomligt Salt därföre, at däruti alltid finnes et öfverskott af Syra, som lätt röjes med Reactionspapper, då Alun uplöses i vatten. Detta öfverskott är intet blott tilfälligt, utan väsenteligit, ty om det med tilsatt Lera förtages, förlorar Saltet både löslighet och smak, och får et helt annat lynne. Aluns bekanta adstringenta sötaktiga smak gör honom lätt känd ifrån andra Salter.
Alunkan göras lätt med konst genom combination af bägge dess grundämnen, eller då Vitriolsyra slås på Lera, utdunstas och crystalliseras; hvilket likväl intet med vinst i stort kan verkställas. Se SCHEFFERS Chem. Föreläsn. §. 76 och Kongl. Vet. Acad. Handl. 1768 s. 129.
Alun fordrar til sin Solution vid medelvarma vid pass 15 gångor så mycket vatten; men uplöses däremot med tilhjelp af kokning, i mindre än lika vigt vatten, samt anskjuter vid crystallisering i ordenteliga octaëdriska Crystaller, som snarare äro benägne at med tiden fatescera, än at draga fucktighet åt sig.
Alun finnes gediegen, men til obetydelig mängd, och sällan annorlunda, än utvittrad på fatescerande Malmer, antingen i form af pulver, eller små dun, i hvilket fall den får heta Alumen plumosum, eller Fjäderalun, med hvilket ord äfven Stenarter kunna menas. Se Fjäderalun.
Uti en i Jorden til Badhus inrättad byggnad, Le Stuffe di Sant Germano, vidLago d'Agno i Neapel, finnes en nativ Alun på bänkarne uti Badkamrarne, som tillika med murarne i huset äro af en Vulcanisk Tuff, och där varman är emellan 25 a 30 grader, efter REAUMURS Thermometer. Denne Alun visar sig helt ren uti en snöhvit efflorescence, liknande glänsande fiun, och gifver efter en klar uplösning uti vatten ordenteliga Aluncrystaller. Se Kongl. Vet. Acad. Handl. för 1775 sid. 338.
Huru denne gediegne Alun tilkommit, förklarar Hr. Professor A. MURRAY, som upptäckt densamma och funnit at Lavan, eller Tuffen, efter Hr. FERBERS gifne anledning, medelst Svafvelångors tilkomst, förvandlas med tiden til verkelig Lera, genom hvilkens uplösning med den därstädes nog känbara Svafvel- och Vitriolsyran uti et fucktigt rum, och med tilhjelp af varmen, en verkelig Alun måste genereras och efflorescera.
Alumen plumosum berättas eljest förefalla i Ægypten, Sardinien, Spanien, Böhmen och flerestädes, och har stundom visat sig i samma lynne på Alunskiffer ifrån Lappland och Wästergöthland. Ganska sällan träffas den uplöst i Källor och varma Bader. Exempel gifvas likväl i Böhmen och Österbotten. Se BERGMANS Sciagr. R. Min. s. 49.
Den utur Malmer utbrackte Alun finnes af någre förändringar, i anseende til mer och mindre renhet ifrån främmande inblandningar. I synnerhet ingår Järnet uti den Alun, som tilverkas af Järnhaltige och Kiesige Alunmalmer, eller Skifferarter, (Se ordet Alunskiffer) hvaraf händer, at sådan Alun tillika är Vitriolisk, som uti Färgerier för vissa fina färgor, såsom Cochenille, eller Charlakans färgning m.m. är mindre tjenlig. Således värderas den Alun mäst, som minst är smittad af Järn. Til sådan ren Alun räknas i synnerhet den så kallade Romerska, som är tilverkad af järnfri Alunmalm (se Alunsten) och igenkännes af et ljusrödt och liffärgadt stoft, som medföljer densamma och består af en fin rödlätt Gips. Af dylikt utseende är ock den, som göres vid Grawenhorstiska Fabriquen uti Braunschweig. Ibland de renaste Svenska Alunsorter räknas och den, som kommer från Garphytte Alunverk; särdeles den, som säljes under namn af Romersk Alun. Til de flästa behof, hvartil Alun nyttjas, skadar dock intet den allmänna Aluns ringa järnsmitta, som också lätt röjes med mörk färg, om en Tinctur af Galläplen, gjord med Spiritus Vini, slås til en sådan Aluns uplösning uti vatten.
Aluns nytta är ganska vidsträckt, så väl uti Medicin, som ock i synnerhet uti Konster och Handtverk, samt uti hvarjehanda hushålds behof. Vid Färgerier är den högst oumgängelig både til Ylle- och Linnevarors Betning, eller beredning af antaga hvarjehanda färgor.
Aluns klarhet gifver Positurmakare anledning at däraf förfärdiga hvarjehanda saker til prydnad, såsom oäckta Pärlor och liknelser af allehanda fruckter och bär, som med färgade Fernissor, eller Vax, öfverdragas.
Bokbindare och Pappersmakare doppa Papperet uti Alunvatten och torka samt planera det sedan, at Pepperet ej må stöpa, utan tåla bläck.
Likaledes brukas Alun at befordra gäsning vid Bränvins tilsättning och vid Brödbakning m.m. Med smält Alun kunna Järnkrammel och Stolpar på det starkaste fästas uti Stenar, och Stenarter sammanbindas. Uti Alunsolution i vatten kan uti lindrig varma både Messing, Koppar och Järn betas ganska blanke och rene.
Om blå bresilja digereras och kokas med Alunsolution, erhålles en mörk och violett Tinctur, som efter silning gifver, med klar tillslagen Pottaskelut, en ömnig fällning af en skön Gredlin färg, som, edulcorerad med hett vatten och torkad, är biståndig at nyttja både med Oljefernissa och Limvatten; flere Färgor at förgia, som på detta sätt præpareras, i synnerhet för Pastellmålningar. HuruKugellack, Karmin, Florentinerlack och Schüttgelb med Alun göras, se WEBERS Chymische Magazin, första Delen s. 243 och följ. samt Dess Afhandling von Fabriquen und Künste. Om Messing uplöses uti Skedvatten och utspädes med en stark Alunsolution, kan en vacker Mineralgrön Färg fällas med klar Pottaskelut, men om Solution är gjord antingen uti Aqua Regis, eller Spiritus Salis, erhålles Bergblått, ljusare eller mörkblåare, efter mängden af Alun.
Kalksten uti Alun kokad blir på ytan til Gips förvandlad.
Vid Berlinerblåtts tilverkning utgör den hvita Alunjorden Basis, eller Corpus, uti färgen, och hindrar at den gula Järnjorden fälles af öfverskott på Alkali. Trädverke uti Alunlut indränkt kan svårligen taga eld. Vid Smörkärning hjelper Alun at grädden snart vänder sig til Smör. Tjenar till Skins Betning; utom flere behof i Konster och Handtverk, och utom den myckna nytta, som däraf göres i Medicin, hvilket ej hörer till detta rum.
100 delar crystalliserad Alun innehålla ungefärligen ren Lera 18, Syra 38 och Vatten 44 delar. Se Hr. Prof. Och Riddarens BERGMANS Opuscula Chem. Tom. 1. pag. 275. samt Direct. SCHEFFERS Chemiska Föreläsningar § 74 o. f. Om Alunds Jord, dels Malmer och Tilverkningssätt se följande ord:Alunjord, Alunmalm, Alunskiffer, Alunsjudning, Alunsten.

Alun-Fat, se Fat.

Alunjord. Därmed förstås den rena och enkla Jord, som, genom fällning med Alkali Fixum, erhålles utur en Alunsolution i vatten, hvilken Jord anses för den renaste Lerjord, hvaraf likasom af Lera, med tilsats af Vitriolsyra en ricktig Alun kan regenereras, och har af Hr. BERGMAN blifvit räknad ibland de fem primitiva Jordarterne, hvilka utgöra grundämnen för många både ädla och allmänna Stenar. Herr BEAUMÈ och flere hafva väl trodt denne Jorden vara Kisel- eller Glasartad på den grund, at Alun kunnat produceras af præpareradt och med Vitriolsyra digereradt rent BergCrystallspulver, hälst då det först blifvit smält med Alkali Fixum och sedan därutur præcipiteradt med fyra; men Hr. SCHEELE har igenom flera rön visat, at med ren Kiseljord ingen Alun kunnat erhållas och at et misstag därutinnan förelupit, i det at en verkelig Lerjord erhållits af sjelfva Digelen, som af Alkali blifvit uplöst. Se Kongl. Vet. Acad. Handl. för år 1776 s. 30. Herr Professor STORR uti Tübingen har vidare undersökt detta ämne, och skall äfven af ren BergCrystall erhållit Alun, ehuru til dess smältning med Alkali blifvit nyttjad en Silfverdigel; men förmenar, at den glasiga Kisel- eller Qvartsjorden genom glödgningar, smältningar med Alkali och under vidare fällning m.m. undergår någon slags förvandling förmedelst Luftfyrans tilkomst, och så vidare, samt at därigenom ändteligen uptäckes någon annan Jordart, som blifvit kallad Bindjord (Binderde) och äfven förmodas vara et grundämne uti Leran, hvarom en lärd Afhandling kan ses uti första stycket af Herr CRELLS Chemiska Annaler för år 1784. Emedlertid och då handgripeligen finnes, at Alun upkommer, när den renaste Leran tracteras, utan vidare omgång, med Vitriolsyra, så tyckes vara det enklaste at kalla den Jorden för Lerjord, som åter genom fällning med Alkali kan skiljas ifrån samma Alun, ehuru den icke äger då mera den seghet som vanlig lera; hvarföre den ock tils vidare får kallas Alunjord. För den aldrasträngaste hetta, som med Blåsrör och Aër purus kunnat åstadkommas, har denne Jorden kunnat smältas allenast i tunna kanter; men uti vanlig hetta, för bläster i Härd, bakas den allenast tilsammans, som en eldfast Lera, utan smältning; är således en tjenlig tilsats för smärre eldfaste kärl. Alunjordens egenskap at til en god del lösas af Alkalisk lut och at fälla åtskilliga vegetabiliska färgor utur Decocter med sådan lut bevisar nogsamt, ibland annat, at den är af en egen Natur och hörer til en ren Lera samt ingalunda kan räknas til Kiseljorden, som icke äger sådan egenskap. Däruti liger ock grunden til det handgreppet at beta Ylle och Siden uti Alun, då de skola antaga färgen af Concionelle, eller Fernbocks Decoct, med mera. Se härom MACQUERS Dictionnaire de Chymie, 2:nd Edit. Artic.Argille och Teinture. Et ännu senare Rön på smältningsvägen, som stadfäster detta, nämnes under ordet Lera.
Hvad nytta som Alunjorden åstadkommer vid torra färgors beredning, i det den under fällning med Alkali förenar sig både med Mineraliska och Vegetabiliska färgor, som tillika med Alun finnas uti någon uplösning, se Alun.
Om ½ lod fint pulveriserad Indigo uplöses genom stark rifning uti en Glasmortel med 2 lod Rectificerad Vitriololja, och en med Alkali utur 8 lod Alun fäld ren och hvit Jord inblandas, medan den ännu är våt, uti förenämnde Indigo Solution, så skall därefter erhållas en blå fast färg, som infrån all skarphet är befriad och som med vatten efter behag kan upblandas, tjenlig til Silkes, Läders och Bens färgning samt til blått Bläck och til målningars Lavering, om Gummi tilsättes. Se Taschenbuch für scheidkünster 1782, s 22.

Alunmalm kallas i allmänhet alla de Jord- och Stenarter, hvarutur Alun kann tilverkas, eller genom vatten utlakas. Sådane Malmer äro Alunskiffer och Alunsten (Se dessa ord), som efter behörig præparation genom bränning kunna bringas at gifva Alun. Se Alunsjudning. Dessutom finnes Alun
a) Uti Jordarter. Sådan skall finnas af svart färg vid Freyenwald uti Tyskland, med så mycket Bergfettma, at den brinner i eld med låga;Brunacktig och mindre fet vid Torgau i Sachsen; helt Hvit, Terra Melia kallad, af Ön Melo, där den skall träffas uti vissa Strata i Jorden. Af dessa skall Alun kunna lutas utan bränning. Til denna slags Alunmalm föres äfven det Alunhaltiga Stensmöret (Agarieus Aluminaris), hvilket, såsom en smörig Materia, flyter utur Bergen på några ställen i Siberien, vid regnigt väder, men är mjöligt i torka. Innehåller öfverflödig Vitriolsyra och något Järn, men kan ej bringas til rediga Crystaller. Se BRUNNICHS Mineralogie på Tyska samt ordetStensmör.
b) Uti en art af Brändtorf, som bestådt af åtskilliga Vegetabiliers rötter, hvaruti tillika legat nötter och blad af nötbuskar m.m. samt varit täckt med Jordhvarf och med en Kiesartad hinna, skall äfven Alun funnits vid Helsingborg. Se WALL. Syst. Min. T. II. s. 33, 34 och K.V.A. Handl. 1767. s 86 och 87.
c) Uti gamla under Jorden liggande Träd, som genom tidens längd medelst förruttnelse undergått någon förvandling och erhållit en Stenkolsart och olja, tillika med Vitriolsyra, hvartil kommit någon Lerjord, som utgjordt beståndsdelarne för Alund, hvilken sedan, efter behörig præparation, därutur kan lutas och kokas. Detta Alunhaltiga Trädet har den egenskap, at det uti hopar sammanlagt ofvan dag, tager efterhand hetta til sig och kommer uti fullkomlig brand, om det ej med vatten släckes. Finnes på åtskilliga Orter, såsom vid Commodau uti Böhmen, vid Hainfeld i Nedre Österrike, vid Düben uti Sachsen; uti Hessen vid Weisnar och vid Münden uti Förstendömet Calenberg och flerestädes, hvarest Alun af sådant träd kokas, sedan det uti Luften först brunnit tilsammans. Se därom HENCKELS Pyritol. S. 759; WALL. Syst. Min.Tom. II. s. 38 och VOGELS Pract. Min. Syst. S. 274. Dessutom kan Alun erhållas utur många andra Jord- och Stenarter, där Lera och Vitriolsyra äro tilstädes, men til så liten mängd och med så mycket besvär, at de ej kunna räknas til Alunmalmer. Således uteslutes därifrån: Alunhaltigt Vatten såsom ganska sällsynt, om icke vid Solfatara uti Italien: Svafvelkies: Leror, gemena af alla slag: Gallmejor, med flera, där allenast något spår til Alun kan visas.

Alunpannor kallas vid Alunbruk de inmurade Pannor, hvaruti Luten af Alunmalmer kokas. Se Alunsjudning.
Alunpannor brukas vanligen af tvenne sorter, antingen Dubble eller Enkle. Begge sorterne göras af ½ tums tjocka Blyplåtar, som gjutas på fin Sand och lödas tillsammans, så väl uti bottnen som uti alla fyra hörnen. En dubbel Panna är 5 alnar bred, 5 ½ aln lång och 5 ½ qvarter djup. Bör innehålla 3 025 kannor vatten, eller Lut. Brukas mäst vid Andrarums Alunverk. En enkel Pannainnehåller ungefär 1 663 kannor, och är 5 ½ aln lång, 2 ¾ aln bred och 5 ½ qvarter djup. Sådane Halfpannor brukas i synnerhet vid Garphyttan i Nerike, hvarest Alunsjudningen, efter min upfinning, förrättas med sjelfva Skiffern, medelst en därtil lämpad inrättning af Ugnar, som här torde förtjena beskrifvas, hälst Alunsjudning på detta ställe ej på annat sätt låtit sig göra. Pannbottnarne böra då ligga på Hvalsbågar, til undvikande af kostsamma Järnåsar. Vid Andrarum och Lofvers Alunverk, där ved brukas, åtgår til en dubbel Panna 12 lass ved om dygnet. Se Alunsjudning.
Där Sjudningen förrättas med Alunskiffer, såsom vid Garphyttan, har efter anstäldt försök befunnits, at til eldningen för en Halfpanna har på 2 dygn och 16 timmar åtgådt 1 Cubique famn Skiffer, som innehåller 18 lass, a 54 Lispund. Således fordras nära 7 lass Skiffer om dygnet, att hålla en sådan Panna uti full kokning; hvaraf kan inhämtas att et lass Skiffer gör härstädes ungefär lika verkan, som et lass ved under Dubbelpannan vid Andrarum; men med så mycket större förmån, som Alun sedan utur samma Skiffer kan utlakas. Huru Ugnen för en sådan Panna är inrättad kan inhämtas af Tab. 1. Fig. 1 och 2.

a, a, & c. Grund- och Utanmuren af Gråsten.
b, b & c. Pannmuren af ordinarie Tegel.
c. Ugnsmynningen, där eldnings-Skiffern inkastas under Pannan, försedd med en Gima och en bottenhäll af Tackjärn. Hålles täpt med järnlucka.
d, d. Fyrugnen, afdelad genom en mellanbalk, hvars Rist, eller botten, består af lösa Järnstänger,lagde på Tackjärns tväråsar p, p.
e. En Tackjärns Gös, lagd längsefter mellanbalken til dess styrka.
f, f & c. Hvalfbågar af enkom slagit eldfast Hvalftegel.
g, g. Tackjärnshällar, ½ tum tjocka, som läggas til en jämn botten på hvalfbågarne.
h. Skorstenspipa til Rökens afförande.
i, i. Tvenne Rökpipor, som gå in uti Skorstenspipan.
k. En lucka på Skorstenen, hvarmedelst starkare, eller svagare Drag kan erhållas, alt efter som den tilslutes, eller öpnas.
l. Askrummet, hvaruti den utbrände Skiffern nedsläppes, och hvarifrån den sedan utföres.
m. Et öpet Hvalf, eller Dragtrumma, under Pannbottnen.
n. Alunpannan af Blyplåtar, som står på Tackjärnshällarne, allenast med en tums tjockt hvarf af fint sålladt torrt ler, emellan Blybottnen och samma hällar.
o, o. Ändarne af en Träram, som omgifver Pannbräddarne.
p, p. Tackjärnsåsar under Riftstängerne.
q. Kranen af Bly, hvarigenom Pannan låssas, eller Alunluten utsläppes.
r. En svarfvad Tapp, som insättes på inre sidan af Pannan.

Alunprof på Malmen tilgår korteligen sålunda, at Skiffern, sönderslagen, rostas i täckt Digel med lindrig eld, til dess han blifvit sackta genomglödgad och lågan af Svaflet upphördt: utlutas i kokhett vatten, så länge han ger någon Alun, glödgas åter 3 a 4 timmar, och utlutas på samma sätt, males sedan något finare, ombrännes och utlutas å nyo med ombytt sjudhett vatten, ända til dess ingen Alunsmak mera kännes. Skiffern bör rostas så länge, at den från svart förvandlar sig till röd altigenom. Alla utlutningar samlas sluteligen, silas, inkokas til hinna och crystalliseras. Se vidare härom Kongl. Vet. Acad. Handl. 1774 sid. 273 och följ. samt SCEFFERS Chemiska Föreläsn. § 75.

Alunsjudning. Därmed förstås sättet, huru Alun genom Vatten lutas, eller lakas, utur dess Malm, eller utur Alunskiffern, och bringas i form af crystalliseradt Salt. Uti Alunskiffern finnas väl begge detta Saltets grundämnen, nemligen Vitriolsyra och Lera; men Syran kan ej bringas at lösa någon betydande del af Lerjorden, förrän hettan tilkommer och förrän den uti Skiffern innevarande ömniga Bergoljan genom elden blifver utdrifven.
Den första operation uti denna Processen är således Malmens beredning til Lutning, eller utlakning, genom en art af Kallrostning, eller bränning, hvarunder kan sägas, at detta Saltet tillika produceras, eller upkommer. Den svarta Skiffern, som vanligen innehåller en god del bränbart ämne, behöfver ej mycket bränsle för at sjelf taga brand och få komma i hetta, hvilken ej heller bör vara så stark, at syran tillika utdrifves. Således förrättas bränningen allenast på en slät plan och torr Jordmån, på det viset: at en bäddning af små ved och torrt ris först utbredes och därpå et hvarf af obränd svart Alunskiffer, ungefär til en fots högd. Däröfver föres et tunnare hvarf, eller Lager, af förut bränd och utlakad röd Skiffer, eller så kallad röd Materia, som ännu uti brottet är svart och således innehåller något Alunämne, jämte det bränbara, som uti första bränningen ej kunnat frånskiljas. Däröfver bredes åter et hvarf obränd Skiffer, något tunnare, som med bränd äfven betäckes, och så vidare, hvarf på hvarf, til 4 a 6 alnars högd, formerande sluteligen en afskuren Pyramid, til 30 a 40 alnars längd samt 10 a 12 alnars bredd uti aflång fyrkant, som sist betäckes med den förut brände och utlakade samt sönderfallna Skiffern, til hettans innehållande. Sedan Skiffer-Rosten sålunda är tillagad, itändes vid ena ändan det underlagde riset, som efterhand sätter den rå Skiffern uti brand, och bränningen skötes och styres med långsam hetta, som en Kolmila, uti några veckor, til dess den slutar röka, eller slocknar af sig sjelf.
Då Skiffern innehålle så liten bränbar fettma, at den ej förmår tända sig och brinna, måste hvarftals däremellan läggas Risknippor at befordra bränningen, och den Alunmalm, som ej äger något bränbart, såsom den hvita Italienska, måste varsamt brännas med ris eller ved inom upsatte rostmurar. (SeAlunsten).
Efter bränningen föres Skiffern på de så kallade Materiæ Kar, som äro fyrkantige Sumpar af starka plank, 9 a 10 alnar långa samt 7 alnar breda, nedbäddade uti mjuk Lera och fyra tilsammans med en däremellan nedsatt så kallad Råluts-Kista. Materiækaren äro, efter vanligheten vid alla Lutgörningar, på bottnen belagde med Trälister, och däröfver glesa bräder, hvarpå Skiffern utbredes. Vatten släppes då på det första karet, tappas, efter 6 timmar, därifrån uti Rålutskistan, och öses därutur på det andra och så på det 3:dje samt ändteligen på det 4:e Rålutskaret, på hvilket sista Kar alltid bör vara nybränd Skiffer. När nu vattnet sålunda utlakat så mycket Alun, at det, efter Lutvigtens indelning, håller 4 a 6 Pence, eller Penningar, kallas det Rålut, och är då kokningsvärdt samt tappas därifrån genom rännor, eller Pipstockar, tilRålutsbrunnen, och, sedan det mästa grumliga satt sig, vidare tilRålutssumparne, som äro nära intil Alunpannorna uti Pannhuset, och hvarifrån Luten silar sig småningom in uti samma Pannor genom små rännor, så fort Luten under ständig kokning hinner utdunsta.
När Luten så mycket på et, eller annat dygn, hunnit evaporera, at den kommit til dubbel halt, eller til 10 a 11 Pence, tappas den genom Kranen, eller tapphålet, medelst rännor, uti Svalkaret, at där på några timmar svalna och deponera Slammen, af öfverflödig Lerjord och Järnochra bestående.
Därifrån rinner, eller öses, den uti de så skallade Saffianskistorne, ellerVäxtbingarne (Se Binge) hvarefter Luten då uti dessa i jorden nedgräfvde svala kistor, efter några dagar, deponerar sin mästa Alun uti små Octaëdriska Crystaller, som sätta sig vid bräddarne och Saffian kallas.
Den öfverblefvne Moderluten, Muttervatten kallad, öses då därifrån genom rännor och samlas uti Muttervattens Brunnen. Saffian sammanskrapas och bäres uti Vaskhuset, hvarest den sköljes med vatten, hvilket sköljevatten uti dess särskilta Reservoire, eller Sump, förvaras til omkokning.
När tilräckelig Saffian är samlad, bäres den uti Raffinerpannan, (som är af lika byggnad med Rålutspannorne), upsmältes där med litet tilslagit vatten och med eldning, samt släppes, eller lossas, därifrån genom rännor til Alunfaten(Se Fat, Fatvatten, Fatvattensbrunn), hvarest Alun ändteligen, efter 8 a 9 dygn, växer tilsammans uti en Klimp, och är då brackt til Köpmansvara, at packas i tunnor och afsändas.
På sådant sätt tilgår korteligen med Alunsjudningen här i Riket och på lika sätt, med några obetydeliga förändringar, uti England vid Whitby uti Yorkshire, allenast med den skilnad, at därstädes tilslås uti den fullkokade Luten i pannan en viss mängd Alkalisk Lut, gjord af Askan efter Hafsörten Tång, Kelpeller Kelplut kallad, tjenande til Järnochrans fällning och öfverflödig syras minskande. Denne Lut kan dock göra mera skada än gagn och är, tillika med inblandning af Urin, onödig. Den Engelske Alunskiffern blifver mera hvit, än röd, efter bränning och lärer således innehålla föga järn.
Underrättelse om Alun och dess tilverkning, så här i Riket, som annorstädes, samt om dess Malmer, beståndsdelar och nytta, kan i korthet aldrabäst inhämtas af Hr. Prof. Och Ridd. BERGMANS Afhandl. De Confectione Aluminis, uti Opusc. Chem. Vol. I. p. 279 o. f. Ytterligare Anmärkningar om Aluntilverkningen ses af Kongl. Vet. Acad. Handl. för 1774, s. 273 och följ.
Huru Alun tilverkas i allmänhet, men förnämligast vid Lüttich, se Hr. MONNETS Traité de la Vitriolisation & de l'Alunation, 2:nd Part, pag. 105, tryckt 1769 i Amsterdam, med Ritningar.
Vid alla våra Svenska Alunverk brukas nu mera inga Alkaliska nederslag af vatten, Urin eller Pottaska, som altid blifver en onödig kostnad, hälft Järnochran ändå skiljer sig därifrån uti Svalkaret. Huru Alun sjudes med sjelfva Alunskiffern, se Alunskiffer, Alunpanna.

Alunskiffer, Sciftus Aluminofus, Fiffilis, Aluminaris, är en skifrig stenhärdad Lera, mättad med Vitriolsyra, medförande vanligen, til mera eller mindre mängd, en uti Lerjorden indränkt Bergolja,som gör at denne Skiffern alltid visar sig af svart, eller svartbrun färg, och uti elden gifver en stark luckt af Petroleum och Syra tillika, samt brinner stundom med låga, nästan som Stenkol, men lemnar en återstod af lika storlek, som den obrände Skiffern förut ägt och uti samma Form, bestående uti fin och nu mera lös Lera, af mer eller mindre rödlätt färg, alt efter som dess tilfälliga Järnhalt varit större eller mindre. Til utvärtes form brytes den antingen: 1:o Flolägrig med rätklufna skifvor, som med tiden och uti öpen dag än mera, medelst vittring, öpna sig uti tunna blad och antaga emellan Lossnorne en rostfärg af gul Järnochra, som utmärker dess Järnhalt. Emellan Lossnorne, uti fast Klyft, finnas vanligen Intryck af en oändelig mängd Hafskräk, hälst af den så kallade Helmintolithus Paradoxus, som utmärker at denne Skiffer är en Flodslemning. Finnes ock gemenligen tillika med och under en Flolägrig Kalksten, som tillika hyser sådane Petrificater och Snäckors Aftryck. Eller ock 2:o består den af en vågig ochvresig svart Lerskiffer, som vanligen innehåller mindre, eller inga tecken til Petrificater, ej heller visar några märken til Järnhalt med rostiga Lossnor, liknande til skapnaden mera Stenkol, men äger mindre bränbart ämne, än at den uti bränning kan gifva någon låga. Blifver ock efter upglödgning mera grå, än röd.
1:o. Den förra, eller Rätklufne Alunskiffern, finnes hos oss på åtskilliga orter, där ock Alunsjudningar merendels redan äro därpå inrättade, såsom:
a) Vid Andrarum uti Skåne, där Aluntilverkningen redan öfver 100:de år varit gångbar. Om denna Skifferns beskaffenhet och brytningsrätt m.m. ses under ordet Materia, som den af Arbetare därstädes kallas. Vidare därom se VON LINNÈS Skånska Resa sid. 120 och följ.
b) På Öland brytes denne Skiffer, straxt under matjorden, uti Lager, som omväxla med tunna Flötser af Alunskiffer, Sandjord, Orsten, svart Skiffer, åter Orsten uti små stycken med tunna mellanlager af Skiffer, ända til dess en Flolägrig Kalksten möter, hvarunder den bättre Alunskiffern vidtager til 6 alnars djup, hvarom vidare kan läsas Arch. V. LINNÈS Öländska Resa s. 78-80. Denne Alunskiffer öfverföres til Lofvers Alunverk uti Småland at där förbrukas.
c) Uti Wästergöthland vid Hunneberg och Billingen, dock til mindre mängd under hvarfven af en rödacktig Flokalk.
d) Uti Medelpad och Brunflo Pastorat skall ock finnas ömnig Alunskiffer, som Landsh. HJERNE anmärkt. Den är beskrifven i Svenska Bibliothequets första Band, 2:dra Del, sid. 252.
e) På Rödön uti Jemtland samt vid Sagatojerfvi i Torneå Lappmark, som af BROMELL nämnes uti dess Mineral. Cap. 2. §. 3. men mindre bekanta och ännu onyttjade.
f) Uti Nerike och Tysslinge Socken brytes et mägtigt Lager af denna sort Alunskiffer, vid foten af et fast och vidsträckt Kalkberg samt dels under sjelfva Matjorden, dels ock under en Flolägrig Kalkbädd samt uti en stor Ås, som sträcker sig til 3 a 4 mils längd emot Askersund, följande den här varande stora Landtryggen af Sevebergen och visar sig på flere ställen i dagen. Af denna Skiffer sjudes nu mera Alun, förnämligast uti de Pannor, som blifvit inrättade vid sjelfva Alunbrotten. Se Alunpanna.
2:do. Den andra sorten, eller Vågig Alunskiffer, kilformig med glänsande ytor, liknande Stenkol, som ej befunnits innehålla något betydande Järn, visar sig uti Jemtland och Näs Socken vid stranden af Sjön Näkten, och omtalas uti CRONSTEDTS Mineral-Historia om Jemtland. Se Kongl. Vet. Acad. Handl. 1763, s. 282.
3:o. Af tilfälliga främmande arter, som vanligen åtfölja Alunskiffern,utom de nämnde Petrficater och Aftryck, kunna märkas:
a) Orsten uti större och mindre, platta, runda och limpformiga stycken, svartbrun och af Spatig sammansättning, som, uti Nerikes- och Tysslinge Alunbrott, ligga klumpe- och hvarftals uti Skiffern, af 1 a 2 alnars tvärlinea. De mindre vid Andrarum och på Öland kallas Svartbollar, hvilka uti elden kastade smälla sönder med en stark knall. Däraf kan dock en hvit Kalk brännas.
b) Lefversten, Lapis Hepaticus, som är en af Vitriolsyra mera mättad Kalk, duger ej til bränning. Se Lefversten.
c) Ådror och Fläckar af hvit Kalkspat, som vid Andrarum Materiæmoderkallas.
d) Svafvelkies, dels uti runda, eller ovala bollar, med inuti til Centrum covergerande strålar; dels uti små tärningar; eler ock uti Octaëdriska, eller mångkantiga, Crystaller och gnistror uti Skiffern instänkt. Sådane bidraga mycket til denna Skifferns starka Vitrioliska halt, tillika med Alun.
e) Angefloger af Selenitiske, Strålige, eller stjernformige, platta Crystaller emellan Skifferlameller, som af några hållas för gediegen Alun, eller Alumen Sciffile, men äro ej annat än Gips.
Vidare om de arter, hvaraf Alun sjudes på utländska Orter, som ej alla höra til Skifferslägtet, se Alunmalm, Alunsten. Huru Alun utbringas, seAlunsjudning. Om Alunskiffer uti Wästgöthabergen, se Kongl. Vet. Acad. Handl. för 1768, s. 330.
Ibland de bättre sorter af vår Svenska Alunskiffer och minst järnhaltiga, kan räknas den, som nu brukas vid Garphytte Alunverk uti Nerike, och bytes ¼ mil därifrån vid Latorp uti Tysslinge Socken til stor ömnighet; varande af den egenskap, at han tillika tjenar til bränsle för Sjudningen, under Alunpannorna, hvarigenom besparing uti den kostbara Skogen fullkomligen vinnes. Denne förmån at bruka Skiffer vid Alunsjudningen lyckas dock icke annorlunda, än uti Ugnar af en särskilt byggnad, som år 1770 af mig inrättades och nu mera nyttjas med den fördel, at sedan det mästa bränbara af Skiffern under Alunpannan med stark flamma utbrunnit, föres den på Materiæ-Karen och Alun lakas därutur, likasom af den öfriga Alunmalmen, hvilken brännes på Fyrerne. Genom Deistillation uti JärnRetort har denne Skiffer befunnits gifva:
1:o. Vid lindrig hetta et tämmeligen klart vatten, ungefär til 5 proCent, som lucktade och smakade af Alkali Volatile: Fräste med Oleum Vitrioli och fälde litet järn utur uplösning i ättika med svart färg.
2:o. Vid något starkare hetta viste sig litet af et klart liquidum, som likt en olja flöt uti ränder och blandade sig in uti vattnet.
3:o. Då hettan mera ökades, kom ömnig rök, som ändteligen gaf en brun bränbar olja til 4 proCent, hvilken flöt på det öfvergångna vattnet helt quick och tunn. Befans vara af lika beskaffenhet som Bernstensolja, hvaruti något Svafvel blifvit uplöft. Itänd brann ganska häftigt. Stelnade något uti Vitriolsyra och blef svart med Järnsolution.
4:o. Et hvitt flygtigt Slat, som til liten del uti sina Flores sublimerade sig uti halten af Recipienten och var af lika förhållande med Bernstenssalt.
Då Skiffern brännes uti öpen eld, och uti Ugnar med Rörgångar inrättade, erhålles däraf ganska ömnigt den aldrabästa Kimrök, som, med Limvatten præparerad, gifver et godt Tousch och med bränd Skiffer samt Kalk blandad tjenar til et uti vatten hårdnande Cement, samt är för öfrigit den aldrabeständigaste Svärta, både til Olje- och Vattenfärg.
Den brände Skiffern af blekröd färg är nu allmänt befunnen lika god, som Terra Pouzzolana med Kalk uti Slussmurningar. Se Kongl. Vet. Acad. Handl. för 1773. s. 2 och 4.
Af denna Skiffer erhålles ock vid aktsam præparation en järnfri Alun, mäst lika med den Romerska.
Den Jemtländska Alunskiffern, såsom aldeles Järnfri, tyckes dock häruti hafva företräde, ehuru den för obeqväm belägenhet ej kan nyttjas.
Om Alunskiffer och Malmer se vidare BERGMANS Opusc. Chem. V. I. s. 291 och följ.

Alunsten, Hvit Alunmalm, kallas den Bergmalm, hvaraf den Romerska Alun, eller så kallade Alume di Rocca, tilverkas.
Denne hvita Alunmalm brytes i synnerhet vid Tolsa uti Italien, och börjar visa sig uti hvita ganska höga lerartade Berg på vägen ifrån Civita Veccia, af hvilka en del också äro verkelige Kalkberg, eller ock med mer, eller mindre Lera blandade.
Sjelfva Alunmalmen är en med Vitriolsyra genomstöpt och stenhärdad Lera, dels hvitgrå, dels ock Krithvit, ganska tät och tämmeligen hård; dock så at den kan skafvas med knif til et lerartadt pulver, hvilket icke gäser med syror, emedan Stenarten är förut mättad med Vitriolsyra af Naturen och innehåller aldeles ingen Kalk, mera än det, som under Aluns tillverkning kan frånskiljas uti Selenitisk form. Här finnes dock en Krithvit Lera uti några Stenklyfter; Äfven blågrå med hvita fläckar, där Syran förmått utdraga den mörka färgen.
Sjelfva Alunbergen äro ganska höga och branta Klippor, på hvilkas väggar Arbetarne med rep låta på små Lafvar nedhissa sig, där de finna beqvämligt at inbårra Bergskott, som laddas samt påtändas, sedan Båraren upkommit, allenast med små brinnande knippor af torkadt löf, som Arbetarne af öfning veta at behändigt kasta på hvarje Skott.
Uti dessa Alunberg visa sig Qvartsgångar, som til 3 a 4 tums mägtighet, här och där sätta lodrätt ner igenom Alunstenen. På några ställen uti Alunsten visar sig en röd inblandning af Colcothar Vitrioli, eller Crocus Martis, hvaraf fläckige stycken finnas, som likna en röd och hvit marmorerad tvål.
Den vundne Alunsten brännes uti 4 a 5 alnars höga Ugnar, liknande en med spetsen nedvänd Conus Truncatus, uti hvars botten frst lägges ved och därpå Alunsten. Veden antändes genom et fyrkantigt hål, och då den på 3 a 4 timmar utbrunnit, så är också Alunsten fullbränd och föres därifrån en Italiensk mil til Pannhuset. Utlakas först med vatten, efter vanligheten, uti stora i Jorden nedgrafne Trädkistor och Luten ledes därifrån uti Lutkaren, at deponera dess Slam, hvarefter det klara med två rännor släppes uti de i Pannhuset stående Blypannor, at genom kokning concentreras, hvarvid något Urin och Kalk tilsättes. Ifrån pannorne släppes Luten, efter fulländad kokning, uti Kylfat af trä, eller uti de hos oss så kallade Växtbingar, sedan den uti Svalkar förut deponerat en rödlätt Selenit. Uti bemälte Kylfat crystalliserar sig då Alun på väggarne, merendels hvit, men til någon del också rödlätt. Se Hr. FERBERSBriefe aus Welschland, sid. 242 och följ.
Vid Chemisk undersökning har denne Tolsiske Alunsten, vid Calcination uti elden, funnits gifva någon Svafvelluckt och förloradt 43 proCent uti tyngden; Refiduum, 57 delar, har innehållit 35 Ler och 22 Kiseljord. Det flygtiga har bestådt af rent Svafvel, utan at innehålla något uplöst Järn. Den är således intet Kiesartad, eller Vitriolisk, som den allmänna Alunskiffern. Den rödlätta färgen är likväl af en art calcinerad järnjord. Mera härom se BERGMANSOpulsc. Chem. Vol. III. s. 270.

Aluta Montana kallas Bergläder.

Alvarmo betyder hos VON LINNÈ och andra en Kalkjord, som är upblandad med litet Lera, Sand, eller Mo. Den har sitt namn af Alvaren, eller inre delen af Öland, hvarest den finnes.
Alvarmo kallar Hr. CRONSTEDT en gemen Rödlera, som finnes vid Kinnekulle. Se CRONSTEDTS Min. s. 83.

Alvarsten kallas i synnerhet, den dels grå och dels rödlätta flolägriga och täta Kalksten, som finnes på den så kallade Alvaren, eller inre delen af Öland och är allmänt känd under namn af Ölands Golfsten, eller Tälgsten. Består af en lerblandad Kalk och är således ej den bästa til Kalkbränning. Träffas på många orter här i Riket, såsom i Öster- och Wästergöthland, vid Kinnekulle,uti Nerike och på Frösön i Jemtland.

Alveoli kallas et slags Orthoceratiter, eller Stenvandling af Snäckor, eller Skaldjur, när omkring Stenen intet är något Skal. Är ock en art Belemnit. Se WALLERII Syst. Min. T. II. s. 471, 473, 474, och VOGELS Pract. Min. Syst. s. 217. Äro således rätteligen intet annat än Stenfyllningar uti Snäckor och Skaldjur, där Stenämnet intagit Maskens, eller Djurets rum. I anledning hvaraf någre kommit på den tankan, at Snäckmaskar, eller Sniglar, tilsammans brukade med fint Kalkmjöl, skulle gifva det starkaste petrificerande Ämne, och sålunda föreskrifvit at til Vattencement vid Slussbyggnader bruka en sådan blandning.

Amaldin, se Alabandin.

Amalgamation kallas Metallernes uplösning uti Qvicksilfver. Detta kan låta sig göra, antingen på våta vägen, då vissa Metaller, såsom Guld och Silfver, fällas utur deras uplösningar med denna Metall; eller ock på torra vägen, då Metallerne i form af fina particlar gnidas uti Glas- eller Järnmortel, eller uti särskilta därtil inrättade Amalgamerqvarnar, til dess de med Qvicksilfret blifva uplöste, eller förenade.
Qvicksilfver uplöser mäst alla både hela och halfva Metaller, då de äro väl rena, uti tunna lameller, eller utur deras uplösningsmedel fälde uti metallisk form, eller med hvarandra, (men icke med Alkaliska Salter) och går med dem til en smörlik consistence, som Amalgama kallas. Härifrån undantagas dockJärn, Magnesium, Kobolt och Nickel, som icke kunna med Qvicksilfver fullkomligen amalgameras. Guldet förenar sig därmed villigt, hälst om det är uti tunna blad, eller fäldt med Jrnvitriol, och om 4 a 6 gångor så mycket Qvicksilfver slås til det uti ren Digel glödgande Guldet, som med vatten sedan rifves uti Glas- eller Järnmortel, dåd et får heta malit Guld. Platina amalgameras genom malning uti Glasmortel med Vatten, om litet Saltsyra slås därtil. De öfrige hela Metallerne amalgameras på lika sätt genom malning ensamt. Metaller, som smälta för, eller uti Glödgningshetta, såsom Bly, Tenn, Vismut och Zink, amalgameras äfven lätteligen och med misnta tilsats af Qvicksilfver, om det slås därtil, då de äro uti Smältningsgraden. Desse Metaller lösas villigast, därnäst Guld, så Silfver och sedan Koppar. Med Regulus Antimonii Martialis låter det sig göra med väl uphettadt Qvicksilfver.
Amalgamering har i lång tid varit nyttjad förnämligast vid Bergsverk, at därmed utur sådane bokade och vaskade Malmer, eller Slieger, som innehålla fina Blad, Flagor, eller Korn, af gedieget Guld och Silfver, uphämta och uti Qvicksilfvret indränka, eller uplösa, dessa Metaller, samt på det sättet skilja dem ifrån Bergarter; äfvensom Guld och Silfver befrias ifrån andra Metaller uti vissa Kratser genom Amalgamation, om de oädle Metallerne först uti calcination bringas til Kalker, som af Qvicksilfret intet lösas. Se Kongl. Vet. Acad. Handl. 1752. s. 245. Huru detta tilgår uti särskilta därtil af gutit Järn förfärdigade Amalgamerqvarnar, ses af SCHLÜTERS Hüttenverk, sid. 211, 212 och följ.; VOGELS Practisches Mineral. Syst. s. 422; jämnväl uti CRAMERSMetallurgie, I Del, sid. 150 samt uti BergsR. VON ENGESTRÖMS Laborat. Chymic. 2:dra stycket. s. 89. Under orden Guldtilverkning och Qvickqvarnfinnes det äfven i korthet anfördt. På hvad sätt Afterns Amalgamation förrättas vid Kungsberg i Norige, ses af Herr BergsRådet VON SWABS Beskrifning om Norska Bergsverken i mscr.
Af den grund, at Guld och Silfver icke kunna sägas vara uti Kalkform af mineraliserande ämnen uplöste, utan befinnas i Naturen Metalliske och allenast såsom fina och för ögat aldeles omärkelige Particlar uti andra främmande arter, Mineralier och oädla Metalliska Kalker invecklade, samt behöfva til deras Metalliska lynnes erhållande allenast en viss grad af hetta, utan Kolens omedelbara vidrörande, som för de oädla Metallernes Reduction är oundvikeligit; har sedermera funnits möjeligit, at utvidga den redan nämnde Amalgamerings-Processen ti et mycket vidsrtäcktare bruk, eller at använda den til flera slags Malmer än de, som innehålla Guldet och Silfret i synlig gediegen Form, i det desse ädla Metallers oändeligt fina Particlar, genom Amalgamation med Qvicksilfver, kunna uplösas och utdragas, allenast de ämnen, hvaruti de äro inhyste, eller invecklade, blifva först genom Mechaniska Inrättningar til pulver fördelte, och tillika på Chemiska vägen, medelst etsande Medel, så förstörde och brackte uti Kalkform, at de vidare ej kunna hafva något sammanhang, eller någon intim förening, med de ädla Metallernes finaste delar, hvilka befinnas uti et Metalliskt tilstånd och sålunda skickelige at indränkas, eller uplösas, uti Qvicksilfret. At åstadkomma denna upplösning måste först en lindrig Calcinationshetta komma til hjelp, jemte tilsats at sådane lättfångne ämnen, som icke allenast förkalka de oädla Metallerna, eller underhjelpa de flygtigas afgång, utan och bibehålla, eller åstadkomma, en blank yta så väl på de lösblefne ädla Metalldoften, som på Qvicksilfrets Particlar, at de kunna under en tjenlig sammanrifning af hvarandra attraheras. Den tjenligaste och föga kostsamma tilsats för detta ändamål har i synnerhet det allmänna Koksaltet funnits vara, hvars Syra blifver lös genom den uti de flästa Malmer varande Svafvel- eller Vitriolsyran och sålunda utgör det bästa etsande Medel, både för de oädle Metallers Calcination och för Qvicksilfrets samt de ädla Metallernes anqvickande. Dessa och många flera Chemiska grunder, tagne så väl af Metallernes, som deras medföljande främmande Ämnens och äfven deras Uplösningsmedels egenskaper, har Kejserlige HofRådet VON BORN ganska omständeligen och grundligt utfördt uti dess 1786 tryckte förträffeliga Arbete: Ueber das Anquicken der Gold- und Silberhaltigen Erze, Rohsteine, Scharzkupfer und Hüttenspeisen, hvarjemte tillika anföras de säkraste beskrifningar öfver både gamla och nyare Amalgamations-Processer, som brukas vid Spanska Guld- och Silfververken uti Södra America. För öfrigit finnes här det nu mera förbättrade Amalagamationssättet, såsom det uti Ungern vid de större Verken med mycket förmon och besparing både uti Arbetstid och Kolåtgång blifvit verkstäldt, på det tydeligaste beskrifvit, med alla därtil hörande Calcinerugnar, Amalgamationsmachier och Inrättningar.
Hela Amalgamations-Processen i stort består uti fljande Arbeten, nemligen:
a) Malmernas Bokning, Malning och Sicktning.
b) Rostning i tjenliga Calcinerugnar, med tilsats af Koksalt.
c) Amalgamation, eller sammanrifning med Qvicksilfver uti Kopparkettlar under kokhett vatten.
d) Amalgamets Vaskning och rening
e) Qvicksilfrets utprässande.
f) Det prässade Amalgamets upglödgning.
g) Det utprässade Qvicksilfrets Distillation.
h) Det glödgade Amalgamets Finering.
i) Återstodens tilgodogörande, så vida den är Silfverhaltig.
Ytterligare Anmärkningar om denna Amalgamations-Process och öfvertygande Bevis om den betydande Vinst, som härigenom kan erhållas uti besparing af Skog, Tid och Arbetslöner m.m. ses så väl af Herr Öfver-BergsRådet FERBERS nyligen, eller år 1787, utkomne Nachricht von dem Anquicken der Gold- und Silberrhaltigen Erze, Kupfersteine und Speisen in Ungarn und Böhmen m.m. som ock af en annan, äfven år 1787, i Leipzig och Wien utgifven Afhandling, under Titel: Ist es vortheilhaster die Silberhaltigen Erze und Schmelzhüttenprodukte anzuquicken, als sie zu schmelzen? Häruti erkännes Amalgamation som en ostridig förmon genom särskilta yttranden, eller Svar, af åtskilliga berömde Metallurgi ifrån flera orter, nemligen Herrar VON CHAPRENTIER, d'ELHUYAR, FERBER, HAWKINS, VON TREBRA, och WEBER, hvilka närvarande haft tilfälle at se denna Process i stort verkställas och grunda sitt omdöme, eller bifall, uppå en noga undersökning och kännedom af alla omständigheter, som uti en fullständig jämnförelse emellan denna och vanliga Smältnings-Processen böra i agttagas. At förtaga all frucktan, som i afseende uppå det för Människor skadeliga Qvicksilfrets handterande kunde upkomma, tilläger Bergs- och Kammar-Medicus i Schemnitz, Herr Doctor HOFFINGER, sin försäkran, at denne slags Amalgamation, där Qvisksilfret föga behöfver vidröras, för Arbetarnes hälsa är långt mindre skadelig, än de eljest brukelige Smältningar.
I öfrigit bör så mycket mindre någon tvekan om denna Uptäckts vidsträckta nytta och tillämpning hädanefter kunna gifvas, som Herr HofRådet VON BORN äfven är redan syslosatt at utarbeta en särskilt Plan, hvarefter Blyrika Silfvermalmer med mycken lätthet och nytta kunna Amalgameras, at ingen svårighet i afseende på sådane Malmer må upkomma, som med dem vid det först påfundne Amalgamationssättet eljest kunde hafva rum. Se den sistnämde Afhandling s. 118. Genom den af Herr VON BORN gjorde förbättring skall vid detta Arbetssätt ej mera än 1 ½, eller högst 2 lod Qvicksilfver på hvarje mark Silfver gå förlorade, hvaremot förlusten vid Wäst-Indiska Silfververken räknas til 30 lod på hvarje mark därmed utbrackt Silfver.
Af Guldsmeder och Metallarbetare nyttjas Guldamalgama til Förgyllningar, eller ytans öfverdragande med en Guldhinna, på Silfver, Koppar, Messing, Pinschback och Järn, sedan de förut, genom tillämpning af et tjenligt Qvickvatten, blifvit anqvickade, eller med Qvicksilfver öfverdragne (SeQvickvatten och Förgyllning), men med Silfveramalgama kan ingen Försilfring göras.
Med Qvicksilfver fästes ock Tennfolium på Spegelglas, i det Folium först utbredes på glaset och Qvicksilfver slås däröfver, som med Tennet straxt utgör et Amalgame, hvilket fäster sig vid Glaset, då Qvicksilfret genom prässning tryckes därifrån.
Utur Amalgama kan Guld, Silfver och Koppar åter skiljas ifrån Qvicksilfret, allenast medelst tryckning genom Sämskläder, eller ock genom afrökning öfver eld; men Vismut, Tenn, Bly och Zink kunna på det sättet intet, eller föga skiljas därifrån, utan måste då Qvicksilfret afsöndras genom Distillation med tilsatt Järnfilspån; eller ock måste Amalgamet först förenas med Svafvel til enÆtiops, eller hälst til Cinnober, och sedan distilleras med Järn, Alkalli, eller osläckt Kalk, samt vidare prässas genom läder, då det blifver fullkomligen rent ifrån alla Metalliska inblandningar och ifrån all smuts.

Amandole kallas en gröngul Cellulös Marmor med hvita fläckar, liknande en Bikaka. Innehåller 1/5:del Skiffer, som gör dess kistformiga utseende, jemte litet Järn. Se KIRWANS Mineralogie, s. 58.

Amausum, Smält-glas, Se Emaille.

Amazonstenar, se Jade.

Ambar är det samma som Ambra.

Ambra är et bituminöst och antändeligt ämne, af consistence nästan som vax, smälter vid lindrig hetta, och gifver en behagelig luckt, i synnerhet då den brinner.
Undner namnet Ambra innebegripes också Bernsten, men med tilnamn afAmbra Flava, eller Citrina, til skilnad ifrån Ambra Grisea, som är rätt Ambra och kallas så för sin grå färg.
Ambra finnes vid Indiska hafvens stranderr, såsom vid Madagaskar, Sumatra, Moluckiska Öarne, Æthiopiska Kusten och flerestädes, simmande på vattnet uti större, eller mindre stycken, som stundom gå til 100 Skålpunds vigt och därutöfver. Se VOGELS Pract. Min. Syst. s. 331. m.fl. Den fås af åtskillig godhet och färg, och anses den grå vara bäst, men den svarta sämst. Eljest gifvas flere Variationer, såsom hvit, gulacktig, brun och strimig, ellerfläckig Ambra. Se vidare uti detta ämne NEUMANS utförliga Afhandling om Ambra; hvilken Auctor äfven bevist, at Ambra til sin sammansättning är lika med Bernsten, bestående af Olja, surt Salt och litet Vatten; men i anseende til egenskaper däruti skiljacktig: at Ambra intet har någon glans, eller genomskinlighet: at den i varma är så lättflytande, at den intet allenast smälter i hett vatten, utan ock mjuknar i en varm hand, och at den uti elden lemnar mycket mindre kolacktigt Residuum, än Bernsten. At Ambra håller således långt mera Olja, följer både af dess Analysis och förstnämde förhållande.
Ambra, såsom ganska dyrbar, plägar eftergöras och förfalskas; hvilket bedrägeri likväl röjes genom dels luckt och öfriga egenskaper. Den nyttjas i synnerhet til vällucktande Præparater, men har tillika blifvit brukad i Medicin, hvarom ses i Hr. MACQUERS Dict. de Chymie under ordet Ambre.
Ambra räknas af Mineraloger enhälligt til Bergfettmor; ehuru ännu intet med säkerhet är afgjordt, ifrån hvilketdera Naturens Rike den leder sitt ursprung. Flere påstå, at den hör til Växt-Riket, och någre föra den til Djur-Riket. Hr. D'AUBLET, en senare Fransysk Författare, försäkrar at Ambra Grisea intet är annat, än en torkad och tilhårdnad Saft af et Träd, som växer i Landet Gujana i Södra Amerika och kallas Cuma; ifrån hvilket träd Ambran uti små stycken föres af regnet ned i Floderna. Sådane stycken hafva blifvit undersökte samt til luckt och egenskaper befundne lika med vanlig Ambra; flere Auctorers anledningar härtil at förtiga. Se BERGMANS Sciagr. Regni. Min. s. 95.

Ambult, Se Städ.

Amerfordiske Diamanter föregifvas vara genomskinlige Kislar, hårdare än Qvarts, eller QvartsCrystalle, som finnas vid Amerford uti Provincen Utrecht i Holland. De slipas som Diamanter, eller Böhmiske Stenar, men torde dock snarare vara en ofärgad klar Qvarts.

Amethist heter en ädel sten, hvars kännemärke är at hafva en violett eller af violett och purpur blandad färg; och hvilken, i anseende til hårdhet och olika skönhet i färg, är at så åtskilligt slag, at den stundom är jämngod med Rubin och ofta intet annat än en färgad BergCrystall. Den förra är i synnerhetÖsterländsk och den senare Wästerländsk.
Österländsk Amethist, af ägta slag, är intet annat, än en violett Rubin, emedan den har samma hårdhet och samma förmåga at lysa med eldsken, som annan Rubin Af denna grund får ock en Rubin af violett färg ofta heta Orientalisk Amethist. Sådane Amethister äga en utmärkt skönhet och glans, men äro ganska sällsynte. Andra Amethister gifvas ock ifrån Ost-Indien och Ön Ceylon, som blott äro BergCrystaller och ej hafva större hårdhet än de: men utom dess händer ofta, at Saphirer få namn af Orientaliske Amethister, när de hafva sådan färg. De förstnämde och dyrbaraste Amethister förtjena at skattas til lika värde med Rubiner. Amethisterne på Ön Ceylon äro BergCrystaller, af mörkare eller blekare violett färg, och stundom så bleke, at nästan ingen färg synes. De fås stundom stora som en Valnöt, men merendels helt små; antingen rundade, eller af irregulier figur, med djupa Intryckningar samt brutne på alla sidor, eller ock i sexkantig skapnad med en sexkantig spets. Ju mer färgen i dem är faturerad, desto mer kallas de mogne; och tvärtom omogne, dess mer de äro bleke. Brukas i synnerhet at däraf slipa åtskilliga slags Knappar. Om alla dessa slag se vidare Kongl. Vet. Acad. Handl. för 1768 s. 67, 71, 74; för 1775, s. 332 och för 1784, s. 73, samt Hr. DUTENS Abb. von Edelsteinen, tryckt 1779, s. 59 och följ.
Wästerländsk Amethist har sexsidig figur och är alltid en BergCrystall. Den antager en skön politur och värderas mycket, när den är rätt vacker. Finnes af flera Nüanser med sköna färgor, som mer eller mindre draga i blått, eller rödt; men den allmännaste är violett. Ifrån Carthagena i Spanien fås en annan art Amethist, som är violett med blandning af Purpurfärg; men är mera sällsynt och den vackraste, näst intil Orientalisk. Eljest förefalla Amethister i Tyskland, Böhmen, Spanien och Auvergne, sittande i Qvarts, och vid Dannemora här i Sverige. Se Hr. DUTENS von Edelsteinen s. 61.
Herr D'ARCET har gjordt försök, så väl med en slags Amethist ifrån Ost-Indien, som en annan ifrån Auvergne, och funnit at begge förlorat sin färg i elden; allenast med den skilnad, at den första blef aldeles ofärgad klar, men den senare matt och dunkel. Se D'ARCETS 2:nd Mem. Sur l'action d'un Feu egal, violent, s. 127 och 135.

Amethist-Fluss, Pseudo-Amethistus, Fluor Amethistinus, kalas så väl de blekare, mindre rene och klare Amethister (Se CRONSTEDTS Min. s. 48) som ock en violett Flusspat samt äfven en Glas-Fluss af lika färg. Se Glas-Fluss.

Amethistizontas, eller Carbunculus Amethistizontas, betyder hos PLINIUS de vackraste Granater. Se BOËTIUS DE BOOT s. 141, 153.

Amiant, Se Asbest och Berglin.

Ammites, Se Hammites.

Ammochrysus kallas den Guldfärgade Skimmer, som pulveriserad brukas till Strösand. Den gula färgen får Skimmern, dels efter bränning, då han förut är svart, dels har han den naturlig, såsom ifrån Högforss och Garpenberg. Kallas äfven gul Glittersand. Se WALL. Syst. Min. T.I. s. 370.

Ammoniacum Sal, Se Salmiak.

Ammoniter, eller Ammons Horn, Se Cornu Ammonis.

Amorphi kallar Mineraloger de Stenarter, som äro utan viss Figur.

Ampelites kallas af några en Lerartad Bergbecksjord, som brinner i eld med bitumineus luckt. Se WALL. Syst. Min. T. II. s. 97. Men ofta förstås med Ampelites en art Stenkol, som uti England kalas Cannel-Coal. De äro mycket täte, hårde och glänsande och fås ifrån Leicester Shire. Utaf dem slipas och poleras de allmänt bekante Stenkolsknapparne. Äro egenteligen ej annat än en fin så kallad Kolm, som äfven finnes uti Latorps Alunskiffer vid Garphyttan uti Nerike samt vid Boserups Stenkols Grufva i Skåne. Hos några menas äfven med Ampelites en art Alunhaltig, Kiesig och med Magnesia blandad Lerjord, af skifrig, eller bladig sammansättning, som finnes uti Burgundien. Se KIRWANSMineralogie, i tysk öfversättning, s. 211.

Amphibiolithus kallas Stenvandlingar af Amphibier, som likväl ej ofta förefalla. Förstenade Grodor, Ormar och Paddhufvud, hafva dock blifvit träffade vid Glaris; och stundom Aftryck af Ödlor vid Meinungen och Eisenach. I Thüringen och flerstädes hafva Benrangel af Krokodiler blifvit uptagne. Hela Skyldpaddor äro äfven fundne, dels i Sandsten vid Berlingen, dels i Benrangel vid Glaris. Se vidare WALL. Syst. Min. T. II. s. 547 och följ. samt BERGMANS Verlds-Beskr.I. B. s. 275 och 276.

Amygdaloides, Mandelsten, kallas så väl en figurerad lös Sten, som liknar Mangdel, som ock en sammansatt Hälleart. Se Mandelsten och WALLER.Syst. Min. T. II. s. 406.

Anacardites kallas en figurerad Sten, skapad som Anacardium, en slags utländsk Fruckt, som växer vid Eldsprutande Bergen.

Anbrott. Stå för Anbrott säges den Malm, som är blottad och står öpen för ögonen i en Grufva. Anbrott kallas ock stället, hvarest det arbetas. Friskt Anbrott på en Sten kallas, då den ej är anlupen af Solen, sotig eller smutsig, utan nyss afslagen.

And-Rum har vid Stora Kopparberget blifvit kallad en Ort, Sänkning, eller Trumma, som genomdrifves för Väderväxling.

Androdamas, eller Androas, har åtskilliga bemärkelser, hvarom se POTTSLith. 2. D. s. 38, 43, 44, 45. I synnerhet tyckes härmed böra förstås en Flusspat. Dock tages detta ord hos Hr. WALLERIUS för en klar Kalkspat af åtskillig färg. Se Dess Syst. Min. s. 139 och 140. Merendels förekommer Dubbelspaten under detta namn.

Andræas-Kors sägas tvenne Gångar göra, då de stryka, eller skära, öfver hvarannan i form af et X.

Anfahl kallas et stycke träd, som ställes emellan Stämpelen och Berget vid Förtimringar i Grufvor. Är merendels midtuppå något uthuggit, at Stämpelen icke kan rubbas. Kallas ock Anfall samt Trä-Bilock.

Anfriskning, Se Friskning.

Angeflogen kallas en gediegen, eller ock mineraliserad Metall, då han i små och tunna hinnor sitter utanpå en Sten, eller Malm.

Angites, Se Augites.

Ankarsmide för Skepps-Ankare. Et Skepps-Ankare består förnämligast af följande delar, såsom: 1:o Ankarstocken, som utgör sjelfva kroppen, eller längden af Ankaret. 2:o Armar äro de tvenne utstående Klor, som komma att häfta uti Sjöbottnen. 3:o. Flyn kallas Armarnes breda och spetsiga ändar. 4:oNötten är den fyrkantiga delen under Ringen, hvarpå tvärträdet kommer at fästas. 5:o Ringen, som sitter genom Nötten och hvaruti Ankartåget fastgöras.
Ankarsmidet förrättas i synnerhet på två olika sätt, antingen såsom uti Holland, Frankriket och flerestädes brukas, at sjelfva Ankarstocken förfärdigas af Järnstänger, som til et visst antal, efter Ankarets groflek, sammanbindas uti en knippa och vällas samt smidas med Handsläggor tilhopa til et Stycke; men som hettan ej fullkomligen kan tränga igenom en tjock Järnknippa, så händer gemenligen, at de innersta Stängerne kunna ännu vara lösa: Eller ock tilgår detta Smide så som vid Söderfors Ankare-Bruk, (hvilket är det enda här i Riket) nemligen: at Ankarstocken formeras af Smältstycken, som kunna väga 3 a 5 Lispund hvardera och äro formerade som Kilar, hvilka vällas, med olika ändar, emot hvarandra tilsammans och slås tilhopa under en särskilt Vatten-Hammare, at de ändteligen formera et Stycke, så långt Ankarstocken bör vara, hvilket då måste altigenom finnas lätt och väl sammanväldt. Armarne med deras Flyn smidas särskilt och fastvällas sedan vid ändan af Ankarstocken, och som Vatten-Hammaren uti denna hufvudsakeliga Vinkel-Vällen (Kryssetkallad) icke kan nyttjas, och Handsläggor äro för svaga, så brukas därtil en stor Klubba af Järn, som Hercules kallas, af 1 til 1 ½ Skeppunds tyngd, tjock och rund emot den ena, men smal emot den andra ändan. Denne Klubba har en Ögla inemot den tjocka ändan, däruti fästes en Lina, eller Talja, som Carnatkallas och ligger öfver et enkelt Block, som uti en Bjelke under taket är fästadt. Med denna Carnat upryckes Hercules af fyra Karlar och släppes handlöst, men styres af den, som håller uti smala ändan, at falla accurat på svetsande Vällen, hvilken sålunda tilslås med flera Slag, för at fastna tilsammans med Ankarstocken, och utflickas sedan genom smärre Vällningar, förmedelst Handsläggor, at därmed ändteligen blifva til et Stycke.
Ankare göras här ifrån et til 18 Skeppunds tyngd, och därutöfver; men lyftas och föras ändå uti och utur Härden af en enda Karl, förmedelst en därtil inrättad Kran, eller Byggnings-Vind. Om Ankarsmidet vid Söderfors se JARSVoyages Metallurgiques s. 134.
At få et utvaldt godt Järn til detta granlaga Arbete nyttjas det så kalladeHalf-Vallonsmidet, hvarvid Järnet trenne gångor omsmältes. Se ordet Half-Vallonsmide samt Järnets Historia, s. 401.

Anlaussmide är et Smidningssätt, som brukas i synnerhet på några få orter i Böhmen och vid Johanngeorgenstadt uti Sachsen och tilgår korteligen sålunda: at då Färskjärnet är uti Härden omvändt och lagdt på rena Kol samt under Bälgornas pådragning börjar nedsmälta, införes under Färskjärnet, til bottnen af Härden, en Järnstång med et Träskaft i öfra ändan, som Anlausstången kallas, hvaraf tvenne äro i förråd, och då Smeden känner at något af det nedsmältande Järnet, under Stångens täta omvridning, fastnadt därpå, drages den försigtigt ut, och den då vidhängande påsmälte Klunsen slås varligen tilsammans under Vatten-Hammaren samt införes åter, at få en ny påökning, som andra gången sammanslås och ändteligen tredje gången inlägges, at Järnet kan genom en god vällhetta blifva tätt, hvarefter det uträckes til Extraplatt. Med den andra Anlausstången förfares ömsom på lika sätt, til dess 7 1 9 Lispund blifvit sålunda af Smältan aftagne, inom ½ eller ¾ timma. Detta Järn är ungefär det samma, som en del Tysksmeder här i Riket uphämta vid Smältans görande, under namn af Doppjärn. Tyskarna kalla det Seilen-Eisen och nyttja det til Tråddragerier, Gruf-Linor och Bosspipor m.m. som fordra extra segt Järn, ehuru detta också kan vara ojämnt. Se Järnets Historia s. 403 och följ. samt ordet Doppjärn.

Anlägga et Arbete i någon Grufva, såsom: en Ort, Sänkning, Schakt, Band, Pelare, m.m. betyder at därtil utstaka Direction, storlek, med flera omständigheter.
Anlägga kallas ock, när Bergnasrarne blifva så förnötte, at de i anseende til deras korthet icke vidare kunna brukas, då tvenne sammansvissas, eller hopsmidas, hvilket heter anlägga.
Anlägga sig säges ock en Gång, då den efter Förtryckningar, eller Kastningar, blifver ädel och fyndig.

Anlöpa. Anlupen säges den Metall, eller Malm, vara, som af hettan, Solen, eller Luften, utanpå fått en annan färg, än den visar på ren yta, eller i friskt brott.
Anlöpa med en Ort säges, då man låter Solan af Orten stiga upföre.

Anlöpa (Anlassen) säges om Stål, då det, efter Härdningen, skal göras i någon mon mjukare, eller mista något af sin hårdhet, at i det stället erhålla mera styrka, eller blifva mindre skört, hvilket sker på det sättet, at det härdade Stålet skuras rent och hålles på upglödgadt Järn, eller öfver glödgande Kol, til dess den hvita ytan erhåller 1:o en Halmgul, 2:o en Guldgul, 3:o Purpur, 4:oViolett, 5:o en Högblå och 6:o en Grå Färg, alt efter som Arbetet fordrar en större, eller mindre hårdhet . Den hvita färgen tjenar endast för de Verktyg, som fordra den största hårdhet, såsom Filar, Bergnasrar och Stenhuggare Verktyg. De öfrige Numror, eller Färgor, utmärka aftagande grader uti hårdheten och tiltagande uti styrka, i den ordning, som de här uptecknade finnas, ända til den grå eller vattenfärgen, då mäst all hårdhet är borta. Den högblå färgen tjenar mäst til prydnad och utmärker en lagom hårdhet för Fjädrar: Dock måste en Arbetare härutinnan rätta sig efter Stålets invärtes egenskaper samt efter den grad af hetta, som Stålet haft vid afkylningen. SeJärnets Hist. s. 178 och följ. samt PERRETS Memoire sur l'Acier, s. 98 och följ.

Anomiter, Terebratuliter, äro Stenvandlade tvåskalige Musslor, af olika, släta skal, det större skalet med en liten näbb utanpå det mindre. Se WALL. Syst. Min. T. II. s. 497. Originalet til Anomia Terebratula är funnit i Norska Hafvet. Se BERGMANS Verls-Beskr. I B. s. 280.

Anqvicka. Därmed förstås egenteligen den Operation, som Förgyllare måste göra på Silfver, Koppar, Messing och andra Metaller och består däruti, at först öfverdrages Metallen med Qvcksilfver, som med et surt Qvickvatten bringas at fastna därpå, innan Guldamalgamet kan däröfver utbreda. Se Förgyllning.
Til Qvickvatten brukas på Silfver och Messing icke annat än Skedvatten, med mycket Sjövatten upblandadt; men til Järnets Anqvickning nyttjas Solution af blå Vitriol m. m. Se Järnets Historia s. 494.
Med ordet Anqvicka (Anquicken) menas ock stundom det samma, som Amalgamera. Se Amalgamation.

Anrika betyder, at med rika Tilslager bringa fattiga Skärstenar och Malmer til större halt; äfven at genom Concentrationssmältningar och rostningar bringa ringhaltiga Skärstenar til mindre Volume och följackteligen til rikare halt, hvilket senare Tyskarne äfven kalla Anreichern. Se Sifvertilverkning, Duplering och Råsmältning.

Anriksten kallas den Skärsten, som en gång är anrikad, eller concentrerad. Den är ibland likafullt så fattig, at den icke bör gå på Förblynings-smältning, utan ännu en gång concentreras, eller anrikas.

Ansjuda (Ansieden) säges vid Malmprobering, så man sätter Malmen tillika med Bly på en Skärfvel i Proberugnen uti så stark hetta, at medföljande Bergart förslaggas, och då Godset är med Slagg mäst öfverdrait, säges det vara ansjudit. Ansjuda är således det samma som förslagga. Se Förslaggning och Silfverprof.

Anskjuta säges vid Vitriol- Alun- och andra Saltsjuderier, då Saltet crystalliseras.

Anstick-Kil kallas vid Pumpverk en Kil, som stickes i den ordinaira Kilen, at förlänga den samma.

Antagathes kallas rätteligen Gagat, eller något annat hårdt Bitumen, som har en angenäm luckt, då det brinner.

Anthracitis. Detta namn tillägges så väl en Carbunkel, som ock en slags Blodsten. Se Boëtius de Boot s. 392, 142.

Anthrax betyder detsamma som Lithanthrax, eller Stenkol. Anthrax förmenas ock hos de äldre hafva betecknadt Carbunkeln. Se Waller. Syst. Min. T. I, s. 254.

Anthropolithus kallas en Stenvandlad Människokropp, eller någon del däraf.
Hela Människokroppar finnas sällan förstenade; dock har man exempel at en petrificerad Människa blifvit funnen vid Aix i Frankriket. Se Bermans Verlds-Beskr. I Band s. 267. Men Stenvandlade Människoben, såsom Hufvudskålar m. m. träffas oftare. Se vidare Wall. Syst. Min. T. II. s. 578 och följande.
Anthropoglyphi, Anthropomorphi, äro sådane Stenar, på hvilka synas naturlige Liknelser af Människor, eller deras delar.

Antica, eller Antiquer, kallas uti italien alla de Stenarter, som därstädes finnas ifrån äldre tider i Stoder, Ornamenter och Byggnader, och som merendels ifrån Ægypten, eller andra obekanta Orter, blifvit ditförde.
Största Samlingen af sådane Antique Stenarter finnes förnämligast uti roms Capitolio, bestående af mångfaldiga Colonner, Buster, Statüer och ornamenter uti Architecturen med åtskilliga förändringar 1:o uti Marmorarter. 2:o Lumachella. 3:o Alabaster. 4:o Jaspis. 5:o Breccia Silicea, ellerPoudingstone. 6:o Porphyrer. 7:o Graniter och 8:o Basaltarter. Se dessa namn samt Hr. Öfver-BergsRådet Ferbers Briefe aus Welschland.
Anticer, eller Antiquer, kallas ock små graverade Arbeten, en bas relief, af Onyx, Carneoler och Agater m. m. Se Camehuja.

Antimonium, Stibium, Antimonium Crudum, Spitsglas, (Speissgals) är en Mineral, eller naturlig Skärsten, bestående af en egen Halfmetall, förenad med allmänt Svafvel, til utvärtes anseende mörk, Blyfärgad, strålig, skör och gnistrande, sammansatt af trådiga och tätt intil hvarannan liggande delar. När Svaflet skiljes därifrån, återstår dess metalliska del, i form af en grå Kalk, som, med tilsats af Phlogiston, kan reduceras til Metall af hvit färg, osmidig, skör, med spetsiga och skinande Planer uti brottet, bekant under namn af RegulusAntimonii, eller, som den stundom kallas, Spitsglas-Kung.
Namnet Antimonium föregifves hafva kommit af den händelse, at denne Mineral blifvit nyttjad af Basilius Walentinus emot Sjukdomar hos Munkarne uti dess Kloster, hvarigenom månge Klosterbröder blifvit skyndsamt befordrade til Grafven; af hvilken anledning Medicamentet fådt namn af Anti-Moine, ellercontra Monachum.
1:o finnes i synnerhet vid Schemnitz uti Ungern, vid Auvergne uti Frankriket, på Harts vid Goslar och uti Sachsen vid Eibenstock och Freyberg. vid Bieberstein skall den finnas ömnigt straxt under Damjorden, utom på flera orter. Träffas stundom uti Gångar, men oftast med andra Malmer inblandad, såsom med vafvelkieser, Fahl- och Rothgüldenerzer &c. antingen som renAntimonium Crudum, eller i form af Malm uti Bergarter inblandad. Skiljes då lätteligen ifrån sådane främmande Ämnen genom en Distillation per Descensum, eller sålunda at Antimonii Malmen krossas til nötters storlek, inlägges uti en stor Digel, hvars botten är genom bårad med små häl. under bottnen af denna Digel tilsmetas en annan, som nedgräfves uti Sand. En koleld göres omkring bottnen på den infylde Digelen, så at den kommer til en lindrig Glödgning, hvarviddet uti Malmen varande Antimonium Crudum ensamt smälter och nedrinner uti den undre svala Digelen, eller Krukan; men de medföljande arter, som ej kunna smälta med så lindrig hetta, blifva qvarliggande uti öfra Digelen; undantagande atnågot Bly kan medfölja, om det förut varit uti Malmen.
2:do. uti form af Malm finnes Antimonium af ganska få förändringar, såsom:
a) Ståltätt, finkornigt och föga stråligt, liknande Weisgülden, men är allenast något mörkare och mera glänsande uti strikt brott.
b) Stråligt af gröfre och finare trådar, dels parallela, dels oordenteligen korsande hvarandra, stundom Stjernformiga, men föga sammanhängande. Är den allmännaste och liknar Blyschweif.
c) Röd af mörkare och ljusare färg, dels strålig och dels kornig, stundom brun och gulacktig. Den är mera sällsynt och med någon Arsenik inblandad samt får namn af Antimonium Solare.
Skilnaden ifrån andra Malmer uptäckes snart för Blåsröret därigenom, at Antimonium vid lindrig Glödgningshetta straxt börjar smälta med en hvit stickande rök, som lägger sig på kolet i form af hvita flores.
d) Spitsglasblüthe, Flores Antimonii, Minera Antimonii plumosa, ellerSpitsglas-Federerz, visar sig stundom på andra Antimoniimalmer, såsom en utvittring, fintrådig som en Ull, eller et Sammet, med röda, bruna och blåacktiga skiftande färgor, eller Dufvehalslik, stundom Stjernformig. Består allenast af en utvittring, likasom Koboltblüthe af Kobolt.
e) Antimonii Malmer kalla också Drusige, Pyramidaliske och drufformige, eller knottrige. Deras följeslagare, eller Gångart, är gemenligen en gul, rotfärgad, eller också helt hvit Qvarts. Blodstensartad Järnmalm visar sig ock stundom därhos.
3:o. Nativ Regulus Antimonii, eller Gediegen Antimonii Metall, träffas stundom uti Kalkskölen i Sala Sifvergrufva och har först blifvit beskrifven af Hr. BergsR. von Swab uti Kongl. Vet. Acad. Handl. för 1748 s. 99 och följ.
Den visar sig nog lik en Arsenikalisk Kies, men hvitare, och tyckes vid sönderslagningen bestå af speglande Planer, som en regulus Antimonii. Mörknar också intet uti luften. Smälter lätt för Blåsrör på Kol, utan Svafvelos, allenast med liten luckt af Arsenik och med ganska mycken hvit rök, hvilken fäster sig uti hvita stråliga stjernlika Flores på Kolet, och smälter vid påkommande Flamma til et Vitrium Antimonii, men reduceras åter til Regulus o. s. v. Förhölt sig äfven uti alla andra Försök som en ren Regulus Antimonii med Kalk tilredd, och kunde således äfven lättare med Qvicksilfver amalgameras.
Denne Nativa Regulus har ock sedemera flere gångor därstädes blifvit funnen, i synnerhet år 1782 på 50 famnars djup i den så kallade Marknads Orten, och utgjorde då en smal Gång uti en 2 til 3 tums mägtig hvit Kalkspatsklyft, strykande tvärs öfver Orten.
4:o. Svaflet kan på flera sätt skiljas ifrån Spitsglasets metalliska del, såsom genom calcination, då Antimonium Crudum krossas til ärters storlek och hålles under en Muffel på Skärfvel, eller et flatt lerkäril; eller för Frameld uti en hvälfd Ugn, uti lindrig hetta samt under ständig omrörning, at Svaflet småningom må bortröka, utan at pulvret får klimpa sig, eller smälta, i hvilken händelse det straxt måste uttagas och åter pulveriseras, at ej fastna vid kärilet. Efter långsam bränning och småningom ökad hetta förlorar Antimonium ändteligen all Svafvelluckt och bringas til et askgrått pulver, som nu mera tål sträng eld utan at smälta.
Denne Antominii Kalken är nu ren metallisk och fås til 75 a 77 proCent af Antimonium Crudum. Den äger i synnerhet följande egenskaper, såsom at den
a) Smält med mycket stark hetta, uti sluten Digel, går til et halfgenomskinligt Hyacinthfärgadt Glas, som då Vitrum Antimonii kallas och nyttjas uti Medicin samt uti Metallurgin, til strängflytande Stenarters uplösande. Löser äfven alla Metaller, utom Vismut, uti smältning, hvaraf kommer att Antimonium ibland andra Malmer får namn at vara röfvande. Om någon märkelig bränbar del är qvar uti Kalken, blifver Glaset opakt, brunt, och är då en art Hepar Antimonii. Om alt bränbart är på det högsta afdrifvit, blifver Kalken ganska svårsmält.
b) Om en del af denna Kalk, blandad med 2 delar Vinstens-Fluss, eller svart Fluss, smältes under öpen Täckdigel samt slås uti en med vax smord varm Giesspuckel, erhålles en ren Antimonii Metall, eller Regulus, til 50, 60, a 70 proCent af Kalken. Den visar då på ytan gemenligen en Stjerna och kallasRegulus Antimonii Stellatus per se.
5:o. Antimonium befrias ock ifrån sitt Svafvel, då 4 delar Antimonium Crudum i pulver blandas väl med 3 delar röd Vinsten och 1 del raffineradt Saltpetter samt slås skedtals småningom uti en väl upglödgad och uti upeldade Kol stående rymlig Digel, at efterhand afbrinna, eller Förpuffa, som sker med mycket häftighet, hvarefter hettan ökas til dels Materien smälter och kan då slås uti Giespuckel. Uti spetsen erhålles den renaste Regulus Antimonii simplex, merendels med Stjerna, men sällan mer än til 27 proCent. Därofvanpå ligga då bruna Scorier, ganska caustike, bestående dels af Alkali Fixum, dels af Hepar Sulphuris, som tilkommit af Alkali uti förening med Antimonii Svafvel, dels af en liten del Regulus, som Hepar håller uplöst, dels ock af något Tartarus Vitriolatus genom Svafvelsyrans förening med Alkali.
6:o. Desse Scorier fucktas i Luften och lösas uti Vatten, samt deponera efterhand en rödgul Materia, bestående af Svafvel med en liten de af Regulus och är således en art af Kermes Minerale.
7:o. Om til den öfriga Solution slås en Syra, til exempel Ättika, faller en myckenhet rödacktig Massa, som likaledes består af mera Svafvel, tillika med den öfriga metalliska delen, och får då namn hos Medici af Sulphur Antimonii Auratum.
8:o. Som någre af de öfriga Metallerna, såsom Järn, Koppar, Bly, Tenn och Silfver, hafva större affinitè til Svaflet, än Antimonii Metall, så kan den senare ock skiljas därifrån med tilhjelp af dessa Metaller, men som Järnet äger, ibland alla, den starkaste attraction til Svafvel, så nyttjas ock hälst denne Metallen til den Reguliniska delens nederslag uti Smältning, hvilken sålunda tilgår: Två delar orostad Järnfil, Svarfspån, eller små Spik, upeldas uti Digel til glödgning för Insats-Pusten, och tilsättes då 4 delar groft pulveriseradt Antimonium Crudum, inveckladt i Papper, hvarefter hettan ökas hastigt med en af vigter belastad Pust, och då Godset är smält, tillägges en del hvit Fluss, väl torr. Därvid upkommer en stark Gäsning, hvarvid måste aktas för öfverlöpande, och så snart det är klart smält och små gnistor synas upfara, gjutes det uti Giesspuckel.
Denne Regulus är väl fri ifrån Svafvel, som förenadt sig med Järnet, men innehåller dock någon smitta af Järn, hvilket tillika med återstående Svafvel sålunda kan borttagas, at denne Regulus, pulveriserad, blandas med 1/10:del Saltpetter, slås uti en glödgad Digel, smältes för Bläster til klarhet och utgjutes. Den skall ock uti första smältningen kunna blifva Järnfri, om allenast 5 delar Järn tagas emot 16 delar Antimonium, och om då, när Massan kommit til qvick flytning, torr Saltpetter några gångor kastas därpå, efter Hr. BEAUMÈS upgift. Se SCHEFFERS Chemiska Föreläsn. s. 384, 385; ochJärnets Historia, s. 624. Denne kallas då Regulus Antimonii Martialis, och är dess Gravitas Specifica gemenligen 7,500.
Ifrån Bly kan Regulus renas, om den några gångor omsmältes med litet tillagdt Antimonium Crudum. Då Regulus är aldeles ren, förflyger den helt och hållit för Flameld och Blåsrör.
9:o. Om Antimonium Crudum, pulveriseradt, blandas väl med lika mycket torrt Saltpetterpulver, och denne blandning lägges uti en Järnmortel, eller Panna, samt antändes, hälst uti fria Luften, med en glödgad Järnspets, kommer altsammans uti en häftig brand, med stark och för hälsan skadelig rök och hög låga. Efter afsvalningen finnes på bottnen först en hvit skorpa, bestående af Alkali Nitri med Svafvelsyra, och därunder en lefverfärgad Massa, som innehåller Regulus Antimonii med mindre Svafvel, än Antimonium Crudum förut innehaft. Kallas nu Hepar Antimonii och är gemenligen renare, än den här förut nämde Hepar af calcineradt Antimonium.
10. Om mera Saltpetter, til ex. 3 delar, tages emot en del Antimonium Crudum och afbrännes uti Järnpanna, fås en hvit Massa, som kallasAntimonium Diaphoreticum Nitratum; men får namn af Antimonium Diaphoreticum Officinale, eller Dulce, om den först väl utlakas med varmt vatten.
11. Om förenämde Sköljevatten evaporeras til torrhet, erhålles däraf det så kallade Nitrum Antimoniatum, men om til nyssnämde Sköljvatten slås Ättika, faller et hvitt pulver, som edulcoreradt, kallas Materia Perlata. Är intet annat än et mera fint Antimonium Diaphoreticum Dulce.
12. Om Antimonium Crudum kokas et par timmar med lika mycket skarp Alkalisk Lut, som sedan frånsilas och lemnas et dygn at svalna, så sätter sig därutur en god del Antimonium och Svafvel, som uti kölden ej kunnat hållas uplöst, i form af rödt Pulver, hvilket hålles för den finaste Kermes Minerale, ellerPulvis Carthusianorum.
13. Uti Saltpettersyra angripes Antimonium Crudum häftigt, särdeles med tilhjelp af utvärtes varma. Därvid corroderas den metalliska delen til et hvitt Pulver, men uplöses icke. Svaflet skiljes därifrån och flyter som en grå mölja. Af Vitriolsyra angripes det knapt.
14. Af Saltsyra uplöses, utan utvärtes varma, något med stark Hepatisk luckt, men lättare utdrages den Metalliska delen med tilhjelp af varma.
15. Med Aqva Regis, af en del Aqva Fort och 3 delar Saltsyra, löses ännu snällare det Metalliska, då Svaflet ensamt återstår. På detta sättet har det återstående Svaflet funnits utgöra 26 proCent af Antimonium Crudum. Under denna Solution afgår en stark Hepatisk luckt. Härom, så väl som angående flera Præparater af Antimonium, se BERGMANS Opusc. Chem. Vol. III. s. 164.
16. Regulus Antimonii per se har följande allmänna kännemärken:
a) Dess Gravitas Specifica til vatten är som 6,734 - 6,852 til 1,000.
b) Färgen är hvit, glänsande, och anlöper intet uti Luften, eller blifver matt.
c) Uti brottet synes den vara hopsatt af Fjäll, eller, Skifvor, stående emot hvarandra.
d) Är hårdare än Bly, men skör, at den kan pulveriseras.
e) Corroderas til en hvit Kalk af Skedvatten och Vitriolsyra, och löses trögt af Saltsyra, men lätt af Aqua Regis; äfven til någon liten del af Vegetabiliska Syror. Däremot solveras Antimonium i Kalkform med lätthet i Saltsyra; hvilken förening i synnerhet får namn af Butyrum Antimonii och beredes vanligen genom Distillation af Regulus, eller ock Antimonium Crudum, med frätande Sublimat. Detta Butyrum är segt och tjockt, men attraherar fucktighet i fri Luft och blir då mera flytande, eller som en Olja. När härtil slås mera vatten, nedfaller en hvit Antimonii Kalk, som fått namn af Mercurius Vitæ, eller Pulvis Algerothi.
Då Regulus är blandad med Järn, afskiljes det senare fullkompligen uti Salpettersyra, som uplöser Järnet, men lemnar Regulus Antimonii som en hvit Kalk helt ren. Utur Solution i Aqva Regis fälles ock Regulus som en hvit Kalk, allenast med mycket tillslagit rent vatten.
f) Smälter senare än Bly, ungefär uti 430 graders hetta, eller uti Glödgningsmomentet.
g) Uti stark Smälthetta förflyger efterhand helt och hållit uti en hvit ohälsosam Rök, som, condenserad emot något svalt, anskjuter uti Silfverhvita strålar, Flores Argentini kallade, efter BEAUMÈS upgift.
h) Om den efter Smältning långsamt får stelna, synes uti brottet en Strima med utgående Strålar ifrån en Axis altigenom.
i) Under Smältningen är den qvickt flytande och faller väl uti Gjutning. k) Kan sammansmältas med alla hela och halfva Metaller. Huru så väl Antimonium Crudum, som Regulus, förhållit sig vid sammansmältning med Järn och med flera Metaller tillika, ses af Järnets Historia s. 619 och följ. Märkeligit är, at om lika delar Järn och Regulus sammansmältas, utan tilsats af Kolstybbe, eller dylikt bränbart Ämne, drages Blandningen sedan icke af Magneten, men om Kolstybbe jemte svart Fluss tilsättes, drages den, om ock Regulus däruti är 3 gångor mera än Järnet.
l) Kan ock amalgameras med Qvicksilfver på det sättet, at kokhett vatten slås på Qvicksilfret uti en varm Järnmortel, och den smälte Regulus Antimonii hälles därtil, hvarefter de genom stark rifning kunna förenas, allenast Qvicksilfret är 5 a 6 gångor mera än Regulus. Detta bör ej försökas med någon Metall, som fordrar större glödgande hetta til sin smältning; ty om den gjutes til Qvicksilfver, upkommer en smäll med Metallens utkastning och med största fara för Laboranten. Om Regulus Antimonii Martialis præpareras genom smältnng med krita, skall den äfven vinna den egenskapen at kunna amalgameras. Genom flera omsmältningar med Alkali Minerale, hvilket af Koksalt är utbrackt, har Hr. MARGGRAF erhållit Regulus Antimonii, som varit smlt af Antimonii Kalk, til högsta renhet, så at den utan svårighet kunnat amalgameras med Qvicksilfver. Se första Delen af Dess Chymische Schriftens. 194.
Regulus Antimonii kallas Simplex, då den tilredes med Salter; menCompositus, då Järn, eller andre Metaller därtil nyttjas.
Nyttan af Antimonium, så väl Crudum, som Regulinum, uti Medicin, genom mångfaldiga Præparater, finnes ifrån äldre tider uti flera Volumer utförd, och kan läsas så väl i Hr. BERGMANS Afhandlingar De Antimonio Tartarisatosamt De Antimonialibus Sulphuratis uti Opuscula Chemica Vol. I och III, som ock uti Hr. MACQUERS Dict. de Chymie, under orden: Antimoine och Tartre Emetique & c. men hör ej til detta rum. Ej heller förtjenar något nämnas af de oräkneliga många fåfänga Arbeten, som Alchemister med detta ämne företagit. Dess nytta uti Bergshandteringen samt Konster och Handtverk består förnämligast uti följande delar, såsom:
a) At rena Guldet ifrån alla sämre Metaller på det sättet, at en del af et sådant Guld, som dock inte bör vara sämre, än af 16 Karats halt, smältes tilhopa med 3 delar af den renaste Antimonium Crudum, som kan erhållas. Den smälta Blandningen slås uti en Giesspuckel, då Guldet tillika med en del af Regulus Antimonii faller ned uti den spetsiga bottnen, såsom en hvit skör Metall. De öfrige Metaller, som med Guldet kunnat vara inblandade, såsom: Silfver, Koppar, Bly m.fl. uplösas af det uti Antimonium befintelige Svaflet och förblifva uti den ofvanpå liggande Slaggen, eller Plachman.
Ifrån Antimonii Reguluniska del afskiljes Guldet lätteligen genom afrökning, i det Massan smältes på Skärfvel, under Muffel, och då den börjar röka, hjelpes Afrökningen med släckning af en Handpust, och då ingen mera rök visar sig, är Guldet rent. Smältes då med tilsats af Saltpetter och Borax, hvarvid litet Merciurius Sublimatus påkastas, och erhålles sålunda 24 Karatigt Guld; hvarom vidare kan ses af SCHEFFERS Chem. Föreläsn. s. 264, utom hvad uti alla Proberböcker därom afhandlas.
b) Regulus Antimonii tjenar uti mångfaldiga Metallblandningar, såsom: För Reflexions-Speglar göres en god Composition af Regulus Antimonii Simplex med tilsats af Koppar och Tenn, hvarvid denne Regulus är så mycket tjenligare, som den är minst besnägen at mulna uti Luften. Såsom tilsats uti Tenn utgör den en nyttig blandning för allehanda Arbeten, i det Tennet därigenom blifver mera hårdt och hvitt. Dess lättflytande art har gifvit anledning til denna Metallens nyttjande uti Composition til Stylars gjutning för Boktryckerier. En god Blandning därtil har blifvit gjord af en del Regulus Antimonii, med 4 delar Bly och ¼ Messing. Eljest brukas ock därtil 4 delar Bly och en del Regulus Antimonii ensamt.
c) Antimonium Crudum och flera Præparata däraf nyttjas til gula Glasurer på Stenkäril, med Blyaska, eller Mönja, försatt. Se ordet Neapelgult, hvarest nämnes huru denne gula Färg göres med Antimonium Diaphoreticum.
d) Antimonium til en liten del blandadt med fin rifven Trippel blifver et tjenligt Pulver, hvarmed Messing och gula Metall-Compositioner få en Anlöpning af Guldfärg.
e) Vid Fyrverkerier brukas Spitsglas, at därmed uti Lufteldar åstadkomma en hvit och röd brusande Flamma.

Antimonium Crudum och Antin, eller Marbre d'antin, är en tät Kalksten, eller fransk Marmor. Se CRONSTEDTS Mineral. s. 35.

Antropolithus, Se Anthropolithus.

Anvuxen säges en Gång, eller Sköl, vara, dån den icke tydeligen lossar ifrån Berget, eller med Salband är därifrån skild. Se Aflossning. Tyskarne säga: Der Gang liegt in gälligen Felsen; men när de säga: Der Gang ist angewachsenbetyder det at han sitter tätt och fast uti en hård Hälleart; men tyckes vara föga skilnad. Se MINEROPHILI Bergwerks Lex. s. 260 och 261.

Aparine Corallina är et sällsynt slag af greniga Coraller, som likna Växter. Se WALL. Syst. Min. T. II. s. 443.

Apeu är et slags Tennfolium, på den ena sidan hvitt och på den andra ofverstrukit med röd, eller gul Fernissa. Brukas til prydnad på vaxarbete och dylikt. Se Stanniol.

Aphronitrum är detsamma som Mursalt. Se ordet Mursalt.

Aphroselenos, eller Aphroselenites, betyder stundom en skifrig Gipsspat, stundom åter Ryssglas, eller en klar Skimmer. Se POTTS Lith. 2. D. s. 59, 99, samt WALL. Syst. Min. T.I. s. 159.

Apyri kallas eldfaste Stenar. Se Eldhärdningar och Ställsten.

Aqua Fortis, Se Saltpettersyra.

Aqua Regis, Se Kungsvatten.

Aquamarin, Se Beryll.

Aqueus Lapis, Se Vattensten.

Arbetspartie kallas vid Stora Kopparbergs Grufva vissa på hvarje särskilt rum tilsatte Personer, eller Arbetare, utaf hvilka Grufvearbetet där förrättas.

Arbetsvärdigt (Bauwürdig) kallas et Anbrott af så ömnig och rik Malm, at det med öfverskott betalar Arbetskostnaden.

Arbor Dianæ, eller Lunæ, Se Silfver.

Arco kallas vid Messings-Bruken den rå och spröda Messing, som fås vid Kopparens första cementering och smältnng med tilsats af den rikaste Gallmejsorten, hvarigenom Messingen vinner största tilväxt, ända til 45 proCent, men blifver tillika så skör, at han erj duger til Tråddragning, och ej heller til Lattun. Utgjutes därfore uti en grop på golfvet, sönderslås varm uti små stycken och brukas som tilsats med Koppar och fattigare Gallmejsorter, som gifva segare Messing til Trådband. Men då mycket stumptråd finnes, nyttjas den som tilsats, då ingen Arco särskilt göres, om icke at försälja til Gelbgjutare, såsom mindre dyr. All Messing blir ej fullkomligen seg, då tilväxten af Gallmejan går öfver 36 proCent. Se vidare ordet Messing.

Ardesia, Ardesia Tegularis, Ardosia, på Fransyska Ardoise, eller l'Ardoise kallad, betyder Takskiffer, eller en svart Brynstensart, som nyttjas til Taktäckning. Se Takskiffer.

Arena Bulliens, Se Quellen.

Arena Inæqualis, Se Qvicksand.

Arfstoll, Se Erbstoll.

Argent Hachè betyder en på särskilt sätt försilfrad Messing. Dess försilfring, som är något starkare än den vanlige (Se Försilfring), göres nu på tvenne sätt, nemligen: 1:o, då Messingsarbetet först rifves, eller hackas, med en hvass Stålstift, at det blifver som en fin Fil; Göres sedan hett til en viss grad, eller inemot Glödgning, och belägges då med halfslagit Silfver uti blad, som intryckas och gnidas med en polerad Blodsten.
Silfverbladen attraheas då af Metallen, så länge den hålles vid en lagom grad af hetta, och fastnar så mycket starkare på den uprifne, eller hackade ytan, som gifvit anledning til hamnet Hachè.
2:o Genom Öfvergjutning, hvarom ses under ordet Försilfring.
Plattadt Arbete, som på engelska fått namn af Platted Works, är den aldrastarkaste sort af Argent Hachè och göres sålunda: at en skiva finaste Silfver, ungefär 1/16 tum tjock, lägges på en Kopparskiva, som är 7/16 tum tjock, och fästes därpå genom en sort Lödning, eller Smältning. Desse begge förenade Metaller dragas sedan under sina Stålvalsar til ganska tunna Bleck, som då äro försilfrade på en sida och användans til hvarjehanda Arbeten, som lödas tilsammans.

Argentin är en art Calcedon, eller Girasol, som har lika färg med et glänsande Silfver, eller visar en skyggande glans på Silfvergrund. Se Hr. DUTENS von Edelsteinen, s. 105.

Argentum Musivum är en Composition, som förnemligast göres af Tenn och Vismut, til lika delar sammansmälte och uti varma amalgamerade med ¼:del Qvicksilfver. Rifves med Spiritus Vini och nyttjas i målning, med klar Lacfernissa blandad. Se WALL. Chem. Phys. 2 Del. 3:dje och 4:e Afdeln. s. 64; samt WEBERS Fabriquen und Künste, s. 86.
Vismut, ensam rifven til et medelmåttigt fint pulver och blandad med Gummivatten, Ägghvita, eller Lim, tages ock för Argentum Musivum; ty om därmed skrifves, eller målas, och det skriftne, eller målade, sedan glattas med et Polerstål, får det en glans nästan som Silfver.
Äckta Argentum Musivum göres på det sättet, at til en Solution af fint Silfver uti Skedvatten slås en färsk Solution af Järn uti Vitriolsyra. Jemte någon upkommande hetta, finner man då at Silfret efterhand dels flyter på Vattenytan, dels faller til botten, med sin klara färg, uti sina blanka fjäll, som, edulcorerade och blandade med Gummivatten, gifva uti målning med Pensel den skönaste Silfverskrift. Se Järnets Historia, s. 792 och följ.

Argentum Vivum, Se Qvicksilfver.

Argiroide är en hvit och smidig Metall-Composition, hvaruti ingen Koppar ingår. Har således den egenskapen at intet taga någon Erg uti fucktig Luft. - Smutsar intet hnder, eller linne; löses intet af Vegetabiliska Syror - Skall vara påfunnen af Hr. MORVEAU uti Paris; men hvaraf denne Metallblandning består, är obekant. Se CRELLS Neue Entdeckungen, 7:de Del, s. 267.

Argyrites, Argyritis, är et namn, som dels tillägges en hvit Glimmer; dels en blekare Glete, eller Lithargirium. Se Hr. WALLERII Syst. Min. T.I. s. 350 och Dess Chem. Phys. 2 Del, 3:dje och 4:e Afdeln. s. 339.

Argyrodamas betyder dels en Silfverfärgad Skimmer, dels ock en hvit Talk. Se WALL. Syst. Min. T.I. s. 374.

Argyrolithes betecknar egenteligen en hvit genomskinlig Glimmer. Se WALL.Syst. Min. T.I. s. 369.

Ark, Kolark, kallas i Roslagen, et fyrkantigt Kolmått, af bräder ihopslagit och krönt. Det bör, efter 1695 års Kolmandat, innehålla 12 Tunnor; kallas eljest och på det mästa ställen Kolmått. Se Kolmått. Göres vanligen invändigt 5 alnar 5 tum långt, 1 aln 17 tum bredt samt 1 aln djupt, så at en laggill Kolstig, eller Ryss, kan beqvämligen stjelpas däruti.

Arko, Se Arco.

Arm. Lyftarmar kallas de fyra stora Kuggarne, som sitta genom, eller omkring Hjulstocken, vid Hammarsmedjor, eller på andra dylika Verk, och taga desse under Hammarskaftet samt uplyfta Hammaren. Se Lyftarmar och Hammarställning.
Armar kallas ock vid Stånggångar visse Stockar, som hålla Stånglngderna tilsammans och leda sig därefter. De äro af fyra slag:
1:o Ståndarmar, hvilka med nedersta ändan stå och leda sig uti Vändvallar, eller Axlar, men med öfra ändan föra Stånggången
2:o Hängarmar, som hänga med öfversta ändan fast och leda Stången med den nedersta.
3:o Liggarmar, som utgå horizontailt ifrån en perpendiculairt stående Axel.
4:o Vinkarmar, som hafva Axelen midtuppå och leda Stånggången med båda ändarne, antingen de äro hängande, eller liggande. Se Stånggång.

Armbleck, Armjärn, kallas vid Stångjärns-Hamrar 4 Järnstycken, ungefär en aln långa, 4 tum breda och ¾ tum tjocka, som inhuggas på kant uti Armhålen på Hammar-Hjulstocken, under Ringarne och bakför Lyftarmarne, til Stocknens förstärkande, då Armarne göras af träd.

Armblåck är et stycke träd lika längd med Hammar-Hjulstockens Diameter, som passar uti Armhålet och indrifves bakför den ena Lyft- eller Hjularmen, at tvinga densamma in uti Hugget midtuti Hjulstocken, på den andra Korsarmen.

Armbult, eller Ambult, se Städ.

Armenisk Sten är rätteligen et förstenadt Kopparblått, bestående af Koppartalk och Luftsyra, med någon tilfälligtvis inblandad Kalkjord. Den fräser med Syror, hvilket i synnerhet bör tilskrifvas Luftsyran. Se vidare härom ordenBergblått och Berggrönt.
Denne Stenart kom först ifrån Armenien, hvaraf den fått sitt namn; men finnes nu vid Ungerska, Sachsiska, Tyrolska och Böhmiska Bergverken.

Armhål äro de fyrkantige Hål, som huggas midtigenom Hjulstockarne för Hjul- och Lyftarmar, då de ej fästas utanpå Stockarne. Se Lyftarmar.

Armring, Se Bruskring.

Armsax kallas en sådan grof och stark Sax, som nyttjas med handkraft vid Koppars, Messings och Järnblecks Klippning, til skilnad ifrån sådane Saxar, som tillika kunna vara inrättade för Vattudrift.

Aromatites Lapis kallas en sådan Sten, som lucktar likt något Vegetabile. Sådan är den så kallade Violsten, som lucktar likt Violrot, hvilken luckt kommer af den på ytan fästade röda måssan.

Arsenik, Hvit Arsenik, eller Arsenicum Album, är under det namnet allenast känd af Bergsmän och under namn af Förgift, Mercirium och Råttkrut, ibland Allmogen. Består egenteligen af en egen Metallisk Syra, med så mycket Phlogiston mättad, som för dess coagulation ti len fast kropp behöfves, hvilket utgör ungefär 20 proCent af Arseniken. Då detta Phlogiston borttages, återstår rena Arseniksyran. Huru detta tilgår, ses af Kongl. Vet. Acad. Handl. för år 1775 s. 264.
Den hvita Arseniken fås sällan uti Bergens gömmor i sådan form (SeArsenikmalm), utan tilkommer i synnerhet af den Rök, som samlas uti mycket långa horizontailt murade Pipor, eller Rökfång, ifrån Rostugnarne vid de Sachsiska och andra Koboltverk, under det at de Arsenikaliske Koboltmalmerne calcineras. Är väl då helt svart och oren, men sublimeras sedan med liten tilsats af Pottaska och fås då uti Sublimer-Hatten likasom Glasacktig, Crystallinisk, hvit och halfgenomskinlig, under namn af Arsenicum Album Crystallinum, men fatescerar litet och blifver med tiden opak uti luften. Denne senares Gravitas Specifica är 3,706, men den glasartades är omkring 5,000. Huru Arseniken i form af Rök fångas, ses af Hr. BergsR. LEHMANSCadmiologia s. 56 och följ. Uti Regulinisk form finnes Arseniken på åtskilliga Orter i Sachsen, Ungern, på Harz och i synnerhet vid Saint Marie aux Mines uti Elsas, under namn af ScherbenKobolt och Fliegenstein, ofta uti halfsphæriska, skalformiga stycken, liknande uti friskt brott, til färg och korn, et groft Stål, men är skör och svartnar uti luften.

Den hvita Arseniken reduceras ock snart til Regulus, allenast med tilsats af mera Phlogiston, så at Syran blifver däraf fullmättad. Sålunda går den til Metall, antingen uti Sublimerkäril med tilsats af Linolja, svart Fluss, eller något annat lämpeligt bränbart ämne; eller ock genom hastig och tjenlig Smältning uti Digel med dubbelt Såpa och svart Fluss. Genom Sublimation erhålles den stundom, utan tilsats, uti Crystallinisk form, merendels Octaëdrisk eller Pyramidalisk. Sådane Crystaller hafva af Herr TILAS funnits på Stenskärfvorne uti Löfås Grufva, efter en stark Tilmakning uti Konstorten, där mästa delen af Gången utgjordes utaf derb Arsenikalisk Kies. Desse Crystaller bestodo mäst af trekantiga små Pyramider, likasom sammanfatte af den ena trekanten inom den andra, uti åtskilliga ställningar. De voro ej större än medelmåttiga Sandkorn, både af brandgul och mörk färg; glimrande som Blyglans. Uti dylik form finnes äfven Arseniken sublimerad, med hvit, röd och höggul färg, ofvanpå Arsenikaliska Blymalmers Kallrostar. Huru Regulus Arsenici erhållits genom Sublimation med tilsats af lika mycket Tackjärns Bårrspån, ses uti Järnets Historia s. 612. Af Arsenikens allmänna egenskaper kunna följande märkas:
1:o a) Den Reguliniska Arseniken löses intet uti rent Vatten, såsom Metall.
b) Uti concentrerad Vitriolsyra löses den med tilhjelp af varma, så fort Phlogiston hinner bortröka.
c) Uti Saltpettersyra tilgår på lika sätt.
d) Uti Saltsyra löses ganska litet med stark kokning. Med denna Syran samt med Aqva Regis kan Arseniken skiljas ifrån Järnet uti vissa Arsenikaliska Kieser, såsom Misspickel, på det sättet, at Syran löser Järnet och lemnar Arseniken orörd. Kisen måste likväl vara på det finaste pulveriserad.
e) Med Alkalier löses mera på våta, än torra vägen, så framt icke Svafvel tilkommer, som gör en Salinisk Hepar.
f) Med Oljor kan under kokning lösas til Plåsteracktig Massa.
g) Uti Eld blifver flygtig och förlorar sitt Phlogiston, med mindre hetta än någon annan Metall, under en qväfvande rök och Hvitlöks luckt, med hvit och blåacktig Flamma.
i) Förenar sig med större delen af de andra Metallerna och gör de smidiga sköra, de gula och röda hvita samt de hvita grå, undantagande. Tennet, som häraf får en mer än glänsande hvithet. Färgen på Platina blifver äfven oförändrad. Järnet förenas därmed lätt och förlorar ej däraf den egenskapen at dragas af Magneten (Se Järnets Historia sid. 612), så framt icke Järnet är uti jordacktig form, eller til alt för liten del emot Arseniken. Regulus Antimonii förenas svårligen därmed, och Vismut tyckes aldeles förackta föreningen med denna Halfmetall.
k) Med Qvicksilfver kan med varma och långsam malning förenas til et grått Amalgama.
l) Genom calcination kan väl Arseniken någorlunda fördrifvas ifrån Metallerna, men medtager ock något af den Metall, hvarmed han varit förenad.
m) Uti Gravitas Specifica förhåller sig Regulus Arsenici til Distilleradt Vatten, som 8,310 til 1,000.
2:o Den hvita Kalkformige Arseniken.
a) Förenar sig likaledes uti smältning med Metallerna, hälst med Koppar til en halfsmidig hvit Metall, då Tysk Såpa tilsättes och blandningen omgjutes med tilsats af Borax och svart Fluss.
b) Detonerar med Saltpetter, och Refiduum utgör det bekanta Arsenicum Fixum.
c) Förenar sig med Alkali ensamt på lika sätt uti smältning.
d) Går lätt tilsammans med Svafvel och utgör därmed de bekanta gula och röda Målarefärgor, under namn af Auripigment, Fisigall, eller Arsenicum Citrinum, Rubrum, Realgar & c. Se dessa ord.
e) Med Antimonium Crudum och Svafvel sammansmält, utgör den bekantaLapis de tribus, Pyrmison, eller Magnes Arsenicalis.
f) En del löses af 80 delar Vatten vid 15 grades varma, då ej heller Arseniken skiljer sig därifrån; men med kokhetta lösa 15 delar Vatten och en del Arsenik. Då händer likväl, at den öfverflödiga Arseniken sätter sig efterhand til bottnen, när Solution kallnar. Om Guldsolution uti Aqva Regis slås, til en liten mängd uti detta Arsenicerade Vatten, faller Guldet långsamt til en brun Kalk, förenad med Arsenik, som gör denna Kalk lättsmält ch således tjenlig til Förgyllning på Glas uti eld. De andre Metallerne fällas ock ur deras Solutioner med detta vatten, fast ofullkomligt och långsamt.
g) Löses äfven af Oljor och nästan uti alla Liquida, men häftigast uti Aqua Regis och uti Skedvatten.
h) Är et dödligt Förgift för alt hvad lif och anda har.
i) På tungan ger den långsam och skarp sötacktig smak.
3:o Arseniken kan mineraliseras med Svafvel och ingår då uti andra Mineralisationer; men såsom sjelf varande en Halfmetall, kan den intet sägas mineralisera andra Metaller. Se Mineralisation. Detta har Herr MONNET bevist uti et 1774 tryckt Svar, som erhållit Præmium, på Parisiska Vet. Acad. Fråga:Til hvad ändamål Naturen förordnat Arseniken uti Malmer? m.m.
4:o Arsenikens nytta uti Konster och Handtverk, utom dess utvärtes bruk uti Medicin, är mångahanda, såsom för Målare, Skinberedare, Färgare, utiRauschgelb och Operment. Arsenik tjenar vid Blyhagels stöpande, då hällt Auripigment strös til en viss portion på smält Bly, hvaröfver antände Torrvedsstickor läggas, til dess Auripigmentet är väl inblandadt, då däraf drypes, med en lång pipig Slef, på et vått Kläde uti vatten, så erhålles runda Hagel.
Med Blyglas sammansmält, ger en skärande Fluss för strängsmälta Malmer vid Förslaggningar.
Med Koppar ger hvit Metallblandning. Se Hvit Metall.
Vid Crystallglas smältning inblandad til liten portion uti Satsen, gör Glaset lättsmält och klart. Se Glas.
Arsenik, eller Auripigment, med Svafvel kokad uti Vatten, jämte dubbelt så mycket osläckt Kalk, gifver Liquor Vini Probatorius, eller Atramentum Sympatheticum.
Utaf Auripigment kunna BergCrystaller tingeras med hvarjehanda färgor, som NERI lärer uti dess Ars Vitraria.
Auripigment uti Oljor, såsom Beckolja, Tjär-Väja, Linolja m.fl. uplöst och påstrukit samt inbaddadt uti Träverke, conserverrar det för Mask och torde vara bästa Träd-Balsam.
Auripigment förenadt med Kalk, jämte några flera Ingredientier, förmenas utgöra Turkarnas Psilothrum, hvarmed hår af huden kunna borttagas.
5:o. Angående Arsenikens förhållande med Metallerna kan följande märkas, såsom:
a) Med Guldet kan den förenas och skiljer sig svårligen därifrån uti stark hetta, hvarvid något af sjelfva Metallen förflyger. Uti Guldmalmer är den dock obekant. Håller sig ock hårdt vid Platina, samt bidrager til dess sammanlöpning uti en poreus Massa i stark hetta.
b) Med Silfver förenas den, hälst då något Svafvel tilkommer, som finnes uti Weisgülden, Fahlerz, Rothgülden och Blyglans, m.m.
c) Med Koppar ger den hvit Metall, som dock svartnar i Luft och är skadelig för hälsan uti Skedar och Matkäril. Uti Kopparmalmer finnes Arsenik sällan ensam, men i sällskap med Svafvel ofta.
d) Kan ingå uti Tenn, som sällan är fritt därifrån, och förmenas vara orsaken til dess knastrande vid brytning; Utgör ock därmed, jmte Kopparen, hvit Kieslik Malm. Se Weiserz. Är dock til ganska liten del uti brunZinngraupen, men mera uti den gula.
e) Kan sammansmältas med Bly och finns jämte Svafvel uti Blyglanser, men har dock större attraction til:
f) Järn, som drager honom ifrån mäst alla de andra Metallerna. Dess förhållande med Järn kan ses af Järnets Historia s. 609 och följ. Misspickel och andra Arsenikaliska Kieser vittna om naturlig förening med denna Metall.
g) Med Kobolt, eller Speis, är dess förnämnsta tilhåll i Mineral-Riket; dock bidrager Arseniken aldeles intet til den blå färgen, som i synnerhet Characteriserar Kobolten.
h) Med Zink kan nödigt sammansmältas och finns därmed aldrig ensam, om icke med Svafvel och Järn tilsammans uti Blenden; men
i) Med Vismut vill den aldrig förenas, hvarken med Konst eller uti Naturen, hvarest denne Metall alltid är för sig sjelf och merendels gediegen, fast stundom uti Koboltmalmer insprängd.
k) Nickel går lätt tilhopa med Arsenik, men uti mineraliseradt tilstånd är Svafvel med.
l) Regulus Antimonii är alla Metallers goda vän, och således med Arsenik på lika sätt; men uti Naturens Verkstad har han icke funnits ensam med denna Metall, eller utan Svafvel.
m) Med Qvicksilfver är redan sagt, at han kan ofullkomligt Amalgameras, men skiljer sig ock lätt därifrån och blifver qvar uti Distillation hos Järnet, om det tilsättes.
Med de nyaste Metallerna äro på denna vägen inga försök gjorde ännu. Med Jordarterne förenas icke intimt: Dock skall Arsenikalisk Lera vara funnen. Se Arsenikmalm.
De Blandningar, som ukomma i förening med Svafvel, förklaras under deras särskilta namn och äro här förut nämde, (2:o d, e). Herr BergsRådet BRANDT har uti Upsaliska Acterne för år 1733 först gifvit redigaste begrepp om denna Halfmetall; hvarefter Herr CRONSTEDT uti dess Mineralogie och dessutom alla nyare Chemister, såsom MACQUER, MARGGRAF, MONNET, BEAUMÈ, WALLERIUS och SCHEFFER m.fl. och senast Herr Professor BERGMAN 1777 uti dess Dissertation De Arsenico, införd uti Opuscula Chemica Vol. II. pag. 272, vidare afhandladt detta ämne. Uti Kongl. Vet. Acad. Handl. för år 1743 och 1744 ses äfven Herr BROVALLII Rön och Försök därmed.
Närmare utredning på dess Beståndsdelar finnes af herr SCHEELE uti samma Handlingar för år 1775. Jämnför ordet Arseniksyra.
Om gul och röd Arsenik, Arsenicum Citrinum & Rubrum, Se Rauschgelboch Realgar.
Uti Naturen finnes Arsenik så väl gediegen, som mineraliserad, och understundom i Kalkform. Om gediegen Arsenik se Fliegenstein, Scherbenkobolt; och huru den fås i de begge senare lynnen, se Arsenikmalmoch Kies.

ArsenikCrystall, Se Arsenik.

Arsenikmalm består antingen uti en naturlig Arsenikkalk, eller Arsenicum Album, eller ock är det en mineraliserad Arsenik. Naturlig hvit Arsenik är funnen så väl i lös pulverform, då den får namn af Arsenikblomma och tages ofta för Kalkjord; som ock uti härdadt lynne, i skapnad af hvita Crystaller, som antingen äro genomskinlige, eller ej. Den är likväl sällsynt. Anskuten i klara Crystaller är den träffad vid Ehrenfriedersdorf i Sachsen. Se Lithophyl. Bornian.s. 138 och KIRWANS Mineralogie, s. 366.
Stundom träffas Arsenikalisk Jord, eller en Ler- och Mergelartad Jord, hvilken håller något Arsenik, som röjes af dels Hvitlöks luckt i Eld. HENCKEL har beskrifvit en sådan, som skall finnas vid Dresden och Prof. LUDVIG berättar, at Arsenikhaltig Jord upgräfves vid Byen Reinhertz i Wittenberg. Se VOGELS Pract. Min. Syst. s. 84.
Mineraliserad förefaller Arsenik uti Arsenikalisk Kies och Misspickel, antingen med Svafvel och Järn, eller med Järn ensamt. Se Kies.

Arsenikprof, Se Arsenik.

Arseniksyra är Arsenikens förnämsta Beståndsdel, som med en liten del Phlogiston gör hvit Arsenik, och med full mättning däraf går til Regulus, eller Metall.
Denne Syra erhålles torr, då Phlogiston borttages; men uplöses lätt uti vatten. Huru Arseniken decomponeras har Herr SCHEELE beskrifvit uti Kongl. Vet. Acad. Handl. för 1775 s. 264, 294. Vidare finnes ock här med noggranhet och många försök utfördt, huru denne syra förhåller sig med Alkalier, Metaller och Jordarter.
Med Arseniksyra kan ock Kopparen fällas til en grön färg utur den blå uplösningen, som göres med Salmiakvatten, eller Alkali Volatile, Eau Celestekallad.

Artholithus är en Figursten, som liknar bröd. Se WALL. Syst. Min. T.II. s. 205.

Asbest, eller Amiant, kallas en Stenart, som til sin sammansättning i synnerhet består antingen af parallela, eler om hvarannan oredigt flätade samt mer eller mindre böjelige Trådar, merendels af grönacktig färg; men gifves ock af en annan förändring, sammansatt af tunnare eller tjockare skifvor, hvarefter den får namn af Bergläder, Bergkork, Bergkött o.s.v. Asbest blifver uti Eld mera skör, men är ganska svårsmält, så framt den ej håller märkeligt Järn. Syror angripa den ej, om ej särskilt utväg nyttjas. För Stål gifver den intet eld.
Asbest och Amiant äro väl af de flästa Mineraloger ansedde såsom namn af lika bemärkelse; men som därunder räknas Arter, hvilka, ehuru til beståndsdelar merendels enahanda, likväl äro mycket olike til utvärtes lynne, vore det nödigt at därpå göra någon skilnad, för at få säkra begrepp hvad med dessa namn förstås. Således vore bäst, om ibland Bergsmän blefve antagit, at kalla alla sådana arter Asbest, som bestå af långa och sträfva, antingenParallela, eller Vresiga (Falciculati) trådar, eller Fibrer, som intet, eller svårligen kunna skiljas åt, äro sköre och oböjelige af grön, gröngrå, hvit eller mörk färg, samt pulveriserade fästa uti huden med klåda. Under Asbest fingo då räknas följande varieteter, såsom:
a) Den så kallade omogne Amianten, hvilket ord bör afläggas och därunder förstås den rätta Asbesten.
b) Galtsnas, Lapis Acerosus, på Tyska Aehrenstein.
c) Glasamiant.
d) Federweis.
e) Sådslag, Asbestus plumosus, ofta Alumen plumosum kallad, på TyskaSpreustein.
f) Stjernslag, (Sternasbest).
g) Enris- eller Granrismalm, (Strausasbest).
h) Bergkött & c.
Däremot bör med Amiant förstås detsamma, som man brukadt kallaMogen Asbest, eller en sådan Asbest, hvars trådar, Fibrer, eller Lameller, äro böjelige, mjuke och litet sege. Således skulle under Amiant räknas
a) Den rätta Byssus, eller Berglin, som med någon konst kunnat spinnas och väfvas. Sådan är den Amiant, som finnes i Grefskapet Tarentaise i Savoyen. Se vidare Berglin.
b) Bergläder, Bergkork, Bergpapper, som äro lätte och flyta på vatten. Se dessa namn.
Desse finare och mjuka Amiantarter, likasom Asbestarterne, gå alla för Bläster uti sträng hetta, utan tilsatser, til en skummmig, svart eller hvit Slagg, förr eller senare, alt efter som deras förnämsta grundämne varit mer eller mindre eldfast. De finnas ock hälst uti Silfver- Koppar och Järngrufvor, såsom här i Riket vid Sala, Riddarhyttan, Dannemora, m.fl. äfven som utomlands, i synnerhet uti Siberien, på Grönland, uti Norige, Sicilien, Savoyen, på Cypern samt flerestädes vid Tyska Bergverken.
Af Hr. Prof. Och Riddaren BERGMANS Rön uti en Dissertation De Terra Asbestina, utgifven i Upsala 1782, finnes at Nio bekanta slag af Asbest, och med dem några Skörl- och Speckstensarter, uti Beståndsdelarne nära öfverensstämma, och äro alla sammansatte af litet Lera, mera Kalk, ännu mera Magnesia Alba och aldramest Kiseljord, samt innehålla litet mindre än 1/100:del Järn. En annan art Asbest ifrån Tarentaise i Savoyen har, utom de fyra förut nämnde Jordarter, äfven hållit den femte, eller Tungjord. Detta slag, som består af alla fem enkla Jordarterne, kallas på anförde ställe ensamtAmiant, och alla de öfrige arterne föras til Asbest.
En lökgrön Asbest ifrån Zöblitz har ock af Herr Prof. WIEGLEB blifvit undersökt til sina grundämnen, och hvaraf kan inhämtas at et Unce innehållit:
Kiseljord 3 Drachm. 44 gran
Magnesia alba 3 - 53 -
Järn - 23 -
Tillsammans 8 Drachmer

Men efter därå gjorde Rön har ingen Alunjord däruti kunnat märkas. Se CRELLS Chem. Annal. 6:te stycket för år 1784, s. 14.
Om Asbests beredande och nyttjande til Linne, ses under Berglin. De öfrige ord, såsom Sådslag, Federweis, Bergläder m.fl. igenfås likaledes under sina namn. Om Asbestarter se ock CRONSTEDTS Mineralogie § 102-107. Utförligare underrättelse kan eljest fås uti Herr LEDERMÜLLERS Abhandlung vom Asbest, Amiantstein und Erdslachs & c. Nürnberg 1775.
Hos äldre Auctorer har Amiant fått flera besynnerliga namn, tagne af dess egenskaper, eller de Orter, där de finnes, såsom: Lapis Abyssinus, Caristium, Carbasium, Salamandra m.fl.

Asbestus Fasciculatus, Se Fols.

Asbestus Plumosus, Se Berglin och Fjäderalun.

Asbestus Stellatus, Se Stjernslag.

Asius Lapis beskrifves af äldre Acutorer som en svampig och lätt Sten, skör som Pimpsten, genomdragen med gula ådror och öfverströdd med et hvitgult, saltartadt och frätande pulfver, eller mjöl; samt skall vara brukad af de gamla til Grafställens murande i den afsigt, at de döda Kropparne af det Saltacktiga pulvret måtte genomträngas och förtäras, innan de af förruttnelse kunde hinna angripas. Stenens namn härledes af Staden Asius i Landskapet Troas; men den skall utomdess finnas i Italien och flerestädes. Rätteligen är den intet annat, än en Vitriolhaltig Tophus, producerad af någon Vulcan, eller en art af Lava.

Aska är den Jordartade del, som af träd och andra förbränliga ämnen återstår, sedan de af elden blifvit förtärde. Aska, som, genom utlakning, ifrån alt Salt blifvit befriad, äger, i anseende til inblandad Kalkjord, ännu den egenskap at gäsa med Syror och at genom förnyad bränning blifva caustique på lika sätt som bränd Kalk; hvarföre ock Kalkvatten däraf sedan medelst uplösning erhålles, som vid afrökning öfver eld sätter Cremor, och efter utdunstning til torrhet qvarlemnar Kalkjord. Den aska, som tilkommit genom bränning i starkare eld, måste ock vara mera skarp än den, som blifvit bränd i lindrigare hetta, i anseende til både Lutsaltets och Kalkjordens större causticitè i förra händelsen.
Askan efter sådane örter, som hålla flygtigt Alkali, är nästan fri ifrån Salt, emedan det under bränningen bortrökt, som af luckten nogsamt röjes.
Träaskans beståndsdelar äro oändeliga variationer underkastade, både i anseende til de Trädslag, hvaraf den tilkommit, som ock i anseende til Bränningssättet m.m. Men i allmänhet hafva Askor befunnits innehålla Alkali, Tungjord, Kalk, Hvit Magnesia, Lera, Kisel, Järn, Brunsten. Askor af Löfträd och En, som efter bränningen blifva hvita, gifva intet eller föga Järn, men mera Alkali. De som blifva röda och rostfärgade gifva Järnhalten därmed tilkänna o.s.v. Huru mycket Aska af olika Trädsorter vinnes, är äfven mycket föränderligt och svårt att utröna. Efter anstälde Försök på några Trädsorters förbränning til Aska, har en Cubic Fot
Ek, som okolad väger lod 237, gifvit lod 2: afs 47, Aska
Björk - 852 - 3: - 70 3/2 -
Tall - 623 - 2: - 147 -
Gran - 596 - 2: 197 -

Rå Stenkol gifva väl tre gånger mera Kol, eller Coaks, men också tio gångor mera Aska, än Björkkol, som likväl af de fyra förenämde Trädsorter gifvit den mästa Askan. Se Kongl. Vet. Acad. Handl. för år 1781, s. 184 och följ. Bräntorf är ock af mycket olika beskaffenhet, i anseende til Askan. Af den bästa har ej blifvit mer än 1/12:del; men af andra sorter ända til ¼:del Aska, efter vigten räknadt. Se ordet Bräntorf. Aska, som blifvit utlakad ifrån dess Lutsalt, brukas vid Silfversmältningar til Drif- och Finertestar.

Askbly kallas Vismuten.

Askblåsare-Sten, Se Turmalin.

Askbollar kallas stora Kulor, som göras af slammad och utlutad Aska, hvilka torkas i Solen och nyttjas sedan til Finertestar. Se Drifning och Finering.

Askkärna kallas det, som qvarblifver i Sållet, sedan den vid Drifningar brukade Askan är sållad. Håller Glete och Härdbly, som ofta är Silfverhaltigt. Rengöres bäst genom Sållsättning, hvilken sker utomlands, men här i Sverige renas den genom Slamning på en särskilt Slamgraf, som i Sala kallas Torklösa.

Askrand, Askrandjärn, Se Tackjärn.

Askrum, eller Dragtrumma, (Aschenloch) kallas vid åtskilliga sorterFlamugnar, Drifugnar, Gjutugnar, Vindtugnar, eller Dragugnar, det tomma rummet, som lemnas under Halstret, Risten, eller Gallret, hvarpå det eldnärande ämnet af Ved eller Kol lägges, uti hvilket rum Askan under eldningen nedfaller och hvarifrån luftdraget til hettans upväckande inkommer.

Askvägg, Bakvägg, Hären, heter öfre sidan, eller väggen, af Hammarsmedshärden, som är midt emot Härdspången, bestående uti en på kant stäld Tackjärnshäll. Vid Vallonsmide kallas den Hären. Jämnför ordetHammarsmedshärd.

Asphalt, Se ordet Bergbeck.

Ass är en vigt, hvaraf 4384 gå på en lödig mark myntvigt och 4424 på en mark Guldsmedsvigt.

Assius Lapis, Se Asius Lapis.

Astacolithi kallas Stenvandlingar af Kräftor och Kräftslägtet, såsom Taskkräftor, Hummer och Räkor. Se WALL. Syst. Min. T.II. s. 540.
Stenvandlade Kräftor hafva blifvit fundne i grå Lera vid Verona, på Kusten af Coromandel samt uti Ægypten och Japan. Aftryck af Kräftor äro träffade i Tyskland i hvit Kalkskifer och i svart Skiffer. Utom dess gifvas petrificerade klor och fötter af Kräftor. Uti Tessinska Samlingen allena finnas öfver 100:de af detta slags Petrificater. Se Musæum Tessinianum s. 98, 99, samt VOGELSPract. Min. Syst. s. 209.

Aster, eller Stella. Därmed skall hos äldre Auctorer förstås det samma som Talk, emedan Talk på arabiska säges betyda en glänsande Stjerna. Se POTTSLithogeogn. 2 Del. s. 98. Detta tyckes jämnväl vara öfverensstämmande med Talkens egenskaper, emedan den är glänsande och i synnerhet bränd har et Metalliskt utseende, hälst det så kallade Kattguldet, eller Kattsilfret.
Aster Samius, Stella Samia, Stella Terræ, som kommit ifrån Ön Samos och omtalas hos de äldre, förmena någre hafva varit en Talk eller Skimmerart, andre en Tälgstensart, andre en Steatites, andre åter en Lerart af ganska fin art. Se Samia Terra.

Aster Samius, Se Aster och Samia Terra.

Asteria, Stjernsten, är en Stenvandling af enkla leder på et Sjökräk, Medusa kalladt, af rund eller femhörnig figur med et hål midtuti. På begge sidor af ytan synas fem strålige Stjernor uphögde, med Strålar eller Blad, stundom spetsige och stundom med trubbiga ändar.
Asteria och Astroites äro namn, som tilläggas åtskilliga ting, hvilka hafva en stjernlik skapnad; ty 1:o betyder det förenämde Petrificationer af Medusæ enkla leder. 2:o Et slags Trochiter, som eljest kallas Solstenar, eller Lapides Solares, och äro strålige stenvandlade enkle leder af Stella Marina: Se ordetTrochit. 3:o, Menas därmed et slags Coraller med Stjernor. Se WALL. Syst. Min. T. II. s. 430 och Astroiter. 4.0, Omtala de äldre Mineraloger en ädel Sten kallad Asteria, Astroites, eller Asteria vera Plinii, som på ytan visar en strålande Stjerna.
Eljest bör göras skilnad emellan Asteria och Astroites, ty med det förra namnet betecknas egentligen 1:o, Petrificater af Meducæ enkla leder. 2:o Den nyssnämnde Ädla Stenen. Men under namn af Astroiter komma gemenligen et slags Coraller, som hafva runda Stjernor, i stället för at Asterierne hafva dem kantiga. Om dessa arter se ordet Astroiter och Hr. WALLERII Syst. Min. Tom. II. s. 457 och flj.
När flere af detta slags Petrificater, eller Asterier, sitta tilsammans, kallar man det Asteria Columnaris.
Asterier, eller Petrificater af Medusæ leder, finnas ofta til stora hopar tilsammans uti Lera, Sand, Kisel- och Kritjord. I Kiselstenar och Järnmalmer finnas vanligen blott dras Aftryck. I anseende til skapnad och storlek är o de af mångfaldig olikhet. Se VOGELS Pract. Min. Syst. s. 235.
Hvad de Gamle och i synnerhet PLINIUS ment med Asteria, Astros, Ceraunia, Iris och Zeros, är väl otydligt, emedan beskrifning på stenarten saknas; men Herr Assessor QVIST, som uplyst denna ovisshet, förmenar at under namn af Asteriæ lärer förstås de ädla Stenar, som uti reflexion af Solsken, eller Eldsljus, uti en viss ställning och med en kullrig slipnng, visa en Stjerna med sex ifrån Centro divergerande strålar, ehuru stundom nog otydlige. Sådane Stjernor hafva dock blifvit observerade uti flera sorter af ädla Stenar, såsom: 1:o uti en Rubin, eller så kallad Orientalisk Amethist, af klar violett färg och mycket hårdhet: 2:o, Uti en Saphir har Stjernan varit än mera ordentelig: Likaledes 3:o uti en Ost-Indisk Carbunkel. Således skulle detta namnet Asteria kunna läggas til flera sorter, såsom: Asteria Rubini, Saphiri, Carbunculi & c. Se Kongl. Vet. Acad. Handl. 1775 s. 332.

Astroiter, Stjernstenar, (Sternsteine, Drachensteine), äro Corallarter, bestående af flera hopväxta Cylindrar, hvaraf formeras en Massa, hvars hela yta är prydd med runda, stråliga Stjernor. Se WALL. Syst. Min. Vol. II. s. 429, samt VOGELS Pract. Min. Syst. s. 249.
Astroit får eljest åtskilliga namn, såsom: Fungites Cellularis, när de Rör, hvaraf han är sammansatt, äro lådformige; Tubulosus, när desse Rör äro blott runde; Catenulatus, när deras sammanfogning på visst sätt liknar en kedja;Undulatus, när han har vågiga ränder; Favagites, när Stjernan är kantig; Striatus, när han uti ändan synes trådig; Astroiti pervii, ramosi, betyderMadreporiter, eller StjernCoraller o.s.v.

Asur-Blå, Se Azur.

Atlasmalm, eller Grünes Atlaserz, är en skön höggrön crystalliniskKoppargrön, eller Malachit, som på ytan har en skitande Sammetslik färg, hvarföre den ock af några Sammetsmalm kallas. Se Malachit.

Atramentsten kallas den Sten, eller Bergart, som håller Vitriol och består rätteligen uti förvittrad Svafvelkies. Den är til sin sammansättning någorlunda tät och fast; men sönderfaller i Luft och smälter til en del i sjudande Vatten samt gifver Vitrioluplösning. Til färgen är den hvit, röd, grön, gul och grå; och har i anledning af dessa förändringar fått olika namn hos de gamla. Således heter den röda Chalcitis, den grå Sory, den gula Misy, och den svartacktigaMelanteria. Vid Rammelsberg finnes den af alla förändringar och nyttjas där til grön Vitriols sjudning. Se VOGELS Pract. Min. Syst. s. 173 och 268; samt Hr. WALLERII Syst. Min. T.II. s. 27. Den gifves ock med konst gjord, eller sådan som upkommer utaf Lemningen vid Svafveldistilllation af Kieser, sedan Svaflet är bortdrifvit. Denne lemning får då uti Luften en gul Ocherfärg och är en verkelig Atramentsten, som blifver ju längre ju rikare på Vitriol, i det den efter Svaflets bortgång qvarblefne Vitriolsyran får frihet at draga fucktighet ur Luften och at uplösa en god del af Järnet, hvarigenom Vitriolen genereras.

Atramentum betyder ofta Vitriol, då det ock kallas Atramentum Sutorium. Se CANEPARIUS de Atramentis cujuscunque generis.

Atramentum Scissile, Se Skiffersvärta och Stenkolsblomma.

Atramentum Sympatheticum. Någre kalla Atramentum Sympatheticum en Solution af Auripigment, med 2 delar osläckt Kalk kokad uti skarp Lut, som med Blysolution uti ättika, eller annan Syra, blir svart, allenast genom exhalaton på viss distance, och än mera om de blandas. Denne Hepatiska, eller Alkaliniska, Solution af Svafvel och Arsenik får dock i synnerhet namn afLiquor Vini Probatorius, emedan dess mäst bekanta nyta är, at uptäcka om Vin är sött gjordt med Blyglete, hvaraf en mörk färg med denna Liquor straxt upkommer. Se Hr. Prof. WOLLIN von Versalschung des Weins mit Bley-glete, tryckt 1778 i Altenberg, samt ordet Liquor Vini Probatorius. Men egenteligen förstås med atramentum Sympatheticum en Solution af Kobolt uti Spiritus Nitri, som utspädes med 4 eller 5 gångor så mycket salt vatten, eller med rent vatten, hvaruti Koksalt blifvit til full mättning uplöst; Flera andra Præparationer at förtiga. Dess egenskap består däruti, at då man därmed skrifver på rent papper, är Skriften, efter vätskans afdunstning, aldeles osynlig, men då Skriften hålles vid varmen, visar sig alt hvad skrifvit är med mineralgrön färg, så mycket skönare som Kobolten varit af ren och god art. Se WALLERII Chemia Physica 3. D. s. 140 och LEHMANS Cadmiologia, s. 73. Denne färg förgår, så snart papperet blir kalt, men upkommer vid ny värmning. Huru denne vackra Mineralgröna färg kan figureras och bringas uti form af Pulver, se Kongl. Vet. Acad. Handl. för 1781 s. 4, 11.

Atter-Ked kallas vid Garpenberg et stycke Järnked i ändan af Gruflinan, eller trossen, hvarmed den fästes vid Linkorgen, eller Valsen på Vindspelet, och lindar sig däromkring. Se Vind.

Attractorisk Järnmalm kallas Magneten och alla de Järnmalmer, som visa någon dragande kraft på fint Järnstoft, til skilnad ifrån Retractoriska, som endast dragas af de Attractoriska, eller af verkeliga Magneter.

Augites betyder hos PLINIUS Aquamarin. Se WALLER. Syst. Min. T.I. s. 242.

Augustum Marmor kallas en grönspräcklig Marmor. Se WALLER. Syst. Min.T.I. s. 132.

Aur kallas Råmstenen. Se WALL. Syst. Min. T.II. s. 383 och ordet Råmsten.

Aurichalcum, Se Messing.

Auripigment, Se Operment.

Aurum in Conchis, Se Musselsilfver.

Aurum Musivum, eller Målareguld, kallas ock Aurum Mosaicum, ellerMusicum. Är en med konst gjord Guldfärgad lös och fjällig Massa, som præpareras bäst af Tenn, amalgameradt med Qvicksilfver och blandadt, eller sönderrifvit med hälften så mycket Svafvel och Salmiak, samt distilleradt uti Kålf med Alembique, då et Refiduum erhålles, som är detta Aurum Musivum. Se WALL. Chem. Phys. 3.D. s. 58, 380, samt WEBERS Fabriquen und Künste s. 84. Aurum Musivum Naturale har Hr. Professor BERGMAN erhållit ifrån Nerchinskoi i Siberien, som fullkomligen liknat det artificiela och äfven funnits, både på Analytiska och Synthetiska vägen, bestå af försvafladt Tenn, medm litet tilfälligtvis inblandad Koppar. Se dess Opuscula Vol. III, s. 157, samt Kongl. Vet. Acad. Handl. 1781. s. 328.
Aurum Musicum göres också af Tenn 2 unce, Vismut 1 ½ unce, Svafvel, Qvicksilfver och Salmiak af hvardera 1 unce, sammansmälte och sublimerade. Brukas at därmed erhålla en matt oäckta Forgyllning, då detta pulver pusas på en litet klibbande Fernissgrund, hälst på laquerande Arbeten, som sedan öfverstrykas med en klar Lack-Fernissa.
Hos Konstnärere får Aurum Musivum äfven namn af Puderguld, eller Unsenguld.

Aurum Sophisticum är en til färgen Guldlik Composition, eller egenteligen icke annat, än en art Tombak af Koppar och Zink.

Ausreiser kallas af några en liten Sköl, Gång eller en något större Drum, som stryker ut ifrån Hufvudgången. Se ordet Gångar.
Ausreisers, eller Mellanlöpare, kallas ock de små Skölar, eller Gångar, som stryka emellan tvenne parallela Gångar, såsom om A och B, Tab. 1, Fig. 3, äro Parallelgångar, äro c, c, Ausreisers, eller Mellanlöpare.

Ausschram, Se ordet Besteg.

Auxiliair-Snören kallas vid Markscheideriet de Snören som hängas ifrån öfverblivna ställen och nedanföre intagas vid mätningen, at däraf finna orternas belägenhet emot hvarannan.

Avanturine, Piedra d'Avantura, är egenteligen et rödbrunt opakt Glas, hvaruti fint rifne Guldblad äro under Smältningen inblandade. Kan ock göras på det sättet, at klart, hälst engelskt Crystallglas, rifves til pulver, som blandas med hälften Kopparaska, tillika med något groft pulver af den gula så kallade Guldtalken, och smältes uti Digel. Particlarne af Talken föreställa då fina puncter af Guld uti Glaset, som får namn af Avanturino, hvars præparation likväl hålles hemlig; Lärer ock sällan finnas annorlunda än med konst tillverkad, ehuru uti Medicinal Magazin Artic. 26 försäkras, at den uti Frankriket skall vara ömnigt af Naturen producerad. Den brukas til Snusdosor, Knifskaft, Käppknappar m.m. Kallas ock Lapis Venturius, Venturin, eller Venturinsten. Herr DUTENS uti sin Abhandl. von Edelsteinen, s. 114 och 115, beskrifver dock et slags naturliga Stenar, som likna artificiela Avanturiner och dem han med visshet berättar hos Stenkännare få namn af Avanturine, samt äga likhet med Oculus Mundi. De hafva en skön glans och tillika den egenskap, at reflectera Solens hela Bild ifrån en strålande rund fläck på ytan, i stället för at andre Stenar reflectera den förlängd uti en smal strima. I synnerhet nämner samma Auctor en rund och til färgen rödgul Avanturine af 6 Lineers Diameter, hvars sken syntes på 20 steg, äfven i en mörk vrå af Kammaren. Uti honom skola ock synas likasom skinande Guldparticlar; och är för öfrigit en Ädel Sten af andra rangen. Se anförde Afhandl.

Axeljärn, Se Sken- och Axeljärn.

Axungia Lunæ kallas en grå Bolus ifrån Goldtberg. Se WALL. Syst. Min. T.I. sid. 50.

Axungia Veneris kallas en grön Bolus, som kommer ifrån Schlesien.

Axungia Vitri kallas Glasgallan.

Azur. Den äkta Azur-blå är väl Ultramarin, såsom ägande den skönaste blå färg; men i allmänhet förstås ock hos Materialister under namn af Azur en Schmalz af högsta blå couleur, ehuru den är af annan egenskap och föga tjenlig för Målare. Se Schmalz och Ultramarin.

Babbagaurisk Jord skall hafva varit en grön Lerjord, hvaraf i forntiden åtskillige Vaser m.m. blifvit formerade, och hvaraf profstycken ännu skola finnas uti Florentiniska Cabinettet.

Backar kallas begge sidstycken på en Stångjärnshammare. Se ordet Stångjärnshammare.

Badner Würssel äro små tärningar af Sten, gjorde med konst, som skola til myckenhet finnas i Jorden; men kunna ej annorlunda än tilfälligtvis där träffas. Se KRAFTS Geographie 2 D. § 32. samt VOGELS Pract. Min. Syst. s. 251.

Cacholong är en hvit, opaque, eller ej aldeles halfklar Calcedon, som antager en skön politur. Den fås uti Kalmuckernas land i lösa stycken vid stranden af en flod, som invånarne kalla Cache; och emedan alla stenar hos dem få namn af Cholong, har däraf upkommit ordet Cacholong. Uti eld brännes den aldeles hvit, men har vid gjorde försök ej kunnat bringas til smältningl. Se GERHARDS Versuch einer Gesch. des MineralR. 2 D. s. 136. Hos Kalmuckerne slipas däraf åtskilligt husgeråd samt prydnader. I afseende så väl häruppå som hvad egna försök gifva anledning at sluta, kan Cacholong ej äga någon ansenlig hårdhet, ehuru någre Auctorer det försäkra. Se WALL. Syst. Min. T.II. s. 272 samt DUTENS von Edelsteinen, s. 111.

Cadmia är et ord, som tilläges både gallmeja och kobolt. Dock gifves merendels åtskilnaden tilkänna med något tillagt namn. Således heter gallmejan Cadmia lapidosa, eller officinalis; men Cadmia metallica, Cadmia vitri coerulei, kallas kobolten. Cadmia fossilis PLINII betyder dels intet annat än Flores Zinci, dels et gallmejiskt ugnsbrott i ugnar, där zinkmalmer smältas. Hos AGRICOLA omtalas äfven Cadmia bituminosa, som är svart gediegen arsenik, eller Fliegenstein, samt Cadmia atramentosa, som förmodas betyda en svafvelkies. Se LEHMANS Cadmiologia 1 D. s. 6. samt WALL. Syst. Min.T.II. s. 161, 173 och 216. Cadmia factitia betyder det vanliga ugnsbrott, som af zinkmalmer sätter sig i smältugnar. Se WALL. Syst. Min. T.II. s. 224, samt ordet Gallmeja.

Caducera, caduciren, betyder vid Tyska bergverken at ifrån andelen uti någon grufva utesluta en interessent, som brustit uti dess Zubüss, eller insats efter Förordningen.

Caillou d'Egypte, Egyptisk Flinta, kallas en mörk, randig och merendels opaque flinta med bruna, röda och gulaktiga ådror uti vågig form samt ofta med dendritiska figurer. Den träffas merendels uti runda och ovala bollar och föres rättas til jaspisarter.

Calaminaris Lapis, Se Gallmeja.

Calamita bianca kallas uti Italien en hvit hårdnad Bolus, som är trådig, eller strimig, likasom en asbest. Se Hr. FERBERS Briefe aus Welschland s. 100.

Calcedon är en hvit och mer eller mindre halfklar flinta, som til utseende liknar en vattublandad mjölk, eller har ådror och hvarf af sådan färg, och vid sönderslagning faller, likasom bössflinta, uti convexa och concava, men ej så kantiga stycken, som vanlig kisel. Til ytre skapnad äro Calcedoner antingen aldeles klotformige, eller merendels blott afrundade och förefalla, i sådant lynne, dels i lösa stycken, dels fastsittande i annan bergart. Desse runda calcedoner äro ej altid täte, utan stundom hålige, hysande någon annan stenart, eller ock vatten uti sig, såsom de, hvilka finnas uti Tyskland, vid Buntzlau uti Grefskapet Glaz i Saalfeld, vid Kaussungen uti Förstendömet Jauer och vid Vicenza uti Italien; hvarest uti en hög backe, som består af svartbrun vulcanisk aska, Calcedoner ömnigt träffas dels i form af tunna väggar omkring drushål, dels uti runda, eller aflånga stycken, ifrån en liten ärts storlek til en half tums diameter, hvilka innerst äro ihålige och til en del fylde med vatten. Vid Kaussungen uti Schlesien och uti Zweybrücken finnas klotformige Calcedoner inneslutne uti en hårdnad lera; och vid Görsdorf uti Freyberger Bergamts-Revier sitta de, uti en gång, på flussspat och qvarts så väl i skapnad af runda kulor, som uti smal och spetsig form, liknande tappar. De märkvärdigaste Calcedoner fås likväl ifrån Ferröarne, hvarest de, likasom vid Vicenza, träffas flötsvis sittande uti en svartbrun, eller vulcanisk jord, antingen som halfva klot, eller cylindriske tappar, som inuti hafva en hålighet och stundom äro släte, stundom med crystaller beväxte, stundom flere med hvarannan sammanflätade. Men i synnerhet förefalla Calcedoner liggande uti lager, eller flötser, såsom vid Courtagnon i Champagne, uti en särskilt grufva i Florenz och vid Poinik nära til Neusohl i Ungern, där järnmalmer, som med en vacker, blåaktig och droppformig Calcedon äro öfverdragne, brytas skiftesvis med hvarf af skiffer. Se GERHARD Versuch einer Gesch. des MineralR. 2.D. s. 131-134; FERBERS Briefe aus Welschland s. 21, 22 och 90; VON BORNS Bref til Hr. FERBER s. 201 samt Kongl. Vet. Acad. Handl. för år 1777 s. 339. Calcedon har ock blifvit funnen i smala strykande gångar uti hälleflintberg ej långt ifrån Hällefors silfververk här i riket.
Calcedoner, likasom Opaler, äro ofta beklädde med en lös blekgul skorpa, hvilken i synnerhet har den egenskap at klarna i vatten och får egenteligen namn af Lapis hydrophanus, eller Oculus mundi. Se ordet Hydrophanus Lapis. Men hvarken rätt Calcedon, eller Opal, hafva denna egenskap i märkelig grad. Calcedoner och Opaler äro eljest närmaste slägtingar, allenast skilde uti olika grader af samma egenskaper, så at Calcedon ej bör anses för annat än en tätare, eller tyngre och något hårdare, men mindre genomskinlig Opal. Hårdheten hos Calcedon är eljest så olika, at den stundom eldar starkt emot stål och stundom intet. Gränsorne för dess Gravitas Specifica äro 2,559 samt 4,360 och således nog vidsträckte, men bevisa huru mycket denne stenart varierar på olika orter. Uti eld är Calcedon osmältelig, men löses lätt i boras och ännu lättare, med fräsning, uti alkali fixum. Ferrö Calcedon har äfven til sin sammansättning blifvit undersökt och innehåller efter gjorde försök 84 procent kiseljord samt 16 procent lera. Med saltsyra kan ock 4/100:delar lera därutur utdragas. Se BERGMANS Opusc.Chem. Vol. II. s. 58, 61.
Mjölkfärgad Calcedon är den allmännaste, som skiljer sig ifrån Agat blott genom mindre hårdhet och sitt målniga utseende, men förefaller eljest af flera och vackrare förändringar, ibland hvilka Saphircalcedon, som är blågrå, men med rådande blå färg, är skönast, dyrbarast och tillika hårdast. Stundom är litet gult och purpur inblandadt med den hvita färgen, och när en sådan Calcedon hålles emot solen visar den regnbågens färgor samt får därföre namn af Iris calcedonica. Ändteligen gifves ock strimig, eller randig Calcedon, med grå och röda puncter på hvit botten. Se Hr. DUTENS von Edelsteinen s. 104. De kostbaraste Calcedoner hafva kommit ifrån ön Ceylon; men eljest finnas Calcedoner på många orter, såsom uti Siberien, Kalmuckiet, Böhmen, Schlesien, Sachsen, utom redan upräknade ställen, och stundom uti så stora stycken at åtskillige käril och prydnader därutaf kunna förfärdigas. - Om Calcedon i Kalmuckiet se Cacholong.

Calcedonagat kallas en Calcedonfärgad Agat, eller Achates calcedonisans.

Calcedonjaspis kallas en Calcedon, som har mörka fläckar af röd eller grön jaspis, men Jaspis calcedonica får den heta, som förer hvita ådror och fläckar af Calcedon uti röd eller grön jaspis.

Calcinera är i allmänhet det samma, som at genom en viss grad af hetta, eller med eldens verkan, under fria luftens tilgång, antingen: 1:o ifrån vissa kroppar afdrifva det flygtiga, eller ock 2:o förstöra deras bränbara beståndsdel. Uti den förra händelsen förändras allenast kroppens utvärtes structur och egenskaper, såsom då en blott vätska, eller crystallisationsvattnet, drifves igenom calcination ifrån vissa salter, såsom pottaska, borax, alun m.fl.., eller ifrån bergarter, såsom kalk och gips; eller då flygtiga mineralier, såsom arsenik, svafvel och mineraliska syror, drifvas ifrån hvarjehanda malm- jord- och bergarter, hvarigenom de beredas antingen til smältning och deras innehafvande metallers utbringande, eller til glassmältningar, eller ock til nyttjande uti pulverform för hvarjehanda färgor o.s.v.
Malmers calcination sker antingen uti hvälfda ugnar, medelst lågan af ved, stenkol eller bräntorf, hvilket egenteligen calcinera kallas; eller ock innom öpna murar, då malmerne, uti större stycken sönderslagne, läggas omedelbart på en bädd af ved med mellanlagde kol at under den itända vedens upbrinnande blifva upglödgade, hvilket vid bergverken allmännas kallas rosta; eller ock då allenast lågen af underlagd ved upstiger genom en hop af sönderslagne malmer, eller stenarter, såsom vid kalkbränning tilgår.
Calcination uti ugnar verkställas i synnerhet på sådane malmer, som äro uti pulveraktig form och kunna således ej brännas på öpen rosta, såsom hvarjehanda stiger af koppar- bly- silfver- och tennmalmer samt kobolter, antimonium crudum, gallmejor, med mera, hvilkas metalliska halt genom smältning sedan skall utbringas. Likaledes calcineras uti ugnar den svarta grofva pottaskan, då hon skall raffineras, eller blifva hvit; järnvitriolen, då syran sedan skall utdrifvas, eller då den skall tjena til saltpettersyrans afdrifvande: blykalker til mönja: gula järnochror af förvittrad kies, då däraf röda färgor skola tilverkas: glascomposition af kiselmjöl och Sal alkali, då den skall til Fritta beredas, o.s.v.
Den senare och högre graden af calcination, som egenteligen kan kallas en förbränning, eller decomposition, sker icke allenast på alla ämnen uti växtriket, då de förbrännas til aska, utan ock på alla oädla hela och halfva metaller, då deras förnemsta beståndsdel, eller phlogiston, genom eldens verkan til mer eller mindre mängd utdrifves, eller då de bringas til så kallade kalker. Detta förefaller vid åtskilliga behof uti konster och handtverk, såsom då koppar, järn, bly, tenn, vismut, regulus antimonii, kobolt, magnesia nigra &c. brännas til kalker, i synnerhet för färgors beredning, som nyttjas antingen af emailleurer, glasbruk, porcellains-fabriquer och krukmakare, eller af målare til vatten- och oljefärgor m.m.
Märkvärdigt är, at alla desse metalliska kalker erhålla genom calcination en betydande tilväxt uti tyngden. Järnfilspån har, efter calcination på skärfvel uti proberugn til en mörkröd crocus under flitig omrörning, förökadt sin tyngd til 43 procent: kopparen, på lika sätt salcinerad til en svartblå kalk, har ökat 12 ½ procent; tenn til hvit kalk calcineradt, med långsam hetta och trägen rörning, har ökat ända til 20 procent. Kalken af Regulus Antimonii allenast 3 procent; Vismutkalken ungefär lika, eller 2 ¾ procent; Blycalcineradt til vacker röd färg, eller mönja, har gifvit 8 ¼ procents tilväxt i tyngden, som Hr. BergsR. ABICH försökt. Se Mönja. Många chimici och naturkunnighe hafva budit til at förklara orsaken til metalliska kalkernes större tyngd än deras rena metaller ägt för calcination. De äldre hafva därmed velat bevisa eldmateriens verkeliga tyngd. Nog rimligare har Herr DE MORVEAU sökt bevisa, at det öfvermåttan lätta phlogiston hos metallerne gör at en metall ej kan verka med hela sin tyngd, förrän den phlogistika lättande delen är borta. Än närmare tyckes Hr. BergsR. ABICH träffadt sanningen, då han med flera rön bestyrkt den gissningen at tyngdens tilökning förnemligast härrörer af den luftsyra, eller aër fixus, som de metalliske kalker under calcination insupa. Förmodeligen kan ock phlogistons förlust tillika bidraga til denna tyngdens förökning, på lika sätt som en tung kropp, hvilken sjunker uti vatten, kan därifrån hindras, om han bindes vid en lättare och säges blifva tyngre, eller sjunker fortare, om han åter loses ifrån den lätta kroppen.
Härvid bör likväl ihogkommas, at ehuru en metallisk kalk väger mera än förut, så länge han var metall, är dock sjelfva slaggen, eller kalken, en verkelig förlust, eller afbränning, som metaller lida uti eld, när de allenast til en del calcineras, hvilken afbränning, i mån efter sin storlek, minskar den återstående metallens vigt. Se härom ordet Afbränning.
Genom tilsats af saltpetter, som begärligt angriper och absorberar det bränbara uti smältningshetta, kan metallernas calcination mycket hastigt förrättas, men med ansenlig förlust uti vigten, i anseende til saltpettrets häftiga verkan och en del metallers bortröfvande.
En annan art af calcination är det, som sker på våta vägen, då metallerne antingen frätas eller uplösas af syror och sedan fällas med alkalier til så kallade kalker.
Desse senare calcinationer kunna ske utan luftens omedelbara tilgång, som nödvändigt fordras vid de förra uti eld.
Guld och silfver, som ej calcineras uti eld, bringas väl också genom uplösning och fällning til pulver, som orätt fått namn af kalker; men så längde det intet är til fullo bevist at de därigenom förloradt deras phlogiston, så kunna de ej anses lika med andra mtalliska kalker, hvilka ej reduceras utan nytt tilsat bränbart ämne. Platina har väl också under stark calcination funnits öka litet uti sin tyngd, men sådant lärer ofelbart härrört af det med denna ädla metallen följande järnet och bör ej däraf slutas, at denne metallen kunnat calcineras.
Vid malmsligers calcination uti ugnar fordras at väl känna deras art och förhållande uti hettan och därefter inrätta så väl eldgraden, som deras skötsel och flitiga rörning i calcination. Blyhaltige sliger, til exempel, skola calcineras med varsam och småningom ökad hetta. De som innehålla mycket svafvel, eller arsenik, fordra starkare hetta och mera tilgång af fria luften genom vädergluggarnes öpnande. Jordaktiga färgor af metalliska kalker och järnochror tåla väl den mästa hetta, men fordra mycket rörning och upsigt at de ej brännas längre än til dess högsta färgen yppar sig, som alt måste läras af förfarenheten. Se vidare orden Rosta och Calcinerugn.

Calcinerugnar (Brennosen) kallas sådane hvälfde flamugnar, hvaruti calcinationer förrättas. De finans af olika byggnad och storlek, efter olika ämnens, ändamåls och bränstens beskaffenhet.
För Gallmejas calcination, som dock icke är annat än en stark torkning, göres allenast et stort hvalf, som en liten källare, försedt med starka järndörrar. Eldrummet är något djupare ned än ugnsbottnen och flamman går in uti ugnen genom et hål vid ena gafvelen samt stryker öfver den på ugnsbottnen liggande gallmejan. Huru den rå gallmejan första gången calcineras, utan ugn, finnes beskrifvit af Hr. GALLON och är infördt uti en Tom af Description des arts, under titel: L'art de conventir le cuivre rouge en laiton, ou cuivre jaune. Calcinerugn för Pottaska, som är beskrifven uti Kongl. Vet. Acad. Handl. för år 1759, kan äfven tjena för Antimonii kalk och diverse jordfärgors beredning. För rödfärgs bränning och blyglansers calcination finnas ugnar vid Dylta samt vid Wästra och Östra Silfberget och vid Sala silfververk. Om Engelska calcinerugnan för mönja se ordet Mönja.
Huru en simpel calcinerugn vanligen bygges för hvarjehanda sliger och jordfärgors calcination, kan intagas af Tab. X. Fig. 1 uti plan och Fig. 2 uti profil längs efter medellineen.

a, a, a, a, Utanmuren dels af tegel, dels af gråsten.
a 1, a 2, Sjelfva ugnshvalfvet af välbrändt tegel. Jämnför Fig. 2.
b, b, Ugnsbotten, elelr ärilen, hvaröfver hvalfvet är slagit och hvarpå malmen inlägges. Göres vanligen af slät välbränd ärilsten. Kan ock inslås af god fingrufig bergvesa, som väl packad och slätad samt sedan starkt bränd gifven en god, hård och slät botten. Vid b är ugnsmynningen fordrad med en tackjärns gima och med en järnhäll på bottnen.
d, Eldtrummor med halsterstänger af tackjärn, hvaruppå veden lägges vid eldningen.
e, Askrummet (Fig. 2) under halsterstängerne.
f, En liten balk, eller en stenrad emot eldrummet på ugnsärilen, at godset ej må komma in uti eldstaden.
g, En öpning försedd med järndörr på sidan af hvalfvet, hvarest det fullbrände godset utdrages, hvilket dock somligstädes sker genom ugnsgiman.
h, h, Små hål på sidorne af hvalfvet, som öpnas när godset behöfver svalka och drag samt tilslutas åter efter behof.
i, i, Fig. 2 fyllning af torr slagg under ugnsärilen.
k, k, Trumma, hvälfd längsefter ugnsbotten.
l, Korstrumma tvärtigenom den förra.
m, m, Kinningar, som bära rökkåpan, eller skorsten.
n, Skorsten, hvarigenom röken, sedan den förut passeradt öfver godset ifrån eldstaden uti d och genom ugnsgiman b, ändteligen utgår.
o, o, En järnstång, hvarpå den vid godsets omrörning nyttjade harkan, eller lutan, stödes, där ej någon annan invention därtil brukas.
p, p, Utmärker sandfyllningen ofvanpå hvalfvet.
q, q, Utmärker en trästolpe på hvardera sidan om utanmuren, hvilka stolpar äro med nedra ändan i grunden nedgräfne och öfver hvalfvet sammanläste med järnband, tjenande sålunda för ankare at sammanhålla murarne, som af hettan och det flata hvalfvet eljest kunna sprängas.
r, En liten vindarm, hvarmed luckan för ugnsgiman uplyftes och igensläppes efter behof. För eldsten brukas äfven en sådan lucka. Dylike calcinerugnar göras med åtskilliga förändringar, såsom:
a) Då tvenne hvalf göras öfver hvarandra, hvarvid lågen går först igenom det undra och sedan igenom det öfra, innan han uti rök kommer uti skorstenen, såsom vid Sala.
b) Då et rökfång bygges vid ugnen, så at vid malmsligers calcination det fina malmdammet, hvilket följer med lågen, kan däruti samlas på sätt som Herr CRAMER beskrifvit uti dess Metallurgie, 3:dje Dels 1 Band s. 81.
c) För Antimonii calcination brukas lika ugn, som til pottaska, eller mönja, i det bränslet til eldningen inlägges på sidorne af ugnshvalfvet, och behöfves härtil mindre stark hetta.
d) För arsenikalisk kobolts calcination göras rökfång af 40 a 60 alnars längd, hvaruti arseniken sublimeras och samlas, hvilket beskrifves uti Herr LEHMANS Cadmiologie. Den här förut beskrifne ugnen brukas är i riket i synnerhet för rödfärgs bränning och för blendearters calcinerande til gallmeja, men kan ock tjena til alla andra calcinations behofver med liten förändring vid nyttjandet.
Fig. 3 utvisar en järnkratta med breda pinnar, hvarmed fåror dragas uti det godset, som skall calcineras, at hettan må så mycket bättre verka därpå.

Camayeu, Se Camehuja.

Cambai-sten är en på ytan kulformig art af Carneol.

Cameer, Se Camehuja.

Camehuja var et hos de gamla Romare brukeligit namn, med hvilket förstås samma konstens product, som allmänt kallas Chameer och består uti sculpturer en bas relief, som fordom blifvit utarbetade af åtskilliga slags hårda stenar och i synnerhet af Onyx, hvilken bestådt af flera dels hvita, dels mörka strata, då den uphöjde figuren blifvit formerad af et hvitt stratum på en mörk blågrå eller svart botten. Desse äro äfven bekante under namn af Antiquer, men eftergöras nu mera uti Rom af en sort tjocka musselskal, eller perlamo, då den uphöjde bilden formeras af det hvita stratum på inre sidan af skalet och bottnen blifver af det blågrå eller rödgula hvarfvet. Desse efterapade antiquer kännas dock lätt uti mindre hårdhet ifrån de veritable. Se FERBERS Briefe aus Welschland. De imiteras ock på flera sätt, såsom af en art selenit, eller gips, med hvita och gula hvarf, äfven genom aftryck uti porcellains-pasta, som sedan brännes.

Canaliter äro petrificater af ovridne långa snäckor, liknande något böjde ihålige korn. Kallas ock Tubuliter och Dentaliter. Se WALL. Syst. Min.T.II. s. 460.

Canelsten är en vacker brandgul eller gulbrun granat, som finnes på ön Ceylon. Se Kongl. Vet. Acad. Handl. för år 1784 s. 71 och 76.

Canismalm, Se Kanis.

Canonjärn kallas det tackjärn, som är tjenligit til canoners gjutnng, eller af sådan egenskap at det faller väl uti formen med slät yta - är starkt at sönderslå, eller spränga - är lagom satt, eller hvarken för litet eller för mycket malmadt samt således icke medförer något märkeligit glimmer och kies, eller blyertslika fjäll af svart sotande färg, icke heller så kalladt Rödmår. Järnet bör ock, uti stort stycke afslagit, hvarken vara svartgrått, eller grofftjernigt, eller heller hvitt och stråligt, utan ljusgrått och fingrynigt samt tätt och utan små håligheter, eller Gallror hvaraf canon i kulloppet kan blifva skadad.
Ibland tjenligaste malmer för godt järn til canongjutnng kunna de järnfärgade, eller svartgrå, retractoriska, fin- eller grofgryniga, räknas, med inblandning af skörlberg, fältspat, granatberg och litet kalk. De grå blodstensmalmerne gifva väl godt gjutningsjärn, som dock ej altid befunnits så starkt för canoner, om icke med en lagom blandning af de förenämde.

Canonvind, Se Bårrvind.

Capeller kallas uti proberkonsten de små käril, uppå hvilka guld och silfver smältas i proberugnen med tilsats af bly och genom drifning renas ifrån andra metaller. Jämnför ordet Drifning. Vid större operationer kallas desse käril Testar. Se detta ord.
Capeller beredas af aska, som genom utlakning är befriad ifrån all sälta, hälst af väl hvitbrända ben; hvilken aska har den egenskap at icke smälta uti sträng hetta, men insuper blyet, så fort det til et qvickt glas förvandlas, tillika med de ofullkomlige metaller, som däruti kunna vara inblandade, och lemnar guld eller silfver sålunda rent på capellen qvar. Huru de göras och brukas kan närmare inhämtas af alla proberböcker, i synnerhet af CRAMERS Metallurgie, 1 Del. s. 119 och följ.
I stället för benaska kan ock en hvit och ren kalksten, eller hälst spat nyttjas obränd, allenast fint pulveriserad. En sådan kalksten brukas til testar för guldets afdrifning vid Ädelfors med mycken förmån; men all kalksten är icke tjenlig härtil, utan måste genom försök utrönas.

Capellera är det samma som at drifva på capell. Se Drifning.

Capellfoder, eller, som den häldre kallas, Nunna, är en ring af messing, hvaruti capeller formas och slås med en stamp af samma metall, som formerar urhålkningen och kallas Munk.

Capnias heter en Jaspisagat af blekröd färg, hvilken likasom af moln eller rök synes öfverdragen, emedan den består af opak jaspis på ena sidan och af halfklar målnig agat på den andra. Se WALL. Syst. Min. T.I, s. 301.

Caracoli förmenas antingen vara det samma som hvita guldet, (Se Kongl. Vet. Acad. Handl. 1764, s. 226, 227) eller ock en blandning af guld, silfver och koppar. Brukas i Södra America.

Carbunkel är en genomskinlig ädel sten, som til färgen antingen är eldröd, lik et glödgande kol, eller ock gulröd; och fås af begge dessa förändringar ifrån Ost-Indien. PLINIUS omtalar honom såsom ägande den egenskap at lysa i mörkret; hvilken dygn likväl med äldre tiders mörker i vetenskaper har försvunnit. Carbunkel räknas gemenligen til Granater, med hvilka den äger lika hårdhet och rifves af Topaser, men är något hårdare än Bergcrystaller. Herr DUTENS anser dock en eldröd Ost-Indisk Carbunkel för det samma som rubin. Gulröd Carbunkel har man äfven fådt ifrån ruinerne i Rom. Den Ost-Indiske är genomskinlig, men icke rätt klar. Dess Gravitas Specifica är 4,400. Hållen emot solen eller eldljus visar den stundom en sexstrålig stjerna; och kan då äfven få namn af Asteria carbunculi.
Uti calcination behåller Carbunkel sin klarhet och färg, men kan ensamt smältas til mörkgrönt glas. Se Kongl. Vet. Acad. Handl. för år 1768, s. 65, 74; för 1775 s. 333 och 334, samt DUTENS von Edelsteinen s. 41.

Carfunkel, Se Carbunkel.

Cariophyllites är en petrification af maskar, til skapnad och storlek liknande örten Cariophyllus. Se WALL. Syst. Min. T.II. s. 460.

Cariophylloides är en Talkdrus, bestående af sammanstrålande och på borst stående skimmer. Se CRONSTEDTS Minealogie, §. 95.

Caristius Lapis, eller Carystius, betyder Berglin. Se WALL. Syst. Min. T. I. s. 393.

Carlsbader Sprudelsten, Se Sprudelsten.

Carnat, eller Karnat, heter vid Söderfors ankarsmide en talja, eller en lina öfver et enkelt block, hvarmed en stor järnklubba, Herkules kallad, hastigt uplyftes och fälles på storvällen, där ankarklon skall fästas vid dess stock. Se orden Ankarsmide och Herkules.

Carneol är en fin halfgenomskinlig Agat, som vanligen är röd och antingen aldeles liknar köttfärg, eller mer och mindre drager i gult. Namnet har den fått af sin likhet med kött; och är densamma, som fordom hos Grekerne och hos PLINIUS kallades Sarder, eller Sarda.
Carneol gifves ock både gul och hvit. Den Ost-Indiske är i synnerhet klar med liflig glans, då den hålles emellan ögat och ljuset; och finnes så väl af röd, som vacker gul färg, utom flera förändringar däremellan. Någre kalla den gulaktige Carneolberyll och Sardonyx, men utan skäl. Österländsk Carneol har kommit både ifrån Ost-Indien, Arabien och Ægypten.
Hvit Carneol har liten inblandning af blått, som gör dess utseende lika med mjölkfärg. Röd och gulaktig Carneol förefaller äfven ådrig, eller med hvita, ljusgrå, röda och svarta ränder genomdragen. Stundom är han hvit och öfverstänkt med fina röda droppar samt får då namn af Stigmites, eller Gemma St. Stephani.
Understundom träffas och dendritiske Carneoler, som hafva röda buskar och utgreningar på hvit botten. Desse är de dyrbaraste och skattas högre än dendritiske Agater, såsom mera vackre och sällsynte. Se Hr. DUTENS von Edelsteinen, s. 103.
Wästerländske Carneoler brytas uti Ungern, Schweiz, Italien, Sachsen och på åtskilliga ställen i Schlesien, hvarest han ofta skall vara omgifven af et kalkartadt skal. Den finnes antingen som köttlar i en annan kisel, eller ock uti tunna flötser, såsom vid Freyberg. Se GERHARDS Versuch einer. Gesch. des Mineral. 2.D. s. 137-138.
Uti hårdhet tyckas Carneoler gifva Onyxarter något efter. Se vidare om deras förhållande härförutinnan Kongl. Vet. Acad. Handl. 1768 s. 68 och 76.

Carpolithi kallas så väl de naturliga stenvandlingar af frukter, som de figurerade stenar, hvilka til utvärtes skapnad likna frukter. Sådane äro i synnerhet Amygdaloides, eller mandelstenar, som hafva lika skapnad med mandlar. Se WALL. Syst. Min. T.II. s. 405, 406 och 604 samt ordet Mandelsten.

Carrariense marmor, Se Marmor.

Caryophyllites och Caryopylloides, Se Cariophyllites och Cariophylloides.

Cassides (Meerhörnlein) äro små snäckhus, eller petrificerade skal af Echiniter, merendels lika stormhattar, af åtskillig färg och figur. Se WALL.Syst. Min. T.II. s. 508.

Cassor kallas sumparne vid saltgraderingsverk. Se Kongl. Vet. Acad. Handl. 1769 s. 62 och 64.

Castanites kallas en figurerad sten, som liknar castanier.

Casteller kallas vid bränstålsugnarne de murade kistor af eldfast ler, hvaruti stångjärnet inpackas med dess materia, då det skall brännas til stål. Se ordetBränstålsugn.
Casteller, eller Castlater, kallas ock tunna tegel, eller lerskifvor, hvarmed sidorne uti stålkistorne muras. De göras af 3 delar bränd lera, eller så kallad Bränjord, med 2 delar rå Fransk eller Engelsk lera väl sammanbråkade.

Castracana är en af de raraste och dyraste sorter Lumachella. Se detta ord.

Caulk, Se Chaulk.

Causticus Lapis är et frätande salt, bestående af et fast alkali förenadt med kalk och göres på det sättet at en stark lut af pottaska kokas med osläckt kalk til en såpsjudarelut, som silas och inkokas til et torrt salt, hvilket sedan smältes uti digel, gjutes på en ren järnplatt, brytes i stycken, medan det är varmt, och förvaras i flaska med glaspropp, emedan det deliquescerar snart i öpen luft. Det uplöser och fräter alla animaliska delar, äfven oljor och hårnande fernissor. Brukas också til fluss uti järnprofver. - Under detta namn förstås ock stundom Lapis infernalis, som är mera caustique och dyrbar.

Cement, Cementum, betyder sådant murbruk, som hårdnar under vatten och nyttjas til vattutäta cisterner, källarhvalf, slussbyggnader, med mera, och hvartil vanligen i alla tider varit nyttjad en blandning af den Cölniska, eller Holländska så kallade Tarras, eller Trassen, eller ock Terra Pouzzolana från Italien, med en viss del kalk sammanbråkad, då til murningen äfven brukas sådant tegel, eller klinkert, som står emot väta. Se Vattuklinkert.
Huru bränd alunskiffer kan med lika godt bestånd brukas i stället för Tarras til cement, se Kongl. Vet. Acad. Handl. 1771, s. 72 och 73 samt ordet Tarras. Nyare förbättring härutinnan med syrkalk, blandad med 1/5 osläckt kalk, kan inhämtas af Hr. LORIOTS rön uti en särskilt Memoire, hvaraf recension finnes uti Samlingar af senare rön och uptäckter i Physiquen, Chemien &c. tryckte i Götheborg 1781, 1 Band, s. 213 och 272; äfven af Hr. HIGGINS rön uti samma ämne, införde uti andra bandet af berörde Samlingar s. 193 och följande.
En art cement göres ock af smält beck med inrörd kalk och järnslagg, men är ej nog biständigt uti vattubyggnader, där becket efterhand af vattnet uplöses; men kalk och tegelmjöl ensamt, eller än bättre kalk 4 delar, tegelmjöl 1 ½ del, stenkolsaska ¼ del och ren sand ½ del med vatten sammanbråkadt gör et ganska hårdt och fast cement emot väta. Likaledes god kalk 2 delar, sand 1 ½ del, tegelmjöl 1 del, järnbårrspån, eller slipgrom, 1 del, sammanbråkadt, jemte litet stenkols fot, eller aska, som et murbruk, med vatten, gör et ganska starkt cement, som hårdnar uti väta. Om flera arter af cement kan utförligare läsas Kongl. Vet. Acad. Handl. för 1770, s. 189-206; samt för 1773 s. 97-116 och 298. Jämnför ordet Kalk.
Cement, eller rättare Cementpulver, kallas ock den massa af frätande materier, bestående hälst af lika delar calcinerad vitriol och saltpetter med dubbelt så mycket tegelmjöl, som brukas til guldets cementering eller rening på torra vägen. Detta cementpulver lägges hvarftals med guldet uti en cylindrisk cementdosa af ler, eller uti digel med tilsmetadt lock, och hålles et dygn uti lindrig glödgning, då alla oädla metaller af den lösblifna saltpettersyran förtäras, men guldet lämnas orördt. Detta skedningssätt har dock nu mera nästan aldeles kommit ur bruk, såsom i anseende til möda, tid och kostnad, långt mindre förmånligt, än våta skedningar. Se vidare härom BergsR. VON ENGESRÖMS Laboratorium Chemicum, 3 D. s. 229 och följande samt SCHEFERS Chem. Föreläsn. s. 263.

Cementering betyder intet allenast den operation, eller skedning på torra vägen, hvarigenom guldet renas ifrån andra metaller på det här nästförut nämde sätt; utan ock kallas det cementera, när järn hålles uti stark glödgningshetta, antingen ompackadt med bränbara ämnen, såsom af kolpulver utur växt- eller djurriket, hvilka bibringa mera phlogiston och luftsyra, då järnet blifver hårdare, eller förbytes til stål, som kallas Cementstål, Bränstål eller sätthärdadt järn; eller ock då järnet inpackas på lika sätt uti väl förluterade käril och hålles någon tid uti glödgning med kalkartade, eller absorberande ämnen, som förmå at draga til sig både phlogiston och luftsyra, hvarigenom det blifver mjukare, eller aduceradt. Se Bränstål, Sätthärdning, Aducera och Stålbränning.

Cementjord, Se Pouzzolana Terra och Tarras.

Cementkoppar kallas den koppar, som erhålles genom fällning på inlagt järn utur kopparhaltigt eller cementvatten. Vid Falun tilverkas årligen något cementkoppar, men som cementvattnet här är nog ringhaltigt, så faller denne koppar merendels uti fint pulver, hvarifrån järnråsten svårligen kan skiljas. Sådant fint kopparpulver får i synnerhet heta Cementslam, hvilket för sin lätthet svårligen kan smältas utan förlust; men torde med mera förmån kunna nyttjas til grön och blå färg. På lång tid gyttrar denne slam tilsammans uti skorpor på järnet, som därunder förtäres; hvilka skorpor kunna egenteligen kallas Cementkoppar. Huru koppar på detta sätt fås vid Ungerska Bergverken, se Cementvatten.

Cementpulver, Se Cement.

Cementvatten kallas det vatten, som innehåller kopparvitriol och hvarutur koppar kan præcipiteras med järn. Sådant kopparhaltigt vatten gifves väl vid åtskilliga gamla koppargrufvor, såsom vid Falun här i riket, vid Rammelsberg och fordom vid Altenberg uti Sachsen; men ibland de rikaste kan räknas det, som fås uti koppargrufvorne vid Neusohl och Schmöllniz i Ungern. På det förra stället, eller vid de så kallade Herrengrundska grufvorne, ej långt ifrån Neusohl uti Ungenr, upkommer det af regn- och snövatten, som ofvanifrån dagen nedrinner och, medan det silar sig fram genom gamla förbyggnader och igenrasade orter, uplöser den kopparvitriol, som utvittradt ur qvarlemnade svagare malmer. Detta vatten samlas neder i grufvan uti sumpar, eller reservoirer, som antingen äro uti berget inhuggne, eller gjorde af trä, och ledes därifrån genom flera efter gångens donläge snedt stälde och uti ziczac under hvarannan löpande rännor ända til nedersta djupet; hvilka rännor äro uti flera små rum, eller reservoirer, afdelade och genom en vidlöftigare omgång uppehålla vattnet på vägen så länge, at det hinner afsätta all sin koppar uppå det järn, som därstädes i alla afdelte rum blifvit inlagt. Härtil nyttjas åtskilligt gammalt järn och i öfversta rännorne, eller sumparne, där cementvattnet är starkast, lägges grofvare förnött järnredskap; men til understa rännorne och deras sumpar väljes grannare järnskräp. Den finare cementslam, eller fälda koppar, som sätter sig öfverst på den grofva järnredskapen, afsköljes hvar åttonde dag, samlas och hela förrådet af cementkoppar lemnas en gång om året til kopparhyttan at där omsmältas. Dess myckenhet ankommer tillika på det inlagde järnets beskaffenhet, om det förr eller senare angripes. Åtskilligt smått järnsmide, såsom kors, hjertan, hästskor, kedjor &c. kunna i detta vatten til hälften förbytas i koppar och synas då likasom sammansatte af begge dessa metaller. - Stundom sätter sig cementkopparen i stora klumpar och i allehanda drufig form på sjelfva trädet, eller rännornes sidor. Där cementvattnet är starkast, fås på en centner järn 60, 70 til til 80 skålpund slam; men sedan mindre, ju mera vattnet til sin halt försvagas. Närvarande tid kunna 30, til 40 eller 50 centner cementkoppar om året vid Herrengrund erhållas, som likväl är mindre än förr. Se vidare Hr. FERBERS Abhandl. Über die Gebirge und Bergwerke in Ungarn, s. 164 coh 165.
Vid Schöllniz tilverkas årligen 1000 centner cementkoppar; och til hvarje centner härutaf åtgår 3 centner järn. Vattnet ledes först uti gamla schachter, upfordras sedan och silas genom flera varphögar, hvarifrån det samlas uti rännor och fäller där sin koppar på inlagt järn, i form af fin slam. Uti det rikhaltigaste vattnet afskiljes kopparen hvar tredje dag. Dess fällning sker desto bättre, ju mera rännorna stupa. Se anförde Afhandl. s. 256 och Hr. VON BORNS Bref til Hr. FERBER s. 172.

Centner är en vigt af 5 lispund, eller 100 skålpund; hvilken här i riket allenast brukas vid några få inrättningar, som merendels af tyska arbetare först blifvit införde, såsom: vid förtent Blecksmide, vid Ståltilverkningar, Järntråddragerier och Messingsbruk. I afseende uppå Bränstål och Järntråd förstås med en centner 100 skålpund Nürenbergervigt, som svarar emot 120 skålpund svensk victualievigt; men efter Amsterdams vigt, som brukas vid messingsbruk, gör 100 skålpund, eller en centner, i det närmaste 116 skålpund svensk victualievigt.
Centnervigt uti proberkamrar är en proportionalvigt, som hvar och en kan taga til hvad tyngd som behagas; men beqvämligast sker det sålunda at ¼ lod victualivigt antages för 100 skålpund, eller en centner, hvilken fördelas uti 50, 25, 16, 8, 4, 2 och 1 skålpund, hvilken sista vigt åter fördelas uti 32 lod, nemligen uti 8 mindre vigter, som då blifva 16, 8, 4, 2, 1, ½, ¼ och 1/8 lod. Eljest kan ock 100 ass tagas för en centner, då samma centnervigt sedan kan nyttjas äfven til assvigt.

Centonalmalm kallades i äldre tider vid Falun 4 tunnor malm af 100:de, som voro anslagne til bergslagets Sats aflöning. Detta varade ifrån 1698 til år 1711, då vaktarne, eller de som hade upsigt vid grufvearbetet, äfven fingo för sitt besvär 4 tunnor malm af hvarje 100:de tunnor; och slogs alt detta tilhopa så at det utgjorde en hop vid hvarje lottning, som då bestod af 11 eller 12 hopar, och denna hop kallades Centonalhop. Men sedan vaktaretjenster nu mera blifvit afskaffade och grufvestigare i dess ställe tilsatte, som njuta viss penningelön, försäljes centonalhopen, som är 1/13 af hvarje lottning, på auction, och inkomsten däraf tillhörer grufvecassan. Se tryckte Handlingar om Berslagernes tilstånd 1768 s. 97 och Herr GRAVES Acad. Afhandl. om malmens fördelning vid Stora Kopparberget s. 12.

Cerachates, Se Agat.

Ceratites betyder i synnerhet et slags coraller, eller coralliniske Hippuriter, i form af djurs horn; men eljest kan komma under namn af Ceratites så väl de figurerade stenar, hvilka til utvärtes skapnas likna horn, som ock de stenar, på hvilka horn synas likasom målade, eller tecknade. Se WALL. Syst. Min.T.II. s. 436, 593 och 603.

Ceraunias kallas kiesbållar af pyramidalisk, eller cylindrisk form, menCerauniæ lapides är dels det samma som Belemnitet, dels et slags kiselstenar, som genom konstens tilhjelp fått viggformig skapnad. Se ordet Thorvigg och WALL. Syfte. Min. T.II. s. 130, 447 och 609; hvarest ännu flere obemärkelser upräknas.

Cerebrites äro et slags coraller, i form af svampar, med våglikt krökte håligheter, so hafva likhet med en hjerna. Se WALL. Syst. Min. T.II. s. 432.

Cerussa betyder blyhvitt, Cerussa nativa är blyochra; Ceruffa stava, eller cirtina, blygul; Cerussa in tabulis, eller lota, skifferhvitt. Se Blyhvitt, Blymalmoch Blygult.

Cerviporiter kallas et slags Milleporiter, eller corallväxter, antingen de som hafva taggige, eller ock de som hafva sammantryckte grenar. Se WALL. Syst. Min. T.II. s. 427 och VOGELS Pract. Min. Syst. s. 247.

Chalastricum kallas hos PLINIUS et orent alkali minerale, som skall finnas på vissa ställen uti Macedonien, utvittradt på jorden. Förmodas hafva sitt namn efter staden Chalastra. Är af samma lynne som det utvittrade salt, hvilket kommer ifrån Medien och Halmyrhaga kallas.

Chalcedon, Se Calcedon.

Chalcitis, Se Atramentsten.

Chamaeer, Se Camehuja.

Chamiter är en stenvandling af tvåskaliga nästan runda musslor, merendels släta, mera convexa än ostron och med gapande öpning. Se WALL. Syst. Min.T.II. s. 501.

Channel kallas uti England en grå stenhärdad lera med hvita fläckar.

Chaulk, Caulk, Calk, eller Kewel, kallas uti England den bekante tungspaten, som där finnes til stor ömnighet, i synnerhet vid gallmey- och blygrufvorne i Derbyshire. Se Hr. FERBERS Oryktographie, s. 47.

Cheirites, Se Chirites.

Cheleniti betecknar paddstenar; och när de äro convexe, eller ögonformige, så de stundom heta Chelidonii lapides. Men i oval eller halfklotsform, föga stärre än et linfrö. Se WALL. Syst. Min. T.I. s. 287 och T. II. s. 557 samt 558.

Chemie, Chymie, är en vetenskap, som har til föremål at känna kropparnas natur, egenskaper och beståndsdelar, genom deras uplösning uti sina grundämnen, eller analytiserande, så väl som igenom synthesis, eller de enkla delarnes sammansättning.
Den nytta, som denne vetenskap medförer, visar sig uti alla konster, handtverk, hushållning och menniskors behof samt är långt mera känd och vidsträckt, än at något utförligt därom på dessa få blad kan väntas. Dess ålder uti bergsmanna kunskapen kan härledas ifrån Tubal Cain, förmodeligen densamma, som ut hedniska skrifter fått namn af Vulcan. Hos Ægyptierne har den åtmionstone varit en florerande vetenskap, ehuru det kan vara ovisst om Moses ägt så mycket chemisk kunskap om guldet, med mera, som en lärd Auctor budit til at bevisa. De fleste upfinningar uti bergshandteringen torde väl af händelser upkommit, men metallers och flere rå ämnens förbättrade tilgodogörande får skrifvas ensamt på Chemiens tilväxt. Det skulle bidraga til föga nytta at kunna namngifva mineralrikets producter af jord- och stenarter samt malmer och metaller, om man icke genom Chemiens biträde blef underrättad om deras egenskaper, halt och tillämpning för våra behof. Uppå forntidens oredighet uti mineralogien, i brist af kunskap om dessa kroppars grundämnen och sättet til deras undersökande på chemiska vägen, och då känningen endast grundade sig på färg och skapnad, eller då en jord- sten- och malmart fick namn af den ort, hvarifrån han blifvit tagen, gifvas otaliga bevis; och har både Chemia physica och applicata varit och lärer ännu länge blifva syslosatt med denna trasslade härvans utredning. Innan de närmaste enkla delar, som uti förening med hvarannan utgöra dessa kroppar, blifvit kände och innan de sammansatte kropparnes förhållande til hvarandra hunnit, eller hinner utrönas, famlar man i mörker om den verkan, som bör väntas vid deras blandning samt de orsaker, hvilka åstadkomma olika effecter, men utan at känna orsakerne är svårt at finna botemedel, eller en grundelig tillämpning för vissa behof. Huru långt nyare chemici häruti kommit och huru mycket både mineralogie och metallurgie genom deras undersökningar blifvit riktade och satte på säkra fötter, därom vittna mångfaldige senare tiders både in- och utländske vetenskapshandlingar, Journaler och utkomne särskilte arbeten, hvaraf flere rön innom få år kunna upvisas, än rummet här tillåter at upräkna. Någre få exempel, endast uti Bergshandteringen, torde dock här kunna nämnas,såsom i synnerhet följande: innan man kändt upkomst och beståndsdelar af de nyttiga jordarter Tarras och Terra Pouzzolana, saknades äfven utväg at påfinna hvilka andra ämnen i deras ställe skulle kunna nyttjas. Så länge orsaken til jordarters färgor varit obekant, har man låtit sig nöja med olika namn på samma ämne. När kislar varit upförde ibland dem, som uti smältning lätt gå til glas, och sådslag samt hornberg m.m. blifvit orätt räknade til de eldasta, hafva smältare med den underrättelsen varit illa belåtne. Uptäckten om Flussspatens beståndsdelar och Zeolithens gelatinerande egenskap med syror har uplyft theorien om stenarters tilkomst, eller daning, och yppadt grunden til den förres förhållande med andra stenar uti smältning. När skifferarter varit kände endast efter utvärtes form, har en byggningsherre snart kunnat blifva bedragen med alunskiffer til taktäckning, i ställer för den rätta takskiffern. Ädla stenars känning har endast berodt på utseende, som gjort oändelig villervalla, förrän chemiske rön uptäckt säkrare kännemärken på analytiska vägen. Förrän skilnaden blef bekant emellan Plumbago och Molybdæna, har man därpå mycket kunna mistaga sig vid blyertsdiglars tilverkning m.m. Kunskapen om Brunsten har visat grunden til stålmalmers känning och til detta ämnets verkan vid glasmakeri o.s.v. Ibland salterne har man fådt reda på den förut okände boraxen och kunskapen om aluns rätta beståndsdelar har gifvit anledning til förbättring vid detta saltets tilverkning. - Methoden til hälsovattens examinerande och luftsyrans känning har uptäckt sättet til dessa vattens beredande med konst och visat grunden til åtskilliga egenskaper af mineraliske kroppar, där denne syra ingår. - Upfinningen af eldsluft har lärt oss frambringa lika hetta til mineraliske kroppars smältning, som eljest icke kunnat ske utan solstrålarnes mödosamma concentration. Chemici hafva vi äfven at tacka för all den uplysning som det simpla blåsröret i denna vägen åstadkommit; hvarigenom säkraste kännemärken med minsta möda kunna läras på mineralier, stenar, malmer och metaller.
Chemiske rön på stenarters förhållande emot hvarandra hafva icke allenast riktadt mineralogien, utan ock gifvit smältningar vid stoa verken den tilförlåteligaste undervisning uti malmblandningar m.m.
Om Chemien intet utredt den sanningen, som länge varit dels jakad och dels nekad, at guldet aldrig och silfret sällan kan vara fullkomligen mineraliseradt, utan altid metalliskt, såsom et fint doft uti främmande mineralier allenast inveckladt, samt at det således, efter en på chemiska grunder anstäld calcination, kan med qvicksilfver förenas och utur dess malmer utdragas, så hade icke den besparing uti tilverkningstid och kolåtgång kunnat vinnas, som nu låter sig göra genom den af Herr HofR. VON BORN nyligen förbättrade Amalgamations-processen. Se Amalgamation. På lika sätt om intet kunskapen angående affinitets eller frändskapslagarne emallan mineralier och metaller kommit ifrån samma vetenskapskälla, så hade intet den vid många tilfällen mycket gagnade smältnings methoden kunnat upkomma at utur malmer samla guld och silfver med bly samt at sedan befria et sålunda anrikadt bly ifrån mineralisk fångenskap på præcipitationsvägen med järn. Se Præcipitation. Chemien har icke allenast upgifvit methoden at kunna skilja det mineraliserande svaflet ifrån metallerne, utan ock at uti skärsten förena det med järnet til de mera förbränlige metallers bevarande samt at nyttja detta ämne, med alkali försatt, til en hepar, som är et medel til alla metallers uplösning och åtskiljande uti vissa blandningar. Huru Proberkonstens kännedom, såsom den minsta delen af Chemien, är oumgängelig vid alla malm- och metallsmältningar samt vid guld och silfververken i synnerhet, är en af ålder erkänd sanning och nu så mycket mera tilförlåtelig, sedan den genom Chemien i senare tider blifvit ganska mycket riktad, förbättrad och tilökt. Vi kunna nu pröfva de mäst strängsmälta malmer på deras halt, utan vidlöftigare tilställning än den som uti studerkammaren kan vara at tilgå, medelst deras undersökande på våta vägen, och hafva vunnit nog kunskap at med utkomst tilgodogöra hvad forntiden i brist af grundelig insigt förkastadt, fast naturen då varit mera gifmild. Om Chemiens många uptäckter uti bergsmanna kunskapen blifver vidare tilfälle at anföra uplysande bevis vid åtskilliga uti detta arbete förekommande articlar.
För bergsmanna vetenskapen är 1:o Chemia metallurgica den nödigaste. Denne delen af Chemien är också den vidlöftigaste och innehålle: -Proberkonstenuti sin vidd, hvilken visar grunder och handlag vid jord- sten- och malmarteres samt metallers försökande på deras beståndsdelar, halter och blandningar - Smältningskonsten vid stora verken, eller hyttearbetet -Metallförädlingen, men ej förvandlingen, hvarmed Alchemien på et narraktigt sätt fruktlöst varit sysslosatt. - Metallers blandning för konster och handtverk samt bearbetande til åtskilliga behof. - Myntkonsten, som tillika fordrar handräckning af arithmetiquen.
Bergsmän tilkommer 2:o at känna Chemia Lithurgica, som handlar om jord- och stenarters undersökning och beredning för åtskilliga handtverk, såsom för målare, emailleurer, porcellains Fabriquer, krukmakeri, tegelslageri, kalk- och gipsbränning m.m. Hit hörer ock
3:o Chemia Hyalurgica, eller glasmakeri, som visar sättet huru mångahanda färgade och ofärgade glaser och flusser tilredas.
En bergsman får ej heller vara utan insigt uti de flesta öfriga delar både af Chemia pura och applicata, hvaribland i synnerhet kan räknas
4:o Halurgien, eller läran om salter och
5:o Tejurgien om eldfängde kroppar och bränbara ämnen, samt
6:o Chemia Chromatica och Technica, som handleder konster och slögder til säkraste kunskap om fernissor, laqueringar, färgor, lim- och kittarter m.m. hvarföre ej kan undgås at äfven hafva någon insigt uti de öfriga Chemiens delar.
Uti Chemien är ock vanligit at med egna tecken, eller Characterer,utmärka de åtskilliga slags kroppar, som där til undersökning förekomma, hvilka tecken en bergsman bör förstå, emedan de nyttjas i synnerhet af äldre Auctorer uti proberkonsten och metallurgien; och ehuru samma characterer, som hos de gamla varit i bruk, ännu til större delen bibehållas, så äro dock någre ändrade och många nya antagne, sedan nya salter, metaller och jordarter blifvit påfundne. Förteckning med figurer på alla dessa chemiska tecken finnes af Herr Prof. och Ridd. BERGMAN upstäld uti en särskilt tabell, som åtföljer afledne Herr Direct. SCHEFFERS Chemiska Föreläsningar.
Om Chemiens ålder, indelning, beskaffenhet, nytta och värde, kan vidare ses Hr. Prof. och Ridd. WALLERII tryckta Bref om detta ämne samt första delen af dess Chemia Physica. Likaledes tvenne under Hr. Prof. och Ridd. BERGMAN hållne Disputationer: De primordiis Chemiæ, tryckt 1779, och Chemiæ progressus a medio Sec. 7:mi ad medium Sec. 17:mi, 1782; hvilka afhandlingar uti fjerde volymen af dess Opuscula Chemica äfven finnas införde. Härtil kan äfven räknas Hr. MACQUERS Discours sur Chymie, uti dess Dictionnaire de Chymie, otaliga flera arbeten at förtiga.

Chernites omtalas som en hvit kalksten, hvaraf de gamla bygt sina grafvar, och föres af Herr WALLERIUS til hvit enfärgad marmor. Se WALL. Syst. Min.T.I. s. 129.

Chrysitis kallas et guldfärgadt Glete. Se WALLERII Chemia Physica, 2 Dels 3:dje Afdelning, s. 339.

Chrysoberyll, Guldberyll, är en mera blekgrön Chrysolith, eller Aquamarin, som spelar med guldfärg.

Chrysocolla betyder dels berggrönt, dels en slags artificiel kopparerg, men Chrysocolla vera cuprea är i synnerhet bergblått. Se WALL. Syst. Min. T.II. s. 286, 288 och 289 samt 2 Dels 3:dje Afdeln. af dess Chemia Physica s. 311.

Chrysolith är en genomskinlig sten, som har grön färg, dragande i gult. Den anses i allmänhet äga minsta hårdhet och värde af alla ädla stenar. Den har nästan lika färgblandning med Chrysopras, men siljer sig därifrån uti större genomskinlighet och mindre hårdhet; och tages nu i omvänd bemärkelse emot de gamlas mening, som med Chrysolith intet förstodo annat än Topas.
Flere Chrysolither, som blifvit försökte, äro så löse at de låta rifva sig både af stål och Bergcrystaller. Se Kongl. Vet. Acad. Handl. 1768 s. 64 och BERGMANS Opusc. Chem. Vol. I. s. 104. Hr DUTENS omtalar dock tvenne slags mera sällsynte Chrysolither ifrån Brasilien, hvilka blott skiljas genom större eller mindre gulhet och uti hårdhet förga eftergifva Ost-Indiska Perodoller, eller Topaser. De värderas til 2 Louis d'or, när de väga en karat, men om de äro ännu större, räknas deras värde til lika många Louis d'or, som deras vigt innehller karat. Orientalisk Chrysolith är efter samma Auctors försäkran intet annat än Perodoll. Den skall vara nog sällsynt, men finnas på ön Ceylon af vacker ljusgrön färg, crystallicerad uti prismatisk figur och terminerad på begge ändar af en 4sidig pyramid. Se DUTENS Abhandl. von Edelsteinen s. 65 och 66. Occidentaliske Chrysolither skola eljest finnas i Böhmen, Sachsen, Schlesien och flere orter.
Uti calcinations hetta blifva Chrysolither opake och nästan hvite, i det de förlora större delen af sin färg och tilliga något uti vigten. De kunna ock per se smältas til hvitt opakt glas. Se Herr Assessor QVISTS rön uti Kongl. Vet. Acad. Handl. för 1768 s. 64.
Falsk Chrysolith är antingen en grön flussspat, eller ock kan den eftergöras, så väl som smaragden, med (?)fritta, och litet kopparaska. Men järnfilsspån erhålles ock en ganska vacker Chrysolithfluss, om 1 del af denna filspån sammansmältes med 2 delar vismut, 2 delar crystallglas och lika mycket svart fluss samt ¼:del kolstybbe, då man på digelbottnen får en regulus af järn och vismut med det chrysolithfärgade glaset öfvertäckt. Ännu mera klart och ljusgrönt glas af hög färg har man erhållit, när denne regulus omsmältes allenast med tilsats af dubbelt så mycket crystallglas och svart fluss; men när detta gröna glaset ensamt omsmältes, förgick den gröna och en colophonie färg upkom. Se Järnets Historia, s. 731.

Chrysolith-Fluss, eller Falsk Chrysolith, Se Chrysolith.

Chrysopas, Chrysopasion, Chrysopatius, omtalas hos PLINIUS, men måste vara det samma som Chrysopras. Se detta ord.

Chrysopras är en gulgrön halfgenomskinlig ädel sten, eller en art af Praser, som har en blandad färg af lökgrönt och guldgult och spelar med sådan glans, som voro guldkorn uti honom instänkte. Det berättas ock at någre blifvit fundne som innehållit litet guld, eller små guldfjäll, och därigenom fådt gulare färg. Chrysopras blifver electrisk genom gnidning och ger starkt eld emot stål. Uti stark glödgningshetta tager den rämnor, förorar sin färg samt blifver hvit och opak. Genom anstäld analysis har Hr. ACHARD funnit 1 unce af denna stenart bestå af 456 gran kiseljord, 5 gran flussspatsjord, 8 gran kalk, 6 gran magnesia alba, 2 gran järnkalk och 3 gran kopparkalk. Se Hr. ACHARDSAnalyse de quelques pierres precieuses s. 143, 144 och 153, samt DUTENSAbhandl. von Edelsteinen, s. 57.
Chrysopras finnes i synnerhet vid orterne Chosemits och Grache uti Furstendömet Münsterberg i Schlesien uti större eller mindre stycken, liggande uti en grönaktig lera, eller stundom en grof serpentin; och visar sig aldrig crystalliserad. Halfmogen Chrysopras kallas ock en art Praser af hvitgrå färg med finkornigt brott, som därstädes bryts. Se GERHARDS Versuch einer Gesch. des MineralR. 2 D. s. 158 och 159.

Chrystall, Se Crystall.

Chymie, Se Chemie.

Cicerchina kallas uti Italien en kalkartad Breccia, eller Poudingsten, som är en gyttring af kalkspats- och qvartskorn samt stycken af lava, med et kalkagtigt gluten sammansatt. Den finnes dels fläckig, såsom uti Greve-floden några mil ifrån staden Florenz, med omväxlande färg af hvitt, svart och grönt, dels ock röd med svarta stycken af lava. Den brytes äfven vid Fiesoli samt tjenar til marmors slipning. Se FERBERS Briefe aus Welschland, s. 96 och 312.

Ciment, Se Cement.

Cimolia terra, eller Cimolia alba, är en hvit jordart, som har sitt namn af Cimolo, en Cycladisk ö, hvarifrån den först kommit, och har hos de gamla varit brukad til kläders rengörande; hvarföre den hälst måste varit någon lera, eller möjligtvis en kritjord. Se POTTS Lith. 2 D. s. 81 och WALL. Syst. Min. T.I. s. 30, 70 och 71, hvarest så väl en hvit lerartad mergel, som valkleran får heta Cimolia alba.

Cinder, Sinder, smedscinder, kallas vid hammarsmide egenteligen den slagg, eller glödspån, som faller af järnet under smidningen, til åtskilna ifrån den rinnande, eller smälta slagg, som fås uti härden. Se vidare Glödspån ochHammarslagg.
Vid masugnar förstås under namn af Cinder, eller Galtcinder, den slagg, osm vid utslaget står ofvanpå det smälta järnet uti stället och med det samma utrinner samt stelnar därpå i form af tunna hällar, i brottet ljusgrå, sådig och pipig, nästan som en pimssten. Den är ock någorlunda eldfast och stark at nyttja uti murningar emot hettan. Om masugnsslagg, se vidare ordenLackter och Flåttcinder.
Cinder, Coals, Coaks, äro ock Engelske namn på stenkol, som uti ugnar, eller uti en art af milor blifvit kolade och därigenom befriade ifrån deras mästa sulphuriska olja, hvarefter de äro tjenlige så väl för järnmalmssmältningar som til metallers smältning uti vindtugnar m.m. Se JARS Voyages metallurgiques s. 209 o.f.

Cineres clavellati, Se Pottaska.

Cinnober är en högröd färg, bestående af qvicksilfver förenadt, eller mineraliseradt med svafvel, och är således egenteligen icke annat än en riktig qvicksilfvermalm.
Den gifves antingen naturlig under namn af bergcinnober, eller med konst beredd.
Den naturliga finnes uti åtskilliga länder, såsom Spanien, Ungern, vid Idria uti Friaul, i Zweybrücken och Pfalz, utom flera orter i Tyskland. Uti Norrmandiet yppades äfven år 1747 ren cinnober uti en smal gång af et fingers bredd, omgifven med et salband af blekgul svafvelkies. Den Ost-Indiska hitföres merendels uti små klot, eller kulor, under namn af Njurcinnober, med små crystalliniske uphöjningar på ytan. Den Spanska cinnobern kommer i stora stycken därifrån och är ganska tät af mörkröd och brun färg, liknande en art blodsten, men mycket tung, eller något öfver 8 gånger tyngre än rent vatten, samt vek emot stål, visande vid minsta rifning sin sköna cinnoberfärg. Den skall i detta land i synnerhet förefalla vid Almada uti en kalkartig gångart. Cinnober vid Harziska bergverken finnes ofta af högröd färg, instänkt uti qvartsdrufer. Uti Zweybrücken brytes den vid stenartade lerskiffersgångar uti hvarjehanda gångarter af leror med åtskilliga färgor och af olika hårdheter, jemte sandsten, kalkspat, gipsspat, svafvelkies, röd bolus, järnochror, utvittrad vitriol (Halotrichum), utom flera arter, hvaruti cinnobern sitter dels af högröd, dels af brun färg. Ibland alla tyckes den Ungerska och Siebenburgiska vara mäst ren och af högröd färg. Cinnobern är ofta klar som en rubin och crystalliserad uti skapnad af tvenne tresidiga och afhuggne pyramider, utan prisma, sådan som blifvit träffad uti druser vid Idria, vid Moschel-Landsberg i Zweybrücken och vid Mörsfeld i Under-Pfalz, dels i form af tresidig prisma, med dylike spetsar, eller pyramider, på begge ändar. Desse crystaller äro merendels små och den största, som blifvit upvist, hvilken hade sistnämde figur och var ganska ordentelig samt äfven funnen vid Mörfseld, var 4 eller 5 lineer i diameter och af nästan lika höjd. Crystaller af cinnober gifvas äfven cubiske och prismatiske, med fyra sidor utan spets. Se DE ROMÉ DE L'ISLES Cristallographie, 2:nd edit. T. III. s. 154 o.f. Cinnober förefaller äfven i form af fina strålar, som äro concentrique och stundom tillika inblandade med svafvelkies. Herr COLINI har anmärkt at strålar finnas, som vid medelpuncten bestå til hälften af cinnober och vid andra ändan til hälften af kies. Se FERBERS Bergmänn Nachrichten von Zweybrücken, s. 67.
Ifrån Idria kommer det mästa qvicksilfver til Holland, hvilket på denna ort i Italien finnes til ansenlig mängd uti en skifferbädd af vid pass 20 famnars mägtighet, som är upfyld både af qvicksilfver och cinnober. SeQvicksilfvermalm. Uti Sala silfvergrufva skall ock cinnober blifvit fordom träffad, men ganska litet. Uti Nederungern brytas cinnobermalmer, som hålla guld, men äro intet så ömnige, at de kunna nyttjas til qvicksilfversmältning. De sitta merendels uti en hvit och lös lera. Se Hr. FERBERS Br. Aus Welschland s. 10 och Hr. HofR. VON BORNS Bref til Hr. FERBER s. 222.
Artificiel, eller med konst gjord cinnober, är vanligen uti fibreus massa, eller likasom sammansatt af parallela trådar och visar ej sin höga färg förrän efter rifning til fint pulver. Den tilverkas medelst sublimation på det sättet, at 3 delar qvicksilfver malas med en del svafvel uti glas- eller stenmortel, til dess altsammans blifvit förbytt til en Æthiops, eller svart som sot, utan tecken til qvicksilfvergryn. Denne svarta massan lägges uti en rymlig öpen kolf, som ställes uti en rund digel med sand, eller uti sandcapell i en vindtugn, med småningom ökad hetta, til dess kolfven ändteligen på bottnen blifver glödgad. Sedan ugnen kallnat, finner man då cinnobern sublimerad i kolfhalsen uti metalliskt glänsande strålar, svart och sotig, hvarföre han ännu en gång måste sublimeras, innan han erhåller sin höga färg. Vid hvarje sublimation återstår något svart jordaktigt på bottnen af förbrändt svafvel. Denne cinnober finnes bestå merendels af 6 a 7 delar qvicksilfver emot en del svafvel. Se SCHEFFERS Chem. Föreläsn s. 320, utom många andra chemiska arbeten.
Den mästa cinnobern tilverkas uti Amsterdam genom sublimation uti stora 2 alnars höga eldfasta krukor af piplera med omslag af murbruk m.m. Huru detta tilgår, se Herr FERBERS Mineral-Geschichte verschiedener Länders. 338 o.f.
Cinnober kan intet lösas hvarken af enkla syror, eller alkalier, utan allenast af Aqua Regis, hvaruti ingår ¼ saltsyra. Dock vinner saltsyran förmåga at lösa cinnobern, så snart hon blifvit dephlogisticerad af brunsten. Solution uti Aqua Regis sker af samma grund, men nyttjas med mera förmån. Se BERGMANS Opusc. Chem. Vol. II. s. 422.
Uti öpen eld är cinnobern helt och hållen flygtig, men sublimeras uti slutne och därtil tjenliga käril. Genom tilsats af ämnen, som hafva starkare attraction til svaflet, än qvicksilfret äger, kan cinnobern fullkomligen decomponeras. Sådane ämnen kunna vara ganska många, såsom alkali fixum, kalk, järn, koppar, tenn, bly, silfver, vismut och regulus antimonii; men af alla är intet skiljemedel beqvämare än järnet. Til decomposition tages således lika delar af cinnober och ren järnfilspån, som blandas tilsammans och lägges uti en lorificerad glas- järn- eller stenretort. Blandningen kan ock betäckas med litet mera järnfil. Retorten lägges uti distillerugn för öpen eld, eller uti sandcapell. En anstoss af glas luteras til halsen, så at den räcker ½ tvärfinger ned uti det i recipienten föreslagne rena vattnet. Hettan ökas småningom til dess qvicksilfret börjar visa sig med små droppar uti anstossen, som efterhand samla sig uti vattnet. Med denna hetta continueras, til dess retorten väl glödgar, hvarefter arbetet får afsvalna och de fina dropparne i halsen sopas til de öfriga. På detta sättet erhålles ganska rent revifieradt qvicksilfver, merendels 7 lod af 8 lod cinnober, om den är upriktigt; men ofta finnes den förfalskad och upblandad med mönja, crocus martis, eller med colcotar vitrioli; eller ock, som någre mena, med arsenik til färgens förhöjande. I anseende til denna mistanka må ingen våga at bryta kryddbocinnober til invärtes medicin.
Uti retorten finnes då järnet med svafvel förenadt, eller ock en hepar sulphuris, om eldfast alkali blifvit nyttjadt til decomposition.
Den Holländske cinnobern kommer til oss uti ganska fint pulver, under namn af Vermillon, och males, i synnerhet vid Serdam, på enkom därtil inrättad väderqvarn.
Cinnabaris antimonii är den andra artificiela cinnobern, hvilken beredes sålunda at antimonium och mercurius sublimatus blandas och distilleras tilsammans. Saltsyran uti sublimatet angriper då antimonii reguliniska del och släpper qvicksilfret, som i detsamma finner svaflet löst ifrån regulus antimonii samt förenas således och sublimerar sig därmed uti retorthalsen, under det at saltsyran med den reguliniska delen går öfver i recipienten som en tjock olja och får namn af Butyrum antimonii. Denne cinnober måste också renas genom ny sublimation ifrån sitt öfverflöd af svafvel, och blifver då til färg och egenskaper lika med annan ren cinnober, men säkrast til medicin.
Den mäst bekanta nyttan af cinnober är för målare, hälst med olje- eller lackfernissor. Dess medicinska bruk hör ej til detta rum och har nu mera uphördt.

Ciottoli, Ciottoloni, kallas uti Italien större Geschieber, eller lösa stenar af qvarts, hornsten, kalk m.m. Se FERBERS Briefe aus Welschl. s. 102.

Cipolinaccio di Carrara kallas uti Italien en hvit eller grå marmor ifrån Carrara, som med ränder af glimmer är genomdragen. Se FERBERS Briefe aus Welschland s. 360.

Cipolino, Se Marmor.

Cirkel, Se Masugnscirkel.

Cirkelhop kallas vid grufvor de malmhopar, som på malmtorget upläggas ordenteligen uti cylindrisk form efter en stång, som af viss utsatt längd omvrides på en i medelpuncten perpendiculairt upstående käpp, så at hvarje cirkelhop kan innehålla en lika vigt af malm. Brukas i synnerhet vid grufvor, som drifvas af interessentskap, såsom vid järngrufvorne i Nora bergslag och flerestädes.

Clorites (Bachstelzenstein) är en grön sten, som skall finnas uti magen på en art stensqvättor, som uti Tyskland Backstelzen kallas. Se WALL. Syst. Min.T.I. s. 632.

Clyssus kallas den fuktighet, som med rök och flamma upstiger ifrån saltpetter, då det förpuffas, eller detonerar uti smälthetta med något bränbart ämne.
Clyssus nitri heter den, som upkommer då saltpetter blandas med kolstybbe och detoneras med mycken försiktighet uti en glödgande tubulerad och stark lerretort. Hvad som då samlas uti den förelagde recipienten är denne Clyssus, som består af et med litet alkali smiddadt vatten, och hvad som qvarblifver uti retorten är saltpettrets alkaliska del.
Clyssus Sulphuris, som på lika sätt erhålles, då saltpettret detoneras med svafvel, är ej heller annat än et syrligt vatten. Detta har således varit et af Alchemisternas påfund, som bidragit til ingen nytta, men torde dock gifvit anledning til det uti England brukeliga sättet at genom en sådan lindrig detonation med största vinst afdrifva vitriolsyran ifrån svaflet, medelst tilblandning af en ganska liten del saltpetter, uti stora glaskulor. Huru härmed egenteligen tilgår uti slutit käril och hvad försiktighetsmått som brukas, at den våldsamma detonation ej må göra någon skada, är dock ännu ej allmänt bekant. Ju mera svaflet med saltpettret kan uti grofvare korn vara sammanblandadt, ju mindre häftig blifver detonation.
Efter den berättelse, som finnes införd uti BEAUMÈS Chymie Experimentale T.I. s. 446, skall uti England tagas 8 delar svafvel emot en del saltpetter. Uti glaskulan, på en liten bädd af sand, insättes en tjock glödgande järnslef, hvarpå litet efterhand af förenämde blandning upsättes, som då straxt afbrinner och upfyller retortkulan med en hvit rök, hvilken sätter sig uti droppar, och så snart det skedt, uttages den glödgande slefven, men insättes åter til en ny dylik operation. Den itereras på detta sätt så fort möjeligt är och det uti en viss ordning med så många retorter, som därtil äro utmed hvarandra upstälde. Se Svafvelsyra.

Cobolt, Se Kobolt.

Cochliter kallas så väl petrificationer af snäckor i allmänhet, som i synnerhet af et egit slags snäckor, hvilka til skilnad ifrån de andra få namn af Cochleæ lunares. Desse äro nog platte, hafva få spiraler och en rund öpning, betäckt med et lock, hvilket är skapadt som et öra och kallas Umbilicus marinus, Operculites, eller på Tyska Seenabel. När Cochleæ lunares hafva knaglig yta och taggige spiraler, heta de Echinophoriter. Se utförligare härom WALL. Syst. Min. T.II. s. 468, 485 o.f.
Aftryckningar af Cochliter i kalk och sandstenar skola ock blifvit fundne på Gottland. Se WALL. Syst. Min. T.II. s. 516.

Colcotar, eller Colcotar vitrioli, kallas det, som öfverblifver af den gröna järnvitriolen, sedan syran blifvit därifrån afdrifven, antingen genom calcination uti öpen eld, eller genom distillation uti slutit käril, förmedelst stark eld, då vitrolsyran samlas under namn af spiritus och olja i recipienten. Uti calcination förlorar vitriolen först sin gröna färg, så snart crystallisationsvattnet til en del utdunstat, blifver sedan gul och ändteligen röd, eller til Colcotar förbytt vid lindrig glödgning; men uti ännu starkare smälthetta förändras färgen til brun och ändteligen til svart, då den drages som rent järn af magneten. 100 delar ren och grön järnvitriol har gifvit 55 delar vatten, 20 delar dels svagare och dels starkare syra samt 25 delar af en fin, röd och väl utbränd Colcotar.
Genom utlakning med varmt vatten har man af denna Colcatar erhållit et färglöst salt, som bestådt af vitriolsyra förenad med et mera dephlogisticeradt järn, och som varit mycket benägit at utur luften draga fuktighet til sig af den grund, at det til större delen består af en concentrerad vitriolsyra med ganska litet järn, hvars närvaro likväl kan röjas med galläple tinctur. Se Gilla vitrioli.
Väl utlakad Colcatar, som ej mera håller någon Gilla, eller syra, och som än vidare calcineras til en mörkröd färg, tjenar til polerpulver at gifva så väl stål som spegelglas den högsta glans. Med Sperma Ceti præparerad är den ock ganska tjenlig til goda striglars beredning för rakknifvar. Den nyttjas äfven af målare både med olje- och vattufärg; hälst den igenom starkare eller svagare calcination kan beredas af flera förändringar, eller nüancer uti rödt. Med koksalt calcinerad är den lämpelig til emailler både af röd och svart färg; hvarom vidare kan ses Järnets Historia, s. 24, 685, 777 o.f.
Där skedvatten brännes med tilsats af vitriol uti stora verk, kan denne Colcotar erhållas til en betydande mängd och för lindrigt pris, sedan dess salt, som då är Tartarus vitriolatus, är utlakadt, och tjenar i synnerhet til rödfärg på träverke med litet vitriol inblandad, hälst den äger en högre röd färg än den allmänna rödfärgen, som af bränd och vittrad kies beredes. Colcotars nytta uti medicin hör ej til detta rum och är nu mera aflagd.
Colcator naturale är det samma som Chalcitis, eller röd Atramentsten.

Colicus lapis har fått sitt namn af den sjukdom, emot hvilken han utvärtes brukas och säges vara en grön Lapis Nephriticus; men den som finnes hos Apothekare och materialister är intet annat än en grön och stundom svartfläckig serpentin.

Colm, Se Kolm.

Colorits kallas hos guldarbetare, efter de gamlas recept, et af saltpetter, vitriol, alun, salmiak och spanskgröna bestående pulver, som tjenar egenteligen at därmed förhöja guldets färg, då däraf göres en smörja med vatten, eller ättika, som strykes öfver guldarbetet och intorkas öfver elden, til dess materien gulnar, då guldet släckes i urin, eller dricka.
Den bästa Colorits göres af lika delar saltpetter, alun och koksalt, sammanrifne til et fint pulver, hvilket nyttjas på förenämde sätt för guldarbete, men ej på förgyllningar. Härmed bortfrätes på ytan antingen den bleka färgen, som någon smitta af qvicksilfver, eller inblandadt silfver kunnat förorsaka, eller den rodnad, som af kopparhalt upkommer, så at guldet kan framlysa med sin rätta höggula färg. Colorits nyttjas ock på probersten at därmed röja, om et guldstrek är fint, eller icke. Dock kan skedvatten härvid göra en snabbare verkan. - Om Colorits på förgyllningar, se Förgyllning.

Colosoniemalm (Calsonienerz) kallas en gulbrun blende, som jämte zink håller något silfver. Den är halfgenomskinlig, liknande colosonium. Finnes uti Ungern, vid Kungsberg och äfven uti Sverige vid Björkskogsnäs uti Grythytte Socken, där likväl silfverhalten tyckes komma af en inblandad, fast föga synlig Fahlerz.

Commendering kallas vid Dannemora grufvor, när ordinarie grufvearbetare beodras til något extra arbete, utom husbondens district.

Communications-Ort kallas den ort, som är drifven emellan tvenne förut åtskilde rum i en grufva för väderväxling, vandring, upfordring, eller annan beqvämlighet. Den får eljest namn af Durchslag, när den är af mindre längd.

Compagnie-arbete heter vid Dannemora den brytning, eller de dagsverken, som göras för bolagets gemensamma räkning.

Compass är i synnerhet för sjöfarande och landtmätare et bekant instrument, hvars nytta äfven sträcker sig til bergverken, som under ordet Bergcompassredan til en del är anmärkt, at därefter determinera malmgångars strykande och at därmed förrätta alla markscheideri-mätningar under jord, där den magnetiska kraften af ingen järnhalt förvillas, men här i riket är den i synnerhet af betydande nytta för järnmalmers upsökande. Compasser göras af tvenne slag. Uti den allmännaste hvilar dess nål, eller den med magnet strukne fina strålstången, uti des medelpunct på en en fin spets, så at den uti en horizontail plan kan af den magnetiska kraften dragas utan motstånd uti middagslineen, eller til norden. Denne kallas Declinations-Compass, emedan däraf kan intagas, om och huru mycket magnetiska kraften afviker, eller declinerar, ifrån den rätta middagslineen. Det andra slaget af magnetnålar hvälfva på en horizontail axel up och ned samt gifva därmed tilkänna huru mycket den magnetiska kraftens direction stupar emot horizonten på olika orter. Denne nål uti sin lämpeliga ställning får då namn af Inclinations- ellerLutnings-Compass. Af dessa brukas väl egenteligen allenast den förra, eller Declinations-Compassen, af malmletare; men som Compass- eller magnetnålen uti sådan ställning icke äger frihet at draga sig ned emot den under jord eller berg fördolda järnmalmen, har til detta ändamål en annan art af magnetnål blifvit uptänkt, som ligger på sina axlar uti en hylsa, hvilken har sin rörelse på en fin spets och kan således tjena både för Declinations- och Inclinations-Compass, hvarvid nålen äger frihet at icke allenast visa väderstrecken, utan ock at böja sig emot jorden, och är således mera sensible, när någon dragande kraft af järnmalm förefaller.
Häng-Compass är en vid Tyska marckscheideriet brukelig Compass, på hvilken väderstreken stå omflyttade tvärtemot sitt rätta läge. Den hänges på et snöre, hvaraf den har sitt namn, och som snöret alltid står efter Norr- och Söderlineen på Compassens botten och sträckes uti den direction, hvars väderstreck man vil veta, så utvisar alltid Compassens norra ända graderne uti samma väderstrek, då väderstrekens namn äro utsatte uti en omvänd ordning; eller då Ö. står, där eljest W. plägar stå, och så vidare.

Concentration kallas den operation, hvarmedelst en kropp bringas i mindre volume, eller dess partiklar komma hvarannan närmare, hvilket sker, då ett främmande ämne, som uti samma kropp varit inblandadt, antingen aldeles, eller til någon del frånskiljes. Denne operation,som vid bergverksrörelser nyttjas med så stor förmon at ifrån medföljande gröfre oart, eller onyttig inblandning, befria et ädlare ämne och såmedelst bana en lättare väg til dess fullkomliga rening, sker antingen genom eld eller genom köld, eller något annat medel.
Uti Bergshandteringen kan kölden til någon del nyttjas vid hafssaltets kokning utur salt vatten, då et sådant vatten uti någon dam, eller Bassin, lemnas at frysa, hvarefter isen däruppå några gångor borttages, då det qvarblifvande salta vattnet finnes concentreradt, innehållande det mästa saltet, som ej går in uti isen, innom en mindre volume, och kan således med mindre kostnad genom kokning til slut utbringas, men continuerar kölden för länge, kan ock det saltaste vatten frysa i botten. Med alun och vitriolluter lyckas ej denne concentration, emedan desse salter gå med in uti isen.
Genom eld kunna svafvelhaltige malmer concentreras, då de smältas rå, hvarvid det smälta af bergarten frånskiljes til slagg och metallen går med det uti malmen befintelige svaflet til en rikare art af malm, såsom vidSulusmältningen, då en svafvelrik och fattig kopparmalm bringas uti första smältningen til Skärsten; eller då en blyglans, eller fattig guldkies, eller silfvermalm, med tilsats af kies bringas på lika sätt uti mindre volume til så kallad Råsten.
Genom Vaskning och Sållsättning sker malmens första concentration, då bergarten med vatten bortsköljes. - Salt-vitriol- och alunluter concentreras genom luftens tilhjelp til större halt förmedelst Graderverk; at förtiga den concentration af salters och metallers uplösningar, medelst utdunstning i varma, hvarigenom deras crystallisation sedan i köld åstadkommes, jämte flera medel, som för åtskilliga ämnen uti chemien til samma ändamål användas.

Conchiti kallas stenvandlade musslor. Se WALL. Syst. Min. T.II. s. 493 o .f. De äro antingen enskalige, såsom Patelliter, eller tvåskalige, såsom Ostraciter, Chamiter, Pectiniter &c; eller mångskalige, såsom Echiniter, Balaniter och Pholader; hvilka alla finnas under egna namn uptagne.

Concyhlia Fossilia kallas de stenvandlade, eller stundom oförändrade snäck- och musselskal, som upgräfvas utur jorden. De finnas ibland alla petrificater til största mängd och upfylla ofta hela berg. Alla som blifvit petrficerade äro merendels förbytte til kalk och stundom til kisel; men eljest förefalla de af åtskilligt lynne. En del hafva blifvit fylde med stenämne och deras skal antingen aldeles förstördt, då en sten upkommit af lika skapnad med snäckans hålighet; eller ock behålla de skalet qvar. Begge desse slag få namn af Stenfyllningar, eller Nuclei Conchyliorum. En del äro genomträngde och upfylde af et sulphuriskt, eller metalliskt ämne. En del finnas aldeles oförändrade. En del hafva uti skiffer, eller kalkstenar, blott lemnadt aftryck af sin figur, hvarföre desse stenar heta Conchyliotypolithi: någre äro sönderbrutne, löse och likasom calcinerade; och ofta träffas conchylier til oräkneligit antal med kalkämne til en massa sammanväxte, där snäck- och musselskal tillika med deras aftryck ligga hvar om annan blandade. Stenvandlade Conchylier gifvas för öfrigit til så otrolig mängd och af så mångfaldiga slag at de ännu ej alla blifvit fundne lefvande. - Deras olika arter finnas upräknade hos flera Auctorer, såsom uti Herr Prof. och Ridd. WALLERII Syst. Mineral. T.II s. 466, samt VOGELS Practisches Min. Syst. s. 212 o.f.

Confetto di Tivoli kallas uti Italien et stengyckel, hvilket vid Tivoli formeras af en bäck, som medförer starkt kalkvatten och kommer utur en sjö, Lago de' Bagni kallad. Den har sin kalk af det ifrån Appenniniska bergen nedströmmande vatten, som deponerar detta ämne, hvar det framfar, såsom et sinter, på åtskilliga kroppar, örter, qvistar och frön, som med kalkskorpan incrusterade likna såcker-confect m.m. Se FERBERS Briefe aus Welschlands. 220.

Conjungeras sägas tvenne eller flere skölar, eller gångar, då de stöta tilsammans och förena sig i en gång, eller sköl. Detta heter hos tyska bergsmän: der Gang lehnet sich mit dem andern, der Gang örtert sich mit dem andern.

Connections-puncter kallas vid marckscheideriet de puncter, eller ställen som på en förut gjord mätning äro intagne och sedan äfven intagas på den följande mätningen, at de må riktigt kunna hopläggas och sammanfogas, när puncterne läggas på hvarandra. Linor, eller uthängde snören, brukas til connectionspuncter, då djupare rum aftagas, men merendels nafvarsål vid horizontaile mätningar. Ju flere sådane puncter, ju säkrare.

Contresait, eller Conterset, är et ord, som i allmänhet bör betyda en metallblandning, hvilket liknar silfver eller guld; men tages ofta för zink. Se WALL. Chem. Phys. 2 D., 3:dje och 4:de afdeln. s. 219.

Copal är en art af bergharts, som i anseende til tyngd, hårdhet och utvärtes egenskaper, nog nära liknar Bernsten och finnes på samma sätt djupt uti sanden vid hafsstranden, i synnerhet uti Provincen Benin på kusten af Guinea; i anseende hvartil den också blifvit räknad til mineralriket, hälst den äfven är electrisk, likasom Bernsten, löses med lin- och terpentinolja til fernissa och kan äfven genom svarfning på lika sätt arbetas, fast den likväl är nog skörare, men uti distillation gifver den först litet phlegma och en olja af obehagelig lukt, hvaraf vid rectification intet flygtigt salt erhålles. Med terpentinolja kan den ock til en fernissa beredas. Se BEAUMERS Natur-Gesch. des MineralR. s. 32. Ehuru Copalen är en resina, kallas den af materialister Gummi Copal, hvilket är orätt. Den förefaller ofta uti stora stycken, antingen gul, eller brunaktig, som är den sämsta, eller ock helt klar och hvit, hvilken värderas mäst. Copal nyttjas til fernissor med oljor, men med spiritus vini vil dess uplösning intet lyckas. Däremot löses den ganska lätt med Æther vitrioli til en skön, klar och färglös fernissa.

Coquilier kallas ock gutne formor af tackjärn, hvaruti canonkulor och mycket annat af järn och andra metaller kan gjutas.

Corallagat kallas en slags Agat, som har ojämn och knagglig yta. Se WALL. Syst. Min. T.II. s. 284.

Coraller, Lithophyta, stenväxter, kallas egenteligen månggrenige hafsväxter, som fullkomligen likna träd eller buskaar med många afbrutne qvistar utan löf, bestående af et rent, fint och tätt kalkämne, gemenligen af en blek cinnoberfärg, hvilken stundom går til hvitt och kan också utdragas genom kokning uti hvitt vax. De äro nog sköre, men kunna dock arbetas med fil och svarfjärn. Finnas allmännast uti medelhafvet omkring Sicilien, Sardinien, Majorca och vid gränsorne af Catalonien, samt växa, eller äro fästade likasom med rötter vid klipporne på et visst djup nära under hafsytan, hvarifrån de blifva fiskade, eller updragne med et slags nät af linor och hamptågor, som nedsänkas ifrån små fartyg under seglandet och trassla sig så fast uti de greniga corallbruskarne, at de på sådant sätt dragas lösa ifrån corallklipporne; och har detta utgjordt en egen nog vidsträckt näring för corallfiskare, i synnerhet då coraller, äfven uti Europa, mera allmänt brukades til prydnader och tilliga ansågos som en högst nödvändig Drogue på Apothequen för både ut- och invärtes bruk uti medicin; men sedan coraller til sådane behof kommit utur bruk, hafva de ock blifvit mera sällsynte, eller mindre efterfrågade, hvarföre de vackra och röda nu mera allenast tjena til prydnader uti naturalie-samlingar och cabinetter, men af de sämre brännes kalk.
Många lärde hafva länge varit bekymrade af utforska och afgöra til hvilket af de tre naturens riken desse besynnerliga kroppar skola räknas. Botanici hafva funnit dem til utvärtes skapnaden så mycket liknande växter, at de äfven trodt sig uti deras spetsar kunna med microscop se någon liknelse til blommor. Lithographi hafva velat draga dem til stenriket, såsom bestående af det rikets ämne; men sedan stora naturaliekännare och i synnerhet Hr. BERNHARD JUSSIEU uti Paris af flera rön funnit at hela corallslägtet intet är annat än bo, eller receptacler, för mångfaldiga små hafskräk under namn af Polypi, Medusæ och Hydræ, hvilka sjelfva formeradt dessa boningar, likasom snäckor i sitt skal, höra coraller ej mera til mineralriket än snäckor, musslor, äggskal, kräft- och andre djurstenar; hvarom man blifvit så mycket mera förvissad, som både Herr DONATI uti dess Italienska Historia om medelhafvet, och äfven Herr GUETTARD sedt och beskrifvit de Polyper, hvaraf coraller tilkomma, och utrönt huru därvid tilgår. Se Svenska Mercurius för September månad år 1759, s. 314 och Inr. Tidn. 1772 N:o1.
En särskilt art af coraller äro de så kallade Madreporæ och Milleporæ, utaf hvilka en del likna petrificerade gumse- och bockhorn, bekante under namn af Fungites, eller bockkorn. Desse tyckas något närmare höra til mineralriket, såsom petrificater, och finnas til en otrolig mängd uti Baltiska hafvet, eller Östersjön, äfven uti Norrsjön, men i synnerhet uti det förra hafvet vid Capells hamn på östra sidan af Gottlands norra udde, där hela åsar långt up åt landet bestå af sådan ifrån hafvet upvräkt corall-klapur, hvaraf där i landet en god och hvit kalk brännes. Se VON LINNÉS Ölands och Gottlands Resa s. 191.
Desse Madreporer och Milleporer finnas i synnerhet noga beskriftne och afritade uti en 1745 under Hr. Archiater och Ridd. VON LINNÉ utgifven Academisk Afhandling: De Corallis Balthicis. Madreporiter, eller Stjerncoraller, kallas eljest i synnerhet de, som hafva någon stjernig figur med utgående strålar ifrån en viss medelpunct, ofta i form af coniska bägare, eller svampar, eller någon annan skapnad, hvarigenom de fått namn af Hippuriter, Fungiter m.m.
Milleporiter, eller Punctcoraller, äro de, som visa sig uti grenig eller columnarisk form, eller dels parallelt, dels oredigt, eller uti nätlik skapnad om hvarannan strödde qvistar med fina pori, eller runda, men ej stjernlika hål genomsatte; dels såsom en kärna, dels på sidorne af grenarne; dels finnas de ock som skorpstenar på andra bergarter fästade och med sådana fina, parallela hål genomstuckne, likasom af hår, eller tagelstrån.
Coralliter, eller Corallstenar, uti egentelig bemärkelse, heta de Corallträd, som hafva tät sammansättning och jämn yta, eller sådane som allenast är strimige, utan hål, eller stjernor.
Corallpengar, Porpita numularis, kallas et slags små runda Corallsvampar, som på en eller begge sidor äro uphöjde och visa på ytan flera concentrique cirklar.
Jemte de redan beskrifne trenne slag af coraller, kunna ock, då Herr VOGELS fördelning följes, Fungiter, Tubiporiter, Reteporiter och Kerathophyterräknas som hufvudarter; hvilka, med flera förändringar, finnas under egna namn uptagne. Se vidare om coraller Kongl. Vet. Acad. Handl. 1752 s. 59: hvarest desse corallers tilkomst af Polyper tydeligen beskrifves.

Coralliticum marmor är en slags opaque hvit marmor. Se WALL. Syst. Min.T.I. s. 129.

Coralljaspis, eller Corallsten, kalla Tyska mineraloger en Jaspis, hvars yta är knagglig, eller full med runda knylar. Se VOGELS Min. Syst. s. 127.

Cordel kallas vid Sala silfvergrufva en tåt af grufvelinan. Se Lina.

Corinthisk metall, Æs Corinthiacum, eller Æra Ephyreja, var en hos de gamla högt värderad metall-composition, som skall bestå af koppar, guld och silfver sammansmälte. Se CRELLS Chem. Annalen, 1784, 9:de stycket, s. 256.

Cornaline, Corneolus, Se Carneol.

Corneus lapis betecknar dels hälleflinta, eller Tyskarnes Hornstein, dels annat hornberg. Se detta ord samt WALL. Syst. Min. T.I. s. 355, och CRONSTEDTS Mineralogie §. 63.

Cornu Ammonis, eller Ammoniter, äro petrificerade snäckor, uti spiralform lindade omkring sin medelpunct, liknande gummihorn til färg och skapnad. Deras namn har uppkommit af den anledning, at Jupiter Ammon af de gamla Ægyptier dyrkades under en vädurs gestalt; hvarföre de ock af PLINIUS kallasSacrissima Ætihopiæ gemma. De finnas af mångfaldigt olika storlek ifrån ¼ tums til 1 och 2 fots diameter, hvilka gå til 10 skålpunds vigt och därutöfver, och träffas dels uti kalk, dels uti stenleror, ofta uti stenhärdade järnleror, såsom i England, och stundom med kies öfverdragne. Af deras structur tyckes följa at de höra til nautiliter. Se BERGMANS Verlds-Beskr. 1 B. s. 280 och VOGELS Pract. Min. Syst. s. 220.

Couleur, eller koboltglas, Se Schmalz.

Couley kallas uti Roslagen af vallonska masmästare och smeder så väl utslags- eller järnhålet vid masugnar, som ock Slagghålet, eller slaggögat vid räckarehärden uti hammarsmedjan.

Crocus. Med detta namnet förstås någre metallers kalker, men i synnerhet är Crocus martis, eller järnsaffran, mäst brukeligit, hälst denne kalk, antingen han tilkommit på våta vägen genom råst, genom frätning af syror, genom uplösning och fällning, eller på torra vägen genom metallers förbränning, eller calcination uti eld, altid liknar saffransfärgen uti mer eller mindre gult eller rödt.
Huru denne Crocus martis kan beredas af många förändringar uti gult, såsom ifrån citron- til högsta saffransgula färg, ifrån blekaste cramoisie til cinnoberrödtoch ifrån umbrabrunt ända til sotsvart samt därifrån til högstatouschsvärta, eller til mörkaste blått, allenast genom olika uplösnings- och fällningsmedel samt medelst åtskilliga calcinationssätt och uti olika grader af hetta, m.m. samt huru desse färgor kunna användas för målare, färgare, emailleurer, krukmakare och porcellains Fabriquer, finnes med många rön utfördt uti Järnets Historia och sjunde afdelningen, som handlar om Färgor af järn. Uti samma afhandling s. 23 o.f. beskrifves ock huru Crocus martis både beredes och brukas til ståls polerande m.m. Hvad om Colcotar vitrioli blifvit sagt, hörer äfven til nyttan af Crocus martis.
Crocus veneris betyder i allmänhet den röda glödspån af koppar, som erhålles under denna metallens smidning och afsläckning uti vatten; men är et mindre brukeligt namn, utan kallas denne kalk vanligen antingen kopparaska, eller Cinder, och är mäst bekant hos emaille- och fajance målare, antingen til mörkröd lackfärg, eller til grön glasur.
Crocus metallorum är en til hälften calcinerad antimonii kalk, som upkommer, då Antimonium crudum detoneras med saltpetter och residuum väl tvättas. Se MACQUERS Dict. de Chymie artic. Safran.

Cronbårr, Se Kronbårr.

Cronglas, Se Kronglas.

Cronguld, Se Kronguld.

Crucifer lapis är det samma som Baselsk Tauffstein. Se detta ord.

Crystallagat är en slags Agat, eller Calcedon, bestående af olika hvarf och har knagglig yta. Kallas äfven Corallagat. Se WALL. Syst. Min. T.I. s. 284.

Crystaller kallas i allmänhet de mineraliske kroppar, som til skapnad mer eller mindre fullkomligt likna ordenteliga geometriska figurer, men uti äldre och mera inskränkt mening förstås med crystall intet annat än en genomskinlig prismatisk qvarts, som eljest vanligen heter Bergcrystall, hälst ordet crystall leder sitt ursprung ifrån denna stenarts klarhet. Dess beskrifning igenfås under ordet Bergcrystall.
Crystalliniske figurer upkomma, då kropparne ifrån flytande tilstånd småningom återställas i torr form, antingen de varit uplöste i vatten, eller något annat uplösningsmedel, och vid dess bortdunstning anskjuta i sådan skapnad, eller de varit flytande uti smälthetta och sedan stelnar. Den förra händelsen är den vanligaste och i synnerhet kunna salter, såsom mera lättlöste, bringas at antaga regulier form, eller crystalliseras, när deras solution i varma antingen aldeles eller til någon del utdunstas. Sådane crystalliserade salter behålla dock qvar en viss portion vatten, kalladt crystallisationsvatten, och när det utdrifves, förgår både form och genomskinlighet.
Uti Stenriket förefalla ganska många crystalliserade arter af olika figurer, som äro blott förändringar af en viss hufvudfigur, och således deras rätta antal långt mindre än det i början synes. De kunna allmänast fördelas uti prismatiske, pyramidaliske och sådane form äro sammansatte af begge; hvarföre det första, som kan iakttagas vid hvar och en crystall, bör vara om han består af prisma, eller ej, och om en pyramidalisk form tillika ingår i dess structur.
De förnemsta och allmännaste förändringar af crystallfigurer äro Spat- Skörl- Granat- Hyacinth- och den pyramidaliske Svintandsfiguren; hvilka alla Hr. Prof. och Ridd. BERGMAN uti en särskilt författad afhandling de Formis Crystallorum bevist hafva sin upkomst af spaltfiguren allena. Kalkspatens figur är en snedvinklig cub, eller parallelipiped, hvars alla sidor äro rhomber af sådan art, at deras trubbiga vinkel är 101 ½ grad och den spetsiga 78 ½ grad. Genom två diagonaliter motsatte hörn af denna spat föreställes en axel dragen, på begge sidor förlängd, omkring hvilken så väl op- som nedföre planer läggas, som med spatens rhomber äro parallele, likformige och lika store och, i följe af spatens, eller parallelipipedens ställning, altid få det läge, at tre utaf dem sluta tilhopa i en spets. När med dessa planers utstapling öfver hvarannan fortfares, upkommer ändteligen Skörlfiguren, eller et sexsidigt prisma, som på bägge ändar slutar sig i en spets af tre rhomber. Om planernes upstapling uphörer, när prismans sidor blifva lika med rhombernas sidor, så får man häraf en tolfsidig figur, eller dodecaëder, hvars alla sidor äro rhomber, och detta är Granatens figur.
Denne figur har tvenne hörn, där fyra planer sammanstöta uti en spets, eller solid vinkel, och kan uti sådan ställning anses som et fyrsidigt prisma, termineradt af två fyrsidiga spetsar; hvarifrån Hyacinthfirguren lätteligen härledes, om detta prisma förlänges genom planers upstapling på begge dess spetsar, eller omkring deras utdragne axel, til dess man får et fyrsidigt prisma, termineradt af två fyrsidiga spetsar, eller pyramider.
Om åter de planer, hvilka så väl op- som nedföre upstaplas på spatfiguren, beständigt aftaga i storlek, måste därigenom tvenne sexsidige pyramider formeras, den ena op- och den andre nedvänd, som stå tilhopa på gemensam basis. Sådan är den rätta Svintands- eller kalkcrytallers figur.
Desse figurer gifvas likväl sällan aldeles fullkomlige, utan ganska ofta med afskurne spetsar, hörn, eller kanter; hvarigenom mångfaldige olikheter och förändringar i anseende til skapnad och sidors antal förorsakas.
At crystallers tilväxt sker på lika sätt som här blifvit anfördt, bestyrkes därutaf at verkelige spatkärnor til svintands crystaller blifvit fundne och at desse crystaller vid varsam sönderslagning falla i tärningar, om de slås på någondera af de tre kanter, som med sjelfva planernes accumulation äro parallele, men ej eljest. Närmare förklaring öfver crystallernes sammansättning och generation, jämte nödig uplysning af ritningar och bevis at stenarter kunna antaga sådan form utan inblandning af salt m.m. igenfås uti redan nämnde afhandling i andra delen af Hr. BERGMANS Opuscula Chemica. Af naturens verkningar gifvas dock händelser, som ifrån dessa och flere antagne reglor afvika, och crystaller kunna uti mineralriket förefalla af så förändrad structur, at den figur, som i allmänhet blifvit vissa kroppar tilägnad, svårligen, eller aldeles intet igenkännes. Sådane äro de klara qvartscrystaller, som beskrifvas utiLithophylacium Bornianum, bestående af små enstakade cuber med cubiska håligheter, öfverströdde med fina crystallspetsar. Där nämnes tillika en annan sort parallelipipediska qvartscrystaller, på en sida ihålige och särskilt strödde uppå en drus ifrån Schemniz. Stundom visar bergcrystallen allenast hexaëdriska spetsar på en kalkskorpa, utan tecken til prisma. En annan gång äro spetsarne ej olike afstympade coner med 2 breda och 4 smala sidor, såsom de Schweiziske: någre hafva vid Schemniz blifvit fundne i form af sexsidig pyramid, men med fyrkantiga snedrutiga spetsar, liknande udden af en värjklinga, o.s.v.
Kalk- och spatcrystaller gifvas ock af många förändringar, som tyckas gå ifrån spatfiguren, såsom, til exempel, trehörnige pyramider ifrån Schemniz och flere ställen. Stundom är deras basis sexsidig: någre trehörnige hafva spetsar åt både ändar: någre äro fyrsidige, klare, prismatiske, utan spets, ifrån Idria och Steyermark: andre fås uti femsidiga pyramider ifrån Clausthal på Harz. Allmännas äro de snedvinklige, cubiske, eller spatformige, dels hvita och klara, dels gula. Crystaller af sådan figur, som innehållit vatten och ännu icke varit til fullo hårdnade, har Herr VON BORN äfven funnit vid Schemniz. Se dess Bref til Herr FERBER s. 152. Coniske spatcrystaller finnas både vid Schemniz och här i riket, som äro penselformige, eller räflade, ifrån spetsen til basis: någre äro cylindriske, utspirande utur runda kalkkulor, som taggar på en igelkott, mångfaldiga flera förändringar at förbigå.
Gipscrystaller finnas til större delen af samma figurer, som kalk- eller spatcrystallerne. Huru flere sten- och malmarter samt metaller gifvas under crystallinisk form, ses under deras särskilta arter och namn.

Crystalläplen, eller Kalkbållar, äro klotrunde stenar, som finnas i kalkbergen och hvilka Hr. Bergmästaren GYLLENHAHL genom en omständelig afhandling, som uti Kongl. Vet. Acad. Handl. för 1772 s. 239 o.f. finnes införd, bevist intet vara annat än verkeliga petrificater af flera slags skaldjur, eller Echiniter. De träffas uti åtskilliga flolägriga kalkberg och äfven ömnigt uti Nerike, Skaraborgs Län och på Öland. Deras skapnad och storlek är antingen lika med äplen, då de kallas Echinus Pomun, eller likna de pomeranser och få då namn af Echinus Aurantium. Då desse äro fylde allenast med en tät flokalk, heta de i synnerhet kalkbållar, men crystalläplen, om deras fyllning består af pyramidaliska kalkspats-crystaller af olika sidor, men merendels sexsidige. Uti Osmundsberget är deras kalkartiga fyllning med mycket bergolja imprægnerad.
De runda Agatkulor, som brytas vid Uzenbach uti Zweybrücken och af Herr FERBER beskrifvas liknande Echiniter, äro troligen icke heller annat än flinthårda petrificater af dessa skaldjur. Det samma torde ock gälla om de så kallade Melones montis Carmel, som äfven äro ihålige och inuti beklädde med klara bergcrystaller, men utanpå med en mindre hård, dock flintartad och merendels brun skorpa öfverdragne.

Crytallsten, Se Qvarts.

Cuncham är en Chinesisk metall-composition. Se Vongalam.

Cupolo-ugnar är en art af slamugnar, som brukas i synnerhet uti England och Derbyshire för blymalmers smältning med stenkol. Desse ugnar likna de vanliga här uti riket bekante reverbererugnar, hvaruti tackjärn äfven med stenkolsflamma smältes och gjutes.Ugnen är uti äggformig skapnad, hvälft af eldfast tegel och med hvälfd eldstad vid den ena ändan, försedd med et rist, eller halster af järnstänger, hvarpå stenkolen inkastas och hvarunder är et djupt askrum til dragets befordrande samt vid andra ändan af det långa ugnshvalfvet en hög skorsten til luftdragets så mycket starkare förökande. På bottnen under detta ugnshvalf är en utgröpning, eller härd, formerad, hvarpå den utsofrade eller vaskade rena blyglansen insättes, tillika med en viss mängd bokad kalksten, och smältes af den ifrån den uptände stenkolen öfverstrykande flamman, som med det låga hvalfvet tvingas at under utfarten genom skorsten stryka in på den inlagde malmen. Det utsmälte blyet utstickes uti en öpning på sidan af ugnen, där malmen blifvit insatt, (men som under smältningen hålles tiltäpt) och rinner uti en stor tackjärns kummer, hvarifrån det öses med slefvar uti mindre järnformor. På sidan af ugnen är öpningar, hvarigenom kan ses, huru smältningen förhåller sig. Det som i slaggform öfverblifver är en art hepar, eller af kalk och svafvel tilkommen blysten, som sedan omsmältes med träkol uti en särskilt liten ugn med förhärd och hvarvid blåsbäljor brukas.
Kopparmalmen ifrån Ectonhill smältes ock, dock efter behörig vändrostning, vid Derby uti dylike Cupolougnar. Se härom tredje bandet af Herr VON JUSTIS Chymische Schriften samt FERBERS Oryktographie von Derbyshire s. 79.
Säkraste kunskapen om dessa ugnar kann ock inhämtas af CRAMERS Metallurgie, tredje Del första Band, s. 121 o.f.
En art af Cupolougnar äro ock den hvälfde eller med hatt försedde drifugnar, hvaruti verkbly afdrifves med vedflamma och med bläster tillika för blyrökens afförande.
Desse ugnar nyttjas ock med någon förändring uti byggnaden till kopparens garning, hälst för segrad koppar, eller då den är mera bly- än järnhaltig, hvilken senare, såsom mera strängsmält, måste garas på öpen härd. Jämnför ordet Garugn.

Curion kallas af arbetarne vid messingsbruken en liten järnslef, hvarmed den smälta och flytande messingen uti gjutdigelen skummas ren ifrån öfverliggande gallmejblomma och slagg, innan den gjutes til Taffel emellan gjutstenarne.

Cylinder kallas vid canongjuterier en 3 qvarters lång guten järnhylsa, som sättes på nedra ändan af kärnstången. Den är af lika vidd, som kulloppet uti canon fordrar, och tjenar at därigenom förekomma gallror uti krutkammaren samt bidrager tillika til et tätare och fastare järn, hvilket altid vinnes, då det qvicka järnet gjutes emot svalt järn, eller uti järnforma.

Cyprisk vitriol, se Vitriol.

Cyptrisk malm är en gul kopparmalm.

Dag kallas i synnerhet af bergsmän öfra öpningen uti en grufva, eller schacht; och kunna de äfven härmed förstå sjelfva jordbrynet, eller bergets och jordens öfre yta, när hos dem omtalas något visst djup under, eller ifrån dagen. Dagarbeten, eller arbete i dagen, heta därföre sådane grufvearbeten, eller skärpningar, som ännu icke hunnit til något djup.

Dagbyggnader äro de byggnader vid bergverken, hvilka äro uppe i dagen och ej i grufvan.

Daggångar (Tage-Gehänge, Rasenläufer) kallas sådane malmgångar, eller dagklyfter, som visa sig, eller utstryka, på öfra stenlagret i dagen, men ej äro biståndige på djupet. Malmer, som brytas uti gångar af dylik art, få hos Tyska bergsmän namn af Himmelserze. Se CANCRINI unterird. Erd-Beschreibung, 4 Del, s. 33.

Dagorka, Se Lagorka.

Dagort, Se Stoll.

Dagrösch kallas den gräfning, eller jordrymning, vid foten af et malmförande berg, som uptages och igenomarbetas, där en stoll skall börjas uti sjelfva berget. En sådan dagrösch måste under arbetet med jordförtimring förbyggas, innan man kommer under fast klyft. Se ordet Förtimring.

Dagslam kallas vid bokverk den finaste slammen, som merendels går bort med floden.

Dagsten, eller Dagklyft, kallas den öfversta delen af et berg, som ligger närmast dagen. Denne dagsten är merendels af någon annan art, än det underliggande berget, ty antingen är den mera vittrad och mör, eller ock med flera klyfter och lossnor genomskuren, hvarfre äfven gångar falla i dagen mera förvirrade och otydelige samt ligga i lösare art, än på djupet. Dagsten räcker stundom på et djup af allenast några qvarter eller alnar, och stundom på flera famnar. På en del kalk- eller marmorberg ligger öfverst en poreus skorpa af 1 eller 2 alnars tjocklek, hvarunder den finare kalksten, eller marmorn, vidtager.

Dagvatten kallas det vatten i grufvor, som samlas af snö och regn, til skilnad ifrån Grundvatten, hvilket kommer utur klyfter och ådror på djupet.

Dalkare kallas en sörja, eller klimpar af slagg, hvilka uti suluugnar sätta sig neder uti stället, eller härden. Där förhärdar brukas, är vanligit at efter hvarje utslag utbryta sådane slaggdalkare, at härden i görligaste måtto må hållas ren. I Garpenberg få de namn af Härdkusar.

Dam kallas antingen det rum på jordytan, där rinnande vatten uppehålles, eller hindras uti sin fart, af någon naturlig vall, eller med konst och arbete gjord byggnad; eller ock förstås med Dam sjelfva byggnaden, som göres til vattnets updämning, antingen med stenmurning och jordyllning allena, eller med träverke tillika med jord och sten. Huru de senare allmännast byggas för grufkonster och andra rörliga vattuverk kan intagas af Tab. XI.
Fig.1 utvisar en vanlig dam med dess fördämning.
A, Dambröst.
B, Damarmar.
C, Damkistor.
D, Snekistor.
F, Damhuskistor.
G, Utloppet, eller strömgången.
H, Jordfyllning.
At en sådan dam intet på blifva alt för full af vatten och därigenom utskäras ofvantil, plägar vattnet igenom en särskilt därtil gjord öpning, eller Flodlucka, utsläppas. Denne flod-dam kan, om man så behagar, göras med sin lucka på lika sätt som Fig. 1.
Fig. 2 visar strömgången, hvaröfver sedan damhuset bygges.
H, är strömgången.
I, Damhuskistor, hvilka utantil fyllas med sten, ler och sand, så väl bakom strömgångens väggar som under dess botten.
K, Damlucka.
L, Karmar.
M, Spjälor.
N, Dambord.
O, Tröskel.
P, Damsåt.
Q, Luna, eller stång, som brukas at uplyfta dambordet, eller damluckan, hvarefter det med en träklubba igenslås.
R, Lunhvila, eller brott.
Fig. 3 utvisar et damhus.
Af sten göras dammar på flera sätt, antingen af huggen sten, eller af klinkert, murade med vattutätt cement; eller af ohuggen sprängd gråsten, då björnmåssa brukas til stoppning, och hvarvid tillika måste nyttjas antingen dytorf til fyllning, som vid dammarne i Kungsberg, eller böra de beklädas med trävägg emot vattnet, eller med träkistning inuti, samt vara försedde med djupt och tätt timradt rustverke uti grunden, om de skola blifva täte. Där grunden består af en djup, lös sandmölja, brukas uti England at däruti inblanda bränd kalk för at få fast grund. Där tilgång gifves på bokad hammarsmedsslagg, utgör den bästa damfyllning, med eller utan kalk, för stendammar och dess kistor. En fet och tät lera, som har den egenskapen at ej lätteligen blöttna uti vatten, ärock vid stendammar högst nyttig at vinna täthet uti grunden, allenast den ofvanpå försvaras med stark grusfyllning.
Vid Kungsberg i Norige äro dammarne gjorde med dubbla murade gråstensväggar, hvaremellan de äro fylde med dytorf, och blifva därigenom både beständige och täte, hälst då inga utskof, eller öpningar med dambord, därpå fordras. Deras rännor äro och merendels bygde af sten och täta genom torffyllning, på samma sätt som sjelfva dammarne. Se härom Kongl. Vet. Acad. Handl. 1764 s. 263.
Dammen kallas vid masugnar främsta delen af stället, hvaremot järnet och slaggen updämmes, bestående af en därtil huggen sten med en sluttande bakmur utåt hyttegolfvet, så lämpad at utslagshålet blifver tätt därinvid, och är med en tackjärnshäll betäckt. Se Damhäll, Damsten och Masugnsställe.
Dam heter vid Sala silfversmältning en vall af lerblandadt stybbe, som tilstötes ofvanomkring brädarne af det i förhärden utskurne spårrhålet och formerar sjelfva slaggsumpens innehåll.

Damascera kallas en beredning af stål genom flera olika soters sammanvällning, hvarmedelst det uti betning på ytan får et brokigt utseende. Se ordet Damascinerstål och Kongl. Vet. Acad. Handl. 1773 s. 311 o.f.
Damascera betyder ock at genom etsning på en polerad yta af järn, eller stål, ingrafva hvarjehanda ritningar. Då en äkta damascering därmed eftergöres, kallas detta senare falsk damascering. Utförligare underrättelse igenfås utiJärnets Historia s. 811 o.f.

Damascinerguld kallas en art bokguld, som ännu icke är aldeles tunnt utslagit och brukas egenteligen til förgyllning på värjeklingor och damasceradt stålarbete. Kallas ock Halfslagit Guld.

Damascinerstål, Acier de Damas, är egenteligen det Turkiska stålet, som skall vara förbudit at vid lifsstraff föras til Europa annorlunda än uti hvarjehanda skjutgevär, klingor, dartar och eggsmiden. Uti sådane arbeten igenkännes det lätteligen på dess ormslingrige mörkare och ljusare ränder, men detta kännemärke uptäckes icke på et oarbetadt, eller råstigt stål, förrän det med lindrig glödgning smides, härdas och poleras samt öfverfares med försvagadt skedvatten, eller citronsaft. Detta stål tros vara naturligit, eller tilkommit af en besynnerlig sort malm samt består af idel fina järn- och ståltågor, så konstigt vridne i hvarandra at det synes mera vara naturelt, än konstladt. Vid lindrig hetta kan det väl smidas, men tål intet at vällas, hvilket är et säkert märke på det naturliga turkiska stålet. Af Europæer har det tämmeligen nära, fast icke til fullkomlig likhet, kunnat eftergöras. Dess förnemsta egenskap är at vara segt och starkt til sablar och skjutgevär, men duger intet för verktyg, som fordra fin egg. Däremot om Damascinerstål på Europæeiskt sätt göres med konst, medelst flera stålsorters sammanvällning och omvridning, och då på en sida inlägges en ren stålskifva, hvilken sedan vändes til egg, kunna ock knivar däraf tilverkas.
De hårda stålådrorne uti Damascinerstålet urskiljas med en svartblå, de som äro af segt järn med ljusgrå; och de, som bestå af kallbräckt järn med ljusare hvit färg. Se PERRETS Memoire sur l'acier, s. 15 o.f.
Hos Turkarne skall härdningen på det sättet tilgå at den upglödgade stålklingan hastigt afkyles uti et ganska starkt luftdrag. Det är ock visst at Turkiska damascerade sabelklingor ofta lama, eller äga förga fjäderaktighet och således en ganska lindrig härning. Genom härdning uti vatten skulle de ock blifva alt för sköre.

Dambord, eller Stämbord, (Schütsbret) kallas vid vattuverksbyggnader den lucka, som vid updragandet tjenar at släppa vattnet utur rännan på hjulet; menDamlucka är den, hvarmedelst vattnet insläppes ifrån dammen i rännan. SeDam.

Dambröst kallas främsta sidan af en fördämning eller dam, där vattnet har sitt utlopp och högden är störst.

Damhåll, Lackterhäll, är en tunn tackjärnshäll, på ena sidan något urgröpt, som lägges på damstenen, hvaröfver slaggen utrinner, och är föränderlig i skapnad efter hvar och en masmästares godtycko samt efter beqvämligheten. Den nyttjas at förekomma det damsten ej må sönderbytas af spettet, under arbetet i stället, och at slaggen må utflyta däröfver; men at hindra det han ej på sidan på nedrinna uti järnloppet, lägges en Damgös, eller smal tackjärnsgös, längsefter ena kanten af hällen, hvilken damgös blifvit kallad Räfven.

Damjord (Dammerde) heter egenteligen den jord, som betäcker et malmförande berg och måste bortrymmas, innan man kommer til berget, eller malmen.

Damlucka, Se Dambord och Dam.

Dampipor äro rör af tjockt järnbleck, eller gamla masugnstättor, hvaraf en eller två sättas utmed timpelen, eller dammen, och en eller två vid formbröstet på det sättet, at de nedre största ändarne gå ned uti trummorne under stället och de andre ändarne opp i dagen. De nyttjas i den afsigt at fuktigheten under et masugnsställe igenom dem til en del må kunna utdunsta. Uti Tabergs bergslag kallas de Äm- eller Ångpipor.

Damspett, Se Krokspett.

Damsten (Wallstein) kallas den sten, som utgör främsta sidan under timpelen vid et masugnsställe och altid måste hafva det läge, at den med tackjärnshällen sammanräknad ligger 3 ½ tum lägre än forman. Damsten måste huggas af någon eldfast sand- eller tälgstensart, eller af en tät kalksten, som har den egenskap at järn och slagg inte fastnar därvid så hårdt, som vid annan stenart. Jämnför ordet Masugnsställe.

Darra, eller darrning, (Darren) är en art af cementering, som nyttjas vid kopparverken, där en så silfverhaltig koppar förefaller, at silfret därutur genomSegring med tilsats af bly först måste utdragas, innan kopparen kan tilgodogöras. Den består däruti at, sedan större delen af det tilsatte blyet, tillika med filtret, blifvit utur kopparskifvorne, eller Segerstyckerne, uti segerugnen utsmält, komma desse segrade stycken, som nu mera Kühn- ellerKienstöcke kallas, at åter insättas uti en så kallad Darrugn och där med något starkare hetta til glödgning upeldas, dels med kol och dels med ved, hvarigenom det ännu efter segringen öfrige blyet tillika med silfret sluteligen torkas, eller utbrännes, merendels i form af slagg, som består af blyglas med uplöst koppar och på Harz får namn af Darrgekräts, eller Darrkräts, samt på anda orter Rostdörner. Den fås uti affallne smärre stycken, hvilka med bred järnkrok uthakas ifrån bottnen på darrugnsgatorne, där den nedrunnit, och tilgodogöres uti särskilt smältning, tillika med den slagg, som ännu qvarsitter på de darrade och uti vatten afsläckte Kienstyckerne samt därföre med små hackor afrensas och Pick- eller Bickschieser kallas. Til denna smältning tages då Segerdörner, Rostdörner, Bickschiefer, osegrad koppar, glete, hård, ellerfriskbly, jemte någon rik slagg, uti viss proportion och göres til Frisksmältningåter däraf nya segerstycken. Se ordet Segra samt SCHLÜTERS Hüttenwerk s. 501 o.f. Den slagg, som åter upkommer efter dörnlein-smältningen, omsmältes ännu med flera sämre slagger uti en särskilt slaggsmältning.

Darrbalkar, Se Darrugn.

Darris, Se Dytorf.

Darrkoppar (Darrkupfer, Darrlinge) kallas den koppar, eller de kienstycken, som redan undergått darrning, och hvarifrån det mästa blyet med silfret redan är genom hettan utdrifvit och hvarefter desse darrlingar komma at garas, och det vid segringen utsmälte blyet afdrifves på teft.

Darrugn (Darrosen) äro vid kopparsegrings verken sådane dragugnar, hvaruti de ifrån segringen kommande kienstycken insättas och darras. Desse ugnar äro af olika storlek och uti flera rum afdelade, åtminstone med tvenne murar, eller mellanbalkar, som Darrbalkar kallas och äro af tegelsten, 5 a 6 qvarter höga, 1 ½ qvarter tjocka och til 1 qvarters afstånd ifrån hvarandra samt på öfra sidan betäckte med lersmetade järnåsar, 2 ½ a 3 alnar långa. Däröfver är et hvalf slagit och med nödiga draghål samt med järndörrar, eller hängluckor, försedt. På förenämde järnåsar (Darrscharten, eller Scharten) upställas de runda utsegrade kienstyckerne, så at de komma at stå på kant, litet skilde ifrån hvarandra, midt öfver de emellan balkarne lemnade mellanrummen, eller gatorne, som hafva sluttande bottnar, hvarp ådet här sluteligen utbrände silfverhaltige blyet med dörnerslaggen under darrningen nedfaller, samlas och uthakas.
Darrugn, eller Torkugn, kallas ock vid glasbruk den ugn, som til vedens torkande bygges invid Temperer- eller Kylugnen och som därifrån igenom några hål får sin varma.

Dartar, Se Kalkstenspilar.

Decrepitera, spraka, säges om vissa salter och mineraliska kroppar, hvilka, då de hastigt komma ifrån köld uti hetta, braka sönder och med et litet smällande splittras omkring uti fina gryn, förmodeligen af någon uti deras mellanrum innesluten fuktighet. Ibland salter äro för denna egenskap bekante:Koksalt, Tartarus vitriolatus och Plumbum nitratum, m.fl. Ibland mineralier äro äfven många af denna egenskap, såsom: Blyglanser, Blyspater, Kalkspater, svarta och grå Lerarter, Bössflintor, en sort Turkoser, någre Flussspatsarterm.fl., hvilka alla måste först uti täckte käril utspraka, eller decrepitera och calcineras, innan de kunna nyttjas, eller underkastas försök uti starkare smälthetta.

Deliquescera säges om en kropp, som uti varma kan vara torr, men uti fri och i synnerhet fuktig luft drager vätska med sådan häftighet til sig, at den ock kan blifva flytande. Denne egenskap tilkommer egenteligen åtskilliga så väl enkla som sammansatte salter; och, ibland de senare, intet allenast neutral- utan och några medelsalter, oansedt de sistnämde hafva en jordart, eller metall til basis. - Mineraliske syror kunna draga fuktighet til sig, ehuru de förut äro i flytande form. Alkali vegetabile är i högsta måtton benägit at i luften blifva flytande, eller förvandlas til en vätska, som fått namn af Oleum tartari per deliquium. Flygtigt alkali kan intet heller bringas i torr form, utan i förening med luftsyra, men i caustiskt tilstånd attraherar det fuktighet så begärligt at det alltid håller sig uplöst. Däremot äger alkali minerale ingen benägenhet til deliquescence.
Saltpetter- och saltsyra utgöra med några metaller och jordarter deliquescerande salter; men icke vitriolsyran med samma metaller, eller jordarter, ehuru den ensam och concentrerad visar sig härtil ganska benägen.
Ibland jordarter kan, til exempel, bränd kalk draga lika mycket fuktighet til sig utur luften, som den under bränningen förlorat och ändå behålla sin torra form, hvarföre den icke kan kallas deliquescent, ehuru därutaf synes huru olika slags ämnen kunna deltaga i hvarandras egenskap.
At närmare upräkna alla deliquescerande salter bör väl ej anses höra til detta rum; men deras kännedom, åtminstone i den mån som uti proberkonsten behöfves för at rätt umgås med flusser och uplösningsmedel, kan intet utur akt låtas af kunnige bergsmän.

Demant, Se Diamant.

Denari är en Ungersk guldvigt af den beskaffenhet, at 16 denari utgöra et lod, eller at en mark, som är 16 lod, består af 256 denari, eller, som den ömsom kallas, Pfennige. Se FERBERS Abhandl. Über die Geb. und Bergw. in Ungarn, s. 82.

Dendrachates, Se Agat.

Dendriter kallas de stenarter, uppå hvilka figurer blifvit af naturen formerade, som likna träd och buskar med alla deras utgreningar, ofta med så fin och redig teckning, som hade den finaste pensel därtil blifvit använd. Uppå mergel äro sådane figurer mycket allmänne, men eljest finnas de på agater och marmorarter och ibland de senare i synnerhet uppå flolägrig, eler så kallad florentinisk marmomr. Se ordet Agat, Carneol och Marmor.
Dendritiske kallas ock sådane mer sällsynte malmer, hvaruti metaller visa sig antingen gediegne, eller mineraliserade uti dendritisk form. Sålunda fås både guld och silfver gediegne uti skapnad af dendriter, eller små buskar, angeflogne på qvarts och på svart trapp; likaledes glaserz uti bledbladig hvit spat ifrån Kungsberg, dendritisk kobolt och arsenikalisk kies ifrån Joachimsthal; svafvelkieser och seleniter af dylikt utseende uti lossnor på trapp och skiffer, m.fl.

Dennich heter vid bokverk en af sten inbokad sula, i stället för tackjärn, som eljest vanligen brukas. Den kallas ock af somliga Tennis.

Dentaliter, Se Canaliter.

Derb kallas den malm, som är ren och fri ifrån inblandade bergarter, eller andra malmer. Se Malm.

Destillation, Se Distillation.

Detonera säges om saltpetter, då det blandas med något pulveriseradt bränbart ämne, såsom kol, svafvel, med flera, och kastas uti et upglödgat käril, eller antändes med et glödgande kol, metall, eller sten, hvarigenom en häftig fräsning upkommer med den hvitaste låga, i det saltpettersyran förenar sig med phlogiston til en art af svafvel och uti samma ögonblick förflyger i luften, qvarlemnande sin fasta alkaliska del. Denne detonation är i synnerhet känd uti proberkonsten vid beredandet af den så kallade Svarta Flussen, då en del väl torkad saltpetter intimt blandas med två delar röd vinsten och antändes med glödgande järn, eller kol. Detonation sker då mindre häftigt i anseende til öfverflödet af phlogiston, som ock til en stor del blifver qvar, tillika med alkali nitri, uti den kolade vinsten, om den glödgande massan, efter slutad detonation, genast utsläckes; hvilken därföre äfven får svart färg. Om åter saltpettret blandas med lika mycket hvit vinsten och detonation sker genom små fatser inkastning efterhand uti en glödgande digel, upkommer en mera häftig fräsning med låga, hvarvid det bränbara helt och hållit förflyger, syrorne tillika bortgå, eller destrueras, och begge saltens alkali återstår i form af en hvit massa, vanligen kallad Hvit Fluss, Nitrm fixum, eller Alkali extemporaneum.
Detonation med saltpetter nyttjas ock, då mängden af bränbart ämne, eller phlogiston, skall utrönas hos vissa mineraliska, eller vegetabiliska kroppar, uti kolad, eller pulverulent form; i det sådant pulver uti små repriser kastas uti et med ljusröd hetta flytande saltpetter. Det pulver, som då uti största mängd behöfver at tilsättas, innan detonation aldeles uphörer, dömmes at innehålla det mästa phlogiston och så vidare. Saltpettrets detonation finnes utförligt beskrifven uti Hr. MACQUERS Dict. de Chymie, artic. Detonation.

Diamant heter den dyrbaraste ädelsten, som uti hårdhet och glans öfverträffar alla de öfriga. Den finnes af naturen crystalliserad antingen uti octaëdrisk form, som är dess enklaste och fullkomligaste figur, eller ock i skapnad af enDodecaëder, hvilken inneslutes af Rhomber. Se Herr DE ROMÉ DE L'ISLESCristallographie, 2:nd edit. T.II s. 190. Härutaf gifvas dock många förändringar, utaf hvilka, såsom mäst besynnerlig, förtjenar at anmärkas den rå diamant, som Herr BergsR. VON ENGESTRÖM uti sin Engelska uplaga af Herr CRONSTEDTS Mineralogie s. 48 berättar sig hafva sett uti ordentelig cubiskform med afskurne hörn.
Diamanter äro intet altid färglöse, utan gifvas ej allenast af alla färgor, men ock af alla nüancer i färgor. Således träffas uti samlingar diamanter högröde, som rubiner: brandgule som hyacithen; höggule som topasen; gröna som smaragden; blå som saphiren; brunröde och svarte äro ej heller sällsynte. TAVERNIER, som genomvandradt ädla stenarnes födelseort, går ännu längnre, då han försäkrar at färgade diamanter få denna egenskap af den jordmån, hvaruti de alstras, och däruti rätta sig efter dess beskaffenhet och färg.
Diamant, så väl som större delen andre genomskinlige crystalliniske kroppar, blifver genom gnidning elektrisk, eller vinner förmåga at draga til sig hår, guldblad, fjäder, med mera dylikt, och phosphorescerar, eller lyser i mörkt rum, om han förut legat någon tid i solsken.
Ehuru diamanten vid rifning eller slipning är hårdast af alla bekanta ämnen, kan den likväl i viss led klyfvas, hvaraf följer at dess sammansättning är bladig, hvilket stenslipare vid dess polering måste iakttaga och följa stenens rätta led, om högsta glans skall vinnas. Et annat slags diamanter gifvas likväl, hvilkas figur är en octaëdre med convexa, eller bugtiga, och uti flera små facetter afdelte sidor; hvarigenom de ej mycket skiljas ifrån sphærisk form. Desse visa intet tecken til bladig textur och antaga intet heller den politur, utan nyttjas blott hos glasmästare at skära glas och kallas hos stenslipare Diamans de nature. Se Herr DE ROMÉ DE L'ISLES Cristallographie, 2:nd edit. T.II. s. 198 och 206.
At diamant finnes af naturen omgifven med en spatartad skorpa, som af åtskilliga försäkras, äger, efter Herr DE ROMÉ DE L'ISLES intygan, ingen annan grund, än at ändarne af de lameller, utaf hvilken stenen är sammansatt, uppå rå diamanter åstadkomma et sådant utseende och förtaga deras glans, så längde de intet äro slipade; utan at något verkeligit öfverdrag, eller skorpa, gifves. Se anförde afhandl. och Tom. s. 205.
Uti öpen eld förflyger, eller rättare sagt bortbrinner diamant småningom vid den eld som silfver smälter, och det utan at qvarlemna minsta spår, eller synliga stoft efter sig. Denne besynnerlige egenskap uptäcktes först genom de försök, som Hertig COSMUS III i Florenz år 1694 och sedermera Kejser FRANS I i Wien anstälde på åtskilliga diamanter, den förra för bränspegel och den senare med vanlig eld uti ugnar; men har i senare år blifvit ny pröfning underkastad och först bevist genom de rön, som Herr D'ARCET för Franska Akademien upgifvit åren 1766 och 1768 och sedermera genom trycket gjordt allmänna; hvilka rön af Herr MACQUER, ROUELLE och flera Franska Academici, blifvit med största noggranhet omgjorde och med ännu flera uplysningar riktade. Då alla desse försök sammanläggas, följer med största visshet at diamant, ehuru ej exponerad för strängare hetta än i väl upeldad proberugn kan åstadkommas, efterhand mer och mer förminskas, til dess han om några timmar aldeles försvinner, intet genom blott förflygtning, utan genom verkelig förbränning, emedan han tillika omgifves af et cirkelrundt sken, ellerlåga, i likhet med andra brinnande kroppar. Uti Herr MACQUERS laboratorium har en diamant af 3/16 karats vigt, insatt under mussel i dragugn vid något starkare hetta än koppar behöfver til smältning, försvunnit på mindre tid än 50 minuter.
En annan märkvärdig omständighet bör dock härvid iakttagas, som blifvit uptäckt genom de rön, hvartil Herrar BLANC och MAILLARD gifvit anledning, nemligen den at diamantens flygtighet aldeles kan förekommas, om han inpackas uti fint kolstybbe inom et eldfast och väl luteradt käril, i hvilket tilstånd han oskadd både til klarhet och tyngd har uthärdadt en ganska sträng och till och med åtta hela dygn fortfarande hetta. Herr D'ARCET ti sin 2:nd Memoire sur l'action d'un feu egal, violent, s. 110 nämner väl en diamant, som äfven uti hermetice sigilleradt käril aldeles försvunnit och en annan som blifvit brackt til flytning, (hvilken han dock misstänker ej vara fullkomlig diamant), men när de mångfaldige försök, som af Herrar MITOUARD, D'ARCET och ROUELLE i detta afseende blifvit gjorde, sinsemellan jämnföras, drages däraf den allmänna slutsats at diamant desto mindre förstöres i eld, ju bättre han är innesluten i kolstybbe och bevarad fr luftens åtkomst. Således när desse medel ej skydda honom fullkomligt, utan blott til en del, måste han i motsvarande mån lida minskning i sin vigt; och af denna orsak hafva Herrar MACQUER och flere nämde Chemici funnit några diamanter, tilsammans af 20 grans vigt, uti sluten eld och tre timmars hvitvarm hetta, genom distillation hafva förloradt 2 22/32 gran i sin tyngd, hvilken förlust utan tvifvel svarat emot den mängd luft, som uti kärlen varit innesluten.
De diamanter, som uti kolstybbe inpackade blifvit exponerade för eld, funnos öfverdragne med en svartaktig hinna, hvilken dock genom putsning bortgick och diamantens klarhet återställdes.
Emedlertid kan som en stadfästad regel antagas, at inga andra äro rätta diamanter än de som uti öpen eld förstöras, eller bortbrinna. I focus af bränspegel försvinner diamant efterhand, men fortare än i vanlig eld, så at innan kort intet mera återstår. Den måste likväl först upglödgas at ej i stycken bortspraka, som eljest händer. Den låga, som omger diamanten under dess förbränning, kan intet här skönjas, utan förtages af det starka skenet i focus. Om diamanten tages tillbaka ur focus, innan han aldeles förstöres, och noga betracktas, synes han helt matt utan glans, med afnötte hörn och gropig på ytan. Herr LAVOISIER, som ännu vidare fortsatt och varierat dessa försök för bränglas uti slutna käril, har funnit at diamant i sådan händelse förstöres til så stor del, som svarar emot mängden af innestängd luft, hvilket, så väl som hvad redan är anfördt om diamantens märkvärdiga förhållande i eld, kan utförligare läsas uti Herr MACQUERS Dict. de Chymie 2:nd edit. artic. Diamant och andra delen af Hr. LAVOISIERS Opuscules Physiques & Chymiques.
Diamant har ock nyligen blifvit försökt uti den aldastarkaste hetta, som kunnat produceras för blåsrör med tilhjelp af eldsluft, och därvid visat et nästan lika förhållande som för bränspegel. Små diamanter af vid pass ¼ karats vigt, som utsattes för starkaste lågan, förlorade snart deras glans och skarpa facetter, minskades ständigt och voro efter 2 a 3 minuters påblåsning så små at de ville följa luftströmmen af kolet. Sal microcosmicus kunde föga bringas at uplösa något af en inlagd diamantskärfva, men erhöll dock til slut däraf et mjölkfärgadt moln. Af borax tyckes diamant något angripas och förminskas, til dess boraxglaset förflyger. Se vidare uti Kongl. Vet. Acad. Handl. 1784 s. 129 och 130.
De förnemsta Diamantgrufvor i Ost-Indien, som brytes närvarande tid, äro de Partéaliske uti orten Moustafanagar, vid foten af Gatiske bergen, 20 milj från Golconda. Vid slutet af förra seculo räknades äfven 20 sådane grufvor i Golconda och 15 i Visapour; men desse äro alla uttömde, eller öfvergifne. Floden Gouel uti Bengalen, som faller uti Gangeströmmen, och en annan flod på ön Borneo skola äfven, efter TAVERNIERS berättelse, föra diamanter. Uti Brasilien brytas diamanter i samma landskap som de öfrige ädla stenar; men den yppersta grufvan, hvarutur de flesta fås, som uti handel förekomma, är belägen uti Provincen Serra-doFrio på et ställe, som invånarne kalla Cay de Merin.
Ändteligen torde de ansenligaste och mäst dyrbara diamanter i verlden förtjena at nämnas efter den vigt och storlek, som Herr DE ROMÉ DE L'ISLE och DUTENS säkrast upgifvit. Den största af alla berättas tilhöra Konungen i Portugal och väga 1680 karat, eller vid pass 23 lod. Den skall vara kommen ifrån Brasilien och blifvit värderad til 224 millioner pund Sterling. Någre påstå likväl at den är en hvit Topas. Dess storlek och skapnad beskrifves uti en Fransysk Journal, kallad: Journal économique, för Julii månad år 1751, sid. 141. Jämnför Herr DE ROMÉ DE L'ISLES Cristallographie, 2:nd edit. T.II s. 208. Utom denna diamant, hvilken förvaras rå eller oslipad, äger Konungen i Portugal en annan af 215 karats vigt, som har en prägtig glans.
Den skönaste af alla diamanter är den, som Ryska Kejsarinnan år 1772 köpte af en Grekisk köpman för 2,250,000 livres i reda penningar och 100,000 livres i lifstids underhåll. Den väger 779 karat, är vid pass så stor som et dufägg, af platt oval figur samt ganska ren och klar och spelar med en förträffelig eld. Det berättas at denne diamant utgjordt det ena ögat på Bramas stod uti Scheringam i Ost-Indien, men blifvit bortstulen af en Fransk deserteur, som förklädt sig i malabarisk drägt och låtit värfva sig til soldat; ifrån hvilken den passerade genom flera händer, med stegradt pris för hvarje gång, til dess han sidsta gången köptes. Den sitter nu ofvantil på Kejsarinnans spira under Örnen. Se DUTENS von Edelsteinen. s. 34.
Stora Mogols diamant väger 279 9/16 karat, har fullkomlig klarhet och vacker skapnad, utan annat fel än en liten isfläck nedinunder. TAVERNIER har värderadt honom til 11,723,278 livres.
Stor-Hertigens diamant i Toscana väger 139 ½ karat, är ganska vacker och på alla sidor slipad i facetter, men drager litet i citrongult. Den tilhörer nu mera Tyska Kejsaren. Se Journ. Hist. & polit. de Geneve 28 Febr. 1775 p. 316.
Uti Frankrike finnas ock tvenne namnkunnige diamanter: den ena, kalladSancy, sitter i Franska Kronan, är ganska skön och slipad som dubbel Rosensten, i skapnad af et aflångt hänge. Dess vigt är 55 karat. Han är funnen i nyssnämde grufvor vid Partéal. Den andra, som Regenten i Frankrike köpte af en Engelsman PITT, väger 136 ¾ karat och är slipad i form af Brillant.
Turkiska Kejsaren bär på sin Turban vid stora högtidligheter en diamant, som är af tämmeligen storlek, men förlorar mycket af sitt värde genom tvenne svarta fläckar, hvilka däruti finnas och äro hvardera stre som et sandkorn. - Nyligen har äfven Konungen i England, genom Herr HASTINGS, af en Indiansk Nabob fått til skänks en diamant af 110 karats vigt, värderad til 130,000 pund Sterling.
Diamant erhåller olika namn efter den skapnad han får i slipningen, såsomBrillant, Rosensten, Taffelsten och Dicksten. Se dessa ord.
Värdet af diamanter förökas efter qvadraten af deras vigt. Således då enslipad diamant, som är fullkomlig och utan fel, skall värderas, multipliceras qvadraten af dess vigt med det pris som 1 karats diamant antages gälla:om til ex. en slipad diamant, som väger 1 karat, efter Hr. JEFFERIES värderings-tabell, skattas til 8 Louis d'or, kostar en diamant af 2 karats vigt 32 och en af 3 karats vigt 72 Louis d'or o.s.v. Men om diamanten är oslipad, eller rå, blifver värdet af en karat 4 gångor mindre, eller allenast 2 Louis d'or, efter medelpris tagit; hvarföre en rå diamant af 2 karats vigt gäller 8 Louis d'or o.s.v. Se DUTENS von Edelsteinen.
Cyprisk Diamant säges betyda en ganska hård sten, som forom fans på ön Cypern och efter PLINII berättelse nyttjades af de gamla at polera och båra hål igenom andra ädla stenar. Den torde dock ej varit äkta diamant. Se SCHRÖTERS Litholog. Real-Lex. 1 Del, s. 385.
Ceylons Diamanter äro väl vackra stenar, men torde rättast föras ibland Topaser. Se Kongl. Vet. Acad. Handl. 1766 s. 228.
De så kallade Tolfiska Diamanter äro intet annat än Bergcrystaller, som brytas på någon ort omkring Tolfa i Italien. Se FERBERS Briefe aus Welschland s. 242. Af dylikt slag äro ock Amerfords Diamanter. Se detta ord.

Diamantboord kallas en mörk diamant, som är den hårdaste af alla och brukas til andra diamanters slipning. Under detta namn förstås också diamantpulver, som afgår vid slipningen.

Diamantfolium är en af gummi arabicum med svartbrändt elphenben sammanrifven färg, eller en med terpentinolja præparerad ferniss, hvarmedKistan, eller infattningen, uti hvilken diamanten sitter, bestrykes, eller ock en liten prick sättes på undre sidan af diamanten, at dess eld och strålar desto bättre på synas. Det förra sättet at blot bekläda sjelfva infattningen med sådant folium lärer nu mera i synnerhet vara vedertagit, sedan det är funnit at stenen intet allenast ej behöfver vara därmed anstruken, utan ock höjes något ifrån den svarta bottnen. Se Herr DE ROMÉ DE L'ISLES Cristallographie, 2:nd edit.T.II s. 207.

Diaspro, Se Jaspis.

Dicksten heter vid ädla stenar slipning en octaëder, hvars spetsar blifvit afskurne til olika afstånd ifrån basen, då figuren betraktas som en dubbel pyramid, och hvilken såmedelst på ena ändan termineras af et större qvadratplan, än på den andra.

Dievelsten kallas den hårdaste diamant ifrån Ormus. Se Kongl. Vet. Acad. Handl. 1768, s. 70.

Digelfot kallas den fot, eller underlag, uppå hvilken en digel står uti härd eller vindtugn, och är antingen en annan digel med oppvänd botten, eller en eldfast sten. Digelfoten ställes uti äsja så at blästern stryker 1 ½ til 2 tum däröfver, samt 3 ½ a 4 tum ifrån forman. Uti vindtugnar bör digelfoten stå lika högt under den puncten, där starkaste hettan är, då metallsmältningar skola ske, eller malmer proberas i digel.

Digelprof heter det prof, som göres uti diglar til utrönande af malmers metalliska halt, då digelen vanligen täckes antingen med et passande lock af eldfast ler, som får namn af digellock, eller med en annan opp- och nedvänd digel, täckdigel kallad, och merendels måste locket, eller täckdigelen, luteras. Om digelprof vid myntverket se Beskickningsprof.

Digelsand. Därmed förstås en ganska ren sand af fina, skarpa och kantiga, eller hvassa qvartskorn, som ungefär til 2 delar, eller något mindre, blandas til en fet eldfast lera för hvarjehanda smältdiglars och eldfasta kärls tilverkning. Den sand, som nyttjas til digel-composition vid Grofs Almerode uti Hessen, är af något rödlätt utseende, bestående af finare och gröfre particlar, ungefär lika med den allmänna hvita skur- eller qvicksanden, befriad genom flamning ifrån all jord, dam och inblandning af främmande ämnen. Vid betraktande med microscop synas mäst alla kornen uti denna sanden bestå af helt klara, eller halfklara, brutne och afnötte bergcrystaller, ehuru finare än minsta senapskorn. En del däribland äro amethistfärgade; andre likna Carneoler, och många lika gula Topaser, af hvilken färgblandning den rödlätta hufvudfärgen ändteligen upkommer. Små rusor, eller groupper, af ganska fina crystaller visa sig äfven för microscop, men kunna ej med blotta ögon synas.

Diglar (Tiegel, Schmelztiegel) kallas sådane kärl, som uti proberkonsten brukas til hvarjehanda metallsmältningar och måste således göras af den mäst eldfasta lera och sand, som kan finnas uti naturen och igenom konst förbättras. Diglars förnemsta egenskaper bestå därutinnan; at utan skada tåla hastigt ombyte af hetta och köld: at utan smältning eller rämnor uthärda den strängaste hetta, som för bläster, eller uti vindtugnar med trä- eller stenkol kan åstadkommas: at intet angripas af sådane flusser, hvaruti fasta alkaliska salter ingå: at ej täras under smältningen hvarken aaf vissa häftigt angripande mineralier, såsom flussspatsarter, ej heller af metalliska kalker, eller glaser, hvaribland blyglaset är det aldramäst skärande. Alla desse goda egenskaper kunna dock svårligen förenas uti et och samma ämne. Deras nödvändigaste egenskap är at de i högsta grad böra vara eldfaste. I den delen äro de, som göras vid Gross Almerode uti Hessen-Cassel, tämmeligen pålitelige, hälst de tillika tåla hvarjehanda saltartade flusser, såsom glasgalla, koksalt, m.m. utan at däraf uti smälthetta märkeligen frätas. Blyglaset, äfvensom flussspat, skära sig väl nog lätt igenom dem; men sådant kan någorlunda förekommas, om de fyllas med linolja och ställas några dagar uti varmt rum, til dess ngot olja sugit sig in uti digelen, då det öfrige uthälles och på det feta, som qvarblifver, sitas så mycket pulveriseradt grönt glas, som därpå vil fastna. Om då sådane diglar sedan småningom upvärmas, til exempel uti en krukmakare-ugn, til dess ändteligen glaset däruti smälter, och åter varsamt afkylas, kunna de sedan emotstå smält blyglas flera timmar, utan at igenombåras, hvilket för proberare är en nödig omständignhet. Af den insupne oljan vinna diglarne ock den egenskapen at utan rämnor tåla något hastig omväxling af hetta och köld, och om i stället för grönt glas nyttjas borax, äro de säkre til metallsmältningar. Om ännu flera sätt at förbättra denna sort diglar se tredje Delen af POTTSLithogeonosie.
Hessiske diglar göras merendels trekantige ofvantil med rund afspetsad och trång botten, hvaruti metallkornen kunna hålla sig samlade, samt gifvas af många förändringar under sina särskilta namn, men här i Riket försäljas vanligen däraf allenast tvenne sorter, nemligen små satser, 5 innom hvarannan ifrån den minsta af en fingerbårs til den största af et qvarters innehåll; och stora satser, af hvilka den minsta kan innehålla ¼ qvarter och den största ½ stop. - Den andra allmänna sorten, som här förekommer, kallas Tutlar, helt runda med mycket spetsig botten och hopdragen trång mynning, endast tjenlige at nyttja för malmprofver.
Den eldfasta digelleran, som gräfves nära intil byen Almerode, finnes på 10 a 12 alnars djup under några andra hvarf af damjord, sämre leror och alunskiffer; och är ljusgrå til färgen med blåaktiga ränder, ganska fet och måste därföre upblandas med så mycket ren qvartsig sand, som leran tål för at kunna drejas på skifva. Se Digelsand.
Desse Hessiske diglar kunna dock föga tåla at vara större än högst til et stops innehåll, hvarvid de äro underkastade den olägenheten at spricka. Af denna orsak måste til stora och granlaga metallgjutningar, i synnerhet vid Kongl. Myntet, Blyerts- eller de så kallade Ypserdiglar nyttjas. Se detta ord. Desse äro ock tjenligast för gjutståls tilverkning, eller smältning, (se Gjutstål) och äfven för metallarbetare; men ej för guldsmeder och proberare, emedan blyertsdiglar för de förra skada färg och smidighet på guld och silfver, och ej tåla de senares salta och frätande flusser.
Vid messingsbruken nyttjas ock runda diglar, som där krukor kallas, 3 qvarter höga, 1 ½ qvarter i diamater, men smalare uti botten, af en tums tjockt gods. De göras vid bruken af god Fransk lera, 10 delar, blandad med 6 delar rifsladt mjöl af gamla utbrände krukor, väl tilsammans arbetade.
Vid glasbruken göras de ännu mycket större och tjockare a bränd och obränd Cölnisk hvit lera.
De aldrastarkaste diglar emot hettan äro de som göras af EngelskaSturbridger-leran (se Lera), hvilken lera äfven är den yppersta för Proberares skärflar at emotstå blyglaset.
Diglar kallas ock vid kopparhamrar runda stora skålar om 3 kannors innehåll, som med et öra göras af tjockt järnbleck och öfverdragas med en tums tjock lera inuti, hvaruti sedan den garade smälte kopparen gjutes til ämnen för utsmidningen. Se Kopparsmide.
Hessiske och flere utsländske eldfaste diglars införsel bör hädanefter hos oss kunna umbäras, sedan digelfabriqven uti Stockholm nu mera kommit i gång, i synnerhet uti ypserdiglars förfärdigande med tilsats af en tjenlig blyerts ifrån Wästerbotten. Se Ypserdiglar.
Af den vid Boserup uti Skåne under stenkolsbädden befintlige eldfasta leran hafva likaledes goda diglar blifvit förfärdigade, som sedan blifvit instäldt.
Diglar göras ock både af smidt och gutit järn och kunna til vissa krats- och metallsmältningar nyttjas med försiktighet. Om dessa så väl som Hessiska och blyertsdiglars nyttjande vid kratssmältningar, se Herr BergsR. VON ENGESTRÖMS Laborat. Chym. 1 D. s. 126 och 128.

Diophtalmus kallas en agat, eller onyx, som har tvenne ögonlika ljusa fläckar. Se Onyx.

Diphryges är et hos de gamla brukadt och mycket tvetydigt namn, men, ehuru det finnes uptagit under flera ovissa bemärkelser, tyckes dock af jämnförde beskrifningar kunna slutas, at därmed förstås en bränd svafvelkies, som visar sig under hvarjehanda lynnen. Se HENCKELS Pyritologie s. 843 o.f. Någre hålla före at därmed förstås en vittrad slagg efter kopparsmältningar, m.m.

Distillera är et chemiskt arbetssätt, som består däruti at genom varmans tilhjelp uti slutne käril skilja de flygtiga ifrån de fastare delar uti åtskilliga både flytande och fasta kroppar.
I anseende til särskilta ämnens olika egenskaper samt mer och mindre flygtighet, med mera, hafva flere distillationssätt, äfven som olika skapnader på distillationskäril och ugnar, blifvit påfundne. I synnerhet gifvas tre något olika distillationssätt, nemligen:
1:o. per ascensum, med alembik, eller genom hatt, då sådane flygtige vätskor, eller spiritus, skola distilleras, som upstiga i högden vid den grad af varma, hvaruti vattnet kokar, såsom vatten och spiritus vini, med många flera fina oljor och liqvida utur djur- och växtriket.
2:o. Distillatio per latus förrättas på sådane flygtiga ämnen, som fordra något starkare varma och ej behöfva, eller icke kunna drifvas at stiga så högt, utan måste utdrifvas på sidan af kärlet, eller genom retort.
3:o. Det tredje distillationssättet per descensum sker då, när elden, eller hettan, appliceras ofvanuppå distillations-kärlet och det, som skall frånskiljas, utdrifves genom kärlets botten. Härtil kan ock läggas det fjärde sättet, ellerDistillatio per campanam, då elden tändes uti det ämnet, som skall distilleras och den upstigande röken och ångan samlas uti en öfverhängd glasklocka; men som detta ej sker uti slutit käril och med mycken ofullkomlighet endast nyttjas til syrans utdrifvande ifrån svaflet, så hörer det ej til detta rum.
Distillation genom alembik har föga någon tillämpning uti bergshandteringen; men distillation genom retort tjenar til så mycket mera vidsträckt nytta, såsom: vid hvarjehanda mineraliska syrors utbringande uturVitriol, Saltpetter, Koksalt, m.m.: vid svafvels tilverkning af kieser: vid zinkens reduction och distillation med kolstybbe utur gallmeja: vid qvicksilfvers afskiljande ifrån cinnober med tilsatt järnfil, eller ifrån amalgamer med andra metaller, utom mångfaldiga undersökningar, som genom distillation på mineraliska kroppar anställas.
Distillation nyttjas per descensum i synnerhet på antimonii malmer, då antimonium crudum skiljes ifrån de uti malmen inblandade bergarter (seAntimonium). Uti England tilverkas också zink genom en sådan art distillation af de rikaste gallmejarteruti mycket eldfasta lerkrukor; men som tilställningen med ugn och käril är ganska kostsam och mycket zink ändå förloras, så är dess utbringande med retort förmånligare. För öfrigit är detta distillationssätt af mindre nytta, om icke til oljans drifvande utur stenkol samt utur åtskilliga växtrikets kroppar, såsom bräntorf och hvarjehanda trädsorter.
Huru distillerugnar inrättas för chemiska operationer i allmänhet, kan inhämtas af de flesta afhandlingar i denna vetenskap. I korthet at nämna måste sådane ugnar bestå: af en härd, hvaruti distillations kärlet har sitt läge: af eldrum för bränsle; af en rift, askrum och vindfång med dörrar och ventiler. - Ibland de nyaste Auctorer, som härom gifva underrättelse, kan räknas Hr. REUS Beschreibung eines neuen chemischen Ofens, tryckt 1782, hvaruti beskrifves en sådan ugn, som kan tjena både för distiller- och smältugn. Om Fabriquesugn til skedvattens bränning kan läsas J.C. SIMONS Kunst Scheidwasser zu brennen, 1771. Om distillations-ugnar vid bergverken för svafvel, qvicksilfver m.m. ses under deras särskilta namn samt SCHLÜTERSHüttenwerk och CRAMERS Metallurgie, utom flera afhandlingar.

Djupa (Austiesen, Austeusen, eller Austiesen) kallas det arbetet vid Fabriquer för hvarjehanda smidde koppar- messing- och järnkäril, då de tilämnade och rundklipte plåtar genom smidning bringas at blifva kupige til pannor och dylikt mera, vid vattuverk eller för hand.

Djuphammare (Tieshammer, Dübbhammer, Austieshammer) heter en lång spetsig hammare af 4 til 5 punds tyngd, som drifves af vatten och hvarmed kettlar och pannor m.m. utdjupas samt sedan färdiggöras för hand uti Beredare-verkstaden. Inrättningen för djuphammare är lika som för kniphamrar och nyttjas så väl för koppar- och messingssmide, som til hvarjehanda järnkäril af smidde plåtar.

Djuphammargaffel (Dübbhammaergabel) är et järn med en hake vid djuphammarstädet, hvaruppå kettlar m.m. läggas på sida, när de djupas. Jämnför ordet Gaffel.

Dolicoides, Se Droppsvafvel.

Domkraft (Schraubenzug) är et mechaniskt verktyg, som vid bergverken och byggnaader brukas til svåra tyngders uplyftande, bestående af et litet dref, eller också af en skruf utan ända, som, under omvridning med en hvef, griper uti et större stjernhjul, hvilket med et annat dref på dess axel fattar uti en tandad järnstång och såmedelst utförer honom emot den tyngden, som skal uplyftas. Utförligare om dessa slags verktyg kan läsas uti SPRENGELS Handtwerke und Künste, 6:ter Samlung, 4:er Abschnitt, under titel: Windenmacher.

Donläge (Tonnlege). En gång, drum, eller klyft, säges ligga i donläge, då den på djupet faller, eller stupar emellan 45 och 75 grader ifrån horizontallineen, eller Solan räknadt. Se vidre orden Bergcompass och Gångar. Någre antaga ock en gångs donläge ifrån 10 til 30 grader.
Detta ordet kommer af Tyska ordet Tonne, tunna, emedan tunnorne i de schackt, som på sådane gångar äro anlagde, lägga sig, eller släpa på berget.
Donlägigt heter således det Schacht, eller Sänkning, som ej går lodrätt ned, utan har hängande och liggande.

Donläglinea kallas hufvudlineen, hvarefter en sköl stupar. Således om a a(Tab. XI fig. 5) är profilen af en gång, som på åtskilligt sätt ändrar dess stupning, så är b b, eller medellineen af alla stupningarne, Donläglineen.

Doppjärn kallas et slags mycket mjukt och segt järn, som här uti riket göres tilfälligtvis af de så kallade Tyska stångjärnssmeder på det sättet: at sedan färskjärnet är upvägt och lagt på rena kol uti härden, och under det at smältan däraf skall göras, instickes uti härden, under det neddrypande järnet, en smal järnten, hvarpå straxt litet smält järn fastnar til en klump, som då med tenen utdragen och smides litet med handhammaren samt inlägges åter uti härden under smältjärnet, at uphämta eller updoppa något mera däraf utanpå det förra, så mycket som vil fastna och smeden behagar. Detta kan han göra at därmed tjena sina vänner för söms tilverkning m.m. hvartil det är ganska tjenligit. På några orter uti Tyskland utgör denne doppjärns tilverkning et särskilt smidningssätt under namn af Anlaussmide; hvarvid mästa delen af järnet uti härden på detta sättet genom doppning med anlausstången uptages och användes, såsom ganska segt, förnemligast til gruflinor. Jämnför Anlaussmide.

Doubletter, Se Dupletter.

Draga ut, Se Vaskning.

Dragluta, Se Hytteredskap.

Dragoner kallas malmbärare vid Dannemora grufvor.

Dragpipor, Pipor, eller Dragrör, kallas vid stålugnar de små perpendiculaire öpningar, som äro emellan kistorne uti stålugnarne, 5 tum breda och 8 a 9 tum långa, formerade af sättstenarne. Se Bränstålsugn.
De rör, eller pipor, som vid masugnsställen och hammarhärdar afföra fuktighet, kallas egenteligen Damtrummor, eller Dampipor. Se detta ord.

Dragskifvor (Ziebeisen, Drekeisen) kallas vid tråddragerier starka stålskifvor med mångfaldiga coniska hål genombårade, ifrån skriftpennors tjocklek til hårs finhet, hvarigenom tråd kan dragas af guld, silfver, koppar, järn, stål, messing och flera smidiga metallcompositioner. För den hårfinaste förgylda silfvertråd, som brukas til galoner, måste sådane skifvor förskrifvas ifrån Lion i Frankrike, och är med säkerhet ännu icke uptäckt, hvarken uti England eller annorstädes, huru detta stål göres, mera än at det tilverkas genom smältning i digel förmodeligen af et slags hårdsatt tackjärn. Se Lioneserstål. Ohärdadt är det hårdare än alt Engelskt gjutstål, så at hål med möda däruti kan drillas; men äger ändå kalt någon smidighet, så at hålen kunna genom liten hamring göras mindre , då de äro upnötte, men är ock mindre än annat stål underkastadt at nötas. Rödvarmt tål det at varsamt smidas, men brister snart. Uti vatten afkylt tager stark härdning, men är därjemte skört och visar uti brottet den aldrastörsta finhet. Det är ock det yppersta stål til fin järntråds dragning. Af Tyska och Svenska tråddragare brukas dock en annan sort stål til sådane skifvor, Villerstål kalladt, som något när är af samma egenskap. Se Villerstål. Vårt Svenska gjutstål kan ock bringas til lika godhet genom behörigt val.

Dragstämplar (Tragstempel, Einstriche) kallas tjocka och starka stockar, som trängas, eller indrifvas, emellan väggarne uti grufvor, så fort malmgången blifver utbruten, så at desse stämplar sedan kan betäckas med klufvit verke, hvarpå det odugliga berget kan qvarlemnas, at upfordringen ej därmed må besfväras. Desse dragstämplar måste således uti stupande gångar läggas allenast 6 eller 7 qvarter ifrån hvarandra och så väl uti hängande som liggande vägg indrifvas med ändarne uti Bilocker (Bühnenlöcher), eller allenast uti liggande vägg, om den är fast, hvaremot i den händelse at hängandet är sköligt(rolliges), löst och osäkert, måste stämplarne där drifvas emot anfahl af långa stockar, som Joch, eller Jöeher kallas, och det altid så, at stämplarne icke stå vinkelrätt emot hängande och liggande, utan böra emot hängande stå högre än räta vinkelen, så at de vid sättning ändteligen kunna komma til rät vinkel, men ej därutöfver. Om hängandet är mycket löst och osäkert måste ock däremot bakom jochern brädbakar (Scharten) inläggas. Skulle ock liggande vägg vara så lös, at bilocker däruti ej med säkerhet kunna inhuggas, måste den äfven med grundsolor beläggas, at dragstämplarne med deras ena ända däruti kunna få sitt fäste.
Denne grufvebyggnd med dragstämplar nyttjas både vid stross- och fürstenbrytning, och uppkomma däraf de så kallade Dragkistor, eller lafvar, fylde med onyttigt berg til 6 a 8 fots högd öfver hvarandra, lika med de strossar, som huggas i fürsten, eller i solan.
Dragstämplar inslås så nära til hvarandra, som man finner nödigt at kistningarne därpå skola bära någon stor tyngd af berg.

Dragugn. Härmed förstås väl i allmänhet alla sådane ugnar, hvarut eldens verkan updrifves och förökas genom luftdrag, til skilnad ifrån de ugnar där blåsbäljor härtil brukas, men egenteligen kallas de dragugnar, hvarest trä- sten- eller torfkol brukas och hvaruti metaller, som skola smältas eller cementeras, äro inneslutne uti diglar, eller andra eldfasta käril, hvilka då ställas uti kolrummet, eller äro med kol omgifne, hvaremot de ugnar, där slamman af tjenligit bränsle endast til förenämde ändamål nyttjas, få namn af Flamugnar. Se detta ord.
Til dragugnar höra således: Gjutugnar, som af metallarbetare nyttjas til metallers smältning, eller til gjutståls tilverkning uti diglar: Bränugnar vid messingsbruk, där kopparen smältes med gallmeja, eller zink, til messing:Tyska Bränstålsugnar, där stålet står uti kistor inneslutit, som med träkokl omgifvas. Huru gjut- eller vindtugnar beqvämligast och med bästa verkan kunna inrättas äfven til metallskedningar och kratssmältningar m.m. finnes i synnerhet utfördt uti Herr BergsR. VON ENGESTRÖMS Laborat. Chym. 1 Del. s. 114 o.f.
Styrka, beqvämlighet och möjeligaste besparing af kol uti en sådan ugn består förnemligast däruti; at vindfånget, eller askrummet, under halstret, eller rosten, är högt, stort och kan tilföra frisk och kall luft: at luftdrag, om möjeligit är, kan infröas med trumma ifrån den yttra fria luften: at skorsten, där hettan utgår, är lagom vid och väl hög. At ugnsrummet ej är större än at lagom grofva kol väl kunna falla ned rundtomkring digelen: at ugnen ej är djupare, än at digelen kan vara med kol betäckt: at digelen ej står högre öfver rosten än så, at dess botten kommer på sin piédestal, eller fot, straxt under den puncten, där starkaste smälthettan är, som rättar sig efter ugnens djup och plägar vara 1 ½ a 2 tum öfver bemälte rost; at arbetaren med beqvämlighet kan se in uti digelen och sköta det smälta godset: at ej fria luften får directe falla in uti ugnens öfra öpning o.s.v.
Uti sådane af eldfast tegel väl inrättade Gjutugnar erhålles så stark hetta, i synnerhet då kolande stenkol, Coaks, eller Cinders kallade, därvid nyttjas, at icke allenast stål, utan ock smidigt järn i diglar däruti med tjenlig fluss kan smältas och gjutas, allenast at eldning och kol skötas af öfvad hand, i synnerhet så at draget på alla sidor omkring digelen blifver lika. I annat fall taga diglarne rämnor på den sidan, där hettan är starkast.

Dragverk, Treckverk, (Tragwerk, Trägverk, Tregwrig), är en utaf de upfinningar, som vid djupa grufvor nyttjas icke allenast til väderväxlings erhållande, eller frisk lufts införande ch den osunda luftens utdragning; utan ock til vattnets aflopp igenom någon stol, så at malm- och bergupfordring uti en sådan stoll därigenom icke förhindras. I detta afseende, och då stollens högd sådant kan tillåta, lägges öfver dess sola tvärvasar (Stege), som hvila med deras ändar på långsyllar utmed stollens väggar och äro til 5 eller 6 qvarters afstånd skilde ifrån hvarandra. Däröfver lägges då längsefter en ganska tät botten af starka plankor til 4 a 5 qvarters högd ifrån solan, och fylles så väl vid väggarne, som där ofvanuppå, med fet lera och grufsylta, at denne afplankning på sådant sätt blifver helt tät, hvarmedelst åstadkommes därunder et luftdrag, antingen ifrån fria luften inåt grufvan och sedan ut igenom något schacht, eller igenom någon uti schachtet inrättad väderlott, eller Lütt, eller igenom en så kallad Schachtscheider, som är en afplankning uti schachtet. Vid vissa tilfällen kan ock hända at luftdraget med vattusiget går ifrån grufvan ut igenom dragverket, om den yttre luften är af varman mera rarifierad, än luften i grufvan.
Där stollens ringa högd ej tillåter et sådant dragverk på solan och där vatten därigenom kommer at afföras, plägar små stämplar ställas snedt ifrån solan emot väggarne och därpå spikas en tät brädplankning, samt solan däremellan allenast bottnas längsefter med plank, då vid hörnen på bottnen, eller solan, sådane öpna trummor, eller lütten, formeras, som befordra väderväxlingen, under det at malm och berg kan utlöpas på den mellanlagde plankbottnen. Se härom vidare DELII Bergbaukunst §. 461 samt ordet Lütt.

Drakhål, Se Drushål.

Dreft (Trift, Schwengbaum) kallas vid hästvindar det långa träd, eller stock, som sitter tvärtigenom vindstocken och vid hvilket hästarne spännas, då vinden skall omföras.

Drifhatt (Trebehut) är et af järnbleck gjordt och inuti med ler besmordt lock, hvarmed en drifugn täckes under påstående drifning, och hvilket uplyftes, då den gamla teften skall uttagas och en ny inslås. Se Drifugn.

Drifhärd (Treibeherd) kallas egenteligen öpne teftar, eller härdar, som allenast öfverläggas med några tjocka vedklabbar, eller så kallade drifstockar, hvarunder verkblyets afdrifning förrättas, allenast med tilhjelp af et par små pustar. Då teften, eller drifhärden, är täckt med et hvalf, eller med en rörlig drifhatt, får den namn af Ugn. Se Drifugn.

Drifkorn (Treibekörner) kallas de korn, som under en drifning skilja sig ifrån blicksilfret och ej mera komma därmed tilsammans.

Drifning (Abtreiben, Treiben) kallas den smältnings-process, hvarigenom de ädlare metallerne, guld och silfver, på det sättet skiljas ifrån bly, at detta senare af hettan förbrännes, tillika med de oädla metaller, som kunna däruti vara uplöste, och bortgår til en liten del uti rök samt förvandlas för öfrigit antingen til en slagg, som får namn af Glete, eller insupes under dess flytande slaggform uti det af en absorberande jordart förfärdigade käril, hvaruppå drifningen sker.
Huru drifning förrättas på capeller uti proberugn, finnes väl uti alla proberböcker beskrifvit, men fordrar öfning och mycket upmärksamhet, om det skall ske med yttersta noggranhet, som i synnerhet för guld och silfvers proberande til mynt är af mycken vigt, då minsta fel kan genom uträkning så fördubblas, at det tilskyndar et helt rike största skada. Den första och allmänna regeln bör förnemligast i akttagas at hettan i början af drifningen ej får vara starkare än at slaggen, eller glaset, hvilket af det smälta blyets förbränning upkommer, som knappast hålles så flytande at hvad som intet uti rök afgår må uti capellen insupas, eller absorberas, men att hettan ökas i den mån som blyet minskas och det til så hög grad som kan åstadkommas emot slutet, då guldet, eller silfret börjar blifva rent och då hettan ensamt skall hålla det qvickt. Den andra regeln är at ju mera koppar de ädla metallerne innehålla, dess svagare hetta måste i början hållas, at capellen ej tager rämnor, hvaruti guld och silfver ganska lätt, fast ofta osynligt, kan insmygas. Dessutom bör ock märkas at föga någon drifning kan göras, där icke åtminstone 1/32 gran ingår uti capellen, som också med upmärksamhet bör anses.
Herr CRAMER uti dess Proberkonst och dess Metallurgie 2 D. s. 24 o.f. tyckes häruti gifva den bästa handledning.
På benaskans renhet och capellens förfärdigande, eller slagning, ankommer äfven mycket vid accurat drifning.
Utom blyets egenskap at på et sådant sätt förslagga och uti den absorberande askan med sig införa de förbränliga metallerne ifrån de oförbränliga, kan äfven uti dess ställe vismuten med lika verkan nyttjas, såsom ägande merendels lika egenskaper med blyet, och påstås af några metallurgi, at silfver, renadt och afdrifvit med vismut, skall därigenom erhålla mera hvithet och tillika blifva mjukare och segare för tråddragning til galloner, än genom afdrifning med bly, hvilket dock på närmare försök lärer ankomma. Emedlertid är visst, at en sådan drifning, i anseende til vismutens högre pris, blifver kostsammare, så framt det icke kan ersättas genom den större silfverhalt, som vismuten gemenligen medförer, särdeles om hos materialister en så rik vismut skulle erhållas, som, efter Herr VON JUSTIS utsago, gifver 10 til 12 och stundom 20 a 24 lod silfver på centnern, hvilket likväl icke bör kunna väntas uti så uplyft tid. Se VON JUSTIS Chymische Schriften, första bandet s. 13-17.
Af de försök, som Herr SAGE uti Paris anstält med både guld och silfvers afdrifvande på capell med vismut, finnes at den vismut, som därvid blifvit nyttjad, har hållit ¼ lod silfver på centnern samt at vid 12 gran guld och silfvers afdrifning med 2 qvintin af denna metall ej afgått mera än 1/32:dels gran, hvilket är lika med hvad som absorberas under capellering med bly. Se dess Kunst Gold und silber zu probiren. - Om silfrets kopparhalt kan genom afdrifning fullkomligare uttages med vismut än med bly och om silfret tillika får en större hvithet, som påstås, så har ändå vismuten däruti något företräde. En tilsats af hälften bly emot vismuten skall dock göra bästa verkan.
Vid silfververken, såsom det hos oss vid Sala tilgår, där 120 til 180 lispund verkbly på en gång til afdrifning insättas, nyttjas utlakad träaska, såsom mindre kostsam, til drifhärdens inslående. En sådan utlutad och våt aska blandas då med sållad, torr och förut nyttjad aska, så at denne Blandaska, uti en klimp sammankramad, knapt visar någon vätska, när den gnides emot en torr käpp. Häraf instötes först väl hårdt uti drifugnsrummet på tegelbottnen den så kallade grundbottnen i ½ aln tjock. När denne botten är väl torkad, rengjord och litet fuktad, inslås därpå sjelfva drifteften af samma sort renaste blandaska sålunda, at den med Teftklubbaninstötes med jämna slag i ordning ifrån centrum til peripherien, til des den blifver väl hård och får sin tilbörliga skålformiga skapnad, efter et cirkelsegment, ungefär til et qvarters djup midtuti ifrån bräddarne, som gå jämnt med ugnsmuren. Härvid måste så lagas at denne aska blifver 4 tum tjock midtuti ifrån grundbottnen. Teftens vidd, eller diameter, rättas efter den mängd verkbly, som kommer at afdrifvas. För at rymma 180 lispund verkbly slås den vid pass 3 alnar i diameter, men til 120 lispund något mindre, eller til 2 ½ alns diameter.
Sedan teften blifvit på det sättet torkad, at den fylles med kol, hvilka itändas och aldeles nedbrinna, inlägges verkblyet varsamt, hälst med litet underlagd halm, at askan ej rubbas.
Hatten nedhissas däröfver och fogningen täppes med våt aska; hvarefter eldningen börjas utan bläster. Efter äldre bruk skedde den först, och til dess blästern släpptes igång, med torrt ris, men detta är ändradt, sedan man funnit det mera kostsamt och at ved gör samma gagn, medelst sparsam inläggning i början. När blyet nedsmält och blifvit renadt ifrån alt smålk samt börjat rådna, upkommer den så kallade abstrichen, eller afstråken, som är en tunn fäll, bestående af skärsten och bly. Denne abstrich utdrages varsamt med Skärangenom glethålet och blyet göres så hett at det utan bläster börjar drifva, ty ju större hetta det kan bringas at antaga, innan blästern påsläppes, ju bättre går sedan gletegörningen, eller sjelfva drifningen. Så snart det kommit i sådant skick, tilmakas et par små enkla träbäljor, som med deras tättor ligga uti särskilta coniska pipor, eller hölster (Kannen) af järnbleck, hvilkas främsta ändar äro försedde med små hängluckor, eller ventiler, som igenfalla, när bäljen insuper vädret, men öpna sig sjelfva vid vädrets utfart.
Blästern riktas härigenom merendels horizontailt emot blyets medelpunct, och bäljornes rörelse underhålles med stånggång ifrån et vattuhjul. Härtil har äfven varit nyttjad en svängmachin, som kunnat drifvas af en gosse, hvilken machin nu mera är aflagd, men kan med nog ringa kostnad brukas, där man har knappare tilgång på vatten. Genom blästern befordras då drifningen, medelst blyrökens updrifvande, til dess et flytande blyglas, eller glete, börjar visa sig omkring och något in på godsets yta. Då upskäres gletegatan uti teftbädden emot glethålet och formeras med gletekroken likasom et ihåligt prisma, med nedvänd kant, uti en radius ifrån teftens centrum. Det första som utrinner får då namn af Blysten. Därefter kommer det in uppå blyet flytande gletet, som efterhand genom gatan utsläppes, alt med den försiktighet och med det handlag, som en drifvare tilkommer at känna, så at glete-ringen, hvilken igenom blästern formeras som en halfmåne, med runda kanten vänd åt gletegatan, lagom afhålles och at vid dess utdragning intet af det qvicka verkblyet medföljer. Hvad som härvid af blyet insupes uti askan utgör det så kallade Härdblyet, och det som däraf först sätter sig omkring teftbrädden kallaskrans, som under bäljtättorne måste afstötas, at det ej må hindra blästerns spelande på blyet. För öfrigt består konsten däruti at hålla lagom hetta, emedan vid en för stark mindre glete erhålles, och vid en för svag hetta gletet kan råka at stelna. - Hettan underhålles nu medelst veds inkastande i eldstaden, til 1 a 2 träd i sänder, och lågan blir häftigare, när nya träd inkastas, innan de förra hunnit utbrinna. Ju närmare det lider til blickningen, ju mera bör hettan ökas och ju varsammare bör gletet afledas, at ej något af det nu mera rikare godset må medfölja.
Inemot blickningen börjar vågor och åtskillige förändringar af det tunna gletet visa sig på filtret och straxt därefter sker blickningen, då gletehinnan löper af och lemnar silfret bart, och det ännu til en ringa del qvarblefne gletet ställer sig rundtomkring kanterne. Härvid ställes blästern hastigt, alla luckor öpnas, och vatten til några ämbrar hälles genom en ränna småningom och med den försiktighet at det må först falla på den heta härdbrädden, at där få någon varma, innan det kommer på silfret til dess afkylning. Silfret lossas, under varande kokning, ifrån härdblyet med en gaffel och afkyles uti kallt vatten, hatten upvindas, härden afsvalas på 10 eller flera timmar, eftersom man vil insläppa mer eller mindre vatten, upbrytes samt tages i förvar, så väl som askan. Vid Sala plägar efter 150 lispund verkbly blifva mellan 40 och 60 marker blicksilfver, som är 15lödigt och måste vidare fineras. Se Finering. - Efter 120 lispund verkblys afdrifning erhålles vid pass 130 lispund glete och härdbly tilsammans, ungefär hälften af hvardera, hvilket dock mycket varierar; och ankommer på en väl förrättad drifning at erhålla glete i större proportion emot härdblyet, emedan det förra reducerat sig til 72 a 75 och det senare högst til 60 procent rent bly. - At glete och härd sammantagit utgör vid pass 1/12:del mera uti vigt, än det afdrefne verkblyet vägt, härrörer dels af blyglasets ökning i tyngden, dels af den med härden följande askan.
På et merendels lika sätt afdrifvs det guldhaltige verkblyet, som vid Ädelfors erhålles genom den så kallade præcipitationssmältningen, då blyet smältes med den guldhaltiga skärsten och därvid uttager det däruti varande guldet samt under smältningen reduceras och fälles med tillsatt järn. I stället för ben- eller träaska, nyttjas dock härvid, efter Herr SCHEFFERS upfinning, med största förmån en ganska ren, mjölkbokad och slammad kalksten, hvilken, för at få behörig consistence och bestå uti hettan, blandas med något af en förut nyttjad drifhärd, som redan insupit något blyglas och är af gröngrå färg samt uthugges näst under den rödaktiga öfversta skorpan i den proportion ungefär som 8 til 9. Desse härdar slå ej up under drifning, då kalksten är af rätta slaget, och kan efter en drifning därpå af 100 lispund verkbly erhållas 2 a 3 marker guld, jemte 60 a 70 lispund glete och 30 a 40 lispund härd. Guldet erhålles dock genom drifning föga högre än til 23 karat, dåd et öfrige är silfver. At få guldet smidigt, tillägges vid slutet litet mercurius sublimatus, hvarvid saltsyran straxt lemnar sitt qvicksilfver och angriper det lilla återstående blyet, samt formerar därmed et hornbly. Guldets attraction til kopparen är däruti besynnerlig at om 23 karat guld och et karat koppar drifvas på capell med 3 gångor så mycket bly på slutet med så stark hetta, at guldet håller sig qvickt til blickning och däröfver, så lemnar väl då guldet alt blyet och blifver smiddgit, men behåller nästan all kopparen och får således föga högre halt än det hade förut. Men om något mera silfver än koppar är däribland, så tager blyet bort all kopparen; och om silfret är lika mycket, eller mera än guldet, så kan blandningen drifvas ren både ifrån koppar och bly med hettan allena.
Verkblyets afdrifning vid Sala skedde fordom på öpen härd under några däröfver lagde 2 a 3 qvarter tjocka och torra så kallade Drifstockar, som under drifningen hällos itände, men genom Herr BergsRådet SWABS föranstaltande inrättades den nu brukelige drifugnen. - På andra orter äro höga hvalf murade öfver drifhärden, som kan ses uti SCHLÜTERS Hüttenwerk.
Beqvämligast och med största noggranhet sker dock drifningen under hatt, då lågan af ved drifves ifrån en särskilt eldstad öfver godset, under det at arbetet befordras med bläster, som närmare här ofvanföre beskrifves och hvartil inrättningen ses under ordet Drifugn.
Uti England förrättas drifningen med stenkolsflamma, och det på härd, eller teft, at benaska, hvilken först inslås uti en stor järnring och sedan inskjutes under drifugnshvalfvet.
Blyets afdrifning och förslaggning befordras äfven här med et par små i kors blåsande pustar, och så fort blyet neddrifver tilsättes med en slef nytt och förut smält bly. På detta sättet skall silfret utur ringhaltigt bly, som ej håller mer än 14 lod på en Ton, (eller 2240 Engelska skålpund) kunna med någon vinning uttagas; och skall på en sådan drifhärd 12 ton bly uti en continuerlig drifning, hvilken påstår hela fyra veckor, kunna afdrifvas, innan det däraf erhållne blicksilfret uttages och ny härd inslås.

Drifstockar heta de sotra träd, som vid drifning på öpen teft verit brukelige.

Drift, Se Dreft.

Driftest, Se Test.

Driftvatten (Ausschlagwasser) kallas vid gångande vattuverk det ifrån någon högd fallande vattnet, som både med sin tyngd och flytande streke tjenar til vattuhjuls omdrifvande, hvarvid driftvattnets verkan skattas efter dess tyngd och fallande hastighet tillika.

Drifugn (Treibeosen) heter en sådan ugn, som nyttjas i synnerhet vid guld- och silfvermalmers tilgodogörande medelst verkblyets afdrifning, eller skiljande ifrån de ädla metallerne. Til detta ändamål hafva drifugnar blifvit inrättade på flera olika sätt och af olika storlek, hvaraf Herr SCHLÜTER uti dess Unterricht von Hüttenwerken s. 117 o.f. beskrifver fyra särskilta byggnadssätt, utom det nu mera mäst aflagde drifningssätt med drifstockar på hyttegolfvet.
Ibland de fördelaktigaste och minst vedödande drifugnar är den som länge varit nyttjad på Harz och som nu mera äfven brukas här i riket vid Sala silfververk. Byggnaden af en sådan kan inhämtas af perspectiv-ritningen Tab. XI Fig. 6.
a, a, Visar den runda härdmuren af tegel, hvaruti Driftesten, eller askhärden, inslså.
b, Sjelfva teften, så som den färdig inslagen visar sig.
c, c, c, Öpningar för de fyra stora korstrummor, som äro vid hyttegolfvet.
d, d, d, Öpningar på de 8 små trummor til fuktighetens afledande, som äro under tegelbottnen, hvarpå Grundbottnen af aska är slagen under askhärden, eller teften.
e, e, Ugnsmuren til vindtugnen, hvaruti eldningen sker.
f, Öpningen, eller ugnsgiman til fyrugnen, hvarigenom ved och ris inkastas på de härtil uti fyrugnen inlagde trallior, eller små hvalfbågar.
g, Järnluckan, hvarmed fyrhålet igentäppes.
h, i, Vindstången, eller hinken, hvarmed luckan för eldstaden updrages och igensläppes efter behof.
k, Askrummet, som också på långsidan har en öpning, tjenande til vindfång.
För askrummet brukas äfven en lucka, eller järndörr, som här utsatt finnes, til hettans modererande, eller dragets minskning.
l, En öpning ifrån vindtugnen, eller eldrummet, öfver härdranden, hvarigenom vedlågan drifver in på det uti teften inlagde godset, sedan det med hatten blifvit täckt.
m, n, Järnhatten af starkt bleck och förstärkt med åtskilliga fastnaglade järnstänger, som ritningen utvisar, jemte många på inre sidan fästade små järnankare af 1 ½ tums högd, hvaruti fästes och inpackas en mängda af eldfast ler och sand, som gör et starkt beslag emot hettan på inre sidan. Denne järnhatt hänger på fyra järnkedjor uti en ring, hvarifrån går en länk, som åter är häftad uti garnlinan t, hvilken vidare ligger öfver en trissa och på en handvindsstock uti en liten kran, så at då hatten är uphissad kan den föras på sidan ifrån härden.
o, Är en utskärnnig uti brädden på hatten, som vid dess nedsläppande passar öfver teftens kant.
p, Är Gletegatan, där glete utdrages.
q, Är en på hatten och muren motsvarande öpning, hvaruti bäljtättorne med deras Hölster (Kannen) inläggas.
r, r, Skorstenen med dess mur, hvarigenom röken och flamman utstryker, sedan den passeradt driftesten.
s, En liten öpning uti skorsten med lucka, som hålles sluten vid drifningen, men öpnas då ungen skall afsvalas.
Denne ugnen fordrar en god förbindning med järnankare på tjenliga ställen emot hettans spänning; i synnerhet bör hvalfvet öfver lågans utgång vid l vara af starkt eldfast tegel.
Sådane drifugnar med höga murade hvalf nyttjas ock på några orter til segerkopparens garning, då en särskilt stickhärd därinvid är murad, hvaruti kopparen, efter smältning uti ugnen, utstickes och där spritas.

Drifva (Schicht machen, Ofen ausbrennen, eller auslassen) kallas vid masugnar och andra smältugnar, då smältningen slutas, eller då intet mera kol och malm upsättes, utan, efter sidsta utslaget, alt går neder i botten, blästern ställes, bröstet nedbrytes och ugnen afsvalas.
Drifva betyder vid guld- och silfversmältnng, at genom en särskilt processs rena dessa metaller. Se härom ordet Drifning.
Drifva säges det ock i masugnar, när kolen efterhand förtäras och sjunka, eller at det drifvit en upsättning, när det sjunkit i masugnspipan så långt, at en ny upsättning där kan rymmas. Samma talesätt brukas ock vid flera smältningar.

Droppsten (Tropfstein), Stalactit, kallas egenteligen figurerade kalkstenar, som tilkomma af något kalkvattens drypande genom tak och hvalf uti underjordiska grottor, hålor och gamla grufvor, eller genom uråldrige hvalf och källrar, som med rent kalkbruk blifvit murade. Droppsten formeras på det sättet at det småningom genom fina rämnor framsilande vatten uti sådane öpna rum efterhand utdunstar och lemnar dess kalkparticlar qvar, hvaraf genom tidens längd ändteligen blifva aldeles sådane coniske piggar, som likna takisar, så väl hängande, som upstående, och ifrån bottnen, eller solan, upväxande uti oräkneliga många föränderliga skapnader af orgelpipor, djur, bilder, zirater och pelare, ifrån ½ tums til 2 a 3 qvarters och stundom några fots diameter; bestående alla af en mer eller mindre hvit, eller gulaktig, fast och spatgrynig kalksten, som lägger sig skalvis, eller det rena hvarfvet utom det andra, och hvaraf de hängande coner merendel äro til en liten del ihålige uti deras axis, som äfven märkes på takisar och aldramäst på de mycket sköra stalactiter, hvilka finnas uti gamla källarhvalf.
De förnemsta ställen, hvarest droppstenar gifvas til betydlig mängd och storlek, äro i synnerhet på Harz uti åtskilliga märkvärdiga grottor, som där finnas, och ibland hvilka Baumanshöhle är den ryktbaraste. Härom kan vidlöftigt läsas uti BEHRENS Hercynia curiosa. Därnäst är ock för stalactiter bekant Klutterbergshöhle uti Westphalen, utom många andra, som VORMIUS uti dess Museo beskrifvit.
Dropsten, eller Stalactit, bör rätteligen intet förblandas med Stalagmit, som hos bergsmän får namn af Sinter, eller skorpsten, bestående likaledes af kalk eller gips, som formeras af kalkvatten, i skapnad af öfverdrag, eller skiriga skorpor, under dess rinnande på berghällar och väggar uti gamla grufvor och grottor, eller på hvarjehanda andra ämnen af sten- och jordarter m.m. Sådane äro de, som finnas vid Carlsbad, vid Tivoli och flerestädes. Se Sprudelsten, Skorpsten, Confetto di Tivoli och Osteocolla.
Af droppsten erhålles den hvitaste och renaste kalk, så framt den icke genom någon vitriolsya blifvit smittad, eller gipsartad.

Droppsvafvel, Jungfrusvafvel, kallas vid svafvelbruket, där retorter och förlagor brukas af tackjärn, den aldrafinaste svafvel, som under distillation tränger sig ut genom förlagan, eller den så kallade förkrukan, och dryper småningom i form af stalactiter, eller cylindiriska tappar, på underlagde stenskärfvor. Detta droppsvafvel kallas af äldre Auctorer egenteligen Dolicoides och är af en skön gul färg, halfgenomskinligt i tunna kanter samt lika rent, som de sublimerade svafvelblommor.

Drufaska, Se Pottaska.

Drum (Trumm) betyder i allmänt begrepp de smala gångar, eller grenar, som komma ifrån någon hufvudgång. Se orden Fördrummas och Grening.
Bidrummer, eller Nebendrummer, heta de gångar, som i parallelt lopp följa en hufvudgång; och då någon gång sträcker sig under en ström, eller et vatten, kallas hos Tyskarne den del däraf, som fortfar på andra sidan, Gegentrumm.
Någre gifva en drum, som utstryker ifrån en hufvudgång, namn afAusreiser.
Stundom menast ock med drummer smala parallelgångar af några tums mägtighet, då de hålla sin strykning uti något visst bergsdrag, eller någon mägtig anvuxen gång, som kan bestå af den allmänna bergarten, allenast utmärkt med tomma klyfter, utan salband, eller aflossning. Häruppå finnes exempel uti tvenne berg vid Ehrenfriedersdorf i Sachsen, hvilkas allmänna bergart består af Gneis, hvaruti åtskillige ½ til 1 famns mägtige tennhaltige gångar af samma bergart stryka ungefär uti N.Ö. och S.W. Uti dessa berggångar, eller drag, (Züge) stryka 2 til högst 10 tums mägtighet, hvilka, tillika med hela bergdraget, falla lodrätt på djupet och bestå af en hvit qvarts tillika med ömnig arsenikalisk kies, något derb volfram, svart blende med litet hvit glimmer och blyerts samt än mindre kopparkies och brunaktig flussspat, hvarvid zwitter och tydelige zinngraupen följa. Huru många paralleldrummer kunna uti et arbete vara för handen, måste genom tvärslag utrönas. Gneisberget däremellan befinnes alltid ofyndigt. På djupet kunna dock åtskillige af dessa paralleldrummer stundom falla tilsammans och formera då en mägtig gång, men hvilken därigenom blifver så mycket fattigare på zwitter. Förenämde bergdrag, eller Züge, öfverkorsas stundom af ofyndige gångar, hvilka bestå dels af qvarts, dels af blåaktig trapp och hornberg, och allenast uti korsningen medföra silfver och crystallinisk rothgülden til betydande mängd; hvarföre de ock Silbergånge kallas. Se FERRERS Mineral Geschichte versch. Länd. s.183.
Herr FERBER har ock vid Joachimsthal uti Böhmen anmärkt, huru drummer, som skilja sig ifrån en och foga sig til en annan gång, pläga antingen förädla densamma, eller göra den mägtigare, i synnerhet då de infalla med en spetsig vinkel och sedan göra en släpning med gången, hvarvid rika och sköna anbrott länge kunna fortfara. Exempel gifvas dock tvärtemot, huru en gång af tilstötande drummer blifvit aldeles skingrad, förtryckt, eller uti flera grenar fördrummad, at hufvudgången vidare icke kunnat kännas. Därvid har dock förfarenheten lärt, at uti den gren af drummen, hvaruti allenast en knifsbaks tjock lera visar sig, är den rätta gången at återfinna.
Liggande drummer, som stundom kunna vara mägtigare än sjelfva hufvudgången, hafva sällan varit arbetsvärdige, emedan de af tomma mittler sluteligen förtryckas, eller afskäras. Vid upkommande öfverkorsningar plägar också hufvudgången ofta försättas, eler fördrummas, så framt ingen förädrling därvid upkommer. Se Hr. FERBERS Min. Gesch. von Böhmen s. 67.
Namnet Drum kan väl med rätta härledas af Tyska ordet Zertrümmern, eller sönderspjelkning, och bör således allmänna begreppet om drummer vara det: at det äro följeslagare vid gångar och falla til dem, eller löpa därifrån ut, som grenar på et träd ifrån sin stam, men ej til någon betydande längd: at de antingen kila ut sig och försvinna i berget, eller åter sammanfoga sig med gångarne, antingen uti hängande eller liggande, men gå icke därigenom: at de merendels föra några ifrån hufvudgången särskilta arter och då hufvudgången börjar blifva mägtig, plägar någon tilfallande drum kunna väntas, som kan lofva förädling, men därefter är åter förtryckning at förmoda, som vid Ädelfors guldförande kiesgångar inträffat.
Skilnaden på drummer och Klyfter kan vara nog obetydelig, men kan dock sägas bestå däruti at drummer äga större bredd, eller mägtighet, och at de, jemte bergarter, alltid äro mer eller mindre malm- och mineralförande, hvaremot klyfter, uti trångare begrepp tagne, antingen äro tomme, då de få namn af lossnor, eller aflossningar, eller äro de mycket smale och fyllde med ler- och kalkartade ämnen, då de vanligen få namn af Skölar, eller ock tilföra de vattusig, då de Vattuklyfter kallas. Klyfter kunna ock öfverskära en gång och tillika föra den utur sin rätta strykning; men Drummer stadna uti gången, eller hafva därifrån sitt utgående.
Uti en del bergstracter, såsom vid Ungerska bergverken, nyttjas sällan eller aldrig ordet Drum, utan kallas där alla sådane grenar för klyfter, antingen de äro fyllde, eller tomme. - Jämnför orden Gångar, Fördrummas och Klyf. OmDrum vid hammarbyggnad se Slagträd.

Druser kallas hos Tyskarne sammanväxte crystaller af qvarts och spatarter, hvilka merendels anskutit uti håligheter i beret, eller så kallade Drushål.
Drusen infalla ofta i malmgångar, såsom vid Schemniz, hvarest gifvas vissa arter af qvarts- och spatdruser, hvilka anses som goda märken och altid brytas vid de rikaste malmer af glaserz och rothgülden m.m. Andre arter af druser kallas där Greis, som visa sig vid fattiga, men mera beständiga malmer.

Drushål, eller Drakhål, kallas de håligheter, eller öpningar i bergen, hvaruti merendels finnas löse, eller anvuxne crystaller. Se Druser.

Dråppsten, Se Droppsten.

Dråppsvafvel, Se Droppsvafvel

Dräng, eller Marle, kallas vid vallonsmide en smal järnten, något krokig på ena ändan, hvarmed Goujaren, eller kolgåssen, hjelper at uppehålla den långa järnstången, under det mästaren räcker.

Dubbelcrystall, eller Crystallus e duobus, Se Bergcrystall.

Dubbelspat, eller Dubbelsten, (Doppelstein) kallas en klar och fullkomligt genomskinlig kalkspat, som til figuren är en rhomboid, eller en parallelipiped, innesluten innom 6 accurata rhomber, i följe hvaraf han har den egenskapen at visa alla puncter, lineer, eller objecter fördubblade, som beskådas igenom denna sten.
Den är under namn af Dubbelsten upförd uti VON LINNÉS Syst. Nat.ibland Spat N.o 2, uti Hr. WALLERII Syst. Min. T.I. s. 140 och uti CRONSTEDTS Mineral. §. 10.
Hos Mineraloger och Physici finnes den eljest under olika namn uptagen, såsom: Islands Spat, Islands Crystall, Rhombites, Selenites och Androdamashos några äldre Auctorer. Talcum kallas den orätt hos DE LA HIRE; men är allmännast känd under namn af Crystallus Islandica, ifrån hvilken ort den först lärer blifvit tagen. Den kan likväl intet med skäl få namn af crystall, såsom ingalundna ägande lika egenskap med bergcrystaller; och bör intet heller confunderas med Islands Agat, som ock stundom får heta Islands Crystall, men är ej annat än en glasig och halfklar lava af sotig rökfärg. Se Islands Crystall. Med selenit förstås åter en klar gipsspat af et annat förhållande.
Den träffas nu mera på många örter, såsom här i riket vid Brattfors järn- och vid Bäsinge koppargrufva: uti Schweiz och i synnerhet af mycket fullkomlighet på flera ställen uti England, såsom uti Flintshire, jemte blymalmer: vid Pantithal: uti Staffordshire vid Ectons koppargrufva och vid Mendip uti Clovertondown nära Bristol.
Denne dubbelsten har gifvid de lärde anledning til åtskilliga afhandlingar. NEWTON har uti dess Optique förklarat orsakerne til stenens refraction och objecternes fördubbling. ERASMUS BARTOLINUS har skrifvit en hel Tractat deCrystallo Islandica.
Dess tyngd är emot vatten som 2,720 til 1,000 efter HAWKSBEES rön. Den gäser med syror och löses däruti: uti öpen digel starkt bränd gifver hvit kalk, som föga gäser med syror, men löses dock långsamt däruti: med flussspat kan den smältas til et vackert gult glas och är äfven däruti lik med andra kalkspater.
Herr WILSON har genom bref til Hr. BERGMAN berättadt Hr. DE LA WALS rön med dubblsten, at den visat electrisk egenskap uti köld, men ej uti varma. Herr BERGMAN har eftergjord detta försök på svenska dubbelstenar uti 15 graders köld under fryspuncten; men efter gnidning har föga märkelig electricité däruti kunnat upväckas. Däremot har electriciteten varit mycket starkare, då stenarne blifvit värmde, hvaruti 10 särskilte sorter, så väl som de fleste af gemena svenska spatsorter, blifvit försökte. Se Kongl. Vet. Acad. Handl. 1762, s. 62.
Detta rön har jag nyligen haft tilfälle at äfven verkställa på en ganska tät och klar Engelsk dubbelsten ifrån Pantithal uti Flintshire och Norra Wallis, som är 1 ½ geometrisk tum lång, 7 lineer bred och 5 lineer tjock, utan tecken til någon rämna, eller bladig sammansättning. Denne har, allenast efter en liten gnidning med fingret, visat en ganska stark electricitè och, likasom den finaste lacktång, dragit flera stora pappersstycken af ½ tums fyrkant, eller mer, med häftighet, antingen den varit iskall, eller värmd på en kakelugn. Den har ock visat samma verkan utan at vara gniden,. Flere Engelska spater hafva äfven blifvit på denna vägen försökte, men utan verkan, som antingen tyckas komma däraf, at de varit mindre rena och klara, eller ock bör tillskrifvas de många små rämnor, som därut funnos.

Ducatguld. Efter Kongl. Mynt-Ordningen bör på 24 karat ducatguld uti mynt vara 23 karat 5 grän fint, eller rent guld, med et gräns remedium, då det öfrige, som är 7 grän, (1 karat räknad til 12 grän) bör vara silfver. Af samma halt bör äfven alt slagit guld vara efter 1752 års Kongl. Controll-Stadga, men uti andra guldarbeten anses ducatguld såsom controllhaltigt och tillåtit at stämplas, då det håller minst 23 karat och 3 grän, emot dubbla stämpelafgiftens erläggande, enligit Kongl. Commerce-Collegii Circulaire af den 5 Septemb. 1758. Guldarbetare är det ock tillåtit at til deras arbetes lojering nyttja antingen fint silfver, eller koppar. Se BergsR. VON SWABS Tal om Controll-inrättningen, vid Præcidii afläggande uti Kongl. Vet. Acad. 1761, s. 15, 24 och 26.

Ducksten, Se Tophus.

Duk, eller dukar, (Planen) äro stycken af grof väfnad, som brukas vid vaskning på planhärdar, at därmed betäcka den släta och lutande brädhärden, på det at den fina malmen så mycket säkrare må hålla sig fast uti väfnadens små rutor. Vid Sala brukas för blyglansen sådane dukar af buldan, 3 stycken, af 7 qvarters längd och 5 qvarters bredd hvardera, på hvarje härd, hvilka sålunda utbredas, at den undras öfra kant skyles med nästa öfra dukens nedra kant och den tredje, eller öfversta dukens öfra kant, täckes med en buldansrimsa, som är fästad vid en smal trälift nedanför fällen.
Vid Tyska bergverken, i synnerhet där tennmalmer vaskas, brukas desse dukar, eller planer, exprès väfde af mycket groft garn, som spinnes af upredde gamla gruflinor. Af dessa dukar, eller planer, hafva ock denne sort härdar fått namn af Planhärdar, til skilnad från Blotthärd, eller Glauchherd, där vaskningen sker på bara brädbottnen utan dukar.
I forntiden brukades ludna hudar i stället för dukar.

Dunt, Se Vattudunt.

Duplering (Duplirung) kallas af Herr DELIUS en föreslagen förbättring uti smältprocessen på koppar, hvarigenom denne metallen skall kunna vinna någon mera seghet, då han är skadad af järn, arsenik, eller andra mineralier. Härmed tilgår sålunda at den på tvenne eldar rostade skärsten, eller Lech, sättes igenm ugnen andra gången, med beskickning af välartad slagg, och blifver då en concentrerad skärsten, eller Doppellech, som sedan ordenteligen vändrostas til rostbruket, eller råkoppar-smältningen. Se Hr. VON BORNS Bref til Hr. FERBER s. 70. Detta är vid kopparprocessen detsamma som Anrika vid silfversmältningen och kan vara nyttigt, där skör och oartad koppar faller vid segerverken, eller af arsenikaliska och kobolthaltiga malmer, men på svenska nu gångbara malmarter lärer det blifva mindre nödigt.

Dupletter, Doubletter, Dubbelstenar, (Doppelsteine, Doubletten) göras af tvenne sammanslipade klara crystaller, hvaraf den öfre är façetterad som en ädelsten. Desse crystaller fästas tilsammans med en färgad mastix-fernissa, röd, blå, gul, eller grön, som gör at de efter infattningen briljera liksom äkta rubin, saphir eller smaragad, men falskheten röjes snart, då stenen hålles så emot dagen, at färgen ej kan lysa igenom, i det den öfra delen då visar sig färglös.
Huru doubletter göras, se NERIS Glasmacherkunst, med KUNCKELS Noter, s. 189.

Durchschlag, eller genomslag, kallas i grufvor de emellan orter och sänkningar, eller ifrån den ena orten til den andra gjorde genombrott för åtskillig beqvämlighet och nytta; och är det samma som Communicationsort. Se Ort

Dymlingar (Däumlinge) kallas vid bokverk de armar, som sitta uti bokstämplarnes trädstänger, hvarmedelst stämplarne, under vattuhjulets omlopp, uplyftas af frisklarne, eller de kuggar, som sitta uti hjulstocken. SeBokverk.

Dynbänk (Radstuhl) heter den underbyggnad af timring, hvarpå dynan för et vattuhjul hvilar. Vid stångjärnshamrar bör denne underbyggnad göras fjäderaktig, eller gungande, at lyftarmens slag emot hammarskaftet ej må blifva så våldsamt.

Dynor äro tvenne tjocka bjelkstycken, som hafva infattade stora gråstenar, hvaruti hammarhjulsnålarne hafva sitt omlopp; nemligen en dyna uti hjulhuset och den andra vid städstocken. Vid andra machiner få de klotsar namn afDynor, eller Klantar, som ligga under Axlar, Nålar, eller Tampar.
Dynor kallas äfven Dynstockar, på tyska Rämenstücken, ellerZapfenklötser; och uti dem inhuggas antingen Dynstenar (se detta ord) eller ock hårda trädstycken (Angewehren), som efter behof kunna flyttas fram och åter, hvilket i synnerhet brukas vid tyska bokverken.

Dynstenar kallas de stenar, som hafva en rundad urhålkning, hvaruti axlar, nålar och hfefvar, vid vattuhjulstockar och andra machiner, omlöpa. Huru dynstenar kunna inläggas uti dynor af tackjärn vid stångjärnshamrar, eller huru en hård klockmetall kan nyttjas i stället för sten, finnes uti Kongl. Vet. Acad. Handl. för år 1758 s. 25 beskrifvit. Til omkostnadens besparande äro dock täta och hårda qvartsrådande gråstenar, järnbindor, eller hälleflintarter, som taga politur genom slipning eller stark gnidning, de bästa til dynstenar, emedan hjulnålarene däruti minst nötas, sedan de blifvit väl släta, allenast de med vatten hållas svala. Där panor af hård metall brukas, måste de hållas väl smorde med talg och tillika svalas. Då dynstenar inläggas uti tackjärnsdynor, bör rummet för en lämpelig sten däruti gjutas så stort, at stenen kan däruti fästas med träblock och kilning under och på sidorne.

Dytorf. Se härom Bräntorf, N:o 3; men utom den redan beskrifne Holländska dytorfven, finnes uti Holland en annan förändring däraf under namn af Darris, eller Dary, som i synnerhet tilkommit af förruttnade hafsväxter, hvilka af Holländska sjömän Dary kallas. Den träffas äfven på hafsbotten, i synnerhet vid Ziriczeam samt nära omkring Antwerpen, stundom på 20 fots djup, där den antingen med skeppsankare updrages, eller af häftiga stormar upkastas i stora hopar, Darybunken kallade. Den innehåller mera fetma och salt än annan dytorf, som förmodeligen kommer af en mängd ruttnade hafskräk, för hvilken orsak den ock gifver en mera vedervärdig lukt, ju närmare intil hafvet den hämtas. Se DEGNERI Dissertation de Turfis.

Däckslera kallas den hvita och magra sockerbruksleran, hvilken nyttjas at som en tunn kaka utbredas öfver bottnarne på de uti sina formor stående sockertoppar, hvarigenom sockret sluteligen raffineras, i det at litet rent vatten, som slås på lerkakan, småningom silar sig så väl igenom leret som igenom hela toppen; medtagande den sirap och den smuts, som eljest skulle förorena sockret. Denne lera har förr blifvit hämtad ifrån Frankrike, men fås nu til lika godhet uti Skåne. Se Lera.

Dædala terra betyder svartmylla.

Dämma säges, då formor af ler vid gjuterierne gräfvas ner uti sand och därmed dämmas, eller tilpackas, såsom vanligen tilgår vid canoners, ammunitions och grytors gjutning m.m., at lermoten ej må sprängas af det inlöpande qvicka järnet.
Sådan dämning förrättas med trästötar, hvilka i ändarne äro skodde med gutne järnlunsar och kallas Dämmklubbor.

Dödbränd säges i et visst tilstånd både om Gips och Kalk. Hvad därmed menas ses under deras egna namn.

Dödmittel, Se Mittel.

Dövika kallas et litet rundt hål af 1 tums diameter, som göres på locket af en träbälj, för at därigenom utsläppa det öfverflödiga vädret, til blåsbäljens bevarande ifrån sprängning, då han är ny, eller då svagare bläster åstundas; men då hela blästerns styrka behöfves, igensättes detta hål med en tapp, som ock Dövika, eller Döfsvicka kallas. Se Bäljor fig. 2. o.

Echiniter (Davidschleuderstein), Davids slungstenar, kallas så väl stenvandlade skal, som kärnor af hafskräket Echinus marinus, Sjöäple, ellerHafsigelkott (Seeigel). De finnas til ansenlig mängd och af åtskillig storlek, smat gemenligen i skapnad af halfklot med tvenne hål, eller öpningar, som antingen sitta begge på den flata sidan, eller på särskilta ställen, ofvan- och nedanföre. Andre Echiniter gifvas ock i form af hela klot, under namn afCrystalläplen. Se detta ord. De kunna eljest få så många olika namn som de hafva förändringar i utseende, och finnas upräknade uti VOGELS Pract. Min. Syst. s. 227 samt WALL. Syst. Min. T.II. s. 507 o.f.

Egyptisk flinta, Se Caillou d'Egypte.

Eisenblüthe heter ofta en art af krithvit kalkartig stalactit, som uti månggrenig form finnes i synnerhet uti Steyermarkiske Stahlsteinsgrufvorne, men består ensamt af kalk, utan någon järnhalt. Det förnemsta ställe, där Eisenblüthe på denna ort förefaller, är uti det stora Stahlsteinsberget vid byn Eifenerz, hvarest den tilkommer uti en gammal ort i grufvan af det kalkvatten, som silas igenom orttaket och fäster sig på allehanda små inlagde qvistar och strån, hvaraf upkomma corall-like druser och buskar, som med stängsel förvaras ifrån gruffot och visas emot betalning för resande samlare. Den är dock ganska skör och måste varsamt conserveras.
Utom denna med mindre skäl kallade Eisenblüthe, finnes ock en verkelig järnhaltig, under namn af Eisendruse, som innehåller vid pass 30 procent järn. Den liknar canderadt socker och finnes som skorpor på andra stenar uti mångkantiga, hvita och halfklara crystaller; svartnar i eld och drages då som rent järn af magneten.

Eisenglimmer, Järnglimmer, betyder i vidlöftig bemärkelse all den blodstensartade järnmalm, som faller fjällig, men egenteligen bör därunder förstås den så kallade Eisenman. Se detta ord. Med järnglimmer förstås ock vid masugnar den så kallade kiesen, eller de blyertslika fjäll, som sätta sig på nödsatt tackjärn. Se Kies.

Eisenmahl, Se Eisenram.

Eisenman är en svartgrå, glittrande och blodstensartad järnmalm, liknande til färgen blyerts och består af små tunna fjäll, som fästa något vid fingrarne samt kännas litet sträfva: blir röd då den rifves med stål och drages litet eller intet af magneten, ehuru den ofta håller ända til 60 procent järn, såsom järnmalmen ifrån Voxna i Helsingeland. - Uti Altenbergs Stockverk i Sachsen förefaller, ibland andra arter, en strålig, järnfärgad, stundom dufhalsefärgad och til en del fjällig järnmalm, hvilken därstädes får namn af Esienglanz och Antimonium. Se FERBERS Min. Gesch. Verschied. Länd. s. 135.

Eisenram, eller som den stundom kallas, Eisenmahl, är en sådan Eisenglimmer, som färgar rödt och kännes fet som blyerts.

Eisenschvärze betyder hos arbetare en sämre sort blyerts, som brukas til kakelugnars och gutne arbetens öfverstrykning m.m. Se VOGELS Practisches Min. Syst. s. 67.

Eisenspat är det samma som Stahlstein, eller hvit järnmalm. Se Hvit Järnmalm.

Eld kallas vissa kroppars bekanta mer eller mindre hettande och mer eller mindre lysande tillstånd, hvaruti de äro brackte genom luftens tilhjelp, sedan de först erhållit en viss grad af hettaa, och uti hvilket tilstånd sådane kroppar til deras beståndsdelar blifva uplöste och förstörde, hvarvid en viss del luft tillika förstöres, eller gå förlorad.
I anledning af denna eldens beskrifning följer: 1:o at stenars, jordarters och en del metalles glödgning icke kan kallas eld, emedan den luften härvid, utom expansion, intet lider någon ändring, och at sådan glödgning kan ske utan luft. 2:o. At heta och varma ensamt icke kunna kallas eld, så länge den andra egenskapen, eller ljuset, felar. Detta gäller om den varma, som upkommer uti hepar sulphuris, några slags oljor, oljefernissa m.m., ehuru en del luft därvid förstöres. 3:o. At hvarken ljuset af vissa arter stenar, när de värmas, såsom:Flussspat, Phosphorus Balduini, Bononisk Sten, ej heller det electriska ljuset och solskenet kan nämnas, eller anses för eld, emedan luften härvid intet lider någon förändring och sådant ljus kan existera uti lufttomt rum. Däremot är phosphorus urinæ en verkelig eld, ty den lyser, är varm, förstöres ochabsorberar luften. Intetdera af dessa phoenoméner visa sig uti lufttomt rum, ej heller uti förskämd luft. Se Hr. SCHEELES Abhandl. von der Luft und dem Feuer, tryckt 1777, s. 87 och följ. Sedan Hr. SCHEELE med många rön bevist at hvarken vår allmänna luft, ej heller elden, ljuset och varman, äro ngåra enkla elementer, utan sammansatte af materiela ämnen, och at endast phlogistonkan räknas för et verkeligit element, eller et aldeles enkelt ämne, har han af sådane rön ändteligen sammanfattadt sin theorie om eldens upkomst och phoenoméner uti följande puncter, som här torde förtjena at i korthet anföras, nemligen:
1:o. Hvar och en bränbar kropp måste först erhålla en viss mängd hetta, för at utbrista i en eldig rörelse.
2:o. En sådan kropp är då beredd att släppa sitt phlogiston, allenast något annat ämne är närvarande, som til phlogiston har en starkare attraction, än den kropp, som förut varit därmed förenad.
3:o. Om antändningen sker uti fri luft, så äger den uti allmänna luften alltid tilstädes varande eldsluften denna starkare attraction.
4:o. I det samma måste phlogiston vara tilreds at förena sig med eldsluften och lossas utur sin förra förbindelse.
5:o. Af denna förening sammansättes varmen, som hänger vid denförskämda luften, expanderar den och efter hydrostatiquens lagar därmed upstiger i högden.
6:o. Knapt är hettan upkommen, förrän den bränbara krokppen blifver än mera expanderad och dess phlogiston vidare blottadt.
7:o. Eldsluften vinner då en lättare åtkomst til phlogiston, förbinder sig således med en större mängd däraf, och på detta sätt upkommer denstrålande hettan, hvilken redan äger så stor elasticité, at dess strålar, utan at hindras af luftdrag, behålla sin direction i räta lineer och kunna reflecteras samt concentreras af metallspegel, men ej af glas; hvarföre denne strålande hetta torde nästan kunna anses som et medelstånd mellan varma och ljus. Se Hr. SCHEELES Afhandling s. 59 och 60.
8:o. Uti samma ögnablick blifva de bränbare kroppars beståndsdelar af den tiltagande hettan så vidt åtskilde, at den tilströmmande eldsluften förenar sig med en ännu större mängd phlogiston, hvarigenom alstras den högst elastiqua materien ljuset, som efter olika myckenhet af bränbart ämne får åtskilliga färgor.
Alla desse förunderlige phœnoméner, nemligen hettan, den strålande hettan och ljuset, upkokmma och följa innom et ögnablick på hvarannan, utbredas, eller bortstråla, och upkomma lika hastigt å nyo ala påföljande ögnablick. Ju mera luften är comprimerad, ju mera eldsluft innehåller den och desto mera hetta genereras, och så mycket fortare blifver den bränbara kroppen förvandlad til aska, som blåsbäljors nyttjande nogsamt beviar, hälst betäcka den bränbara kroppen och förhindra phlogistons åtkomst.
De särskilte utvägar, hvarigenom eld kan upväckas, eller antändning ske, äro i synnerhet följande:
1:o.Då flinta och stål ståls emot hvarannan, hvarvid små korn, eller particlar, lösrifvas ifrån stålet, smältas och förvandlas til glödgande slaggkulor.
2:o. Genom hårda trädstyckens hastiga sammangnidning emot hvarannan, som gifver den så kallade Vrid- eller Vredelden, hvaruti den vidskeplliga enfaldigheten förmodadt at någon besynnerlig kraft skulle innehållas.
3:o. Genom et förut litet varmare järns mycket hastiga hamring, til dess det bringas ut i full glödgning.
4:o. Genom blandning af svafvel och järnfilspån, som med vatten fuktad hettar och utbrister i låga.
5:o. Då rökande saltpettersyra drypes på distillerad olja uti något förbränneligt ämne.
6:o. Med tilhjelp af pyrophorus, som glödgar i vanlig luft, men uti eldsluft fattar låga.
Sedan Herr SCHEELE uti den här förut nämde afhandling upgifvit sin theorie om ljus och varma och därigenom öpnat et nytt fält för de lärdas arbetsamhet och granskning, hafva någre af de nyaste naturkunnige, genom vidare undersökning i detta granlaga ämne, funnit at alla de phœnoméner, som yppas vid eldens upkomst, eller kroppars antändning, ej kunna fullkomligt förklaras utaf de grunder, hvilka för denna theorie antagas, utan försöken vsiade en motsäjelse, som ännu ej kunde utredas. Detta har gifvit Herr SCHEELE anledning at til ny pröfning företaga denna sak, för at utröna rätta förhållandet af alla omständigheter, då åtskillige anstälde försök fört honom på den tanka, at eldsluften borde anses som et elastikt fluidum, bestående af et saltartadt, ej elastikt grundämne (principum falinum), af en viss, ehuruväl ringa mängdphlogiston och af en viss mängd vatten. - Det saltartade grundämnet förmodas vara det, som i förening med mer eller midnre phlogiston utgör varma och ljus, hvaremot vattnet afskiljes, eller vid vissa tilfällen af et annat ämne absorberas, så ofta hetta genereras. På sådan grund förklaras den stridighet i phœnoméner, hvilken förut ej varit begripelig, hvarom vidrae kunna läsas Herr SCHEELES rön uti CRELLS Chemische Annalen, 1785, 3:dje stycket, sid. 229 och följ.
Om eldsmateriens specifiqua myckenhet uti åtskilliga fasta kroppar, och huru den kan mätas, ses af Herr Professor WILCKES rön uti Kongl. Vet. Acad. Handl. för 1781 s. 49-78. Häraf inhämtas at kropparnes specifiqua varma ingalunda rättar sig efter deras specifiqua tyngd, eller efter materiens täthet, utan följer dess egen okända lag. Således hafva tätare ämnen, såsom guld, bly och vismut, funnits innehålla en god del mindre däraf, än de glesare, såsomjärn, zink, agat och glas; hvaribland de senare, nemligen agat och därnäst glas, ibland försökta fasta kroppar hysa den största grad af specifique varma; men vattnet, ehuru lättas, har mäst af dem alla.
Då läran om varmans beståndsdelar och dess sigerande uti åtskilliga kroppar m.m. hälst öfverlemnas til de lärdas närmare utredande, återstår för den practiska delen af bergsvetenskapen och metallurgien, såsom det nyttigaste och för en bergsman angelägnaste, at känna eldens verkningar och egenskaper: at kunna lämpa detta kraftiga medlets styrka til alla behof efter vissa grader: at förstå huru bästa verkan kan erhållas med minsta åtgång af bränbara ämnen: at härtil kunna för alla behof inrätta tjenligaste eldstäder och ugnar efter de förbränlige ämnens olika egenskaper, med mera, som af Hr. CRAMERS metallurgie och flera nyare metallurgiska samt chemiska afhandlingar kan inhämtas.
Eldar kallas vid vändrostning de hvar efter annan följande rostbränningar, som skärstenen måste undergå. Se Vändrostning.
Taga eld säges vid tackjärns och grytors gjutning, då et uptändt stickbloss af skummaren hålles öfver gisseln, eller inloppet af det uti sanden neddämde lermot, kort för än järnet ingjutes, hvarvid den uti motet inneslutne eldfängde luften antändes och med en liten smäll samt under blå låga utfar, hvilket är nödigt til förekommande af gallror och järnets kokning. Sjelfva dene förrättning heter gifva eld, eller ge eld.
Elda är vid flamugnar det samma som at inkasta de eldnärande ämnen, såsom ved eller dylikt, uti eldtrumman, eller Fyrhålet. Vid Tyska ugnar heter det Schüren.

Eldhärdningar, eller eldfasta stenar, kallas de stenarter, som ensamt, eller utan tilsats, uti en vanlig klensmeds-äsja, under en half timmas blåsnng eller något mer, icke kunna smältas med koleld til slagg eller glas, och som efter bränning icke heller förfalla til pulver, eller grus. Sådane äro rena Qvartser, eller de af qvartskorn sammansatte sandstenar: blandningar af Qvarts och hvit Skimmer, med eller utan inblandning af Specksten: alla arter, som hafva en eldfast lera til grundämne, och där ingen kalkjord eller järnhalt ingår, hvilken gemenligen yppar sig med svart, brun eller röd färg. Se vidare Ställsten.
Fullkomligen eldfaste, eller sådane, som icke kunna smältas för bränspegel, eller med tilhjelp af eldsluft, lärer föga gifvas, hvilket i synnerhet kan slutas af hvad här nedanföre kommer at anföras.
En del stenarter, som utan särdeles förändring kunna uthärda en sträng hetta uti vindtugn, eller för blästern uti en laboratoriihärd, måste dock vika för den hettan, som kan åstadkommas uti bränpuncten af concentrerade solstrålar, medelst det så kallade Tschirnhausiska bränglaset, som af åtskilliga Physici och konstnärer uti Paris, under de senast förflutne åren, blifvit brackt til mycken fullkomlighet. Under smältningsförsöken på större delen af hela och halfva metaller, med et förbättradt bränglas af 33 tums diameter och 6 tums tjocklek, sammansatt af tvenne concava slipade glasskålar, hvilkas mellanrum fylldes med spiritus vini, hafva äfven åtskillige jord- och stenarter blifvit uti denna stränga hettan undersökte, hvarvid utslagen på följande arter torde förtjena at här korteligen nämnas, såsom:
Et stycke bergcrystall, småningom uphettadt, har uti bränglasets focus tagit fina rämnor, men ej kunnat smältas.
Et annat tunt, poleradt, men ej glasigt stycke af samma ämne, har decrepiterat uti fina flagor, som icke heller visat tecken til smältning.
En hvit och hård sandsten har likaledes utan förändring uthärdat bränpuncten.
Kiseljord, som blifvit producerad med flussspatssyra, har varit lika eldhärdig.
Men vekare sandstenar af qvarnstens- och brynstensarter hafva alla smält til glas.
Bössflinta, färgade agater och orientalisk sardonyx, hafva förlorat sina färgor och tagit rämnor, men ej kunnat bringas til smältning.
Lika biståndige har ren alunjord och åtskillige hvita porcellainslerorbefunnits, utom det at de allenast krympt och hårdnat.
Alla rena jord- och stenarter af kalkslägten, såsom: magnesia alba, dels hvita och färgade marmorarter, hafva allenast gifvit en dödbränd kalk, utan tecken til smältning. - Väl utlakad benaska har likväl svartnat och smält til bouteillefärgadt glas.
Hvit strålgips och äfven en ren gipsspat hafva allenast blifvit calcinerade utan smältning och utan at förlora formen.
Bränd Montmartres gips har gåt til et halfgenomskinligt porcellainsartadt glas.
Boulognesisk lysspat, tungspater ifrån Alsace och ifrån Auvergne, lagde för bränpuncten på et utgröpt kol, hafva smält til en hvit opak och föga sammanhängande massa, med en stark smak af svafvellefver. Under smältningen har en svafvelaktig utdunstning, men intet tecken til något metalliskt kunnat märkas.
Hällearter, såsom en mörkm, något grönaktig granit, har smält, så snart den kommit för bränpuncten, med en märkelig lukt af svafvel och dess syra. En annan finkornig, rödlätt granit, har förhållit sig lika smältbar, hvarvid de mrka fläckarne gifvit et grönaktigt, genomskinligt glas, som dragits litet af magneten.
En grön Steatit, en grönaktig jaspisart ifrån Amazon-floden, Pierre de circoncision kallad; grön Jade; lapis ollaris, eller steatites, ifrån Auvergne; talkartad skiffer, amiant, asbest, takskiffer; et svart glas ifrån Vesuvius, basalt, pimpsten, trippel, lava och flere vulcaniske producter, hafva alla hastigt smält til mer eller mindre fast och svart glas. På lika sätt har det glas, som genom cementation uti sand blifvit förvandladt til REAUMURS porcellain, smält och åter gått til et grönaktigt klart glas. Mera härom ses uti Hr. MACQUERSDictionnaire de Chymie, artic. Verre ardent.
Solhetta, som blifvit concentrerad dels med enkla, dels med tvenne sammansatte bränglas, har länge varit ansedd som den strängaste til eldhärdiga kroppars smältning, ehuru, som af det föregående synes, åtskillige af stenrikets ämnen äfven ifrån dess förmåga äro undantagne; men sedan den nya upfinning at förstärka flamelden med tilhjelp af så kallad aër purus, ellereldsluft, blef bekant, har denne eldens verkan i förenämde väg kunnat drifvas än högre, hvaruppå, under flera eldhärdiga kroppars och ädla stenars särskilta namn, exempel blifvit anförde. Än vidare hafva sådane försök med mycken noggranhet på en stor mängd af mineralrikets alster blifvit fortsatte och beskrifne af Hr. LAVOISIER uti en omständelig afhandling, som år 1787 blifvit på tyska öfversatt af Hr. EHRMANN, under titel: Abhandlungen über die Wirkung des durch die Lebensluft verstärkter Feuers; med tilsatser förökad.
Häraf kan allenast korteligen inhämtas: at ibland de eldhärdiga qvartsslägten har en klar Bergcrystall ifrån Madagascar nästan varit den enda, som icke kunnat smältas. Alla öfrige både halfklara och opaka qvartser, samt däraf sammansatte sandstenar, hafva uti blåsrörs-flamman på träkol åtminstone visat teckent til smältning, med tilhjelp af eldsluft, som merendels varit producerad af rödt præcipitat; ehuru de fleste däraf för bränglaset icke lidit någon förändring.
Den mörka, grå och färgade, äfven som en phosphorescerande qvarts ifrån Alencon, hafva i synnerhet kunnat smältas til glaspärla. Likaledes hafva alla arter af flintor, Agater, Calcedon, Carneol, Caillou d'Egypte, Praser, hvit Lapis Nephriticus, färgade Jaspisarter, Fältspat, blifvit brackte til mer och mindre glasaktig smältning, alt efter som de af naturen innehållit någon större eller mindre tilsats af lera eller kalk.
Ibland eldfasta leror har alunjorden, som ej röres af solhettan, med möda kunnat bringas til sammangyttring, eller half smältning: likaledes den renasteporcellainsleran; men orena, eller kalkblandade leror, hafva alla varit smältbara.
Kalkarter, såsom hvit marmor och däraf bränd kalk, rena kalkspater, kritaoch magnesia alba, hafva hållit sig osmältelige och allenast gyttradt något tilsammans.
Gipsarter hafva i början smält, men blifvit eldhärdige, sedan vitriolsyran varit utdrifven.
Flussspater, både hvita och färgade, hafva smält ril runda, klara glaspärlor, som efter afkylning blifvit opaka. På lika sätt hafva även tungspater förhållit sig, hvilka hafva den egenskapen at uti hettan förpuffa. En art hvit, ogenomskinlig tungspat, Baroselenit kallad, har, efter förpuffning och smältning, lemnat på kolet en hinna med hepatisk smak.
Tungspatsjorden ensamt förhåller sig som en kalkjord, men flamman, hvilken visar sig därpå under smältning med eldsluft, gifver tilkänna at den innehåller någon mtallisk jord.
Magnesia alba har förhållit sig lika osmältelig som kalk.
At Turmalin, Skörl, Zeolith, Lapis Lazuli, Specksten, Amiant, Talk, Brianzonerkrita, Basalt, Hornblende, Granit, Glimmer och Takskiffer, smälta för eldsluft, är så mycket mindre sällsynt, som de ensamt för lampeld och blåsrör, utan denna luftens biträde, äro mer och mindre smältelige.
Åtskillige mem flit gjorde blandningar, såsom: lika delar alunjord ochqvartsmjöl smälte svårligen och seg: Alunjord, fin sand och kalkjord, til lika delar, smälte lätt, men trögare med mindre kalk: flere blandningar af samma ämnen uti olika proportioner, viste et mäst lika förhållande, i det af alla ganska hårda glasarter erhöllos, allenast med några mindre betydande förändringar.
Sedan en mängd enkla och sammansatte jord- och stenarter samt metaller för eldsluftens verkan blifvit undersökte, kommer Hr. LAVOISIER til de ädla stenarne. Häraf kunna allenast följande märkas, såsom:
Rubiner. Under starkaste eldgrad, som stundom påstått 30 minueter, hafva alla börjat smälta, i det deras kanter blifvit kullrige, och färgen har hos en del förgått, men hos andra intet. Smärre rubiner hafva ock under smältning fastnat tilhopa, dock utan något starkt sammanhang. Deras förlust uti tyngden har härvid varit obetydelig.
En dunkelblå saphir smälte intet, förlorade ej heller sin färg, men miste aldeles sin glans innom 3 minuter och tycktes likasom hafva varit uti en svettning.
En hvit saphir blef vid 7 minuters påstående hetta trubbig på skarpa kanter och visade sig hafva varit uti en svettning.
En annan saphir, under 25 minuters hetta, brast sönder, och et litet stycke smälte til hvit ogenomskinlig kula.
En vattensaphir spjelkade sönder uti tunna blad, som sintrade tilhopa, och en liten kula däraf blev porcelainsartad, hård, men skör. Förhåller sig således olika emot den hvita.
Hyacinther, helt små, förlorade aldeles sin färg och sintrade litet tilhopa, dock utan fullkomlig smältning.
Sachsisk topas tog fina rämnor och viste en gäsning samt blef kulformig och förorade färgen.
Brasilisk rubin, eller topas, förhölt sig mäst lika med den Sachsiska, men var mera glasartad, hvit som procelain.
Smaragd smälte fullkomligen innom 25 secunder til en glasig kula, på ytan grönaktig, men inuti hvit.
Chrysolith, orientalisk, smälte efter 3 minuter til et segt och hårdt glas, som ännu behölt Chrysolithens färg.
Diamantspat är en crystallartad svart sten ifrån China, så hård at ock diamanten därmed kan slipas. Med hettan af eldsluft kunde ej fullkomligen smältas, men blef på kanterne afrundad.
Granatarter af alla slag smälte innom få secunder til runda, hårda, svarta och ogenomskinliga kulor.
Amethisten uthärdade hettan uti 2 minuter, men förlorade sin färg och geck ändteligen til en glänsande, glasig kula, i brottet blåsig.

Eldläggning är i Nora bergslag det samma som tilmakning. Se detta ord.

Eldpanna, Se Hytteredskap.

Eldsluft, Aer purus, dephlogisticatus, eller vitalis, (Feuerluft, Lebensluft) har, sedan den blifvit känd, åstadkommit så stor uplysning uti mineralriket, at en kort förklaring på denna articel ej kan förbigås, ehuru litet den eljest tyckas höra til detta rum. Denne luftart, som uti vår allmänna luft ungefär til ¼:del är inblandad, hafva nyare Chemici funnit vara den aldrarenaste; hvarförutan intet djur kan lefva och ingen eld brinna. Med dess tilkomst kan den minsta glödgande punct af någon ljusveka, eller trädsticka, hvar låga nyss är utsläckt, åter bringas til det klaraste sken, som ögat knapt fordrager, och när eld därmed anblåses, upkommer den aldrastarkaste hetta. Denne luft har först blifvit beskrifven af Hr. SCHEELE uti dess Abhandl. von der Luft und dem Feuer, och af Hr. PRIESTLEY, uti dess afhandling om luftarter, öfversatt på tyska 1778; utom flera rön, som af åtskilliga Auctorer sedermera därom blifvit anförde, hvarom kan läsas et sammandrag uti en så kallad Taschenhuch für Scheidekünstler 1784, s. 128 o.f.
Eldsluftens verkan til hettans förökande vid de mäst eldfasta jord- och stenarters smältning för blåsrör kan vidare inhämtas så väl af Herr GEVERS rön uti Kongl. Vet. Acad. Handl. 1784 s. 122 o.f., hvilka under hvarje stenarts särskilta namn finnas uptagne, som och utaf Herr LAVOISIERS gjorde försök, som under ordet Eldhärdningar anföras. - I detta afseende blifver denne luftartens känning betydande för mineralogien.
Eldsluften kan samlas på flera sätt, både på våta och torra vägen; men beqvämligast och til största mängd af saltpetter, eller dess syra. Sättet at erhålla den af saltpetter är i korthet följande: torr raffinerd saltpetter, 4 eller 6 unce, lägges uti en väl beslagen glasretort, som kan innehålla circa et skålpund. Vid retorthalsen luteras, allenast med godt klister och sugpapper, et glasrör, som har nedra ändan upböjd och ligger uti et käril under vatten, så at en med vatten fyld flaska kan omstjelpt lämpas på den uphöjda rörändan. Retorten ligger då för öpen eld uti en liten distillerugn och eldningen börjas långsamt samt drifves ändteligen til full glödgning, då luftsyran först öfvergår med bubblor genom vattnet uti flaskan, hvarunder vattnet til någon del utfaller. Denne luften hämtas då särskilt; men så snart hettan kommer til ljusröd färg och saltpettret börjar visa en liten kokning, så kommer eldsluften, hvilken uptäckes med et smalt brinnande vaxljus, som införes uti flaskan och då börjar brinna med et hvitt, solklart sken. När detta profvet visar sig, måste straxt en annan med vatten fyld flaska stjelpas öfver rörändan, och då den med eldsluft är fyld samt det mästa vattnet utrunnit, ömsas åter med en annan flaska, under det den förra tilkorkas, hvilket måste ske under vatten. På sådant sätt kunna flere flaskor med denna luften fyllas, allenast en jämn ljusröd hetta på retorten underhålles. Den största svårighet, som härvid förefaller, är den at glaset uti retortbottnen snart kommer til smältning, då luften förloras. Detta kan dock i det längsta förekommas, om retortkulan lorificeras, eller öfverdrages med et lutum af Cölnisk lera, blandad med hälften fint kiselmjöl, järnrost och litet mönja, samt betäckes sedan med en halfsphærisk kåpa af järnbleck. Om i stället för flaska en stark blåsa bindes för röret och luften däruti samlas samt et tjenligit blåsrör appliceras til blåsan, kan luften därigenom utklämmas på en ljuslåga och försök därmed anställas på stenars smältning, lika som med et vanligit blåsrör. Det är likväl beqvämligast, om den uti flaskor eller blåsor samlade eldsluften inläppes uti en särskilt därtil inrättad cylinder och utur detta samlingsrum, medelst vattens inflytande, åter uttryckes genom et därtil lämpadt blåsrör på sätt som Herr GEYER beskrifver, jemte de af honom anförde försök, uti Kongl. Vet. Acad. Handl. 1784. s. 193.
Eldsluft kan ock frambringas af saltpettersyra, som drifves genom glödgade lerrör, hvilket Hr. PRIESTEY uptäckt. Et skålpund svag saltpettersyra gifver 7 a 800 cubic-tum eldsluft; och et unce saltpetter 5 eller 600 cubic-tum samma luft. Se anförde Handl. s. 125 och BERGMANS Opusc. Chem. Vol.III. s. 402.
Uti Herr LAVOISIERS på tyska öfversatte arbete, kalladt: Abhandlungen über die Wirkung des duch die Lebensluft verstärkter Feuers, finnes väl omständelig beskrifning uppå en mera sammansatt apparatus til eldsluftens nyttjande vid blåsrörs försök; men samma verkan tyckes med mindre bråk kunna vinnas genom den här förut nämde och af Hr. GEYER uti Kongl. Vet. Acad. Handl. beskrifne tilställning.
Utom det at eldsluft vanligen på förenämde sätt af saltpetter beredes, kan den äfven erhållas dels af brunsten (se detta ord), dels ock af rödt præcipitat, då den inlägges uti kålf eller retort, som är starkt beslagen, och ställes uti en digel med ompackad sand, at den kan uthärda så stark hetta uti en distiller-ugn, som fordras at utdrifva eldsluften genom et därvid kittadt lerrör. Härvid visar sig först atmosphærisk luft, och därpå en ånga i form af rök, hvarefter kommer, vid förstärkt hetta, bemälte rena luft, hvilken samlas i flaska på lika sätt som vid saltpettrets nyttjande redan blifvit nämdt. Et unce sådan röd qvicksilfverkalk, eller præcipitat, skall med tilhjelp af mycket sträng hetta gifvit 120 cubic-tum af en förträffelig ren eldsluft. Hr. LAVOISIER har ock til en stor del betjent sig af en på sådant sätt beredd luft til blåsrörs försök på stenarter och metaller, hvarom kan ses förenämde Afhandlingar.
Af Herr MORVEAU göres den anmärkning, at retort af platina ingalunda kan nyttjas til eldsluftens utdrifvande af saltpetter, som Hr. INGENHOU'S föreslår, emedan bekant är, at platina af saltpetter angripes. Se CRELLSChemische Annalen, 1786, 2:dra stycket, sid. 157.

Eldstakar, Se Rökstakar.

Eldtrumma (Schürloch, Schubloch) är vid flamugnar det rummet, hvaruti ved, stenkol eller torf inkastas til ugnens upeldande. Den finnes på åtskilligt sätt inrättad efter ugnens och behofvens olika beskaffenhet.

Electricité är den egenskap, som finnes i synnerhet hos många mineraliska kroppar, såsom glas, bernsten, turmalin m.fl. at efter gnidning, eller värmning, attrahera och repellera andra lätta kroppar: at gifva eldgnistror och känbara stötar på lefvande djur: at smälta metaller samt at hos järn och stål upväcka magnetiska kraften m.m. hvarom utförligare kan läsas uti Kongl. Vet. Acad. Handl. för flera år, jemte CAVALLOS, PRIESTLEYS och flera lärda Auctorers Afhandlingar om Electriciteten.

Electricus lapis kallas Turmalin. Se Kongl. Vet. Acad. Handl. 1766 s. 93. Någre andre stenarter, såsom dubbelsten och ädla stenar, hafva ock electrisk egenskap.

Electrum, Se Bernsten. Electrum minus är en sammansmält metall af regulus antimonii martialis och tenn; men electrum majus betyder en blandning af regulus antimonii martialis med lika delar koppar, tenn och järn. Se WALLERIIChem. Phys. 3 D. sid. 207 och 209.

Elementagat, Se Agat.

Elementgång kallas en sådan gång uti et berg, som ej förer någon malmart, utan endast tomma bergarter, såsom: Spat, Qvarts, Skörlberg, Hornblende, Skimmer, Specksten, m.m.

Elementsten betyder opal. Se CRONSTEDTS Mineralogie §. 55.

Emaille, Smältglas, är en composition af lättflytande glas, hvarmed metaller, i synnerhet guld och koppar, betäckas, eller öfverdragas uti smälthetta, och hvaruti sköna målningar äfven kunna göras med alla slags färgor. Sådant emailleglas förskrifves af emailleurer ifrån Venedig, dels hvitt och opakt, som nyttjas til grund, dels ock af åtskilliga andra färgor. Den hvita grundemaillen kan ock göras af

Hvit, bränd och pulveriserad qvarts, eller flintmjöl, 10 unce.
Mönja 14 -
Raffinerad saltpetter 3 -
Spansk soda, raffinerad, 2 -
Hvit arsenik 1 -
Böhmiskt pärlglas, hvaruti tennaska ingredierar, 3 -
Altsammans på det renligaste handteradt, torkadt och blandadt, smältes med småningom ökad hetta 18 timmar i digel, pulveriseras sedan i agat- eller glasmortel och slammas til finaste mjöl. På denna hvita grundemaillen, hvarmed arbetet först öfverdrages och insmältes, målas sedan med färgor af metalliska kalker, som då upblandas med en annan sort Jettglas, hvilket är mera lättflytande och göres af barometerglas, pulveriseradt, 4 lod.
Calcinerad borax 2: - 12 gran.
Raffinerad saltpetter 4: - 24 gran.
Desse ämnen, med all accuratesse blandade, smältas til rent glas, som rifves fint uti agatmortel.
Detta med mera, som til emaillerkonsten hörer, kan inhämtas af D'ARCLAIS DE MONTAMYS Traité sur la peinture en emaille, tryckt 1765.
Af metallurgi brukas ock et lättflytande glas af ren hvit flussspat, 2 delar; kalk, 3 delar, och kiselmjöl 1 del. Se Vitrum fusibile.
Huru järn- och kopparkäril kunna öfverdragas med et slags mindre kostsamt emaillegelas, se Kongl. Vet. Acad. Handl. 1779 s. 196 o.f. samtJärnets Historia s. 222. Om emaillefärgor af järn, såsom blått, se anförde afhandl. s. 719; grön, s. 730; röd, s. 691 och svart s. 655.
Emaille får ock namn af Smalta, Encaustum, eller Amausen hos ANTON. NERI och flera Auctorer.

En mans bårrning, Se Bergsprängning.

Encriniter, eller liljestenar kallade af sin likhet med växter eller vissa delar däraf, är et petrificat af hafsdjuret Isis Asteria. Se BERGMANS Verlds-Beskr.1 B. s. 283.

Engelsk jord är et namn, hvarmed betecknas åtskillige jordarter, som ifrån England hitföras, såsom:
1:o. Den hvita pipbruksleran, som krukmakare och porcellains-fabriquer nyttja, hvilken af arbetare Englischer Erde kallas, antingen deen är kommen ifrån England, eller Tyskland.
2:o. Den grå eldfasta Engelska leran, som dock föga kommer hit til riket.
4:o. En art Trippel, eller askgrå mylla, som brukas endast til messing och metallers polerande under namn af Rottenstone. Se detta ord.
4:o. En röd jord, eller calcinerad järnochra, ifrån England, under namn afBeauté.
5:o. En Engelsk mörkröd ochra, Rödmylla kallad, som nyttjas til polering på glas och järn. Se Rödmylla.
6:o. En järnhaltig jord, under namn af Brunroth, Se ordet Brunroth.
7:o. Åtskillige förändringar af gula leror, under namn af ljusocher och brunocher.

Engelskt salt, Sal amarus, epsomensis m.m. är i allmänhet Bittersalt kalladt, finnes naturligt uti åtskilliga bittra hälsovatten, eller bittervatten, i England, Böhmen och flerestädes. Se Bittervatten. Det består af magnesia alba förenad med vitriolsyra, samt kan således af begge dessa ämnen lätteligen sammansättas.
Engelsk salt decomponeras åter lätt, om det lägges eller löses uti kalkvatten, då vitriolsyran förenar sig med kalken och magnesian faller til botten, hvarigenom åtskilnaden ifrån sal glauberi, som ej har detta förhållande, lätt kan finnas.
Engelskt- eller bittersalt har ock blifvit funnit naturligt uti en art skiffer ifrån Normandie, samt tillika med alun uti några kiesiga bergarter. Se Skiffer.
Med konst och med minsta kostnad tilredes detta salt vid Epsom ti England (där oleum vitrioli distilleras) på det sättet, at colcotar vitrioli kokas med moderluten, efter koksaltets crystallisation utur hafsvattnet. Vitriolsyran uti colcotar skiljer sig då ifrån järnjorden, afdrifver saltsyran ifrån magnesian, som är uti moderluten, och förenar sig sjelf därmed, utgörande detta lättlösta bittersalt; aldeles åtskildt ifrån vitriolsyrans förening med kalk, som utgör gips.

Engelskt tenn, Se Tenn.

Enkel vind kallas vid små grufvor en sådan upfordringsvind, som drifves med en arm och med en, eller två hästar.

Enkälling, Se Myrjärnsverk.

Enlätt säges den stenart vara, som blott har en färg.

Ens veneris. Därmed förstås icke allenast æs ustum, eller kopparaska, tilredd genom calcination med svafvel, utan ock förnemligast de gröna kopparhaltiga flores af salmiak, liknande fina dun, som erhållas, då koppar, eller en præcipiterad kopparkalk, blandas med 4 gångor så mycket salmiak och sublimeras uti därtil tjenliga käril, hvarvid metallen förenar sig med saltsyran til sådane flores, under det at det flygtiga, som då blir löst, går uti luften.
Ens martis äro pomeransgula salmiakblommor, som upkomma, då en blandning af järnfilspån- eller malm med tilräckelig blandning af salmiak sublimeras, på samma grund som Ens veneris. Se Järnets Historia §. 254.

Ensmidt heter det tackjärn, som hvarken är röd- eller kallbräckt, utan af så god art, at godt stångjärn däraf kan tilverkas, utan inblandning af annat tackjärn.
Vid bergmanshyttorne uti Grangärdes socken är förordnadt at sådant järn skall märkas med et S.

Entomolithus kalas en stenvandling af någon insect.
Ibland svenska petrificater äro knapt någre allmännare än Entomolithus paradoxus (Se Museum Tessin. s. 98), hvilken i Öster- och Wästergöthland, i Skåne, på Öland och flera orter, ligger i kalk, orsten och alunskiffer så ömnigt, at hela klippor tyckas ofta däraf vara hopgyttrade. Den liknar stundom skal-insecter, ej större än ärter och bönor, men finnes och af en hands storlek. Under denna stenvandling höra flere arter, hvilkas originaler ännu äro litet eller intet kände. Någre de tydeligaste, som kunnat erhållas, hafva dock af Archiat. och Ridd. VON LINNÉ blifvit afritade och beskrifne uti Kongl. Vet. Acad. Handl. 1759 s. 19 o.f.
Entomotypolithi kallas aftryckningar i stenar af insecter, såsom flugor, fjärilar m.m.

Entrochiter kallas en petrification, som består af flera sammansatte eller hvar öfver annan lagde Trochiter, eller leder af hafsmasken Stella marina. Entrochiter äro af lång cylindrisk skapnad och heta därföre ofta Entrochi columnares. Deras förändringar finnas upräknade uti WALLER. Syst. Min. T.II. s. 454 o.f..

Epitomium (Schraubenstein) är en stenvandling af något slags conchylier, som har cylindrisk skapnad, med inskärningar rundtomkring ytan, likasom skrufgängor, men med den åtskilnad at de äro parallele cirklar och ej gå i spiral. Den torde til äfventyrs vara et slags Entrochit samt finnes i järnmalmerne vid Blankenburg och består antingen af qvarts- eller järnmalm. Se VOGELS Pract. Min. Syst. s. 237 samt WALL. Syst. Min. T.II. s. 464.

Epsomsalt, Se Engelskt Salt.

Erbstoll. Detta ord är af tysk härkomst och vid tyska bergverken betyder ordetErb det samma som det förnemsta, eller hufvudsakeligaste. Således ärErbstoll, Erbdrum, Erbteuse, Erbfluss, Erbschacht, det samma somHufvudstoll, Hufvuddrum, Hufvuddjup, Hufvudschacht o.s.v.

Erg, Kopparerg. Om skilnaden emellan den bekanta kopparergen och spanskgröna, se ordet Spanskgröna.

Erlingerblått är en färg, som har til grundämne järnkalk, förenad med et fint bränbart ämne och et flygtigt alkali, likasom berlinerblått, men af mindre hög, eller mera mörkblå färg. Den göres på det sättet at en del rent skorstenssot (fuligo splendens) blandas med 3 delar torkad och raffinerade alicanter-soda, eller ock alkali tartari, samt smältes med hastig hetta uti digel til en grötig massa, som glödhet slås uti rent vatten, ungefär af lika vigt med den sammansmälte massan. Däraf blifver då en grönaktig lut, som slås til en annan lut, bestående af uplöst järnvitriol, 3 delar, och 4 delar alun med så mycket vatten, som behöfves til dessa salters uplösning utan varma. Blandningen arbetas väl tilsammans med ösning ifrån det ena kärlet i det andra. Härvid fälles då järnkalken utur vitriolen, i förening med alunjorden, med blå färg, som kan förhöjas med några droppar saltsyra, om den skulle skela i gult eller grönt. Se Järnets Historia s. 715.
Denne processen lyckas bäst, efter Herr SCHEELES påfinning, om uti den grötiga alkaliska massan, under smältningen, nedstickas någre bitar salmiak, så framt sotet ej skulle hålla tilräckeligit alkali volatile.

Erythrophtalmus kallas en onyx, som liknar et öga, med rödfärgad rand omkring. Se WALL. Syst. Min. T.I. s. 277.

Eschel kallas vid Schmalz-tilverkningen af kobolt den finaste ljusblå schmalzen, som sist sätter sig vid slamningen, och hvaraf en del sorteras och säljes, men den blekaste sorten ingår åter uti schmalz-smältningen at omsmältas. Om Eschels sortering se Schmalz.

Etsa, eller Etsning, är en art af gravering, då ritade figurer på ytan af järn eller koppar med mineraliska syror, eller etsvatten, utfrätas och graveras. Til den ändan måste metallen först vara öfverstruken med någon art af fernissa, vaxcomposition, eller så kallad Etsgrund, som ej angripes af etsvattnet och hvaruti ritningarne kunna göras med en stålstift, eller radérnål, så at då metallen med etsvattnet öfverhöljes, sker ingrafningen endast uti ritningen. Huru etsning, betning och damaschritning på järn tilgår, ses af Järnets Historias. 810 och 817. Om etsning och gravering på kopparplåtar, til aftryckning, kan läsas en 1772 tryckt afhandling, kallad: Die Kunst in Kupfer zu stechen.

Etsvatten kallas det skarpa och på metaller frätande vatten, hvarmed etsning förrättas. Huru det på flera sätt tilredes, til nyttjande för järn och stål, ses afJärnets Historia, s. 814, 817 o.f. För etsning på koppar brukas allenast försvagadt, eller med vatten utspädt skedvatten.

Evalvation vid mynt, se Valvation.

Extra platt kallas det stångjärn, som smides til 8 alnars längd, 1 ½ tum bredt och 3/8 tum tjockt. Se Stångjärn.

Fabrique. Därmed borde väl egenteligen, i anseende til ordets härkomst af Faber, ej menas något annat än en samling af arbetare, som vid hvarjehanda inrättningar och til mångfaldiga behofver förädla järn, stål och andra metaller på fabriksvis ur hand och i hand, som det säges, eller så at et och samma arbete går igenom flera händer, innan det blifver färdigt; men i allmänhet förstås med detta namnet alla slags inrättningar, där rå ämnen af alla tre naturens riken förädlas.
Om metallfabriquer, eller metallernes användande til mångfaldiga behof, ses et kort sammandrag, jemte förteckning på de flesta Auctorer, som afhandladt detta ämne, uti Herr LAMPRECHTS år 1787 utkomne Technologie, sid. 328-364; samt under de i alphabetisk ordning här uptagne metallers och tilverkningars särskilta namn.

Factorie, eller Gevärs-Factorie. Därmed förstås en fabrique, eller en samling af sådane inrättningar och arbetare, där skjutgevär för krigsfolk och jägare på fabriksvis tilverkas, dels för hand och dels med tilhjelp af åtskilliga vattuverk och faciliterande machiner, hvartil förnemligast hörer: Rörplåtshammare, som smider ämnen til piporne: Vällhammare, hvarunder piporne vällas: Bårverk, hvaruti kulloppet utbårras; Slipverk, hvarvid piporne grofslipas utanpå; Tågverk, hvaruti piporne med tågfilar dragas invändigt: Beredningsverk, hvarmedels piporne jämnfilas, eller uti machin dragas ut utvändigt: Sänkverk för alla tilhörigheters smidning uti gevärslås samt för laddstockar och bajonetter. Se dessa särskilta ord. Utom dess höra til en sådan inrättning smeder och handtverkare, som hvar och en för hand gör särskilta härtil hörande arbeten, såsom pipvällare, slipare, bårare, tågare, beredare, stockmakare, munderareoch ornamentssnidare, låssmeder, pistolsmeder m.fl. oberäknadt factor, rustmästare och ålderman.
Svenska gevärs-factorierne tilhöra nu mera private ägare, men stå under Kongl. Krigs-Collegii öfverinseende.

Fahl kallas den ihåliga ändan, eller hylsan, på hvarjehanda järnredskap, som brukas vid smältverken, hvaruti träskaft kan insättas, såsom på lutor, skyfflar, sinderkrokar, forkar m.m.

Fahlerz är en grå blyfärgad kopparmalm, som gemenligen består til större delen af koppar, mineraliserad med svafvel, och innehåller merendels litet silfver. Tyska ordet Fahl betyder egenteligen mörk, eller mörkgrå, och tages uti stridig mening emot ljusgrå. Både koppar och silfver med svafvel sammansmält ger en sådan blyfärg.
Häraf upkommer således:
a) Kopparglas, då kopparen är mineraliserad med svafvel allena.
b) Kopparfahlerz, eller grå kopparmalm, som innehåller koppar, arsenik, svafvel och litet järn, utan någon betydande silfverhalt. Se Kopparmalm.
c) Silfverfahlerz, som jemte koppar, arsenik och svafvel, innehåller 18 a 24 lod silfver på centnern, och stundom något antimonium samt tilfälligtvis äfven järn. Sådan antimonialisk fahlerz finnes här i riket på Dalsland uti Nötö grufva och vid Freyberg uti Bränder-revier, hvarest den ofta är så rik på antimonium at den smälter vid ljuslåga. - Vid Kapnik uti Siebenburgen sitter den insprängd uti åtskilliga gångar af röd fältspat, eller stundom hvit qvarts, och har blifvit därstädes funnen crystalliserad uti tresidiga pyramider. Se Hr. HofR. VON BORNS Bref til Hr. FERBER s. 151 o.f. samt dess Lithophylacium, 1 Del. s. 82 och Herr FERBERS Min. Gesch. versch. Länd. s. 91. Antimoniihalten röjer sig genom det röda pulver, som denne fahlerz gifver, då han rifves med stål, och ännu bättre uti smältning, i det silfver och koppar svårligen kan skiljas därifrån, utan en särskilt præcipitations-process med järn och bly.
d) Graugülden kallas ock en art fahlerz, som består af koppar, silfver och svafvel, utan någon halt af antimonium.
Fahlerz är tämmeligen nära lik Weissgülden, men har en mörkare färg: faller ej ståltät uti brottet: är fattigare på silfver: håller ock altid koppar, men sällan eller aldrig arsenik, som är Weissgüldens följeslagare.

Faïance, eller oäkta porcellain, (Kraf- eller Krakporzellan). Detta namn tillägges egenteligen sådane med hvit glasur öfverdragne stenkäril, som äro af bättre ämne och med mera flit arbetade än vanlige krukkäril, men sämre änstenporcellain och vida sämre än äkta Porcellain. Se Stenporcellain ochPorcellain. Til ämne för faïance väljes en fin och lättarbetad lera, hvilken väl icke behöfver vara eldfast, som för de finare sten- och äkta porcellainer är nödvändigt, men bör ändå vara af den art, som uti en medelmåttig glödgningshetta bränner sig väl hård, med finkornigt matt brott samt med en blek halmgul, eller något när hvit färg; och som detta godset skall vara bättre än krukmakeri-arbete, så göres ock mera kostnad med lerets renande, genom slamning med vatten, ifrån medföljande främmande ämnen af grof sand, kieskorn, kalkgrus och annan smuts. At än mera förbättra sådan lera, plägar ock vid några fabriquer inblandas fint mjöl, antingen af specksten, fransk gips, eller ock cölnisk piplera, för at erhålla någon mera fasthet uti bränningen. Andre påstå at en liten inblandning af benaska skall bidraga til faïancens styrka och dess förmåga at utan sprickor tåla hastiga ombyten af varma och köld.
Faïancen arbetas på skifva, lika som krukkäril, eller ock tryckes den uti formor med uphöjde zirater. Den måste undergå tvenne bränningar, och första gången sådan som den kommer ifrån verkstaden efter en långsam torkning, antingen insatt uti stora cylindrar, eller capsuler, af eldfast lera; eller ock ensamt uti krukmakare-ugn för öpen vedflamma. Efter denna första bränningen neddoppas, eller öfvergjutas kärlen med glasurvälling. Därtil brukas olika compositioner, såsom, til exempel, en sammansatt glasmassa af mönja och kiselmjöl lika, eller 100 delar af hvardera, tennaska 20 och glasgalla 20 til 25 delar. Denna massa rifves, eller males, ganska fin, så at den vid upgrumling i vatten utgör bemälte glasurvälling. Sedan den intorkat, målas därpå, om så behagas, med hvarjehanda eldhärdiga färgor af metalliska kalker. Se Emaille. Därefter komer kärlen at undergå den andra bränningen, äfven uti tjenliga capsuler, som insättas uti härtil inrättade faïance-ugnar, med tvenne eller flera afdelningar, på bottnar med många hål, hvarigenom flamman af ved, stenkol eller bräntorf, ifrån det understa eldrummet ingår och gifver så stark hetta, at glasuren smälter med en glansk yta och krithvit betäckning.
Egenskapen af en god faïance består egenteligen däruti: at den är ganska hvit, fast och klingande: at den utan rämna tål en varm och hastigt påkommande vätska: at glasuren är utan små hål och bläddror: at den ej tager fina rämnor, eller afspringer under nyttjandet, samt är med vackra färgor målad. Sådant har det gamla Holländska Delfter så kallade oäkta porcellain varit, och vid våra svenska bekanta porcellains-fabriquer uti Stockholm göres det äfven ganska vackert, hvartil en tjenlig mergelartad rödlätt lera finnes vid Upsala.
Någre påstå at faïance fått sitt namn af staden Faenza uti Kyrkostaten och Italien, men Fransoserne härleda det ifrån staden Fayence uti Provence. På begge ställen gifvas stora fabriquer af denna vara.
Uti 11:te stycket af CRELLS Chemische Annalen för år 1784, s. 401, finnas 61 försök gjorde på blandningar med hvit lera och åtskilliga tilsatser för faïance, af hvilka det 23:dje, som består af 4 delar hvit lera med 1 del gips, litet fuktadt med sal ammoniacum fixum, tyckes uti bränningen hafva gifvit det fastaste käril.

Fall är et ord, som tages i åtskilliga bemärkelser, såsom 1:o kallas visse uti eller utom gångarne varande sträckningar af malm Fall, eller Faller. SeMalmfall. 2:o. kallas visse parallele klyfter, som falla til gången, med gången, eller genom gången, Faller. Desse faller hafva ofta betydande verkan på gångarne, som af dem antingen förädlas, förtryckas, kastas, eller fördrummas; hvarföre sådane faller delas i ädle och oädle. 3:o. betyda Faller vissa gångar, som af andra öfverskärande förädlas, såsom fallerne i Kungsberg. Se Gångar. 4:o heter et ras, eller nederstulpit berg, jord, eller malm, Fall, Bergfall, Jordfall.

Fallande kallas en gångs stupning. Se orden Stupning och Gångar.
Fallande och stigande kallas ock et bergs, en orts, stolls eller sänkningsbottens höjande, eller sänkande.

Fallart kallas vid Kungsbergs silfvergrufvor en gångart af tungspat, som medförer fyndighet af ädla Geschicher. Se Gångart.

Falsa kallas flere metallplåtars, eller blecks, sammanfogande på det sättet, at kanterne vikas öfver hvarandra så som det af plåt- och kopparslagare brukas vid taktäckning och åtskillige kärils fabricerande. Den på sådant sätt gjorde sammanfogningen kallas då Fals. Förtente bleck sammanfogas utan fals, allenast med lödning

Famn är väl vid grufvemätningar et längdemått af lika storlek, som eljest i allmänna levernet brukas; men med den skilnad, i anseende til indelningen, at vid grufvor räknas allenast famnar, qvarter och geometriska tum i stället för alnar och fot.
En svensk famn svarar ungefär emot Lachter, som brukas vid tyska bergverken och är efter orterne något olika. Vid Freyberg håller en Lachter 3 ½ Freyberger aln, eller 80 Rhenländska tum, och förhåller sig således til svenska famen som 80 til 72. Den indelas därstädes uti 8 delar och hvar 8:del uti 10 tum, hvar tum uti 10 Peinen och var peine uti 10 secunder. Lachter utmärkas vid beskrifningar med 0, 8:delar med I; tum med II, Peinen med III och secunder med IIII.
Med famnar räknas ock ved til grufvor och kolningar. Med en famn kolved förstås vanligen en cubic-famn, eller 3 alnar i längd, högd och bredd, som vid skogsvärdeingar räknas at per medium gifva 18 tunnor kol. En famn grufveved, som nyttjas vid tilmakningar uti Falun och flerestädes, räknas väl också til 3 alnar uti högd och bredd, men veden är då icke mer än 5 qvarter lång. Uti bergslagerne åter bör en famn vara 3 ¼ aln i högd, bredd och längd, som i allmänhet Skogsfamn kallas. Se Kongl. Maj:ts Kolmandat af år 1649. §. 11. Uti Kongl. Maj:ts Förordning om Vedcontoiret uti Falun af samma år §. 16. stadgas at et Stafrum, eller en Stak-lödja, skall vara 3 alnar i högd och bredd, men veden allenast huggas en god aln lång.

Fant betyder vanligen vid kolning en liten eftermila, hvilken göres mäst af stora öfverblifne brandar ifrån en mila, som ej gådt väl.

Farter (Fahrten) kallas de stenar, som brukas til grufvors befarande och äro af tvenne slag, nemligen: 1:o Stockstege, hvars Stegträd (Farhtschenkel) äro gjorda af långa stockar, och har sådane fotsteg, eller, som de kallas, Spresslor (Sprossen, Fahrtsprossen), som äro en tvärhand brede, dock något bredare midtuppå, hvarest de mäst nötas, och 1 ½ tum tjocke. At hålla stegträden tilsammans, sättes igenom dem et järn, hvilket får namn af Stegjärn. 2:o.Spresselstege, hvars träd äro gjorde af hela i fyrkant huggne spiror och spretslorne något mindre än de förre. 3:o. Pinnstegar, hvilkas stegträd äro af klufne spiror och i stället för spresslor göras med runda pinnar.
Huru farter uti grufvor böra med försiktighet och tilförlåtelig styrka ankäggas, til anfartens beqvämlighet och olyckers förekommande, samt at vid hvarje 3:dje, eller 4:de famns djup, bör vara en hvilbina, eller skulle m.m., därom har Kongl. Bergs-Collegium låtit allmänneligen tilsäga alla grufveägare genom Circulaire-bref til Bergmästarne under den 22 Octorber 1762.
Farthakar (Fahthacken), Fatthakar, äro järnhakar, hvarmed stegarne, eller farterne, i grufvor hopfästas, då ej tilfälle gifves at sätta dem på berget, eller på bijn. Se Fälthakar.
Fart-Haspar (Fahrthaspen) äro halfva klammer, hvarmed farterne befästas. Se Klammer.
Vid Freyberg och flerestädes räknas schachters djup efer så och så många Farter, eller steglängder. En fart är egenteligen 24 Leipziger fot, eller 3 3/7 Freybergska lachter, eller ock räknas 3 farter utgöra 10 lachter.

Fat tages vid bergverken uti åtskillig bemärkelse, såsom:
1:o. Förstås vid malmvaskning med Fat de fyrkantige sumpar, eller ock laggade kar, hvaruti malmsligen, som fastnar på dukarne, eller planerne, under vaskningen, afsköljes och samlas. För tvenne planhärdar äro gementligen trenne mellanstående fat, hvilka få särskilta namn efter godsets olika godhet, som däruti samlas, eller efter dukarnes belägenhet på planhärdarne. Således kallas den sumpen Öfverfat (Oberfass), hvaruti den öfra duken, som innehåller rikaste godset, afsköljes; mellanfat heter den sumpen, hvaruti mellanduken med något sämre slig afsköljes, och det tredje får namn af underfat, hvaruti den nedre duken afsköljes och deponerar den sämsta sligen. Det andra fatet får äfven namn af mellanfat och det tredje sump. Stundom nyttjas ock allenastöfverfat och underfat. Se Vaskning.
2:o. Fat, Fyllfat, eller Kimfat, (Füll- eller Schienfass) är en art af tråg, som göres hälst af små bukige tunnkimbar, hvilka med tvenne krokige narar sammanspikas. De brukas så väl vid grufvor, at därmed bära småmalm, sten, grus, eller grussylta, hvilket med fyllhammaren karas på, som ock vid smälthyttor, särdeles vid silfver- och kopparverk, at därmed bära malmen på ugnar, eller rostar, tillika med kol, stybbe, sylta och slagger m.m. SeGrufveredskap.
3:o. Fat vid Alunverken är en stor laggad tunna, något conisk, eller smalare nedemot bottnen, omgifven med fyra hårdt pådrifne järnband och af lika innehåll med raffinerpannan (se Raffinerpanna). Uti detta fat, som står uti en tät timrad sump, släppes genom en ränna den under kokning uti vatten upsmälte rå alun, eller Saffian, ifrån raffinerpannan och står däruti några dygn, til dess alun anskutit, eller stelnat til en klimp, som är lika stor med alunfatet. Järnbanden slås då utaf och kimbarne borttagas, då alunklimpen står helt klar ensam. Ned vid bottnen hugges då et hål genom den klara alunpelaren, at det midtuti ännu qvicka varande vattnet, som Fatvatten kallas, får utrinna uti sumpen och därifrån genom en pipstock uti en därinvid varande djupare sump, som Fatvattensbrunn kallas, hvarifrån det sedan, efter behof, uti alunpannan updrages, at ibland annan lut omkokas. Et sådant alunfat innehåller gemenligen 23 skeppund alun stapelstadsvigt, utom den understa bottnen, som är gemenligen oren alun och måste förvaras til en annan raffinering.
4:o. Fat Osmund kallas en viss vigt af osmondsjärn, som innehåller 20 lispund victualie-vigt. Se Osmund.
Fata på malm betyder at med luta draga malmen på kimfatet, för at bära den ifrån et ställe til et annat, såsom uppå ugnen m.m.

Fatbänk är den breda mellanbalken emellan 2:ne fatsumpar.

Fatescera säges i synnerhet om vissa salter, som straxt efter crystallisation äro klara, men uti luften under torkning blifva hvita och oklara, såsom rå alun, eller saffian, borax m.fl., eller ock falla aldeles sönder til et mjöl, såsom alkali minerale, sal perlatus m.fl. Bergarter och malmer, som färändra sin färg och yta eller falla söner uti luften, sägas vittra, eller efflorescera, såsom hvarjehanda vitrioliska kieser, gula kopparmalmer, någre grynige svarta järnmalmer, alunskiffer, åtskillige stenhärdade leror m.fl. Se ordet Vittra.

Fatsten (Schüsselstein) är en art fa basaltpelare uti Blankenburg, som kan afbrytas uti tunna skifvor, den ena ömsom convex och den andra concav, hvilken senare af fattigt folk brukas til fat för sämre behof.

Fatstål är hos oss det samma som Bunkstål, eller bränstål, som lägges uti laggade bunkar; men uti Tyskland, omkring Solingen och flerestädes, förstås därmed garfvadt smältstål, härdadt och afslagit uti små stumpar samt inpackadt uti höga och smala laggade fat, eller tunnor, som vid Turach i Stevermark Lägel kallas och innehålla 125 skålpund af det bekanta brescianerstålet samt utgöra en half Saum. Detta stål försändes vanligen med åsnor, eller hästar, öfver höga berg, då en läget lägges på hvar sida om hästen och det utgör då en hel Saum.

Fatvatten är den raffinerade svagare alunluten, eller muttervattnet, som ej kommit til crystallisation uti alunfatet.

Fatvattensbrunn är den sump, hvaruti fatvattnet vid alunverken samlas at uti alunpannan å nyo updragas och omkokas.

Fausperre kallas af vallonsmederne blåsväggen i härden, eller den som är midtemot forman.

Fayance, Se Faïance.

Federerz kallas egenteligen en silfverhaltig antimonii-malm, eller antimonium plumosum, som uti drushål anskjuter uti hårlika uddar, eller fjun, merendels af svart eller rödbrun färg, sittande uti qvartsdruser, ganska lös, så at den vid minsta åtkomst förstöres; håller gemenligen ej öfver 4 til 8 lod silfver på centnern, som dock är tilfälligt ute de medföljande antimonialiska arter. Den förefaller af detta utseende uti Freybergiska silfvergrufvorne; och vid refaller af detta utseende uti Freybergiska silfvergrufvorne; och vid Schemniz i Ungern, utiAlt Antoni de Padua Stoll, brytes en grå federerz uti runda stjernlika fläckar, instänkte uti en hvit qvarts, som utgör en mägtig gång, i stället för at Sachsisk grå federerz är sammansatt af hårliga crystaller. - Om den qvarts, hvaruti nyssnämde Schemnizer federerz sitter, slipas och poleras, synas de antimonialiske stjernor aldrabäst tillika med däruti instänkt gedieget silfver. Denne arten kan ej skiljas ifrån qvartsen annorlunda, än genom bokning och vaskning.
Hvit Federerz, som förr ej blifvit sedd, har blifvit funnen uti Alt Aller beiligen Grufva vid Hodriz i neder-Ungern. Den består af hvita crystaller, som likna hvit crystallinisk hornerz och träffas liggande på qvarts, tillika med atlaserz och eisenbräune, samt berättas hålla inemot 100 lod silfver på centnern, som ej kan vara omöjligt, då gedieget däruti tillika finnes. Se HofR. VON BORNS Bref til Hr. FERBER s. 219 och Hr. FERBERS Abhandl. über die Geb. und Bergw. in Ungarn s. 54.

Feistlar, Se Bårrhammare.

Felt, Feltort, Feltspat, Se Fält, Fältort, Fältspat.

Femteeldsjärn, Se Hytteredskap.

Ferretum är det samma som æs ustum och förfärdigas på samma sätt, i det tunna kopparbleck stratificeras antingen med svafvel, eller med blå vitriol, och brännas genom cementationshetta til en kalk eller slagg, som sedan nyttjas til gröna glasflusser, eller emailler, eller ock til opaka röda glasflusser, alt efter som olika tilsatser och smältningsgrader härvid nyttjas. Se ANTON. NERISGlasmacherkunst, med KUNCKELS noter, s. 16, 17 och 249. Är således ej annat än kopparglödspån, eller cinder, som fås hos kopparslagare, och kan vara dels röd och dels svart. Har fordom kommit ifrån Spanien under namn afFerretum Hispanicum; men samlas nu mera hos alla kopparslagare af det som affaller vid den upglödgade kopparens afsläckning, samt köpes af krukmakare och til porcellainsbruken. Af japanska kopparen får denne glödspån en högröd färg.

Ferrum phosphoratum, Se Siderum.

Fet malm är det samma som rik malm. Vid Dannemora kallas den mörkgrå ståltäta järnmalmen således.
Fet heter ock sådan qvarts, som har glatt och glänsande yta, likasom den med olja vore öfverstruken, då den räknas ibland milda och malmförande arter och ofta utgör guldets gångart. Jämnför orden Förädling, Gångart och Guld.

Se Vaskning.

Fetslig, Se Vaskning.

Figurater, Bildstenar, Stengyckel, Lapides Heteromorphi, Lithotomi, Lusus naturæ, kallas de stenar af kalk, kisel eller flinta, som af en händelse erhållit någon viss skapnad, figur eller målning, liknande andra bekanta organiska kroppar af växt- och djurriket, utan at däraf vara någre petrificater.
Åtskillige Lithographi, såsom KIRCHER, KUNDMAN, SCHEUCHZER, hafva roat sig med många förändringars upräknande; och finnas de i synnerhet classificerade uti WALLERII Syst. Min. Vol. II. s. 599-604.
Målade stenar, Lithomorphi, äro de stenar, som medelst någon uti sina sprickor, eller lossnor, inträngd merendels järnhaltig vätska, formeradt uti ytorne hvarjehanda figurer af träd, örter, rudera, eller ock liknelser af lefvande djur och deras delar, eller af bokstäfver, fästningar, sol, måne och stjernor, med mera. Härtil höra i synnerhet arter af Florentinermarmor och hvarjehanda mångfärgade agater, hvarpå målningarne likväl ofta underhjelpas och förfalskas af konstnärer och än mer af en god inbildningsgåfva.
Bildstenar, Lithoglyphi, äro de som til utvärtes form och skapnad likna hela djur, eller vissa af deras delar, maskar, ormhufvuden, insecter, frukter, frön och kärnor m.m. Hit höra oräkneliga många skapnader af Stalactiter, Carpolithi, Ætiter, Melo montis Carmel, Geodes, Confetto di Tivoli, Thorviggar, Badnerwürffel samt de så kallade Stenjättar, som stå på Gottland, bestående af höga kalkstenspelare, liknande rudera af stora byggnader.

Filstål kallas det renaste och hårdaste stål, som med förmån kan nyttjas til filar. Bränstål af bästa Dannemora järn har funnits vara det aldrabästa til styrka och hårdhet, men för finare urmakarefilar anses gjutstålet för det yppersta.

Finering, eller finbränning, (Feinbrennen) kallas egenteligen vid silfververken den omsmältning och drifning, som blicksilfret måste undergå, innan det kan blifva fullkomligen smidigt och i det närmaste bringas til bergfint, eller 16lödigt, emedan det uti första drifningen icke kan komma högre än til 15lödigt.
Fineringen tilgår merendels på lika sätt som drifningen, men på en mycket mindre teft, som formeras af den vid drifning nämde blandaskan, antingen uti en järnring, eller uti en liten murad rund grop af 3 a 4 tums djup och 3 ½ a 4 qvarters diameter, uti en därtil bygd spis, hvarunder et hvalf är slagit, som håller grunden torr. Askan instampas, litet fuktad, och en rundad grop utskäres däruti med Spårstickan, eller et ovalt och litet kupigt järnbleck, skafves slät med en halfrund trädspån och jämnas med et litet klot af metall, så at bottnen blifver något flat och teftbräddarne et par tum högre än spisärilen, hvarefter den öfverströs med et par näfvar benaska, som fästes med klotets rullning däröfver. Til 30 a 40 marker silfvers finering slås teften 1 ½ qvarter i diameter och goda 2 tum djup; men större vid mera silfvers finering. Därefter täckes teften med en guten rund järnhäll, Finerplåt kallad, som är et qvarter större i diameter än teften och lägges på trenne halfva tegelstenar, 3 tum högt öfver teftens bräddar. Rundtomkring finerplåten, och på en tums distance ifrån dess kant, uplägges af enkom därtil slagit krokigt tegel, helt glest, en liten rund mur, som formerar en sort vindtugn, 3 ½ qvarter hög, hvilken vid bottnen får tre öpningar til silfrets inläggning och småveds instickande. Denne ugn, eller så kallade Kur, fylles då med valda, stora och rena kol, hvarmed den också under hela arbetet hålles rågad; och sedan kolen blifvit itände samt tillika med finerplåten och teften väl upglödgade, insättes blicksilfret, uti stycken sönderhuggit. Hettan ökas med små feta torrvedsträd, som instickas allenast intil teftranden, så at inga kol däraf falla in på teften, och då silfret visar början til smältning tilsättes litet bly, til ungefär 1/20:del af silfrets vigt, hvilket snart befordrar smältningen, hvarefter silftret med blyet börjar drifva. Detta visar sig genom en däröfver stående tunn dimma, eller rök af blyet, hvilket då begynner förslaggas til et tunnt glas, som insupes uti teften och medtager den uti silfret ännu varande oart. En jämn blandning underhjelpes i början genom varsam omrörning med en upglödgad rörhake så länge, at silfret får en ren och blank yta, som med en liten kara försiktigt befrias ifrån infallande kol och smålk, til dess silfret emot slutet står som den klaraste spegel och uphördt at drifva, hvilket är et märke til fulkomlig finhet. Kolen få då af sig sjelfva nedbrinna, men torrvedsflamman underhålles ännu uti öpningarne, til dess silfret börjar kallna, som visar sig långsamt med et matt öfverdrag och med många små upskjutande spiror och stundom med en liten sprutning samt med fina silfverkorns utkastande på teften, somSilfverstank kallas.
När silfvertackan väl stelnat, uttages den och uplägges på trenne tegelstenar, med blanka ytan nedvänd, då vatten småningom påöses, til dess silfret kallnat, hvilket sedan med en messings kratsborste ränsas ifrån den starkt vidhäftande askan af teften. Därefter uthugges ungefär ¼:dels lod på öfra och lika mycket på undra sidan, hvarpå sedan finprof göres. Dess finhet plägar då gemenligen vara ifrån 15 lod 15 ½ grän til 15 lod 16 grän, men sällan däröfver. Afgången på blicksilfret är således härvid 1 lod på marken, eller litet däröfver.
På sådant sätt, eller under muffel, som det kallas, förrättas fineringen vid Sala och äfven på Harz, men på andra orter, såsom vid Kungsberg uti Norige, fineras silfret för bläster på öpen Test, som gemenligen inslås uti en stor järnring och insättes uti en därtil inrättad äsja samt upeldas med kol och fet furuved. Härpå upsättes blicksilfret och, när det nedsmält, bortränsas alla infallne kol och eldas därinvid med torra vedträd, hvaraf flamman drifves på silfret med en pust, som får sin rörelse medelst en så kallad gunga, eller med handkraft, och tilgår för öfrigit med drifning och blickning, som redan förmält är, harom vidare kan utförligt ses SCHLÜTERS Probierbuch s. 114 o.f., hvarest än flere föga skiljaktige finerings-methoder finnas anförde. Där blicksilfret ännu innehåller et lod, eller litet mer bly på marken, kan det uti finering bringas til drifning, utan någon vidare tilsats af bly, så framt det icke tillika är kopparhaltigt, då tilsatsen af bly är nödvändig.
Grunderne til fineringen, äfven som flera sätt at på smältningsvägen finera silfver uti smärre partier med tilsatser af åtskilliga flusser, såsom saltpetter, borax, glasgalla, pottaska, eller ock med hepar sulphuris, då silfret af flera oädla metaller kan vara blandadt, ses af Herr BergsR. VON ENGESTRÖMSLaborat. Chymic. 3:dje stycket, s. 61 o.f.
Uti mera vidsträckt begrepp kan väl under finering förstås flere olika sätt at rena metallerne ifrån oarter och främmande ämnen, såsom: at finera guldet på torra vägen, medelst gjutning genom antimonium och cementering; eller på våta vägen, genom uplösning och fällning; at finera silfver antingen på smältningsvägen, som nu sagt är, eller genom uplösning och fällning: at rena kopparen genom segring och garning samt järnet genom omsmältning och smidning m.m.; men sådane fineringsmethoder komma egenteligen under namn af Skedning, Garning, Hammarsmide och Färska m.m., äfven som vid hvarje metall särskilt, at förklaras.

Finerkur kallas den runda vindtugn, som vid silfverfineringen formeras, medelst löst uplagde och uti krokig skapnad slagne tegelstenar, til kolens innehållande omkring och öfver finerteften.

Finerplåt kallas vid silfvers finerande på teft en rund tackjärnshäll, hvarmed teften betäckes ifrån infallande kol.

Finerteft är en af ben- eller träaska, eller af begge tillika, uti en rund murning eller stark järnring inslagen härd, med en efter et cirkelsegment gjord urhålkning, hvaruti silfver renas ifrån bly och främmande förbränliga metaller. SeFinering.

Finprof kallas de prof, som göras på metallerne at finna deras renhet, eller til huru stor mängd en metall kan vara med någon annan inblandad. Sådane finprof anställas af därtil förordnade proberare, antingen at undersöka halten af de ädlare metaller, som nyttjas til vissa arbeten, eller mynt, eller som komma ifrån stora smältverken. Guldet proberas, sedan det på capell är skildt ifrån förbränliga metaller, merendels genom qvartering med renaste silfver och vidare afsöndring därifrån medelst skedvatten. Se Qvartering.
Silfret försökes med afdrifning på capell. Se Silfverprof och Drifning. Kopparen renas och försökes genom Garprof. Se detta ord. De mycket förbränlige metallerne, såsom tenn, bly, vismut, zink m.fl. kunna, i anseende til deras hastiga förbränning och envisa förening, sällan proberas med någon säkerhet, hvarken på smältnings- eller uplösningsvägen, och måste således deras specifica tyngd tagas til skiljesman, jämte arithmetisk uträkning. Den metallen dömmes då vara ren, som befinnes under en viss yta äga en honom tilkommande tyngd.

Finsmide kallas alt sådant järn- och stålarbete, som uti handel och vandel ej kan anses för färdigt och gångbart, förrän det efter smidning undergått någon förbättring medelst fil- eller slipning samt därmedelst erhållit en blank yta, antingen för hand eller med tjenliga slipmachiner och polerverk; til skilnad ifrånSvartsmide, som kan göras färdigt ensamt för vatten- eller ock handhammare med föga eller ingen tilhjelp af fil, eller slipning. Finsmidet hörer egenteligen under Kongl. Commerce-Collegii tilsyn och är til denna handteringens befordrande en särskilt manufactur-Directeur förordnad.

Finstank, eller Silfverstank, kallas de fina korn, som silfret kastar ifrån sig på finerteften, då det är fulldrifvit och något hastigt afkyles. Se Finering.

Firstenarbete, Se Fürstenarbete.

Fiskskiffer kallas en mergelartad skiffer, som emellan dess lager visar intryck af fiskars benrangel, antingen hel och hållna, eller ock allenast vissa delar däraf, såsom: gel, fenor, ryggrad eller stjert m.m. Sådane intryck finnas ock både uti kalk- och alunskiffer. Den Mansfeldiske svarta skiffern är i synnerhet därföre bekant. Uti Herr Berghauptman WELTHEIMS förträffeliga mineralsamling har uti svart skiffer funnits et petrificeradt benrangel af en storfisk af 6 fots längd, ganska tydelig. Dess refben hafva varit af svafvelkies öfveralt igenomträngde. Se CRELLS Auswahl der neuesten Entdeckungen in der Chemie, 2 band, s. 264.

Fissel är en nödfalls vattupump, som stundom brukas vid Dannemora järngrufvor och göres på det sättet at, i stället för pumpämbare, slås allenast tvärt för ändan på pumpstången en tjock rund läderlapp, som är något större än hålet i pumpstocken och gör samma gagn som pumpämbare, men är ej lika varaktig.

Fjell. Därmed förstås egenteligen här i riket sådane berg, som upstiga til den högd, at ingen ört eller intet träd därpå längre än til en viss högd kan växa, och hvars högsta toppar gemenligen äro med en ständig snö eller is betäckte, som under ordet Berg redan är anmärkt. Därvid nämnes äfven at Åreskut-fjellets högd har blifvit ansedd vara 6640 fot, eller 3320 alnar öfver hafsytan; men af Herr J. TÖRNSTRÖMS anstälde granskning, som sedermera blifvit införd i Kongl. Vet. Acad. Handl. för år 1787, s. 226 och följ: om Norska Fjellryggens högd öfver hafvet, finnes at Årskutefjellets högsta topp, efter nogaste jämnförde mätningar, stiger til 2040 alnar, och det ännu högre Sylfjellets spets til 2712 alnar öfver Storsjöns vattuyta, samt at denne sjöns vattubryne räknas, efter afmätte forssar och med möjeligaste noggranhet skattade vattudrag, til 614 alnar öfver Östersjön. Således stiger Åreskute fjelltopp til 2654 och Syltoppen til 3326 svenska alnar öfver hafsbrynet. Herr TÖRNSTRÖM har ock anmärkt, at ingen växande skog finnes på Åreskutan högre än til 110 alnar, ifrån Storsjön räknadt, och at den öfriga toppen til 940 alnars högd är obeväxt och ofta snötäckt. Jämnför vidare ordet Berg.
Om Fjell vid masugnar se Glimmer.

Fjellspat, Se Spat.

Fjellsten kallas af några den allmännaste bergart, som utgör våra svenska fjellstötar. Den är i synnerhet en grof skimmerblandad sandsten af många förändringar, eller ock en så kallad breccia saxosa, bestående af röd fältspat, qvarts och skimmer. Se Berg.

Fjerdeeldsjärn, Se Hytteredskap.

Fjerdepart kallas vanligen en grufvelott vid stora Kopparberget, eller Falun, utaf hvilka 16 innebegripas under en parnummer, och emedan parnumrorne äro til antalet 75, utgöra de inalles 1200 fjerdeparter, eller grufvedelar.
Vid nya Kopparberget däremot, som är indelt uti 26 par, eller 104 fjerdeparter, räknas allenast 4 fjerdeparter på hvarje par.

Fjerding, eller Helfjerding, betecknade i äldre tider vid Falun 4 fjerdeparter, eller ¼:dels parnummer; och med Halffjerding menades två fjerdeparter. Se GRAVES Acad. Afhandl. om malmens fördelning vid stora Kopparberget, s. 2. En fjerding svarar således emot en lika stor grufvedel, som vid Tyska bergverken ein Kux kallas.

Fjor di persico, Se Marmor, N:o 21.

Fjäderalun, Alumen plumosum, betyder väl egenteligen en gediegen alun, som utvittrar af alunmalmer i strålig, eller ull-lik form, hvarom ses under Alun; men af likhet med sådan aluns figur hafva åtskillige stenarter äfven fått namn af Alumen plumosum. Således heta både gips och skörl hos några AuctorerAlumen plumosum, när deras skapnad är strålig, eller fintrådig; men i synnerhet kallas den amiant eller berglin Fjäderalun, som har ull-lik textur och på tyska är känd under namn af Federweiss. Se WALLER. Syst. Min. T.I. s. 161, 322 och 397.
Uti Tyskland vid Turach uti Ober-Steyermark brytes en grå eldfast sten uti stora hällar, som nyttjas til ställbotten uti masugnar och Federweiss-stenkallas, bestående af en sadig asbest med skimmer uti en tälgstensblandad qvarts.

Fjäderstål kallas järntågigt garfstål, eller flere gångor garfadt och omlagtSmältstål, som äger mera seghet än hårdhet och således är tjenligit til alla grofva fjädrar för vagnar, bösslås, räfsaxar och mera dylikt. Men för finare urfjärdrar uti fickur har garfvadt bränstål af bästa ämnesjärn funnits tjenligast, såsom ägande en starkare spänstighet.

Fjäll, Se Fjell.
Fjäll vid masugnar, Se Glimmer.

Fjällspat, Se Spat.

Fjällsten, Se Fjellsten.

Flack kalla bergsmännen det som är sluttande. Således heta de gångar hos Tyskarne Flachfallende, som stupa emellan 15 och 45 grader; men medFlacher Gang förstå dem utom dess en sådan gång, som, efter tyska bergcompassen, stryker emellan kl. 9 och 12, eller emellan N. och NW. Flackt berg (Sanstes Gebirg) kallas det, som ej är brandt, utan efterhand och småningom höjer sig. Flacka schachter sägas äfven de vara, som ej äro perpendiculaire, utan följa gångens sluttning, eller donläge. Om flacka och flackfallande gångar, se Bergcompass och Gångar.

Flaga på järn, eller flagigt, kallas det stångjärn, som på ytan har uplupne hvassa järnfjäll, eller lameller, som är tecken til et illa verkadt och vällt järn, eller til vårdslös smed, som ej borthuggit sådane flagor. En del järn är ock mera benägit at gifva flagor, som genom vällning ej kunna förenas med järnet.

Flagyxa. Är en gemen huggyxa, hvilken brukas at därmed borthugga flagor på järnstången, som yppa sig under slätningen uti stångjärnssmedjor.

Flake är vid Dannemora det samma, som Hänglafve. Se detta ord.

Flamkåpa, eller Rökkåpa, kallas den skorsten, som muras af tegel, eller göres af järnbleck, öfver giman, eller mynningen vid flamugnar, och hvarigenom den genom ugnen passerade lågan med röken får upstiga. Vid tyska masugnar muras sådane flamkåpor öfver pipan til 6 a 7 alnars högd och kallas därOfenkamin, eller Oesskobel. Vid glödgugnar för plåtar, eller valsverk, muras flamkåpor antingen af tegel, eller göras de af järnplåtar.

Flamugnar kallas i allmänhet alla sådane glödg- och smältugnar, hvaruti eldningen sker med ved- eller stenkolsflamma, såsom i synnerhet en nyare sort svenska Bränstålsugnar, Plåtugnar, Valsverksugnar, Reverbererugnar, Calcinerugnar, Cupolougnar, Porcellainsugnar, Glasugnar, Drifugnar, m.fl. Hufvudsakeligaste inrättningen af dessa ugnar består däruti, at eldningen sker uti et särskilt rum och at flamman därifrån drifves genom en öpning in uti den hvälfda ugnen på det godset, som däruti inlägges at glödgas, eller smältas. Närmare förklaring öfver särskilta slags flamugnar igenfås under deras egna namn, såsom: Bränstålsugn, Glödgugn, Calcinerugn m.fl.
Eldningsveden för sådane ugnar bör i synnerhet vara ganska torr, hvarföre också därvid ofta nyttjas särskilta torkugnar för veden. Torr granved gifver väl den starkaste låga för glödgningar och glassmältning; men til åstadkommande af ännu starkare smälthetta, såsom för bränstålsugnar och äkta porcellains bränning, är löfträdsved af björk och al den förnemsta, utom stenkol, som gifva den starkaste låga.

Fleckbleck, kallas vid blecksmide de järnbleck, som finnas få felaktige af flagor, kantbrakor, eller bristande storlek, at de ej förtjena någon förtenning, utan säljas svarta til hvarjehanda plåtslagare-behof.

Flecken, eller Fleckbleck, kallas vid blecksmide de järnbleck, som finnas få felaktige af flagor, kantbrakor, eller bristande storlek, at de ej förtjena någon förtenning, utan säljas svarta til hvarjehanda plåtslagare-behof.

Flesberg kallas af stenhuggare i Wästergöthland en hård qvarts, som stundom infaller uti kalksten.

Flets, Se Flöts.

Fletsmalmer kallas förstenade järnleror, som til utseende likna skiffer samt finnas uti England, flötsvis hvar öfver annan bäddade, och brytas i synnerhet ömnigt uti Monmouthshire omkring Pontypool med förändringar uti färgen, såsom: a) Gråaktig, tung och tät, hvilken kallas Vein-ore. b) Brunaktig, ganska fin, tät och tung: kallas Roc-ore. Berömmes af knifsmeder, såsom ganska god til brynsten för fina knifvar. Alla desse fletsmalmer ligga uti ordenteliga strata, eller lager, och brukas vid Pontypools masugn samt sägas gifva det bästa och segaste järn.

Fliegenstein, eller Fliegenpulver, är en gediegen arsenik, i regulinisk form, men lös och otät: den är utanpå svartaktig och i friskt brott blyfärgad samt skiljes ej ifrån scherbenkobolt uti annat, än at denne senare är mera hård, tät och tillika skalig. Se Scherbenkobolt.
Fliegenstein har understundom blifvit funnen vid Joachimsthal i Böhmen, vid Nagyag i Siebenburgen och uti Sachsen. Se HofR. VON BORNSLithophylacium, 1 Del. s. 138.

Flinta, Pyromachus, Bössflinta, får äfven namn af kisel och är väl nära slägt med qvarts och jaspis, men har dock några egna kännemärken, såsom: at den är mera tät än qvarts och faller vid sönderslagning uti convexa och concava stycken: finnes vanligen uti rundaktiga klumpar och ömnigast hvarftals uti kritberg: är mindre skör än qvartsen: kan ock något lättare smältas til glas samt tager med tiden en vittrad skorpa på ytan. Då crystaller däruti stundom anskjuta, bestå de af qvarts. Flinta är eljest mäst bekant för sin egenskap at vara den tjenligaste til eldslagning emot stål. Den allmänna flintan är vanligen antingen svartgrå eller opak, eller gulaktig och halfklar; men blifver vid stark glödgning hvit, opak, och är då tjenlig til de klaraste glasflussers smältning. At gemen flinta innehåller något kalk ses af dess benägenhet at kunna gelatinera. Se Kongl. Vet. Acad. Handl. 1758 s. 296. Af flinta gifvas petrificerade snäckor, men ej af qvarts; och af henne härstamma den dyrbara Opalen, de lif- och mjölkfärgade Onyxer, Calcedoner och Carneoler, den mångfärgade Agaten, m.fl.

Flintglas är en sort Engelskt grönaktigt crystallglas af flinta och souda, i synnerhet tjenligit til objectivglas uti tuber och til glasögon m.m.

Flintkorn kallas i järn och stål de stundom uti illa verkad materia infallande flinthårda rå tackjärnsgryn, eller korn, hvilka förderfva filar och alt det arbete, som fordrar mycken filning.

Fliss. Gå på Fliss, Se orden Borst och Grufvebrytning.

Flist-Sten kallas en skifrig stenart, som kan vara antingen Flokalk, Sandsten,eller stenhärdad Lerskiffer.

Flittermessing är en art af messing, som tilverkas af bästa koppar, utan smältning och allenast genom cementation med zink, på det sättet at kopparen imprægneras med zinkröken, utan at smälta, beredes sedan genom hamring, på guldslagarevis, til de aldratunnaste blad, hvilka knastra och skramla vid brytning samt hafva en vacker blank yta med guldfärg. Den koppar, som härtil nyttjas, får ingalunda vara blyhaltiga malmer. Denne messing brukas til folium vid åtskilliga glasflussers infattning, äfven til ornamenter och til inblandning uti tenn, då det skall göras hårdt och klingande. Af samma ämne göres ock oäkta bokguld och tråd til falska galoner. Se vidare ordet Lionerguld. Af orgbyggare nyttjas den uti orgpipor för den darrande stämman, som heterTremolant; hvaraf händt at flittermessing också kallas Tremolante. Tyska glasblåsare bruka honom at därmed gifva glasflusser en skön blå färg, då flittermessingen först calcineras och smältes med en crystallfritta af souda och kiselmjöl.
Flittermessing är i Tyskland bekant under namn af Knittergold, Flattergold, Flinder- eller Flittergold, Zittergold, Rauschgold och Luggold. Den tilverkas mäst i Nürnberg och äfven vid Eberswalde uti Preussen af de så kalladeLuggoldschläger.
Flittersilfver heter den flittermessing, som genom kokning med tenn och vinsten blifvit hvit och blank som silfver och brukas af juvelerare til folium under hvarjehanda slipade glasflusser och stenar vid deras infattning.

Flo är det samma som Flöts. Se detta ord.

Flock. En flock kallas vid blecksmide 2:ne Buntar, då 25 Störts packas uti hvar Bunt, som på en gång läggas i säck uti varmhärden at upglödgas. SeBlecksmide.

Flodam, Ske- eller Skiebord (Gewehle) kallas den öpning på en dam, hvarigenom öfverloppsvatthnet får afrinna: heter äfven Slätdam, då den ofvanpå är bekläddd med plank och utan damluckor.

Flodlägrige Berg, Se Flötser.

Flodslemningar kallas de stenarter, som med deras läge uti vissa hvarf, strata, eller floar, samt ofta med däruti inbäddade lemningar af hafsdjur, snäckor och musslor, eller af vegetabilier, tydeligen visa at de tilkommit genom slamning, eller af det sediment, som utur upgrumladt vatten af stora öfversvämningar och floder satt sig efterhand öfver andra äldre berg, hvarom vidare ses under ordet Flötser.

Flog kallas uti Wästergöthland och vid Hunneberg därvarande höga och ofta lodräta väggar, eller branter, som formeras af trapp, hvaraf stora stenar ej sällan nedrasa öfver vägen emellan Hunne- och Hallebergen.

Flogjärn äro små järnsmulor, som uti hammarsmedshärden under färskjärnets kokning stundom upkastas af blästern och fästa sig vid forman. Vidskeppelige smeder nyttja det til fiskkrokar, som då skola vara jäfva, eller lycklige.

Florentiner-marmor, Se Marmor.

Floss är en sort tackjärn, som uti Steyermark och flerestädes blåses eller smältes af Phlintz, eller den så kallade Stålmalmen, uti små masugnar (SeFlossosen) och nyttjas egenteligen til stål. Tackjärnet utrinner med slagg och alt på en sandbädd och formeras vid hvarje utslag til en 2 a 3 alnars lång häll, som väger omkring 5 a 6 centner, och då slaggen stelnat afdrages hela skållan, hvarefter flosshällen uplyftes och föres med en vindarm ut på hyttegolfvet. Den tilverkas i synnerhet af två slag, nemligen: Hart Floss är det järnet, som i början med stark upsättning af kol emot malmen blifver grått, eller nödsatt, och kallas hårdt, i anseende därtil at det är mera nödsmält och ej benägit at färska. Det brukas ensamt til stålsmältning. Vek- eller Weich Flosskallas det tackjärnet, som blifvit hvitt och skört af starkare malmsättning emot kolen vid slutet af blåsningen. Nyttjas i synnerhet för stångjärnssmide, såsom mera lättsmält och beqvämt at vilja färska, men måste dock til den ändan först brännas, eller upglödgas uti en särskilt ugn. - Floss, eller Flosseisen, kallas detta järn i anseende därtil, at det släppes flytande utur ugnen, til skilnad ifrånStück, eller sådane järn- och stålsmältor, som uti smärre ugnar, Stückosenkallade, tilverkas. Se Styckugnar och Järnets Historia s. 586, 891, 893.
Denne ståljärns tilverkning går nog nära til detta samma, som under namn af Goss smältes uti Blauösen och brukas i Sachsen vid Läsksmide; men desse producter böra dock ej confunderas, såsom af olika malmer och på något skiljaktigt smältningssätt tilkomne. Jämnför Blauösen och Flossösen.

Flossösen äro sådane små tyska masugnar, allenast 7 a 8 alnar höga, som allmänt brukas uti Steyermark och utvändigt äro af gråsten, med en uti ägglik skapnad af hårdt inslagit ler formerad pipa, eller smältrum, hvilken innehåller til fyllnad ungefär 40 tunnor kol. Vi dessa ugnar skall vara observeradt at til hvarje centner Floss ej åtgår mera än 2 1/8 fat kol och således hälften mindre än uti Stückosen, samt ¼ mindre än til det tackjärn, som blåses i masugn. Se Hr. FERBERS Abhandl. über die Geb. und Bergw. in Ungarn s. 273 o.f.

Flota kallas en stark klots af hårdt trä, som uti bårrbänken vid gevärs-factorier flyter uti spånträfflor fram och tillbaka, och på hvilken flota börspipan fästes, då den skall bårras.
Flota, eller Tångflota, kallas ock vid tråddragerier en sådan träklots, hvarpå trådsaxen, eller tången, är fästad och löper fram och tilbaka under dragningen. Denne flote kallas ock Sal.

Flotlera kallas den lera, som drager vätska benägit til sig och därmed håller sig flytande som en tunn gröt. Uti Näsby Socken i Östergöthland, där den finnes, har den blifvit nyttjad til murning och väggklistring, eller hvitlimning. Den gäser ej med skedvatten och är af naturen med mycket fin sand inblandad samt bör därföre försökas til klinkert, eller tegelbränning, utan inblandning af sand, i synnerhet som den ej krymper, eller spricker, som annan fet lera. Se Kongl. Vet. Acad. Handl. 1757, s. 294.

Flottberg, Se Flåttsten.

Flottcinder, Se Flåttcinder.

Flottmo, Se Flåttmo.

Flottsten, Se Flåttsten.

Flugpulver (Fliegenpulwer, Fliegenstein). Därmed förstås väl af allmogen den officinale, hvita arseniken, så vida den brukas til flugors dödande; men egenteligen menas med detta namn den svarta, nativa, eller gediegna arseniken, som ibland mineralkännare är bekant under namn afScherbenkobolt. Se detta ord.

Fluss kallas vid hvarjehanda malmers smältningar alt det, som befordrar andra trög- och hårdsmälte bergarter til glasartad slagg, eller qvickare flytning. - Metaller sägas äfven vara uti Fluss, då de äro flytande.
Hos mineraloger komma eljest under namn af Flusser 1:o. De färgade bergcrystaller, som likna ädla stenar, hvilka dock, til skilnad ifrån de öfriga arter, utmärkas genom tillagt namn af den ädelsten, hvars färg de äga, såsom:Topasfluss, Beryllfluss, o.s.v. 2:o. Kallas de färgade glas som likna ädla stenar, flusser; men hafva et egit namn af Glasflusser. Se samma ord. 3:o. Förstås med ordet Flusser, eller Flussarter, flussspat och dess arter. 4:o. Uti proberkonsten kallas de tilsatser flusser, som nyttjas at underhjelpa metallers smältnng och reduction, såsom: hvit, rå och svart Fluss, Borax, Glasgalla &c.
Vid stora smältverken nyttjas hvarjehanda ämnen, såsom fluss, hvarigenom hårdsmälte malmarter bringas til en lättare flytning, beller at gifva en qvick, tunn och glasig slagg, hvaruti metallkornen med minsta svårighet sjunka och blifva befriade ifrån förbränning, men, at kunna döma om den tjenligaste fluss för en viss malmart, är nödigt at väl känna de bergarter, som i synnerhet äro den malmens följeslagare, i anseende til deras förhållande uti smältningshetta, och tillika veta med hvilka tilsatser de kunna antingen befordras til smältning, eller ock deras alt för mycket qvicka och skärande art i den mån modereras, som til smältugnarnes förvarande och bestånd är nödigt. Härom kan den grundeligaste kunskap inhämtas af Herr Professsor POTTSLithogeognosie, hvarest de allmännaste stenarters förhållande uti smälthetta, i olika blandningar med hvarandra, finnes genom försök utrönt och beskrifvit. Dock fordras at tillika känna sjelfva malmernes och metallernes förhållande emot bergarterne. Jämnför ordet Beskickning.

Ibland de flusser af mineralier, som på smältugnen starkast uplösa hårdsmälta bergarter af Qvarts, Specksten, Asbest m.m. kan flussspaten räknas; men som den tillika angriper ugnsmurarne, så får ej mera däraf tagas, än at dess skärande och lösande art blifver mättad med de bergarter, hvilka medfölja malmerne; hvarföre sådane arter tillika böra beskickas. Huru flussspatens skärande egenskap modereras, se Vitrum fusibile. - Af en mäst lika lösande art är äfven den hvita järnmalmen, eller den uti glödgningshetta svartnande kalken; även som alla arter, hvilka innehålla eller medföra brunsten, som också stundom är uti järnmalmer närvarande. I anseende därtil är nödigt, då sådan hvit järnmalm, eller Stahlstein, skall smältas, at tilsätta något trögflytande, hvartil vid detta tilfälle gemenligen en torr och mager blodstensart nyttjas, som afböjer murarnes angripande. Vid annat tillfälle, då masugnsstället står i fara at igensättas af osmälte malmer, är denne Stahlstein, til en liten del påsatt, en ypperlig fluss och et godt skärande medel, lika som den på sitt rum beskrifne Skärsten ifrån Sandbacke-grufvan. SeSkärsten.

Flussstein kallas kalksten vid Ungerska smältverken, emedan den nyttjas som tilsats så väl vid silfversmältningen, för at taga åt sig eller förena sig med det öfverflödiga svaflet at den beskickade kiesen, som ock til lika ändamål vid sulubruk på kopparmalmer. Se FERBERS Abhandl. über die Geb. und Bergw. in Ungarn s. 138 och 178. - Med Flussstein kan ock menas qvarts, i afseende uppå råkopparsmältningar, eller rostbruk, hvarvid den upsättes för at gifva hetta uti ugnen. Se Rostbruk. Qvarts brukas ock som tilsats vid råståls smältning på härd.
Flusser vid glasberedninig bestå förnemligast af eldfasta alkaliska salter, antingen alkali minerale, eller soda, til finare glassorter, eller ock alkali vegetabile, eller pottaska, til sämre gröna glaser, med hvilka flusser den eljest eldhärdige kiseln kan bringas til smältning, eller til et klart glas. Flere tilsatser kunna ock härvid nyttjas til fluss, såsom: Blykalk, antingen blyhvitt eller mönja, som nyttjas för hel crystall: Brunsten, som egenteligen tilsättes för at borttaga glasets gröna färg, bidrager äfven til lättare smältning: Saltpetter, som stundom nyttjas uti fin crystall, är en af de bästa, men dyrare flusser: Arseniktilsättes vid vissa tilfällen at förtaga all färg, men gör äfven nytta såsom fluss. Se Glas.

Flussspat, Glasspat, Lysspat, Fluor crystallimus, eller mineralis, på Fransyska Spath fusible, kallas en skör, halfklar bergart, som til utseende mera liknar qvarts än spat, men kan rifvas med stål och har en glatt yta. Finnes mäst vid malmgångar, men sällan ensam, ofta crystalliserad, samt beskrifves til några dess egenskaper och förändringar, under namn af Lysspat, uti Kongl. Vet. Acad. Handl. för 1747 s. 168 o.f.; men har sedan til dess beståndsdelar närmare blifvit granskad och undersökt af Herr SCHEELE, som ses af berörda Handlingar för år 1771 s. 120 o.f. Däraf kan inhämtas det flussspaten rätteligen består af Kalkjord förenad med en egen och förut okändSyra; hvarjemte den tilfälligtvis kan hålla någon inblandad kisel och lera, hvilken sistnämde likväl aldrig utgör mera än 1/120:del. Understundom finnes ock flussspat smittad af saltsyra, som i det högsta ej hinner til mera än 5 grans vigt på hvarje unce. Se BERGMANS Opusc. Chem. Vol. II, s. 45.
Flusspatens allmännaste egenskaper och kännemärken äro följande, såsom:
a) At den sällan faller uti spatig form, utan brytes vid sönderslagninigen uti oordenteliga stycken, som en kisel, eller qvarts, med glasig eller glatt yta, hvaraf den också blifvit kallad Glasspat.
b) Är gemenligen halfklar, antingen hvit, hvilken fås ifrån Yxiö koppargrufvai nya Kopparberget och Felsö-Banya i öfver-Ungern; blå ifrån Freudenstein ochEhrenfriedersdorf i Sachsen samt Wäster-Silfberget här i riket; gul i cubisk form, ifrån Freudenstein vid Freyberg och några orter här i riket &c.; grön ifrån Garpenberg samt Derbyshire i England o.s.v. Se CRONSTEDTS Mineralogie §. 98 och 99 samt Lithophylac. Bornian. 1 Del. s. 43.
c) Finnes ofta anskuten uti octaëdriska, eller cubiska crystaller. Uti Hr. HofR. VON BORNS Lithophylacium nämnes på nyss anförde ställe en hvit crystalliserad flussspat ifrån Felsö-Banya i Ungern, uti hvilken Rauschgelbsitter innesluten.
d) Kan rifvas med stål och gäser, eller löses intet i syror, utan med tilhjelt af varma.
e) Den gröna flussspaten förhåller sig i tyngd emot vatten som 3,204, med den hvita och klara som 2,433 til 1,000.
f) Uti lindrig hetta upvärmd, utan glödgning, lyser i mörkret med blågrönt sken, som förgår när flussspaten kallnar, men, så länge han är varm, behåller sin lysande förmåga, både uti vatten, syror och lufttomt rum, ehuru något svagare. Däremot kan solution af flussspat, ej en gång genom kokning, bringas at lysa.
g) Uti glödgningshetta sprakar nästan som koksalt och förlorar så aldeles sin phosphorescerande egenskap, at den intet mera genom ny upvärmning kan återvinnas, oansedt flussspaten stratificeras med kolstybbe. - I anledning af sin phosphorescence har flussspat först fått namn af Lys-spat, men kan ej bringas at lysa på lika sätt som Lapis Bononiensis, hvilken hör til tungspatsslägtet och ej bör med flussspat confunderas. Se Bononisk Sten.
h) Smälter svårligen för lampeld med blåsrör, och har icke heller ensam kunnat smältas uti digel uti starkaste porcellains-ugns hetta, utan varit lika osmältelig som qvarts och flinta. Se D'ARCETS :ere Mem. sur l'action d'un feu egal, violent s. 16. Men med tilhjelp af eldsluft har flussspat för blåsrör kunnat ensamt smältas til hvit opak kula. Se Kongl. Vet. Acad. Handl. 1784, s. 134. Ofta kan dock flussspaten vara blandad med kalk och smälter då lättare.
i) Uti smältningshetta har den en besynnerlig stark attraction til gips och smälter därmed ganska lätt, uti medelmåttig hetta, til et hvitt opakt emailleglas utan gäsninig. Hjelper ock flera bergarter af kisel, kalk och ler til lättare smältning uti stora ugnar, hvaraf den hos bergsmän fått namn af Flussspat och har en så skärande art, at den i smältning sönderfräter diglar och ugnshärdar om den ej modereras med något trögsmält ämne.
k) Med vitriolsyra distillerad utdrifves en egen slags syra, hvarom ses under ordet Flussspatssyra.
Uti England brytes i synnerhet en blåaktig och gredlin- eller amethistfärgad flussspat til stor myckenhet uti Derbyshire vid Derby, Matlock, Winster och flerestädes. Den kallas där Blue-John, eller Bluestone, och användes til allehanda små ornamenter, såsom Piedelstaller, Pappershållare, Urner, m.m. hvilket alt tilverkas genom sågning och slipning, eller ock medelst svarfvning, och har et ganska prydeligit utseende. Denne Bluestone förefaller ofta uti druser och cubiska crystaller.
En ömnig tilgång på flussspat af åtskilliga färgor, såsom hvit, smaragdgrön, amethistfärgad, violett och blå, finnes ock, jemte blyglans, uti Skåne här i riket, i synnerhet omkring Cimbritshamn uti Gladsax och Näbbelöfa socknar. Se vidare Kongl. Vet. Acad. Handl. 1786 s. 34, 39. - Här anmärkes at endast de färgade, men ej de hvita arter, blifva genom värmning lysande i mörkret.
Denne stenarts olika ,röda, gröna, gula, blå- och gredlin-färgor komma alla af järn, så mycket hittils kunnat rönas. Jemte alla ädla stenars färgor, äger flussspaten jämväl stundom fullkomlig klarhet och då dess skapnad tillika är crystallinisk, i synnerhet octaëdrisk och cubisk, förekommer den ofta under namn af oäkta Saphir, Amethist, Smaragd och så vidare; men skiljes lätt ifrån äkta stenar emot en god fil. Om flussspatens förhållande med järn se Järnets Historia, och om dess nytta uti porcellains tilverkning se Porcellain.
Vid tyska bergverken är flussspaten bekant under namn af Bergblume ochBergmutter, emedan den räknas för en god anvisning på malmer. Den är i synnerhet vid rika kopparmalmer följaktig och plägar äfven brytas ömnigt vid tenn- bly- och silfver- men sällan vid järnmalmer, såsom en nyttig gångsten och tjenlig fluss på hyttugnen. Den har af MARGGRAF och flera blifvit hållen för en art af gips, til dess Herr SCHEELE uptäckt at dess syra är af en helt annan natur, än vitriolsyran.

Flussspatssyra är den besynnerliga art af syra, hvilken flussspat innehåller, såsom dess andra beståndsdel. Den erhålles på det sättet at flussspaten, fint pulveriserad, lägges i glasretort och därpå slås lika stor vigt vitriololja. En recipient appliceras med litet infyldt vatten, hälst så at retortens hals kommer nära til vattubrynet, och fogningen täppes allenast med omlindadt sugpapper. En svag eld under retorten gör at massan straxt börjar svälla up och skumma sig, hvarvid en ånga framkommer utur retortmynningen, som på vattenytan formerar en tunn hvit stenskorpa, hvilken vid recipientens skakning går sönder och faller til bottnen, hvarefter åter en ny stenskorpa i den förras ställe öfverkläder vattuytan, och det så länge någon ånga öfvergår. Sedan blifva både recipienten och retorten sluteligen öfverdragne med en hvit, dunkel, eller matt hinna. Lemningen uti retorten är efter nogaste granskning befunnen vara kalkjord med en liten tilfällig del af alunjord och än mindre järn, som allena funnits hos den gröna, men ej hos den hvita flussspaten. - Den på bottnen uti recipienten nedfallne hvita skorpan förhåller sig efter många säkra försök ej annorlunda än som ren kisel.
Vattnet uti förlagan innehåller denna besynnerliga flussspatssyra, som kan concentreras genom varsam evaporation och i synnerhet har följande märkvärdiga egenskaper:
1:o. At den, under distillation uti glaskäril och under dess öfvergång i form af ånga, äger förmåga at lösa den uti andra syror eljest olösliga kiseln och äfven angriper glaset både uti retorten och förlagan, löser en god del af dess kiseljord och fäller densamma til en tunn stenskorpa på det uti förlagan varande vattnet, som redan blifvit nämdt. Häraf, äfvensom af flera skäl, har varit all liknelse at sluta det en kiseljord genererades af sjelfva vattnet vid flussspatssyrans tilkomst; men vid ytterligare försök, genom distillation uti blykäril, erhölls denne syra, utan at någon kiselhinna viste sig på vattnet, så framt icke pulveriserad kisel med flussspaten uti blyretorten förut inlades, då samma kisel blef af flussspatssyran til en god del uplöst och uti ånga öfverförd samt på vattenytan, i form af et fint pulver, deponerad. Huru detta genom noggran undersökning af Hrr. WENZEL och MEYER, samt tillika igenom Herr SCHEELES senaste rön, blifvit til fullo bestyrkt, finnes så väl i det näst härpå följande, som äfven under ordet Kisel, vidare anfördt.
2:o. Då Flussspatssyra slås til kalkvatten, faller kalken med samma syra til bottnen och blifver en verkelig regenererad flussspat, som har alla dess egenskaper, utom soliditeten, äfven uti distillation med vitriolsyra.
3:o. Flussspatssyra, ensamt flera gångor distillerad uti glasretort, löser hvarje gång något af glaset, eller af tillagd kisel, och fäller dess jord åter på föreslagit vatten.
4:o. Uti glasflaska, med inslipad glaspropp förvarad, angriper den flaskan och tär sig ut vid glasproppen samt upväxer däromkring med tiden uti små taggar, bestående af kiseljord.
5:o. Med vinstens alkali gelatinerar den, eller utgör därmed et geléaktigt nederslag, så framt denne syra varit distillerad med tillagd kisel, eller uti glasretort, men eljest intet.
6:o. Löser intet guld, hvarken ensamt eller i förening med saltpettersyra. Den är således ingen saltsyra.
7:o. Silfver, qvicksilfver och bly uplösas ej af denna syra; men deras kalker ingå därmed någon förening.
8:o. Koppar uplöses något, men dess kalk ganska lätt med blå färg.
9:o. Järn angripes starkt och löses, men ingen crystallisation kan däraf erhållas.
10:o. Tenn, vismut, kobolt- och antimonii-regulus uplösas ej, men väl deras kalker.
11:o. Zink löses likasom järnet.
12:o. Solutioner uti saltpettersyra af silfver, qvicksilfver och bly, fällas ganska litet, eller föga märkeligt, af flussspatssyran, som intet heller decomponerar hvarken järn- koppar- och zinkvitrioler, eller alun och bittersalt. - Utförligare härom kan läsas uti Kongl. Vet. Acad. Handl. 1771, s. 120 o.f.
Tvenne Chemister, nemligen Herr BOULANGER och Hr. MONNET, hafva väl sedan velat bevisa at detta ej vore någon ny syra och har den förra påstått at den ej är annat än Saltsyra, hvilken med något jordaktigt ämne ingått en noga förening, och den senare at flussspatssyran är allenast en Vitriolsyra, som medelst en besynnerlig förening med flussspaten blifvit volatiliserad; men huru falska begge desse påståenden äro, har Herr SCHEELE med grundeliga skäl bevist, som af Kongl. Vet. Acad. Handl. för år 1780 s. 18 o.f. kan inhämtas.
Sedermera har väl Herr Directeur ACHARD genom några försök äfven velat visa, at flussspatssyra endast består af den vid distillation tilslagne syran, förändrad genom någon besynnerlig flygtig jord, som den af flussspaten tagit med sig; men genom många vidare anstälde rön har Herr SCHEELE stadgat den säkraste öfvertygelse at flussspaten består af kalk och en aldeles egen syra, hvilken endast utdrifves af de mineralsyror, som hafva en starkare attraction til denna stenarts grundämne, eller kalken, och förena sig därmed. Han upgifver ock et sätt at utbringa flussspatssyran utan tilsats af någon annan syra, nemligen om distillation förrättas uti en retort af tenn och förlagan öfversmältas inuti med hvitt vax samt hålles sval under påstående operation, så at vaxet intet smälter, utan endast hindrar glaset at angripas af den sura flussspatsångan, då denne syra erhålles uti sin största renhet, utan at sätta någon hinna af kiseljord på vattnet; men då flussspaten blandas med kiselmjöl, eller distillation sker uti glasretort, uplöses flussspatssyran något af kiselsanden, eller af glaset, och fäller således denna jorden på vattnet, af den grund at syran då blifver försvagad och för mycket utspädd. Om til den uti glaskäril distillerade syran slås et flygtigt alkali, gelatinerar blandningen och en ren kiseljord erhålles; men då fällningen sker med något fast alkaliskt lutsalt, fås et dubbelt tyngre nederslag, som är et med öfverflödig syra mättadt trefaldigt neutralsalt, hvilket består af Kisel, Alkali fixum och Flussspatssyra. Blandas denne rena syra med kalkvatten, så faller kalken därmed til en verkelig flussspat, som med ingen annan syra kan åstadkommas.
Af alla rön göres ändteligen den tilförlåtelige slutsats at denne syra verkeligen är af en egen art och kan af intet annat ännu bekant ämne, eller af någon annan syra, produceras; och medgifves tillika at den kiseljord, som afsättes på vattnet under distillation, endast kommer af glaset, som flussspatssyran under form af luft, eller ånga, uplöses och fäller uppå det föreslagne vattnet. Se härom CRELLS Chemische Annalen, 1786, 1:sta stycket s. 3 och 17.
Detta kommer ock öfverens så väl med hvar Herr C. FR. WENZEL uti dess år 1783 utgifne Chymische Untersuchung des Flussspats med många noggranna rön bevist, som ock med Herr MEYERS i detta afseende anstälde försök. Jämnför ordet Kisel.
Efter Herr SCHEELES upgift uti CRELLS Chemische Annalen, 1785, 1 Band s. 12, kan flussspatssyran äfven erhållas, utan tilsats af vitriol- eller annan syra, på det sättet at flussspaten smältes med alkali, som förenar sig med flussspatssyran, i det denne syra öfvergifver kalken, hvilken sedan vid uplösning i vatten skiljer sig därifrån. Om vidare til detta alkaliska flussspatssaltets solution blandas en blyuplösning uti saltpettersyra, förenar sig alkali med saltpettersyran och flussspatssyran med blyet genom en dubbel frändskap. Då detta upkomne blyiske flussspatssaltet sedan distilleras uti retort med tilsatt kolstybbe, reduceras blyet och flussspatssyran går öfver uti förlagan, hvaraf tydeligen ses at denne syra är af et egit lynne och icke någon modification hvarken af vitriol- eller annan syra.
Sedan det blifvit uptäckt at flussspatssyra äfven ingår uti fältspat, utan at dess rätta grundämne, kalken, är närvarande, synes troligit at denne syra som et kraftigt uplösningsmedel för kiselslägtet verkar flera stenarters daning, hvilket ännu med behörig noggranhet ej blifvit undersökt. Se Fältspat.

Flusssten, Se Vitrum fusibile.

Flussvåg kallas uti proberkamrar den största våg, som brukas at inväga flusser til prof och, då den ej är lastad, bör gifva utslag för ½ ass. Dess vågbalk är vanligen 12 tum lång.

Fly äro på järnankare de hvassa spadlika ändarne af deras armar. Udden på flyet kallas Pint. På de små Holländska Spadankare utsmides flyet af den kluns, som lemnas vid udden af armen; men på stora ankare välles flyet särskilt vid armen.

Flycktingar kallas vid Ädelfors guldverk en art af drummer, eller malmstjertar, som stundom skilja sig ifrån gången, men falla åter, efter något omsvängande, därtil på en viss distance. Häruti visa de någon skilnad ifrån Drummer, som sällan mer än en gång skilja sig ifrån, eller falla til gången. De få ock namn afFöljeslagare. Se Gångar.

Flygelhärdar (Flügelheerde) kallas vid Kremniz uti Ungern en art dubbla planhärdar, den ena några tum öfver den andra, hvaruti den gyldiska kiesen af mellan- och sista duken, eller den så kallade Filz, renvaskas. Se Hr. FERBERS Abhandl. über die Geb. und Bergw. in Ungarn, s. 129.

Flygelort, Se Ort.

Flygsand, eller Drefsand, Arena mobilissima, är det aldrafinaste moblandade qvartsmjöl, som kännes helt lent och är i högsta måtton flygtigt för minsta blåsväder, då det ligger ofvan jord. Se Sand. Men då det ligger under jord och är vattenblandadt, eller framflytande med källådror, får det namn af Qvellen, eller arena bulliens, som de äldre naturkunnige räknat för en terra elementaris, eller stamjord, til andra mineralrikets kroppar och stenarter, innan större uplysning uti senare tider blifvit vunnen.

Flåttcinder, eller Skumslagg, kallas vid masugnarne en hvit, skummig och poreus slagg, liknande vanlig pimpsten och är så lätt at han flyter på vattnet; hvaruti han skiljer sig ifrån annan masugnscinder. Den tilkommer gementligen på det viset, at då någon ren, glasig, hvit masugnsslagg, som är väl qvick, kommer at rinna utur ugnen öfver vått kolstybbe, upblåses den af den inneslutne vätskan til et sådant skum. Sådan cinder kan vara nyttig til skursand.

Flåttlera, Se Flotlera.

Flåttmo kallas af allmogen en mycket fin och ganska litet lerblandad mo, som af påkommande regn lätteligen uplöses och blifver flytande som en välling. Den visar sig förnemligast uti branta älfbackar, som då äro benägne at af vattnet utskäras, och tyckes vara samma jordmån, som af andra Mjelga kallas, samt är ej vidare skild ifrån Flotlera än uti en mindre blandning af lera.

Flåttsten, eller Flåttberg, kallas dels af arbetare specksten, dels ock åtskilligt slags Hornberg, Hornskiffer och Segslag, som består af en förstenad lera med en glatt och hal talkartad yta och faller antingen som salsand, eller uti skölar, vid malmgångar, samt förorsakar osäkerhet för fall och ras i grufvor.

Flåttstål kallas yrt bränstål, som smälter alt för lätt och faller sönder vid vällhetta både uti härd och under hammaren.

Flötser, Flötsverk, äro åtskillige uti hvarf, eller floar, öfver hvarandra liggande bergarter, bestående dels af jord, lera, sandsten, flokalk och stenhärdad lerskiffer; dels ock af några uti sådane floar inblandade malmer och mineralier, såsom i synnerhet stenkol, alun, koppar och bly. Deras läge är gemenligen vågrätt, eller nära därintill. De likna således mycket sväfvande gångar, men skiljas därifrån i följande omständigheter, såsom: at de merendels bestå af jämntjocka hvarf och af lösare arter: at de sällan emellan deras aflossningar föra något salband: at de sällan eller aldrig hafva något högt påsatt berg och ej heller undergå sådane förtrycknngar eller förädlingar af andra infallande hårda bergarter, som vid malmgångar äro vanlige. - Flötsartade lager, eller hvarf, kallas uti Italien vanligen Filone; ehuru samma ord likväl stundom betyder en malmgång. Se Hr. FERBERS Br. Aus Welschl. s. 102.
Flöts- eller Flolägrige Berg (Flözgebürge) äro gemenligen lågländte(Vorgebürge), som utgöra medelhögden under de större bergshögder, eller branta berg (hohe Gebürge). Stundom består det öfra lagret af ras,(Schotterwerk), sammangyttrad jord, sand, kisel, lera, kalk, m.m. På andra ställen utgör kalksten öfversta lagret under damjorden och därefter följer sandstens- och lerartade floar. Närmaste lagret til mineralhaltige flötsar plägar mäst vara en järnhaltig stenhärdad lerskiffer, som då utgör taksten (Zechstein)öfver den rätta malmflötsen. På andra orter förhåller sig desse lager, eller floar, uti en omvänd ordning, så at Zechstein, eller lerskiffern, utgör understa lagret, eller solan, på alunskiffer, eller stenkol, såsom vid stenkolsgrufvan Weisener uti Hessen, hvarunder denne skiffer och vidare sandstens- kalk- och lerfloar, eller hvarf, vidtaga.
England kan i synnerhet upvisa den största mngd af flodlägriga berg och tyckes större delen af hela landet tilkommit genom slamning af idel kalk- sandstens- lerskiffers- och stenkolshvarf och flötser, hvarom i synnerhet kan läsas Herr FERBERS Versuch einer Oryktographie von Derbyshire, 1776. Flötsbergen delas här: 1:o uti Allmänna, som öfver hela denna province anträffas uti enahanda ordning öfver hvarandra: och 2:o uti Tilfälliga, som senare tilkommit och ofta betäcka de allmänna samt intet finnas på alla ställen.
A) Uti de allmänna lagren förefaller i denna province i synnerhet följande ordning, såsom:
1:o. Sandsten (Greet- eller Freestone) til oviss mägtighet och af mångfaldiga förändringar, hvarefter den nyttjas til olika behof.
2:o. Svart, lerartad takskiffer; ofta til 140 a 150 alnars djup, eller mägtighet, af sämre eller bättre arter.
3:o. Svart kalksten, som plägar vara den första, i anseende til följande kalkarter.
4:o. Mandelsten (Dun-stone, Toad-stone), som består af en stenhärdad lera med större och mindre äggformige inströdde hvita spatkorn: gifves af 14 ända til 160 alnars mägtighet.
5:o. Grå kalksten omkring 30 famnars mägtighet: innehåller ej sällan orsten och en oräknelig mängd petrificater: finnes stundom förvandlad til en art flinta, som Chort kallas.
6:o. Den andra mandelsten, til några och 40 alnars mägtighet.
7:o. Den tredje kalksten, mäst lika med N:o 5, men utan petrificater: går ända til 70 alnars djup.
8:o. Den tredje mandelsten, som liknar den första och andra, ungefär 22 alnar mägtig: finnes stundom blågrön med svarta lernjurar och hvita kalkspatsådror.
9:o. Den fjärde kalksten, äfven af grå färg och den djupast i Derbyshire, som til 30 a 40 famnars djup blifvit afsänkt, utan at något annat hvarf kunnat träffas.
Emellan förenämde stora stenhvarf finnas stundom andre strata af lerämne til en, högst 4 fots mägtighet, allenast såsom små aflossningar, ellerSmörklyfter, för de ordentelige Flötslagren.
B) Uti de tilfälliga flötslagren, som uti Derbyshhire ligga öfver de allmänna, kunna följande af Herr FERBER uti gipsbrottet vid Chellaston uptecknade flötser, eller hvarf, märkas, såsom:
1:o. Röd mergel och därunder strålgips.
2:o. Järnlera af röd, rödbrun och stundom blågrå färg.
3:o. Brunsten, Magnesia nigra, är funnen uti körtlar öfver stenkolsflötser uti Derbyshire.
4:o. Stenkol, som uti flacka landet äro de allmännaste flötshvarf.
5:o. Skifrig Sandsten (Slate) med eller utan, öfver eller under, stenkolshvarfven.
6:o. Rottenstone, Creta fusca, gemenligen ofvanpå stenkolsfloarne.
7:o. Stuff-stone, Stuff, eller Tuff, som är et tunt hvarf af en lös och pipig grå kalksten.
8:o. Incrusterad mossa, träd, qvistar, örter och blad, af öfverflytande kalkvatten utur varma källor. Tilväxer årligen och finnes i synnerhet vid Matlock Bath.
Utom dessa och flera stenarter, som finnas uti flötser och nyttjas til otalige behof, såsom Sandstenar, Petrificater, Kalkbållar, Gips, Skiffer ochTrapparter, alla af föränderlige finheter och egenskaper, och utom allenast jordarter, til färgor tjenlige, samt violetta flussspater, tungspater, spatcrystaller, svafvelkieser, blyertser m.m., innehålla väl flötserne förnemligast bränbara ämnen, såsom stenkol, alunskiffer, gagat och bernsten samt stundom berg- eller koksalt, som bevises af därifrån kommande saltkällor m.m.; men så äro ock hvarjehanda metaller och deras malmer däruti ej sällsynte, såsom rika stenhärdade järnleror, Flöts- eller Fletsmalmer (se detta ord), blyglanser, gallmeja och kopparmalmer m.m., hvarom vidare kan läsas uti Hr. FERBERS redan nämde Oryktographie om Derbyshire. Uti skiffer har man också funnit angefloget gedieget silfver samt magnesia nigra med hvit blyspat. Qvicksilfver träffas i flötser vid Idria: kobolt och vismut likaledes uti lerflötser: gedieget svafvel är funnit uti gips- kalk- och lerartade flötser, såsom vid Sack uti Daurien och vid Tarnowiz, samt uti Spanien vid Conil, 3 mil ifrån Cadix, under en flolägrig kalkbädd med petrificater, o.s.v. Se Svafvel och GERHARDS Versuch einer Gesch. Des Mineralreichs 1 D. s. 136.
Tyskland kan ock upvisa åtskilliga malmförande flötsberg. Däribland tyckes i synnerhet kunna räknas de Mansfeldiske kopparskifferflötserne uti Thüringen, hvarest följande öfver hvarandra liggande floar förefalla, hvilka, allenast som exempel, torde förtjena nämnas, nemligen:
1:o. Letten, eller gul och röd kalkblandad lera af 2 a 3 famnars mägtighet.
2:o. Gemen sand, vanligen gul, med skimmer och lera inblandad, til 1 a 2, eller flera famnars djup.
3:o. En bitumineus kalksten, af orstensslägtet, Stinkstein kallad, uti tunna lager, af grå och gulaktig färg. Är merendels 4 a 6 famnar djup.
4:o. En lös och pipig med sand inblandad kalksten, Rauchwackengebürgekallad, ifrån ¼ til 6 famnar mägtig.
5:o. En lös med lera och sand blandad kalkjord (Aschengebürge) til en a 2 famnar.
6:o. En tät och fast kalksten af tjocka hvarf, som utgör kopparflötsens tak, eller Zechstein: är 2 til 6 och flera famnar mägtig. Därpå följer:
7:o. Kopparskiffer-flötsen, som är en grå, eller svartgrå mergelskiffer af kalkblandad lera, med bergolja indränkt. Består af åtskilliga mer eller mindre kopparhaltiga hvarf.
Det första hvarfvet, 3 til 6 tum mägtigt, kallas Oberberg, Einbruch, ellerFäule: är mycket skifrigt och innehåller spatcrystaller; stundom kies och kupferglas, sällan blyglans. - Det andra, ungefär lika mägtigt, kallas Noberge, Lochberge, Kaminschaale, och innehåller stundom smala strek af kopparglas.
Det tredje hvarfvet, sällan 8 tum mägtigt, får namn af Schieser och innehåller gul kopparmalm, jemte något kupferglas,, kupferfahlerz samt grön och blå kopparmalm. Denne skiffer ligger stundom på en mergellera, som vid Rothenweller Revier skall vara kobolthaltig. På än större djup möter
8:o. En fin kalkblandad hvitgrå sandsten, med qvarts och fältspatskorn,Weisse Liegende kallad.
9:o. Rothe Liegende är en grof järnhaltig sandsten, med lera, kalk och glimmer inblandad, som vid stranden af floden Saale i dagen framskjuter och hvars mägtighet ännu icke är genomgången mera än på et enda ställe, hvarest sandig Breccia därunder vidtagit.
Uti Sverige äro metallhaltige flötser mera sällsynte, utom gallmeja och blyglanser, som finnas på Osmundsberget uti Rättviks Socken och Öster-Dalarne, hvarom kan ses Kongl. Vet. Acad. Handl. 1741. s. 246.
För öfrigit äro flötslagren vid Boserups stenkolsgrufva uti Skåne märkvärdige och finnas beskrifne uti Kongl. Vet. Acad. Handl. för år 1773, s. 236 o.f.
Här förekomma följande lager, hvilka i korthet torde förtjena nämnas, nemligen:
1:o. Damjorden til 2 famnars djup, af sand och lera.
2:o. Ljusgrå sandsten, 3 a 4 famnar mägtig, hvaruti finnas fem särskilte hvarf, 4 a 6 tum tjocke, af järnlera, til 20 procents halt.
3:o. En stenkolsflöts, af ½ alns mägtighet: stupar lika med de öfriga stenhvarfven, til 3 ½ fot på 245 famnars längd, ifrån norr til söder.
4:o. En svart och tät järnhaltig lera, 4 a 6 fot mägtig. Den hårdnar i luft, rådnar efter bränning och står starkare emot hettan än vanlig tegelsten: är dock ej fullkomligen eldfast.
5:o. Fin ljusgrå sandsten med stenkolsränder, på 6 a 9 fots djup.
6:o. Svart sandblandad lerskiffer, 2 ½ a 3 ½ fot djup.
7:o. Andra stenkolsflötsen, 1 a 2 ½ fot mägtig, bestående mäst af brandskiffer med svärta och sandstensränder samt kies.
8:o. Ljusgrå, hård och skifrig lera, inblandad med fin sand och glimmer, 6 a 7 famnar djup; hvilken på djupet hårdnar til en verkelig sandsten. Slammad och arbetad til diglar m.m. har den varit fullkomligen eldfast och så hård, efter stark bränning, at den ger eld emot stål.
Belägenhet och svår transport samt förmodeligen bristande förlag hafva varit de omständigheter, som flera år hindrat detta verkets upkomst och tiltagande samt at dess stenkol och öfrige producter ej kunnat komma til så vidsträckt nytta som vederbort; men sedan denne här i riket sällsynte ägendom, nu mera, lyckligtvis kommit uti en betydande Herres händer, som, jemte patriotisk nit, äger styrka, hog och drift at med arbete belägga och uptaga de härvarande många vackra anledningar, med bästa hopp om ömnigare tilgång både af stenkol och ypperliga lerarter, så väl för porcellains-fabriquer och eldhärdiga ugnar, som för sockerbrukens behof m.m., så har riket framdeles at förmoda en betydande nytta af denna ännu icke nog updagade underjordiska skatt.
Om engelska stenkolsflötser och därvid förefallande mångfaldiga lager af olika jord- ler- samt berg- och malmarter finnas vidlöftige beskrifningar uti engelska Transactionerne, Hr. FERBERS Oryktographie och än mera uti Hr. MORANDS i Description des arts et metiers år 1768 införde beskrifning om dessa stenkolsgrufvor; äfven som uti Kongl. Vet. Acad. Handl. 1776, s. 69, 163 och 241. - Vid Engeslka stenkolsgrufvorne händer stundom at kolflötser afskäras genom snedt infallande gångar (Dikes), som merendels bestå af stenhärdade leror med sand och skimmerarter, til olika tjocklek. Til kolflötsens återfinnande skall då vara den säkraste utväg at med en trång ort genomdrifva en sådan Dike och efterse til hvilken sida, antingen upåt, eller på djupet, den snedt afskärande gången formerar den minsta vinkel, ty åt denna sida plägar då den afskurne flötsen vara släpad och kunna igenfinnas. Se berörda Handl. s. 242.
Vid flötser och flötsberg i allmänhet kan i synnerhet märkas:
a) At de väl måtte hafva tilkommit genom öfversvämning och flodslemningar, som deras intryck af petrificater bevittna; men at hvarfven däruti ej äro altid belägne efter deras arters specifiqua tyngd och at de öfre således måtte hafva blifvit danade på senare tider.
b) At hvarfven merendels äro parallele och finnas af mycket olika tjocklek, gemenligen vågrätte, men också ofta stupade til 10 a 12 grader ifrån horizontallineen.
c) At flötsbergen undergått stora rubbningar och sänkningar, så at understundom de djupaste hvarfven träffas på högt belägne ställen och de öfversta ligga nederst i en dal. Herr FERBER uti dess Oryktographie s. 26 o.f. anför märkvärdiga exempel häruppå uti Derbyshire; utom hvad härom kan läsas hos DELIUS, GERHARD, m.fl., hvilka beskrifvit Tyska och Ungerska Flötsbergen.
d) Flötserne uphäfva sig stundom uti vissa kullar, eller högder, somBuckel, eller Sattel, kallas, liknande uplupne blåsor på en surdeg; eller utvidga de sig i mägtighet, hvilket vid engelska stenkolsverken heter Swelly.
e) Störta sig ibland på djupet och likna gångar, men återtaga på större djup sitt sväfvande, eller flolager, som blifvit i akttagit vid stenkolsgrufvorne omkring Lüttich.
f) Ofta stöta flötser och flohvarf emot afskärande klackar, kammar, ryggar,eller Wechsel, bestående af granit, fältspat, hälleflinta, porphyrberg, breccia, sandsten, eller lava.
g) Ofta kunna ock flolager af kalk- och sandsten m.m. stöta på alla sidor intil höga brantar och kuppel af granit, trapp och järnbinda, såsom vid Kinnekulle i Wästergöthland, då man kunde tro at granitberget lagt sig ofvanpå en kalkflo, men vid nogare undersökning finnes det underliggande granitberget allenast genom flolagret framskjuta. Exempel gifvas ock häruppå vid Gottesberg i Schlesien samt berget Schweitzerling vid Wettin, hvarest et Porphyrberg upskjuter midt igenom flötsfälten.
h) På åtskilliga orter, såsom vid Garphytte alungrufva uti Nerike och Tysslinge Socken, ligga mägtiga stora geschieber af granit och flera stenarter, til flera 1000 skeppunds vigt, ofvanpå damjorden, som betäcker de underliggande ansenliga bäddar, eller flötser, af flolägrig kalk med petrificater och alunskiffer, hvilken stöter intil et äldre berg af hvit spatig kalk, och detta åter stöter inpå granitåsen, eller landtryggen, emellan Nerike och Leke-bergslagen.
i) Flötser uptäckas, antingen därigenom at de uti dälder framskjuta med någon brånad af förvittrade stenarter, färgad jord, järnhaltig lera, där metaller äro at vänta, eller en så kallad svärta af bergbecksartad bränbar jord, då stenkolsfloar, eller alunskiffer, äro för hand; eller ock kunna flötser, på gifne anledningar, yppas medelst jordbårrens nyttjande. Se Jordbårr.
Om flötsers och flodlägrige bergs tilkomst, innehåll och ordning, med mera, kan i synnerhet ses Prof. och Ridd. BERGMANS Beskrifning om jordklotet, andra uplagan, 2 Band. s. 359 o.f.
Ibland malmförande flötser är i synnerhet märkvärdig den starka järnmalms-flötsen, som brytes vid Orpes järngrufva uti Böhmen och Saazer Kretsen. Den är belägen uti en däld samt går ända til 30 famnars mägtighet, hvilande på et stort lager af fjällig kalksten, hvarunder et gneisberg vidtager. Järnmalmen liknar våra bästa svenska järnfärgade retractoriska malmer, insprängd med skörl, granater, glimmer, hornblende, grå och grönaktig amiant, Fols, eller Sådslag, samt en så kallad Kamm, som är en grönaktig järnlera. Uti Sachsen och Neustädtska Kretsen finnes ock uti Camsdorfer bergen en betydlig flöts, 3 til 4 famnar mägtig, af svartbrun järnmalm, hvaraf både järn och stål tilverkas. Häruti infaller sundom gediegen koppar och äfven kopparmulm, jemte rika kopparmalmer, som dock mäst hålla sig uti den därunder liggande svarta kalkstens-flötsen, hvarunder åter vidtager sandstenslager, hvit, skiffer, röd järnhaltig mergelskiffer och ändteligen så kallad blaue Wacke, som är en art grof trapp. Uti en del af dessa flötser finnas intryck af hafskräk och skaldjur, som äro flötsers säkraste kännemärke.
Vid Sallfeldtska bergverken förekomma äfven sådane flötslager, som hålla några graders stupning och igenom dessa lager, som mäst bestå af bruna, gula och grå kalk- samt skifferarter, stryka donlägige gångar, hvaruti åtskillige arter af kobolt, silfver- och kopparmalmer brytas. Se vidare härom FERBERSMineral-Gesch. Versch. Länd. s. 289, 299 och 304 samt dess Mineral-Geschichte von Böhmen s. 50. Uti Temeswarer Bannat i Ungern finnes äfven guld uti flolager, som af Ziegenare därstädes utvaskas. Se Hr. HofR. VON BORNS Bref til Hr. FERBER s. 79 o.f.
Vid Frankenberg an der Eder uti Hessen brytas i synnerhet silfverhaltige kopparmalmer uti en flöts af blågrå lerskiffer, på 6, 8 a 10 famnars djup, under 6 a 7 öfverliggande floar af jord, lera, kalk och lefversten samt Zechstein, närmast malmförande flötsen, hvilken flöts sänker och höjer sig lika med berget uti dagen. De märkvärdigaste kopparmalmer, som här förefalla, äro de så kallade Kohlgarupen, Holzgraupen, Kornåhren, Tannenäpfel ochFliegenfittiche. Se orden Kopparmalm och Hiecken. Silfverhalten af denna koppar, som är 4 lod på centnern, uttages genom segring. - Vid Riegelsdorf uti Hessen undergå skifferflötserne åtskillige rubbningar och afskärningar, eller så kallade Rükken, på det sättet at deras stupning förändras och på större eller mindre djup blifver aldeles lodrätt. Vid dessa förändringar uti fallandet, eller där kastningar (Rükke) möta, som ofta sker, förlorar väl skiffern sin ädelhet, men i dess ställe infalla med flötserne uti deras liggande vägg andre koboltförande gångar, Koboltsrükken kallade, som uti en viss strykning äro ädle. Se CANCRINI Beschreib. Der vorzügligsten Bergwerke, s. 6 och 66.
Om flötser af sand- och kalksten, jemte flussspat och blyglans, omkring Cimbritshamn uti Skåne, til likhet med de flötslager och arter, som i synnerhet finnas uti Derbyshire i England, se Kongl. Vet. Acad. Handl. 1786 s. 34.

Flötsklyfter kallas de lossnor, som finnas emellan floar, eller flötser.

Flötsmalm, Se Fletsmalm.

Fodermur (Futtermauer) kallas vid koppar- och silfversmältugnar den inre muren, som formerar sjelfva smältrummet och därföre göres af eldfast sten. Vid masugnar heter den Pipmur.

Fodring kallas på hammarhjulstockar den beklädning af trädverke, som med starka järnringar fästes utanpå stocken, hvarigenom lyftarmarne sedan komma at inhuggas, eller hvaruti kuggar för kniphamrar fästas, då sådan fodring göres på deras hjulstockar. Medelst lyftarmar af tackjärn, uti en ring stöpte, samt med kuggringar af tackjärn kunna dock sådane fodringar vid stångjärnshamrar undvikas (Se orden Lyftarmar och Kuggring), hälst man af förfarenhet funnit at hjulstockar med fodringar af träd i längden skadas genom röta, som sätter sig emellan fodringen och hjulstocken, hvilket icke händer med gutne ringar.

Folium är det samma som Flittermessing, Flitterguld, Flittersilfver (SeFlittermessing) och får namn af Folium, emedan desse tunna blad nyttjas af Juvelerare til underlag för oäkta stenar, flusser, eller crystaller, vid infattningen, til hvilken ända det hvita silfverfolium öfverdrages på ytan med röd, grön, eller blå tinctur, gjord af spiritus vini med coccionell, distillerad spanskgröna, eller berlinerblå, at därmed gifva den färg som behagas på glaset.
Folium, eller Spegelfolium, som med qvicksilfver fästes på spegelglas, är ej annat än granska fint tenn, hvilket genom valsning blifvit plättadt så tunnt som finaste postpapper. Det appliceras på glaset och öfvergjutes med qvicksilfver, som med tennet utgör et amalgame, hvilket genom tyngder prässas til glaset.

Fols kallas vid några svenska koppargrufvor en art vresig och lös asbest- eller amiant-art, sammansatt likasom af sådor och lameller. Den är gemenligen grå, eller askfärgad, och tyckes fått sitt namn af ordet Folsna, som allmogen kalla falaskan af förbrända kol. Hörer til lerartade stenar. Med Fols förstås ock af grufvearbetare hvarjehanda veka bergarter, såsom Bergkork, Bergläder m.m., hvilka de anse lika som qvarlefvor af förfallne mineralier, hvarföre den ock af somlige kallas Malmfolsna.

Fon, eller Fong, kallas af Vallonerne bottenhällen i härden, såsom brutit af franska ordet Fond, eller botten.

Forderheis-Gleicher, Se Likna.

Fordra, Upfordra, betyder at upföra malm, berg, eller annat, utur en grufva; och de byggnader, med hvilka det sker, kallas Upfordringsmachiner. SeGrufvebyggnad.

Fordringskista, Rollkista, (Rollkasten) kallas en kista af bräder, liknande en så kallad qvarnskruf med dess sko, eller en up- och nedvänd pyramid, som brukas vid en del utländska bokverk, at däruti kasta malmen, som skall bokas, då den efterhand, utan bokarens åtgärd, fordrar sig sjelf, eller rasar utur kistan under malmstämpelen, så snart stämpelen kommer så djupt, at den stöter på kistan genom en därinvid sittande rollstång. Se Bokverk, lit. o.

Fordringsmachiner kallas så väl redan beskrifne fordringskista, som ock de vid vaskningen brukelige inrättningar, med hvilkas tilhjelp det bokade godset, utan handarbete, updrages och jämt utbredes på planhärdar och slamgrafvar samt andra rengörningsställen. De kallas ock Utdragnings-machiner. Se vidare om deras inrättning uti EKWALLS Afhandl. om bok- och vaskverks förbättrande, uti mscr.

Fork kallas en slags järngaffel med tvenne klor och på andra ändan försedd med et långt trädskaft. Denne gaffel har nära intil sina klor en liten hake, som håller emot en järnkrok, hvilken med sin ked är fästad vid den så kallade slaggvinden, men hänger ledigt, så at forken lätt kan vridas, eller föras ifrån den ena sidan til den andra. Detta verktyg nyttjas vid sulu- och andra smältningar at afkasta slaggen ifrån sumpen, eller ifrån förhärden vid högugnar, i det begge dess klor huggas under slaggkossan, som då aflyftes och föres på sidan til slagggropen. Se Hytteredskap.

Forma (Forme) kallas vid smältugnar och härdar den trånga öpningen, hvarigenom vädret, förmedelst bäljor eller pustar, eller ock med så kalladVattubläster, indrifves til befordran af metallers eller malmers smältning; och som blåsbäljornes och vädrets drift skall ske genom formor uti ugnar och härdar, så ankommer mycket, til en bättre smältnings ernående, så väl på formornes belägenheter, som på öpningens skapnad, storlek och styrning, eller vridning, hvilket alt, at vid alla tillfällen väl känna och förstå, är en ibland masmästares, smältares, garmakares och smeders förnemsta och angelägnaste kunskaper. Vid masugnar muras forman gemenligen af eldfast sten, eller uthugges til öfra hälften af en hel sand- eller tälgsten. SeMasugnsbyggnad, lit. y.
Blästern uti en sådan forma styres dels igenom den underliggandeFormplåtens sänkning eller höjning, eller med dess mer eller mindre stupning; dels igenom lersmetning uti mynningen, hvarmedelst den kan göras trångare, eller vidare; dels ock vrides forman efter behof emot timpen, eller emot rygsten, hvarvid bäljtättornes flyttning äfven är gagnelig. Om blästerns riktning ses närmare under ordet Blåsning. Vanliga öpningen på en masugnsforma är uti oval form, omkring 3 tum bred och 2 ½ tum hög. Vid en del masugnar nyttjas forma af tackjärn uti aflång fyrkant, 2 ½ a 3 tum bred och 1 ¾ tum hög, som lägges på formplåten, men brinner ofta bort. Formplåtens stupning blir gemenligen ej större än at några droppar vatten, som släppas därpå, kunna flyta inåt stället. Denne stupning kan dock rättas efter behof under blåsningen. Formöpningens storlek bör äfven lämpas efter ugnens och malmens beskaffenhet, såsom: uti stor ugn och för lättsmält malm, samt då afsigten är at få mycket tackjärn i veckan, utan afseende på kolbesparing, bör brukas vid eller stor forma och starka bäljor. Trångare forma passar för smärre ugnar, för hårdsmälta malmer samt där järnet åstundas nödsatt, och så vidare, efter omständigheterne. Se Blåsning.
Vid stångjärnssmide komma väl alla formor däruti öfverens at de äro af koppar med en smal mula, halfrunda ofvan och flata på bottnen, med skarpa hörn; men i anseende til mulans längd, mynningens vidd, dess räta eller sneda afskärning m.m., förefalla nästan så många skiljaktigheter, som olika mästersmeder gifvas. Uti Tabergs bergslag, til exempel, brukas merendels mynningen 1 13/16 tum bred och 1 1/8 tum hög. Uti den öfriga delen af Småland är den för kallbräckt järn något trångare, såsom 1 5/8 tum bred och 1 tum hög. Vid et annat bruk var forman 2 13/16 tum bred och 1 9/16 tum hög; men vid samma bruk nyttjade den andra smeden, vid en annan härd, på samma slags tackjärn, forman mindre, nemligen 1 7/8 tum bred och 1 ¾ tum hög, med lika god gång.
För stålsmältning plägar forman vara 1 ¾ tum bred, men allenast 7/8 a 1 tum hög. Vid Tyska smältverken brukas den af koppar, 1 5/8 tum bred och 1 3/8 tum hög i mynningen, samt kallas vid rännverks-smidet i Steyermark Oss-eller Esseisen. Formans längd i stålhärdar är omkring 4 a 4 ½ tum; och dessvridning, som leder blästern på tjenligaste stället i härden, är den angelägnaste kunskapen. - Stor formmynning i hammarhärd bidraget til högt smide och godt järn, men gifver smeden föga öfverkol, eller öfverjärn, hvilket han kan vinna med trång forma, ehuru det gemenligen sker på godhetens bekostnad. Se vidare utiJärnets Historia s. 430.
För koppar- och silfver-smältugnar brukas forman vanligen i mynningen dels oval, dels rund, äfvensom uti alla slags smärre smedshärdar, antingen af en sammanviken tjock järnplåt, eller af koppar. Herr CRAMER, uti 3:ter Theils erster Band utaf sina Anfansgründe der Metallurgie, s. 50, stadgar följande allmänna reglor för formans storlek, hvilka i synnerhet gälla för kopparsmältningar, nemligen:
a) Ju mera malmen är svårsmält, desto trångare bör forman vara, då öfrige omständigheter äro lika.
b) Ju mera lättflytande malmart det är, ju vidare kan forman vara; men at de rätta gränsorne på ingendera sidan på öfverskridas, bör den storlek, som bäst passar, genom förfarenhet utrönas.
c) Ju vidare ugnen är, ju mera måste bäljorne blåsa i kors, som fordrarstörre Forma och starkare bäljor.
d) Om ugnen är trång i akttages motsatsen.
e) Ju mera lättsmält och het malmen är, ju högre kan forman ligga öfver härden, och tvärtom.
f) För mera hårdsmält malm bör forman ligga lägre, dock aldrig så lågt at vädret, sådant det kommer utur forman, omedelbart stöter på det smälta godset, eller så at slaggen stelnar.
Vid Tyska bergverken brukas stundom, i stället för forma af järn, eller koppar, at hugga formhålet genom en tjenlig sten, som hos dem kallas durch den Stein blasen. Vid Flossugnarne i Steyermark består forman utaf et 18 tum långt rör, som är gjordt af en grå lera och formadt omkring en trämodell, ellerFormnagel. Sjelfva forman, eller lerröret, heter här Ferm. Se FERBERSAbhandl. über die Geb. und Bergw. in Ungarn s. 285.
Vid silfver- och blymalms smältning brukas dylik forma som vid några slags smedshärdar, eller sammanviken af en tjock trekantig järnplåt, 3 tum bred och 1 ½ tum hög uti mynningen, med et qvarters höga Formvingar. Tättorne ligga då allenast 3 tum ifrån formmynningen.
För koppargarning brukas ock forman af en sammanvikt kopparplåt, helt rät på undre sidan, med 2 tvärfingers öpning uti diameter. Den ligger lika högt med härdranden och stupar, äfven som bäljorne, ganska mycket. Dylik forma nyttjas vid kopparsmide, allenast med den skilnad at den står mera rak. Af lika skapnad och storlek är äfven forman vid kratsugnar.
Vågrätt, eller horizontail forma, är i de flesta händelser tjenligast, i synnerhet för silfvermalmer och svafvelrika kopparmalmer; men för några svenska kopparmalmer, som äro trögsmälte och fattige på svafvel, kan forman behöfva at vara något stupande, at blästern må verka så mycket bättre. Men där metallen antingen hel och hållen eller til någon del skall förstöras, såsom vid garning och blyets afdrifning ifrån silfver, måste forman ligga uti en stark stupning och blästern komma skarp på metallen.
Huru kopparen kan besparas vid hammarsmeds formors förfärdigande, då formvingarne göras af järn, se Kongl. Vet. Acad. Handl. 1768 sid. 82 o.f.
Förslag är ock upgifvit at brukas en forma för hvarje bäljtätta vid sulubruk, men har ej blifvit vedertagit.
Formor kallas vid stålugnar de små runda hål, som tilskapas af ler uti botten på dragpiporne, ungefär af 1 ¼ tums diameter, hvarigenom luften ifrån bocken skall befordra draget uti ugnen.

Formbock kallas en pall af tackjärn, som uti formmuren ställes öfver forman vid en del hammarsmedshärdar.

Formbrott heter den koppar, som vid garning fäster sig omkring formmuren.

Formbröst, eller Bäljbröst, heter det stället, eller hvalfvet uti en masugnsmur, hvarunder bäljorne hafva sitt läge. Se Masugnsbröst och Masugnsbyggnad.

Formerz kallas af tyska bergsmän en rik silfvermalm, som håller öfver hälften silfver. Genom misstag af namnet har den ock fått heta Fromerz.

Formhål, Se Formmula.

Formhåll, Se Formvägg.

Formjärn är vid hammarsmide en halfrund järnbult, af den skapnad som forman; och hvaruppå hon lagas samt rättas, när hon är utbränd.
Formjärn, eller Stötjärn, kallas vid kopparsmältningar en slags järnstöt, hvarmed redningen uti härden inslås, och är i anseende til sin skapnad af tvenne förändringar, hvaraf den ena passar för härdens botten och den andra för härdens sidor. Se Hytteredskap.

Formmula (Rüssel) är främsta smala struten af en koppar- eller järnforma, som sitter 3 a 4 tum in uti härden vid stångjärnssmide och äfvenså uti koppar- och silfverugnar; hvilken utan vidare inböjning löper nästan rätt ända fram och är något tjockare än den öfriga delen af forman, at bättre emotstå förbränning. Dess mynning, eller öpning (das Maul), göres mera bred än hög, af den orsak at bäljorne måste blåsa i kors; och ankommer intet mindre vid smältugnar än stångjärnssmide på denna formmynnings skapnad och storlek. Se Forma.

Formmur, Se Huggstad.

Formnas, eller Näsa, (Nase an der Forme) är en trög slagg, som sätter sig omkring formmynningen, i synnerhet vid kopparsmältning, hvarest den sorgfälligt bibehålles, så at den hvarken för mycket tilväxer och förhindrar blästern, ej heller aldeles bortskäres; varande smältarens syssla at hålla formnasen öpen med formspiken, afstöta det som är för mycket och med dess tilhjelp styra blästern efter godtfinnande. Det hörer därföre til smältarens konst:die Nase zu führen, eller at sköta formnasen. Se vidare ordet Nas.

Formplåt kallas en liten aflång järnhäll, eller skifva, inemot 3 qvarter i längden, 8 tum bred uti den ena och 4 tum uti den andra ändan samt ½ tum tjock, som vid masugnar ligger i forman under bäljtättorne och bör hafva en liten sluttning, eller hällning, allenast så at några droppar vatten därpå knapt flyta in åt stället. Vid tyska smältugnar kallas understa sidan af forman, som ligger på muren under bältjättorne, das Blatt.

Formsand, eller Gjutsand, kallas en fin mo, eller sand, som nyttjas af metallarbetare til hvarjehanda sakers afformning, hvaruti metaller sedan kunna gjutas. Den bästa formsanden bör vara fullkomligen fin, utan inblandning af lera: litet fuktad bör den uti handen kunna formeras til en något sammanhänganden klimp, utan at väta handen: bör kunna tåla glödgningshetta utan at smälta: dess korn böra vara hvasse och ej runde, som uti flygsanden: ingen mylla, eller vegetabilisk jord, tåles däruti. Den bästa formsand til gjutningar finnes vid Norrköping, vid laboratorium på ladugårdsgärdet bredevid Stockholm, vid Arboga och flerestädes. Dess förnemsta egenskap är: at den bör tåla den smälta metallen, utan at förut vara vidare torkad än allenast rökt med sot af näfver eller torrved: at metallen däruti faller med skarpa aftryck och utan blåsor eller sprutning. Ny formsand bör först uparbetas och blandas med kimrök samt fuktas med tunndrank, eller bärna efter öl, eller dricka, sedan den förut är väl torkad och siktad genom storsikt. God formsand blifver genom långvarigt bruk än bättre. För järngjutningar bör formsanden ej vara af den finaste. Härtil har sand af röd och hvit fältspat, storsiktad, fri ifrån matjord och ler, blandad, hälst af naturen, med litet järnrost, visat sig ganska tjenlig.

Formspett vid vallonsmide, Se Spett.

Formspik (Formstecher, Formstosser, Räumeisen) heter vid kopparsmältningar et litet spett, som brukas at arbeta uti forman och afstöta öfverflödig nas samt därföre altid står där tilhands. I stora Kopparberget kallas den vanligast Rymningsspik.

Formsten heter den sten i en smältugn, hvarpå forman ligger. Formstein kallas ock vid några tyska smältverk den sten, hvaruti formhålet är inhuggit, då ingen metallforma brukas. Jämnför ordet Forma.

Formstjert kallas et stycke järnskena, som fastnaglas vid baksidan af en hammarsmedsforma, och hvarmed den fästes med en spik vid bäljbänken.

Formstokare är et litet smalt järnpett, merendels litet krokigt och hvasst åt ena ändan, 1 ½ aln långt och väger 3 a 4 skålpund. Härmed ränsas forman och undanstötes slaggen, så väl vid masugnar som hammarsmedshärdar: kallas i Tabergs bergslag Stonkare, eller Stokare, och af Vallonsmeder Stück-ber.

Formstycke kallas vid tysksmide den sidan af smältan, som ligger under forman och är gemenligen hård.

Formtak heter vid masugnar den eldfasta stenhällen, som lägges påkinstenarne och täcker formöpningen, då ingen uthuggen formsten brukas. Vid suluugnar kallas denne hällen, som täcker forman, Brandsten.

Formvingar (die Busen) kallas de tunna kanterne, som utgöra den stora öpningen på en koppar- eller järnforma, där bäljtättorne inläggas.

Formvägg, eller Formhäll, är uti hammarsmedshärdar den på kant stående tackjärnshällen, hvarpå forman med dess mula hvilar, men vid silfverugnar kallas den muren, som är öfver och omkring forman, Formvägg.

Fotgluggar äro vid kolning de öpningar, som göras vid foten af milan, at den vid botten må riktigt kola.
Fotbål äro mindre öpningar vid kolmilans fot för väderdragets skull.

Fotpåle kallas et litet brädstycke, som lägges i anfahlet på bilockshål, hvaremot sedan stämplarne indrifvas, at de må sitta så mycket fastare.

Fouroe betyder hos vallonsmeder et tackjärnsstäd, som ligger på hammargolfvet, och hvaremot smältan slås, så at slaggen afrinner, innan den föres under hammaren.

Frambröst är vid masugnar det samma som Utslagsbröst. Se orden Masugnsbröst och Masugn.

Framhärd kallas vid Stora Kopparberget den delen af en smältugnshärd, som räcker fram om bröstet.
Vid rostbruk, på de ställen, där slaggen är nog flytande och qvick, rinner den genom en liten ränna utur framhärden i slaggsumpen; hvilken ränna altid bör betäckas med fork, eller stybbe, som håller slaggen het, at han ej i förtid stelnar, innan han hinner rinna ut. - Om en annan slags framhärd vid suluugnar, se Förhärd; under hvilket ord äfven förklaras vad hammarsmeder mena med Framhärd.

Framstandare, Se Standare.

Fransk lera, Se Lera.

Frat, eller Eschel, kallas af arbetare de små svarta ränder, eller otätheter, som yppa sig under silning och polering på järn och stål, hälst på det som är mjukt, eller ock något rödbräckt, samt af ojemn hårdhet, hvaraf mycket finpoleradt arbete förderfvas.

Fredsmil kallas vid Falun en mils längd ifrån stora Kopparbergs grufva och rundt däromkring, på hvilken tract all skog skall, efter Höglofl. Kongl. BergsCollegii förordnande, befredas endast til stafrumsved för tilmakningar och til andra behof uti grufvan samt får således ej användas til kolning för hyttebruket.

Fridygn kallas vid tackjärns blåsningar de dygn, för hvilka intet tiondejärn til kronan betalas. Sådane äro vid alla blåsningar de tre första dygnen ifrån det bäljorne pådragas, hvilka egenteligen heta Kalldygn. Men då en ny masugn bygges af sten, alt ifrån grunden til kransen, njuter ägaren, på första blåsningen, 50 dygn fria för afgift, de tre kalldygnen oberäknade. Desse 50 kallas då Fridygn; men bygges masugnen til öfre hälften med mulltimmer, bestås ej mer än 10 frihetsdygn, utom kalldygnen. Se 1766 års Kongl. Masmästare-Ordning.

Frikoppar, Se Kopparsedlar.

Frisedel kallas det skrifteliga tilstånd, som af bergmästaren lemnas til en hammarsmed at utan åtal söka sig ny husbonde, sedan han af den förra blifvit upsagd och innom laga städslotid ej erhållit tjenst. Se Kongl. Hammarsmeds-Ordningen, 1766, §. 22.

Friska (Frischen, Anfrischen) betyder: 1:o, at genom smältning åerställa de metaller, som uti elden förlorat deras bränbara ämne, til metalliskt tilstånd, men i synnerhet at reducera härdbly och glete til bly. Se Friskning. 2:o. Brukas detta ord vid tyska grufvebyggnader, då vatten öses i pumparne, så framt deras vatten råkat falla ned under ventilen, hvarigenom de åter bringas at draga vatten.

Friskbly (Frischbley) kallas det af härdbly och glete genom friskning reducerade bly. Se Friskning.

Friskhärd är en vanlig drifhärd, hvaruppå härdbly och glete friskas i mindre qvantiteter, då det ej är mödan värdt at enkom upelda en ugn.
Vid segerhyttor menas med Frischherd, eller Frischfeuer, sjelfva härden i friskugnen, hvarest bly sättes til garkopparen, då däraf sedan gjutas segerstycken.
Vid tyska järnverk är Frischherd det samma som hammarsmedshärd.

Frisklar (Hebarme, Flaschen, Heblinge, Halbige, Heber) kallas de kuggar, eller lyftarmar, som sitta uti hjulstocken vid bokverk och vid hjulets omlopp taga under de uti bokstämpelträden sittande dymlingar samt därmedelst uplyfta bokstämplarne hvar efter annan. Se Bokverk.

Friskning (Frischen, Glötfrischen) heter egenteligen den smältprocess, hvarigenom til bly årer reduceras det glete som vid afdrifning på silfver faller uti hårda stycken och Friskglete kallas, til skilnad ifrån det renare, som uti luften sönderfaller til pulveraktig och fjällig form och får namn af köpmansglete(Kaufglöte), sådant som det uti alla kryddbodar försäljes. Gletefriskningen förefaller ej annorstädes än vid stora bergverk, där blyrika men silfverfattiga glanser, eller blymalmer, gifvas, och där mera glete faller, än vid den öfriga silfvermalms processen på förblyningsvägen, eller såsom beskickning kan behöfvas. Hela detta smältningssättet på friskbly är ganska enkelt och förrättas antingen på vanliga silfversmältugnen, eller på en särskilt därtil inrättad ugn, med et mindre bröst, som gemenligen ej är öfver 2 ½ aln högt, såsom det på Neder-Harz brukas, med inslagen sluttande stybbeshärd,Förhärd och Sticksump. Det sönderslagne gletet sättes då schichtvis ensamt, eller utan tilsats, på goda och rena kol. För ögat, under bröstet, sättes på inre sidan en skifferhäll med en så liten öpning, at blyet ensamt, så fort det nedkommer, kan därunder uti spåret framrinna uti förhärden.
Blästern härvid bör gå långsamt, at blyet genom kolens phlogiston må hinna anqvickas, eller reduceras. När förhärden är full, utstickes blyet i sticksumpen och efter en liten afsvalning och skumning öses det med slefvar uti varma tackjärnsmått, som förut blifvit öfversiktade med aska. Innan det hinner stelna, drages därigenom med en järnkara, hvilket medtager alt grummel som först stelnat och består til en stor del af koppar, som däruti varit uplöst. På sådant sätt blifver blyet befriadt ifrån kopparen, hvilket är så mycket angelägnare, som det eljest icke är tjenligit hvarken för glasmästare, eller till rullbly.
Det kopparhaltige grumset kallas Bleypauzen, hvilket tilgodogöres medafstråk och flera kopparhaltige blysika affall på friskugnen, at vidare nyttjas som tilsats af bly vid Segringen.
På andra orter, såsom vid Freyberg och Öfver-Harz, beskickas gletet vid friskningen med blyiske slagger. Sådan beskickning brukas dock förnemligast vid härd eller härdblyets friskning.
Friskning (Frischen) kallas ock vid segerverken friskblyets sammansmältning med kopparen, som skall segras. Se Segring.
Frischen betyder äfven tyska stångjärns-smältprocessen.
Om friskning (Frischarbeit), hvarmedelst rostad skärsten och slig friskas, eller insmältes med blytilsatser, se Silfvertilverkning.

Friskpannor (Frischpfannen) äro vid segerhyttorne runda järnpannor, hvaruti segerstyckerne gjutas.

Friskslagg (Frischschlacke) heter den slagg, som faller vid silfver- eller förblyningssmältnngar och hvilken, såsom lättflytande och tillika silfverhaltig, upsättes på råsmältningen. Se orden Råsmältning och Silfvertilverkning.
Friskslagg kallas ock den slagg, som fås vid blyfriskning och är merendels nog blyhaltig, hvarföre den upsättes på förblyningssmältningen.
Frischschlacke betyder äfven vid tyska järnverk det samma som Färskslagg.

Friskstycken, Se Segerstycken.

Friskugn (Frischosen) är den ugn, hvaruppå gletet och härdblyet vid silfververken friskas, eller reduceras. Härtil nyttjas antingen ordinarie silfverugnar, såsom vid Sala, eller ock särskilt inrättade ugnar. Se Friskning.
Friskugn (Frischosen) kallas ock i segerhyttorne den ugn, hvarest råkopparen, sedan han är försatt med bly, gjutes til Seger- eller Friskstycken.
Frischosen heter äfven vid tyska smältverk sjelfva silfverugnen, eller den ugn, hvaruti silfver- eller förblyningssmältningen sker.

Fritta kallas vid glasbruken den blandning af et ganska fint florsiktadt kisel- eller qvartsmjöl, med något til lika finhet pulveriseradt eldfast alkaliskt salt, såsom Pottaska, Soda eller Rochetta, hvarutaf glas göres.
Denne blandning måste först brännas med flameld, under ständig omrörning, til dess den börjar klimpa sig, och det med tämmeligen stark glödgningshetta, hvilken calcination är så mycket nödigare, som denne glasmateria eljest under smältningen gäser och gifver et blåsigt glas; utom det at desse ämnen genom calcination så mycket bättre förenas. Huru mycket af alkali emot flintmjölet bör tagas, beror dels på detta saltets godhet, dels ock på flintans, eller qvartsens mer eller mindre hårdsmälta art. Några exempel på sådane blandningar anföras under ordet Glas.
De öfrige materialier til glas sättas til frittan under smältningen, såsom blyhvitt, magnesia, arsenik m.m., eller metalliska kalker, då finare eller ock färgade glaser åstundas.

Fromerz, Se Formerz.

Fråndragsluta, Se Hytteredskap.

Frälse vid bergverk, Se Bergsfrälse.

Frälsebruk, Frälsehamrar, eller Frälseverk, kallas de järnverk af masugnar och stångjärnshamrar, som äro belägne på Frälse grund.
Enligit 1683 års Riksdagsbeslut betalte frälseman, hvilken tilverkar tackjärn af den malm, som brytes uti dess egna frälsegrufvor, ej mer än 1/30:del af sådan tilvärkning til Kongl. Maj:t och Kronan, men den som köpte, eller tilhandlade sig malm af andra, betalte hvart 10:de skeppund, antingen han var frälseman eller ej.
Uti samma års Riksdagsbeslut hafva äfven frälsemän beviljat at för deras frälsehamrar erlägga en half del emot det, som Kongl. Maj:t och Kronan ålagt andra ofrälsemän at gifva af deras tilverkning.
Genom senare Kongl. Maj:ts Bref til Kammar- och BergsCollegierne, under den 2 Aug. 1731, har denne förmonsrätt för frälseverken sålunda blifvit reglerad, at ägare af sådane verk, utan föregången undersökning öfver hvad tilgång de hafva på tackjärn och kol, så smida 15 skeppund på hvart 100 skeppund mera än deras dåvarande hammarskatt var; så at den frälseverksägare, som då, til exempel, var taxerad til 100 skeppunds smide och således til et skeppunds hammarskatts afgift, må äga frihet at smida 115 skeppund, och så vidare, utan någon ytterligare afgift, eller tilökning uti hammarskatten, sedan likväl först sjelfva hammarskatten och byggningsjärnet är afdragit, som under förenämde qvantum ej bör begripas. Denne förmon förklarades tillika ej vara personel, utan följa naturen af sjelfva grunden och ägendomen efter, uti hvilkens hand en frälsehammare ock må vara. Frälseverksägare blef ock då tillåtit at, efter undersökning och utan förfång af någons bättre rätt, undfå ännu större tilökning uti smidet, så högt som skogarne i längden pröfvades tåla, och det äfven utan förhöjning på den förra hammarskatten; men det voro likväl allenast 12 frälseverksägare, som anmälte sig til denna undersökning och vunno högre frälserätt öfver de förut tillåtne 115 skeppund, förrän denna förmon blef indragen genom senare Kongl. Maj:ts Nådiga Förordningar af d. 12 April 1748 och d. 3 jul. 1753, hvaruti stadgas at ingen ansökning om nya stångjärnshamrars inrättande på hvad ort och under hvad namn det vara må, och intet heller någon smides tilökning, måtte beviljas. Genom Kongl. Maj:ts Nådiga Förordning under den 22 October 1784 är ännu ytterligare förbudit det ingen må understå sig at vid 1000 Riksdaler vite med ansökning om tilökning uti stångjärnssmide ankomma.
Uti Kongl. Brefvet af den 9 Januarii 1766 förklaras tillika at, då smite flyttas ifrån frälse til skattegrund och tvärtom, skall det flyttade smidet behålla sin förra natur och rättighet, hvaraf följer at et bruk på skatteägor kan genom sådan flyttning vinna frälsefrihet och et frälseverk komma i mistning däraf. Jämnför Herr B. SANDELS Acad. Afhandl: om friheter och utskylder vid Svenska järntilverkningen, s. 28.

Frän kallas masmästare den järnmalm, som håller svafvelkies, eller gifver rödbräckt järn.

Frätning och Frätningshål, Se Kolning.

Fula väggen kallades i äldre tider i Sala et oädelt groft kalkberg, som förtryckte och afskar malmfallen.

Fullmalmadt järn, Se Malmadt Järn.

Fungiter (Corallschwämme, Schwammsteine) äro en slags förstenade coraller, som til skapnad mycket likna svampar, i synnerhet om de tillika hafva en stjelk, som dock är mera sällsynt. De gifvas af flera förändringar, som upräknas uti Hr. VOGELS Pract. Min. Syst. s. 249.

Fuss kallas af grufvearbetare i Falun den sämsta blötmalm, eller den som nästan intet annat är än svafvelkies och håller litet eller intet koppar.

Fyllfat, Se Fat.

Fyllhammare är en bred järnhammare, i form af en spadille med et öga uti öfra snipen, hvaruti et skaft verticalt insättes. Se Grufveredskap. Den brukas mäst i Wermeland vid jordrymningars uptagande; och äfven vid masugnar til fatning i stället för luta.

Fyllmur kallas vid masugnar den fyllning af sand, som lägges emellan ringmuren och bakmuren. Se Masugnsbyggnad.

Fyllningshål kallas vid kolning det hålet, som är midtuti en resmila och hvaruti antändningen sker.

Fyllningskoppar, Se Garning.

Fyllningsstång är uti kolmilor en stång, som står midt i fyllningshålet, omkring hvilken kolmilan upreses. Se WALLNERS Kolarekonst.

Fyllort betyder det samma som korgstad. Se detta ord.
Fyllort kallas ock vid tyska bergverken de orter, som indrifvas på sidorne uti et schacht.

Fyllved, Se Kolning.

Fyndighet. En malmgång säges vara fyndig (Fündiger Gang), eller föra god fyndighet, när han innehåller det ämne, som med grufvearbetet eftersökes, antingen det är malm eller några nyttiga berg- och jordarter. Ofyndige heta däremot de gångar, hvilka intet gifva det som sökes. Sådane ofyndige gångar kunna likväl ofta förorsaka fyndighet, då de sammanstöta, eller ock föröka fyndigheten, då de infalla med förut fyndige gångar. Se ordet Förädling.
När en gång är hel och hållen fyndig, eller upfyld med ren malm, så at allenast något litet gångart här och där kan märkas, säga tyska bergsmän:dass die Erze, eller Gånge, brechen im breiten Blick. Vid betydligare gångar, som hålla fort i fält och på djup, är likväl denne händelse sällsynt.

Fyndschacht kallas det schacht, eller den sänkning, hvarest en gång först är blottad. Däraf kommer tyskarnas Fundgrube.

Fyrband kallas den messingstråd, som gått fjerde gången genom dragskifvan. Se Tråddrageri, 4:o.

Fyrer kallas vid alunsjuderierne skifferns rostning, eller bränning, uti stora hopar af pyramidalisk form, som äro 20, 30, til 40 alnar långa, 12 a 15 alnar breda och 4 a 6 alnar höga. Huru härmed tilgår ses under Alunsjudning.

Fyrhål kallas vid åtskilliga flamugnar, i synnerhet för alunpannor, det rummet ofvanpå halstret, eller risten, öfver askrummet, hvarest ved, stenkol eller torf inkastas för eldningen.

Fyrkalfvar kallas vid alunverken stora sammanlupne klumpar af alunskiffer, som af för stark hetta på somlige ställen uti fyrerne rusat tilhopa och kommit til smältning, med mer och mindre bränd skiffer inblandade: duga således icke vidare til aluns utlutning, utan måste bortkastas, eller stampas til pulver, som nyttjas til cement med kalk vid vattumurningar.

Fyrpenningar kallas den dagspenning, som bruksägaren måste bestå smeden, då han i brist af materialer mmåste syra (Feyern), eller intet får arbeta. Se Kongl. Hammarsmeds-Ordningen af år 1766 § 16.

Fyrsten kallas i allmänhet svafvelkiesen, emedan den fordom nyttjades til gevär, i stället för flinta, at gifva eld emot stål. Se Kies.

Fürstenarbete, eller Takarbete, (Fürsten- eller Firstenbau) är egenteligen vid grufvebrytning en art af pallarbete, som börjas vid giman af en ifrån et schacht indrifven ort uti taket, eller Firsten, med afsättningars, eller pallars, indrifvande emot högden, på lika sätt, men uti en omvänd ordning emot det, som vid afsänkningen på djupet under namn af Strossarbete är anmärkt. Genom fürstenarbete upsökas och utbrytas således malmfallen (Erzmittel) uti orttaket, i det stället at de med strosar vinnas uti ortens sola på längd och djup.
Med denna takbrytning börjas hälst vid endera af väggarne, antingen genom sprängning eller kallkilning, och borttages, efter ortens bredd, först en famn uti högden; och då därmed hunnits uti rät linea til 2 eller 3 famnar uti längden, så börjas där ofvanföre, åter en famn uti högden, den andra pallen, eller strossen, under det at den första af et annat arbets- eller bårrlag på lika sätt fortsättes uti längden. Sålunda fortfares, til dess hela ortens längd stross- eller pallvis blifvit utbruten. För hvar och en pall inslås emellan ortens väggar starka stämplar, Fürstenstämplar kallade, som beläggas med bottnar af klufvit verke, hvarpå grufvebrytarne kunna hafva deras vandring och arbetsskulle.
Detta brytningssätt är så vida förmånligare och mindre kostsamt än arbete uti fast klyft, som härigenom, och då berget redan är på undra sidan blottadt, bättre skottfall gifves för krutsprängning och lättare undanfall för brytning med hammare och kil (Schläget und Eisen). Men däremot faller det ock besvärligare vid det tilfälle, då arbetaren stående måste förrätta bårrningen.
Om på ortens sola ingen mera malm är at vänta på djupet, nedstjelpes därpå det ofyndiga berget, sedan malmen är utsofrad; men då samma ort skall drifvas än längre uti fält och tillika sänkas, måste den förut vara täckt antingen med hvälfning, eller förtimrad med upstående och liggande dragstämplar samt försedd med så stark betäckning, som förmår bära det härpå nedstjelpte berget, hvaraf tillika mur updrages emot därvid varande schacht, så fort fyllningen ökas.
Fürstenarbete användes med bästa gagn uti mindre mägtiga gångar, där lös- eller lättbrutne arter finnas och där malmen håller sig instänkt uti små fläckar och körtlar samt kan uti grufvan sofras, då det onyttige bergets upfordring undvikes. På lika sätt lättas arbetet i den händelsen, då malmgången medförer salband af någon vek bergart, hvarifrån brytningen kan taga sin början; men uti hårda hällearter och fast klyft är det föga lönande, i anseende til arbetares obeqväma ställning vid bårrning och brytning. De förnämde på fürstenstämplar uplagde planer, eller skullar, (Schütte) borttagas sedan tillika med stämplarne, så snart arbetet hunnit til föresatt högd och längd, eller det utbrutne rummet blifvit med berg upfyldt. Ibland fördelarne vid detta brytningssätt tyckes det förnemligast vara at flere arbetare kunna därmed på en tid sysslosättas. Uti stående, eller mäst lodrätt fallande gångar, där det lösbrutne berget ej kan blifva liggande emot någon sida, måste emellan väggarne förstämplas med kistningar, hvarpå kan fyllas med den lösbrutne ofyndiga sten, til försvar emot ras och osäkert berg. - Om fürstenarbete jämnför orden Grufvebrytning, Strossarbete och Stämplar. Närmare underrättelse härom kan inhämtas af DELII Bergbaukunst samt Freybergska AcademiensBericht vom Bergbau, § 131. Förfarenhet blifver dock säkraste läromästaren vid et arbete, där flere förändringar förefalla, än på papper kunna beskrifvas.

Fyrstenarbete, Se Fürstenarbete.

Fürstenstämplar, Se Fürstenarbete.

Fyrstämpladt kallas det tenn, som består af 97/100 tenn och 3/100 bly; men tillåtes dock hålla 96/100 emot dubbla stämpelpenningars erläggande. Se Hr. BergsR. VON SWABS Tal om Controll-inrättningen, s. 13, 15 och 24.

Fyrträd kallas vid bruk och vattuverk de storverksträd, som uti 4 klyftor tilhopafogas och med järnringar sammanhäftas til hjulstockar för stångjärns- och kniphamrar. Sådane träd böra vara räta och 16 tum i diameter i lilländan, om de tilsammans skola utgöra en hjulstock af 5 qvarters tvärlinea. Där lyftarmar och kuggringar brukas af tackjärn, kunna mindre fyrträd nyttjas och hjulstockens tjocklek ökas genom 3 a 4 tums tjocka plank, som läggas emellan hvarje klyfta.
Huru fyrträd skola väl sammanfogas ses af Herr GARBR. POLHEMS Tal, vid Præsidii afläggande uti Kongl. Vet. Acad., 1745, s. 12.

Fäll kallas vid drifning den hinnan, som löper öfver godset, då det går för kallt och börjar stelna; hvilket heter löpa til fälls.

Fälla vid vaskverk (Gefällkästgen) betyder det rum vid öfra ändan af en planhärd, som på tre sidor af ½ alns höga bräder inneslutes; och hvaruti det bokade godset, mjöl, eller slam, med skyflar upöses samt medelst påslagit vatten sedan nedsköljes på planhärden. Se Planhärd och Vaskning.
Fälla säges vid Dalkarlarnes blästerverk, då blästerklimpen, eller färskan, som de på en blåsning erhållit, uti klensmedshärden åter nedsmältes genom kolen at renas samt bringas til fullkomlig smidighet; hvarefter den sönderhugges med en yxa uti 2, 3, eller 4 stycken, som vidare för hand utsmidas til hvarjehanda ämnen, hvilket uti Wästerdalarne ännu brukas.
Fälla är ock det samma som Præcipitera. Fälla skedvatten betyder således at med silfver afskilja saltsyran därutur. Se Saltpettersyra.

Fält. Strykning i fält kallas en gångs fortfarande sträckning i längden. SeStrykning och Malmfält.
Fält vid bokverk är det samma som bokkista. Se Bokkista och Bokverk.
Fält betyder ock det samma som utmål, eller dess vidd. Se Utmål.
Vid styckebruken förstås med Fält de delar på ytan af en canon, som äro släta och utan zirater. Således kallas det släta stycket, som är ifrån främsta ziraten, eller trumphen, til tapparne, Långfältet. Därnäst ifrån och med tapparne til ziraten, som börjar vid krutkammaren, ligger tappfältet; och därifrån til ziraten, eller liften vid svansen, följer Kammarfältet, som är starkast, eller har tjockaste godset.

Fälthakar, eller Fatthakar, Se Krammel.

Fältort kallas den ort, som drifves längsefter en malmgångs strykning. Se Ort.

Fältspat, Spathum pyromachum, eller scintillans, (Hardspat, Feldspat) är en stenart, som vanligen förefaller uti snedhörnige rhomboidaliske tärningar med glänsande planer: står emot fil til någon del: eldar emot stål, men svagare än qvarts, och gäser ej med syror: utgör i blandning med qvarts och skimmer större delen af Gråbergen, men finnes sällan allena; dock ofta ensamt blandad med skimmer: gifves af hvit, grå, grön och röd färg, merendels opak, men understundom klar och blifver då electrisk genom gnidning: för blåsrör kan den smältas och uplöses både i borax och sal microcomsicus. Då tvenne fältspatsstycken rifvas emot hvarannan, kännes en egen och oangenäm lukt, men om samma sten glödgas och efter kallning åter rifves, upkommer ingen sådan lukt mera. Fältspat rätta och enklaste figur är et fyrsidigt rätvinkligt prisma, hvilket på begge dess ändar blifvit snedt afskurit, som Hr. DE SAUSSURE af dess sammansättning funnit och vidare utföres samt beskrifves til alla dess förändringar uti Herr DE ROMÉ DE L'ISLES Cristallographie, 2:nd edit. T.II, s. 457 o.f.
Uti smedsäsja för pust kan den smältas ensamt, men fordrar stark hetta och går til en seg trögflytande slagg; i anseende hvartil den är besvärlig uti hyttugnar och fordrar tilsats af kalk, eller limsten, som befordrar qvickare smältning. Den hvita, rena fältspaten, som med litet qvarts och glimmer utgör den allmännaste graniten, smälter svårligen ensamt til et hvitt opakt tätt glas samt gifver med tilsats af hvit eldfast lera och kiselmjöl et vackert porcellainsämne. Uti luften förvittrar denne fältspat småningom och blifver mör emot sol och regn. En del tyckes ock vilja förfalla til en lerartad jord. Den utgör förnemsta beståndsdelen af de franska gjutstenarne ifrån St. Malo, som brukas vid messingsbruken, då han endast är med sin skimmer inblandad. Blekröd och köttfärgad fältspat, med grof skimmer blandad, är det förnemsta ämne uti sjelffrätstenen och allmännast uti svenska hälleberg.
I anseende til sina grundämnen har fältspat genom många försök blifvit granskad. 100 delar hvit fältspat, som af Herr KIRWAN blifvit analytiserad, innehöll vid pass 67 delar kiseljord, 14 alunjord, 11 tungjord och 8 delar magnesia alba. Se KIRWANS Mineralogie, i tysk öfversättning, s. 143. - På lika sätt har en rödlätt, eller köttfärgad fältspat, ifrån Geyerska stockverket vid Freyberg, af Herr WIEGLER med mycken noggranhet på chemiska vägen blifvit undersökt, hvaraf kan intagas at beståndsdelarne uti et unce af denna fältspat befunnits vara följande, nemligen:
Kiseljord 5 drachmer 13 gran
Alunjord 2 - 36 -
Järn - 8 -
Dessutom har under denna stenartens distillation med concentrerad vitriololja yppat sig vanlige tecken, med lukt och glaskärlens angripande, afFlussspatssyra, som tycktes uti vigten kunna utgöra den bristande delen af 3 gran och hvilken måste hafva varit förenad med kiseln, emedan, vid denna undersökning, intet tecken til kalk kunnat röjas och således ingen flussspat varit inblandad.
I anledning af alunjordens ömniga närvaro tycktes fältspaten med skäl kunna föras under lerartade stenar, hälst som detta kommer öfverens med hvad flere stenkännare i akttagit at en del fältspat kan med tiden genom vittring förfalla til en kiselblandad lera. Se härom utförlig beskrifning uti CRELLSChemische Annalen, 1785, 5:te stycket, s. 392-404 samt 6:te stycket s. 529-532.
Grön fältspat är funnen vid Stafs nya järngrufva uti Floda Socken och Södermanland, som til färgen liknar en Chrysopras: faller vid sönderslagningen uti spatformiga sneda, och rhomboidaliske rutor: gifver föga eld emot stål: visar et phosphoriskt sken, som varar några ögnablick, under sönderkrossningen emot järnhäll: förlorar i glödgningshetta sin gröna färg och blir hvit: kunde ej smältas för blåsrör hvarken ensamt, eller med sal microcosmicus, men påblåst uti digel ¼ timma, utan tilsats, smälte til et tätt pärlfärgadt glas. Den skiljes således uti sitt förhållande för blåsrör ifrån andra fältspats arter, som af dess låga kunna smälta. Se Hr. Prof. och Ridd. BERGMANS på svenska öfversatte afhandling om blåsröret s. 33. Uti skedvatten kokad förlorade den sin gröna färg och löstes ganska litet: utur uplösningen fäldes med alkali aëratum litetgulaktig jord och med blodlut en ren berlinerblå. Då flere gjorde försök jämnföras, finnes den bestå til större delen af kalk med kiseljord och litet lera samt järn förenad, jemte tecken til någon syra, som, i anledning af Herr WIEGLEBS rön, torde kunna anses för flussspatssyra.
Denne fältspat var fläcktals inblandad med qvarts och granatberg, hvarigenom den efter slipning erhöll et ganska vackert utseende. - Uti Siberien brytes ock på några orter, efter Herr FERBERS berättelse, en fältspat af vacker grön färg och, ibland andra ställen, vid Mursinka, hvarest röktopas och amethister finnas. Se CRELLS Chemische Annalen, 1785, 4:de stycket, s. 152.
Fältspat af violett färg är här i riket äfven sällsynt; men finnes i synnerhet til myckenhet uti graniten på Ön Elba vid Corsica. Se Granit. Ponceauröd fältspat finnes stundom ganska vacker uti Långbanshytte järngrufva i Wermeland.
Om fältspats nyttjande til porcellain, se Porcellain.

Fältstänger kallas de långa stänger på en stånggång, hvarmed rörelsen ifrån hvefven på hjulet ledes til pumparne. Se Stånggång.

Färga, Se Kopparfärga.

Färska (Aussrischen, Frischen) betyder at nedsmälta, bryta upp och åter nedsmälta tackjärnet i hammarsmedshärden, hvarigenom den glasartade slaggen skiljer sig ifrån det metalliska järnet, hvilket då likasom yster, eller drager sig tilsammans, til tecken at det blifver smidigt. Se Tysksmide, Färskjärn, Färskor och Färskt.

Färskande malm kallas den järnmalm, som är benägen at uti masugnen gifva smidiga järnfärskor, hvilka sätta sig uti stället, omkring forman, öfver timpen och flerestädes, til olägenhet för smältningen. Sådane malmer äro mycket rika, tunga, svarta och något glänsande, grofkornige, lösa, litet rödbräckte, medförande föga, eller ingen bergart, om ej litet qvarts. Jämnför ordetJärnmalm.
Ehuru rikhaltige desse slags malmer äro, i det de innehålla emellan 60 och 70 procent järn samt dragas pulveriserade, lika som järnfilspån, hel och hållne af magneten, så är dock ofta mödosamt och svårt at uti små digelprof utbringa deras rätta järnhalt, emedan de antingen uti en färska rusa tilhopa ibland slaggen och glaset, eller ock gå hel och hållne til svart slagg samt visa således härutinnan nog nära samma egenskaper som et smidt järn. At uti digelprof kunna bringa sådane malmer til ren smältning och et ordenteligt korn, är därföre nödigt at de, pulveriserade, både länge och med stark hetta förut rostas på skärfvel uti proberugn, hvarvid de gemenligen, nästan som rent järn, få en liten tilväxt af 2 a 3 procent uti tyngden. En liten tilsats af kolstybbe under rostningen gör ock god verkan til en hemligt medföljande svafvelsyras utdrifvande. Den sålunda rostade malmen kan sedan afblåsas med den för järnprof föreskrifne flussen, hälst med litet tilblandadt blyglas, til ¼:del emot malmens tyngd. Se Järnprof.

Färskjärn (Frischeisen) heter vid tysksmide det uti härden inlagde tackjärnet, som under de af förra smältan til stänger uträckte smältstycken nedsmälter och efter förrättad räckning arbetas tilhopa med slaggen til en but, hvilken smeden, medelst bäljornes igenslående och kolens afdragande, låter på en liten stund afsvalna och stadgas, så at den helt och hållit kan upbrytas och läggas på rena kol at åter småningom nedsmälta, eller, som det kallas, göras til smälta. Se Tysksmide.
Färskigt tackjärn betyder väl i allmänhet det hårdsatta, som lättas färskar; men uti Tabergs bergslag förstås härmed det som är segt och nödsatt.
När tackjärnet är för qvickt och trögt at färska får det vid tyska järnverk namn af Sauereisen.

Färskor kallas uti hammarsmedshärden de af tackjärnet särskilt sammangyttrade järnstycken, som redan af smälthettan blifvit genomarbetade och vändt sig til mer eller mindre smidighet, men äro dels stålartade, dels rå, eller tackjärnsblandade, och böra således omsmältas, om järnet däraf skall blifva mjukt.
Färskor, eller färskadt järn, sätter sig äfven stundom på öfverstället uti masugnar, såsom rusor, hvilka äro smidige och merendels stålartade samt kunna uti sådant tilstånd icke nedsmälta. De kallas uti Tyskland Hurten, ellerBrandstücken, och komma af en mycket rik järnmalm, som icke af naturen är inblandad med någon tjenlig fluss. Se Färskande Malm.

Färskslagg, Se Hammarslagg.

Färskt säges det gå i hammarsmedshärden, när tackjärnet är qvickt och lättsmält samt benägit at snart vända sig til smidighet. Sådant är gemenligen alt hårdsatt, fullmalmadt och hvitt tackjärn, äfven det som förut blifvit brändt, såsom gammalt härdverke, m.m. Detta säges af tysksmeden gå för färskt.Lagom färskt säges det gå när tackjärnet ej färskar, eller vänder sig til smidighet, förrän tysksmeden börjar bryta upp och arbeta slaggen med järnet til kokning. Se Järnets Historia §. 110. Det färskade järnet visar sig då under kokningen uti ljusa gryn, som efterhand fastna och klimpa sig tilhopa. För färskt kallas ock det tackjärn, som vid smältans görande är segt och trögsmält. Det förorsakas gemenligen af hårdsatt, färskt, eller kokadt tackjärn.

Fäule kallas vid Sachsiska bergverken järnhaltige arter, som bestå af röd järnlera, röd och svart blodsten, eller Glaskopf, samt flera järnhaltiga stenarter, hvaraf en mägtig gång i synnerhet stryker ifrån Johanngeorgenstadt och Riesenberg öfver Eibenstock, där den på järnmalm brytes. Härvid är märkvärdigt at silfver- och flere malmarter vid sådane järnhaltige drummer ansenligen förädlas, hvarpå exempel vid Johanngeorgenstadt och flerestädes af Herr FERBER anföras uti dess Mineralgesch. Versch. Länd. s. 255 o.f.
Här i riket gifvas äfven dylike exempel, såsom vid Brattfors järngrufva i Wermeland, där en sådan vid järnmalmsgången infallande mägtig drum af grönaktig och nickelhaltig järnlera medfört gedieget silfver. Vid Wästra Silfberget uti Stollberget och Skrefbergs-grufvan faller äfven på 3 a 4 famnars djup en mägtig Drum af Fäuletil silfvermalmsgången, bestående dels af lerartad, dels hårdnad röd blodsten, som äfven förädlat malmgången, ehuru den sedan af för starkt tilstötande vatten och af ägarens oförmögenhet måste öfvergifvas; men torde en gång förtjena at åter uptagas.
Fäule betyder ock på somlige orter, såsom vid Mansfeldiska kopparflötserne, det öfra lösa och skifrige stenlagret under damjorden och är då det samma som hos oss får namn af Råtberg.

Följeslagare, Se Flycktingar.

För-kruka är den recipient, hvaruti svaflet vid distillation samlar sig. Se Svafveltilverkning.

För-schicht kallas i synnerhet vid silfver- bly- och kopparsmältningar de första upsättningar, som göras, vid en nyinredd ugns pådragning, af lättflytande slagger och sämre gods, hvarmed ugsväggarne blifva glaserade och alla rämnor uti murarne igenläkte, at det bättre godset uti påföljande schichter icke må däruti fastna, eller förloras.

För-sättning, eller Försatsbly, kallas det härdbly, eller glete, som vid silfvermalmers smältning antingen upsättes uti första början på ugnen; eller det rena bly, som tilsättes emellan hvarje utstickning, på det silfret vid blyfattige malmer på hafva något at samla sig uti.

För-trumma, Stupränna, eller Strump, (Schossgerinne), är en liten stupande ränna, som ifrån sumpen leder vattnet rätt in uti skoflarne på vattuhjul. Vid höga öfverfall, och där en god hushållning med vattnet fordras, bör denne stupränna, eller strump, göras efter den kroklinea, som vattnet naturligen tager, då dambordet öpnas, hvilken alltid är et stycke af en parabel, som i Hydrauliquen bevises.

Förblya (Verbleyen) säges vid guld- och silfvermalmssmältningar, då sådane malmer, eller deras skärstenar, ej innehålla tilräckeligt bly af naturen, utan måste tilsättas, eller beskickas, med glete, härd, eller friskbly, hvaruti de ädlare metallerne under smältningen kunna samlas, förenas, eller indränkas, såsom därtil ägande närmaste frändskap. Förblyningssmältning är således enlig och det samma med Blysmältning, som under Silfvertilverkning närmare beskrifves. På lika sätt förblyas äfven silfverhaltig koppar, då silfverhalten genom segring skall dragas därutur medelst tilsatt bly eller glete.

Förbyggnad vid grufvor, se Förtimring och Grufvebyggnad.

Förbårr är det samma som Förhuggare. Se Bårrpost.

Fördam, Se Kajdam.

Fördrummas säges en gång, malmfall, eller sköl, då den sprider sig i åtskilliga grenar, eller drummer. En sådan fördrumning sker antingen helt och hållit, då en gång sprider sig i drummer, som ej åter förenas, utan efterhand förlora sig; eller ock allenast til et visst afstånd, då en gång delar sig i åtskilliga drummer, hvilka åter samlas i en gång som förut, men kunna då tillika åstadkomma någon förädling. Se orden Förädling och Drummer. När drummer åter förenas, säga tyska bergsmän: Die Trümmer haben sich wieder zu dem Hauptgang geörtert; men när en gång delar sig i flera drummer, heter det: Der Gang zertrümmert sich.

Fördämma kallas vid gjuterierne, när lerformor, eller mot för grytor, canoner, med mera dylikt, nedsättas uti en bädd af sand och därmed starkt ompackas, at motet af det flytande järnet ej må blifva sprängt.

Förflyttad säges en gång vara, som af någon annan tilstötande bergart, sköl eller gång, blifvit rubbad utur sitt läge och kastad åt en annan sida. SeKastning.

Förgyllning. Därmed förstås egenteligen på detta rum metallers öfverdragande med en tunn guldhinna. På silfver, koppar och messing sker förgyllningen antingen: 1:o. med Guldamalgame, då desse metaller först anqvickas, eller öfverdragas med qvicksilfver förmedelst qvickvatten, som ej är annat än försvagadt skedvatten, hvarefter guldamalgamet med en kopparstift därpå utbredes och med en harfot strykes jämt samt hålles öfver ren koleld, til dess qvicksilfret afrökt, då guldfärgen sedan förhöjes med Glödvax och Hälla (Se dessa ord); eller ock 2:o. förgylles på dessa metaller med bladguld, som vid en viss grad af hetta attraheras af metallen och tilgnides med en slipad hårdblodsten. På fint silfver häftar denne art af förgyllning starkast. En silfvercylinder af en tums diameter, som väger 96 lod, kan på detta sätt förgyllas med 2 lod guld och sedan dragas som finaste hår, eller så länge, at 2 alnar däraf ej väga mera än et gran, eller 1/240:dels lod, då på 98 alnar ej finnes mera än et gran guld, som likväl har sin fullkomliga färg och glans. På järn och stål kan förgyllning göras nästan på samma sätt, nemligen antingen med amalgame, allenast järnet först doppas uti et kopparhaltigt qvickvatten för at blifva med en kopparhinna öfverdragit, som gör at qvicksilfret därpå fastnar, hvarefter amalgamet däröfver utbredes och qvicksilfret afrökes öfver koleld, då guldet fäster sig vid kopparhinnan; eller ock kan halfslagit bladguld fästas på järn och stål vid en violett anlöpningshetta och tilgnidas med blodsten, hvilket dock är den sämsta förgyllningen. På lättsmälta metaller kan förgyllning ej göras annorlunda än med bladguld på fernissgrund. - Om förgyllningar på järn och stål se vidare Järnets Historia s. 490 och 501.
På träverke, papper, läder, gips samt hvarjehanda målade och laquerade arbeten, förgylles med underlagd klibbig materia, hvarpå blad- eller musselguld kan häfta. Således brukas härtil ägghvita, gummi tragacant, pergamentlim, eller dylikt, på de arbeten, hvilka ej äro utsatte för väta; men til sådane, som måste uthärda fria luftens och vattens åtkomst, bör nyttjas olje-fernissor, såsom bernstens-fernissa med litet insmält gummi asphalt, hvarpå, så snart fernissan halftorr knapt klibbar vid fingret, guldbladet försiktigt lägges och med bomull tiltryckes samt vidare glattas med polerad svintand, eller agat.
Glas förgylles med en öfverstrykning af svag boraxsolution, hvarpå guldblad läggas och inbrännas uti glödgningshetta. Guldet kan ock fästas därpå med fernissa af bernsten, eller gummi lacca in granis. Se Hr. LEWIS Geschichte des Goldes, s. 106 o.f.

Förhuggare, Se Bårrpost.

Förhärd kallas vid åtskilliga högre suluugnar, eller Högugnar, den del af smälthärden, som står utanföre, eller utom bröstet; uti hvilken skärsten ökas likafort som innanföre uti ugnen och slås ut på en sida af förhärdsmuren. Förmån af en sådan förhärd består däruti at smältaren äger frihet at arbeta uti härden och efter hvarje utslag, så vidt görligit är, utränsa den sega slagg, som fäster sig omkring härdens sidor, hvilken därigenom hålles bättre ren, så at smältningen desto längre kan fortfara. - På lika sätt är ock förhärd inrättad vid bly- och silfvermalms-smältningar, hvaruti verkblyet kan samlas, så fort det nedkommer på den sluttande härdbottnen utur ugnen, då det sedan utstickes ifrån Förhärden uti den bredevid varande sticksumpen. Jämnför ordet Härd.
Förhärd, eller Framhärd, betyder ock det rummet i en hammarsmedshärd, som frammantil är öpet och hvarest slaggen utslås, antingen igenom ögat på en gammal stångjärnshammare, som vanligen brukas under härdspången til dam uti förhärden och som allenast är täpt med kolstybbe; eller ock nyttjas, i stället för hammarhufvud, en enkom därtil gjuten häll af tackjärn, med et neder vid bottnen och et högre upp varande hål för slaggens utstickning efter olika behof.

Förkistning, Se Kistning.

Förköp, Præemtion, (Vorkauf) kallas en grufveägares privilegierade rättighet at framför någon annan få köpa den malm, hvilken på andra orter kan uptäckas af samma art som uti dess grufva finnes. Denne præemtions rättighet har endast varit Los koboltverks ägare här i riket förunnad. Se Kongl. Maj:ts Rescript til Dess och Rikets Bergs-Collegium af den 10 augusti 1743.

Förlora en gång, eller malmfall, säges, då man af okunnighet eller oaktsamhet går honom förbi; hvarföre den vid närmare efterseende om dess rätta beskaffenhet och förhållande åter kan anträffas, men Förlora sig säges om en gång, et malmfall, eller en klyft, när de af sig sjelfva försvinna efter en naturlig ordning, så at de icke mera kunna igenfinnas. Detta sker på åtskilligt sätt, nemligen: 1:o, då gången, eller klyften, blifver alt smalare och smalare, så at den sluteligen blir aldeles omärkelig. Se ordet Kila ut. 2:o, Då gångar termineras, eller slutas tvärt af emot en främmande bergart, eller ock emot en annan gång, sköl, eller klyft. Se orden Afskärning och Förtryckning. 3:o, Då desse gångar, eller malmfall, sprida sig i åtskilliga drummer, som intet åter förenas, utan efterhand blifva osynlige. Se ordet Fördrummas. 4:o, Då malmen uti gången tillika med dess gångarter utblandas och förenas med hällearten, hvaruti malmen då börjar visa sig uti spridda körtlar eller fläckar, som ändteligen merendels aldeles försvinna, utan tecken til gång. Detta händer vanligen endast med anvuxne gångar och malmfall och är det som egenteligen kallas at gången, eller malmfallet, förlorar sig. Dock gifves många exempel at sådane gångar och faller, som tyckes vilja förlora sig, åter samlas i deras förra fyndighet med lika förhållande, hvarföre de icke i förtid böra lemnas.
Gångars förlorande genom ovarsamhet sker så väl i deras strykning som stupning. Det förra händer då gångar blifvit sammantryckte til en smal lossna, hvilken ej som han borde nyttjas til vägledare, utan man afviker därifrån och kommer utur gångens strykning, hvilket misstag af tyska bergsmän kallas: den Gang verfahren. Gångar förloras och i sin stupning om man på någondera sidan går ifrån dem, eller ock med sänkning på djupet deras rätta stupning ej efterföljes. En bergsman bör därföre så noga känna beskaffenheten af hängande och liggande väggar at han vid et arbete, som är utom sjelfva gången, kan dömma om det är stäldt på hängande eller liggande, eller om det redan är drifvit genom hela gången, så at han vidare föres alt längre därifrån. - At med et arbete, eller en ort, gå tvärtigenom en gång, heter vid tyska bergverk: den Gang überfahren. Se CANCRINI Berg- und Salzwerkskunde, 4:ter Theil, sid. 26 och 32.

Förloradt Hufvud kallas på en järncanon den delen, som formas utom canons mynning, eller trumph, och hvaruti järnet får sätta sig och sjunka, under gjutningen, at blifva tätt och fritt ifrån gallror uti trumphen. Detta hufvud afsågas sedan och göres altid uti längden, efter canons storlek, 12, 15 a 20 tum högt uti den lodrätt i gjutkaret nedsatte formen.

Förmedlingskoppar, Se Grufvecassa.

Förnasad säges en ugn vara, då forman af slagg och orenlighet blifvit så täpt, at blästern hindras i sin fart. Förnasa kallas ock at skaffa nas, medelst strängsmälte ämnens upsättande öfver forman, och betyder i denna mening det samma som tyska ordet Vernasen.

Förpuffa, Se Detonera.

Försatsbly, eller Försats, Se För-sättning.

Försatt järn, Se Härdsatt.

Försatt ugn, Se Försätta.

Försilfring, eller koppars och messings öfverdragande med en tunn silfverhinna, sker merendels med uplöst silfver och tilgår i korthet sålunda at silfret uplöses uti skedvatten til full mättning vid varma. Denne uplösning utspädes med 10 gångor så mycket varmt vatten och silfret fälles därutur med uplöst koksalt til en hvit kalk, som blandas til en tunn smörja med pulveriserad och sammanblandad glasgalla och salmiak, til lika delar af hvardera. Med denna smörja öfverstrykes den rensjudne messingen trenne gångor och upglödgas första gången knapt brunvarm samt släckees uti upkokadt vatten med vinsten och kratsas varsamt ren emellan hvarje gång. Vid andra och tredje anstrykningen bör dock arbetet allenast afrökas och ej glödga.
Mycket stark försilfring, eller öfvergjutning, göres så at til et lod af förenämde silfverkalk blandas 4 lod upgäst borax och 2 lod koksalt eller glasgalla, sammanrifvit uti en glasmortel med litet vatten til en gröt, som strykes tjockt på arbetet, hvilket sedan lägges uti så stark hetta til dess man finner at silfret smälter och flyter jämt öfveralt. Om flera slags försilfringar se ordet Argent haché. Metaller, som ej tåla glödningshetta, träverke, papper, läder, försilfras, på samma sätt som vid förgyllning är anmärkt, med Blad- ellerMusselsilfver på klibbig grund.
Det förstnämde försilfringssättet, som mäst brukas af gördelmakare, heterRökförsilfring, emedan den sker uti lindrig hetta, under afrökning, och är sålunda stark emot nötning, men väl den andra methoden, som Smältförsilfringkallas, är likväl vida biståndigare. Kall försilfring är den svagaste och göres på det sättet at silfver, som blifvit uplöst uti skedvatten, fälles på kopparbleck, eller ock uti en ren oförtent kopparskål, til metalliskt silfver i pulverform. En del däraf blandas med 2 delar vinsten och en del koksalt, som i glasmortel rifves tilsammans ganska fint. Då detta pulver med et vått finger, eller med en skinnlapp gnides på messing eller koppar, blir den försilfrad. Sältan måste sedan med tvålvatten ganska väl afsköljas.
Med amalgameradt silfver kan ingen försilfring göras, emedan silfret då, efter qvicksilfrets afrökning, ligger på metallen uti pulverulent form. Om försilfring på järn se Järnets Historia s. 522 o.f.

Förskäftning kallas vid stångjärnshamrar ändan af hammarskaftet, som räcker utom hammarögat, emedan det stycket,som sitter igenom ögat, heterSkäftning. Ordet kommer af Skäfta, eller skafta, som betyder at sätta skaft. På åtskilliga ställen brukas at slå en pinne genom förskäftningen, at hammaren ej må skrida af skaftet.

Förslaggning kallas den smältprocess, som har til hufvudändamål at med tjenlig smälthetta och tilsats betaga de oädla, eller förbränlige metaller och malmer, deras phlogiston och därmedelst bringa dem til en glasig slagg, på det de ädle eller oförbränlige metallerne, som äro guld och silfver, må därifrån blifva afskilde.
Uti proberkonsten brukas bly såsom tilsats, då någon malmart skall försökas på dess halt uti guld, eller silfver; och emedan denne metall uti stark hetta, där intet phlogiston af kol tilkommer, lätt förslaggas samt går til et skärande glas, hvilket bidrager så väl til bergarterns som de förbränlige metallers förslaggning, så vinnes härigenom den förmån, at de ädla metallerne, som intet kunna förslaggas, måste skilja sig ifrån slaggen och begifva sig til det ännu metalliska blyet. Detta kallas egenteligen Ansjuda. Se Silfverprof.
Den andra förslaggningsprocessen är Drifningen, då bly, som håller guld och silfver, af hettan ensamt drifves til slagg och lemnar dessa metaller rena. Se Drifning.
Guldet skiljer sig ock ifrån alla de andra metallerne, utom platina, genom förslaggning med antimonium. Se Antimonium.
Silfret befrias ifrån andra metallers inblandning dels igenom förenämde ansjudning och afdrifning med bly, dels ock igenom förslaggning under smältning i digel med saltpetter, hvilket begärligt attraherar de sämre metallers bränbara ämne och såmedelst åstadkommer deras förslaggning. Det samma kan ock uträttas med andra förslaggande salter samt med hepar sulphuris (SeKrats), fast ej så fullkomligt som med saltpetter, hvilket ändteligen genom flera omgjutningar, hälst då litet borax tilsättes, borttager den aldraminsta lemning af oädla metalle, som hos silfver eller guld kunnat vara öfrig efter afdrifning.
Kopparen skiljes ifrån järn och några flera metaller, genom deras förslaggning, först uti sulubruket och rostbruket, efter föregången vändrostning, samt sist uti garningen.
De öfrige metallerne kunna genom förslaggning icke väl skiljas ifrån varandra. Deras smältning utur malmerne, eller reduction medelst bergartens förslaggning, hörer ej til detta rum.
Järnet kan dock sägas blifva rent genom förslaggning uti hammarsmedshärden, i det den jordaktiga delen, som finnes uti tackjärnet, går med en stor del af sjelfva metallen, under smältningen, til slagg, hvaruti det mästa metalliska färskat, eller vänder sig til smidighet. Någre af de andra metallerne, hvilka stundom kunna finnas uti järnet, såsom tenn, arsenik, zink och magnesium, afgå väl uti denna förslaggning, men qvarlemna ändå alltid något spår, som skadar järnet. Koppar, kobolt och nickel skilja sig aldeles intet ifrån järnet på detta sätt. Då kopparen är närvarande til någon mängd, röjer han sig med ren metallisk hinna utanpå stången. Svafvelsyran hänger med i det yttersta och förorsakar rödbräcka. Den phosphoriska syran af myrmalmer går väl til en stor del in uti slaggen; men så mycket silfver blifver ändå qvar, at järnet däraf får en kallbräckt art.

Försteningar, Se Stenvandlingar.

Förstoss, eller Anstoss, kallas vid distillationer et cylindriskt glasrör, som sättes emellan retorten och recipienten.
Om Förstoss vid bleckhammare-härd se Blecksmide Tab. V, Fig. 1, lit. i.

Förstuffa betyder at sätta et märke innerst i en stoll, eller ort, där den inställas. Se Hr. LEYELS Tal om stollbyggnad 1751 s. 31. Detta märke tjenar til bevis huru långt stollen, eller orten, blifvit drifven och bevarar stollnärens rättighet därtil, så vida stollen af honom med öpet mundlock, ränna, vattulopp och nödig byggnad vidmagthålles.

Förstämpla betyder at med Stämplar stödja eller förtimra osäkra ställen i grufvor. Se Grufvebyggnad.

Försätta en ugn säges, då mera malm eller gods upsättes än med de undersatte kolen kan smältas, eller bringas til qvick flytning, hvarigenom händer at metallen, som skulle utbringas, blifver förstörd, osmält och i slaggen inblandad, samt at blåsningen ändteligen i otid måste uphöra, eller gå ned, som det säges vid masugnar.

Försättsbleck är et järnbleck med flera hål igenom, liknande et såll, som nyttjas vid en del mindre granlaga bokverk och hvarigenom det bokade godset med vattnet utföres. Desse bleck brukas eljest af messings- eller ståltråd och kallas då trådbleck. Jämnför ordet Bokverk.

Försök kallas sådane grufvearbeten, som drifvas i förhoppning at träffa något lönande anbrott.

Försökningsort, Se Ort.

Förtenar heta vid stångjärnshamrar små järntenar, krökte på begge ändar, hvarmed skalmarne på stora tänger klämmas tilsammans, då smältstyckerne därmed skola hållas uti härden. De få ock namn af Krampor, eller Tångringar, på tyska Spannringe.
Förten kallas ock vid hammarsmide en 4 a 5 alnars lång stark järnstång, slagen i åttkant, med en ögla vid ena ändan, hvarigenom sättes et rundt trädskaft; men den andra ändan välles fast vid de smältstycken, eller ämnen, hvaraf stångjärnshammaren skall sammanvällas, at de med beqvämlighet må kunna handteras samt lyftas uti och ur härden med tilhjelp af byggningsvinden.Nackstång heter den förten, som instickes uti byggningshålet på hammarnacken. Äggstång är en dylik, men mindre järnstång, som fästes vid hammarstålet, då det skall vällas på hammareggen. Grimstång är en annan sort förten, eller byggningsstång med fyra utböjda starka klor, som slås omkring och omfattar hela hammaren, då eggstålet skall påläggas, eller då hammaren skall eggvällas.

Förtenning kallas hvarjehanda järn- koppar- och messingsarbetens öfverdragande med en tunn hinna af tenn. Härvid har allmänt varit tillåtit at såsom tilsats nyttja en viss del bly, men sedan har man nu mera börjat misstänka blyet, såsom mäst vådeligit för hälsan uti sådane käril, hvaruti syrliga maträtter tillagas och förvaras, har fråga upkommit om icke tennet kunde försättas med någon annan metall, som vore mindre skadelig för hälsan. Efter åtskilliga förslager til tennets lojering med någon af halfmetallerne, såsom i synnerhet med zink, eller ock regulus antimonii, i anseende til deras mindre benägenhet at angripas af vegetabiliska syror, har ändteligen valet fallit på 5 a 6 procents tilblandning af Stål, hvartil de uti Järnets Historia anförde rön om tennets förhållande med järn gifvit anledning, såsom en för hälsan mera gagnelig än skadelig metall. Denne lojerings-method har ock 1783 först af Hr. Proberaren HJELM blifvit utarbetad och sedan på kopparkäril nyttjad, hvarom kan ses en genom trycket 1784 utkommen och jemte Posttidningarne allmänheten meddelt tryckt beskrifning på denna så kallade Stålförtenning. Se detta ord. Detta kan likväl icke anses för en ny uptäckt; ty af Herr Doctor BUCHANS uti Edinburg tryckte och 1783 på fransyska öfversatte så kalladeMedicine Domestique, Tom. III. sid. 471, finnes at en kopparslagare, Herr BIBRELL uti Paris, har långt för detta upfunnit en förtenning på koppar, som Parisiska Academiens Commissarier gillat och funnit icke innehålla något bly, utan endast bestått af rent tenn, sammansmält och härdadt, eller lojeradt, med en viss del Stål, som gifvit en stark och tjock förtenning, hvilken längre emotstått nötning än den vanlige, så at, ehuru priset därpå är något högre, vinnes dock uti hushållningen den förmån, at kokkärils ständiga förtenning å nyo mera undvikes och kopparens skadeliga verkan på hälsan förekommes.
En Fru DUMAZIS uti Paris skall ock år 1780 erhållit Patent på en annan art af förtenning med rent Malacca tenn, lojeradt med fint silfver, som äfven vunnit Medicinska Facultetens bifall.
Förtenningen, så väl på gutne som smidde järnkäril, sker med tilsats af salmiak, med eller utan harts. På messing är salmiak, eller annat dylikt salt, äfven nödvändigt til metallernes förening; men på koppar låter det sig göra med harts allena, ehuru förtenningen då blir mindre slät. På gutne aducerade och svarfvade järnkäril sker förtenningen snällas, med tilsats af salmiak allena, på det sättet at det gutne järnkärlet ställes på koleld, til dess det börjar anlöpa med blå färg, då pulveriserad salmiak strös därpå och, så snart den beygger röka, slås smält rent Engelskt tenn därtil och kratsas med en kratsborste af järntråd, til dess tennet börjar fastna jämt öfveralt. Härvid tåles dock ingen stålblandning och aldraminst bly uti tennet. Förtenningen på tackjärn kan äfven verkställas på lika sätt som på smidt järn, nemligen medelst betning uti sädesbeta och kärlets neddoppande uti smält tenn med tillagt harts och litet salmiak, eller så som järnbleck förtennas (Se Blecksmide), hvilken förtenning har den förmån at ej så lätt taga råstfläckar som när den göres med salmiak allena. Mera om förtenning kan inhämtas af Järnets Historia s. 40, 564 och 1070.
At vinna en god och stark förtenning är nödigt at tennet bör i görligaste måtto vara renadt ifrån bly. Sådant är i synnerhet det tenn, som kommer ifrån Malacca. Det Engelska blocktennet och det som säljes under namn af Grain-tinn bör äfven vara rent, men andre sorter kunna vara osäkre. I anseende därtil är nyttigt at afskilja blyet, som lättas kan verkställas, om tennet smältes och slås uti en med talg besmord varm Gisspuckel, utan at klappa därpå. Blyet, såsom tyngst, sätter sig då til bottnen, eller uti spetsen af gisspuckeln, och kan afhuggas ifrån det öfra, som är det renaste tennet, hvilket äger den egenskap at ej smälta med så liten hetta som det blyblandade och därföre är i synnerhet tjenligt til de koppar- eller järnkärils förtenning, som nyttjas af sockerbagare; angripes ej heller så lätt af syror, som då blyet är därhos, hvilket äfven är funnit skadeligast för hälsan. Se CRELLS Chemische Annalen, 1784, 9:de stycket, s. 249.
I stället för förtenning kunna koppar- och järnkäril äfven öfverdragas med en stark copal- eller bernstensfernissa, tilredd med linolja, som, efter försiktig öfverstrykning och inbränning, gifver et ganska starkt öfverdrag, hvilket på kokkäril af järn afhåller råst och matens svärtande samt bevarar kopparen för erg: angripes desutom intet under kokning hvarken af sura eller feta saker och kan lätt repareras, då den med tiden afnötes. Se CRELLS Chemische Annalen, 1784, 7:de stycket s. 5.
Kokkärils öfverdragande med emaille är väl mäst kostsamt, men öfvergår dock all slags förtenning. Se Kongl. Vet. Acad. Handl. 1779 s. 196.

Förtimring kallas en sådan byggnad af träverke i grufvor, som inrättas antingen til säkerhet och förekommande af ras, eller til annan nytta och beqvämlighet. Se Kistning och Grufvebyggnad.
Jordförtimringar äro sådane förbyggnader, som göras emot jordens nedrasande, då dagröscher skola drifvas uti och under damjorden vid stollars anläggning och innan fast klyft råkas. Sådane förtimringar nyttjas ock, då man nödgas arbeta igenom grufve-ras til lösa geschiebers upsökande.
Til dessa slags förbyggnader brukas antingen Karmar (Tab. XII. Fig. 1) ellerBockar (Fig. 2.), hvilka bestå af 5 til 6 tums timmer i fyrkant. Distancen emellan karmarne, eller bockarne, är ½ eller 1 famn, alt som jorden är mer eller mindre fast. Om jorden är mycket lös indrifvas bräden med et knoster på sidorne, som figurerne 1 och 2 utvisa i profil; hvilka bräder kunna til större säkerhet fastslås vid karmarne med starka dragspikar.
På nästan lika sätt brukas ock i Tyskland at gå med orter genom ras, eller igenfallne rum, samt äfven at förtimra stollar och sträckorter. En dylik karm, som rdan blifvit nämd, eller Thürstock, insättes först på det sättet at tvenne sidoträd, eller stolpar, (Stempel) ställas tätt invid stollens hvardera sida uti bilockshål af några tums djup, som inhuggas uti dess botten, eller sola, då den består af fast och säker stenart. Sedan desse stolpar, eller stämplar, med mellanslagne tvärträd (Spreizen) blifvit drifne tätt intil stollens väggar, inlägges eller fästes däruppå sjelfva öfverslaget (die Kappe), hvaruppå ortens tak skall hvila, i horizontailt läge. Då stollens sola ej är så fast at bilockshål däruti kunna inslås, måste en grundstock (Grundsohle) läggas antingen tvärtöfver solan för at i dess hvardera ända fästa begge benen, eller stämplarne, då en sådan grundstock behöfves för hvarme karm, eller ock lägges den längsefter utmed endera eller begge stollens sidor, så at flere karmar, eller Thürstocke, hvila på samma grundstock. At ej förlora något af träverkets styrka, brukas häldst rundt timmer. Bakom stämplarne och ofvanpå kappan indrifvas de härofvanföre nämde bräd- eller plankstycken (Landhölzer), som utgöra en slags beklädning omkring förtimringen och hindra at ingen jord eller sten däremellan kan nedrasa. Denne slags förtimring måste ock ofta göras uti berg, som är så löst och bräckligt, at det under arbetet beständigt rasar och ej lemnar rådrum at insätta sjelfva karmarne, eller dörrstockarne. I sådan händelse blifver nödvändigt at nyttja en utväg, hvarigenom så mycket löst berg förut kan uttagas at man utan fara kan insätta dörrstockarne. Detta kallas Zimmerung mit Getriebe och tilgår på det sättet at så kallade drifpålar (Getrieb- ellerTriebpfåhle), af 6 til 7 fots längd, 2 tums tjocklek och 4 tums bredd, instickas bakom och ofvanuppå den första karmen, hvilken får namn afAnsteckthürstock, samt indrifvas med starka slag til deras halfva längd och alla lika långt, at hvar och en må bära lika tyngd. Det lösa berg, som af dessa pålar rundtomkring uppehålles, eller hindras at rasa, borttages eller undanfatas då, så långt drifpålarne räcka, hvarefter den andra karmen, som kallasHelfthürstock, insättes under deras ändar. Sedan inslås drifpålarne helt och hållit, eller så at deras främsta spets, eller ända, ligger på den första karmen och at de med sin halfva längd räcka utom den andra. Det berg, som af samma drifpålar bakom den andra karmen uppehålles, undanfatas då på lika sätt och, när det skedt, insättes den tredje karmen, eller en nyAnsteckthürstock, under drifpålarnes ändar. Bakom och ofvanuppå denna tredje karm inslås nya drifpålar, och med detta arbete fortfares på redan beskrifne sätt, så långt som orten eller stollen skall förtimras. Uti ras af jord och berg kunna dock ej alltid så långa drifpålar nyttjas, emedan däruti ofta finnas större eller mindre stenar, emot hvilka desse pålar söndersplittras och måste därföre inslås däröfver, eller på någon sida bredevid. Det är då bäst at nyttja drifpålar af hälften mindre längd än förut, då äfven förtimringen göres ensamt med de så kallade Ansteckthürstöcke. Om mycket stora skutor mötas i vägen, böra de antingen genom sprängning borttagas, eller ock jordgräfningen, eller stollarbetet, gå dem på sidan förbi och taga en annan direction. Då berget är mycket löst och ständigt rasar, måste äfven stollen eller orten i taket tvärtöfver täckas, eller beklädas, med tjocka bräder (Ladhölzer), så länge at arbetaren utan fara hinner indrifva pålarne. När det skedt borttages det lösa brädtaket efterhand tillika med då nedrasande berg. - Huru kappan, eller öfverslaget, på flera sätt infälles uti stämplarne ses af de härförut åberopade figurer. Detta, äfven som alt det, hvilket vid jordförtimringar bör i akttagas, kan ock omständeligen inhämtas af DELII Bergbaukunst § 243 och följ.

Förting, Se Beting.

Förtryckas, eller lida Förtryckning, sägs om en gång, eller malmfall, då allmänna bergarten, eller något annat tilfallande stenslag uttränger malmgången, det är: då väggarne uti en stående gång, eller hängande och liggande uti en donlägig gång, komma så nära tilsammans at gångens mägtighet mer och mer aftager, hvilket kan ske antingen: 1:o, småningom, så at den efterhand minskas och til slut allenast visar en smal rämna, eller lossna i berget, uti samma strykning som den förut hållit. Se Tab. XII Fig. 3. För tryckning kan ock 2:o, vara total, så at intet märke mera finnes uti samma väderstreck (Se Fig. 4); eller ock påstår en sådan förtryckning allenast en viss lälngd och det gemenligen endast genom aftagande mägtighet, då en smal strima ännu visar sig som vägledare och hvarefter gången åter öpnas antingen til samma, eller förändrad mägtighet. Af sådan beskaffenhet äro de som få namn af Radbands- eller Pater-noster-gångar. Se ordet Radbandsgång. Desse förtryckningar förefalla så väl uti lodrätte som donlägige och sväfvande gångar. Om förtryckning och dess förhållande uti de sistnämde se ordet Sväfvande gångar.
Strykande gångars förtryckning, som här egenteligen menas, kan ske både i fält och på djupet, antingen, som redan är nämdt, när hällearten tränger sig in uti och försorsakar utkilning, hvilket är den svåraste förtryckning; eller då gångsten, eller gångarten, tager öfverhand, eller då ofyndiga gångar, eller mittler, infalla och intaga antingen hela eller större delen af malmstreket, hvarigenom gången dels förtryckes, dels aldeles uttryckes, dels ock kastas åt någondera sidan. Se Kastning. Däremot då en gång blifver alt smalare och smalare, til dess han aldeles försvinner, utan at hämta sig igen, säges egenteligen at han kilar ut, eller, efter Tyska bergsmängs talesätt: Gang keilet sich aus, eller: der Gang hat sich abgeschnitten.
Det är likväl ofta et misstag, eller förseende, då man säger at en gång kilar ut, hvilket misstag härrörer däraf at man går ifrån honom och följer en utgående mägtigare drum, i tanka at det är sjelfva hufvudgången; hvarföre och då denne drum, enligit drummers vanliga egenskap, ej längre fortfar i fält, utan aldeles går ut, förledes man at tro, det sjelfva gången uphört, utan at han i sin rätta strykning vidare efterföljes, eller då man ej: auf dem Gang auffahret.
Koboltgången vid Los uti Ferila Socken och Helsingeland har gifvit exempel på alla förenämde olika förtryckningssätt. På 16 til 18 famnars djup har den undergått en total förtryckning och uti fält har den blifvit förtryckt, dels på det sätt, som uti Tab. XII Fig.3 finnes utmärkt, dels ock på en viss längd förhållit sig som Fig. 5 utvisar. Annorstädes har denne malmgång blifvit förtryckt af dess gångsten, som här varit en grynig kalk, hvilken sedan tillika med koboltgången på större djup blifvit af allmänna bergarten, som här bestod af en mörk hälleflinta, på lika sätt förtryckt, til dess alla här varande kobolt-anledningar sluteligen måste öfvergifvas, då förmågan ej längre tillåtit at arbeta igenom alla dessa mötande hinder.
För öfrigit kan såsom besynnerligit vid dennan koboltgång anmärkas at han uti sin strykning rättat sig efter de bugter, högder och dälder, som förefalla uti den bergåsen, hvars sträckning han följer, så at då någon däld, eller fördjupning, varit på denna ås, där har gången med någon bugt altid kastas sig utur sin förra direction och lidit någon förtryckning, men med stigande högd har den återtagit sin förra kosa och vunnit någon större mägtighet. Exempel på radbandsgångar och deras ömsom lidne förtryckningar kan äfven ses vid de ödelagde grufvorne uti Wästra Silfbergs malmfält.
Huru malmgångar förtryckas af infallande vilda bergarter, eller ofyndige gångar, gifvas äfven vid utländska bergverk många exempel, då däremot annan erfarenhet visar at de understundom medföra förädling, som finnes nämdt under ordet Kamm. En annan gång kunna mildare arter åstadkomma elak verkan. Vid Schemniz har Windischleithner hufvudgång lidit en stark förtryckning genom en tilsättande kalkbergskam, som länge uti samma stupning släpat med, men ändteligen stupat in och förtryckt gången, som här i nejden förer en ljusgrå mjuk stenlera, hvilken håller til 28 lod silfver på centnern. Se FERBERSAbhandl. über die Geb. und Bergw. in Ungarn s. 57.
Vid Freyberg, där hårda bergkammar ofta infalla, händer at gångar däraf så förtryckas, at allenst en lossna efter dem synes uti berget. Men då arbetet ändå fortsättes uti det väderstrek, ellerl uti den Stund, hvaruti gången hållit sitt förra strykande, fås den gemenligen igen uti fält, då vanligen blende, kies och misspickel börja visa sig, såsom goda märken at gången åter vil öpna sig, eller at: der Gang legt sich wieder an. Se CANCRINI Beschreibung der vorzügl. Bergw. s. 278.
På lika sätt händer ofta vid Annaberg uti Sachsen, det gångarne så aldeles förtryckas, at allenast en Lossna i berget efter dem återstår. Förnemsta utvägen at vid sådan förtryckning återvinna gångens öpnande är at på god bergsmans förhoppning fortfarande med brytning uti fält eller på djup efter det väderstrek, den stundlinea, eller den stupning, som gången vanligen hållit. På detta sätt arbetas äfven gångarne vid Annaberg under deras förtryckning och blifva åter lönande. På djupet är eljest vanligit at desse gångar, som til 6, 8 och 12 tums mägtighet fora rika geschickker af silfvermalmer och kobolt, visa sig ädlast vid 20 eller 30 famnars djup, men förtryckas sedan af infallande oädla mittler och återvinna ej sin ädelhet förrän på 70 a 80 famnars djup. Se CANCRINI Beschreib. der vorzügl. Bergw. s. 332.
Huru en malmgång af öfverkorsande klyfter och bergarter förtryckes genom afskärning ses egenteligen under ordet Afskärning; men dess rubbning och förflyttning undern ordet Kastning.
Grofva lerartade Smörklyfter och det som vanligen får namn af Råtberg (Faules Gebirg, eller Fäule), hvilket består af förvittrade lösa och bräckelige bergarter, eller gyttringar af järnrostig kies, qvarts, sand samt horn- och skimmerberg, pläga ofta intaga en gång, då det råka honom, och förtrycka malmen, hvarföre det, i anseende til de förra, gärna är elakt märke, när veka hvita leror åtfölja drummer, eller då smörklyfter tilstöta, men då så kallad Fäule af röd järnhaltig stenlera, eller blodstensart, uti särskilt klyft stöter in på gången och släpar med honom, händer ofta at någon förädling af rikare arter tillika medföljer (se ordet Fäule), så at ej alt slags råtberg kan såsom förtryckande anses. Lerarter äro ej heller altid utan fyndighet, ty uti Schemniz grufvor gifvas några feta leror, som äro rika på silfver, och malmklumpar träffas där ofta i lerklyfter. Se FERBERS Abhandl. über die Geb. und Bergw. in Ungarn s. 18. Hvart och et malmfält, eller gångberg, har ock härutinnan sitt egit förhållande, så at allmänna reglor därvid aldrig lära finnas lämpelige.
När en malmgång af en annan tilstötande gång, eller bergart, lätt rubbas och afskäres, säga tyska bergsmännen: er sei feig. I nästan lika mening kalla de gemeine Gånge sådane obeständige gångar, som hvarken sträcka sig långt i fält, och ej heller behålla sin strykning orubbad, utan hafva et stridigt förhållande emot en Hauptstreichende Gang. Jämnför ordet Hufvudgång.
När en gång af något hårdt berg blifvit på det sättet förtryckt at han ligger under den förtryckande arten, heter det: er sei hingegen untergekrochen, eller:er krieche in die Sohle.

Förvandt är vid Norska bergverken det samma som Bröst, eller ugnsbröst, vid silfver- och kopparugnar.

Förverk kallas vid stora Kopparbergs råkopparsmältnng det som uttages ur härden, så snart ugnen är drifven, bestående dels af halfsmält verk, dels af härdbrott utur härdens sidor, och hvilket på nästa rostbruk först upsättes, innan annat verk påbäres.

Förvittring, Se Vittring.

Förvåg kallas i proberkamrar den våg, hvaruppå malmer och metaller invägas til probering. Den är gemenligen af 7 tums längd och så qvick at den ger utslag för ¼ ass.

Förädlas säges en gång, eller malmfall, då malmen däruti vinnes til större godhet, eller rikhaltigare art än förut.
Ehuru malmgångars förädling ej följer några säkra och allmänna reglor, utan visar sig gemenligen olika uti särskilta berg- och gångarter, så kan likväl af flera exempel mycket uplysning hämtas. I denna afsigt förtjenar anmärkas at malmers förädling sker allmännast:
a) Uti sådande gångberg, där flere malmgångar finnas tilsammans och stundom öfverkorsa hvarandra uti spetsig vinkel samt uti korsningen sedan följas åt, eller åtminstone på någon tid utgöra en enda gång. Detta har gifvit anledning til en regel, som grundas uppå en vidsträckt förfarenhet och, fastän ej med fullkomlig, likväl med någorlunda säkerhet gäller, nemligen den at gångar ej blifva rätt ädle och arbetsvärdige, om de ej af andra tilstötande gångar och klyfter förstärkas, hvaraf det talesättet upkommit: Die Gånge haben edle Gefehrden, eller: der Gang fasset viel Geschikke an sich. Undantag ifrån denna regel skall dock snart anföras.
Vid Freyberg och flera Sachsiska bergverk, där sådan förening af flera gångar sker ganska ofta, är dock i akttagit at förädrling ej händer af alla, utan endast af de gångar, som stryka uti vissa väderstrek, och det allenast uti det ena men tvärtom uti et annat. Revier, såsom vid Freybergs bergsverk, hvilket indelas uti fyra Revier, eller malmfält, och uti hvarje malmfält finnas gångar af särskilt egenskap. Således äro uti Hohenbirkner-Revier de gångar ädlast, som stryka uti nor och söder, och blifva ännu rikare genom tilstötande gångar ifrån öster, men Flacka gångar förtaga all ädelhet: uti Bränder-Revier därmot äroFlacka gångar de bäste och förädlas tillika af gångar ifrån öster: uti Halsbrücker-Revier äga Spatgångar bästa fyndighet, när flacka och östliga gångar tilstöta o.s.v. Desse gångars skiljaktiga fyndighet och art efter särskilt strykning och läge uti hvarje malmfält upräknas och beskrifves närmare uti CANCRINI Beschreib. der vorzügl. Bergw. S. 280.
Huru malmgångarne vid Sala och Kungsbergs silfververk förhålla sig i fyndighet och förädlas af tilstötande klyfter, se Gångar.
Vid Joachimsthal uti Böhmen förädlas de uti norr strykande gångar genom snedvinklig öfverkorsning af andra östlige gångar, eller Morgengånge. Om den ena förer spat eller qvarts och den andra hornberg, så är förädlingen nästan säker; men om begge gångarne är lerartade, försvinner alt hopp. Vi detta malmfält är tillika märkvärdigt at om tvenne gångar, utaf hvilka den ena består af hornart och den andra af lra, i sitt fallande stöta tilsammans, plägar uti sådan korsning rika malmer brytas. Se FERBERS Min. Gesch. von Böhmen s. 66.
Men at gångars förening ej altid medför lika verkan i anseende til fyndighet, bevisar det exempel, som af Herr FERBER anföres, uti dess Bergmännische Nachrichten s. 55, om Mörsfeldiska gångberget uti Pfalz; hvarest åtskillige gångar stryka, hvilka, när de rubbas utur sitt parallella lopp och stöta tilsammans, med samma förlora sin ädelhet; men så länge de äro allena, föra de goda malmer och gedieget qvicksilfver. På andra orter, såsom uti det betydliga malmfältet vid Schemniz i Ungern, sker förädling af sådan öfverkorsning mindre ofta, än uti Sachsen.
b) Genom Fördrumning, eller en gångs spridande uti flera grenar, blifver den väl mindre malmfyndig och genom infallande mittler oädel; men när han åter förenas, händer at någon förädling visar sig. Exempel härutaf förefalla vid Freyberg, hvarest malmgångens förhållande vid Himmeslfürst, som under ordetGångar anföres, tjenar til bevis af sådan händelse. Om drummers öfriga egenskap och verkan på gångar, se ordet Drum.
c) Genom tillstötande klyfter och drummer af andra gångarter vinnas äfven rikare anbrott. Dock äga ej alla klyfter den egenskap at bidraga til större fyndighet, utan visa stundom en stridig verkan, i det de förtryckta eller göra någon oädel. Men då på et ställe det ena slaget och på et annat ställe en annan art klyfter äro förädlande, kunna vissa reglor härom föga stå at vänta, utan tilkommer hvar och en bergsman at häruti skaffa sig förfarenhet. Huru gång- och hällearter, efter olika slag och lynne, kunna vara mer eller mindre malmgifvande och benägne at åstadkomma antingen förädling eller förtryckning, uplyses eljest af hvad så väl i det följande som under ordetFörtryckning och flerestädes anföres.
Vid Marienbergs silfvergrufvor i Sachsen förädlas malmen vanligast, då sväfvande klyfter, som föra zwitter och där kallas Flözze, med honom förenas; ehuru desse flözze ej träffa gångarne förr än emellan 80 och 100 famnars djup. Se CANCRINI Beschreib. der vorzügl. Bergw. s. 330.
Nicolai gång vid Catharinaberg uti Böhmen förädlas genom infallande klyfter både uti hängande och liggande. En hvit fin stenmergel med qvarts är här et godt budskap, men en grof lera utan qvarts betyder intet godt. Utom dess händer stundom at öfverkorsande spatgångar göra gången oädel, om ej klyfter ifrån öster tilkomma. Se FERBERS Min. Gesch. von Böhmen, s. 39.
Vid Löfås koppar- och silfvergrufvor är utrönt at, då klyfter af et järnbindigt, qvartsigt och kalkblandat fint hornblende fallit in på en hufvudgång, har den märkeligen blifvit förädlad och mera malmförande af vacker silfverhaltig blyglans. Det samma har ock händt, då drummer fallit in uti gången af spat, med qvartsådror genomdragen. Detta kallas här Malmfall.
Andre händelser gifvas, då förädling ej sker vid klyfternes sammankomst med en malmgång, utan straxt därefter, eller då först när de börja löpa ifrån hvarannan. Öfverkorsande klyfter och rämnor uti berget kunna ock stundom draga malmen aldeles utur gången och föra den på sidan med sig. Exempel häruppå anföras af Herr FERBER vid åtskilliga bergverk, såsom uti Siegelsberger malmfält vid Schemniz och vid Fastenberg uti Sachsen, på hvilket senare ställe rika malmkörtlar af sådan orsak träffas på sidan om gången, hvilka förrådas af hvitt eller blyfärgadt guhr. Det fordras således noga upmärksamhet at ej i sådant fall gå malmgången förbi och förlora honom.
d) At vissa milda infallande gångarter, bestående uti qvarts, fina talkarter, tungspat och gipsarter, milda kalkspater, järnmalmsarter och ochror m.m., förebådas ofta förädling. Uti Freyberg finnas ofta rika körtlar af glaserz, rothgülden och gedieget silfver, där en rödlätt köttfärgad tungspat börjar visa sig. Stundom sträcker sig ock förädlingen då utöfver gångens mägtighet, så at äfven desse ädla arter finnas instänkte, eller angeflogne på salbandet, eller uti sjelfva gneisberget.
Vid Klausthal på Harz gör man sig god förhoppning om malm, när spatarter och druser ömnigt visa sig; och på lika sätt vid Andreasberg vinnes rikare malm, när gångarne blifva drusige. Vid Lauterberg på Harz är et säkert tecken at malm skall erhållas, när en brun spat, eller gul rostig sand först yppas; men om desse bergarer åter förloras, eller om sanden och spaten blifver rå och qvartsig, upphörer malmen kort därefter. Se CANCRINIBeschreib. der vorzügl. Bergw. s. 153, 155.
Vid Saalfeld i Thüringen är på lika sätt genom förfarenhet bekannt, at då gångarne väl intet äro malmfyndige, men en blåaktig saft och gneisartad stenart i hängande och liggande vidtager, skall snart malmen återkomma; hvaremot ingen förhoppning gifves, så länge hällearten är hvitaktig, mör och vittrad, eller ock en art af lefversten. Se CANCRINI härförut nämde afhandling s. 393.
At blotta färgen af en gångart ej alltid är af betydelse, vittnar en annan förfarenhets regel vid Annaberg i Sachsen, nemligen den at om gången någon tid varit oädel, men svarta och violetta flussspatsarter sedan möta, äro de godt förebud til malm: däremot om hvit och grön flussspat visar sig, medan anbrott ännu varar, blifver malmen ej långvarig. Se CANCRINI Beschreib. der vorzügl.Bergw. s. 333. Den stenart, som är af mildare slag samt mera skickelig at vara malmförande och förädla gångar, sådane som flere härförut upräknade arter, kalla tyska bergsmän freundlich, eller höftich Gestein.
Uti östra grufvorne vid Hällefors silfververk stryka spridde blyglansgångar uti kalkberg, hvilka samla eller förädla sin halt emot en vid södra väggen strykande granatbergsblandad och mägtig järnmalmsgång.
Vid Johanngeorgenstadt uti Sachsen har Herr FERBER anmärkt at en järnmalmsgång, som upkommer af trenne sammanlöpande drummer och därigenom får mera än 20 lachters mägtighet, bestående af så kallad Fäule, eller järnhaltig röd och brun lera, jemte röd och svart glaskopf, efter all liknelse är förnemsta osaken til de genom berget strykande silfvermalmsgångars förädling. Intet allenast här, utan vid Schneeberg och flerestädes, är genom säker erfarenhet tillika utrönt at där tvenne gångar komma tilsammans, af hvilka den ena förer Järnmalm och den andra Arsenik, eller där en arsenikalisk gång vinner större järnhalt, där blifva anbrotten mera ädle och silfverförande. På lika sätt händer at järnmalmsdrummer ofta förädla fattiga arsenikaliska silfvermalmer, när de falla in med sådane gångar. Se FERBERS Min. Gesch. Versch. Länd. s. 256.
Ibland ädla arter vid Ungerska guldmalmsgångarne kan Zinnopeln räknas, som både sjelf är malmförande och bådar förädling. Den tyckes vara en stenhärdad röd Bolus, stundom så hård at den ger eld emot stål och stundom nog lös. Eljest händer ofta at där järnochror och flere arter af järnhalt, kies, blende, m.m. förefalla, följa ädlare anbrott straxt därefter, i fall sådane malmer i berget gifvas. Så kalladt Guhr är ock en god anvisning på malm. Se härom ordet Guhr.
e) Gångars förädling väntas ock, då deras hälle- och gångarter blifvamildare , eller af et lösare gry. Ibland många flera kunna här som exempel nämnas de betydande malmgångarne vid Joachimsthal i Böhmen, hvarest intet allenast hällestenen, utan ock sjelfva gångarten, när den består af lerskiffer, blifver af vekare och mildare art, så snart gången förädlas. Se FERBERS Min. Gesch. von Böhmen s. 66. På lika sätt är vid Schneeberg iakttagit at, så länge gångstenen är blåaktig och qvartsen tillika af finare art, eller fet, som han kallas, slutes med goda skäl til fortfarande malmfyndighet, men då qvartsen blifver torr, eller vild, (sådan form i vanlige gråberg) samt hällearten rödaktig och tillika mycket spat brytes i gången, är intet hopp mera öfrigit. Se CANCRINIBeschr. der vorzügl. Bergw. s. 339.
Kopparmalmsgångarne vid Schölniz uti Ungern äro ofta oädle på en viss längd och blifva kastade utur sin strykning genom vissa uti annan led infallande aflossningar, eller förändringar i stenlagret, hvilka aflossningar där kallas Klein, men erhålla därefter någon förädling. Af den qvarts, som stundom inblandas i gångarten, blifver väl malmen förädlad, men uphörer ock snart därefter, hvaraf den bergsmannaregeln här upkommit: Qvarts nimmt und bringt Erz. Se Hr. VON BORNS Bref til Hr. FERBER s. 170.
Vid Athvidabergs kopparverk och Malmviks grufva uti Östergöthland är äfven anmärkt at gången förnemligast består af en hvit och rödaktig qvarts med aflossning af et svartgrått hornberg och at, när gången blifver smal och förtryckt, sätter hornberget sig til sköl på begge sidor om qvartsen; men så snart qvartsgången blir mägtigare kastar hela hornskölen sig åt en sida, med förökad mägtighet i samma mån, och drager all malmfyndigheten efter sig åt samma sida, hvarutaf den gärna sjelf hyser någon del. Se den af Hr. Bar. och Lands. TILAS utgifne samt år 1765 tryckte Beskrifning om detta kopparverk, s. 31.
Flere förändringar tillåter ej rummet at anföra. Hvart och et malmförande berg har ock härutinnan sitt egit förhållande, hvaraf kan inhämtas huru nödigt det är at under grufvedrift i akttaga alla förefallande omständigheter uti omväxlande hälle- och gångarter och sådant mera; och at uti hvarje malmfält utröna i hvad skick och belägenhet gångar egenteligen förhålla sig ädle, eller, som tyska bergsmännen säga, at die Gånge gut thun.
Hvad som förstör, rubbar, eller gör en malmgång oädel, är intet mindre förändringar underkastadt. Det sker likväl aldramäst af infallande kilar, eller mittler, af ofyndiga bergarter, såsom granit, grofva qvartser, hällefliintor och trapparter eller af tilstötande råtskölar; eller ock stundom af en öfverhand tagande kies och blende, som ej sjelf är malmförande. Ofyndige gångar af porphyr och trapp kunna ock i förening med andra gångar understundom bidraga til förädling och rikare anbrott. Se ordet Kamm.
f) Då en malmgång blifver smalare, eller förtryckes, är det väl et tecken til gångens försämrande; men därvid händer ofta at gången, då han är smalare eller förtryckt, förer rikare malmän förut. Se härom ordet Mägtighet.
g) Malmgångar förädlas ock vid vissa tillfällen, då de förändra sitt läge, slå buk, falla vidersinnigt, eller göra et knä, då malmen uti en sådan växel stundom blifver på kort tid mera ömnig, eller rik.
På lika sätt öpna sig sväfvande, eller flacka, gångar til större fyndighet, då de med deras stupning gå under någon i dagen varande däld; hvaremot förtryckning väntas där stupningen vetter emot något högt berg, som ock vidersinnigt kallas. Huru sådan förtryckning visat sig uti de sväfvande kopparmalmsgångarne vid Rörås uti Norige, och huru undantag härifrån på annat ställe kunna gifvas, se ordet Sväfvande Gångar.

Gabbro betyder i Italien en art Serpentin. Se ordet Serpentin.

Gaffel heter vid djuphamrar, där messings- och kopparkäril förfärdigas, et instrument af järn, hvarmed kittlarna dragas upp och ned under hammaren. Detta instrument hänger på et rep, eller tåg, som kallas Gaffeltåg.
Vid hammarsmide betyder gaffel järnbyglan på et stråkträd. Se Stråkträd.
Gafflar kallas vid skärverk små järnskifvor, som med tvenne klor fästas uti tvenne därtil hörande Gaffelplåtar, emellan hvar skärskifva, at därmed hålla de skurne järntenarne raka vid utgåendet. Se Skärverk.

Gaffelplåtar, Se ordet Gaffel.

Gafveljärn, Se Stångjärnshammare.

Gafvelsten uti et masugnsställe är det samma som Ryggsten. Se detta ord.
Gafvelsten kallas ock vid bränstålsugnar det eldfasta teglet, som kommer at bekläda gaflarne uti stålkistan och består gemenligen af 2 ½ tums tjocka skifvor, 26 tum långa och 19 tum breda, då 4 sådane stenar behöfvas til hvarje kista.

Gafvelvägg uti hammarsmeds- och osmundshärdar är det samma som Askvägg. Se detta ord.

Gagat, eller Gagas, är et svart, glänsande och stenhärdadt bergbeck, med någon lerjord förenadt. Hit kan ock föras en art stenkol, som uti England Cannel-Coal kallas, hvarutaf hvarjehanda arbeten svarfvas, slipas och poleras. Den skiljes lätt ifrån svart glasfluss och svart agat därigenom at den är ganska lätt, vek emot stål och börjar osa emot ljuslågan samt brinner uti elden med bergbeckslukt. Til Gagas kan ock räknas en art fin Kolm, som dock är något mera förenad med svafvelsyra och järnjord. Engelska Cannel- eller Candle-Coal är det samma som Ampelites.

Galactites, Galaxias, (Milchstein) har hos DIOSCORIDES, PLINIUS, BOËTIUS DE BOOT och flere gamla Auctorer samt deras copister fått orimmeliga beskrifningar, men är dock ej annat än hvit mjölkfärgad Specksten, som kännes fet och hal samt gifver hvitt strek, då därmed skrifves, och är således det samma som Spansk krita, Creta fartoria, eller Morochtus. Uti Italien menas allmänt sådan specksten med Galactites men den gröna heter Pietra nefritica. En annan art mycket hård grön specksten, som går nära til hälleflinta uti hårdhet, kallas Igiada. Den kan komma närmast til den af WALLERIUS så kallade Praser. Se FERBERS Briefe aus Welschland s. 99.
Galactites äger alla egenskaper som en specksten tilkommer, bränner sig flinthård uti stark hetta och är fullkomligen eldfast. Se POTTS Lithogeognosie, 2 Del, s. 79 o.f.

Galena, Se Blyglans. Galena inanis betyder blende.

Galestri kallas uti Italien tunna kalkstenshvarf, som ligga emellan de tjockare och äro mycket sköra, så at de lätt sönderfalla. De få äfven namn af Bardelloni. Tunna lerartade hvarf, som hafva lika skörhet, kallas ock Galestri. Se FERBERS Briefe aus Welschl. s. 98.

Galitzensten kallas den hvita vitriol, som består af zink förenad med vitriolsyra. Se ordet Vitriol, N:o 3.

Gallberg kallas af arbetare uti Nora bergslag vid järngrufvorne någon hård och ofyndig bergart, som infaller uti eller jemte malmen och måste utbrytas. Förekommer ock vid andra grufvor under det allmänna namnet af Berg, eller Gråberg, och utföres på gråbersvarpen.

Gallinaço, Se ordet Petra, c).

Gallippa kallas vid canongjuterierne en smidd eller guten järnring, med trenne rakt utstående armar, som brukas då canoner gjutas med Kärnstång. En sådan gallippa insättes inemot bottnen uti lermotet, vid krutkammaren, samt håller kärnstången med sin cylinder mitduti cirkelen, då en dylik äfven sättes på öfra ändan vid trumphen, så at kärnstången genom dessa ringar kommer at hållas perpendiculairt uti kärnlineen af canon. Den är nu mera onödig, sedan den massiva gjutningen blifvit allmänt antagen.

Gallmeja. I allmänhet förstås härmed hos mineraloger zinkhaltige jord- och malmarter, eller zink, som antingen är uti kalkform eller mineraliserad med vitriolsyra och järn, eller ock med luftsyra, samt tilfälligtvis blandad med andra metaller, såsom i synnerhet med järn, eller dess kalk, och stundom med synlig blyglans, men sällan med koppar och arsenik. Den är i synnerhet känd för sin nyttiga egenskap at uti smälthetta meddela kopparen zinkhalt och förvandla honom til messing.
Gallmeja finnes antingen uti kalk- och jordaktig eller uti mera fastmalmartad form. Den förra är i synnerhet hos allmänheten bekant under namn af Gallmeja och den senare torde til någon skilnad därifrån få kallas Zinkmalm.
Gallmeja kan ock indelas uti naturlig, hvarunder de förenämde räknas, ochtilfällig, hvartil Ugnsgallmeja hörer, som vid zinkhaltiga hälst koppar- bly- och silfvermalmers smältning fäster eller sublimerar sig af zinkröken uti ugnarne tilUgnsbrott.
1:o. Til naturliga hvita zinkkalker kan i synnerhet räknas den chinesiska, som är en ren zinkblomma, jemte litet tilfällig synlig järnochra. Den har blifvit först af Herr J. A. GRILL därifrån hitförd och af Herr BergsR. VON ENGESTRÖM examinerad, som ses af Kongl. Vet. Acad. Handl. 1775 s. 78.
I kalkform finnes ock gallmeja:
a) Uti China af blekgul färg, mera stenhärdad.
b) Så kallad Ungersk gallmeja, som vid våra svenska messingsbruk är under det namnet allmänt känd: hitföres dels ifrån Schlesien, dels ifrån Aaken öfver Holland.
Den Aakiske, som brytes uti de nära intil staden och omkring Stollberg belägne ansenliga stora grufvor, liknar en fingnistrig kalksten, merendels drusig och likasom matkestungen. Den bästa är af hvit eller blekgul färg, stundom rödfläckig eller brun: brännes först på öpna fältet med mellanlagd ved och täppes med torf, likasom uti en resmila, hvaraf händer at den får et pulverulent och jordaktigt utseende, ehuru den uti berget är stenhärdad. Den ger vid Aakiska messingsverken 16 a 17 skålpunds tilväxt, per press, på 40 skålpund koppar, eller 40 på 100:de.
Efter försök på våta vägen har den här i riket bekanta Ungerska gallmejans beståndsdelar på 100 skålpund funnits vara
Zink uti kalkform 84 delar
Järnkalk 3 -
Lera 1 -
Kiseljord 12 -
100 -
c) Uti kalkform gifves den äfven til stor myckenhet uti England vid Mendip i Sommersetshire, vid Holywell i Flintshire och flerestädes, merendels drusig, pipig och slagglik af hvit, blekgul och grön eller gulgrön färg, stundom halfklar, ofta järnråstig uti drushålen och ej sällan med instänkte korn af blyglans. Vid Holywell fås den stundom crystalliserad uti tresidiga pyramider, dels ock mjölkhvit uti grenig skapnad. Denne har förhållit sig som et rent zinkglas: gifver uti calcination ingen lukt af mineralsyra: uti vitriolsyra löses hel och hållen. Vid nogare undersökning har man funnit en centner däraf innehålla:
Luftsyra, hvarmed zinken varit mineraliserad 28 -
Vatten 6 -
Zinkkalk 65 -
Tilfällig ochra 1 -
100 delar.

Se BERGMANS Opusc. Chem. Vol. II. s. 324. Den Engelska gallmejan, som innehåller blyglans, måste därifrån befrias, innan den nyttjas vid messings tilverkning. Detta sker merendels först igenom sållsättning, då den renaste gallmejan, såsom lättare än blyglansen, lägger sig ofvanpå och afdrages; men hvad som ännu innehållerr någon glans, brännes uti en calcinerugn, til dess blyglansen rusar tilhopa, hvarefter altsammans utbredes på en brädplan och krossas medelst trampning af gossar, som hafva brädlappar bundne under fötterne. Den krossade gallmejan skiljes sedan lättare ifrån blyglansrusorne medelst vaskning.
d) Rödbrun gallmeja ifrån Polen, som vid våra svenska messingsbruk nyttjas tilhopa med den Ungerska; men är mycket fattigare på zink och så järnhaltig at, efter ganska stark calcination i stålugns-hetta, drogs mer än hälften af magneten, så starkt som järnfilspån.
e) Uti Rättviks Socken och Österdalarne finnes äfven en hvitgrå kalkstenslik gallmeja, som, tillika med några flera sådane arter, har den egenskapen at under rifning i mörkret visa et phosphoriskt sken, äfven som när socker rifves, eller något starkare. Den giver ock i elden lukt af bergolja samt är instänkt med blyglans, men torde på det förenämde sättet, som i England brukas, kunna renas, ehuru den likväl är nog fattigare på zink.
f) Lerartad af grå färg har funnits uti Stollgrufveberget i Norrberkes Socken, som jemte 40 procent järn hållit 14 procent zink.
2:o. Zinkmalm, eller zink mineraliserad med svafvel, järn och litet koppar, finnes i synnerhet
a) Af metallisk färg, småtärnig eller fjällig, vid Kungsberg och Jarlsberg uti Norige, men i synnerhet uti Tuna Socken och Österdalarne vid Schenshyttan och Bovallen. Denne senare är helt fin och ståltät, liknande til färg, hårdhet och utseende, en något dunkel grangnistrig blyglans, eller silfvermalm: calcinerad förlorar 17 procent uti tyngden, med svafvellukt, och blir därefter mörkbrun. Om dess beståndsdelar se ordet Blende.
Denne zinkmalm har, efter Herr BergsR. VON SWABS inrättning, vid Schenshyttan, när intil grufvan, blifvit beredd til gallmeja förmedelst vaskning och calcination, hvarefter den med förmon varit länge nyttjad vid messingsbruken och gifvit en ganska god messing, jemte någon större tilväxt på kopparen, än den Ungerska och Polska gallmejan tilsammans; men sedan denna malmgång undergick någon förtryckning, blef grufvan öfvergifven.
b) Zinkmalm, eller zinkkalk med försvafladt järn, Blende, eller Rödslag, finnes vid många grufvor, dels gul och halfklar, grönaktig, groffjällig, vid åtskilliga tyska bergverk, uti Meissen, Ungern, vid Kungsberg och flerestädes; dels mörk och svartbrun, eller ock rödbrun på många ställen här i riket, såsom i Storfallsbergeti Tuna Socken och Dalarne, vid Stollgrufvorne i Norrberkes Socken, vid Sala, Falun, Garpenberg, Dannemora, Hällefors och flera orter.
Den mörkaste får namn af Pechblende: en annan, som vid Schemniz finnes både colophoniefärgad och grön, kallas där Glauch. Alla desse kunna genom calcination beredas til gallmeja. Därvid är nödigt, til svaflets fullkomliga afskiljande och järnets förstöring, at de först brännas med långsam hetta, som en kallroste, utläggas sedan i fria luften på et eller annat års tid at vittra, eller förfalla til et jordaktigt lynne, hvarvid svafvelsyran blifver mera lös ifrn järnet och kan sedan, efter föregången slamning, eller vaskning, medelst calcination uti ugn så mycket lättare utdrifva. Sådane gallmejor hafva vid Wästra Silfberget af åtskilliga blendesorter, efter Herr CRONSTEDTS method, blifvit beredde och vid messingsbruken til myckenhet nyttjade. Efter mångfaldiga vid messingsbruken gjorde prof hafva de svenska gallmejor, af blendearter tilverkade, gifvit 13 3/8 skålpunds tilväxt per press, eller på 40 skålpund koppar, hvaremot af de rikaste Ungerska och Engelska gallmejor tilsammans ej kunnat erhållas mera än på det högsta 14 ½ skålpunds tilväxt per press. Skilnaden uti halt tyckes således ej vara betydande.
3:o. Ugnsgallmeja, eller artificiel gallmeja, gallmejiskt ugnsbrott, Cadmia fornacum, (Gallmejische Ofenbruch) är ej annat än zinkblomma, zinkglas, eller zinkkalk, som under zinkhaltiga malmers smältning sublimerat sig tillika med svafvel och updrifven aska af kolen i form af hårda massor, eller ugnsbrott, öfverst på väggarne uti ugnen.
Sådan ugnsgallmeja finnes i synnerhet til någon betydande mängd vid Athvidabergs kopparverk, där blenderika kopparmalmer brukas uti suluugnarne. Den är gemenligen svartgrå och grönaktig, ganska tät och tung, lika som sammansatt af vissa strata, med gröna smalare ränder däremellan.
Uti skedvatten löser sig denne ugnsgallmeja nästan hel och hållen samt lemnar allenast et grått flytande residuum, som mäst är svafvel med några jordparticlar. Utur uplösningen fälles zinken med alkali fixum til en hvit kalk efter vanligheten. Uti stark hetta under muffel calcinerad förlorade den intet af tyngden. 1 ½ centner af denna ugnsgallmeja, cementerad och smält med 1 centner koppar, under tilsats af 1 ½ centner kolstybbe, gaf 32 skålpunds tilväxt på kopparen, som gör nära 13 skålpund per press och således mäst lika som den bästa Ungerska gallmejan. Messingen häraf befans af hög färg och smidig.
Sådan ugnsgallmeja erhålles ock på neder-Harz vid Rammelsberg af där varande med blende inblandade malmer, och brukas vid messingsverken därstädes; men som deras malmer tillika äro blyhaltige, så erhålles med denna gallmejan ej annat än en spröd messing. Däremot skall den ugnsgallmeja, som ifrån äldre tider legat på slaggvarpen och vittrat, gifva en mycket smidigare messing.
Under zinkrökens sublimation vid smältugnar fäster den sig äfven högre upp uti ugnsmurarne på ankarjärn och utstående stenar, hvarvid han antager besynnerliga skapnader, som gifvit anledning til åtskilliga därpå satte underliga och lärde namn, såsom: Tutia, Pompholix, Spodium minerale; och när den liknat drufvor, snäckor, musslor, m.m. har den fått heta Botrites, Ostracites, Placites, m.m., som dock altsammans icke är annat än zinkblomma, eller zinkglas, förorenad med sot, fin aska och svafvelrök.
Huru gallmeja vid messingsbruken vidare beredes och nyttjas, se Messing.
Til messingsbruken här i riket införskrifves årligen något öfver 2000 centner utländsk gallmeja, som alt för väl kunde besparas, om bruksägare kunde låta beqväma sig at nyttja vår inländska gallmeja.

Gallmejblomma kallas den zinkblomma, som samlas vid messingsbruken uti öfversta mynningen af bränugnen, där den sublimeras som et hvitt puder på den järnringen, eller så kallade Kronan, hvarmed ugnsmynningen är infattad. Den upkommer til största mängd straxt efer kolens inslagning och igensätter stundom nästan aldeles den lilla öpningen af en tvärhands bredd, som lemnas emellan jämken och kronans ena brädd. Stundom samlas denne gallmejblomma uti gamla tackjärnsgrytor, som hafva hål i bottnen och stjelpas öfver öpningen.
Gallmejan kan tåla at brännas uti starkaste hetta, om det vore flera dygn, utan at förlora något af sin zinkhalt, eller gifva något tecken til blomma, eller flores, så länge intet bränbart ämne tilkommer; men så snart gallmejan är blandad med kolstybbe, såsom vid messingstilverkningen nödvändigt fordras, blifver zinken uti gallmejan af stybbet reducerad til dess metalliska form och i samma ögnablick äfven volatiliserad, så at hvad som då af kopparen icke hinner attraheras, upgår uti flores. Det samma händer ock, då blendiske eller zinkhaltige kopparmalmer smältas och i synnerhet här i riket vid Athvidaberg. Se Gallmeja. Denne är då aldeles densamma som vid tyska bergverken får namn af Hüttennichts, eller Nihilium album. Om zinkblomma se vidare Zink.

Gallror kallas i synnerhet vid canongjutningar de små håligheter, eller luftblåsor, hvilka sätta sig inuti tackjärnet, hälst närmast omkring kärnstången, då den förr varit nyttjad til öpningens formerande för kulloppet. De uptäckas vid bårrningen samt förorsaka olägenhet vid skjutning, hvarföre canoner med sådane gallror, som äro öfver 1/8:dels tum djupa, blifvit casserade. Detta har gifvit gjuteri-ägare anledning at gjuta canoner massiva, utan kärnstång, och at sedan utbårra hela kulloppet, hvarigenom de nu mera erhållas aldeles galerfria. Gallror, eller otätheter uti järnet, komma dels af rödbräckt, dels af för hårdt malmadt, eller malmsatt järn, dels af innesluten luft, dels ock däraf at järnet faller emot någon obränd eller mindre väl bränd lera, som gemenligen händer, då canon gjutes med kärnstång af järn, hvarvid det leret, som bekläder järnstången, ej blifver, eller kan blifva så starkt brändt, som eljest är nödigt til befriande ifrån inneständ luft.

Galtar (Gänse) kallas de tackjärnsstycken af 4 til 6 qvarters lälngd och 8 til 15 lispunds vigt, hvaraf stångjärn tilverkas vid tysksmide. Vid hvarje utslag utur en masugn fås 10, 12, til 14 sådane galtar. De gjutas uti halfrund eller trekantig form och märkas med hyttans nummer och bergsmans bomärke. Se 1766 års Masmästare-Ordning §. 3. De långa tackjärnsstycken, som brukas vid vallonsmide, få namn af Gösar. Se detta ord.

Galtcinder, Se Cinder.

Galtsnas betyder vanligen en finstrålig skörl, eller en sådig och vresig asbestart. Jämnför ordet Fjäderalun.

Galtsångar, eller Galtmot, (Flossbette, Leisten) heta de gropar, eller mot, som göras uti sanden på hyttegolfvet, hvaruti järnet utrinner och formeras til galtar. Stundom kunna de få namn af Järnmått.

Gamaheu, Se Camehuja.

Gams kallas vid Stora Kopparbergs grufva de bröstvindar, som där brukas med enkel lingång och skjutas omkring af 2 a 3 personer, hvilka luta sig emot vändarmen, eller driften, med bröstet.

Gamsvind heter vid masugnar den machin, hvarmed malmen ifrån bokaren på masugnen uphissas, då upfordringen sker med handkraft och tramphjul, men vid en del masugnar updrags malmen af bokare-hjulstocken.

Gar säges en metall och i synnerhet kopparen vara, så snart han vid tagit märke uti garhärden finnes vara tilräckeligen renad, eller befriad ifrån de oarter, som uti garningen borde bortbrännas, då han til slut spritas, eller slites, i runda skifvor och blifver då en säljbar vara under namn af Garkoppar. Se ordenGarning och Garkoppar.
Gar kallas ock stundom den gips, som blifvit lagom bränd, eller då han vid omrörning synes likasom flytande. Detta sker vid den hetta, som är närmast glödgning. Se POTTS Lithogeognosie, 1 Del, s. 18, och ordet Gips.

Gara, eller Gåra, Se Garning. Vid tyska stångjärnssmidet förstås ock medGaarmachen det samma som at göra smälta, eller at arbeta tackjärnet til stångjärn. Samma ord brukas äfven vid smältståls tilverkning, där tackjärn arbetas til stål, som säges vara gar, då det är väl verkadt.

Garblick kallas den förändring i färg, som kopparen vid garprof visar, när han blifvit fulldrifven och blyet är förbrändt. Se Garprof.

Garfstål (Gegärbter Stahl). I allmänhet förstås härmed Smältstål, som blifvit tilverkadt directe af tackjärn och sedan af 10 a 12 sammanlagde ribbor tilsammansvällt och uti stänger utsträckt efter åtskilliga schamplouner, til särskilta arbeten lämpade, af mer än några och 30 olika sortamenter. Uti England och äfven här i riket, i synnerhet vid Wira och vid Eskilstuna, garfvas äfven Bränstål til många behof. Se vidare Järnets Historia s. 905 ochAnledningarne til Järn- och Stålförädlingen, Cap. XII och XIII. Huru smältstålet tilverkas ses under ordet Råstål. I Steyermark tilverkas garfstål af bättre och sämre slag, hvaraf det bästa heter Scharsachstahl. Se FERBERS Abhandl. über die Geb. und Bergw. in Ungarn, s. 322.

Garfstålshammare är en vanlig kniphammare, hvarunder råstålet garfvas och utsmides. Sådane amrar böra ej väga mer än högst 9 a 10 lispund.

Garfva betyder at tilverka Garfstål.

Garhärd heter den härd, hvaruppå kopparen garas. Se Garning.
Vid Avesta äro 2 garhärdar altid bygde under et hvalf, eller skorsten, och kallas tilhopa en Verkstad.

Garjärn, Se Garspik.

Garkoppar (Gaar-Spleiss- eller Rosettekupfer) kallas den koppar, som genom garning blifvit befriad icke allenast ifrån öfverflödig svafvelsyra, utan ock ifrån de öfrige oädla, eller förbränliga metaller, och förekommer vanligen uti ovalaSkifvor, eller Spritor, sådane som de blifvit spritade eller slitne utur garhärden, med ojämna ytor, på den ena, eller öfre sidan svartfläckige, men på den undre sidan mera blanke, poreuse och taggige. Nyttjas uti detta tilstånd til messings tilverkning; men äger ännu ej så fullkomlig smidighet at den kan til tunna bleck, eller bladkoppar, utsmidas, eller valsas, och måste därföre uti en särskilt garhärd vid kopparhammaren åter omsmältas, garas och gjutas uti så kallade diglar til beqvämliga stycken, eller ämnen för utsmidningen. Se Kopparsmideoch Garning.
Om kopparen är väl garad och af god art böra skifvorne vara väl tunna, med en uphögd brädd uti kanten, och betäckte med en rosenröd hinna på ytan. Detta händer mäst af blyhaltig koppar.

Garkung, Se Kopparkung.

Garning, eller Gårning, (Gaarmachen, eller Spleissen) är egenteligen den smältprocess, hvarmed koppar genom eldens och luftens verkan renas ifrån alla andra mera förbränliga oädla metaller, som i synnerhet äro järn, bly, zink, vismut, kobolt och arsenik, hvilka antingen alla tilsammans, eller någondera, ofta är kopparmalmer följaktige och skiljas väl til någon del därifrån under malmens beredning genom rostning, så väl som uti första sulubruket och uti vändrostningen samt uti andra smältningen, eller Rostbruket, då kopparen reduceras til metallisk form; men en stor del af dessa metaller, i synnerhet järn och bly, qvarblifva dock ännu hos kopparen och förtaga både dess smidighet och vackra färg. Denne ännu orena koppar får då namn af Svart- ellerRåkoppar, hvilken nu genom den tredje smältningen, som är en art af drifning, måste renas, eller garas.
Kopparen nedsmältes til den ändan på härd, at luften måtte komma åt dess yta och befordra förslaggningen. Järnet, som både är lättare och mera förbränligt, och tillika behöfver större hetta at smälta än koparen, begifver sig då til ytan, hvarest det, jemte någon del af kopparen, går til slagg. Blyet förslaggas äfven fortare än kopparen, men medtager ock mycket däraf. Zinkenoch Arseniken äro mäst flygtige; Kobolt och Nickel däremot segslitne gäster, men följa dock järnets öde. Vismut har et lika förhållande med bly: antimonium försvinner uti rök, om afdrifningen underhjelpes med blåsbäljor. Tennet är uti kopparmalmer sällsynt och svårast at på deta sätt afdrifva, så snart det uti dem är inblandadt. Desse oarter äro dock uti vår svenska koppar merendels okände; men svafvelsyran däremot är en envis följeslagare, som väl til någon del befordrar järnets förslaggning, men skiljer sig ändå intet fullkomligen ifrån kopparen.
Råkkopparens nedsmältning sker antingen med flameld under et hvalf, med starkt drag, på lika sätt som vid silfverdrifningen, uti så kalladeSpleissöfen, hvilka brukas vid en del tyska och ungerska bergverk (Jämnför ordet Garugn), då de på ytan förslaggade metaller uti ugnen afdragas och den rena kopparen utstickes uti de utanför ugnen varande härdar, at där spritas uti skifvor; eller ock nedsmältes råkopparen genom kol på öpen härd, som här i riket brukas. Vid Avesta garmakeri tilgår i korthet på följande sätt: uti en stor härdmur och under en vid rökkåpa muras först vid bak- eller formväggen, (där et par starka träbäljor komma att ligga, likasom vid en hammarsmedshärd) under hvar sitt formhål, tvenne härdar, öfver en därunder gjord korstrumma, och begge desse härdar, som stå under samma skorsten, kallas tilhopa en Verkstad. Uti hvardera härden inslås först en sandskorpa, bestående af sand och lera, som vanligen uthärdar 3 eller 4 garningar å rad, och däruppå en annan blandning af 3 delar ler, 3 delar sand och 1/3 kolstybbe sammanmängtad, hvilket til hvarje garning å nyo måste instötas. Häraf formeras då en oval grop, liknande et halft ägg, med stora ändan afstympad emot formväggen. Denne grop, hvilken ganska fast måste inslås, under flera torkningar med eldning, utgör sjelfvagarhärden, som, at blifva fullkomligt slät, til slut bestrykes ganska jämt med en tunn och våt blandning af stybbe och ler, hvarigenom alla rämnor noga upfyllas och jämnas. Detta anstrykande kallas at Smörja ut härden, och sker med en liten trasa, eller Härdlapp. Härden förses ock med en uphögd rand, af samma inredningsämne, omkring kanten. Närvarande tid göres han ej större än til vid pass 5 skeppunds rymd, men brukades förr så stor at den kunde innehålla 12 til 14 skeppund smält koppar, då han på sitt högsta var 7 qvarter lång ifrån formväggen til främsta kant midtemot, 6 qvarter bred samt ungefär 3 ½ qvarter djup. Forman brukas af koppar och stupar lika med bäljtättorne ända til 40 och 45 grader ifrån våglineen, eller så at vädret stöter nära intil medelpuncten af garhärden, och formans mynning ligger nära vid ytan af kopparen, när den är nedsmält.
Sedan härden, efter garmakarens kunskap, på detta sätt är tilredd, ellerinstött, och med koleld ganska väl torkad och upvärmd, fylles den med medelmåttiga stora tallkol, som väl tilpackas. Däruppå införas de råkopparstycken och smärre så kallade lappar, som äro invägde til garning. Desse upstaplas med mycken försigtighet och med tilhjelp af underlagde trädstycken, som Stjelpklabbar, Styckebräden, eller Stjelpbräden kallas, at härdranden på intet sätt på stötas, eller skadas. När tvenne kopparstycken äro lagde midt öfver härden och tvenne underst på hvar sin sida, hvilande på härdranden, pläga de på sådane härdar, som nu i Avesta brukas, utgöra vid pass 5 skeppunds vigt, då likväl endera eller begge de understa kunna vara smärre stycken, eller lappar. De öfverstjelpas alla med kol, som ligga et godt stycke upp på formmuren. Upglödgande kol inläggas då med samma genom forman, eller ock midt inuti härden, och bäljorne pådragas i början långsamt, och så fort kolen förtäras, påfyllas nya, hvarvid garmakaren är sysslosatt at maka kolen under kopparstyckerne och at hålla kolhopen väl tilsammans. Det understa stycket börjar altid först smälta midtuppå och, då det til hälften är afsmält, afbrytes det med bräckstången emot det öfverliggande. Med all försiktighet skötas och makas de smältande kopparstycken efterhand emot blästern, til dess altsammans efter 2, 3 och understundom 4 timmars förlopp är uti härden nedsmält och väl qvickt. Då ställas bäljorne och första afdragetgöres, hvilket på det sättet tilgår at kolen afskjutas med kryckan in på härdplanen. Den på kopparens yta flytande slaggen, eller kratsen, afdrages med kryckan, som är et trädstycke, fästadt på et smalt järnspett, och afsläckes med vatten samt drages ned ifrån härden uti Kratsgropen. Den koppar, som härvid stundom fäster sig vid härdranden, afstötes varligt medSkafjärnet. Med samma järn putsas ock formmynningen, men den nas, som sitter omkring sjelfva forman och hindrar henne at brinna opp, måste noga aktas. Ytan af den smälta kopparen öfverskjutes och betäckes under afdraget med små kol.
När på detta sätt en stor del af förbrändt järn, med mera, blifvit uti kratsen skildt ifrån kopparen, måste åter någon Fyllningskoppar tilsättas, at härden altid må hållas jämt full, om den förra ej är tilräckelig. Til sådan infyllning brukas gärna upvärmde stycken af Kratskoppar, såsom den renaste.
Andra afdraget göres vid pass 1 ½ timma efter det första, förr eller senare i den mån som kopparen värmer, eller går het. Då kopparen är någorlunda god, räknas et skeppund på hvarje timma i garningstid och allenast 2 eller 3 afdrag behöfva då göras. I sådan händelse börjar kopparen vid andra afdraget, och ofta vid det första, at på sin blanka yta med blågrön färg visa tecken til renhet, ellerljusa igenom, som det kallas, då man begynner drifva på går, hvarvid bäljorne starkare pådragas, så at de göra minst 12 eller 13 slag i minuten. Med tilsats af mera ren ökningskoppar, eller ock med vattens påkastande öfver kolen, måste då aktas at kopparen ej må blifva för het och skärande, hvilket senare kallas drifva med vatten. Vid spetsen af garhärden afmakas kolen och efterses om kopparen då har en klar grön färg, som med rådnad åter snart öfverdrages, och om små svarta prickar, eller blåsor, visa sig därpå, som snart upkomma och snart försvinna. Hvad som då ligger vid bräddarne skjutes midtpå, hvilket kallas röra om. Detta sätt at i sjelfva härden taga garprof är nu för tiden vanligast. Eljest tages ock detta prof med formspiken genom forman, då kopparen fäster sig som en tunn hinna på järnet och afsläckes uti vattenkummern. Om då denne kopparhinnan är seg eller högröd eller brunröd, med en messingsfärg på den sidan, som suttit emot järnet, samt har små flata blåsor, jemte taggar, uti kanterne: om kokningen därjemte stadnar och ytan står helt lugn, då anses kopparen at vara fullgarad och sidsta afdraget göres på förenämde sätt, sedan näsan på forman och hvad som fastnat på härdväggen blifvit afstött och nedsmält.
Då ytan nu blifvit väl renad och så mycket stelnat, at den tål et sakta slag med skyffelen, göres anstalt til kopparens spritning, eller slitning. Ifrån främsta kanten af härden göres en bana af tilpackadt stybbe. Redskapen til detta arbete, bestående uti slitrulla, slitbräde, stänger och tänger, framtagas. Den öfre litet stelnade kopparskifvan, Skumskifvan kallad, lossas ifrån härdkanten. Vatten hälles först på härdskyffelen at upvärmdt därifrån sakta stänka på kopparen. Små hål störas uti den stelnade kopparskifvan, at däruti taga fäste med begge spritstängerne. Den tredje arbetaren fatar då den uplyftade skifvan med sprittången, stängerne nedläggas under skifvan, som då drages öfver slitrullen, omstjelpes på härdlaget och drages ned uti vattukummern at afsläckas, hvarefter hon straxt åter updrages och lägges på golfvet. På detta sätt fortfares at med vatten afsläcka ytan och at afdraga den stelnade kopparytan, skifva för skifva, til dess hela härden är tom. Det sidsta stycket, som härvid uptages uti bottnen af härden til en, eller 2 markers vigt, kallasKopparkung och förmenas innehålla det mästa af det guld och silfver, som til äfventyrs kunnat vara uti kopparen. De spritade kopparstycken läggas då på hvarandra uti stapel, det största underst och det minsta öfverst, så at de formera en con. Spritornes antal vid Avesta efter en garning är emellan 36 och 40.
Om de härvid brukelige verktyg och redskap se ordet Hytteredskap.
Afbränningen vid stora Kopparbergs råkoppar-garning är nu inalles 2 lispund och 8 marker på skeppundet, som är just det öfverskott, hvarmed den, i Falun til råkopparens upvägande inrättade vigt öfverskjuter metallvigten, eller denvigt med hvilken garkopparen i Avesta utväges. - Af andra sorter råkoppar kan afbränningen olika utfalla, i synnerhet om kopparen är blyhaltig, då mera förslaggas, hälst efter gammal proberare förfarenhet räknas at uti garning medtaga 10 delar bly åtminstone en del koppar til slagg. Blyhaltig koppar kan intet med förmån garas på förenämde sätt, medelst nedsmältning genom kol på öpen härd, emedan de öfverliggande kolen ständigt upfriska blyet på ytan och hindra dess förslaggning, som måste befordras genom fria luftens tilkomst. Således bör mycket blyhaltig koppar smältas med flameld under hvalf och där garas, eller afdrifvas, uti så kallade Spleissösen, ungefär på lika sätt inrättade som drifugnar. På detta sättet garas alla den blyiska koppar, som fås vid segerverken. Vid Ungerska kopparverken är den vanliga mängden af råkoppar vid hvarje sådan garning 46 til 50 centner. Denne process kallas i Tyskland och Ungern ömsom Rosettiren, Spleissen, eller grosses Gaarmachen. Vid några tyska bergverk är ock vanligit at på en särskilt, mindre och öpen garhärd rena så väl den koppar, hvilken genom ny friskning, segring och darrning erhålles af den Blykrats, som faller efter gletefriskningen, som ock annan mindre blyhaltig råkoppar. Sådan garning heter då: das kleine Gaarmachen. Se CANCRINIBeschreib. der vorzügl. Bergw. s. 196, 205 och 232. Med tilsats af bly uti garningen kan ock, då rätt tilgår, en mycket god koppar erhållas, hvilken ej är så benägen at taga erg som den allmänna och är i synnerhet tjenlig för pinschbacks composition med zink, hvarom kan ses Herr SCHEFFERS grundeliga afhandling uti Kongl. Vet. Acad. Handl. 1760 s. 291 o.f. Grunderne til garningskonsten anföras af Herr SCHEFFER uti samma Handl. för 1752 s. 242 o.f.; och Avesta garning finnes utom dess utförligt beskrifven uti Herr Magister KEWENTERS särskilte härom i Upsala år 1762 utgifne Acad. Afhandling.
Genom garning erhållas på förbeskrifne sätt åtskillige producter, nemligen: Garkoppar uti Skifvor, eller, som de på andra ställen kallas, Spritor; Krats; Skorstensfärga; Strökoppar; Formbrott och Härdbrott; Kummerfärga ochGolfkrats. Se härom orden: Strö, Krats och Kopparfärga.
Vid en del Ungerska bergverk, där kopparen innehåller flera främmande metaller, såsom antimonium och vismut, var för ngåon tid tilbaka brukeligit at gara den tvenne gångor. Den första garningen, som kallades Spleissen in das Gelf, skedde, innan kopparen segrades, endast för at bortbränna de mästa vilda arter och at därmed bereda honom och concentrera dess ringa silfverhalt, til dess han skulle undergå segring, i den afsigt at han då intet behöfde så starkt förblyas och at omkostnaden därigenom kune lindras. Efter segringen garades kopparen å nyo, som vanligt är. Men nu mera är den första garningen aldeles aflagd och man åtnöjes ensamt med den, som sker efter segringen. Se FERBERS Abhandl. über die Geb. und Bergw. in Ungarn, s. 182.
Genom garning på redan beskrifne sätt befrias väl kopparen ifrån de förbränliga metallerne, medelst deras förslaggning, så snart de uti liten mängd äro inblandade; men ännu hänger vid honom qvar en god del svafvelsyra, som häldre hållit sig til den metalliska kopparen, än det förbrända järnet, och hvilken icke allenast åstadkommer någon osmidighet, i det kopparen skifrar sig under smidningen, utan tillika våller at den uti luften så lätt anlöper, drager fuktighet til sig och får en erghinna. Sådan svafvelrik koppar erhålles i synnerhet af de malmer, hvilka äro mycket rika och innehålla föga eller intet järn, såsom grå Kopparmalm, Fahlerz och Kopparglas. Kopparen behåller då svaflet, äfven uti garningen, och får däraf en grå färg samt blifver osmidig. Denne osmidighet har väl, efter Herr SCHEFFERS rön, kunnat förtagas med en liten tilsats af kallbräckt järn, som under kopparspritornes nedsmältning lägges emellan dem, och hvilket vid ny garning tager svaflet til sig och går därmed til en skärstensartad slagg. Men som svafvelsyran ändå icke aldeles öfvergifver kopparen, så har til dess borttagande intet tjenligare medel kunnat upfinnas, än någon tilsats af bly, hvilket uti smälthetta förenas med svaflet til en blysten och jemte en del af kopparen går til en lättflytande slagg. Af denna grund finnes åtskillig slags utländsk koppar, hvilken til silfverhaltens utdragande kommer at undergå segring, och i synnerhet den Tyroliske, tjenligast til hvarjehanda finare arbeten, såom til oäkta galoner, m.m. så väl i anseende til dess större mjukhet som äfven därföre at den sedermera ej så lätt anlöper af luften. I detta afseende har ock Herr SCHEFFER föreslagit at til compositioner af koppar och zink, såsom för pinschback m.m. bör hälst nyttjas Tyrolisk, eller Japansk koppar, eller ock bör vår svenska koppar til det ändamålet garas, eller renas, genom drifning med bly.
Detta sätt tilgår i korthet sålunda at ren smidd koppar nedsmältes på en drifteft af benaska, antingen uti gjutugn med slameld, betäckt med en stark muffel. Då nu kopparen är smält, tillägges 1/8:del, eller 1/10:del smält bly, emot kopparens vigt. Kopparen kommer då uti drifning med blommor, hvarvid fläktas sakta därpå med en pust, til dess blyet afdrifvit och kopparen blickar, eller stadnar qvick och klar, utan blommor. Brandarne måste då utdragas och muffelen aflyftas, at kopparen snart stelnar. När det skedt, slås vatten därpå, kopparen upbrytes och bör då vara så god, som den Tyroliske. Uti detta tilstånd är den likväl på visst sätt calcinerad och således ännu osmidig; men genom nedsmältning uti en digel, som är inemot fylld med små kol, hvarigenom kopparen småningom får nedrinna, blifver den af kolens bränbara ämne fullkomligen reducerad och smidig. Om afsigten är at endast nyttja denna renade koppar til pinschback, eller någon annan metall-composition med zink, kunna kolen uttagas, och zinken uti den smälta kopparen straxt försiktigt inläggas och omröras samt betäckas med litet smält koksalt, at hindra zinkens alt för starka afbränning.
Vid Brixlegen uti Tyrolen skall garhärden vara så nära intil kopparsmältugnen anlagd, at då råkopparen därifrån utstickes, flyter den straxt uti den upvärmde garhärden och blifver då med samma hetta garad. Denne koppar, som tilverkas af blyglanshaltige kopparmalmer, är ännu mycket blyisk, sedan silfverhalten förut genom segring är utdragen.

Garprof. Därmed förstås antingen det prof på kopparen, som tages vid stora garhärden, at utröna då han är fullkomligen gar och ren; eller ock menas därmed det prof, som göres på en liten del koppar vid proberkammaren uti proberugn.
Huru det förra tages uti härden, se Garning. Vid några tyska kopparverk tagas flere sådane garprof, såsom: då slaggen, hvilken i början varit svart och brun, ändteligen begynner at få röd färg, hvarigenom gifves tilkänna at kopparen snart vil blifva gar, tages första profvet medelst garspikens hastiga indoppande genom forman uti den flytande kopparen. Det som då fastnar på järnet har en slät och fin yta och heter därföre glatte Gahre, hvilken på några ställen är likasom med fina trådar öfverlagd; inuti är den någorlunda röd, men har några få gula fläckar. Om garningen drifves ännu längre, tages åter prof på lika sätt, då den på garspiken fastnade kopparen kännes på ytan sträf och taggig. Detta prof får namn af rauhe Gahre, hvarvid kopparen har hvassa taggar uti främsta kanten, hvilka kallas skägg, eller Bart, med ganska skön röd färg uti brottet. Detta är vanligen prof på högsta finhet, hvartil garningen drifves; men desse märken inträffa egenteligen på blyhaltig koppar. Däremot om den är af kiesige malmer, utfaller garprofvet på lika sätt som med Falu koppar vid Avesta.
Garprof på råkoppar uti proberugn göres i synnerhet på två sätt, såsom:
a) På skärfvel proberas den råkoppar, som räknas för lättsmält och kan vara af naturen något blyhaltig. Hela processen består däruti at en centner proberare-vigt af sådan koppar upsättes med schernitzel på en förut insatt och glödgande skärfvel uti väl upeldad proberugn och, på det kornet då må lätt kunna ses, affilas bräddarne på tvenne sidor af skärfvelen och äfven dess botten på en sida nedinunder, at han står lutande. Ganska stark hetta gifves med inlagde brandstycken uti muffelen. Om kopparen är något blyisk, plägar han snart gifva tecken, med små pärlor på ytan, til smältning. At påskynda smältningen tilsättes 1/10:del, eller 10 skålpund, körnadt bly, som måste vara tilhands uti en schernitzel. Ventilerne kunna då igenslås och hettan ökas det fortaste som möjeligt är, genom blåsning med en eller tvenne handpustar under muffelen, til dess kopparen kommer uti full drifning helt ren och med blommor. Hettan minskas då och i fall något arsenikaliskt, eller antimonialiskt, skulle vara ibland kopparen, fläktas därpå sakta med handpusten. Så snart en hvit hinna slår sig öfver kopparen, är tecken at något främmande ännu är qvar och bör då med blåsningen längre fortfaras. Men om drifningen går qvickt, kan skärfvelen dragas lite närmare mundlocket, dock för all ting at det ej stelnar. Sedan måste noga i akttagas när kopparen slår Blyblick, som sker då en hvit hinna hastigt fläktar öfver kornet och blommorns drifning uphörer. Hettan måste då hastigt ökas med alla ventilers updragande, at Kopparblicket, som snart därpå följer, måtte ske med stark hetta. Denne blickning går som et hastigt sken öfver skärfvelen. När det är förbi, uttages skärfvelen med kornet, släckes genast uti vatten, kopparen renkratsas och väges samt beräknas sålunda: 1:o, tillägges et skålpund för hvart 10:de, som fela af centnern, eller af 100:de, hvilka vanligen förbrännas af rena kopparen. 2:o. Emedan förfarenheten lärt at 10 skålpund bly under garningen förtära 1 procent koppar, så måste äfven denne förlust tilläggas. I anledning däraf, och om det garade kopparkornet väger, til exempel, 70 skålpund,
Tillägges kopparförslaggning 3 -
Blyförtäring 1 -
Således är profkopparens rena garkopparhalt 74 skålpund.
b) Då råkopparen ej är mycket järnhaltig, men strängsmält, kan garning göras på capell, hvilke kortast på det sättet tilgår at tvenne capeller hållas väl upeldade uti proberugnen. På hvardra upsättes 4 centner bly och, då blyet kommit til drifning, upsättes på den ena ½ centner af den råkoppar, som skall proberas, och på den andra tillika ½ centner ren garad koppar. Begge capellerne hållas uti lika eldgrad och väl hett emot blickningen. Så snart den är förbi, afkylas profven. Hvad råkopparkornet då väger mindre än garkopparkornet är råkopparens afgång. Til exempel om det senare väger 30 skålpund
och det förra 20 -
så är rätta afgången 10 skålpund.
Således innehåller ½ centner af denna råkoppar 40 skålpund garad koppar, eller 80 procent. I anseende til den stränga hetta som råkopparprof fordrar, i synnerhet på skärfvel, är säkrast om detta prof göres under lös muffel, som inlägges för blästern uti proberäsjan, at insatspusten kan brukas til dess uphettande. At befordra så väl järnets förslaggning som kopparens smältning, är nyttigt at tilsätta litet borax på skärfvelprofvet. Desse Garprof, eller Finprofpå koppar, finnas uti alla proberböcker merendels bråksamt och otydligt beskrifne, men grundeligast uti CRAMERS Metallurgie, 2 Del, s. 131.
Om de garade kopparkornens renhet kan antingen dömmas af en högröd kopparfärg uti brottet, eller ock märkes det af et streck på probersten, jämnfördt med strecket af en väl garad koppar.
Rå- eller svartkopparens renhet skulle säkrast kunna utrönas med garprof på våta vägen, om kopparen uplöses med skedvatten och fälles på blankt järn, som på små profkorn bäst kan låta sig göra, om försiktigt därmed förfares.

Garspik (Gahreisen, Probeisen) är et litet järnspett, 1 ½ aln långt, rundt och en tum tjockt vid begge ändar, men smalt midtuppå: brukas enkom vid tyska garmakerierne at därmed taga garprof, men här i riket nyttjas formspiken härtil, dock ej så ofta, emedan detta märke nu mera vanligast tages i sjelfva garhärden, allenast med tilhjelp af skyffelen.

Garugn (Spleissosen) kallas en garhärd då, när den är öfvertäckt med et eldfast hvalf: när råkopparen därunder på en mycket platt härd nedsmältes med flamma af ved, ris eller stenkol, som inlägges på et rift uti en vid härden varande särskilt eldstad: när därvid lämpade bäljor nyttjas mera til slaggens afdrifvande än til smältningen: när slaggen afdrages genom en särskilt öpning(Gassenloch), och när kopparen efter nedsmältning och full garning utstickes uti en eller tvenne därinvid lämpade djupare stickhärdar (Spleissheerde), hvaruti spritning, eller slitning uti skifvor, förrättas. En sådan ugn kallas uti TysklandGaar- eller Spleissosen och nyttjas uti Sachsen, på Harz, uti Ungern och flerestädes, i synnerhet på segrad koppar, som ännu är blyhaltig och således lättsmält. Den finnes beskrifven i synnerhet uti SCHLÜTERS Hüttenwerk s. 147 samt bör egenteligen räknas under Cupolo-ugnar.
Ehuru fördelaktig en sådan garugn kan vara til skogsbesparing för blyhaltiga och lättsmälta arter, är den likväl intet tjenlig för vår svenska järniga och hårdsmälta koppar.

Gas Helmontii, Se Luftsyra.

Gata, Gjutränna, på franska la Couler, kallas vid järngjuterier den ränna, som göres uti sanden, hvaruti järnet kommer at rinna ifrån masugnsstället til det neddämde motet.
Gata vid silfverdrifning, Se Gletegata.

Geanthrax, Se Bräntorf.

Gediegen heter den metall, som af naturen finnes danad uti metallisk form, eller med alla de egenskaper och kännetecken, som har och en metall särskilt tilhöra, såsom: at äga den specifiqua tyngd som den tilkommer: at kunna utan föregående beredning smältas, de ädla utan tilsats och de oädla allenast med tilsatt phlogiston. Ibland de hela metaller finnas allmännast gediegne Guld, Platina, Silfver, Koppar och Qvicksilfver: Järn och Tenn sällan: Bly aldrig. Vanligen händer likväl at en gedigen metall är blandad med en annan: guld, til exempel, är gärna smittadt med silfver eller koppar, platina med järn, o.s.f.
Ibland halfva metaller träffas gediegne: Vismut, mäst alltid; Kobolt, Nickeloch Arsenik stundom: Regulus Antimonii, eller Antimonii-metall, sällan; Zinkförmodeligen aldrig ren, men nog nära därintil uti zinklblomma och zinkglas.
Flere mineralier och salter, såsom: Svafvel, Vitriol, Koksalt, Alun, Saltpetter och Alkali minerale, förekomma äfven stundom af naturen renade, eller gediegne, om detta namn får antagas på sådane ämnen. Mera om gediegna metallers och mineraliers förhållande ses under deras särskilta namn.

Geisbergersten (Geisbergerstein) kallas en grönaktig hälleart, eller granit, sammansatt af qvarts, specksten, glimmer och någon lera. Den förefaller dock af många förändrnigar i utseende, efter dessa beståndsdelars olika färgor, i det både speckstens- och glimmerfläckarne visa sig stundom hvita och en annan gång gröna, eller svarta, och så vidare. Af denna stenart består til en stor del det bekanta höga Gotthards Berg uti Schweiz, ända up til spetsen. Den har af nyaste mineraloger fått namn af Saxum concretum, micaceo corneum, granulis puculatum. Se Herr GRÜNERS Beyträge zur Naturgeschichte des Schweizerlandes, samt CRELLS Beyträge zu den chemischen Annalen, första Band, 1786, sid. 31-41; hvarest denne stenartens chemiska undersökning af Herr Prof. HAQUET finnes införd.

Gelatina (Gallert) kallas en löpnad eller stelnad uplösning af någon mineralisk kropp uti vitriol- eller saltpettersyra, då nemligen uplösningen, som först är flytande, stadnar som et gelé, eller som en klar stärkelse, efter något stillastående.
Sådan egenskap äga alla de stenarter, som få namn af Zeolither (Se detta ord), och hvilka uti sin sammansättning äga någon viss proportion af kalk, eller alkalisk jord, med lera förenad, såsom de hufvudsakeligaste delar, hvaraf denne egenskap härrörer, ehuru någon del af andra arter, såsom kisel och metalliska inblandningar, kunna tillika vara därmed förenade. Sådane äro ockSkörlarter och Turmaliner, som äga den egenskap lika med zeolithen at gäsa som borax för blåsröret med lamplåga. Se Turmalin och Skörl.
Om kalken är allenast ¼:del emot leran, kan kiseln däruti vara inblandad til något öfver hälften emot leran, utan at förtaga den gelatinerande egenskapen, allenast syran förmår at likasom utsuga den inblandade kalken, eller alkaliska jorden. Til någon uplysning härutinnan kunna följande uti smälthetta förenade blandningar märkas, som både med skedvatten och vitriolsyra ägt den egenskap at gelatinera, såsom:
1:o. En til et mycket hårdt glas sammansmält blandning af lika delar cölnisk lera och kalk.
2:o. Af lera 5, kalk 3 och borax 2 delar.
3:o. Kalk 3 och borax 2 delar.
4:o. Kalk 3, qvarts 2 och borax 2 delar.
5:o. Qvarts och kalk til lika delar uti sträng hetta allenast sammanbakade.
6:o. Gulbrun Bössflinta, smält med lika mycket kalk til glas.
7:o. Grofspeglig fältspat med lika mycket kalk, smält til glas.
8:o. Flussspat och kalk, hälften af hvardera, som lätteligen smälter til glas och gelatinerar häftigt med mineralsyror.
9:o. Utlutad björkaska smälte svårligen til glas, men gelatinerade sedan starkt. Detta göra äfven hammarsmedsslagger, i anseende til den däruti insmälte askan af kolen.
Häremot har af följande arter ingen gelatina med syror kunnat erhållas, nemligen:
1:o. En kalkblandad obränd lera gelatinerar intet rå, men väl efter smältning.
2:o. Ren cölnisk lera, hvarken bränd eller obränd.
3:o. Ren kalk och
4:o. Ren gips intet heller.
5:o. Qvarts 5 delar, kalk 3, borax 2 delar, smält til glas.
6:o. Qvarts 9, kalk 7, borax 4, smält til glas.
7:o. Glas af qvarts 2, kalk 2 och borax 1 del löses väl något litet, men gelatinerar ej.
8:o. Gement bouteilleglas löses litet af vitriolsyra, men gelatinerar ej; och ännu mindre
9:o, Hel- och halfcrystall af Stockholms glasbruk.
10:o. Smält trapp aldeles litet.
11:o. Rå fältspats pulver ej heller.
12:o. Glas af väl bränd och utlutad ormbunke-aska gäser intet med syror och gelatinerar ej heller, men löses dock ganska litet.
Då förenämde gelatiner väl edulcoreras och långsamt torka, blifva de hårda, men brista sönder i små stycken: upglödgade kunna de sedan intet lösas af syror och likna i sådant afseende naturliga stenarter, som ock på något dylikt sätt tyckas hafva tilkommit.
Häraf kunna åtskillige nyttige slutsatser dragas, såsom:
a) At kalken är et nödvändigt bidragande ämne til stenarters gelatinering, ehuru den i synnerhet åstadkommes af kiseln och händer allenast då, när desse begge arter äro uti en viss proportion emot hvarannan. Huru vid gelatinering tilgår, ses närmare under Zeolith.
b) At grofva glassorter, där mycken aska ingår, ej med säkerhet kunna emotstå uplösning af syror.
c) At trapp uti glassatser kan bidraga til bestånd emot syror.
d) At askan af ormbunkor är minst benägen at uplösas, o.s.v. Se vidare Kongl. Vet. Acad. Handl. 1758 s. 286.

Gelf, eller Gelft, kallas i Ungern vanligen sådan kies, som håller guld och stundom den som håller silfver. Gelferz däremot betyder vid Neusohl en gul kopparmalm, eller kopparkies, som håller 8 til 10 procent koppar, men intet silfver. Se FERBERS Abhandl. über die Geb. und Bergw. in Ungarn s. 47, 159, och VON BORNS Bref til Herr FERBER s. 217.

Gemma divi Stephani, Se Agat.

Gems kalla tyska bergsmän den stenart, som träffas då man först kommit genom damjorden in på berghällen.
Emedan tyska Erzgebürge, eller hällearten uti deras malmförande berg, nästan allmänt består af Gneis, så kan ock Gems, i anseende til stenämnet, räknas at vara af enahanda art. Den finnes hos WALLERIUS, uti des Syst. Min. T.I. s. 411, vara uptagen ibland hällearter, såsom en skifring skimmerrådande ställstensart, men kan ock vara en annan lös, skölig, vittradoch likasom murken bergart.

Geneis, Se Gneis.

Genhammare, Se Gjenhammare.

Geodes. Detta namn tillägges gemenligen de så kallade Crystalläplen, som äro runda eller ovale stenbollar, inuti ihålige och ofta fylde med crystaller. Om det yttre skalet består af agat eller jaspis och ihålighetens beklädning inuti af rena qvartscrystaller, få sådane bollar namn af Melones montis Carmel. - Geodes kallas ock ihålige tomma Ætiter, formerade stundom af någon med järnochra sammangyttrad sand. Sådane finnas uti en liten bergshöjd vid Marly i Frankrike och flerestädes.

Geschicker, eller ädla Geschicker, kallas i allmänhet de klyfter och gångarter, som tjena at göra et malmfall, eller en gång, fyndigt, eller malmförande, eller är skickeligit at bidraga til förädling. Tvärtemot heter hos Tyskarne det Fäule, som stundom gör gångarne ofyndige. Til geschicker rälnas således: 1:o, ädla klyfter, som infalla med hufvudgången. 2:o, andra gångar, som åstadkomma förädling. 3:o, Bergarter, som äro af mildare art och mera benägne at vara malmförande. 4:o. Med ädla Geschicker förstås äfven de smalare gångar, som ändå föra gedieget silfver tillika med mycket rika malmer af Glaserz, Roth- ochWeissgülden m.m. De mägtiga gångar, som innehålla Kieser, Kopparmalmer, Blyglanser, m.m. sägs föra grofva geschicker. 5:o. Vid flötsverk och äfven vid strykande gångar innebegripes under namn af das Geschikke så väl sjelfva flötsen, med dess tak och sola sammantagit, som ock hela gången, tilhopa med dess hängande och liggande väggar. Se CANCRINI Berg- und Salzwerkskunde, 4:ter Theil, s. 16 och 25.

Geschiebe kallas väl i allmänhet alla lösa stenar, eller utkast, hvilka visa tecken at under någon förstöring hafva blifvit lösrifne ifrån fasta hällar och berg, men egenteligen förstås ibland bergsmän med geschiebe sådane lösa stenarter, som vanligen förefalla uti malmförande berg samt innehålla några malmer, eller kännemärken därtil, eller ock några sådane stenslag, hvilka äro mera sällsynte och förtjena at för vissa behof eftersökas uti fast klyft.
Stundom kunna dylike geschieber gifva anvisning til nyttiga mineraliers upsökande, såsom:
a) Då de träffas med friska kanter och anbrott, samt tyckas således gifva tilkänna at de måtte hafva deras härkomst ifrån något icke långt därifrån belägit berg; hvaremot de, som hafva kullrige och afnötte kanter, utmärka at de af någon vattuflod, eller långt rullande, kunna vara så vida skilde ifrån deras hemort, at föga hopp eller anvisning til dess upletande kan gifvas.
b) Om många geschieber finnas på jordytan strödde uti något visst väderstrek, kan anledning däraf tagas at uti samma direction utspana något berg, hvarifrån de kunnat lösrifvas, fast det ock stundom kan vara på några mils afstånd därifrån.
c) Genom en god kunskap om hvarjehanda allmänna hällearters och stenslags säkra kännemärken, samt om de uti vissa landsorter rådande bergslag, kan i synnerhet dömmas om den art, hvaraf geschieber allmännast bestå, äger någon motsvarande fast klyft uti nejden. Häraf kan ock slutas at en noga känning af bergarter är ganska nyttig vid detta och flera tilfällen.
d) Där geschieber träffas på lågländta ställen, kan efterses om icke de ifrån högre i nejden belägne berg kunna hafva nedrullat under bergens förstöring. Detta lärer dock sällan inträffa, hälst af många exempel kan visas at geschieber af främmande arter ofta finnas på de i orten varande högsta bergkullar. På Osmundsberget uti Rättviks socken, til exempel, som består af flolägrig kalk, finnas på största höjden mycket stora gråstenar af fältspat, qvarts och skimmer, som ej hafva motsvarande berg näramre än på ½ mil, och hvilka berg äro lägre än Osmundsberget; mångfaldiga flera dylika exempel at förtiga, som finnas öfver hela jordklotet och tyckas vittna om mer än en jordskorpans undergångne förstöring, i synnerhet af mägtiga vattens öfversvämningar. Om geschieber och om anledning däraf til malmletande, se Kongl. Vet. Acad. Handl. 1740 s. 190.
På utländska orter finnes stundom bergverksrörelse gångbar ensamt på geschieber. När malmerne ligga uti smärre korn ibland sand, jord och grus, som ofta händer med tennmalmer, zinngraupen och zwitter, samlas de medelst så kallade Seifenverk (Se detta ord); men då därvid zwittern träffas uti större geschieber, blifva de vid bok- och vaskverken tilgodogjorde. Exempel därpå finnes vid Johanngeorgenstadt. Se CANCRINI Beschreibung der vorzügl. Bergw. s. 334.

Geschvorner äro bergskunnige ämbetsmän, som af Kongl. Bergs-Collegio i bergslagerne tilsättas at hafva inseende vid grufvearbetet, at det efter rätt bergmansvis drifves, såsom: at grufvor brytas med säkerhet för framtiden: at band, pelare och bergfästen lemnas på nödige ställen, som då med inslagen krona utmärkas: at malmanvisning ej må af oförsiktigt arbete förbigås: at arbetsplaner för grufvedriften utstakas: at anledning gifves til malmens återfinnande vid förefallande afskärningar, eller förtryckningar: at försiktiga beting göras til omkostnadens lindrande: at farter och hvad til upfordringen hörer hålles i god ordning: at tjenligaste grufveredskap må nyttjas, m.m.

Geurgie kallas del del af chemien, som afhandlar jordarternes kännedom och egenskaper. Således är den det samma som Chemia Lithurgien. Se ordet Chemie.

Giallo antico är en uti Italien bekant serpentinart ifrån Grekeland, som skall vara så genomskinlig at den brukas til fönsterrutor.

Giallo di Verona är en vacker gul marmor, som fås vid Verona i Italien. Se FERBERS Briefe aus Welschland s. 397.
Giallo di Siena är en marmor af lika färg ifrån Florenz.

Giallolino, Se Neapelgult.

Giesspuckel är et ingjöte uti conisk form, med en skarp nedvänd spets af messing, eller järn, hvaruti metaller gjutas efter smältningen, då de skola skiljas ifrån slagger och concenteras uti den coniska spetsen. Ritning och beskrifning ses af CRAMERS Metallurgie och flera proberböcker.

Giftkies, Se Rauschgelb och Misspickel.

Giftmjöl kallas den arsenikrök, som dels upstiger vid arsenikaliska malmers rostning och smältning samt sätter sig i skorstenar, eller särskilt därtil gjorde canaler, i form af et hvitt eller grått mjöl, men samlas i synnerhet vid arsenikaliska koboltmalmers rostning uti långa rökfång och renas sedan genom sublimation til hvit crystallinisk arsenik.

Giftsten, Se Arsenikmalm.

Gifva eld vid gjuterier, Se Eld.

Gilbe är en gul järnochra, eller rost, merendels tilkommen af förvittrad svafvelkies, eller någon annan järnhaltig, lerartad jord, eller stenart, och får detta namn då den finnes uti malmgångar af ädla arter, men kallas Ochra, då den förefaller uti dagskorpan.
Den gifves af åtskillig färg, såsom gul, då den egenteligen får namn af Gilbe och kan tilfälligtvis innehålla gedieget silfver, eller andra rika silfvermalmer, då den förefaller uti sådane malmgångar. Följer äfven cinnober och gedieget qvicksilfver, där desse arter gifvas, såsom uti de Zweybrückiske och flere cinnobergrufvor. Om färgen är brun får den heta Bräune, så snart den visar sig uti förenämde anbrott, och Silberbräune, om den händelsevis är silfverhaltig, eller Silberröthe, om den är af röd färg och dylik halt. Svart kallas den af samma grund Silbermulm, som är mera sällsynt, men har dock, likasom de öfrige, fin färg af järn, och är ofta en gångart för qvicksilfvermalmer; härrörande merendels af en förvittrad svart lerskiffer. En röd bolus af samma lynne är äfven en god följeslagare uti qvicksilfvergrufvor. Se FERBERSBergmänn. Nachr. von Zweybrücken &c. s. 29.
Vid Johanngeorgenstadt i Sachsen och där varande malmgångar träffas ömnigt Gilbe samt Bräune, hvilka där anses med så mycket mera upmärksamhet, som de ofta medföra den rika Hornerzen och, jemte glaserzschvärze, utgöra dess följeslagare, så at man af infallande gilben gör sig hopp at snart råka hornerz, eller dylike lönande anbrott, hälst denne ochra härstädes äfven ofta innehåller så väl gedieget silfver, som flera dess malmer och äfven gediegen koppar m.m., på lika sätt som gedieget qvicksilfver däruti träffas vid qvicksilfverbergverken. Se FERBERS Min. Gesch. versch. Länd., s. 259, 265, 275 och 279.
At gilbe tilkommit af järn röjes snart uti elden. Efter lindrig glödgning får det en röd färg och blifver svart uti starkare hetta samt går ändteligen til en svart slagg: drages äfven i detta tilstånd af magneten. Med blåsröret vinnes snart uplysning om dessa egenskaper. Kokning uti skedvatten utdrager äfven silfverhalten, om någon finnes, som sedan uptäckes med hvitt nederlag af uplöst koksalt uti vatten.

Gilft, Se Gelft.

Gilla vitrioli är et hvitt salt, som erhålles antingen af moderluten efter den gröna vitriolen, sedan inga riktiga vitriolcrystaller mera vilja sätta sig, eller ock af caput mortuum, eller colcotar vitrioli, då den mästa syran genom elden redan blifvit utdrifven. Detta salt kan svårligen bringas til crystallisation, om icke med tilsats af litet alkali, som fäller järnet och får då en smak, som liknar alun, men är dock intet annat än en svag vitriolsyra med litet järn förenad, hvilket förlorat sitt mästa phlogiston och gifver således en blek färg. Det innehåller likväl intet någon lerjord, som är aluns enda grundämne, så framt icke uti malmen, eller kiesen, varit någon sådan jord, som af öfverloppssyran kunnat uplösas. Om någon främmande metall, såsom zink eller koppar, varit uti vitriolen, så kan ock hända at dess Gilla, som af colcotar blifvit utlakad, äfven är smittad af dessa metaller. Häraf kommer at man hållit denna Gilla för en egen art af salt, hvilket fordom af några blifvit nyttjadt såsom kräkmedel i medicin.

Gillenstein kallas uti Schweiz en med grön asbest inblandad qvartsig hälleart, som därstädes skall utgöra hela berg.
Geis- eller Gleisbergersten är en art granit, som äfven förefaller uti Schweiz. Se ordet Geisbergersten.

Gima betyder uti grufvor sjelfva mynningen, eller ingången, til en ort. Se Ort.Gima. Kallas ock främsta öpningen uti en calciner- eller glödgugn, där godset inlägges och uttages. Beklädes, eller utfordras, gemenligen med en fyrkantig tackjärnsram.

Gips kallas den sten- eller jordart, som består af kalk mättad med vitriolsyra. Uti stenhärdad form liknar den närmast en grangnistrig fjällig kalksten; men äger ej samma hårdhet, utan kännes mjuk och vek emot knif. Dess specifiqua tyngd til vatten är funnen vara som 2,324 til 1,000. Den gäser ej märkeligen med syror, hvarken rå, eller bränd, och löses ej heller däruti: uti medelmåttig hetta fatescerar, eller förlorar den snart sitt glittrande utseende och blir mjölig: sönderslagen til små stycken och inlagd uti en väl uphettad bakugn, hvars öpning sedan igenmuras, får gipser däruti, efter afsvalning, en lagom bränning, förlorar sitt crystallisationsvatten, blir hvit, opak, och pulveriseras sedan lätt til et hvitt mjöl, som har den egenskapen at med vatten upblandadt til en tjock välling, hvilken af tyska arbetare kallas Estrich och af Fransoser Platre, antaga en liten varma, stundom med lukt af ruttna ägg, och efter några timmar hårdna til en fast stenmassa. Den är således ganska tjenlig at därmed afforma allehanda bilder och prydeliga arbeten. Dock måste denne massa ej länge omröras innan den gjutes i sin form. Uti glödgningshetta förlorar gips sin egenskap at hårdna efter upblandning med vatten och kallas då dödbränd. - Om rå gips pulveriseras fin och lägges uti en järngryta, som ställes på elden, och gipspulvret ständigt omröres, så länge det likasom kokar och til dess det förlorat sin gulaktiga färg och sitt glittrande, samt blifvit väl hvitt, utan at fullkomligt glödga, vinner det äfven samma förmåga at hårdna med vatten.
Uti strängaste hetta förlorar gipsen föga någon vitriolsyra och ensam låter den svårligen smälta sig i digel: men för ljuslåga med tilhjelp af blåsröret kan den smältas, om den blå lågen ställes emot gipsens skifring. Uti smältningsgraden visar den i synnerhet en stark attraction til flussspat och går uti olika tilsatser därmed ganska fort til et hvitt opakt glas, liknande en ren emaille, hvartil det äfven kan nyttjas.
Et litet gryn af gips, som lägges nära intil lika mycket flussspat på et kol, förenar sig därmed vid första upglödning af ljuslågen för blåsrör, likasom med magnetisk attractionskraft, och smälter snart til en hvit glaspärla, som under smältningen är klar, men efter afkylning blifver opak. Medelst detta rön igenkännes lätt en obekant sten, om den är gips eller flussspat. Efter denna förening smälter blandningen sedan svårligen.
Med eldfast lera smälter gips likaledes i öpen eld: calcinerad på öpen skärfvel med tillagt kolstybbe gifver gipsen en hepatisk svafvelluk och decomponeras, i det vitriolsyran förflyger och återstoden är en kalk, som gäser med syror. - Denne decomposition åstadkommes äfven genom sammansmältning med 5 eller 6 delar ren pottaska, då kalken sedan befrias ifrån syran, och saltet genom utlakning med vatten frånskiljes.
Då kalkjord är uti vatten, eller svaga syror uplöst, såsom uti deliquesceradt Sal ammoniacum fixum, fälles den med vitriolsyra til en gips; dock ej fullkomligen.
Om krita, eller kalkjord, mättas med vitriolsyra, upkommer äfven däraf en art gips, som likväl intet får den egenskapen at så fullkomligen hårdna efter upblandning med vatten, som den naturlige. Om gips uti naturlig jordaktig form jämnför ordet Bergmjöl. Den har Den har förefallit ömnigt uti Chur-Sachsen och vid Hall, och ej bestått af annat än förvittrad gipsspat. Se VOGELS Pract. Min. Syst. s. 59.
Gipsen har den egenskapen, lika med kalk, at kunna lösas uti 1000 gångor så mycket kokande vatten, eller så at 8 gran gips lösas uti 8 unce vatten; i anseende hvartil den också af Hr. Prof. BERGMAN och flere nyare Chemici blifvit räknad til jordaktiga medelsalter, under namn af Calx vitriolata. Dess rättighet at stå qvar ibland stenrikets prydeligaste alster blifver därigenom intet förminskad.
Gips finnes på somliga orter uti hela berg, såsom uti Montmartre nära vid Paris, hvarifrån vårt rike äfven måste taga sina behof, så vida den här ej blifvit funnen annorlunda än uti tunna lager ibland kopparmalm vid Falun och uti Andrarums skifferbrott, vid Besninge koppargrufva samt, i form af Sinter ellerSkorpsten, uti gamla grufvor vid Wästra Silfberget.
Gipsen förefaller under mångahanda lynnen och tilfällige färgor. Den finaste och dyrbaraste får namn af Alabaster. Se detta ord. Den, som tyckes vara sammansatt af många trådlika crystaller, kallas Alabastrit. Se ordet Strålgips. Den bladige spatlika får egenteligen heta Selenit, eller Gipsspat, och är eljest den samma som rätteligen kallas Marienglas, eller Glacies Mariæ, så snart den är klar och genomskinlig samt kan delas uti tunna, något litet böjliga lameller; men bör ej förblandas med en art glimmer uti stora skifvor, som är känd under namn af Ryssglas, ej heller med den klara rhomboidaliskaDubbelsten, som hör til kalkslägtet och äfven kallas Islands Crystall. SeDubbelsten.
All gips kan med skäl kallas crystalliserad, såsom varande et terrestriskt salt, ehuru crystallisation uti de täta stycken är både otydelig och omärkelig; men då den visar sig uti formeliga och hel- eller halfklara crystaller, räknas den af Mineraloger til Selenit.
Selenitens allmännaste och redigaste figur är en rhomboidalisk platt decaëdre, eller rhomboidalisk skifva, med triangulaira kanter, som tilsammans utgöra 10 sidor. Sådane äro de klara skifvor, som få namn af Marienglas, ellerFraueneis. Denne crystallfigur förekommer under många förändringar, dels uti liksidig rhomb, dels uti långa crystaller, dels med mer eller mindre trubbiga hörn o.s.v. Herr DE ROMÉ DE L'ISLE har uti sin Cristallographie T.I. s. 441 o.f. upräknat och med tydelige ritningar visat 7 särskilte variationer, utom flera därtil hörande mindre förändringar. Uti Italien kallas gipscrystaller Spechio d'asino. Sådane har Herr FERBER sedt i Siena af 4 tums längd och 2 tums bredd, anskutne i sned rhomboidalisk figur. Se FERBERS Briefe aus Welschland s. 304.
Ibland mindre tydeliga crystallisationer kan räknas den viggformige, hvaruti den ena kilen tyckes sitta uti den andra. Den finnes ömnigast uti gipsbrottet vid Montmartre. På detta ställe, äfvensom i England, träffas äfven gipsen crystalliserad uti lång oval figur, eller med breda eggar åt begge ändar, liknande en stenhacka utan öga, med kulriga långsidor och inuti med en synlig strimma, eller axis, efter längden, hvaremot lamellerne stöta tilhopa. Alla desse crystaller gå vid sönderslagningen uti tunna skifvor.
De klaraste och mäst reguliere gipscrystaller finnas gemenligen lösa uti en fin hvit mergel, eller lera, vid gipsbrotten, eller uti druser vid malmgångar. Åtskillige variationer däraf kunna äfven ses uti WALLER. Syst. Min. T. I. s. 163, samt uti VON BORNS Lithophylacium, hvarest många mera sällsynte förändringar af gipscrystaller upräknas, såsom pyramidaliske, tetraëdriske, cubiske, pentagoniske i pyramider, trapezoidiske, polygoniske m.fl. ifrån Schemniz i Ungern, Herrngrund, Joachimsthal i Böhmen, Seibenburgen, Freyberg, Harz, Schneeberg och flerestädes.
Utom det stora gipsberget Montmartre vid Paris, hvarom Hr. PRALON utiJournal Physique, 1780, s. 284 o.f. gifvit en ganska accurat beskrifning, hvilken uti Herr DE ROMÉ DE L'ISLES Cristallographie är införd, finnes gipsen på mångfaldiga orter til öfverflöd uti Frankrike, England, Tyskland, Ungern, Schweiz, Italien, Spaninen m.m.
Uti gipsbrottet vid Montmartre äro äfven träffade petrificater, i synnerhet en Ornitholith samt intryck af fiskar, tänder och flera benrangel, som liknat sig at vara amphibier.
Groftärnig gipsspat, under namn af Spiegelspat, infaller ofta vid Schneeberg i Sachsen, stundom genomdragen medm glaserz, eller ock med giftkobolt, eller arsenikalisk kies, i hvilken händelse han får heta Tingererz. Se FERBERS Min. Gesch. versch. Länd. s. 231. Eljest vid tyska bergverken, i synnerhet uti Sachsen, kommer den crystalliserade gipsen under åtskilliga namn, såsom Fraueneis, Schiffergips, Gipsdruser, Gipscrystaller, Federgips. Se VOGELS Pract. Min. Syst. s. 158.
Til gipsslägtet har ock Tungspaten af de flästa Mineraloger för detta blifvit räknad; men genom Herr BERGMANS och flere nyares rön har nu mera blifvit uptäckt, at denne spatens grundämne icke är kalk, utan en egen jord, som fått namn af Tungjord, hvaraf tungspaten i förening med vitriolsyra tilkommit. SeTungspat.
Den bekanta Bononiska Stenen har ock blifvit ansedd för en gipsspat, i anledning hvaraf någre trott det alla gipsspater skulle kunna erhålla den egenskap at, efter en lindrig bränning, på lika sätt draga ljuset til sig utur solskenet, och sedan någon stund blifva lysande i mörkret; men senare försök hafva visat at den Bononiska sten, som äger 2 gångor större specifique tyngd än gips, rätteligen bör höra til tungspatsslägtet och at dess lysande egenskap intet tilhörer gipsarterne. Se vidare ordet Bononisk Sten.
Utom den hos bergsmän antagne och redan anförde bemärkelse på ordetSelenit, förstås därmed hos Chemiska Auctorer den gips, som med konst tilkommer, då kalk uplöses uti vitriolsyra, hvarutur seleniten sedan crystalliseras; eller och den, som med vitriolsyra fälles utur uplösningar af kalk uti et hvitt pulver, bestående uti fina fjäll, likasom gips. Denne är dock sedan mera lättlöst uti kokande vatten och kallas egenteligen Kalkselenit, til skilnad ifrån den art af Mica, eller skimmer, som fått namn af vitrum muscoviticum och äfven blifvit räknad under selenit, ehuru den består af kiselartadt grundämne.
Om den så väl med konst tilredde som den naturliga gipsen, se BEAUMÉS Chemie T.I. s. 253 o.f. Herr BEAUMÉ har funnit at gipsen kan med tiden förvandlas til en mergel, eller lerart, och at verkelig alun däraf kunnat produceras.
På de orter, där gips finnes ömnigt uti jord och berg, såsom omkring Paris, där förekommer ofta gipshaltige brunsvatten, som också kännes af en jordaktig smak, men röjes än säkrare med tilslagen uplösning af qvicksilfver, hvilket af et sådant vatten snart præcipiteras til Turpetum minerale.
Gipsens allmänna egenskaper äro:
a) At kännas mjuk och ej sträf emot knif, eller stål.
b) At ej gäsa med skarpaste syror.
c) At med salmiak sammanrifven ej gifva någon lukt af salmiakspiritus.
d) At efter bränning ej gäsa eller gifva stark hetta med vatten.
e) At, efter lindrig bränning, med vatten upblandad straxt hårdna, utan tilblandning af sand, som kalken behöfver.
f) At ändteligen kunna smältas per se med skummande för blåsrör och bränglas. Jämnför ordet Eldhärdningar.
g) At ganska lätt smälta til hvit emaille för blåsrör med tilsatt flussspat.
h) At kunna decomponeras och blifva til kalk genom bränning med phlogiston, eller smältning med alkali, och at af den luten producera en tartarus vitriolatus m.m. Detta utgör nog säkra skiljemärken ifrån kalksten, eller marmor, hvarmed gipsen fordom blifvit så mycket confunderad.
Tungspat åter skiljer sig lätt ifrån gips genom sin ovanliga specifiqua tyngd och flera olika egenskaper, som under ordet Tungspat anföras.
Gipsens vidsträckta nytta uti byggnader, samt konster och handtverk, är til det mästa nog allmänt bekant, såsom: at därmed formera tak och oändeliga slags prydnader, bilder, aftryck och bord, med prägtiga målningar och färgor; dock alt uti våningsrum och under tak, emedan gipsarbeten ej väl tåla fria luftens åtkomst. Litet gips blandad uti glas gifver en gul glasfluss.
Gement grönt eller bouteille-glas, cementeradt med gipspulver, erhåller däraf en vacker blå färg, då äfven förtages både dess bräcklighet och lätta art at smälta uti glödgningshetta. Se Glas. Med flussspat gifver gips et godt ämne til emaille på koppar: är också en tjenlig tilsats uti äkta porcellain, m.m.

Girasol antages at betyda det samma som Opal, men skiljer sig något därifrån och är, som Hr. DUTENS försäkrar, rätteligen en art Calcedon af större hårdhet än Opal, och med blandad färg af hvitt och rödt, spelande med et svagt sken af blått och gult, i synnerhet då han är slipad i klotform. På tyska heter den Sonnenstein. Dess förmåga at reflectera solstrålarne ifrån en fläck, som flyttar sig rundtomkring, då stenen vändes, har gifvit anledning til namnet Girasol, hvilket på Italienska betyder en omlöpande sol. Denna egenskap äger han likväl ej så fullkomligt, som Opal och Kattöga. Se DUTENS Abhandl. von Edelsteinen s. 105. En annan förändring härutaf nämnes under ordet Argentin.

Gissel, på fransyska la Couche, le Jet, kallas vid järngjuterierne inloppet, eller den öpningen, hvarigenom metallen inflyter uti ler- sand- eller järnmotet, och hvarefter en tapp blifver sittande, som varm afslås och äfven får namn af Gissel, eller gisselhufvud. På grytor och kittlar kommer alltid gisseln at sitta midt under bottnen.

Gjenhammare är en stark järnögla, i form af en hammare, som fastkilas på stjerten, eller den korta ändan af hammarskaftet, för en Svans- eller Kniphammare. Se Tab. XIX. Fig. 8.
a, Nacken, hvarpå hjulstockskuggen slår vid hammarens uplyftning. Den är stållagd.
b, Ögat, hvarigenom hammarskaftet sitter fastkiladt.
c, Nedre ändan, äfven stållagd, som skall göra genslaget emot gjenhammarehällen. Jämnför ordet Kniphammareställning.
Gjenhammarehäll (Preller) kallas en tjock smidd, eller guten järnhäll, hvaremot gjenhammaren slår under smidningen, at därmed föröka slagets styrka och hastighet.
Gjenhammarestock är en grof stock ner vid golfvet uti en kniphammareställning, hvaruti gjenhammarehällen är insänkt och fästad.

Gjutsand, Se Formsand.

Gjutstenar äro vid messingsbruken stora stenhällar, 11 qvarter långa och 6 qvarter breda samt 8, 9 til 12 tum tjocka, hvaremellan messingen gjutes til taffel. Se Taffel.
Desse stenar äro en art granit, som består af grangrynig fältspatsråda, eller af en finkornig rödlätt fältspat med inblandad svart skimmer, jemte ganska litet fina qvartskorn och små instänkte gryn af hvit fältspat uti en jämn blandning. De förskrifvas vanligen ifrån St. Malo uti Frankrike, hvarest de til myckenhet uthuggas utur stora granitberg och kosta här i riket omkring 200 Riksdaler specie paret, samt kunna stundom ej nyttjas längre än några månader och spricka ofta straxt sönder. De förtjena således at ibland våra inrikes mångfaldiga granitbergs-arter med mera slit eftersökas, än hittils skedt. De lösaste stenar, som innehålla föga märkeliga qvartskorn, räknas för de bästa. De utländske måste först hackas ganska jämna, betäckas med en lerhinna, och för hvarje gjutning strykas med en smörja af färsk kogödsel.
Vid anstälde försök på bästa sorten af St. Malo gjutstenar, har följande blifvit i akttagit:
a) Efter stark upglödgning har den intet förlorat något uti vigten, men dess gluten har fått en rödbrun färg.
b) Genom vaskning har et fint stoft til 1/6:del kunnat skiljas därifrån, som genom calcination fått en brun färg, och hvaraf en stor del drogs af magneten.
c) Den efter vaskning öfverblifvne sanden har bestått af röda och hvita fältspatsgryn, med svarta, tunga och tjockbladiga skimmerparticlar, som ej drogos af magneten och äro en art af skörlglimmer.
d) Efter ungefärligt försök har den funnits hålla 8 a 9 procent järn.
Häraf kan slutas at det gluten, som sammanbinder dessa spatgryn, består af uplöst järn medelst någon mineralisk syra, så at denne stenarten är en verkelig gyttring af förenämde delar. Det synes likt at, som fältspaten efter nyaste rön innehåller litet flussspatssyra, så torde denne syran hafva befordrat gyttringen med järn. I anledning däraf skulle man förmoda at, ibland de oräkneliga många förändringar af granitarter, som finnas, hafva någre blifvit försökte, men brustit vid första gjutningen. Den vresiga specksten har befunnits nog stark, men den nödige lerhinnan kan svårligen fästas därpå, utom det at denne stenart sällan fås i hälleform. Uti Östergöthland, vid sjön Sommen och på de så kallade Järnöarne, finnes en art grangrynig rödlätt granit, som i det närmaste liknar den franska ifrån St. Malo, bestående af röda och hvita fältspatsgryn med asbestsådor inströdd, jemte fina järnmalmskorn. Den finnes af naturen fördelt genom lossnor uti stora jämntjocka hällar, ifrån 4 til 10 a 15 tums tjocklek, samt således ganska beqväm och förtjent at försökas til gjutstenar; hälst den ej har samma egenskap som annan granit at spricka vid hastigt påkommande hetta. Denne stenart tyckes äfven vara en gyttring af fältspatssand med et martialiskt ämne sammanbunden.
Om gamla gjutstenar bokades til sand, som sedan blandades md den fina tackjärns-bårrspån, hvilken fås vid canongjuterierne, och gjordes til murbruk med salt- eller saltpettervatten, skulle däraf kunna erhållas gyttrade gjutstenar, som borde försökas. Se Järnets Historia s. 743 o.f.

Gjutstål. Under detta namn förstås egenteligen et sådant stål, som tilverkas igenom någon annan stålsorts smältning uti digel med strängaste hetta och med någon tjenlig tilsatt fluss, så flytande at det kan gjutas uti formor af tackjärn och sedan utsmidas til stänger, lika som annat stål.
Detta tilverkningssätt har först uti England blifvit påfunnnit, hvarest samma stål lnge varit bekant under namn af Kast-Steel, ehuru ingen vetat huru det tilkommit, förrän en vitter svensk bergsman med mycken kostnad därpå anlagt en inrättning uti Stockholm. Smältningen sker uti diglar och uti besynnerligen därtil inrättade vindtugnar, som igenom underjordiskt rum hämta et ganska starkt luftdrag. Til den häftiga hettans erhållande nyttjas Engelske kolade stenkol, eller så kallade Cinders, eller Coaks, som göra en vida starkare verkan än med våra träkol vanligen erhållas kan. Diglarna fordra äfven at vara på det högsta eldhärdige, då de böra, utan at hvarken spricka eller smälta, uthärda 5 a 6 och stundom ända intil 12 a 14 timmars fortfarande eld. Sådane diglar erhållas ock nu mera vid den så kallade Palmstrucks fabrique uti Stockholm, hvilka äro af samma art som de så kallade Ypser-diglarne, men hafva befunnits vara mera biståndige. Gjutstålet äger framför andra stålsorter förnemligast följande egenskaper, såsom:
a) At det tager härdning vid minsta grad af glödgningshetta.
b) At det efter härdning får en mera jämnhvit yta, utan tecken til svarta ränder, eller fläckar, som oftast på andra stålarter visa sig.
c) At dess specifiqua tyngd befunnits störst ibland alla, nemligen til vatten som 7,919 til 1,000.
d) At det väl kan smidas som annat stål, men tål ej gärna hvitvarm hetta, eller vällvarma, hvarvid det börjar smälta, eller falla sönder. Kan således svårligen vällas, eller svetsas, vid järn och vid annan stålsort.
e) Äger den största täthet, utan tecken til svarta rämnor, frat eller flagor, samt visar uti brottet det finaste och jämnaste korn, med ljusgrå färg. Är således det yppersta til rakknifvar, lancetter och flera dylika skärande instrumenter, som fordra det lättaste bett och den finaste samt jämnaste egg.
f) Kan ock antaga största hårdhet och tjenar i synnerhet för de finaste urmakare-silar.
g) I anseende til dess jämna gry och hårdhet, antager äfven detta stål med minsta möda den skönaste politur och spegelglans, hvaruti det förnemligast utmärker sin skickelighet för de mäst finpolerade stålarbeten. I allmänhet kan sägas, at det äger alla stålets goda egenskaper uti högsta mån, i anseende hvartil det ock merendels är skörare än andre arter. Uti alla förenämde egenskaper gifvas likväl grader af mer eller mindre fullkomlighet, som alla härkomma af det ämnets art, hvaraf gjutstålet blifvit smält. Således om därtil blifvit tagit, til exempel, utvaldt godt och jämnhårdt bränstål af bästa ämne, såsom ifrån Åkerby, Österby, eller Ferna &c., har ock gjutstålet därefter blifvit ypperligt, men sämre af mindre goda sorter. Utom bränstålsarter, hafva äfven, vid förenämde gjutstålsugnar i Stockholm, åtskillige garfstålssorter blifvit genom smältning förvandlade til gjutstål af något skiljaktig godhet. Ibland de af Herr Assessor QVIST vid detta verk anstälde mångfaldiga smältningsförsök, til uplysning om järns och ståls egenskaper, tyckes vara märkvärdigast at någre skålpund spink af smidt järn äfven blifvit smälte uti digel och gifvit, utan någon betydande afgång, et gjutstål, som ägt det finaste gry uti brottet samt funnits uti rakknifvar vara af skarpaste egg. Men til denna smältning fordrades den strängaste hetta uti 14 timmar, som gör et sådant stål alt för dyrt och kostsamt. Emedlertid visar det möjeligheten af smidigt järns smältning uti flytande form, med smidighetens bibehållande, hvilket många dragit i tvifvelsmål. Gjutstål har ock vid förenämde fabrique blifvit smält både af stålfilspån och hammarslagg, hvilka sorter befunnits vara de hårdaste af alla, i synnerhet för filar, men tillika mera sköre och benägne at brista. Den aldrabästa gjutståls-sorten, som ägt alla goda egenskaper i högsta grad, har vid förenämde fabrique hittils varit märkt med N:o 14, men skall härefter komma at tecknas med N:o 1.
Om gjutstålets handtering och egenskaper kan vidare ses Herr PERRETSMemoire sur l'acier, sid. 27 och följ., samt Järnets Historia s. 963.
Gjutstålet bör ingalunda hållas för det samma som Smältstål, hvilket någre Auctorer af okunnighet gjordt. Skilnaden ses lätt, så väl i tilverkningssätt som egenskaper, vid jämnförelse med förklaringen på ordet Smältstål.

Gjutsäng är vid gjuterierne en omtimrad bädd af sand, hvaruti gryt- eller andra mot nedsättas och dämmas.

Gjutugnar. Därmed förstås egenteligen så kallade Vindtugnar, hvaruti metaller smältas uti diglar genom blott starkt luftdrag ifrån askrummet, som bör vara ju djupare, desto bättre. På detta sätt gjutes stål, koppar, messing och flera metall-compositioner. Gjutugnar gifvas ock, hvaruti smältningen sker med flamma af ved, torf eller stenkol, såsom vid klockgjuterier m.m. Se vidare om dessa ugnar under ordet Dragugn.
Gjutugnar, som äro portatile, til små järngjuterier med träkol och bläster, beskrifvas af REAUMUR uti dess afhandling, kallad: l'Art d'adoucir le fer fondu, s. 408.

Gjöra Smälta &c, Se Göra Smälta, &c.

Gjös, Se Gös.

Glacies Mariæ, Marienglas, (Fraueneis) är ett namn, som allmänt tillägges den klara gipsspaten, eller seleniten, och bör ej förblandas med det så kallade Ryssglaset. Se Gips.

Glans, Se Blyglans.

Glanskobolt, Se Kobolt.

Glarea, Se Mo.

Glas är en bräckelig, tät, mer och mindre genomskinlig samt hård kropp, hvilken konstnärer upfunnit at genom smältning tilverka af hårda stenarter, och at formera til mångfaldiga behov.
Alla jordiska kroppars yttersta förstöring genom eldens verkan är glas, och så långt kunna ock de mäst eldhärdige mineralrikets alster bringas genom konstens tilhjelp; men därvid måste eldens förmåga stadna.
Med glas förstås likväl här intet annat än det allmänt kända ämne, som beredes uti strängaste hetta af vissa sten- eller jordarter, med tjenliga tilsatser, til en genomskinlig materia, hvilken under eller uti smältningsgraden kan bringas uti hvad form som behagas, men blifver efter afkylningen hård och bräckelig.
De glasartade producter, som äro ogenomskinlige, upgäste, hålige och tilkomne af åtskilliga blandningar, under malmsmältning i ugnar, eller på öpna härdar genom kol, få gemenligen namn af Slagger, som ej höra til detta rum.
Glasets allmänna egenskaper äro i synnerhet följande:
a) At vara uti mer eller mindre mån genomskinligt.
b) At kunna rifvas och skäras af det hårdaste stål och de stenarter, som därmed äga en lika eller större hårdhet, och i synnerhet af diamenten, som däruppå aldrig nötes, eller minskar sin skarphet, hvilket likväl andre hårda stenar måste vidkännas.
c) At med hårda pulver af stenarter och i synnerhet af smergel kunna slipas til åstundad skapnad, samt at ändteligen med finaste pulver af metalliska kalker taga en skön politur och glänsande yta.
d) At i sitt fullkomligaste tilstånd intet anlöpa, eller märkeligen angripas af öpen luft, ej heller, utan hettans och konstens tilhjelp, lösas af de mäst bekanta syror. I anseende til de senare nämde egenskaper kan det räknas ibland Chemiens största upfinningar, så väl til egit behof, som för obeskrifvelig nytta uti Optique, Dioptrique och Catoptrique, hälst det förnemligast bidragit til Astronomiens framsteg, samt til de eljest osynligare delars och phœnoméners uptäckande uti naturen.
e) At til sin smältning fordra en ganska stark hetta och at däruti, utan förstöring, ganska länge kunna uthärda, men tillika
f) At intet tåla hastig omväxling ifrån varma til köld, eller tvärtom, utan at därvid taga rämnor.
g) At uti smältning kunna lösa metalliska kalker och däraf antaga alla möjeliga färgor. Se Glasflusser.
At så väl kalt, som uti dess smälta tilstånd, utestänga allmänna luftens tilkomst, och således tillika afböja förbränliga metallers förstöring af eld och luft, då de kunna därunder vara betäckte, hvilket tilskyndar Metallurgien en betydande nytta. Ändteligen bör ock nämnas den glasets egenskap at vara ibland de mäst elastiska kroppar, som i synnerhet skönjes på en fin glastråd, hvilken kan mycket böjas och ändå alltid går uti sin förra form tilbaka.
Herr Abbé NOCHON skall ock hafva upfunnit, at genom skiftevis sammansmälte ganska tunna glasskifvor, af skiljaktig refraction, åstadkomma en glasmassa, som visat all den isländska dubbelspatens egenskaper, hvilket åter är et ibland konstens nyare rön med glas.
Glasets nämde egenskap, at icke lösas af hvarjehanda vätskor och syror, är dock ej utan undantag. Herr SCHEELE har, uti företalet til dess afhandling:von der Luft und dem Feuer, visat huru glas endast af distilleradt snövatten, genom en jämn kokning, 12 dygn å rad, uti en tilsluten ägoformig kålf, kunnat til märkelig del lösas och decomponeras. Vattnet har undern denna kokning blifvit mjölkfärgadt och deponerat något kiseljord, samt för öfrigit föhållit sig som en liquor silicum: då salmiak tilslogs, skilde det alkali volatile ifrån sin syra: coagulerades af vitriolsyra: præcipiterade metalliska uplösningar och gelatinerade uti fria luften. Den utur samma vatten deponerade jord har förhållit sig som kisel, med ganska litet kalk blandad. Kålfven har äfven inuti, så högt som vattnet stått, varit matt och utan glans.
Genom rifning uti en polerad glasmortel har ock vatten blifvit grumligt och mjölkfärgadt, men efter några dagar deponerat allenast et fint glaspulver, och för öfrigit förhållit sig som annat rent vatten.
Af flera rön är ock funnet at i synnerhet de glassorter, hvaruti någon kalkjord ingått, äro benägne at af syror med tiden angripas. Vanlige bouteiller, uti hvilkas composition oraffinerad pottaska nyttjas, hafva blifvit tärde af rhenskt vin och flera syror.
Ibland alla lsyror är dock ingen, som så förmår lösa glaset, tillika med dess kiseljord, som den nu mera bekante Flussspatssyran. Se detta ord.
Glas uti sitt renaste tilstånd liknar uti klarhet nog nära den bekanta bergcrystallen, men blifver uti hårdhet vida efter. Bergcrystallens och kiselns grundämnen hafva förmodeligen varit uti någon vätska uplöste och ändteligen, efter flera tusende år, däruti hårdnat. At denne vägen kan vara möjelig, ses af Herrar BERGMANS och ACHARDS rön, genom kiselämnens uplösning antingen uti flussspatssyra, eller uti en concentrerad luftsyra (se ordenBergcrystall och Ädla Stenar), men människors korta lifstid hinner ej afbida dess tilhårdnande. En annan method måste därföre uptänkas, som kunde göra skyndsammare verkan och borde bestå uti crystallens tilverkning på torra vägen. Härvid mötte likväl den svårighet, at det ämne, som til glasmateriens beredande erfordrades, borde väl vara det samma som naturen nyttjat, nemligen en ren kiseljord, men denne så väl som de öfrige enkla jordarter, kan ej ensamt bringas til smältning, eller til liquid form, uti naturlig eld. Förfarenhet, eller en blott händelse, har då lärt at kiseljorden af ingen ting så lätt uplöses uti smälthetta, som af et fast alkaliskt lutsalt, hvilket tillika förmår at längst uthärda den hettan, som kiseljorden behöfver til smältning. Flere dylike salter med alkaliskt grundämne, såsom Saltpetter, Borax, eller Sedativsalt, Sal fusibile microcosmicus af urin, eller phosphorisk syra, äga väl ock den egenskapen at befordra vitrification, men dels äro de för kostbare, dels ock mindre verkande til kiseljordens uplösning.
Kalker af de oädla eller förbränliga metaller, som efter uplösning och fällning, eller genom calcination, förlorat sitt mästa phlogiston, äro äfven benägne at vitrificeras och at tillika befordra hårdsmälta jordarter på samma väg; men någre, såsom järn, koppar och kobolt, medföra färgor, hvilka ej åstundas uti klart glas. Tennet gifver väl ingen färg, men förlorar så helt och hållit uti calcination sitt phlogiston, at dess kalk är uti glasmassan aldeles ouplöslig, och gör densamma hvit samt ogenomskinlig. Zinkkalken behåller sin metalls natur at vara flygtig uti öpen eld. Bly, Vismut och Antimonii kalker, äro lättast at binga til förglasning och gifva de minst synbara färgor, i synnerhet blykalken, som är mäst lättsmält och verkande at uplösa hårdsmälta jordarter, samt tillika minst kostbar. Arseniken har äfven den förmåga, i synnerhet i förening med blykalk och alkali nitri, som något hindrar dess flygtighet, at lösa eldhärdiga ämnen och at förtaga vissa metalliska färgor, i det arseniken förbinder sig med deras phlogiston och i form af regulus förflyger. Phlogiston, som är förnemsta orsaken til glasets färgor, attraheras eljest af ingen bekant mineralisk kropp starkare än af Brunsten, hvarföre den äfven til glasets klargörande blifver en nyttig ingrediens, men som denne mineral tillika uti för stor tilsats gifver glaset en gredlinfärg, måste dess tilblandning göras uti en ganska modererad proportion.
Som fluss för den hårdsmälta kiseljorden brukas vid stora verken det alkali, som är minst kostsamt, antingen Lutsalt, hvilke stundom vid glasbruken lutas utur träaskan, eller raffinerad Pottaska, eller Soda, sådan som den oraffinerad säljes, eller ock raffinerad, til de finaste glas, då den får namn af Rochetta.
Til et klart glas, eller så kallad Suden- eller Helcrystall, fordras följande ingredientier, nemligen:
1:o. En ganska ren, klar och hvit Kisel, eller Qvarts, som genom bränning, bokning, slamning och siktning, blifvit brackt til finaste pulver och utgör glasets förnemsta grundämne.
2:o. Et rent Alkali fixum, antingen minerale eller vegetabile.
3:o. Saltpetter, som medelst sitt alkaliska grundämne befordrar smältningen och tillika med sin syra absorberar et öfverflödigt phlogiston.
4:o. Blykalk, antingen calcinerad til en grå färg, eller ock i tilstånd afGlete, Mönja, Masticot, eller Blyhvitt.
5:o. Arsenik til en ganska liten del, at glaset ej må blifva för mycket tärande på digelen.
6:o. Brunsten, hvilken åstadkommer glasets färglöshet och bidrager til en qvickare smältning, hvarföre den af arbetare kallas Glassåpa.
7:o. Någon kalkartad jord, såsom krita, nyttjas ock stundom at befrämja flintans lättare smältning och glasets klarnande, men bidrager uti stor tilsats til glasets obestånd emot syror och emot kokande vatten, som härförut är anmärkt.
I anledning af förenämde materialiers korteligen anförde egenskaper, som under deras särskilta namn närmare utföras, kunna proportionerne til deras blandning af förfarenheten utrönas.
Med kiselmjöl och alkali ensamt kan väl et klart glas smältas, som blifver det hårdaste, om alkali ej tages mer än hälften emot kiseln, men tillika sprödt och blåsigt, samt minst skickeligit at tåla hastigt ombyte af köld och varma. Det behöfver ock utom dess starkaste hetta til sin smältning. Om lika delar af alkali tagas emot kiseln, blifver det väl mera lättsmält, men angripes snarare af fria luften; och om den alkaliska tilsatsen är 3 eller 4 gångor mer än kiselmjölet, förfaller glaset däraf i fuktig luft til en vätska, under namn af Liquor Silicum.
Af 6 delar pottaska, eller ock raffineradt sodasalt, emot 8 delar kisel- eller flintmjöl; eller af 4 delar alkali, 2 delar saltpetter eller borax, emot 8 delar flintmjöl erhålles et lätt, klart och qvickt glas, allenast det tillika får uthärda en långsam hetta, för at blifva tätt.
Af 1 ½ del glete, eller mönja, emot en del kisel, blifver väl et saltfritt, lättsmält, tungt och tätt, men mindre hårdt glas, i proportion af starkare blytilsats.
Af en half del alkali, en half del blykalk och en del kiselmjöl, blir en medelmåttig hård crystall.
De allmänt brukelige glasen göras af 3 delar qvarts emot 2 delar soda, eller pottaska; men til retorter blifver denne satsen för lättsmält.
Uti stort vid våra svenska glasbruk pläga tilsatserne vara ungefärligen följande, såsom, til exempel:
a) För Helcrystall.
Kiselmjöl 7 ½ lispund.
Raffinerad pottaska 4
Saltpetter, raffineradt, 3
Krita 1 ½
Blyhvitt, eller mönja, 1
Brunsten ¼
Arsenik 1/8 a ¼

b) För Halfcrystall.
Kiselmjöl 7 ½ lispund.
Sodasalt 5
Pulveriserad halfcrystall 3
Brunsten 4 lod.

c) För ordinarie grönt glas.
Kiselmjöl 7 ½ lispund.
Soda 6
Härvid bör dock nämnas at förfarenheten ensamt kan utsätta proportionerne af sådane blandningar, i anseende til ingredientiernas olika egenskaper. Rena sand- och kiselarter gifvas, til exempel, som af någon naturlig kalkartad eller annan inblandning äro för sig sjelfva mera lättsmälte, och behöfva således mindre tilsats af fluss, eller salt. Sådan är, til exempel, den uti Frankrike til glas och faïance brukelige Sable de Nevers, som uti stark hetta merendels smälter per se. Den bruna, eller svarta bössflintan, som uti glödgningshetta bränner sig krithvit, innehåller något litet kalkjord och magnesia alba och, torde hända, äfven något saltartadt utur hafsvattnet, hvarifrån en stor del, om intet all flinta, leder sitt ursprung, för hvilka orsaker den ock är mera lättsmält och fordrar mindre fluss än qvartsen, samt är af samma grund tjenligast til glasflussers beredande.
Utom dess är mycken skiljaktighet uti de alkaliska salternes mer eller mindre benägenhet och styrka at lösa och vitrificera stenämnet, samt at utan förflygtning uthärda den starka hetta, som härvid erfordras, hvarunder man finner af den rök, som utur diglarne vid glasbruken upstiger, at en god del af flussen bortgår.
Af dessa och flera likheter följer, at säkra och bästa blandningar för glastilverkningen ej kunna föreskrifvas annorlunda än efter omständigheterne, och efter föregångne smärre försök på hvarje art särskilt.
Mångfaldige compositioner til glasmaterialiernes præparationk, och ugnarnes structur för glasbruk m.m., kan utförligt inhämtas af ANTON. NERISGlasmacherkunst, med MERETS och KUNCKELS noter, samt af M. DANTICSMemoire sur la verrerie, som vunnit priset uti Kongl. Vetenskaps Academien i Paris.
För sämsta glassorter, som brukas til bouteiller, med mera, af brungrön färg, föga genomskinlige, nyttjas antingen gemen röd gålfsand memd olutad ugnsaska, eller ock, til de bättre gröna bouteiller, ren sjösand, som genom slamning befrias ifrån alt jordaktigt och blandas med soda, eller med oraffinerad pottaska. Til retorter nyttjas äfven röd gålfsand, 2 delar, emot en del aska. Ju mera sand emot askan, ju bättre. Bouteiller af aska och röd sand väljas hälst af vinhandlare, kan hända af den orsak at sura viner däruti lösa något af den alkaliska askjorden och därigenom blifva mera milda, til liten fromma för en svag mage, som då måste emottaga en god portion liquor silicum. At så kan hända har Herr BergsR. VON SWAB bevist uti Kongl. Vet. Acad. Handl. 1758 s. 285.
Där glasbruk äro belägna nära intil masugnar, nyttjas vid några utländska glasbruk, til bouteillers tilverkning, den rena glasiga masugnsslaggen, sedan den blifvit stampad til sand, med liten tilsats af pottaska.
Alla compositioner af kiselmjöl och alkali, för hvarje sort, måste först undergå en långsam bränning, eller calcination, med svag hetta, uti en vanlig calcinerugn, dels at förtaga fuktighet, jemte et öfverflödigt phlogiston, dels ock at komma materialierne uti en närmare förening, samt förtaga den olägenhet af upsvällning och gäsning, som de eljest vid en alt för hastig påkommande sträng hetta skulle vara underkastade. Den på detta sätt tillagade blandning kallas då Fritta, eller Bolito, när den egenteligen är beredd til de finaste glasflusser. Vissa delar af glascomposition, såsom arsenik och blyglas, sättas gemenligen sedan til Frittan.
En sådan calcination, eller Frittering, är ännu mera nödvändig, då den utländska sodan brukas, som är full med particlar af kol, hvilka genom bränning måste förvandlas til aska, under en lindrig glödgning och jämn omrörning, at den med kiselmjölet ej må klimpas, eller smälta tilsammans. Se ordet Soda. För samma orsak blifver äfven calcination oumgängelig, då oraffinerad sotblandad pottaska nyttjas.
Små försök til glascompositioner kunna väl göras uti goda Hessiska diglar, och uti gjutugn med träkol; men vid stora verken nyttjas hvälfde eldfaste ugnar, som eldas med torr ved, eller stenkol, så at smältningen endast sker med flamman af sådant bränsle uti stora härtil formerade runda diglar, eller så kallade Pottor, hvilka göras vid glasbruken gemenligen af 5 delar rå eldfast Fransk eller Cölnisk lera, emot 4 delar hårdbränd och pulveriserad lera af samma sort.
Ifrån ugnen har lågen ingen annan utgång än genom 6 eller 8 sido-öpningar, som få namn af Verklock, eller på tyska Werkloch, vid hvilka glaspottorne ställas på därtil murade afsättningar. Genom dessa öpningar, hvars storlek modereras med föresatte lerskifvor, eller halfmånar, uttages det smälta glaset uti små portioner med ihålige järnrör och upblåses til kulor, som under flera värmningar arbetas til mångfaldiga behof. - Ifrån glasugnen passerar en del af hettan igenom en annan ugn, som Kylugn kallas, hvaruti färdige glasarbeten måste varma insättas och efterhand flyttas til en långsam afsvalning, at de ej af hastigt påkommande köld taga rämnor. Utom dess fordras gemenligen trenne andra ugnar, som särskilt eldas, såsom en så kallad Stenugn, hvaruti kiselsten för glascomposition och eldfast lera för digelblandningen blifver bränd: en Calcinerugn för frittans beredning: en annan något när dylik, under namn af Pottugn, hvaruti alla glaspottorne, jemte öfrige compositioner, såsom Paliner, Casteller, Halfmånor, Lock, Tegel ochSvinhufvuden, först måste undergå en graderad stark bränning.
En vidlöftigare beskrifning om glasmakarekonsten tillåter ej detta rummet, men kan omständeligen igenfås uti de härförut citerade arbeten, och uti ANTON. NERIS L'Art de la verrerie, på Fransyska öfversatt. Om glasbruket i Stockholm kan äfven ses Herr Kamereraren SCHULTES Tal vid Præsidii afläggande uti Kongl. Vet. Acad. 1762.
Ibland de mäst granlaga egenskaper, som fordras af crystallglas, hvilket til optiska behof eller til objectivglas uti tuber erfordras, är at få det fritt ifrån de hemliga vågiga trådar, som gemenligen finnas däruti och förvilla strålbrytningen. Otaligt många försök hafva blifvit gjorde at afböja denna olägenhet med någon säkerhet, men ännu ankommer det endast på en slump.
Uti England tilverkas för sådane behof i synnerhet tvenne sorter glas, nemligen Kronglas, hvaruti alkaliskt salt, men ingen tilsats af bly ingår, ochFlintglas, som ensamt skall smältas af flintämne med blykalk och litet alkali. Af begge dessa sorter tilsammans förfärdigas de så kallade Lunettes acromatiques, eller Dollondske tubglas, hvarvid en falsk strålbrytning i synnerhet är högst skadelig, ehuru den ofta åtföljer äfven de Engelska glasen.
Utom glasets obeskriflige nytta uti Astronomie, Chemie och Physique, är ibland oeconomiska behofver Fenster- och Spegelglas icke de minst betydande. Det senare, eller spegelglaset, gjutes uti ganska stora och tjocka skifvor til största fulkomlighet vid St. Gobin uti Picardie, samt slipas uti Paris bredevid porten St. Antoin. Spegelgjuterier gifvas så väl uti Italien, såsom glasmakeriets moderland, som ock uti England och Tyskland, på hvilket senare ställe de Böhmiske glasen ifrån Kauniz äro mäst kände, äfvensom den Engelska crystallen, för sin klar- och täthet, jemte ovanlig tyngd af en stark blytilsats. Våra svenska och finska glassorter täfla ock nu mera uti klarhet med de bästa utländska.
De tvenne olägenheter, som vanligen åtfölja glasets natur, nemligen at ej tåla hastigt ombyte af köld och varma, samt at uti glödgningshetta blifva mjukt och komma til smältning, göra at glaskäril uti hushållningen och uti chemiska arbeten måste handteras med mycket varsamhet, samt at de ej kunna uthärda den hetta, som till vissa operationer erfordras. Desse bristfälligheter kunna til en stor del förekommas, genom den upfinning, som Hr. DE REAUMUR först upgifvit uti Parisiska Memoirerne för åren 1727, 29 och 39, rörande sättet at förvandla glas til en art porcellain. Hela konsten bestär däruti at glaset, som skall undergå en sådan förändring, ställes uti et eldfast käril och ompackas med pulver af sådane ämnen, hvilka, utan förändring, tåla en något långsam och stark glödnings- eller cementationshetta uti slutne käril. Sådane materier äro i synnerhet kolstybbe, benaska, kalk, kiselmjöl, gips, eldfast lera och qvartssand. Med hvilketdera af sådane pulver glaset inpackas, och hålles uti en småningom tiltagande samt några dygn påstående glödgningshetta, vid den grad, som fordras til gement porcellains, eller krukkärils bränning, förändras glasets natur, utseende och glans, ty det blifver då uti brottet först likasom trådigt, hvitt och opakt, eller allenast halfgenomskinligt, liknande därutinnan något nära äkta porcellain, och får en större hårdhet, så at det ger eld emot stål och kan rifva, eller skära, annat glas. Det tål äfven at ifrån iskalt hastigt sättas uti kokande vatten, utan at spricka, samt är utom dess mindre skört emot stötar och uthärdar dubbelt starkare hetta än annat glas, innan det smälter.
Med kolstybbe, eller fot, på lika sätt cementeradt, får det en grå, eller svart yta; men med de andra nämde eldhärdige ofärgade ämnen, behåller det äfven en matt hvithet på ytan. Herr DE REAUMUR har i synnerhet til inpackningen recommenderat antingen ren gips ensamt, eller blandad med någon eldfast sand.
Herr LEWIS uti England har uti et bihang til dess Historia om guldet, s. 425 o.f., i tyska öfversättningen, genom mnga uplysande försök visat:
At detta intet lyckas med andra sorter glas än sådane, som äro tilverkade ensamt med alkaliska salter, eller med gemen pottaska och flint- eller kiselsand. Hit höra hvarjehanda sorter gröna och gemena bruna bouteilleglaser, i synnerhet franska; men däremot låter det sig aldeles intet göra med klara crystallglas, eller sådane, som äro förfärdigade med metalliska och i synnerhet blykalker.
At de, som innehålla minsta tilsats af saltämne, snarast undergå denna förvandling.
At elden, eller hettan ensamt, kan åstadkomma denna verkan, och at inpackningen med eldfasta pulver endast uträttar så mycket, at glaskärlet bibehåller sin form och at hettan ej för hastigt kommer därtil.
At om cementationshettan drifves längre, eller til högre grad, än glaset behöfver at uti brottet antaga en trådig textur, förändrar sig detta utseende til et kornigt gry. Det tål väl då äfven en hastig omväxling ifrån köld til hetta; men blir mera skört än förut och vinner allenast den egenskapen at blifva mera eldfast, eller fordrar til sin smältning en långt starkare hetta, än då det uti brottet visar et trådigt utseende, eller at tala i korthet: glaset blifver uti en viss grad af hetta hårdare och därigenom uti större eldgrad mera eldfast, men tillika mera bräckeligit.
Ändteligen har herr LEWIS af alla försök kunnat med visshet sluta: at denne glasets förvandling til porcellain icke härrörer af några främmande ämnens inträngande däruti, utan endast däraf at dess saltaktige beståndsdel, genom en långsam påstående hetta, til en viss del småningom utdunstar och lemnar den strängsmälta kiseljorden mera saltfri, som då tillika måste blifva både mindre lättsmält och sammanhängande, när för mycket af dess fluss utdrifves. Om glasets förvandling til porcellain ses uti Hamburger Magazin, 2 Band, 1:sta stycket, 1747, s. 68, 95, en afhandling kallad: die Kunst das schlechteste Glas in Porcellain zu verwandeln.
Detta glasporcellain kan likväl ej så mycket tjena til prydnad, som icke mera til chemiska behof för sådane käril, som svårligen kunna aktas ifrån hastiga ombyten af varma och köld, eller och böra uthärda någon stark smälthetta. Uti en til hvit färg cementerad botten af en bouteille har Hr. LEWIS hållit 2 unce messing en god stund uti smältning, utan at detta glasporcellain däraf smält. Retorter på detta sätt cementerade skulle vara af en oförliknelig nytta vid mångfaldiga försök, såsom vid eldsluftens producerande af saltpetter m.m., hälst glasporcellainet äfven är mindre underkastadt at täras af någon syra än annat glas. Med flussspatssyra är dock intet försök häruppå gjordt.
Då et väl smält grönt glas drypes uti kalk vatten, händer väl at åtskillige sorter gå sönder til grus, men någre kunna blifva hela och bestå då af en rund kluns på den ena samt en fin spets, eller stjert, på andra ändan. Desse äro bekante under namn af Springglas (Larme Bataviques) och hafva den egenskapen, at då den tjocka klunsen hålles inuti handen och den smala spetsen afbrytes, springer den tjocka ändan med en liten smäll til et fint pulver, utan at skada handen.
En slags kålf med tjock botten, som afkyles i vatten, visar et dylikt phœnomén, ty då en liten flintbit, eller et groft sandkorn, fälles däruti til botten, springer kålfven sönder med smäll. Orsaken til denna händelse har bekymrat de lärde at kunna physice förklara.
Glas, eller Glass, kallas vid Schemniz i Ungern en klar genomskinlig qvarts, som där är en god anvisning til ädla och rika malmarter, i synnerhet då spat medföljer. Se FERBERS Abhandl. über die Geb. und Bergw. in Ungarn s. 18. Sådan klar glasig qvarts kann dock på andra orter gifvas, utan at hafva så rika följeslagare.

Glasagat, Se Islands Agat.

Glaserz är tillika med hornerz den rikaste silfvermalm, bestående endast af försvafladt silfver, eller af ungefär ¾ silfver, mineraliseradt med ¼ svafvel allena, då den är fullkomligen ren. Glaserz liknar mäst bly, men har dock något mörkare färg och svartnar mera i luften: kan skäras med knif som bly och är nästan af lika seghet, hvaruti den lättast skiljes ifrån alla andra malmer: dess specifiqua tyngd emot vatten är omkring 6,600: för blåsrör och lampeld smälter den på kol, utan känbar lukt, eller rök, och om borax tilsättes, reduceras silfret därutur, nästan utan afgång och utan färg på boraxglaset.
Glaserz finnes dels skifrig, dels anskuten uti cubisk, octaëdrisk, eller polyëdrisk crystallform, eller ock uti angefloger och hårlik skapnad på hvita spater, emellan lamellerne, eller ock på qvartser. Den tärningartade gifves ibland af en tums storlek. En del kan ock vara helt spröd och liknar fahlerz. Ofta är glaserz med färgor anlupen, eller Pfauenschweifig, såsom, til exempel, vid Johanngeorgenstadt i Sachsen; en annan gång har dess yta grön eller violett färg, såsom vid Schemniz. Se VON BORNS Lithophylacium, 1 Del. s. 73, 74, och FERBERS Min. Gesch. versch. Länd. s. 276.
Vid Joachimstal i Böhhem finnes den rikaste glaserz, som håller ända til 180 marker silfver på centnern. I förra tider erhöllos därutaf så stora och derba stycken, at åtskillige prydnader, såsom pyramider, små statüer, m.m. af denna glaserz förfärdigades; och flere sådane arbeten förvaras ännu i Churfursteliga cabinettet i Dresden. Se FERBERS Min. Gesch. von Böhmen s. 79. Glaserz förefaller eljest vid åtskilliga ungerska bergverk, under namn afWeichgewáchs, och berättas hålla 160 marker silfver på centnern vid Schemniz, men intet guld, ehuru nästan alla andre glanser och de fleste gångarter i denna orten äro guldhaltige. Uti Pacherstollen vid Schemniz visar den sig stundom, dels uti cubiska crystaller, dels spröd och mulmig, då den kallas Röschgewächs, hvilken senare glaserz-art vid Kremniz ofta är i följe med gyldisk kies, och är rätteligen en med större mängd svafvel mineraliserad glaserz. Den håller ofta 4 til 500 lod, men ännu oftare 80, 70 eller och 12 lod silfver på centnern. Vanlig glaserz därmot, eller Weichgewäcks, gifves sällan vid Kremniz mera. Se FERBERS Abhandl. über die Ge. Und Bergw. in Ungarn, s. 22, 52 och 122, samt Hr. HofR. VON BORNS Bref til Hr. FERBER s. 218. Vid Kungsberg i Norige faller glaserzen som oftast dels derb, dels angeflogen, uti en hvit kalkspat.
Glaserz smälter ganska lätt uti glödningshetta, och kan renas genom drifning på capell, utan föregången förslaggning med bly. Dock om något järn däruti finnes, så hänger svaflet ganska envist därvid, men skiljes säkrast därifrån, och silfret bringas utan afgång in uti bly, om malmen smältes til en art blysten uti digel med fyradubbelt glete, då blyet sedan fälles därutur med järn samt afdrifves på capell.
Uti skedvatten löses glaserz med tilhjelp af liten varma, då svaflet skiljer sig därifrån som en grå lätt massa, hvarefter silfret kan fällas utur solution med uplöst koksalt i vatten, eller på koppar.
En art af slaggformig silfvermalm skall gifvas, som en eller annan Mineralog uptagit under Glaserz, med namn af Schlackenerz; men den är ibland bergsmän okänd. Glaserz bör ej förblandas med kopparglas, ellerKupferglas. Se Kopparmalm.

Glaserzschwärze, eller Schwärze, är en rik, dels mullartad, dels derb silfvermalm, som liknar sot: smutar händerne med en svärta, som med möda kan aftvättas: är nog tung och ger et blyfärgadt strek, då den rifves med knif: finnes i synnerhet där hornerz visar sig, och är mäst altid dess följeslagare: eljest är vid Freyberg röd spat funnen, som därmed varit genomdragen och hållit 40 marker silfver; och vid Marienberg är denne Schwärze träffad uti fluss- och tungspatsdruser. Se FERBERS Min. Gesch. versch. Länd. s. 90 och 173. Glaserzschwärze innehåller alt til 120 marker silfver på centnern: förefaller stundom af lefverbrun färg: gäser starkt med skedvatten: är nog sällsynt och til sina beståndsdelar ej tilräckeligen undersökt, men tyckes likväl vara af glaserz tilkommen och bestå af silfver, med svafvellefver uplöst, i synnerhet den som med hornerz är följaktig, hvarifrån et mineraliskt alkali tilkommit, hvilket medvitriolsyra blifvit förenadt och i det tilståndet åstadkommit glaserzens förvandling til en sådan svärta. Svaflet däruti uptäckes med stark lukt, om svärtan smältes med tillagt koksalt. Se LOMMERS Abhandl. von Hornerz s. 24 och 62.
Den Schwarzgüldenerz, som af Hr. STÜTZ uti Hr. HofR. VON BORNSPhysicalische Arbeiten, 1:sta qvartal. s. 93, nämnes vara en vittrad glaserz och funnen vid Annæberg, torde vara det samma som glaserzschwärze.

Glasflusser, eller Flusser. Därmed förstås här hvarjehanda uti smältning med metalliska kalker färgade glaser, som uti färg och glans skola likna naturliga mer och mindre ädla stenar.
Klart ofärgadt glas, som i det närmaste liknar bergcrystall, tilverkas på sätt som redan under articeln Glas är anfördt. Det göres i synnerhet af tvenne sorter, antingen saliniskt, eller lätt glas, som uti smärre smältningar, eller til fullkomlig klarhet, erhålles af 2 unce calcinerad och fint siktadt flintmjöl, med 1 1/8 unce raffineradt alkali; eller ock tungt metalliskt glas, som kan smältas, til exempel, af 1 unce blyhvitt med et unce flintmjöl. Om mindre blyhvitt och tillika litet alkali nyttjas, upkommer den tredje förändring af glas. Alla desse och många flere compositioner kunna brukas til grundämne för glasflusser, hvarvid allenast märkes at för vissa metalliska kalker är det lätta glaset tjenligare, än det tunga, och så tvärtom för andra metaller.
Af konstnärer brukas til grundämne för glasflusser en composition, som får namn af Strass. Se detta ord.
Som exempel af åtskilliga glasflusser til äkta stenars efterapande, kunna följande blandningar märkas, såsom för:
Topasfluss.
Härtil kan det näst förenämde tunga glaset nyttjas, såsom likast, eller ock den förenämde klara Strass, om den försättes med ¼ calcinerad antimonium, eller vitrum antimonii, i den mån som gula färgen åstundas mera hög.
Rubinfluss
Räknas för den svåraste at erhålla til fullkomlig skönhet. Stundom lyckas det, om et fint pulver af strass allenast fuktas med några droppar guldsolution och smältes med en viss eldgrad, men detta misslyckas om tjenligaste elddgraden ej träffas. Gemenligen brukas dock at til et unce strass genom sammanrifning blanda några gran purpura mineralis, hvarmed ofta vinnes et skönt rubinfärgadt glas, som likväl stundom skelar uti gredlin och liknar då granat; i synnerhet om minsta doft af brunsten tilkommer. - Guldpulver, beredt genom calcination med qvicksilfver, kan ock stundom uträtta det samma.
Om til liquor silicum slås en guldsolution, faller kiseln med guldet förenad, som på lika sätt med strass forsatt ofta ger en vacker rubinfluss och är tillika tjenlig uti emaille.
Af Hr. Prof. och Ridd. BERGMAN nämnes det vara bäst at uplösa guld i sådant kungsvatten, som är tilredt med koksalt, utdunsta denna solution och utaf det salt, hvilket då anskjuter, smälta en liten bit i sal microcosmicus, och doppa den ännu varma glaspärlan i Turpetum minerale, som då straxt rodnar. Smältningen börjar å nyo, och så snart den därvid upkommande fräsning är minskad, uphöres med anblåsningen några ögonblick, men begynnes straxt igen och fortsättes, til dess alla bläddror försvunnit. Färgen upkommer då antingen sjelfmant under kallnandet, eller ock om glaspärlan för yttre ljuslågan allenast upmjukas. I annat fall måste smältningen förnyas så länge, til dess färgen på nyssnämde sätt visar sig. Se Opusc. Chem. Vol. II. s. 488. En annan utväg, at erhålla detta glas, nämnes under ordet Rubin.
Granatfluss
Erhålles i synnerhet af en del strass, ½ del vitrum antimonii, jemte litet brunsten och saltpetter.
Smaragdfluss
Blifver rätt vacker af et unce strass med 4 gran kopparkalk, som med alkali blifvit fäld utur uplösning i skedvatten. Andre kopparkalker, såsom calcinerad spanskgröna, uträtta ock det samma.
Hyacinthfluss af rödbrun färg.
Et unce strass, eller Engelskt crystallglas, med 24 gran väl edulcorerad colcator vitrioli sammanrifvit, härmar nog nära hyacinthfärgen. Til rödgul hyacinthfärg fordras: 2 unce crystall: 24 gran colcator: 2 drachmer blyglas: 12 gran antimonii kalk och 10 gran purpura mineralis, eller några droppar guldsolution.
Saphirfluss.
Härtil tages hälst 1 unce strass med 2 gran koboltkalk, som är fäld med alkali utur dess uplösning i skedvatten, eller någon annan syra.
Amethistfluss
Göres lättast af et unce crystallglas och 2 drachmer saltpetter, med 6 eller 8 gran brunsten, mer eller mindre, alt efter som gredlinfärgen åstundas hög. Litet purpura mineralis och än mindre koboltkalk meddelar glaset äfven en skön amethistfärg.
Gult Glas
Smältes med liten tilsats af neapelgult.
Hvitt Glas, eller Opalfluss,
Består af 4 delar flintmjöl, med 3 delar pottaska, emot 1 del hvit tennkalk, eller så kallad Putti: fordrar stark eld under ½ timmas blåsning, i anseende til tennkalken, som föga smälter, men gifver en mjölkfärg, hvilken liknar Opal, eller Girasol.
Af et unce strass, med 1/8:del arsenik, göres en klarare opalfluss, i synnerhet om den sedan upphettas inemot glödgning. Om litet kopparkalk, jemte ganska litet brunsten, tilsättes i smältningen, får han en skiftande färg.
Turkos
Kan imiteras med förenämde glassats, om mängden af tennaska litet ökas, tillika med kopparkalken, då en inblandning af litet blykalk, eller mönja, gör god verkan. I stället för tennaska, kan ock mjölkfärgadt hvitt glas erhållas med inblandning af fin hvit benaska, eller så kallad klera.
Chrysolithfluss
Göres af 2 unce crystallglas, 8 unce möja och 12 gran crocus martis; men blifver då nog vek. Se vidare ordet Chrysolith.
Svart glas
Erhålles minst kostsamt af svart trapp, eller tegelsköl, som i Tyskland kallas Knopfstein, försatt med litet magnesia nigra och ¼ vitrum fusibile, eller ock denne glassats smält med 1/3 järnfil, eller bårrspån af tackjärn.
Utom dess erhålles ock en ganska svart glasfluss med et glas af 4 delar kiselmjöl, 2 delar pottaska, 1 del saltpetter och ¼:del borax, då 4 delar däraf sammanrifvas med ½ del blodsten och 1/10:del koboltmalm samt smältas uti digel. Det är tjenligt for knappar och örhängen, med mera. Om svarta glaser af järn se vidare Järnets Historia s. 652.
Det aldrasvartaste glas uti fluss, äfven som på emaille, erhålles af en järnkalk, som fälles med sal urinæ fatescens utur järnsolution i skedvatten, hvilket förut är phlogisticeradt med socker, och hvaruti tillika litet magnesia är uplöst; men denne järnkalken blifver för kostbar til detta ämne. Om denna hvita järnkalk til svart emaille, se vidare Kongl. Vet. Acad. Handl. 1781 s. 3.
Föregående och mångfaldige dylike glasflusser likna nog nära de äkta stenarne, så at de, uti infattning, af et mindre vant öga ej kunna därifrån urskiljas, men en liten Engelsk fil uptäcker snart glasflussernes svaghet at därmed kunna skadas, som intet händer med ädla stenar. Ju mera blyglas uti sådane satser kan nyttjas, ju klarare och tätare, men tillika vekare, blifva desse flusser.
Om glasflussers eller färgade glasers förfärdigande, äfven som ock om många sorter färgade emailleglas, Smalta, Encausten, eller Amausen kallade, ses vidlöftigt uti ANTON. NERIS Glasmacherkunst, 5:te och 6:te boken. Säkraste kunskap kan eljest inhämtas hos Chemiska Auctorer, såsom uti BEAUMÉS Chymie Experimentale och SCHEFFERS Chemiska Föreläsningar m.fl. Tyska konstböcker äro upfylde med recepter til glasflusser, som sällan förtjena at eftergöras. Egne rön på liten anledning blifva alltid nödvändige, och gifva den säkraste kunskap om mer eller mindre mängd af förenämde tilsatser.

Glasgalla kallas den saltmassa, som erhålles vid glasbruken flytande på det uti pottorne i glasugnen nedsmälte glaset, och som därifrån med järnslef afskummas samt hålles uti järngrytor, eller mortlar, at svalna. Efter svalningen blifver detta salt hvitt, eller gråaktigt, och hårdt nästan som en kalksten: smakar af koksalt och vätskas på lika sätt uti fuktig luft. Det består äfven til större delen af koksalt, eller af saltsyra, mättad med alkali minerale, och utom dess af en god del jordaktigt ämne, jemte en märkelig smitta af tartarus vitriolatus, stundom mer och stundom mindre, härrörande ifrån tilsatsen af sodasaltet, som i synnerhet gifver glasgalla och innehåller, tillika med det brända sjö- eller koksaltet, någon vitriolsyra, öfvermättad med vegetabiliskt alkali af sjelfva kaliörtens aska.
Uti glödgningshetta flyter glasgallan ganska qvickt som vatten, och är således tjenlig samt, såsom mindre dyr, mycket brukelig af guld- och silfverarbetare vid dessa metalles lödningar, antingen ensamt, eller i blandning med borax.
Uti proberkamrar nyttjas äfven glasgalla som fluss vid digelprofver, hvilka fordra mycket stark hetta, såsom för strängsmälta järnmalmer, hvarvid detta salt, i anseende til dess tämmeligen starka bestånd uti elden, gör god nytta til sega slaggers förtunnande, allenast man kunder vara säker at det ej har någon smitta af vitriolsyra, eller medförer någon tartarus vitriolatus, som likväl är en nästan allmän följeslagare, i hvilken händelse vitriolsyran blifver lös med tilhjelp af det phlogistiqua uti flusserne, förenar sig med alkali och formerar en hepar sulphuris, som uplöser, om intet alt, åtminstone en god del af järnet, hvilket skulle utbringas, och förvandlar det til en svart slagg. Vid järnprof är således säkrast at utesluta denna ingrediens och häldre nyttja, uti dess ställe, rent alkali minerale, i fall profvet med de öfriga alkaliska flusserne ej kan drifvas til åstundadt utslag. Däremot är glasgallan högst nyttig och tjenlig vid sådane flusser, där medföljande järn måste förslaggas, såsom vid guldsmedskratsers smältningar, då silfver och guld skall bringas uti bly, och då medföljande oädla metaller böra gå til förslaggning.
Vid schmalzglas tilverkningar, eller vid koboltverken, flyter äfven på blå färgglaset, uti pottorne, en sådan mera hvit, ren och alkalisk glasgalla, tilkommen af den raffinerade pottaska, som härvid tilsättes, och hvaraf intet alt hinner förena sig med sjelfva glaset.

Glashytta är den verkstaden vid glasbruk, där glas tilverkas, eller smältes och blåses, med därtil hörande inrättningar, som i synnerhet äro: Glasugn til smältningen, Calcinerugn, Kylugn, Stenugn och Pottugn, Stampverk ochSiktmachin för qvartsmjölet, samt inrättning för lutsalts kokning och raffinering, med tilhörande magaziner. Se Glas.

Glaskopf är et namn, hvarmed förstås den art af blodsten, som vanligen är hård, dels svart, dels mörkröd, och bryter sig uti hæmisphæriska kulor, på ytan ganska glatta, som glas, stundom drufformige, samt inuti bestående af hårdt förenade och uti en medelpunct sammanstötanden strålar. Se Blodsten.
Af flera förändringar, såsom strålig, skalig, stalactitisk, eller drufformig, uti små tappar (mamillaris), äfven som kistformig (cellularis) samt af fibreus textur, liknande träd, träffas glaskopf vid Polewoisawod och flere ställen i Ryssland.

Glasporcellain kallas en art af porcellain, som liknar något när det äkta, men blifvit tilverkadt genom grofva, gröna och bruna glasarbetens cementerande med tilsatt gips, eller andra tjenliga pulver. Se Glas.

Glaspottor (Glashåsen) kallas de stora och runda diglarne af eldfast lera, hvaruti glasmaterien smältes. Se Glas.

Glassliparesten heter den Spanska smergel, som fås vid staden Reinosa uti den bergiga tracten af gamla Castilien.

Glasspat, Se Flussspat.

Glasugn, Se Glas.

Glasur, eller Glasering, kallas en glasig, glatt och skinande yta, som genom smältning uti stark hetta sättes på hvarjehanda arbeten af gröfre och finare lerarter, krukmakare-käril, faïancer och porcellainer: likaledes på metaller, då den får namn af Emaille. Se detta ord.
För grofva krukkäril af gemen lera nyttjas til glasur endast blyaska med dubbelt så mycket fint kiselmjöl, som, med vatten blandadt til en välling, hälles öfver det torra lerkärlet och sedan uti bränugnen smälter til en tunn glashinna. Dock måste kärlet, som är af gemen i elden rodnande lera, förut vara öfvergutit med en tunn hinna af hvit Cölnisk piplera. Vanliga composition til glasur på faïance består af 4 delar blykalk, en del tennkalk och 8 delar kiselmjöl, som med tilsats af ren glasgalla smältes til et rent glas, hvaraf glasurmjölet sedan males. Jämnför vidare ordet Hvitbly.
Til glasurfärgor nyttjas metalliske kalker, som äga bestånd uti elden, såsom: til grön färg aes ustum, eller kopparslagares glödspån: til blått ren koboltmalm, väl calcinerad och sammanrifven med 2 eller 3 delar crystallglas: til violett färg magnesia nigra, eller brunsten: til gult så kalladt neapelgult (se detta ord): til röd färg, præparerad crocus martis (Se Järnets Historia s. 691.); och til svart Crocus martis med litet kobolt. - Huru glasur kan erhållas med en vacker skiftande guldfärg, medelst rök af halm, eller andra ämnen ses af Kongl. Vet. Acad. Handl. för år 1747 s. 68, och om glasur, eller emaille, på koppar- och järnkäril se samma Handl. 1779 s. 196.
En annan art af glasur på kokkäril af koppar, eller järn, kan göras med en stark fernissa af copal, uplöst och kokad med terpentinolja och sedan upblandad med en förut kokad god linolja. Med denna fernissa öfverstrykes en väl varm järn- eller kopparpanna, eller castrull, 2 a 3 gångor inuti, och upvärmes sluteligen uti en tjenlig ugn, til dess fernissan börjar röka och blifver helt mörkbrun, utan minsta tecken til klibbighet emot fingret, ehuru ännu varm. Öfverdrag med sådan fernissa har, efter gjorde försök med åtskilliga vätskors och matvarors kokning, förhållit sig ganska stark. Rent vatten, som däruti blifvit kokadt, har behållit sin klarhet, utan osmak. Den har ej kunnat uplösas hvarken af Spiritus vini, eller af stark saltlaka, lut, ättika, eller utspädt skedvatten. Ärter, kål, m.m., hafva däruti blifvit kokade, utan osmak och utan minsta spår af uplöst järn, eller koppar. Den kan således med mera säkerhet nyttjas vid matredning än någon slags förtenning, hvarvid altid skadelig metallisk uplösning kan befaras, utom det at kostnaden är vida lindrigare än förtenning. Se härom BINDHEIMS Försök uti CRELLS Chemische Annalen, 1784, 7:de stycket s. 5.
Samma verkan och styrka äger äfven en god bernstens-fernissa, med linolja kokad. En stark linolje-fernissa, ensamt försiktigt öfverstruken och inbränd, tyckes gifva et nästan lika varaktigt öfverdrag, som står emot alla, äfven mineraliska syror, och kan föga af något annat än en stark alkalisk såpsjudarelut uplösas. Den här förut nämde och uti Kongl. Vet. Acad. Handl. för 1779 beskrifne emaillen på smidde kokkäril af koppar, eller järn, blifver dock den säkraste och mäst biståndige, om tjenlig inrättning til dess verkställighet göres.

Glaubersalt, eller Sal mirabile Glauberi, är et neutralsalt, som består af alkali minerale, förenadt, til full mättning, med vitriolsyra. Det finnes af naturen tilredt på åtskilliga ställen i sjöar och källor, såsom i Lothringen, Franche Comté, Siberien, Astracan och flerestädes. Se BERGMANS Sciagraphia Regni Mineralis, s. 38, och MACQUERS Dictionn. de Chemie. Det erhålles eljest med konst, då saltsyra, genom distillation, med vitriolsyra drifves ur koksalt, i det vitriolsyran förenar sig med koksaltets alkali minerale til en saltmassa uti retorten, som uplöst med vatten gifver, efter behörig evaporation, et klart salt, crystalliseradt i form af räfflade 4sidige prismer, hvilka likväl uti luften fatescera, eller förfalla til hvitt mjöl. Huru glaubersalt förhåller sig med metaller, se Kongl. Vet. Acad. Handl. 1743, s. 99-104. Dess förnemsta nytta är uti medicin, hvilket Herrar GRAWENHORST i Brunschwig ej heller förgätit uti deras utgifne berättelse om detta saltets godhet, som på deras Fabrique tilverkas.
Glaubersalt skall äfven vara funnit vid Umeå, hvarföre det stundom Umeåsalt kallas.

Gleicher äro vissa arbetare vid blecksmide. Se ordet Likna.

Gleichhammare är vid blecksmide en mindre plåthammare, af 9 eller 10 lispunds vigt, som insättes, då bleckämnen och störterne först skola urvällas, och gleichas, eller liknas. Se orden Likna, Urvälla och Blecksmide.

Gleisbergersten, Se Geisbergersten.

Glete, Silfverglitt, eller Lithargirium, (Glöthe) är ej annat än blyglas uti fjällig form, hvilket erhålles, som köpmansvara, til myckenhet vid silfverken, under verkblyets afdrifning, såsom et förbrändt bly, för hvilken orsak det ock fått namn af silfverglitt. Det reduceras til bly för blåsrör och ljuslåga för kol: uplöses med tilhjelp af kokhetta uti alla slags utprässade oljor, hvilka til kokning fordra så stark hetta, som blyet behöfver til dess smältning, til exempel uti bomolja, då däraf göres plåster med hvarjehanda tilsatser. Men aldrahälst löses glete uti lin- och nötolja, emedan i synnerhet den förra fordrar starkaste grad af hetta til sin kokning. Hvad linoljan ej hinner uplösa, reduceras däruti åter til bly; hvarigenom oljan vinner den egenskapen at uti luften sedermera snarare torka och hårdna, tjenande til så kallad målare-fernissa. Om andra sorter af blykalker, såsom Mönja, Blyhvitt, Blygult, Massicot, Blysocker, därtil brukas, vinnes samma ändamål.
Silfver- eller blyglitt löses, äfven som alla blykalker, uti vegetabiliska syror lättare än sjelfva blyet. Dock fordras til ½ lod gletes fullkomliga uplösning inemot ½ skålpund ättika, hvaraf upkommer den allmänt kände blyättikan. Til denna uplösning tages likväl öfverskott af glete, at solution må blifva väl mättad, då det som är för mycket stadnar på bottnen som en kalk. Den bör ock ske med lindrig kokning. Blyättikan deponerar efterhand något blykalk til botten, men en del däraf lägger sig på ytan som en hinna, eller cremor, ehuru tiltäpt flaskan må vara, hvilket kommer däraf at blygletet, som är tilverkadt uti stark hetta och således en glasart, ej innehåller, eller uti det tilståndet kunnat antaga någon luftsyra. Däremot hyser blyhvitt och skifferhvitt en god del luftsyra, hvarföre de ock fräsa ganska starkt med andra syror, men äro mäst frie ifrån ättikesyra, ehuru med dess tilhjelp tilverkade. Se Blyhvitt. Härvid märkes at om blyhvitt, i stället för glete, blifvit uti ättika uplöst , sätter det ingen sådan cremor på ytan, emedan det förut är mättadt med luftsyra. I anseende därtil löses blyhvitt ej heller i vatten, men glete solveras först til en god del uti ättikesyran och sedan tillika uti det vatten, som ättikan ömnigt innehåller, hvilken uplösning egenteligen drager luftsyran til sig och formerar en blykalk, eller blyhvittshinna, som sedan uti vatten är olöslig.
Blyglete beredes väl aldrig med konst särskilt, men om blyaska, eller massicot, sättes på en capell af ren ben- eller träaska uti stark hetta, utan at något kol tilkommer, får den efterhand utseende af glete och vinner så stor tilväxt i sin tyngd, at det ungefär med 10 procent öfverstiger det blyets vigt, hvaraf blyaskan blifvit tilredd. Då glete ensamt smältes i digel, angriper det lerämnet och blifver därmed til et halfgenomskinligt gult glas, som ändteligen sönderfräter hela digelen och utrinner. Huru sådant kan förekommas, se ordetDigel. Således om blyglas däraf skall tilredas, måste glete blandas med ¼:del kiselmjöl och sedan smältas, då digelen däraf mindre angripes.
Af silfverglett, uplöst uti ättika, kan blysocker beredas, om solution utdunstas och ställes i kölden at ankjuta; men det bästa erhålles af blyhvitt-solution i ättika. Om detta blysocker uplöses uti vatten och en ren zinkskifva lägges däruti, fäller sig blyet därpå uti metallisk form; men om blysockret tilkommit genom crystallisation, af blyuplösning uti saltpettersyra, sker ingen fällning med zink.
Utur silfvergletes solution i ättika fälles blyet med vitriolsyra, ganska hvitt, til en art af blyvitriol, som kan brukas med mera bestånd uti målning med oljefärg än skifferhvitt.
Blygletes nytta uti Metallurgien och Medicin, samt uti konster och handtverk, är mångfaldig, såsom, vid silfver- och guldmalmers smältning, at bringa stränga bergarter til fluss, och i synnerhet at under reduction til bly medtaga de ädlare metallerne och samla dem utur slaggerne, hvarvid gletet gör bättre gagn, än rent friskbly. Se Guldtilverkning och Silfvertilverkning.
Uti Medicin är dess nytta ganska vidsträckt, så at hela böcker endast om blyättikans nytta finnas författade. Et sätt at göra god blyhvittssalva i största hast består däruti, at til blyättika slås en tjock uplösning af venedisk tvål uti vatten, då ättikans syra tager tvålens alkali til sig och det oljaktiga förenar sig med blykalken til en smidig salva med alla de egenskaper, som af en så intim blandning kunna väntas.
Målare kunna ej umbära silfverglett eller mönja, til fernisskokning. Metallarbetare göra af glete och svafvel en composition, som är det tjenligaste ämne at därmed afforma allehanda uphöjde arbeten, til modell vid gjutningar. Blysocker, som göres af glete, brukas mycket af färgare. - Glete, eller mönja, sammanrifvet med ¼:del kiselmjöl, gifver uti smälthetta en ljusgul glasur på krukkäril, och med tilsats af metalliska kalker erhållas flere färgor, såsom gröntmed kopparaska, blått med kobolt, gredlin med brunsten, gult med antimonium, eller neapelgult; svart med järnkalk, som fälles utur uplösning i phosphorisk syra, m.m. Men efter krukmakares berättelse finna de blyaska härtil vara bättre, fast de med mycket besvär måste bränna den af rent bly.

Gletegata heter vid verkblyets afdrifning en liten ränna, som på drifhärden updrages med gletehaken uti askan, ifrån gleteringen ut til brädden, at det öfverflödiga gletet därigenom får utrinna, eller utdragas med gletehaken, då det vill för mycket tilväxa.

Gletehake kallas et på ändan krök järn, med hvilket gletegatan göres, gletets utflytande underhjelpes, och hvarmed dämmes, då för mycket vill utrinna.

Gleterand, eller Glettrand, betyder vid drifning den ring af förglasadt bly, eller glete, som slår omkring verkblyet och vid stora drifningar alltid bör bibehållas, om man ej skall lida blyförlust; men så snart den blifver för bred, aftappas gletet. Vid drifning på capell i proberugn tåles däremot ingen gleterand, emedan blyet där bör indrifvas i capellen och denne rand emot slutet är tecken at profvet gått för kallt.

Glimmer, eller Skimmer, är en jord- eller stenart, hvars beskrifning igenfås under ordet Skimmer.

Globositer kallas petrificerade runda snäckor, i skapnad af nötter, bukige midtuppå och försedde med en vid öpning. Se WALL. Syst. Min. T.II, s. 492.

Glys är et gammalt svenskt ord, som betyder bernsten.

Glåttra säges vid masugnar, då slaggen uti forman gäser upp och likasom kokar, svartnar för blästern, stelnar samt fäster sig omkring formmynningen, hvilket gemenligen kommer af illa rostad eller rå malm. Det är således intet den kokning, eller hvälfning uti den qvicka slaggen, som blästern förorsakar, när stället är fullt.

Glödfärga, Se Glödvax.

Glödgugn kallas den ugn, hvaruti metaller, plåtar, mynt, m.m. glödgas, antingen för at därmed vinna mera mjukhet vid smidning, valsning och tråddragning; eller ock at metaller därefter genom skurning må vinna en renare yta.
Om glödgugnar för plåtar af järn, se Kongl. Vet. Acad. Handl. 1764 s. 115. För öfrigt brukas de både vid silfver- och kopparmyntverk samt vid messingsbruk.
Glödgugnars byggnad och inrättning måste på många sätt förändras efter det bränsles art, som skall brukas til glödgning, såsom antingen träkol, ved, torf, eller stenkol; samt efter metallens beskaffenhet, som skall glödgas, om det är Järn, Silfver, Koppar eller Messing; och tillika efter det ämnets skapnad, som at samma metall kommer at göras, antingen det är Skärjärn, Plåtar, Bleck, Band, Trå, Mynt, eller annat dylikt. Deras beskrifning fordrar således en särskilt vidlöftig afhandling. Vid glödgugnar förefalla vanligen följande delar och namn, såsom:
a) Ugnshvalfvet, hvilket bör vara af eldfast tegel, såsom af fransk lera och kiselsand, eller af så kallad specksten, eller annan talkartad eldfast sten, som hvarken spricker, eller smälter. Godt slaggtegel, eller galtcinder, kan äfven duga. För plåtsmide och valsverk fordras de starkaste ugnar.
b) Ärilen, eller ugnsbottnen, göres antingen af eldfast tegel, eller med järnåsar, eller med tackjärnshäll för silfver och kopparmynt.
c) Fyrhålet, hvarigenom bränsle inkastas.
d) Halstret, eller Risten, hvarpå bränslet kommer at ligga. Göres af tackjärn, eller tegel.
e) Gimor så väl för sjelfva ugnen, som för fyrhålet, af tackjärn.
f) Askrummet, under halstret, dit askan nedfaller och hvarifrån luftdraget kommer.
g) Eldtrumman, som förer lågen inuti ugnen, där flamman endast brukas: lider starkaste påkänning och bör därföre vara af den mäst eldfasta sten.
h) Rökkåpa, eller Gnisterkur, med skorsten, som afförer den öfverflödiga hettan och röken: göres af tegel eller järnbleck.
I anseende til den starka spänning, som hettan i sådane ugnar förorsakar, böra de vara med ankare väl förbundne.
Sådane ugnar, som brukas til andra ämnens glödgning, såsom för malmer, gallmejor, jordarter, färgor, metalliska kalker m.m., kallas egenteligen Calciner-eller Rostugnar. Se Calcinerugn.

Glödspån kallas den sköra glas- eller slaggartade och förbände hinna, eller skorpa, af de oädla metaller, som, vid deras upglödgning i öpen eld, på ytan därigenom upkommer at deras bränbara ämne af luften attraheras, eller af elden förtäres och utdrifves. Glödspån kan således intet gifvas på andra metaller än de, som äro förbränlige i eld och tåla upglödgning, innan de smälta, såsom koppar, järn, kobolt, regulus antimonii, nickel och magnesium. De hvilka smälta före glödning, som äro: tenn, bly, vismut, zink, regulus arsenici och qvicksilfver, blifva under förbränningen, eller calcination, antingen betäckte med en pulveraktig aska, som får namn af Kalk, eller ock förflyga de aldeles uti calcinationshetta. Rent guld, platina och silfver, såsom öförbränlige, antaga vid upglödgning ingen glödspån; men om det minsta af en förbränlig metall däruti finnes, visar den sig straxt på ytan med en svart hinna af glödspån.
Kopparglödspån, som vid denna metallens upglödgning och smidning affaller uti tunna fjäll och flagor, med rödbrun färg, får namn af Kopparfärga (se detta ord); och den som samlas, under dess afsläckning i vattukummern, vid kopparhamrar, mynttilverkning och garmakerier, kallas Kummerfärga, hvilken omsmältes til koppar på kratsugnen. Den glödspån, som erhålles hos kopparslagare, nyttjas ock af krukmakare til grön glasur, sedan den genom rifning blifvit brackt til fint pulver, under namn af kopparaska, och vidare med blyaska upblandad.
Järnet gifver vid upglödgning och all slags smidning den mästa glödspån, som i allmänhet hos smeder får namn af smedscinder, eller cinder. Ju längre järnet hålles uti glödgningshetta, ju strängare hettan är och ju mera luften får tilkomma, ju fortare utdunstar det bränbara och desto tjockare blifver glödspån, ända til dess hela stycket förvandlas til en sådan svart cylinder, som efter rifning til pulver gifver en mörkare, eller ljusare röd färg, i den mån som den utstått en svagare, eller starkare och längre påstående hetta.
Huru fort järnet förvandlas til glödspån, och huru mycket det härigenom förlorar uti afbränning, beror af många omständigheter, såsom af järnets art, hettans styrka, järnets form och storlekm glödgningstiden, kolens eller bränslets egenskaper m.m. Af många härå gjorde försök är i allmänhet funnit, at mjukt och segt stångjärn förlorar fortast och mäst uti glödspån, eller afbränning.
Märkvärdigt är, hvad redan under ordet Calcination blifvit förklaradt, at ehuru den starkt upglödgade metallen, sedan glödspån blifvit aftagen, förlorat mycket af sin tyngd, väger ändå den afslagne glödspån vida mer än metallens förluft. Et stycke mjukt järn, til exempel, som efter probervigt höll 213 ½ skålpund, hade efter 9 timmars glödgning uti proberugn uti afbränning förlorat 33 ½ skålpund, men då den affallne glödspån vägdes, var dess vigt 47 skålpund. Mera härom, i afseende på flera arter af järn och stål, ses af Järnets Hhistoria §. 55-58.
Den glödspån, som samlas i järn och i synnerhet vid stålsmide, tjenar til polering för stålarbetare, då den rifves och sedan genom slamning bringas til et fint pulver; men det grofvare smedscindret, som vid stångjärnshamrar affaller, under räckningen, på städstocken, och däromkring uphämtas af stångjärnssmeden, upsättes på härden under namn af Stockslagg,, at åter reduceras til järn, hvarvid den äfven befordrar det öfriga järnets färskning. Af en sådan glödspåns inblandning med kalk och sand erhålles äfven starkt cement, eller murbruk, som hårdnar uti väta.
Afbränning undvikes både på järn och koppar, om de, uti slutit käril och med kolstybbe inpackade, flere dygn hållas uti glödgningshetta; äfven om de under smält rent glas äro inneslutne, som förhindrar luftens åtkomst och phlogistons utdunstning.

Glödvax kallas en composition af vax, som guldsmeder bruka at därmed förhöja guldets färg på förgyldt silfver, eller rätteligen at därmed, genom en lindrig etsning, förtaga den bleka färg, hvilken guldet får af qvicksilfret efter afrökningen. Glödvaxet kan bestå af åtskilliga ingredientier, hvarpå många recepter i konstböcker finnas. Det mäst brukelige göres, til exempel, af ¼ skålpund vax, sammansmält med järnvitriol 2 lod, spanskgröna och brändalun, hvardera ½ lod, samt rödkrita et lod. När detta vax strykes tunnt på den varma förgyllningen och hålles öfver hettan, til dess vaxet blifvit mäst förbrändt, samt vidare kratsas rent och sluteligen kokas uti hällan, vinnes den höga guldfärg, som sökes. Dock fordras öfvadt handlag, om det skall lyckas. Detta kallas ock hos guldsmeder Glödfärga, men består då merendels af saltpetter, bränd alun och litet järnvitriol, som, i stället för vax, göres med vatten til en smörja, hvilken strykes öfver förgyllningen och afrökes, til dess den börjar gulna.

Gneis, Geneis, eller Kneis, är vid tyska bergverken en af de mäst bekante malmförande berg- eller hällearter, bestående förnemligast uti en blandning afQvarts, Skimmer och en hvit, grå eller rödlätt gemen stenhärdad Lera, som stundom utgör hela bergstracter, i synnerhet uti Öfver-Sachsen omkring Freyberg, samt vid Catharinaberg uti Saazerkretsen och Böhmen. Gneis kan i anseende til sin vidlöftiga utsträckning räknas för en art Lerskiffer, äfven som den, då allenast dess sammansättning betracktas, kan anses som en förändring af granit, hvaruti lerjorden upfyller det rum, som den här felande fältspaten eljest skulle intaga. Denne tanka äger så mycket mera rum, som uti åtskilliga granitarter träffas en hvit lera, i stället för qvarts eller fältspat, hvilka således genom vittring kunna til sådan lera förvandlas. På denna grund blifver Gneisen en modification af granit, och bör i ordningen komma näst därefter. Dess skifriga lynne, finare korn och lerartade beståndsdel, visa dock känbara skiljemärken. Se FERBERS Min. Geschichte von Böhmen, s. 24 och GERHARDS Versuch einer Geschichte des Mineralreichs, 1 Del, s. 73.
Namnet Gneis förmodas härkomma af tyska ordet Geniessen, likasom denne arten ville utmärka: dass man darinnen etwas zu geniessen hat. Uti Freyberg skrifves den gemenligen Gneus och är då af förenämde delar sammansatt, stundom med grön specksten instänkt, hvaraf den, jemte en grå, äfven får grönaktig färg, och brytes skifferartad, liknande mycket den skifriga stenart, som hos oss får namn af Ställstensberg.
Vid chemisk undersökning uppå dess beståndsdelar, har man af et unce Freybergisk genus erhållit
Qvartsand med litet
Fältspat 4 Drachm. 20 gran
Kiseljord 2 - 12 -
Alunjord, eller lera, 1 - 4 -
Järn - 24 -
Kalk - 3 -
Se CRELLS Chemische Annalen, 1784, 2:ter Stück.
Uti Gneisen finnes dock i allmänhet at lerämnet och skimmern utgör största delen, och at qvartsen ofta kan vara omärkelig, samt at fältspat däruti är tilfällig på vissa ställen och felar merendels. Färgen härrörer således i synnerhet af skimmern och specksten, hvaraf gneisen ock gemenligen visar sig hvit, ljus- eller svartgrå, grönaktig, eller gulbrun, stundom glimrande af guld- och silfverfärgad skimmer. Då specksten däruti är til någon mängd, innehåller gneisen tillika magnesia alba.
Dess skifriga art, som gör at den kan klyfvas uti hällar, härrörer af dess ömniga skimmer, i anledning hvaraf den ock af Herrar FERBER och ARDUINI blifvit räknad til skifferarter.
Uti elden förhåller den sig olika, i anseende til olika blandning af dess beståndsdelar, men är i allmänhet mera strängsmält än gråberg, eller granit, och gifver en mera trög och seg slagg. Uti vanlig klensmedshärd kan den föga smältas, utan blifver i sådan hetta allenast utanpå glaslupen, i synnerhet då den innehåller mycket qvartsand, i hvilken händelse den ock är tjenlig til hvarjehanda ugnars murning vid eldverken. Skörl, eller skörlberg, finnes sällan däruti. - Då lerämnet är rådande, plägar gneisen vittra på ytan, så at den liknar en torr lera, och det ofta några tum djupt ned uti berget, i synnerhet närmast intil de ställen, där någon malmgång framstryker, hvarest denne hälleart faller mera lös, eller mild, och vittrar med tiden uti luften stundom aldeles til en lera. Se GERHARDS Versuch einer Geschichte des MineralR. 1 Del, s. 72-82.
Hvad sålunda vid tyska bergverken försås med namnet Gneis är en skimmerrådande hälleart, eller den samma, som uti CRONSTEDTSMineralogie, §. 262, fått namn af Ställsten, eller Garpenbergs Häll. Den kommer närmast til de förändringar af hällearter, som upräknas uti WALLERIISystema Mineral. Spec. 5, 6 och 7, undantagandes at gneisen vid tyska bergverken faller merendels något vekare och med mera lerämne inblandad. Den har äfven märkelig lihet med samma art, som Herr VON BORN vid Ungerska bergverken kallat Saxum metalliferum (se detta ord), hvaraf de fleste malmförande berg därstädes bestå; men uti denne senare utgör likväl leran förnemsta och ömnigaste beståndsdelen. Dock bör för redighet skull, vid malmförande bergs beskrifning, under namn af Gneis icke förstås någon annan art än den, hvaruti förenämde trenne beståndsdelar, nemligen Skimmer, Qvartsoch Lerämne, visa sig tydeligen för ögat; men där ingen qvarts kan märkas, bör den få namn af grå glimmer- eller skimmerrådande Lerskiffer, ehuru det händer at den ena af dessa arter förändrar sig til den andra, alt som någondera af dess beståndsdelar af- eller tiltager. Ställstensart bör den kallas, när qvartsen är rådande och någon specksten eller eldfast lera är inblandad, jemte hvit skimmer, som altid är mera eldfast än den svarta, och så snart någon tydelig fältspat däruti infinner sig, kan den med skäl föras ibland granit- eller gråbergsarterne, som likväl mera sällan falla uti skifrig skapnad. Stundom händer äfven, at både qvartsen och glimmern blifva därti för ögat osynlige och försvinna, antingen aldeles, eller blifva de omärkeligen uti lerämnet införlifvade, hvarvid gneisen öfvergår til en art Hornskiffer.
Uti de Sachsiska, och många af de Böhmiska malmförande bergen, innehåller gneisen de rikaste gångar af blymalmer, med ömnig inblandning kopparkies. Silfvermalmerne tyckas dock i synnerhet däruti vilja hafva sitt tilhåll, men sällan eller aldrig guld: tenn stundom, men mindre ömnigt än uti granit. Järnmalmer och blodstenar trifvas nästan uti alla stenslag. Ibland halfva metaller är zink, i form af blende, jemte gångarten däruti följaktig, och än mera kobolt med arsenik, men antimonium, nickel, brunsten och qvicksilfver nästan aldrig. Gångarterne uti gnejs bestå mäst af kalk, leror, tungspat, flussspat, hornskiffer och qvarts.
Så rik gneiser visar sig uti Sachsiska och Böhmiska malmfälten, så litet ädel och malmförande har den hitintils förhållit sig uti Bannat, där han emellan Saska och Moldava utgör vidsträckta berg. Men uti Schemnizer bergen, i neder-Ungern, hafva däruti rika gyldiska anbrott fordom blifvit träffade, som också ännu yppas uti gamla arbeten.
Såsom gångart utgör gneisen sällan malmernas följeslagare, om icke uti sjelfva gneisbergen.
Gneis och stenhärdad lerskiffer kunna icke räknas til uråldriga berg, utan til de senare tilkomne, eller til flodslemningar (aufgesezte Gebürge), i det, efter alla tilförlåtelige observationer, de Europeiske bergen vanligen bestå af trenne arter, nemligen först Granit, såsom den rätta uråldrige; därnäst Lerskiffer, Gneis och flere lerartade förändringar, hvaröfver den tredje, eller Kalksten, ändteligen finnes vara tilkommen. Öfver dessa gifvas ännu senare hvarf af lera, kalkjord, mergel, sand och sådan skiffer, som egenteligen utgör flötsverk för stenkol och alun. Se Berg.
Hällearten vid Ädelfors guldverk, hvaruti de gyldiske kiesgångarne stryka, och hvilken af BergsR. VON SWAB beskrifves uti Kongl. Vet. Acad. Handl. 1745 s. 120, och där nämnes för Hornskiffer, tyckes i det närmaste vara den samma, som under namn af Gneis och Saxum metalliferum blifvit beskrifven, och vid Ungerska guldmalmsgångarne äfven utgör den allmännaste hällearten. Se Hornskiffer.
Vid Marienberg får gneisen vanligen namn af Schiefer, ehuru af samma art som på de öfriga ställen. Se FERBERS Min. Gesch. versch. Länd. s. 171.

Gnäs är et gammalt ord, hvilket vid kopparskärstens vändrostning betyder det verk, eller den skärsten, som, under vändningen på 2 eller 3 eldar, fallit under sönderslagning så små, at den nu mera intet kan läggas närmast hultet, utan lägges midtuti eller högre up uti rosten, at därmed häfta elden, som det kallas, eller hindra at intet hettan för hastigt upstiger. Den heter eljest Småverk.

Gods kallas vid smältningar sjelfva den flytande metallen, eller skärsten, til åtskilnad ifrån slaggen. Gods heter eljest med et allmänt ord alt det, som vid grufvebrytning, vaskning och smältning, är dugeligit och genom dessa operationer bör vinnas, antingen det är malm, eller metall.

Golffärga, eller Golfkrats, Se Kopparfärga.

Golfsten kallas på Öland den flolägrige kalksten, som faller i tunnare hällar, samt nyttjas at däraf hugga stenar til golf. Den är merendels af brun, grå, eller spräcklig färg, och slipas uti deras så kallade skurqvarnar, i det den tilhuggne golfsten, som är 3 qvarter i fyrkant, utlägges uti en cirkel och en skarp sandsten släpas däröfver uti en hästvind. Se VON LINNÉS Öländska Resa, s. 51.

Gomsten är et gammalt ord, som skall betyda den sten, eller eldfasta häll, hvilken ligger öfver forman i en kopparsmältugn, och hvaruppå den öfre formnasen sätter sig: är således den samma som vid masugnar kallasFormtak. I denna mening brukas ock gomstenar ännu vid Ädelfors guldverk.

Gottlandssten kallas en grå sandsten, sammangyttrad af en ganska fin och jämngrytig sand, med en art mergel, eller kalkblandad lera, jemte hvita skimmerparticlar inblandad. Den kan ock med förmån nyttjas til slipstenar för finare knifvars slipning; men som den är af nog lös sammansättning, så nötes han ganska fort och kan ej nyttjas til stora slipstenar. Om detta märkvärdiga stenbrottets läge och tilkomst ses uti Kongl. Vet. Acad. Handl. för 1741 s. 252.

Goujar kallas koldrängen vid vallonsmide, som indrager kolen. Han njuter i arbetslön 16 öre kopparmynt för hvarje Milie, eller 3 ¾ skepppund stapelstads-vigt stångjärn.

Graderverk (Leckwerke) kallas sådane inrättningar, hvarmedelst et ringhaltigt saltvatten kan göras saltrikare, genom en skyndsam vattnets utdunstning uti fria luften, på det sättet at vattnet updrages i högden och nedfaller därifrån, i form af et regn, igenom en myckenhet risbuskar, hvilket befordrar vattnets utdunstning och förminskning, jemte saltets concentration uti en mindre mängd vatten, som då blifver en för vidare evaporation genom kokning lönande saltmassa. Sådane graderverk byggas, efter landtmåns beskaffenhet, 10 a 12 alnar höga, til flera hundrade alnars längd, af resverke; vid jorden 5 a 6 alnar, men ofvantil allenast 4 a 5 alnar breda, afdelte uti vissa skiften, och inuti hvarftals belagde flovis med långa ribbor, hvaröfver sammanvridne buntar af torra hagtorn, slån- och törne- eller enbuskar, upstaplas, eller inpackas. Öfverst under taket äro vid hvardera långväggarne rännor, hvaruti saltvattnet genom pumpverk updrages, och hvarifrån det genom flera tapphål småningom faller på flata räfflade hoar, som åter fördela det uti små ränlar åt ömse sidor ned på risbuntarne, uppå hvilka det skingras til en art regn och, sedan en stor del utdunstat, nedfaller det öfriga uti vissa vid grunden varande reservoirer, eller så kallade Cassor. Hvad som då nedregnar uti första cassan, är en gång graderadt. Det updrages därifrån och nedregnar uti den andra samt på lika sätt, efter updragniing genom pumpverk, uti den tredje, och så vidare, til dess solan, eller saltmassan, erhållit den halt, at den lönar inkokning och crystallisering. På detta sätt har hafsvattnet vid Tönsberg uti Norige, efter 6 sådane graderingar, kunnat förstärkas ifrån 4 til 28 a 30 graders halt, efter Saltvigten at räkna. Huru härmed tilgår vid saltkokning, se Källsalt.
Genom kölden, eller isfrysning, har hafsvattnet ej kunnat graderas högre än ifrån 4 til 16 a 17 graders halt, som ej lönat omkostnaden med inkokning.
Vid vitriolsjuderier kan ock vitriolluten genom ofvannämde graderverk til en mera lönande halt förstärkas, hvilken inrättning vid Stora Kopparberget är med förmån verkstäld, medelst et graderverk af betydlig högd; men med alunlut har det, efter anstälde försök, intet velat lyckas, emedan en stor del af alunjorden därvid skiljer sig ifrån syran och fäster sig vid riset, hvarigenom den på detta sätt graderade luten blifver mera vitriolhaltig, och gifver såmedelst en sämre alun.

Graf kallas vid bergverk en i dagen öpen vattuledning, som antingen är gräfven i jorden, eller utsprängd i berget. Hit höra til- och aflopps- och konstgrafvar. Desse få hos Tyskarne namn af Schutsteich.
Huru konstgrafvar vid Kungsberg uti Norige muras med ringa kostnad af gråsten, och göras täta med dytorf, se Kongl. Vet. Acad. Handl. 1764, 4:de qvart.

Graglach, Se Råstål.

Gran kallas den guld- och silfvervigt, som brukas vid mynt och proberkamrar; och hvarutaf 18 utgöra et lod silfver, 12 en karat guld och 288 en lödig mark silfver. Se ordet Guldvigt.
Gran är äfven en liten medicinal-vigt, hvarutaf 480 utgöra et unce.

Granalier kallas vid mynt, samt hos skedare och silfverarbetare, de körnade, eller til korn smälte metaller af guld, silfver, eller koppar. Jämnför ordetGranulera.

Granatbeg kallas egenteligen den järnhaltige stenart, som väl består af samma ämne med vanlig granat, men brytes uti oviss figur och ej i ordentelig crystallinisk form. Det finnes af olika färg och til betydlig mängd på åtskilliga ställen, såsom: hvitgult och grönt, halfgenomskinligt, tillika med crystalliserad granat af samma färg, ifrån Gjökerums by i Dannemora Socken: rödbrunt ifrån hela Wästerbergslagen och Ingevaldsbo uti Norrberke, ljusbrunt, kalladtKorkberg, i anseende til färgens likhet med kork, ifrån Norberg, innehållande 39 procent järn: gulbrunt ifrån Fagerberget vid Hällefors, i qvadrig form, ochsvartbrunt ifrån Moren vid Wästanfors. Se vidare Kongl. Vet. Acad. Handl. för år 1754 s. 288 och för 1746, s. 176. - Af vaxgulfärg gifvas både granater och granatberg vid Långbanshytte järngrufva i Gåsborns Socken; hvilken art har gifvit uti digelprof 21 ¾ procent hårdt järn, med brun gulådrig slagg.

Granater kallas i allmänt förstånd alla sådane kiselartade hårda stenarter, som gifvas af åtskilliga färgor uti mångkantig crystallinisk och rundaktig form, och hvilkas förnemsta beståndsdelar äro de samme som uti ädla stenar, fastän i förändrad proportion, nemligen kiseljord och lerjord, ungefär til hälften af hvardera, jemte litet kalk och tilfällige inblandningar af metaller, hvaribland järnet altid är närvarande och bidrager i synnerhet til granatslägtets olika färgor, utaf hvilka den röda och rödbruna är den allmännaste.
Deras rätta skapnad, eller crystallfigur, är en dodecaëder, innesluten af rhomber (Se ordet Crystall), men gifves eljest af många olika förändringar. De skiljas ifrån skörl och bergcrystaller däruti: at de aldrig finnas uti prismatisk form: at de äro mindre hårdsmälte, samt gå i sträng hetta dels til grönt glas, dels til svart slagg, och vid sönderkrossningen visa en oviss figur med kantiga skärfvor. Deras olikhet med kalk- eller spatcrystaller röjes snart däruti, at de ej förefalla uti pyramidalisk form, och icke heller vid sönderslagning visa någon spatig, eller skifrig sammansättning, samt gifva eld mot stål och gäsa ej med syror. Granater kunna indelas uti:
a) Ädla.
b) Oädla.
c) Metallförande.
1:o. Med ädla Granater (Granatus gemma) förstås egenteligen de, som äro hårdast uti sitt slägte, dels hel- och dels halfgenomskinlige, til färgen ljus- ellermörkröde, och altid något skelande uti gredlin, eller violett, hvarutinnan de, äfvensom uti mycket mindre hårdhet, af kännare kunna skiljas ifrån rubin, samt uti crystallfiguren ifrån amethist, som är en prismatisk bergcrystall och stöter mera uti blått. Af Juvelerare delas granater uti Orientaliske och Occidentaliske. De orientaliske behålla vanligen företrädet; men ibland dem äro de dyrbarast, som komma ifrån Syrien, hvilka uti klarhet och glans öfverträffa alla öfrige. Desse kallas af Italienarne Rubino di Rocca, och hafva en ganska vacker af violett och purpur blandad färg. Syriske Granater skattas i värde lika mycket med saphiren, och stundom högre, emedan de spela med lika eld och äro mera sällsynte. En annan art österländsk Granat af vacker rödgul- eller hyacinthfärg, som hos de gamla kallades efter sin födelseort Soranus, och nu mera hos Fransoser heter Vermeille, samt hos Italienare Giacinto guarnacino, erhålles ifrån Sorian, hufvudstaden i Pegu. Se DUTENS von Edelsteinen s. 67-69. På Ön Ceylon förefaller eljest tvenne slags vackra och genomskinlige Granater, dels af brandgul, eller rödgul färg, under namn af Canelsten; dels af mörkröd färg, då den kallas Robal. Se vidare Kongl. Vet. Acad. Handl. 1784, s. 71, 74 och 76. Til Granater bör ock Carbunkel föras. Se detta ord.
De vackraste occidentaliske Granater komma i synnerhet ifrån Böhmen. De hafva en liflig blodröd färg, spela stundom med mycken eld och äro nästan så hårde som de orientaliske. I elden behålla de länge sin röda färg, men smälta ändteligen per se til svart, eller svartbrunt glas, på lika sätt som de svenske, hvilka finnas ömnigt vid åtskillige grufvor här i riket, men sällan så klara at de kunna räknas til ädla stenar. Uti Böhmen träffas de på åtskilliga ställen uti floder, ifrån bergen lösrifne, ofta til sådan mängd at ritningar uti trädgårdar därmed beströs.
Klara Granater hålla allenast 2/100:delar järn, men uti de opaka går järnhalten änd til 20/100:delar. Deras hårdhet är mindre än hos topas och större än hos bergcrystaller; och uti specifique tyngd komma de äfven topaser närmast. Se BERGMANS Opusc. Chem. Vol. II. s. 106. Flere försök uppå deras tyngd och hårdhes ses af Kongl. Vet. Acad. Handl. 1768, s. 65 och 74. Om Hyacinther, hvilka ofta föras til granatslägtet, se samma ord.
2:o. Oädla Granaterkunna de kallas, som äro ogenomskinlige, mörka ochbrunröde, samt mycket allmänne, hälst uti skimmer- och hornbergsrådande bergarter. De finnas ifrån hampfröns til gåsäggs storlek och ofta ganska ordentelige, dodecaëdriske, eller 12sidige, af rhomber formerade; merendels med skimmer- och speckstensartad hinna omgifne, såsom ifrån Stora Kopparberget, Norbergs järngrufvor, Stripåsen, Moren vid Wästanfors, och nästan vid alla både järn- och koppargrufvor här i riket, utom hvad af samma ämne finnes uti åtskilliga hornskiffer- kalk- sand- och gråbergsarter, ofta utan viss figur, hvarom ses under ordet Granatberg. Alla desse äro väl järnhaltige och få således namn af Järngranater, men hålla dock sällan öfver 6 procent, emedan de rikare tyckas hälst böra räknas ibland de metallförande. De gå äfven alla uti smälthetta til en svart skummig slagg, utan tilsats.
3:o. Metallförande Granater torde de få kallas, som tillika med järn innehålla andra metaller. Sådane äro
A) Tennhaltige, hvaribland först förekommer den bekanta Zinngraupen, som merendels består af svarta, eller mörkbruna och mångkantige Granater, med ovissa vinklar, planer och hörn, ganska tunge och stundom innehållande 70 til 80 procent tenn, jemte litet järn, som ofta med magneten kan röjas och dragas därifrån. Se Tennmalm. Utom järnet finnes ock däruti någon arsenik, som visar sig vid upglödgning med hvit rök och hvitlökslukt. Hit höra äfven de hvit- eller ljusgule, grönaktige och gulgröne granater, som hålla 15, 16 och stundom flera procent järn, med ganska litet tenn. Af detta slag äro de, som finnas uti Gjökums kalkbrott vid Dannemora. Se Kongl. Vet. Acad. Handl. 1754 s. 288. De träffas ock vid tenngrufvorne i Tyskland under namn af Zinnsteine, Zinngranaten.
B) Blyhaltige äro antingen sådane, hvaruti blyet är intimt och osynligt inblandadt, såsom, til exempel, den arten, hvilken Hr. BergsR. VON SWAB funnit och undersökt, ifrån Fröaryd uti Småland; eller ock äro de bruna järngranater, hvaruti blyglans vid granaternes sönderkrossande funnits instänkt, som tyckes bevisa at granatens tilkomst är senare än skapelsen. Detta kan ock gälla om blyglans, hvilken stundom finnes anskuten på petrificater af snäckor, och är således säkert et senare tidens foster. Hos äldre Auctorer talas om granater, som hålla guld, men bevis därtil fela. Granatarternes systematiske indelning ses af CRONSTEDTS Mineralogie §. 67 o.f.
De rikaste järnmalmer kunna ock finnas uti granatlik form. Sådane äro de mycket reguliere octaëdriske järnmalms-crystaller, som af några blifvit kalladeFerrum octaëdrum nudum, emedan de som rent järn dragas af magneten; men som desse järnmalms-granater, ehuru rike, ändå icke äga järnets smidighet, ej heller granatens hårdhet, så kunna de icke föras hvarken til gedieget järn, eller under granatslägten, vidare än til deras utvärtes form.

Granit är et Italienskt ord, hvarmed i synnerhet förstås den allmänna hälleart, som hos oss får namn af Gråberg och består af Fältspat, Qvarts och Glimmer, i grof- eller finkornig skapnad sammansatte, ofta med tilfällig inblandning af hornblende och flera arter.
Granit är vanligen ganska hård och fast, hvarföre den kunnat tåla at huggas och användas til prydeliga arbeten; men finnes äfven lös och föga sammanhängande, antingen sådan at den med möda kan huggas, hvilket slag nyttjas til gjutstenar vid messingsbruken (Se ordet Gjutsten), eller så lös och mör, at den af blott vidrörande, eller ock af sig sjelf sönderfaller, hvarom ses ordet Sjelffrätsten. Til dessa lösa graniter höra ock de hvita fältspatsrådande, som ofta utgöra hällearten uti malmförande berg, i synnerhet för tenn- och järnmalmer, uti Sachsen, såsom vid Johanngeorgenstadt och vid Scheeberg. Den är därstädes ofta så lös at den vittrar i luften.
Granitens specifiqua tyngd kan, i anseende til olika mängd af de häruti inblandade särskilta ämnen, vara något skiljaktig. En svensk hård granit, som bestod af mäst hvit och något rödlätt fältspat, med mycket qvarts och litet svart skimmer, huggen och slipad til en accurat cub af en fot, eller 12 verktum på alla sidor, vägde, vid anstäldt försök, 8 lispund victualie-vigt, och en dylik huggen cub af en aln vägde accurat 64 lispund samma vigt. Således blifver denne allmännaste granitens specifiqua tyngd til vatten som 2,581 til 1,000, i det närmaste. - Af denna arten är ock den kostbara piédestalen, under konung GUSTAF ADOLPHS Statüe Equestre, i Stockholm tillämnad, af 8 alnars längd och bredd samt 4 alnars högd.
Ibland de fasta uti Italien och i synnerhet i Rom brukelige antiqua, eller orientaliska graniter, upräknas af Hr. FERBER, uti dess Briefe aus Welschland, s. 266 o.f., i synnerhet följande förändringar, nemligen:
1:o. Granito rosso, en hård Ægyptisk granit, som ger eld emot stål och består af rödlätt fältspat, hvit qvarts och svart skimmer. Utaf denna slags granit berättas de namnkunnige obelisquer ifrån Ægypten, som nu finnas i Rom, vara huggne, hvarom nämnes här nedanföre. Den egenteligen så kallade orientaliske graniten skall väl bestå af samma ämnen, men den däruti inblandade qvartsen är mera lös och bräckelig. Se WALL. Syst. Min. T.I. s. 407. I anseende til denna Ægyptiska granitens hårdhet, som gör at den eldar emot stål, tyckes dess röda grundämne ej vara fältspat, som föga visar denna hårdhet, utan häldre porphyr, i hvilken mening Hr. DUTENS äfven instämmer och kallar den Brocatell-porphyr. Se dess Abhandl. von Edelsteinen s. 89. Dylik art finnes ock här i riket af rödbrun färg, utan något tecken til fältspatens tärningartade form. De svarta fläckarne uti honom skola äfven vara af flintämne. Se POTTS Lithogeognosie, 2 Del., s. 46, 47.
2:o. Granito grigio, o bigio, är vårt egenteliga gråberg, bestående dels af genomskinlig dels opaque qvarts, hvit fältspat och svart skimmer. När desse delar äro mycket små och fina, kallas den Granitello. Under namn af Granitello rosso förstås äfven uti Italien en annan vanlig granit, bestående af en fet qvarts med litet ljus skimmer och rödlätt fältspat, som egenteligen gifver stenen dess ljusröda färg. Granitello heter ock stundom uti Italien en art lava, som liknar granit, men bör ej därmed förblandas. Detta namn gifver för öfrigit tilkänna, at particlarne uti stenens sammansättning böra vara finkornige, grangrynige och ej grofögde. - Så snart fältspaten uti en granitart är aldeles borta, så at blandningen endast består af qvarts och glimmer, är den samma art, som uti Tyskland kallas Hornberg, Hornfels, eller Gestellstein, och kan då brukas uti smältugnar. Denne granit finnes eljest af flera förändringar, såsom där skörl och glimmer ingår, m.m.
3:o. Granito nero, eller ner'e bianco, är sammansatt af qvarts med ömnigt svart hornblende, jemte föga eller ingen fältspat. Den utgör Stoder uti Kyrkan S. Prassede i Rom.
4:o. Granito verde: består af qvartsgrund, med eller utan något litet fältspat, instänkt med stora, långa, svarta, skörlartade fläckar. Den gröna färgen bör tilskrifvas qvartsen.
5:o. Granitone kallas uti Italien den slags granit, som ensamt består af grönaktig silfverfärgad skimmer med hvit fältspat, och utgör hela hvarf uti berg, som bestå af Gabbro, eller en slags grön serpentin. Då Granitone infaller, allenast som små fläckar och tärningar, uti Gabbrobergen, kallas han Granito. Se FERBERS Briefe aus Welschland, s. 99.
Stenhuggare i Rom gifva all antique granit namn af orientalisk, eller Granito d'Egitto, til skilnad ifrån den occidentaliska, eller Europæiska.
Granito di Cortona heter äfven uti Italien en art grå lava med hvita, genomskinliga, aflånga fläckar, som likna kisel, men äro förmodeligen skörlartade. Se FERBERS Briefe aus Welschland, s. 321.
Uti Herr ANGERSTENS anmärkningar om Italienska byggningssättet finnas, på Tab. 1., tvenne slag Ægyptisk granit afritad eoch uti koppar stuckne, som tydeligen visa de förnemsta ändringar uti sammansättning af flera arter, samt fläckarnas olika utseende och läge.
De märkvärdigaste arbeten af granit äro de ryktbare Giuliæ, eller Obelisquer, som ifrån Ægypten blifvit öfverförde til Rom, och hvaribland Giulia Vaticana skall uti et stycka hålla 42 alnar 22 tum, eller, med piédestalen och korset inräknade, 66 alnar 14 tum uti högden. Dess vidd vid nedersta foten är 4 ½ aln, på hvar sida i fyrkant, hvarifrån den upstiger som en pyramid til en smalare spets. Den förmenas väga 2957 skeppund, samt berättas vara förfärdigad 1200 år för CHRISTI Födelse, under Konung SESOSTRIS tid, i Ægypten. Granitarten däruti består af rödaktig fältspat och halfklar fet qvarts, med insprängde svarta skimmerfläckar, och säges vara så hård, at den ger eld emot stål. En annan obelisque, Giulia Laterana kallad, är ännu större, nemligen uti et stycke 54 alnar och 9 tum, eller med foten och korset tilhopa 81 alnar och 17 tum lång, af samma slags granit. Många flere ofanteligt stora obelisquer, colonner, monumenter, kyrkor och palatser af granit, finnas utom dess i Rom, och däribland vatten-reservoirer, af hela granitstycken uthuggne, 9 alnar långa och 4 ½ aln breda. De förfärliga Ægyptiska pyramiderne berättas äfven vara murade af granit, och det stora Kongl. Palatset Escurial i Spanien, med 11000 fönster, som skall vara bygt af en art granit, hvilken brytes i Castilien under namn af Piedra Berroquenna, tjenar ej mindre til bevis om denna stenartens nytta och värde.
Den största arbetade granit torde dock vara piédestalen under Kejser PETER den Stores Statüe Equestre uti St. Petersburg. Den är 24 fot hög, 42 fot lång samt 34 fot bred, i parallelipipedisk form, och väger, efter uträkning, 12315 svenska skeppund, hvarföre den nästan är 3 gångor tyngre än den största obelisquen efter Kejser CONSTANTINUS i Rom. Den är för öfrigit af röd färg, ganska hård, och tager en stark politur. Den är sammansatt af vanliga delar, nemligen: 1:o, til större delen af mer och mindre klar qvarts, med amethistfärgade fläckar här och där. 2:o, til en mindre del af bladig rosenröd dels fältspat, dels flussspat, och för öfrigit: 3:o, af större och mindre svarta talk- och skimmerkorn, eller Gabbro. Qvartsen allena ger eld emot stål, och et stycke af denna sten, pulveriseradt, har uti stark porcellainsugns hetta smält til grå halfgenomskinlig massa, formerad likasom droppar af talg, på lika sätt som flussspat med samma stenämnen blandad. Se D'ARCETS 2:nd Mem. sur l'action d'un feu egal, violent s. 64.
Ibland de mera sällsynta graniter kan räknas den violetta, eller gredlinfärgade, som skall vara ganska vacker och brytes på Ön Elba vid Corsica, bestående i synnerhet af däruti inblandade, stora, tjocka, breda och aflånga Fältspatstärningar, af violett färg. Den brukas mäst til prydeliga monumenter. Piédestalen under en Statüe equestre, på torget Santissima Annonziata i Florenz, skall, efter Herr FERBERS berättelse, därutaf vara huggen. Hela redden vid Isola d'Elba säges eljest bestå af granit, hvaribland denne finnes. Se FERBERS Briefe aus Welschland, s. 355.
Et stycke granit, bestående mäst af hvit Fältspat, litet Qvarts och mindreSkimmer, Hornblende och Skörlkorn, lagd uti digel och insatt uti häftig hetta, har smält tilsammans med en brun järnig hinna på ytan. Vid sönderslagningen hade fältspaten gått til et hvitt och klart glas; glimmern til skörl och hornblende hade samfält blifvit förvandladt til en svart slagg, dock så at skilnad dem emellan kunde skönjas. Qvartsen därmot har uti denna poreusa massa legat osmält uti hvita opaqua korn. Se GERHARDS Versuch einer Geschichte des Mineralreichs, 2 Del. s. 36.
Granit- eller gråbergsarter, som äro qvartsrådande och allenast med litet skimmer och föga fältspat, men ingen hornblende, blandade, kunna vara mycket eldfasta, men hafva den olägenhet at flagna och spricka sönder i många stycken, vid hettans åtkomst, hvarföre de ej kunna nyttjas som innanrede uti smältugnar, men uti vattubyggnader är graniten däremot ojämnförlig i beständighet, som våre i senare tider bygde slussar af huggen granit lära bevisa.
Granit hörer väl egenteligen intet til malmförande berg, men malmgångar finnas likväl stundom däruti, och i synnerhet hafva tennmalmer på många ställen sitt läge i granit. Se orden Gångberg och Stockverk.
Aftergranit kallas en ofullkomlig granitart, bestående af crystalliniska qvartskorn, jemte en röd, tät och föga spatformig fältspat, som nära liknar en röd, glänsande och stenhärdad lera. Denne granit förefaller ofta, ibland Sachsiska allmänna bergarter, på gränsen af enstakade höga berg, såsom vid Valdheim, Meissen, Dresden m.m. Se FERBERS Min. Gesch. versch. Länd.s. 124, 158.
Granitbergen träffas aldrig i form af flötser, som någre Lithographer hålla före, i anledning däraf at flötslike sväfvande gångar däruti ofta finnas, hvilka orätt blifvit ansedde för flolägrige. Af förstörde granitbergs delar, eller fältspats- qvarts- och skimmersand, kan ock hända at nya berg, genom sammangyttring af något järnigt gluten, på lägre belägne platser åter upkomma, öfver andra genom förstöringar förut ditslammade malmer och stenarter, hvaruppå exempel anföras uti Herr FERBERS Mineral-Historia om åtskilliga tyska länder, men sjelfva hårda granitbergen böra väl med rätta anses för uråldrige, och såsom jordklotets sammanbindande fastaste del, hvilken utgör dess squelete, och hvaröfver åtskillige andre genom slamning och gyttring sedan tilkomne berg af skifriga arter, lerblandningar, kalk- och sandstenar m.m., blifvit påsatte, eller upstaplade. Se Berg.
Uti Siberien vid Bajkalsjön finnes, efter Herr Prof. LAXMANS berättelse, en ganska vidsträckt och brandt bergsrygg af granit, som i synnerhet är märkvärdig däruti, at den emot vanligheten faller uti strykande parallela lodrätta gångar, til 4 famnars mägtighet och därunder, med salband af en fjällig skimmer, jemte en finkornig, grönaktig och skör qvarts, som förer insprängda gröna skimmercrystaller. Detta granitberg slutar sig emot en tät fältspat, hvaruti finnes en myckenhet inblandade prismatiske skörlcrystaller, dels 4sidige, dels pyramidaliske, stundom af 5 fots längd och 15 tums diameter. Den grönaktige skimmern förekommer, äfvensom skörlen, uti prismatiska crystaller med pyramidaliska spetsar och 3 til 9 sidor. Öfver graniten finnas hela berg af en mjölkfärgad qvarts, som äfven kan räknas för sällsynt. Se CRELLS Chemische Annalen, 1785, 1 Band, s. 265.
Uppå åtskilliga graniter, jemte flera mineralier, uti Ost-Indien, har Hr. FERBER ingifvit en förteckning til Vetenskaps Societeten uti Upsala, författad af Hr. Doctor KÖNIG, under dess vistande på Coromandelska kusten. Af dessa graniter tyckas följande vara märkvärdige, neml. 1:o
a) En svart granit uti en bergig, men fruktbar ort, omkring Madras. Den består af små svarta qvartskorn, med mindre del af fältspat, men med mycket järnsand inblandad (som drages af magneten), och därhos inströdde järngranater.
b) Grönaktig, af stark inblandning med grön skörl, men för öfrigit sammansatt af en mörk qvarts, fältspat och minst skimmer.
c) Hvit eller grå: innehåller skifrig qvarts, violett fältspat och litet gulfärgad skimmer.
2:o. At ofullkomliga blandningar, hvaruti någon af beståndsdelarne fela, finnas
a) En art vittrad gråsten af grynig qvarts och litet fältspat, utan skimmer.
b) Amethistfärgad qvarts, inblandad med röd fältspat, af vittring angripen. Den utgör lodrätt stående gångar, af en fots mägtighet, omkring Momblona.
c) En rödspäcklig hvit qvarts finnes uti smala gångar, af 4 tums bredd, omkring Madras. Utom dess gifvas på samma tract röda och hvita porphyrer, onyx, agater och jaspis af åtskilliga färgor. Se Nova Acta Regiæ Societat. Scient. Upsal. Vol. IV, pag. 41.
De härförut upräknade granitarter hafva ådragit sig upmärksamhet endast för deras vida aflägsenhet, då föga aktning gifves på våra inhemske graniter, som i allmänhet äro kände under namn af Gråberg, men torde blifva mera ansedde, om de kallades Granito di Svecia. Deras allmännaste beståndsdelar äro, efter vanligheten, Fältspat, Qvarts, Skimmer och Hornblende. - At utan någon omständelig beskrifning gifva tilkänna hvad art af granit menas, då den icke består af mer än förstnämde trenne ämnen, är ibland bergsmän antagit at nämna den arten först, hvaraf gråberget til större delen består. Således får den heta Qvartsråda, där qvartsen utgör största delen; Fältspatsråda, där fältspaten öfverflödar; Skimmerråda, där skimmern är ömnigast, och Hornbergsråda, där hornblende tager öfverhand. De öfrige mindre allmänna ämnen, som ofta finnas uti svenska granitbergen inblandade, måste då särskilt nämnas. Sådane äro i synnerhet Speckstensfläckar, Granater, Flussspater, Skörlkorn, Järnmalms-gryn, Kies-gnistror, med flera främmande ämnen. Fältspatens olika färgor, såsom: hvit, gul, liffärgad, röd, grön, brun, violett och rosenröd, och därnäst qvartsens förändringar uti gry och färg, såsom hvit, matt, tät, klar, grå, blå och grönaktig m.m., samt skimmerns olika utseende, ifrån svart och grå til hvit, guldfärgad och grön m.m., jemte kornens mer eller mindre fjelliga skapnad och olika läge, åstadkomma för öfrigit nästan oräkneliga förändringar af denna hälleart.
Uti en til Petersburgska Vetenskaps Academien ingifven och belönt prisskrift, kallad: Entwurf einer Systematischen Eintbeilung der Gebürgsarten, har Herr HAIDINGER äfven bevist at graniten bör räknas ibland urqvädins berg, eller Montes primarii, och beskrifvit allenast följande förändringar därutaf, såsom:
1:o. Granit af qvarts, fältspat och glimme, hvilken är den allmännaste, eller den svenska bekante gråsten.
2:o. Af qvarts, fältspat och skörl, då glimmern är borta.
3:o. Af qvarts, fältspat, glimmer och skörl, hvilken varierar i synnerhet efter fältspatens olika färgor.
4:o. Af qvarts, fältspat, glimmer och stenmergel (steinmarkartigen Thon,eller Lithomarga).
5:o. Af qvarts, fältspat och glimmer, med speckstens-körtlar. Är gemenligen skör och benägen at vittra, samt följaktig vid malmförande berg.
6:o. Af qvarts och fältspat ensamt. Denne blandning, fastän enkel, hörer ändå til granit och utgör grundbergen, stundom i fjellbygden.
7:o. Af fältspat och glimmer med råstfärg. Se Sjelffrätsen.
De åtskillige tilfälle inblandningar, hvilka här nästförut blifvit upräknade och finnas uti svenska gråberg, såsom: Hornblende, Granater, Järnmalms- ochKies-gnistror, samt stundom gröna och violetta flussspats-fläckar, hafva af Herr HAIDINGER varit mindre kände.
Om granit och dess arter jämnför orden: Berg, Allmänna Bergarter, Hällearter, Geisbergersten, Gneis, Gjutsten och Murksten. Förenämde Herr HAIDINGERS afhandling finnes införd uti Herr VON BORNS Physikalische Arbeiten, andra årgångens fjerde Qvartal, s. 23-104.
Märkvärdigt är, at hvar och en ort tyckas hafva sin särskilte rådande granitarter, som visa förändringar ej allenast til utseende, utan ock til olika sammansättning och egenskaper, at med mer eller mindre lätthet til skapliga byggnadsämnen kunna sprängas, huggas, arbetas, slipas och poleras. I allmänhet böra lösa, stora jordstenar, eller geschieber, härtil anses skickeligast, likasom de voro af naturen, eller af förstöringar, til detta ändamål särskilt lösbrutne och danade.
Lyckligtvis hafva våre svenske granitarter nu mera vunnit större aktning, så i anseende til deras oförlikneliga nytta vid beständiga vattubyggnader, som och til prydeliga ornamenter, sedan konsten til deras arbetande hunnit och mera lärer hinna at blifva allmän. Om granitens användanden til byggnader här i riket, se ordet Stenbrytare.
Granit kan väl i det längsta trotsa tiden uti beständighet emot luft och vatten, men bör likväl intet anses som aldeles oförgängelig. Åtskillige bergsmän, såsom Herr Öfver-BergsRådet FERBER och Prof. STORR i Tübingen, hafva vid Sachsiska bergverken anmärkt, at en del granit, genom vittring, med tiden småningom afnötes och förvandlas til en lera. Se CRELLSChemische Annalen, 1784, 1:sta stycket, s. 19. Våre svenske gråbergsarter, i synnerhet de hvita fältspatsrådande, finnas äfven lida någon sådan afnötning, eller undergå förgängelse, hvilket tydeligast röjes uppå lösa jordstenar, som på alla sidor äro utsatte för regn, luft och solens verkan. Ådror, uti sådane stenar, af mera härdige arter, såsom: qvarts, granater och någre arter af hornblende, finner man uphögde, som vittna om fältspatens afnötning och bortsköljning däremellan. En fin hvit sand träffas ock stundom under matjorden omkring sådane stenar af förvittrad fältspat. Härtil kan dock intet räknas den bekanta sjelffrätsen, hvaraf hela berg kunna förvandlas til sand; men denne stenart lärer ock aldrig användas til byggnader.
Til granitslägtet föres ock af några den hälleart, som är sammansatt af grynig qvarts, med skimmer ensamt, utan någon synnerlig fältspat. Den får då namn af Hornberg, eller Ställsten, och brytes vanligen grofskifrig, när skimmern är rådande, samt räknas i synnerhet til malmförande arter. Se ordet Gneis. Den är tillika nog eldfast at kunna nyttjas emot hettan vid smältugnsmurningar, hälst då skimmern är af det hvita glimrande kattsilfret, och ännu mera om något af den gröna speckstensarten däruti är inblandadt. Se Ställsten.
De uti den Heliga Skrift märkvärdige Sinai och Horebs berg skola bestå af en något skifrig granit, med hvit fältspat och skimmer, jemte få inblandade qvartsparticlar. Det tros at MOSES af denna stenart formerat taflorne för de tio Budorden, i anledning hvaraf den kallas Petra Mosis. Af samma stenslag skola ock Ægyptiernes Hieroglyphiske obelisquer vara huggne. Se HASSELQUISTS Resa til Palestina, s. 526.

Granitello, Se Granit.

Granitone, Se Granit.

Granrismalm heter vid Sala en blyglans, med inblandade fina höggröna skörlcrystaller, hvilka til färg och utseende likna granrisbarr.

Grant kallas smått grus i grufvor, eller ock den blandning af ler och tegelgrus, som brukas til förladdning vid bergsprängning.

Granulera, eller Körna, betyder at bringa en smält metall til korn, i afsigt at åstadkomma dess lättare förening med någon annan metall.
Silfver och koppar granuleras på det sättet at metallen gjutes smält uti et käril, fullt med vatten, öfver en qvarts, med hvilken vattnet ständigt omröres. Sådan granulering nyttjas vid myntverk. En med risqvistar omlindad cylinder, som under vatten hastigt omvrides, medan metallen gjutes därpå, gör eljest bästa verkan och behöfves, så snart någon större mängd skall granuleras. Se CRAMERS Metallurgie, 1 Del, s. 146. Då koppar granuleras för messings tilverkning, antager den största tilväxt och är således förmånligast at nyttja vid messingsbruk.
Blyet granuleras vid proberkamrar för silfvermalms-profver på det sättet, at det smältes och slås uti en med krita invändigt starkt bestruken cylindrisk dosa, samt skakas ganska starkt och hastigt, til dess det smälta blyet är helt och hållit, eller til större delen förvandladt til fina korn, som med tvättning uti vatten skiljas ifrån inblandning af krita. Denne granulering kan ock förrättas genom det smälta blyets hastiga skakande up- och ned uti et litet kritadt trädtråg.

Grapholithes (Schreibstein). Detta namn har af Herr GERHARD blifvit antagit at beteckna en mycket mjuk stenart, som kan lätt skafvas med nagel och liknar Brianzonerkrita. Den skall finnas af åtskilliga färgor, såsom hvit, gul, grön, röd, svart och marmorerad, samt berättas äga den besynnerliga egenskap at, om därmed skrifves på glas, kan väl skriften afstrykas, men återkommer uti kall och fuktig luft. Den träffas på åtskilliga orter uti Italien, England, Schweiz, uti Schlesien vid Reichenstein och flerestädes. Beskrifves äfven hafva lika förmåga med valklera, at taga fettma och fläckar utur kläde. Se FIBIGS Mineralogie, s. 202.
I anseende til likheten med valklera, uti egenskaperne, torde den ock rätteligen höra til samma slägte, eller til Lithomarga.

Grasstråd kallas hos gulddragare den grofvare silfvertråden, som är tilämnad för galloner och ännu ej erhållit den finhet han bör hafva. I detta tilstånd måste samma tråd uti Controll-Contoiret upvisas och undersökas, enligit Kongl. Commerce-Collegii Kungörelse af den 9 augusti 1758; och bör en sådan tråd hålla 15 lod 14 grän uti fint, med 2 gräns remedium.

Gratial, eller göra gratial, säges vid Dannemora grufvor, när arbetet uti någon grufva uphörer, eller inställes, i brist af tilräckeligit malmbrott, och vindkörningen således med samma uphörer.

Graupel kallas vid bokning öfver sprund det grofvaste gods, ifrån hampfrös til ärters storlek, som efter särskilt gjord tilställning, lägger sig närmast bokverket och ej får blifva finare. Detta brukas med den malm, som skall undergåSållsättning. Se detta ord.
Graupelbokning heter således den bokning, då malmen bokas til graupel, eller då sprundet i bokkistan sättes så lågt, at godset utrinner, medan det ännu är groft. Denne bokning nyttjas i synnerhet för tennmalmer, där zinngraupen sitter uti någon lösare bergart, så at den sedan genom sållsätttning kan därifrån skiljas. Malmen måste tillika sitta körtelvis uti sin bergart; men så snart den är intimt blandad, eller fint instänkt däruti, tjenar graupelbokning och sållsättning til ingen nytta, emedan de grofva kornen skulle då innehålla lika intim blandning af malm och bergart, som ej på annat sätt kunna åtskiljas än genom bokning til finaste mjöl.

Graupen, Graupenerz, eller Gräupger, heter den malm, som uti form af små körtlar, eller korn, sitter inströdd uti sin bergart och därifrån måste skiljas genom sållsättning. Se ordet Sållsättning.

Greis, eller Greisgebürge, betyder vid Zinnwalds och Altenbergs tenngrufvor en af de allmänna bergarter, som där förefalla, och är en slags granit, sammansatt af qvarts, glimmer och hvit stenhärdad lera, uti mångahanda förändringar. Stundom består den ensamt af tät qvarts, eller qvartskorn med skimmer, då fältspaten felar för at utgöra granit: en annan gång innehåller den blotta qvartskorn med inblandad flussspat m.m. Se FERBERS Min. Gesch. versch. Länd. s. 131 och 160.
Under namn af Greisförstås äfven vid Schlackenwalds tenngrufva i Böhmen, där zwitterns allmänna gångart är Granit, en uti samma gångart infallande lösare granit, som består af en hvit, eller litet grönaktig lerjord, med blandning af qvarts och glimmer, jemte en liten tennhalt. Den synes vara en ännu ofullkomnad granit, eller en förändring af ortens allmänna bergart, gneisen, som allenast däruti är skiljaktig, at den är skifrig och kan spjelkas uti bladaer, hvaremot greisen består af qvartskorn, hvit lera och skimmerfjäll, utan at vara skifrig, hvilket tyckes vara en föga betydande skilnad, men kan vara vigtig, då frågan är om dess senare, eller tidigare tilkomst i berget. Det sannolikaste är at greisen blifvit danad på samma gång med graniten, som utgör hela tennmalmsstocken, och til följe däraf är allenast en förändring af granit. Se FERBERS Min. Gesch. von Böhmen, s. 109.
Greise kallas äfven vid Schemniz i Ungern vissa arter af druser, som infinna sig vid fattiga, men varaktiga malmer, hvaremot andre druser af en annan art qvarts och spat äro kände som förebud til rika arter af glaserz och rothgülden m.m. Se FERBERS Abhandl. Über die Geb. und Bergw. in Ungarn, s. 18.

Grena sig säges en gång, då han sprider sig i flera delar, antingen i strykning, eller stupning. Detta sker på tvenne sätt:
1:o. Då gången delar sig i flera små drummer, hvilket kallas fördrumning. Se ordet Fördrummas.
2:o. Då gången delar sig i två, eller högst tre större grenar, hvilket i synnerhet får namn af Grening. Vid en sådan grening händer antingen at desse grenar åter förena sig til en gång; eller ock skiljas de alt längre ifrån hvarannan, utan at vidare komma tilhopa. - Berget, som är emellan gångens grenar, kallas Kilberg.

Griffelsten kallas en ljusgrå, eller grönaktig mergelskiffer, som finnes vid Kinnekulle i Wästergöthland och ligger uti en flo, eller flöts, under flera däröfver varande bäddar af flolägriga kalkstensarter. Den öfversta får namn af Tälgsten, är grå, tät och jämn, samt brukas til trappsten, m.m. Därnäst följer Rödsten, som är dugelig til gålfsten. Därunder ligger Gårsten, som äfven är röd, men knölig och odugelig til huggning, och under denna kalkstensbädd plägarGriffelsten vidtaga, stundom på 1 ½ alns djup.

Grimma, Bäljgrimma, är et järn, som sitter på bakgafvelen af bäljlocket, för hammarmeds träbäljor. Den omfattar med nedra ändan undra kanten af gafvelen, och är med den öfra krökt omkring stråkträdet, som ligger ofvanpå bäljlocket, tjenande til styrka för bakgafvelen och stråkträdets fäste vid lyftningen. Dess skapnad ses af den under ordet Bäljor bifogade ritning.

Grimstång, Se Förstenar.

Griotte är en röd marmor ifrån Autun. Den innehåller, utom 57 procent kalk, en rödlätt skiffer, jemte 2 procent järn och litet magnesia. Se KIRWANSMineralogie, s. 57.

Grofspeisig kallas den malm, eller stenart, som består af grofva particlar, eller tärningar, såsom, til exempel, grofspeisig blyglans. Blyglanser af sådan art äro gemenligen mycket rika på bly, men fattige på silfver, hvaruti de granspeisigare räknas at vara haltigare.

Grufva kallas egenteligen den öpning, som göres uti jord, eller berg, så väl på djupet, som uti längd och bredd, til vinnande af nyttiga och däruti fördolde skatter af metaller, malmer och mineralier, eller nyttiga jord- och stenarter. De öpningar, som sänkas, eller gå på djupet, antingen lodrätt, eller uti någon viss vinkel stupande, i den väg som de eftersökte skatter visa sig, kallasSchachter. De arbeten och rymningar, som därifrån drifvas uti åtskilliga väderstrek och uti något när vågrätta planer, få namn af Orter, Sträckor, Stollar &c., som inrättas och drifvas i flera afseenden, dels at igenfinna det som sökes, dels at skaffa beqvämlig upfordring i dagen af det gods, som är vunnit; dels ock at afböja hinder af vatten och osund luft. Af alla dessa orsaker upkomma ändteligen så många underjordiska gångar, sänkningar, orter och tvärslag m.m., at en grufva uti berget, efter några 100:de år, liknar et stycke träd, som af den bekanta sjömatken uti oändeliga många directioner blifvit genombåradt.
Det största djup, hvartil någon grufve hunnit, är 630 famnar (Se OPPELSMarkscheidekunst §. 568); men ibland de djupaste, som nu för tiden äro gångbare, torde kunna räknas, som finnas i Tyrolen och vid Joachimsthal i Böhmen, på hvilket senare ställe någre grufvors lodrätta djup är 350 famnar, ifrån dagen. Vid tyska bergverken torde grufvorne vid Freyberg kunna anses ibland de största. På den så kallade Thurmhöfer Gang har i äldre tider varit afsänkt ända til 300 famnars djup, och 18 dragkonster öfver hvarannan hafva där varit inrättade. Se FERBERS Mineral-Geschichte versch. Länd., s. 79, och dess Mineral-Geschichte von Böhmen, s. 61. - Ansenlige stollbyggnader äro äfven vid detta bergverk. Den så kallade Fürstenstollen tager sin början ifrån Mulden-strömmen och var redan 1748 indrifven, under hela Staden, til 21097 famnars längd.
Mångfaldige Ungerska och flere utländske grufvor tillåter ej rummet at nämna. Ibland våra svenska grufvor räknas Stora Kopparbergs djupast, omkring 180 famnar, och Sala grufvas djupaste rum hinna ej aldeles til 160 famnar. Detta alt nämnes allenast en okunnig torde föreställa sig. Med Grufva förstås således här et så vidsträckt arbete uti malmförande berg, som til de eftersökte malmers vinnande fordrar hvarjehanda anstalter och inrättningar, så väl til brytningens drift, som ock til malmers upsökande och efterföljande, samt til det erhållne godsets upfordring, jemte alla hinders förekommande af vatten, osund luft och osäkert berg, hvartil ofta vidlöftige byggnader och machiner erfordras. Hvad som för öfrigit hörer til kunskapen om grufvor, och deras arbetande, igenfinnes under orden: Grufvebrytning, Grufvebyggnad, Grufvemätning, Schacht, Ort, Stoll och flere dithörande articlar.
Uti allmänt begrepp kallas väl ock stundom af gemene man Grufvor, allenast sådane Gräfningar, som uti jorden anställas efter hvarjehanda jord- ler- och stenarter; eller Stenbrott efter hvarjehanda stenarter, kalk, marmor, takskiffer, byggnadsämnen m.m. Men sådane arbeten förstås icke här, efter bergmans-begrepp, under grufvor.
De mindre gräfningar och sprängningar, som göras i dagen til malmers upfinning, och såsom en början til grufvor, få namn af Skärpning, eller Försök.

Grufve-Rätt kallas Bergsdomstolen vid Sala och Stora Kopparberget, hvarest så väl hushållnings- som brottmål, hvilka vid samma bergverk förefalla, uptagas och afgöras.

Grufvebrytning. Härmed förstås det arbetssätt, hvarigenom berg och malm, eller mineralier, vinnas samt grufvor tilkomma. Det öfriga, som hörer til Architectura Subterranea, förklaras under Grufvebyggnad.
Grufvors brytning, eller bearbetande, drifves: 1:o, genom Sänkning på djupet, antingen lodrätt, eller uti någon viss stupning i donläge, eller horizontelt på flötser och sväfvande gångar, alt efter malmens föranlåtande. Första sänkningen ifrån dagen får namn af Skärpning, då djupet ej är större än at upfordringen kan ske med handvind, eller Handspel; men vid tiltagande djup, då upfordringen fordrar hjel af någon mera sammansatt byggnad, eller machin, som kommer at drifvas med hästar, eller vattenkonst, får sänkningen namn afSchacht. När öpningen uti vidsträckta malmfall och stockverk måste göras mycket vid, kallas den Stöt. 2:o. Genom ortarbete, eller för Ort, då brytningen drifves tvärtifrån Schachtet, eller vågrätt (Söhlig), antingen efter malmgångens strykande, då Fältorter däraf upkomma, eller tvärtifrån gången, då de Tvärorterkallas. 3:o. Med Pall- eller Strossarbete, då ortens, eller schachtets botten trappevis afsänkes, som är det lindrigaste och minst kostsamma. 4:o. GenomTakarbete (Fürstenarbeit), då ortens tak pallvis nedspränges, uti omvänd ordning emot strossbrytning. Vid Tyska och Ungerska bergverken förefaller: 5:o, så kallad Querbau, då arbetet drifves med strossar tvärtpå gången, ifrån den ena väggen til den andra. 6:o. Genom Feueressenarbeit, då arbetet drifves efter rika malmfläckar rätt upp uti et orttak, utan at det strossenvis utbrytes.
Brytning i grufvor anställes antingen medelst krutsprängning, tilmakning, eller kallkilning, efter omständigheter af bergartens och malmens förhållande m.m., som här nedanföre nämnes, hvarvid blifver en nödvändig kunskap at veta, huru arbetet i rätt ordning och med bestånd för framtiden bör förrättas. Åtskilligt härom finnes så väl här i det följande, som ock under särskilta namn på flera ställen anfördt.
Det första af grufvebrytningens föremål blifver alltid sjelfva bergets och djupets vinnande på någotdera af de härförut nämde arbetssätt, eller ömsom med alla tre. Början, som härtil göres, kallas Skärpa (Schürfen) och det gjorde arbetet Skärpning. Därvid pläga dagarterne uti malmgången gemenligen vara något vittrade, spruckne, löse och rösige, då bergknoster, kilar, brytstänger, kofötter och kilhackor, (Bergfäustel, Bergkeile, Krampen, Brechstange, Geisfüsse och Keilbauen) brukas. Härvid kunna tillika nyttjas luta, harka och fyllfat, til smålmalms och bergs upfordrande på brygga med bårar och kimfat, så länge sänkningen ej är mera än 2 eller 3 famnar djup, och öfversta dagskorpan varar. När fastare klyft möter, nödgas man gripa til eldsättning, eller Tilmakning, och sprängning med krut. Huru tilmakningar skola anläggas, se ordet Tilmakning. Man måste då i synnerhet i akttaga bergslaget, eller stenarten, at däraf dömma hvilket brytningssätt är förmånligast. At härom gifva lättare begrepp, kan anmärkas at med tilföljande bergarter, såsom: hvarjehanda hårda bergslag af Qvarts, med inblandad Skimmer ochHornblende: Hälleflintarter och Fältspatsråda; gråf spatig Kalksten m.fl. Där tilgång är på skog, hälst af grof och torr furu, eller tallved, kan, då grufvebrytningen drifves uti sådane arter, med hälften mindre grufvearbetare och omkostnad dubbelt mera vinnas, än medelst bergbårrning och sprängning, i det elden verkar, medan arbetaren hvilar. På detta sätt hafva alla grufvearbeten i gamla dagar blifvit drifne, innan krutets verkan och tillämpning på bergsprängning blef bekant. Genom et sådant mindre kostsamt brytningssätt hafva många grufvor kunnat arbetas med vinst, som nu ej betala brytningskostnaden.
Malmerne vinnas genom tilmakning uti tunna hällar och slagor, hvarföre de ock äro renlige at sköta, kunna aldralättast sofras ifrån sina bergarter, och fordra tillika minsta ved vid rostbränning samt minsta tid och arbete vid bokning. Grufveschachter, som med eldsättning afsänkas uti fast klyft, blifva ock därutaf släte, hvalfformige och fria ifrån skarpa utstående klintar, som åtfölja krutsprängning. Där åter vissa sega, vresiga och på borst stående ställstens- tälgstens och hornbergsarter förefalla, där kan genom detta medel föga framgång vinnas, utan blifver då krutsprängning oumgängelig.
Vid tilmakningar gifvas eljest åtskilliga olägenheter, såsom: at schachter och ortarbeten blifva därigenom större och vidare, än nödvändigheten fordrar: at orttaken blifva osäkre genom lösbrände skärfvor, som, til olyckors förekommande, med besvär måste nedbrytas: at den starka röken, i brist på luftdrag, ofta förorsakar hinder uti grufvearbetet, under Osdygnen: at Schwaden, eller osunda dunster, genom eldning upkomma, där arsenikaliske malmer finnas: at detta brytningssätt åstadkommer en betydandne skogsöda, och ändteligen at farter och förbyggnader af träverke stundom kunna stå i fara at antändas. Bästa verkan erhålles då, när tilmakningar och krutsprängning om hvarannan, eller ömsom, kunna nyttjas, så at då berget genom sprängning blifvit ojämnt af utstående klintar, kan bränning med största förmån anställas.
Huru grufvebrytning med krut tilgång, ses under orden Bergsprängning ochBårrpost.
Uti trånga grufvor och orter fordras dock, vid bergsprängning, flere försigtighetesmått än på öpna berg, eller jordstenar ofvan dag, såsom: at bårrhålen för en ort-stoss ej böra slås djupare än 12, 15, eller högst 18 tum, emedan föga verkan eljest erhålles af skottet, hälst uti roten af ortdrefvet, af den orsak at vid djupare bårrning en del af hålet, eller krutkammaren, alltid står qvar och det öfra slår ensamt ut: at besparing i krut vinnes med smala bergbårar och at en mans bårrning därföre ofta är förmånligast: at berget måste vara väl tätt och fritt ifrån lossnor, hvilket förut med bergshammaren bör undersökas: at brytningen så inrättas, det strossar, pallar, eller undanfall, kunna vinnas, hvaruppå bårrning och sprängning med så mycket större fördel sedan anställes: at starka skott ej brukas, där man har anledning at frukta svaga bergfästens skadande, ellerl några tomma skölars öpnande til vattusig m.m. Men uti stora öpna grufvor, med starka väggar, är denne varsamhet öfverflödig.
Med hammare och kil (Schlägel und Eisen) uträttas föga uti våra hårda bergarter. Brytningssättet med dessa verktyg kan endast nyttjas vid sådane grufvor, där malmgångar och berg bestå af lösa Kalk- Gips- och Lerarter, eller stenhärdade leror, Specksten, Skinnslag och Glimmerberg, jemte mångalossnor, drushål och Smörklyfter, samt salband af Specksten, Ochror ochLeror, hvaruti krutsprängning ej kan göra någon verkan, och där antingen ädlare malmer, lättsmälte metaller, arsenikaliske inblandningar, eller eldfängde luftarter m.m., ej tåla någon tilmakning, eller eldsättning.
Arbetet med Schlägel und Eisen går lättast, där malmgången har någon aflossning ifrån hällearten af smörklyft, eller skifrigt och lättbrutit salband. Desse verktygs skapnad förklaras med ritning under ordet Grufveredskap. Tab. XIII, Fig. 16.
Grufvebrytaren är då försedd med 12 sådane stålsatte Bergeisen, tillika med en hammare, eller Schlägel, af 5 til 6 markers tyngd, som har et platt slag på begge ändar. - Et bergjärn sättes på sitt skaft, och dess spetsiga stållagde ända indrifves förmedelst hammaren, på hvilket sätt uthugges en ränna, ellerSchram, vid släppskölen, til 4 a 5 tums djup, hvarmot den öfriga gången sedan efterhand utkilas. När spetsen på et bergjärn är förnött, ömsas et annat på samma skaft, hvarmed fortfares vissa timmar uti ganska regelbunden ordning. Då, til exempel, en ort, eller smal suchstoll, skall drifvas, indelas arbetet på 4 arbetare, hvilka förrätta brytningen hvar sina schicht, eller 6 timmar, som gör 4 schicht om dygnet, gemenligen uti följande ordning, såsom:
1:o. Den, som på ortdrefvet börjar arbetet, kallas der Einbrecher. Denne hugger sin in ungefär midtpå ortstossen, eller gafvelen, som vanligen icke är mera än 9 til 10 qvarter hög samt 5 qvarter bred, och gör där en insänkning a,½ aln bred och 6 tum djup, tvärtöfver stossen. Se Tab. XIV Fig. 1.
2:o. På andra schichtet kommer der Schwachmacher, som borttager den öfra delen b, 8 tum bredt och 6 tum djupt. Därefter följer på tredje schichtet
3:o, Der Fürstner, som neddrifver den öfra delen, eller fürsten, uti c,allenast 4 til 6 tum bredt, och på det sista schichtet följer ändteligen
4:o. Der Strossner, hvilken sluteligen nedhugger strossen d, ända til solan, som då utgör 5 til 6 qvarters högd, alt til 6 tums djup räknadt.
Arbetstid och brytningsordning förändras dock härvid efter omständigheterne, såsom: då mera hårda bergarter förefalla, måste 8 timmar räknas på hvarje schicht, och då arbetet förrättas allenast af tvenne grufvearbetare, börjas brytning först uti fürsten och neddrifves därifrån ungefär 4 a 5 qvarter, hvarefter den återstående strossen sänkes af strossnern 6 qvarter, eller ända ned til solan, och så vidare på sina särskilta schicht. Härom ses vidare under ordet Kallkilning.
Detta brytningssätt har dock nu mera vid de flesta tyska, i synnerhet Ungerska bergverken, blifvit aflagt, såsom föga lönande och alt för senfärdigt, i det föga öfver 4 eller 5 famnar om året på detta sätt kunna indrifvas, hvaremot krutsprängning mera blifvit vedertagen. - Med kilhackor, kallkilning, eller medEisen und Schlägel, brytas däremot i synnerhet flötsmalmer, såsom stenkols- och gallmej-grufvor, flolägrige kalkstenshällar och takskiffer, flolägrige järnmalmer, kopparskiffer och flere dylike lättbrutne och rätklufne arter. Vid stenkolsgrufvorne brukas dock särskilte härtil gjorde verktyg, såsom vid grufvorne på Herrenberg utmed Aken. Här hade stenkolsflötsen tagit en stupning til några och 50 grader ifrån våglineen, som ses uti Tab. XIV, Fig. 2, hvarest denne flöts visas uti prof, efter dess stupning, tillika med en för väderväxling up til dagen bygd trumma. Flötsen arbetades på det sättet, at sedan en liten fältort först blifvit indrifven (Se Fig. 3, B), hvarvid die Loshacke, Fig. 4, och kilhackan, Fig. 5, nyttjades, utarbetades vid liggande vägg en djup schram vid a b, med en särskilt härtil gjord stållagd järnhacka, som Beckelkallades (Fig. 6), allenast ½ tum tjock, med et rundt skaft, af et stycke smidd. Därofvanföre vid c insattes en stark järnkil, Handbesen kallad, Fig. 7, som indrefs med stenjärnet, der Fäustel, til dess hela stycket A måste nedfalla, och genom detta brytningssätt erhöllos de grofva kolen, som såldes til högsta pris. Dylike kilhackor och verktyg brukas merendels vid alla stenkolsflötsers bearbetande.
Vid första början af en grufvebrytning, eller skärpning, i akttages, så vida möjeligit är, om malmen, eller gången, visar någon anledning til donläge på djupet, då Schacht bör anläggas och neddrifvas på hängande vägg. Vid järnmalms-gångar, som hafva någon dragande kraft til magneten, plägar gångens förhållande på djupet med detta instrument lätteligen kunna rönas, nemligen där nålen drages som starkast och ställer sig efter gångens strykning, men åter hastigt går därifrån, där är gångens liggande; men på den sidan, där nålen länge håller sig åt malmen och småningom drager sig därifrån, där är gångens hängande vägg, hvarest skärpning och schacht förnemligast bör nedslås. Vid andra malmer, som ej hafva någon vänskap til magneten, kan en sådan docering föga med säkerhet utrönas, förr än på några famnars djup, så vida intet någon anledning därtil kan gifvas af bergskifringens art, där den yppar sig i dagen, eller af andra blottade skölgångar och klyfter. Där gången har något starkt donläge, må schachtet likväl häldre sänkas efter gångens stupning, än at kostnaden skulle förökas genom en lodrätt afsänkning.
Vid schachters anläggning efterses: at öpningen ej göres större, än at tilräckeligit rum för arbetet och upfordringen vinnes, hälst stora dagöppningar gemenligen bidraga til mycket adagvattens införande, til hvars afhållande, vid vissa tilfällen, äfven är nödigt at en vattutät trädam timras på kanten af berget, omkring schachtets öpning, hvaruti vattnet kan samlas och med mindre kostnad därutur upfordras, än sedan det kommit ned i grufvan.
För öfrigit kunna följande omständigheter, vid början af grufvearbetet, på en redigt strykande malmgång, i synnerhet anmärkas:
At en god ordning i akttages vid malmens utbrytande så väl uti fält, som på djup, hvarvid förnemsta föremålet däruti består, at malmen vinnes med all besparing uti omkostnad, förmedelst tjenligaste brytningssätt och en försigtig hushållning med arbetarne, hvarigenom de upmuntras til flit och arbetet tilskyndar större vinning. Detta erhålles förnemligast genom beting på cubique famns brytning.
At malmen til fullo uttages och infallande bergmittlar ej qvarlemnas, som sedan och på större djup ej utan fara och mycken kostnad kunna borttagas.
At på 5, 6 til 8 famnars djup, fältorter å ömse stossar anläggas, hälst då gången tyckas öpna sig til något lönande anbrott, och där bergets säkerhet emot fält sådant kan tilåta, för at därigenom tillika vinna rum för flera arbetare.
At afseende hafves på beqväm upfordring och väderväxling. SeGrufvebyggnad.
Att vattudunt på beqvämligaste rum sänkes til grufvevattnets samling, på det arbetet af dess tiltagande ej må hindras. Där flere grufvor äro nära intil hvarannan belägne, som med orter kunna förenas, bör således den djupaste härtil väljas. Uti mägtiga och på stora malmbottnar öpnade grufvor bör, under torraste sommarmånaderne, malmgången allenast vid en sida afsänkas, at vattnet, vid starkare tilflödande om höst och vår, samt snö och is om vintren, där må hafva sin samling, och at den qvarlemnade högre pallen, eller strossen, under den tiden likafullt må kunna arbetas.
At band och bergfästen må lemnas i god tid, där berget visar sig fast och säkert för fall, hälst där gången förer minsta fyndighet. Se ordet Bergfäste.
At under det et arbete drifves, nya arbeten utses och börjas, samt at flere fältorter, på 8 a 10 famnars djup och ungefär til lika längd, under hvarannan drifvas, och hvaremellan de lemnade malmfall (Erzmittel), antingen genom stross- eller fürstenarbete, sedan kunna uttagas och förkistningar i deras ställe til grufvans säkerhet insättas. Där ort- och strossarbeten anläggas, måste därföre starka trädstämplar indrifvas uti deras Bilock, emellan väggarne, då förkistningarne på det sättet inrättas at, så fort arbetet drifves uti orttaket, eller fürsten, qvarlemnas på dessa lafvar alt odugeligit berg, hvarigenom fürstenarbete därpå kan drifvas mer och mer uti högden.
At tvärorter och försökningsorter, så väl uti hängande som liggande, ej försummas på de ställen, där någon i granskapet varande parallelgång, klyft, eller drum, kan vara at förmoda.
At arbetet sålunda fortsättes icke allenast för det närvarande, eller på rof, utan ock för uplysning och med säkerhet för framtiden.
At uti indrifne fältorter, på 8 a 10 famnars längd, nya sänkningar och schacht drifvas, til den öfre fältortens förening med den undre, hvarigenom både en beqväm communication som ock nödig väderväxling erhålles, och hvarefeter de emellan orterne lemnade malmmittler sedermera så mycket lättare kunna utbrytas.
At grufvearbetet må drifvas med mycken ordning, så at den ena arbetaren ej är den andra til något hinder, hvarken vid brytningen, eller bergs- och malms upfordring, som äfven bör ske uti sin rätta tid.
I anseende til bergartens egenskap, skifring, sammansättning och förhållande, kan anmärkas at grufvebrytningen då drifves med bästa förmån, eller skyndsammast, när ortarbetet kan anläggas tvärt på bergets, eller stenartens skifring. Om, til exempel, A, A, (Tab. XIV. Fig. 8) föreställer plan af bergarten, som skall arbetas, och b c utmärker bergets skifring, är bäst, då orten D kan drifvas tvärt på skifringen, som kallas Gå på Fliss, hvarigenom stenarten, både för tilmakning och krutsprängning, vinnes uti stora stycken; men då arbetet måste drifvas ändalängs med skifringen, eller som det kallasGå på Borst, såsom här med orten E, vinnas allenast tunna skållor med tilmakning, och äfven ganska litet med krutsprängning. I sådan händelse brukas at först genom sprängning, eller ock kallkilning, indrifva vid väggen en mindre ort, eller så kallad Schram, F, F, och sedan utarbeta det öfriga af orten på fliss. Detta låter sig hälst göra vid en malmgång, som emot någondera väggen har en aflossning, eller salband, af lösare art, såsom en lera, ellerSmörklyft.
Vid grufvebrytningen förrättas sjelfva arbetet antingen för daglön, då arbetaren uträttar så mycket han hinner; eller på Förting, då arbetaren har en viss summa, efter accord, för hvarje famn uti cubique, eller uti längd, som han indrifver, eller afsänker, hvarvid arbetets början altid utmärkes med et nafvarshål uti berget, som Mätpunct, eller Förtingsmärke, kallas.
Alla vid tyska bergverken bekanta grufvebrytningssätt har i synnerhet Herr Kammar-Rådet CANCRINUS, uti femte delen af dess erste Grunde der Berg-und Salzwerkskunde, ganska methodiskt sökt at utföra, som dock vid våra svenska bergverk kan föga äga någon tillämpning. För öfrigit kunna i detta ämne i synnerhet läsas DELII Bergbaukunst, och Freybergska Bergs-Academiens Bericht vom Bergbau, tryckt 1772. Åtskilligt härom finnes äfven anfördt under orden: Schacht, Ort, Stross- och Fürstenarbete, Bergfäste, Bergsprängning, Tilmakning, Kallkilning, Grufveredskap, Sänkning, Stoll, m.m.

Grufvebyggnad (Grubenbau, Bergbaukunst). Därmed förstås i allmänhet vid bergverk den vetenskap, som lärer: huru hvarjehanda malmer och fossilier skola vinnas med största fördel och bestånd i längden: huru grufvebrytnngsplaner, eller arbetningssätt, i anledning af mineraliers förhålland och af förfarenhet, skola förordnas: huru brytningssättet bör drifvas med säkerhet för framtiden: huru rörlige verk böra inrättas, til upfordring af det som vinnes: huru vattuledningar och konstgrafvar därtil skola anläggas: huru tilstötande vatten uti grufvor skall afhållas: huru väderväxling skall befordras, och ändteligen huru malmer och fossilier skola mechanice beredas för vidare tilgodogörande.
Uti et mera inskränkt begrepp kan med Grufvebyggnad egenteligen förstås den delen af grufvedriften, som hörer til byggmästarekonsten, eller Architectura Subterranea, och hvarigenom åstadkommes grufvans säkerhet och bestånd, medelst förtimring, eller murning, samt inrättningar göras til upfordring af malmer, berg och vatten, m.m. - I sådan mening tages här ordetGrufvebyggnad; hvaremot alt, som hörer til malmers och fossiliers vinnande med arbete, i synnerhet begripes under Grufvebrytning. Grufvebyggnadens föremål blifver då:
1:o. At förskaffa säkerhet och beqvämlighet för arbetare, til de uti berg och klyfter varande fördolda skatters vinnande. Härvid förekommer således at medFörtimringar, Stämplar och Kistningar m.m., hindra de lösa, sköra och sköliga bergarter genom fall och ras ej tilskynda någon skada uti arbetsrummen; och då sänkningar och schachter altid blifva de första arbeten vid en förefallande grufvebrytning, måste man ock vid grufvebyggnad först vara omtänkt på:
a) Schachters Förtimring. Om berget däruti än skulle vara så fast, at intet ras kan befaras, fordras dock vanligen uti alla djupa schachter någon sådan byggnad, eller afdelning, som skiljer det rummet, där farterne för vandringen äro inrättade, ifrån sjelfva tunngången.
Uti fast klyft, eller berg, där sänkningen drifves med tilmakning, blifva väl schackten merendels runde, men som denne skapnad är ganska obeqväm, så väl til förtimring, som för tunngången, samt för farter och konstbyggnader, böra alla hufvudsakelige lodrätte konst- och fordringsschachter anläggas uti aflång fyrkant.
Förtimringar göras uti schachter på åtskilligt sätt. De starkaste sammanhuggas af fyrslagit groft timmer. Til grund och understöd för timringen inhuggas i berget på hvar tredje, eller hvar fjerde famn, Bilocker, vid hörnen af den aflånga fyrkanten. Uti dessa bilock, af hvilka det ena göres md anfahl, eller sluttande upåt, inläggas vågrätt starka Dragstämplar, hvaruppå sedan den i dagen uphuggne timringen grundas och hvarf för hvarf uplägges. Fyllning af lera stampas härvid emellan berget och besagde timring. Sådane schacht blifva, innom väggarne, gemenligen 1 a 1 ½ famn breda samt 4 a 4 ½ famn långa. Uti mindre betydande schacht göras förtimringarne med mindre kostnad, då på dragstämplarne uti hörnen upresas Sprisslor, eller stolpar, som förbindas med de i fyrkant sammanhuggne Jöcher, efter schachtets storlek. Bakom denna sammanhuggning beklädes då berget med sågbakar, eller klufvit verke, och på inre sidan göres äfven, för tunngången, en sådan beklädning af plank, at tunnorne ej må häfta på något utstående verke.
b) Stollar förtimras med upstående stämplar, eller så kallade Dörrstockar (Thürstocke), som förbindas med öfverslag, eller Jöcher, ungefär som under ordet Förtimring redan är förklaradt. Stollens väggar och tak beklädas med klufvit verke, eller plank, som indrifvas emellan berget och timringen, så framt berget ej är så fast, at det utan beklädning kan äga bestånd, som uti våra svenska berg gemenligen händer.
Til vattens afledande och väderväxlings befordrande, inrättas öfver stollens sola så kalladt Dragverk. Se detta ord.
Betydande hufvudstollar, uti sköligt och osäkert berg, förbyggas ock på några orter med murning af lämpelig sten. Vid sådane murningar brukas gemenligen intet murbruk, utan endast stoppning med björnmossa.
c) Sträckor och orter kunna förtimras på lika sätt som stollar, dock utan dragverk.
d) Uti flötsverk förtimras de låga arbetsrummen (die Streben) med korta, lodrätta och starka stämplar (Polzen) samt med öfverslag, hvarjemte på tjenliga ställen lemnas pelare af sjelfva skifferberget til takets understöd. Jämnför ordet Krumhöltzerarbete.
Då flötserne falla mycket donlägige, eller stupande, inslås stämplar emellan hängande och liggande, som beläggas med starkt verke, däröfver onyttigt berg fylles, så fort arbetet avancerar.
e) På lika sätt, eller med starka stämplar uti bilocker, eller anfahl och jöcher, samt med öfverlagt verke, förtimras äfven uthuggne gångar emellan deras väggar, både vid stross- och fürstenarbeten, på hvilka förstämplingar, eller skulla, det osyndiga berget fordras, alt efter som brytningen fortsättes i högd, eller på djup. De få då namn af Förkistningar.
När sådane kistningar göras med starka ekstämplar, som uti bilocker infällas både under och på sidorne, och då desse med utskrädt berg väl packas, äga de merendels samma styrka som band, hvilka eljest af sjelfva malmgången skulle qvarlemnas.
Til träverkets besparande kunna ock kistningar muras med tjenlig sten, i form af hvalf, och sedan på fyllas; men som träverke uti grufvor merendels blifver med vitriolvatten genomstöpt, som hindrar förruttnelse, så kan det i många år uthärda och den dryga murningskostnaden besparas.
Uti mycket vida grufvor, eller stockverk, kunna förtimringar föga vara lämpelige, utan måste då grufvan förstärkas med band och pelare, som lemnas af sjelfva berget, därest icke murning ifrån sjelfva grufvebottnen skall påkostas, som ofta kan blifva svårt, om icke omöjeligit.
2:o. Jemte förtimringar i grufvor, hörer i synnerhet til grufvebyggnader hvarjehanda machiner och verktyg, som tjena til malm- och bergupfordring. Til upfordringsverket hörer:
a) Malmens framskaffande ifrån arbetsrummen, antingen genom stollbyggnader i dagen, eller först til Korgstaden i grufvan, då han sedan därifrån genom schachtet upfordras. Malmens framförande til korgstaden sker antingen med skottkärror, bårar, eller ock med så kallade Hundar, eller små kärror. Se orden Grufveredskap och Hund. Då hundar nyttjas, förrättas malmens framdragande af små gossar, som Hundstösser kallas. Til detta ändamål måste solan uti orter vara beklädd med en så kallad Hundbänk, eller slät timrad botten. Se Hundbänk.
b) Uti små schachter, eller sänkningar, högst på 10 eller 12 famnars djup, kan upfordringen ske med handkraft, eller medelst Haspel (Se Handspel) samt därvid häftad Lina och Balja.
c) Men då schachtet, eller grufvan, kommer til större djup, fodras mera kraft än af människohänder kan väntas, och då inrättas vanligen hästvind(Gapel, Göpel, eller Pferdgöpel). Se Vind. Härmed kan upfordring åstadkommas på 70, eller 80 famnars djup.
Genom hästars och dragares underhållande blifver likväl denne upfordring ganska kostsam, hvarföre det hörer til en nödig hushållning vid grufvebyggnad at vara omtänkt,
d) Huru upfordring må kunna inrättas med vattuverk, ehuru vatten ofta måste ledas med pipstockar under jorden, på 2 a 3000 alnars längd ifrån grufvan, där intet vattenfall närmare gifves. Se härom orden Spel, Spelkorg.
Vid Kremniz i Ungern ledes vattnet, genom en konstgraf af 10285 famnars längd, på 4 stycken uti grufvan inrättade konsthjul, för vattnets updragande til den djupast Erbstollen. Se FERBERS Abhandl. über die Geb. und Bergw. in Ungarn, s. 116.
Inrättningen af et sådant spel (Brems, Bremskunst) med dess dubbla hjul, eller Kehrrad, för upfordringsverk, fordar mycken insigt uti grufvebyggnads konsten, at så väl vattnets största verkan, som machinens styrka, beqvämlighet och säkerhet i styrningen må kunna vinnas, hälst flere människors lif däruppå ofta beror. At undvika öfverflödig längd på gruflinan, bör spelkorgen få sitt läge så nära invid grufvebrädden, som möjeligit är, och är äfven det en god förmån, då vattenhjulet kan anläggas så nära intil grufvan, at spelkorgen, på hvilken linan uplindas, kan sitta på sjelfva hjulstocken, såsom vid Sala och flerestädes.
e) Där belägenheten ej tillåter en sådan inrättning, eller då man nödgas anlägga vattuhjulet på 50 till 100 alnars afstånd ifrån grufvan, kan spelkorgens circulaira rörelse ändå vid grufvan åstadkommas medelst en stånggång, som ledes ifrån vattuhjulet til lin- eller spelkorgen. Vattuhjulstocken samt linkorgens vals, eller stock, böra då vara försedde med starka hvefvar uti begge ändar, som ganska noga äro stälde uti rät vinkel emot hvarannan; men som styraren, hvilken regerar vattuhjulet, då intet kan se, när malmbaljan upkommer, eller när han skall ställa hjulet och göra vändning, gifves det tilkänna med en liten klocka, som sitter bredevid hjulet och hvarifrån går en sträng af järntråd, eller messing, til gruflafven, där lafkarlen med strängen ger vissa slag på klockan til styrarens underrättelse.
f) Et annat sätt at med stånggång drifva malmtunnornes up- och nedgång, utan någon omväxling uti hjulets lopp, och utan gruflina, endast med stänger och hakar, som kan lämpas så väl på det lodrätta som donlägiga gångar, är en af Herr Commerce-Rådet POLHEM upfunnen och verkstäld inrättning, känd här i riket under namn af Hakmachin, som likväl nu mera finnes allenast uti fullständig modell på Kongl. Modellkammaren i Stockholm. Se ordetHakmachin.
g) Af senare upfinningar til malmupfordring med stånggång, och utan vändhjul, är äfven den Hakmachin, som Konstmästaren RUDÉN upgifvit och verkstält vid Bitsbergs grufva i Säters Socken, ibland de minst kostsamma. Vattuhjulet är här belägit 2619 alnar ifrån grufvan och förer en dubbel stånggång, som, jemte vattupumpningen, drifver med starka fällhakar en horizontel spelkorg, invid grufvebrädden, med dubbel lingång, hvarmedelst all järnmalm och berg, på några och 70 famnars djup, upfordras. Vändninigen uti baljornes up- och nedgång göres endast med spelkorgen, som äfven kan ställas, när man behagar, fast vattuhjulet och stånggången behåller sin jämna fart.
h) Där upfordringen ej kräfver någon skyndsamhet, låter det sig äfven göra med tramphjul, af 12 til 14 alnars diameter, så inrättade, at 2 personer i bredd kunna gå däruti och, i det de åstadkomma hjulets omlopp, tillika omföra dess horizontelt liggande hjulstock, hvaruppå gruflinan sig omlindar och därmedelst updrager malmbaljorne.
3:o. Til grufvebyggnaden hörer äfven at afhålla alla hinder uti arbetet, hvaribland tilflödande vattusig, så ifrån dagen som utur bergets öpna skrefvor, ej plägar vara det minsta. Til denna olägenhets afböjande äro åtskillige inrättningar uptänkte och gångbare, såsom:
a) Uti sänkningar brukas samma handvind, eller haspel, som til malm; men uti små grufvor, högst 20 til 30 famnars djupa, och vid lodrätt lingång, kan vattuupfordringen förrättas, med minsta kostnad, allenast med hästvind och med lämpeliga och väl proportionerade vattubaljor, så inrättade, at de uti vattudunten fylla sig sjelfva och tillika, utan någon arbetares tilhjelp, tömma sig sjelfva vid upkomsten uti lafven.
b) Där vattubaljor ej kunna med beqvämlighet nyttjas, äro Pumparlämpelige. Om Handpump se samma ord. Det enklaste sätt til deras drift är därnäst en hvef uti en vertical vindstock, för 4 hästar, hvarvid pumparnes vinkarmar drifvas med en simpel korpstång: men som pumpen härvid ej går mer än en gång up- och ned, vid hvarje hästens omlopp, och således nog långsamt, är en förbättring med utväxling upfunnen, hvarom ses ordetHästkonst.
c) Djupt belägne stollar (Erbstollen) äro väl, i anseende til första utgiften, den kostsammaste inrättning för vattnets afförande; men tillika den aldrabästa, som fordrar föga omkostnad til underhållande i framtiden, där bergets belägenhet tillåter deras anläggande.
d) Där tilgång på vattufall gifves, om ej det vore närmare än på ¼:dels mils afstånd ifrån grufvan, blifver dock pumpverk med vattuhjul och drift, i hvad afseende som hälst, merendels det tilförlåtligaste, antingen vattuhjulets verkan ledes til grufvan genom Stånggång (Feldgestånge), eller vattnet kan ledas med graf, eller pipstockar, närmare intil grufvan och vattuhjulet där inrättas. SeStånggång. Huru pumpar med dess tilhöriga byggnad uti grufvan inrättas, se orden Bij och Sats.
e) I brist af vattufall, vinnes ock en verkande rörelse med den så kalladeEld- och Luftmachin, som drifves genom hastiga ombyten af köld och varma, eller, i korthet at nämna, på det sättet: at en het ånga af sjudande vatten, medelst hettans starka expansionskraft, ganska hastigt uplyfter en pumpskifva, af 5 til 6 qvarters diameter, uti en lika vid metall-cylinder, och denne expansionskraft i samma ögnablick åter förtagas, genom hastigt inkommande köld af insprutande kalt vatten, som gör at cylindern blir nära lufttom, hvarmedelst händer at den öfverliggande luftcolumnen, som har samma vidd med cylindern och är lika hög som hela atmosphæren, med häftighet nedtrycker den genom varmans utspänning upkastade pumpskifvan, eller piston, hvilken af en ny inkommande het ånga åter lika hastigt uplyftes. Detta uplyftande och nedtryckande omväxlar med hvart annat, genom machins inrättning, uti oupphörlig ordning, och det så fort at 10 a15 sådane slag kunna göras innom en minut. När då en ganska stark våg fästes med ena ändan vid pumpskifvan, och på den andra ändan belastas med de pumpar, som skola uplyftas och nedtryckas, vinnes härmed den lefvande och verkande rörelse, som fordras til vattnets updragande ur grufvan; och emedan en luftcolumn, af hela atmosphærens högd, är svarande uti tyngd emot en qvicksilfver-column, af 29 til 30 geometriska tums högd, så nedtryckes pumpskifvan uti metallcylindern med en kraft, som är jämlik med en qvicksilfver-columns tyngd, af 29 til 30 tums högd och 36 tums diameter, hvilken tyngd utgör något öfver 53 skeppunds vigt, och således är machins verkande kraft. En vattupelares tyngds af 34 fots högd och 36 tums diameter betyder detsamma. Häraf kan intagas at vattnet, uti den mäst vattusjuka grufva, med denna oförlikneliga machin skulle kunna afhållas, om det ock vore på mer än 100 famnars djup. Olyckan är at dess rörelse ej kan åstadkommas annorlunda än med kokande va tten, uti en ganska stor kettil, til hvilken sjudnings underhållande 4 a 5 stafrum ved om dygnet åtgå, som förorsakar skogsöda och gör at invention föga kan nyttjas med utkomst på andra orter, än där tilgång gifves på stenkol för et lindrigt pris, eller skog til öfverflöd. Uplysande anmärkningar vid theorien om eld- och luftmachiner, finnas uti Kongl. Vet. Acad. Handl. 1769 s. 33.
f) Til besparande af bränsle, och där vatten gifves, som väl har et högt pris, men ej tilräckeligit fall för vattuhjul, är en hydraulisk så kalladVattutryckningsmachin (Wassersäulenmachin) upfunnen, hvilkens inrättning grundas på det bekanta theorem: at då et vatten nedfaller uti et perpendiculert rör, som har communication med et annat lodrätt eller snedt upstående rör, upstiger det uti det senare lika högt som uti det första. Däraf följer, at om en skifva, eller piston, uti det senare röret hindrar upstigandet, måste samma piston uptryckas med så stor kraft, som svarar emot den högre och i infallsröret stående vattucolumnens öfverskott i tyngd. Med denna öfverstigande tryckningskraft måste pistonen uti dess cylinder upstiga och då, i samma ögnablick, så väl infallsvattnets tillopp utestänges, eller förhindras, som ock det uti nyssnämde cylinder, eller utloppsrör, upstigne vatten får frihet at i hast utströmma, medelst en särskilt inrättning, antingen uti communicationsröret, eller utloppsrörets botten, blifver under pistonen et lufttomt rum, som gör at den genom atmosphærens tryckning måste nedstiga samt på sådant sätt, genom omväxlande up- och nedstigning, åstadkomma den rörelse, som til et pumpverks drift erfordras. Pistonens uplyftande sker med en hastighet, hvilken förhåller sig til vattnets hastighet i infallsröret, som qvadraterne af ut- och infallsrörens diametrar, då desse äro olika, och med en kraft, som svarar emot producten af pistonens qvadrat-innehåll med vattnets högd i infallsröret. Hastigheten är gemenligen så lämpad, at machin kan göra 6 a 7 slag uti minuten. En så enkel theorie är grunden til hela denna machin, men huru denne rörelse med in- och utfallande vatten dirigeras af sjelfva machinen, är vidlöftigare än rummet här tillåter anföra.
Dess förmån emot eld och luftmachin kan däraf slutas, at 8 sådane vattutrycknings-machiner äro vid Ungerska bergverken gångbare, där ej mera än en enda eld- och luftmachin kan brukas, allenast vid vissa tider, då infallsvatten uti de andra tryckmachinerne tryter.
g) Vid Ungerska bergverken är ock en annan så kallada luftmachin inventerad, men endast vid Amalienschacht år 1753 verkstäld. Hela upfinningen består korteligen däruti at med sådan luft, som blifvit sammanprässad genom et ifrån någon högd infallande vatten, updrifva det grufvevattnet, som är djupare ned, än at det genom den djupaste erbstollen kan utrinna. Invention är ganska sinrik, men kostsam at verkställa, och grundar sig på det bekanta sättet at genom luftens sammantryckning uti slutit käril åstadkomma et vattusprång, medelst samma lufts elastiska tryckning på ytan af det inneslutne vattnet, men regeringen af denna hydrauliska machin sker ej, som uti de förenämde, af dess egen rörelse, utan måste förrättas af tvenne därtil förordnade konstvaktare.
Desse fem förenämde grufvebyggnads inrättningar til vattuupfordring, nemligen: Vattuhjul med hvefvar, pumpar och stånggång, när så erfordras:Hästkonst, när vatten felar; Eld- och Luftmachin, där öfverflöd af bränsle finnes, samt Vattutrycknings- och Luftmachin, finnas i synnerhet uti nionde capitlet af Hr. BergsR. DELII Bergbaukunst grundeligen beskrifne. Om uträkningen och sammansättningen uti alla förenämde machiner kan äfven vidare ses VON BORNS Afhandl. von Bergbaumachinen zu Schemniz, utgifven 1771, samt BREITENHEM von Pferdgöpeln. Den vid Dannemora här i riket första gången 1732 inrättade eld- och luftmachins verkan kan ses af Herr MÅRTEN TRIEWALDS därom utgifne tryckte beskrifning.
h) Ibland vattuupfordrings eller pumpverks inrättningar bör äfven ej glömmas den, som drifves med väderqvarns-vingar, hvilken uti smärre och mindre vattusjuka grufvor kan med ringa kostnad göra en ganska god verkan i blåsväder, allenast tilgång gifves på en tilräckelig stor vattudunt, under den lugna tiden, eller at vattnet då med hästkonst kan updragas. Om en god invention med horizontela qvarnvingar kan til en sådan machin appliceras, vore så mycket bättre at undvika vridningen efter alla väder.
i) Ännu gifves en invention, nemligen den så kallade Wirziska Spiralpumpen, som väl icke, så vida bekant är, blifvit uti stort försökt, til vattnets upfordrande utur någon grufva, men efter all anledning, samt efter de försök och noggranna uträkningar, som Herr Secreteraren NICANDER meddelat uti Kongl. Vet. Acad. Handl. för åren 1783 och 1785, kan förmodas, at denne spiralpump skulle, vid vissa tilfällen, uti grufvor göra en betydande nytta, i synnerhet som den fordrar långt mindre kraft til sin rörelse, än något pumpverk. Efter uträkning skall en sådan spiralpump, af 8 hvarf och 5 ½ fots radius, samt 1 qvarters diameter, uti röret kunna updrifva vattnet til 107 fots högd, och en spiralpump af 1 fots radius uträtta så mycket som 3 sugpumpar, samt en af 3 fots radius lika mycket som 9 vanlige pumpar. Se Kongl. Vet. Acad. Handl. 1785, s. 208 och 212.
K) Ändteligen förtjenar ock at nämnas den Weriska vattupumpningen, som verkställes allenast med et tåg, hvilket öfver en trissa löper hastigt igenom det vattnet, som skall upfordras, och medtager en god del af samma vatten, som det vid farten öfver trissan kastar ifrån sig. Utaf et vid en vattufull grufva härmed anstäldt försök, kunde slutas, at då trissan, hvaruppå linan hängde, medelst hästvind och genom utväxling, var i stånd at göra 210 omlopp i minuten, upfordrades på samma tid 18 kannor vatten med et enda hårrep af en tums diameter, dock ej mer än på 3 1/3 famns djup. Således om flere linor utmed hvarannan blifvit inrättade för samma machin, hade verkan därmed blifvit mycket större. Svårigheten vid denna eljest simpla inrättning är at den fordrar så mycken hastighet, som uti utväxling åstadkommer en stark friction och verkets skyndesamma förslitning. På huru stort djup detta upfordringssätt kan med fördel verkställas, är ej heller ännu utrönt.
4:o, Blifver det Grufve-byggmästarens omsorg at upgifva bästa utvägar til väderväxlings erhållande, för arbetares hälsa, i synnerhet uti sådane grufvor, där en dödande schvaden, eller förgiftig utdunstning, är gångbar. Härvid kommer Aërometrien, ej mindre än Mechaniquen, til hjelp. Tecken til mycket skadeliga dunster och förskämd luft är i synnerhet, då et brinnade ljus däruti vil slockna.
Väderväxling, eller frisk luft, uti grufvor, erhålles antingen genom drags befordrande, eller den yttre luftens inprässande med konst. Med luftdraget uti grufvor tilgår ej altid, som någre trodt, efter hydrauliska reglor, nemligen så: at luften skulle infara genom det högst belägne schachtet och utfara genom en lägre öpning. Förfarenheten har likväl lärt at, om sådant händer, hälst vintertiden, kan draget åter om sommaren, vid varm luft, taga en contrair väg, eller gå in genom den lägre och ut igenom den högre öpningen. Det friskaste väderdrag är det, som inkommer ifrån någon svalkande dal och utgår genom et högt belägit schacht.
Det hufvudsakeligaste, som befordrar väderväxling och drag, är den förändring af varma och köld, som på olika ställen i luften förekomma. En kall, och således i någon mån comprimerad luft, utvidgar sig, eller tager sin väg til det rum, där luften af varmans expansion är förtunnad, för at altid komma i jämnvigt. Således hörer til den naturliga vägen för väderväxling uti grufvor, at medelst genomslag, orter, schacht och väderstollar, förtaga alla hinder uti luftens omlopp, så at den på intet ställe må blifva stockad, eller stillastående.
Allmänna regelen til luftdrag är: at arbetsrummen erhålla communication med sådane orter, som hafva tvenne dagöpningar: at et väderschacht, eller lichtloch, anlägges högre eller lägre än et annat, och at communication må gifvas ifrån et varmare til et kallare rum. Eljest befordras väderväxlingen mycket medelst rinnande vatten, som har sitt utlopp igenom någon stoll. Alla dunster af rök stiga i högden, men den förgiftiga arsenikaliska schvaden håller sig vid solan.
Dragverk, Lütten, eller täta afplankningar uti stollar och schacht, göra i synnerhet god tjenst. Se orden Dragverk och Lütt.
Då intet utan alt för stor kostnad en naturlig circulation af luft, genom nya schachter, stollar och communications-orter, kan åstadkommas, måste konsten komma til hjelp at, genom åtskilliga inventioner af pustar, antingen uti grufvan, medelst Lütter, neddrifva frisk luft, eller utsuga den förskämda luften. Mångfaldige upfinningar härtil finnas både uti äldre och nyare afhandlingar om bergverk. Förmodeligen skulle med tjenlig förändring någon af de väderväxlings-machiner, som finnas beskrifne uti Kongl. Vet. Acad. Handl. för 1766 s. 212, eller för 1770 s. 1, kunna lämpas til grufvor, ehuru de egenteligen äro ämnade til den osunda luftens utsugande på skepp.
Genom luftens sugning, eller updragning, vinnes ändamålet altid säkrare än med dagluftens inprässande. Desse machiners inrättning fordrar dock altid kostnad. I nyssnämde afseende tyckes den inrättning vara förmånligast, som brukas vid stenkolsgrufvorne i England och på flera orter, samt finnes beskrifven uti Kongl. Vet. Acad. Handl. för 1776 s. 246 o.f. - Den består däruti at ifrån grufvan inleda väderlütter uti små ofvan dag murade torn, hvaruti luften genom eldning uti uphängde eldkorgar så förtunnas, at den uti grufvan varande tjockare och skadelige luften måste genom väderlütten draga sig dit och sålunda utsugas. Härigenom uträttas mera än med så kallade jöcher, eller ventilatorer, som måste drifvas med handkraft, ehuru desse senare äfven hafva sin nytta til den ohälsosamma luftens skingrande och rörelse uti mera slutne arbetsrum. De äro föga kostsamme och kunna med liten kraft hållas i gång, under arbetsschichten. Dock äro vädertrummor, eller lütten, tillika nödige.
Där vatten finnes, som sedan kan hafva fritt utlopp, kan så kalladVattubläster (se detta ord) med mycken förmån härtil nyttjas; och äfven pumpverk, som suger luft i stället för vatten. Se vidare 8:de Capitlet af DELIIBergbaukunst, och Freybergska Bergs-Academiens Bericht vom Bergbau, tryckt 1772.
5:o. Om dammar, som til grufve- och konstbyggnader höra, se ordet Dam.
6:o. De öfrige mechaniska inrättningar, som grufvebyggnaden tilhöra och egenteligen angå malmers tilgodogörande, sedan de kommit i dagen, såsomBok- och Vaskverk, äro under dessa namn förklarade och finnas än vidare uti ofvannämde afhandlingar utförde.

Grufvecassa kallas det penninge-förråd, eller den nödpenning, som insamlas vid grufvor och bergverk, genom vissa afgifter på malmer, eller andra producter, at sedan kunna användas til grufvans bestånd och arbetets drift, eller til understöd vid timande olyckshändelser, m.m.
Vid stora Kopparberget bestrides grufve-omkostnaden och aflöningen genom sådane inrättade cassor; til hvilkas underhållande 5/13:delar af all Storgrufve-malmen användes, medelst vissa hopars försäljande vid hvarje lottning. Se härom ordet Lottning. Härunder räknas likväl intet den koppar, som upgår til konstbyggnader och i vågen afdrages, under namn af Förmedlings-koppar, och ej heller den koppar, som til konststatens underhåll är anslgen, samt utgör 1/24:del af Storgrufve-kopparen. Dessutom erläggas ock någre smärre afgifter, såsom Armbösse-koppar, Provisions-koppar m.m. Se vidare Handlingar om bergslagerne i riket, tryckte 1768, s. 96, samt Hr. GRAVES år 1783 utgifne Acad. Afhandl.: om malmens fördelning vid stora Kopparberget, hvarest desse afgifter finnas i tabeller utförde.
Vid Sala äro äfven åtskillige sådane cassor inrättade för grufvedriftens bestånd och understöd i framtiden.
Vid åtskilliga större järngrufvor, som med malmer betjena järnbergslagerne, är äfven, til följe af Kongl. Maj:ts Nådiga Förordning af d. 6 Octob. 1757, en sådan penningefonds, eller grufvecassas, samlande på det sättet brukelig, at: 1:o, för hvarje tunna malm, räknad til två skeppund, som säljes, betalas 4 runstycken, och 2:o, erlägges af bruksägare för hvarje 100:de skeppund malm, som de ifrån bergslagerne upköpa, 8 skilling specie.
Denne cassa får ej användas til annat än grofvornes nödvändigaste behof och uprätthållande, efter behörige undersökningar.

Grufvedel kallas hvarje del, eller lott, af et interessentskap uti någon grufva. Sådan fördelning inrättas här i riket efter behag. Vid Sala är grufvan skiftad i 160 lika delar, och vid stora Kopparberget är grufvan indelt uti 1200 fjerdeparter. Se ordet Fjerdepart. På Tyska orter kallas en grufvedel ein Kux.

Grufvehjelshop kallas vid stora Kopparberget den malmhop vid malmfördelningen, eller Lottningen på grufvebacken, som för bergslagens allmänna cassa aldraförst försäljes til den mästbjudande, hvilken tillika är förbunden at för samma värde inlösa de öfriga parens hopar, om de så åstunda. Den andra malmhopen, som därnäst utaf de fem försäljes, får namn af Extra Grufvehjelpshop, och är anslagen til fyllnad uti grufve-omkostnaden och aflöningen. Se vidare orden Lottning och Plägning.

Grufvemätning är en geometrisk förrättning, hvarigenom en grufva, eller et malmfält, föreställes uti grund- och högdritningar; hvarvid så väl förekommer det arbetade bergets, eller grufvans, likformige afritning, som äfven de arters lägen och gränsor, hvaruti grufvearbetet blifvit fortdrifvit, kunnande desse arters egenskaper och förhållande, så väl som arbets-historien, utaf bifogade anmärkningar inhämtas.
Utaf dessa ritningar kunna dagöpningar, skärpningar, rum, orter, stollar, förtimringar, schacht och sänkningar, til vidd, djup och läge, både sinsemellan samt äfven emot andra i dagen kände ställen, lättare skönjas och tagas i jämnförelse; äfven kan härigenom inhämtas grufvebyggnadens styrka och svaga i sina pelare och bergfästen, band och bottnar.
Nye och tilämnade grufvearbeten kunna, i anledning af sådane ritningar, anläggas och styras til nogaste möte och genombrott med hvarandra, samt klyfter, refvor och skölar, til sitt förhållande och fortfarande i vissa händelser utstakas, äfven som malm- och bergarters omväxlingar med hvarandra.
Utmålsgränsorne i dagen kunna til sitt fortfarande åt djupet i lodrätt, eller vad hälst för stupande läge, icke utan biträde af grufvemätningar utstakas, eller arbetsplaner i vissa fall upgifvas. De tjena således til nödig uplysning för hvarje grufvas Mineral-Historia samt lätta det begrepp, som skäligen kan fattas om et malmfälts natur och förhållande, i förmågo at flera samlade rön uppå kände och arbetade ställen, och hvilka i anledning däraf kunna komma uti jämnförelse med sådane oförsökte och inre jordens gömmor, som uti det yttre och angränsande synas hafva likhet och öfverensstämmelse.
Desse geometriske ritningar förekomma under namn af Chartor och få, efter åtskilliga behof, sina särskilta namn, såsom: Concept-charta kallas et med den vanliga grufvechartan enligit exemplar, hvilken vårdas som originalritning, så väl för at däruppå kunna bifoga grufvemätningar öfver tilkommande grufvearbeten, som ock til afcopierande, då nye chartor erfordras uti de nyttjade och förslitne exemplarens ställe.
Concept-chartan består därföre af lösa blad, för så mycket mera beqvämlighet skull vid afcopierandet, och är försedd med så kallade connections-puncter, 3 a 4 på hvarje blad, både för inpassning och rättelse skull med hvarandra, som äfven med motsvarande blad utaf den brukeliga grufvechartan.
Situations-charta kallas en geometrisk grundritning öfver et malmfält i dagen, uppå hvilken föreställes gränsorne emellan de nakne bergsryggarne och damjorden, malm-anledningar, bergarter, grufve-öpningar, byggnader, inhägnader, skogsmark, mossar och vattudrag m.m., hvilket alt med sina särskilta färg-anläggningar utmärkes, äfven all ojämnhet af högre och lägre ställen på jordytan, då det lägres djup antecknas med ziffror uti famnar och tolftedelar; hvilket djup räknas under et för samma fält antagit Afvägningsplan, eller horizont.
Djup- eller Grufve-chartor föreställa ytan af et malmfält, i likhet med en situations-charta, och tillika alla under dag arbetade ställen, då de tracter af grufvan, som närmast inträffa vid lika djupt läge, äro vid grundritningar inpassade uppå et och samma blad utaf de sammanhäftade folierne. Det horizontela afståndet, uti längder och bredder, af de förekommande ställen, kan medelst scalan finnas; men desse ställens läge, i anseende til djupet, ses utaf de för hvarje ställe annoterade afvägningstalen, och desse talens skilnader gifva olikheterne i djuphete, emellan hvarje annoteradt ställe, tilkänna. Sådane ställen få namn af afvägde, och alla närbelägne ej numererade ställen antagas för jämna planer ifrån tal til tal, uppå bottnar och ortsulor.
Högden til taket, eller ortgimans högd, öfver sådane afvägde ställen, plägar räknas i famnar och qvarter nedifrån egen ortsula, med et frammanföre skrifvith. t., och tjockleken af band och underbrutne bottnar med et frammanföre skrifvit d. j., så at h. t. 2:6 ger tilkänna at högden up til taket ifrån bottnen, eller ortsulan, är 2 famnar 6 qvarter; och d. j. 6:10 at lodrätta djupet af qvarstående, eller obrutne berget, är 6 famnar 10 qvarter. At desse talen räknas ifrån sin egen afvägde ortsula, och icke från det allmänna afvägnings-planum i dagen, faller lättare för begreppet.
De djupare belägne tracter i grufvan förekomma afritade i chartan uppå de flera efter hvarandra, såsom uti en bok, inhäftade blad, hvarvid märkes at sänkningar, schacht och durchslag, emellan tvenne sådane tracter, eller bottnar, i grufvan, föreställas uppå chartan genom utskurne hål ifrån det öfre til de undre bladet, och så vidare genom flera blad, så långt schachtet, eller försänkningen, hunnit til likhet i djup med andra grufvearbeten.
Alt utbrutit berg, såsom bottnar och ortsulor, föreställas til sin vidd med svag anläggning af tousche, innom svarta strek, eller contourer (omkretsar), hvilkas yttersta bräddar emot det hvita papperet utmärka gränsen emellan det brutne och obrutne berget.
I allmänhet är ej någon stadgad blacon (färgbetydning) för charte-ritning, utan måste alla färg-anläggningar, samt signaturer för hvarje särskilt charta, genom bifogade anmärkningar förklaras.
Uppå dessa chartor äro äfven folierne för grundritninigar alt öfver updragne med rutor af 10 famnars qvadrater, och med sidorne lagde i de fyra hufvudväderstreken, hvarigenom et ställe, eller punct, som til sin lodlinea åstundas högre eller lägre på et annat blad af chartan utmärkt, kan lätteligen til sin belägenhet, innom egen ruta, genom skärande cirkelöpningar transporteras, i sin lodlinea, til det stället och djupet, som är i fråga, samt communicationer och durchslag utvisas, hvarest de komma at inträffa, nye grufvearbeten kunna anläggas, den erforderlige grundvalen för pelares fredande ifrån underbrytning utmärkas, med dylikt mera, som vid grufvebyggnaden är at i akttaga.
Af chartan och dess korsande lineer kan äfven finnas gradtalet af skölars strykning, samt orters och stollars vridning under arbetandet, i hvad hälst för väderstrek; hvarföre magnetnålens missvisning emot middags-lineen, med hvilken desse rutor inträffa, bör altid vara på chartan annoterad.
Djup-chartor med högdritningar och profiler föreställa vissa slags malmgångar, som mera hålla djupet än fältet, mycket tydeligare än blotta grundritningar; och begge slags sätten förenade, jemte noga affattade skölar, gångar, malm- och bergarters aflossningar, gifva både den fullständigaste afritning af grufvebrytningars utseende, som äfven det tydeligaste begrepp om malmfallets läge och fortfarande.
Profilens nytta är at, efter skärningslineerne, likasom uppå et lodrätt stående plan, visa hurudant utseende i högd och bredd grufvans både utbrutne och qvarlemnade berg äger, äfvensom skölars och orters samt gångars rätta stupning i gradtal.
Högdritningar föreställa en grufva, på lika sätt som en planhcarta, i tre dimensioner, nemligen högder, bredder och djup, som finnas medelst jämnförelse med den bifogade scalan, men de horizontele längdemåtten, som här få namn af Afstånd, utmärkas genom ziffror, hvilka uti famnar och tolftedelar äro räknade ifrån et på sida om malmfältet efter godtycko antagit verticalt plan, aldeles på sätt som det horizontela plan, hvarunder afvägningsziffrorne äro räknade på grundritningar. Desse ziffror betyda således längdemått, och deras differencer gifva tilkänna grufveväggarnes ojämnheter, såsom närmare eller längre bort belägne.
Vid utöfningen af grufvemätningssättet och charte-arbetet förekommer instrumenternas beskrifning, förfärdigande och pröfning, jemte handlaget under mätning och ritning, hvilket icke utom en myckenhet figurer skulla kunna fattas, eller vid detta tilfälle afhandlas.

Grufveredskap kallas de verktyg och redskap, som nyttjas vid brytning och arbete i grufvor. Således utvisar Tab. XIII och
Fig. 1. Spetsudden; brukas at spetsa och sköta linor.
Fig. 2. Skottkärra; g skalmar, h karmar, i tappar och tapphål, k öfverjärn, lbottenjärn, m hornjärn, n trynjärn och tryne, o hjulet och hjulspången, phjulaxet.
Fig. 3. Fat, eller Kimfat; göres af gamla tunnkimmar och kimfatkrokar.
Fig. 4. Luta; q bladet, r fahlen, s skaftet.
Fig. 5. Kilhacka; t näsa, u öga, v skaftet. A föreställer hufvudet särskilt.
Fig. 6. Spett, Järnstång, eller Brytstång; x spets, y brottet.
Fig. 7. Slänka; b, handtaget, a Kofoten.
Fig. 8. Ståkil; z stäkilskaftet, c Stäkilring, som sammanknäpper fahlen på stäkiljärnet.
Fig. 9. Stötspik; d småstång, e spikringen och fahlen.
Fig. 10. Stenjärn (Fimmelfäustel); brukas at sönderslå stora lossnor. A, hammaren, f slaget eller slängen, g öga, h skaft.
Fig. 11. Kjäxle at taga in tunnor.
Fig. 12. Hålkil, k nosen, l öga, m slängen, eller hammaren.
Fig. 13. Bredkil, n eggen, o hufvud.
Fig. 14. Bilocksbacka, hvarmed bilocken samt andre spår och hål i berget varda inhuggne.
Fig. 15. Kjyfva; brukas vid ränsningar at därmed upresa stegar och föra linan med tunnan til berget, som skall ränsas.
När berget efter tilmakning skall lösbrytas, brukas därvid vanlig Stötspik, eller Bustör, at ränsa högt öfver sig, men brottstång för hand och neder på väggen. Hvad på detta sätt ej kan lösvinnas, utslåts med hammare och kil; men när det händer at stora lossnor gifva sig ut, brukas den gröfre redskapenStäkil, Slänka och Bredkil.
Utom stenjärn nyttjas åtskillige andra hamrar, såsom Bårrhamrar, Skilje-och Sofrehamrar, hvilkas hamrar, eller hufvud, så länge de äro nye, äro längre än stenjärnet, och brukas så länge de hålla.
Fig. 16. Schlägel und Eisen; a, hammaren (der Schlägel, ellerHandfäustel), gemenligen af 3 til 3 ½ markers tyngd, hvarmed slås uppå bergjärnet, eller kilhackan, då den skall indrifvas uti löst bergslag.
b, Bergjärnet (Bergeisen) göres antingen helt och hållit af stål, eller ock af järn med stållagd spets, väl härdad: väger ungefär ¾ mark, men handfäusteln göres af järn ensamt. c är den härdade spetsen, som Ort kallas. Huru detta verktyg brukas, se orden Grufvebrytning och Berghammare.
Tab. XIII. Fig. 17. Fyllhammar (Kratse) är en slags luta med träskaft a b, insatt uti nacken, vid b, på et något krokigt och bredt blad vid c, med en spets uti d. Brukas uti grufvor til smålmalms och stens upharkande på kimfatet; äfven vid jordgräfningar til samma ändamål.
Fig 18. Kallkilar, som brukas vid grufveränsning at nedbryta stora skutor, som hafva aflossning ifrån fasta klyften. Huru desse kilar nyttjas, seKallkilning.
Fig. 19. Lerhacka (Lettenhaue); a, nacken; b ögat med förskäftningen; cskäret, af stålet och härdadt; d, d, träskaftet. Brukas til lerskölars och hårda jordarters uphuggande.
Fig. 20. Pikhacka; a, nacken; b näsan, eller spetsen, stållagd; c, c,trädskaftet.
Om grufveredskap vid stenkolsflötser, se Grufvebrytning.
All slags redskap, äfven alt det, som hörer til gångande verk vid grufvor och hyttor, kallas vid tyska bergverken Gezähe, men byggnader och förtimringar i grufvor få egenteligen namn af Gezimmer.

Grufveskift, eller Grufskifte, kallades i äldre tider det malmarbete vid stora Kopparbergs grufva, som uti viss faststäld ordning tilföll parlagarne, då desse voro fördelte uti trenne omgångar. Se GRAVES Acad. Afhandl.: om malmfördelningen vid Stora Kopparberget, s. 4.

Grufvestigare, Se Stigare.

Grundbotten kallas vid Sala silfverugnars inredning den första instötning, af 2 delar kolstybbe, med en del lera väl sammanmängdtade, som göres på understa lersolan och näst intil den öfversta redningsbotten, som ock Solakallas.

Grundhåll, Se Grundtacka.

Grundlinea kallas den linea, som drages horizontelt emellan en gångs donläglinea och perpendicularlineen; hvilkenlinea igenfinnes så väl mechanice som trigonometrice, då man vil veta längden af de orter, som böra drifvas til upsökande af donlägiga eller flacka gångar. Til exempel, om A B (Tab. XIV. Fig. 11.) är gångens donläglinea, eller stupning, och en lodrätt lnea fälles ifrån en antagen punct A til C, kallas BC grundlinea, som uti C gör en rät vinkel med AC, och hvars längd på förenämde sätt kan finnas.

Grundsola (Grundsohle) kallas botten af en i ras drifven och förbygd ort; äfven det nedersta, eller botten, af strossarbete och af långa sänkningar.

Grundstybbe kallas vid några kopparverk den första botten af fuktadt stybbe, som uppå sandskorpan inslås, då hären redes.

Grundsyll betyder vid bokverk den grofva stock, hvaruti resningsstolparne intappas. Se Bokverk.
Vid dambyggnader kallas ock den djupaste stocken, under bröstdammen,Grundsyll.

Grundtacka, eller Grundhäll, kallas vid masugnar den understa häll af tackjärn, hvilken lägges allenast 4 til 5 tum högt öfver högsta stånd af det vatten, som kan förmodas upstiga uti därunder varande korstrummor, at grundtackan däraf må hafva någon svalka. Öfver denna häll slås lerbruk, hvaruti intrampas ren sand, 1 qvarter högt, och därpå lägges Bottenhällen af eldfast sten, hvaruppå Stället inmuras. Se Masugnsställe. En grundtacka kan bestå af tvenne, eller flera stycken.

Grundtrummor (Anzüchten) kallas de öpna murade dragrör, som anläggas under alla smältugnar och härdar til fuktighetens afhållande. De göras merendels korsvis och stundom uti tvenne hvarf öfver hvarandra, då trummorne uti det undra blifva stora, til ½ a 1 aln i högd och bredd samt täckas med stenhällar; men öfra trumhvarfvet allenast 5 a 6 tum i fyrkant, då de täckas med tegel, som i synnerhet brukas vid garugnar samt vid drifugnar för silfver.

Grundvatten kallas uti grufvor det vatten, som kommer utur klyfter och källådror på djupet, til skilnad ifrån Dagvatten, som samlas af infallande regn och snö ifrån dagen, eller grufvansn öpning.

Gry kallas particlarnes storlek och skapnad uti en stenart, eller metall, sådant som det visar sig uti friskt brott.

Grynflinta kallas en sandgrytig qvarts, af löst ihopgyttrade korn.

Gryphiter äro et slags petrificerade musslor, med oliksidiga och ojämna skal, af hvilka det enda är smalt, skåligt och slutar sig i en krokig näbb, men det andra är platt och ligger som et lock öfver det förra. Se VOGELS Pract. Min. Syst., s. 225.

Gryststen (Topfstein, Pfannenstein) Lapis Ollaris, Lapis lebetum, kallas i allmänhet en skimmerblandad speckstensart, hvaraf grytor och dylike käril göras. Se vidare ordet Tälgsten.

Gråberg kallas af arbetare vid grufvor det odugeliga berg, eller sten, som bortkastas, men hos mineraloger förstås härmed Granit. Se detta ord.

Gråbergsbinda, Se Binda.

Gråbergsbräcka, Se Bräcka.

Gråbergsvarp, Se Varp.

Gråsten är det samma som gråberg, eller Granit, af den art, som egenteligen kallas Granito Grigio. Se ordet Granit.
Med Felssteineförstås hos Tyskarne deras vanlige gråbergsarter, men hos bergsmännen får de namn af Knauer och hos deras murare heta deBruchstein, så snart stenen består af grå glimmer och hvit qvarts. Se VOGELSPract. Min. Syst. s. 189.

Grän, Se Gran.

Gräsglete, Se Våtglete.

Gräshoppa kallas vid canongjuterierne et verktyg, tjenande til beqvämlighet vid fänghålens bårrande på canoner. Dess skapnad och sammansättning ses af Tab. XIV Fig. 9, uti plan, och Fig. 10 uti profil.
a, a, Et plankstycke af 2 alnars llngd.
b, b, Tvenne bräddar, eller små plankstycken, fästade uti kanterne på a.
c, En träkluns, eller kålf, som med en spånt vid l går at skjuta fram och tilbaka emellan förenämde bräddar b, b.
d, d, Järnarmar, starkt fästade på sidorne af b, b.
e, f, En krokig järnarm, eller skjutare, som sitter rörlig på järnpinnen.
g, g, Hvilken går igenom begge armarne d, d.
h, Är en drill med dess rulla.
i, Et järn med många små körnade hål.
k, En canon, eller något annat, som förelägges at drillbårras. Drillbårren rikas då uti den direction, som åstundas, med spetsen emot canon och med bakändan emot drilljärnet vid i. Tryckaren e, f, sättes med breda ändan e emot skjutaren c, och på långa armen f hänges så stor vigt, som fordras at trycka drillbårren hårdt emot tackjärnet. En stark drillbåge spännes på drillrullen och dragningen sker på vanligt sätt, hvarvid man är säker at drillen skall gå den direction, hvarefter han är riktad, med mindre möda än eljest.

Gräupel, Se Graupel.

Grönbinda, Se Binda.

Grönsinka har af Dannemora grufvearbetare blifvit kallad en grön kalksten, som uti körtlar och strimor sitter i den öfriga kalksten, i synnerhet då den vid bårrningen visar sig med grönt Guhr.

Grönskaligt kallas vid kopparskärstens vändrostning sådant verk, som är inuti ihåligt och blåsigt, samt utanpå omgifvit med et grönt skal. Det upkommer, då på fjerde och femte elden hultas och kolas för starkt, så at rosten löper tilhopa til en tjock sula, hvars öfra del blifver skummig och blåsig, med grönaktig färg. Vid stora Kopparberget rostas detta verk ännu vidare ibland kampverket.

Grönsten (Grünstein) är en här i riket, och förnemligast i Småland, bekant hälleart, af mörk eller svartgrå färg, med något gulgrön inblandning, bestående merendels af grönaktigt skörlberg med mycket hornblende och skimmer, jemte mer eller mindre qvartsig sand, och stundom med synliga järnmalms-korn samt kies-gnistror instänkt. Utgör merendels hela berg, eller ock mägtiga gångar. Visar sig uti brottet fjällig, eller strålig, och kan rifvas med stål, hvavid den gifver grått pulver. Efter upglödgning blifver den rödlätt, och smälter vid stark hetta til en svart skummig slagg. Vittrar til någon del uti luften, med råstig yta, och innehåller emellan 10 och 15 procent rödbräckt järn. Den nyttjas, uti liten tilsats, såsom fluss på masugnarne, emot kallbräckte sjömalmer, uti Småland, där den ömnigast är at tilgå.
En förändring af hornblende, skörl och granater, med blågrön färg, finnes ömnigt uti Geschieber vid Murr uti Steyermark, hvarest skörlen visar en ljusgrön och hornblende en blågrön färg. Den kan ej räknas ibland malmförande gångberg, och träffas icke heller såsom gångart. Vid Kuchelbad i Böhmen förekommer den som et påsatt berg (aufgefeztes Gebirg). Se VON BORNSPhysic. Arbeiten, andra årgångens andra qvart. s. 84.

Gubbar (Hauptschwinge, eller stebende Wagbalke) kallas vid vattukonsten uti Sala de tvenne starka balkar, Vink- eller Hängarmar, som äro rörlige uti deras midtuppå sittande järnaxlar, i det korpstängerne, hvilka sitta med deras ena ända uti konksthvefven, äro med deras andra ända fästade uti en ända på hvardera af gubbarne, uti hvilkas begge ändar åter konststängerne äro häftade, så at hela konstgången ifrån begge hvefvarne får sin rörelse medelst dessa gubbars vinkande fram och åter, i anseende hvartil de också måste vara mycket starka och vä järnbeslagne. Kallas ock Vändarmar. Se ordet Stånggång.

Guhr, eller Guhrer, kallas vid grufvor feta och slipprige jordarter af åtskilliga blandningar, metalliska halter och föränderliga färgor. Finnas antingen mjuka och våta, eller och tilhårdnade såsom skorpor, eller stalagmiter, uti öpna klyfter, så de få namn af Sinter. Hvita guhrer, eller sinter, äro silfverhaltige och stundom mycket rika, samt gifva anvisning til ädla malmer, då de i synnerhet visa sig uti gamla malmbrott, som länge varit instälde. De framkomma med vatten genom rämnor uti berget, där rika silfvermalmer brytas. Til äfventyrs äro de det blöta ämne, hvaraf sådane malmer medm tiden blifvit och ännu torde blifva danade. Anledning til denna gissning gifves af Hr. CRONSTEDTS rön om et vatten, som uti grufvan Christina, vid Kungsberg i Norige, sigat igenom en sköl och deponerat en blyfärgad hinna på sotet, hvaraf grufvan varit öfvertäckt, hvilken hinna, vid därå anstäldt försök, funnits bestå af rent silfver med någon svafvelånga förenadt. Se Kongl. Vet. Acad. Handl. 1755 sid. 276. Jämnför ordetSilfvermalm.
Vid Johanngeorgenstadt i Sachsen skall en hvit silfverguhr framsilat vid Adolphs Stoll, uti en början ort, ½ famn ifrån strossen, och hållit sig på några famnars längd för en ort. - Rosenröda guhrer, antingen de äro sådane af naturen, eller få den färgen genom tilslagne syror, gifva vid detta bergverk tilkänna at de hålla Kobolt; de hvitgula utmärka Vismut: de höggröna och blåaktige Koppar: de ocherfärgade, eller gule, kies, eller Järn: de blodrödeGlaskopf: de grå och gräsgröne, eller gänsekötige, nickel; och den så kalladeSchwärze bådar Glaserz. Denne Schwärze finnes ofta ganska rik på silfver och torde vara en sådan förvittring af glaserz, som under ordet Glaserzschwärzeredan blifvit beskrifven. - Stundom visar den sig åter som et svart torrt guhr, med ganska ringa eller ingen silfverhalt. Blyfärgade hinnor, eller beslag, i Sachsen på qvartser, och vid Kungsberg på en mild spat, utmärka äfven glaserzer. Se FERBERS Min. Geschichte versch. Länd. s. 273.
Et sådant silfverhaltigt hvitt Guhr, eller Bergmjölk, som det af några kallas, skall år 1696 ömnigt hafva utflutit uti Juthylls fältorten vid Sala. En annan blöt silfverhaltig lerart har ock stått på bottnen uti södra Kungsrymningen och Storgrufvan, som hållit 1 a 1 ½ lod silfver på centnern. Se BROMELLSMineralogie, Cap. XII, §. 2.
Utom de förenämde metalliska guhrer, som ensamt borde behålla detta namn, så vida de kunna vara mycket rika af uplöst silfver, räknas äfven härtil andra lerartade, som sällan äro metallförande, såsom Lac Lunæ, Stenmärg, Bergmjöl, Gilbe, Bräune, m.fl., och antingen äro eldfasta leror eller järnochror, hvilka ofta finnas uti dagskorpan och vanligen ej innehålla silfver, om icke händelsevis något gedieget däruti infaller, hvaremot uti guhrer det metalliska tyckes af svafvelånga vara uplöst.
När en sådan hvit mjölklik guhr läker ut i malmgången, säga Tyska bergsmän: des Ganges Kraft gieret duch das Gestein. Namnet Guhr torde således kunna härledas af Tyska ordet Gieren.
Om de öfriga silfverhaltiga jord- och lerarter, såsom Mulm, Gilbe, Bräune, Gänsekötig Erz m.m., ses under särskilta namn.

Guld är den ädlaste af alla bekanta metaller, som intet undergår någon förstöring, hvarken af eld, luft, eller vatten: äger den högsta gula färg: är tyngstoch smidigast af alla samt kan bringas til de aldratunnaste blad.
1:o. Färgen är så hög och vacker, at den intet med konst kan fullkomligen och med lika bestånd eftergöras. Genom vissa blandningar af zink och koppar kan den väl med tämmelig likhet härmas; men vid strykning på en svart probersten kännes lätt, af det minst öfvade öga, et rent guldstrek ifrån oäkta, och en droppa skedvatten rörer ej det förra, men det senare uplöses och förgår.
Guldets färg kan väl smutsas, men renas uti elden, som eljest förstörer alla oädla metallers färg på ytan. Dess färg höjes och renas genom glödgning, då det tillika öfverstrykes med något, som borttager andra inblandade metallers färgor. Se Colorits.
På förgyllningar, som ej tåla eld, renas guldets yta, antingen med favonad, eller, som bättre är, med Spiritus vini, såsom til exempel på galloner, hvilka ej tåla något såpaktigt. Därmed kan då all smuts af ålder och rök m.m. förtagas, utan at skada silket, hvarpå den förgylta tråden är spunnen.
2:o. Då guldet blifvit fullkomligen renadt, är dess tyngd til vatten funnen vara minst som 19,300, och högst som 19,600 til 1,000, efter Herr LEWIS upgift, uti dess afhandling om guldet. Därmed komma ock Herr BERGENSTJERNAS rön med den qvickaste våg tämmeligen nära öfverens, som funnit at guldets specifiqua tyngd är 19,579, då qvicksilfret, som uti tyngd går nära, ej hunnit högre än til 13,720, och fint silfver 10,552. - Då metallers specifiqua tyngder emot vatten skola utrönas, kunna svårligen alla rön på det nogaste inträffa, i anseende til de många omständigheter, som därvid måste i akttagas.
Det hvita guldets, eller platinas, specifiqua tyngd har väl af Herr SCHEFFER blifvit försökt uti blandning med tenn och då, efter uträkning, funnen större, nemligen som 22,003, men då en metalls rätta tyngd ej kan med säkerhet utrönas uti blandning med en annan, så är det tilförlåteligast hvad Herr LEWIS upgifvit, som utsätter ren platinas tyngd til 18,213; hvaraf följer at det är lättare än guld, hvilket, til 47 delar blandadt med 1 del platina, ändå ej varit högre än 18,711, så at guldet ännu behåller öfvervigten för alla bekanta metaller.
Om den nyaste ädla metallen, som skall hafva kunnat reduceras af tungsten, vidare finnes äga bestånd, och hvars gravitas specifica skall funnits vara 17,6 så går den väl nära, men ej til lika tyngd. Se Wolfram.
Uti China försättes, eller lojeras, guldet icke med någon annan metall än silfver, och i den händelsen kan guldets mängd, eller rätta halt, lätteligen utrönas af dess specifiqua tyngd, medelst den hydrostatiska vågen; men då flere metaller äro med guldet blandade, är denne utväg opålitelig.
3:o. Uti mjukhet kommer guldet närmast til tenn, och är således något mjukare än fint silfver, men litet hårdare än bly. I anseende där til kan det intet, utan alt för stark förslitning, nyttjas til mynt, eller annat arbete, så framt det icke försättes med någon del koppar, eller silfver, eller begge tillika, som göra det fastare emot nötning och ändå bibehålla dess smidighet.
4:o. Klang och spänstighet äger denne metall minst af alla, och går däruti närmast til bly.
5:o. Uti smidighet, eller den egenskap at mäst kunna uttänjas til tunna blad, går det längst af alla, som, tillika med dess förmåga at på det högsta emotstå förgängelse, gifvit skäl til dess höga värde. Vid långsam smidning kan det väl, lika som andra metaller, blifva hårdare och taga brakor, men återvinner mjukhet och seghet, då det glödgas, utan at röra vid koleld, som eljest befordrar mjukheten hos oädla metaller.
Huru långt det genom sin smidighet tål at utvidgas, märkes i synnerhet vid förgyllningar. På 1/300:del af en verktums finaste förgyld silfvertråd kan ännu rena guldet synas med blotta ögonen, fast det ej utgör mera än 1/705600:del af et gran. Se ordet Förgyllning samt SCHEFFERS Chemiska Föreläsningar, sid. 259. Om guldets uttänlighet til tunna blad, se ordet Bladguld. Den högsta grad af finhet och mealleabilité, som gulden kan erhålla, pröfvas i synnerhet af förgyllningen på silfver, som för galloner skall dragas genom stålskifvor, ifrån en tums diameter til et hårs finhet, och sedan åter plättas emellan polerade stålvalsar, utan at förlora något af guldet och dess glans på ytan.
6:o. Segheten hos guldet, då det ankommer på afslitning, kan ej vara den högsta, hvaraf kommer at det ensamt ej tål at dragas til finaste tråd. Efter MUSSCHENBROEKS rön har en guldtråd af 1/10:dels Rhenländsks tums diameter kunnat bära 500 skålpund, innan den brustit.
Fint guld tager ej någon slags anlöpning, eller råst, uti luften, och smutar således intet händer och handskar med svart färg; men får denna egenskap genom ganska liten inblandning af koppar.
7:o. Uti vanlig eld kan guld ej calcineras ensamt, men väl med tilsatser. Guldkalken har dock den egenskap at genom smältning åter bringas til sin metalliska form, utan tilsats af phlogiston, som för andra metallers kalker erfordras. Åtminstone behöfver det intet mera til sin reduction, än det kan draga til sig af den yttra hettan genom et slutit käril.
Genom starka electriska stötar kan et guldblad likväl bringas til et mörkt purpurfärgadt pulver, som gifver glas rubinfärg.
På capell, vid afdrifning med bly, äger guld, äfvensom platina och silfver, fullkomligt bestånd, hvaruti det säkrast skiljer sig ifrån alla guldlika metaller och metall-compositioner.
8:o. Til fullkomlig Smältning fordrar guld starkaste hetta, näst kopparen, det är: guld smälter ej förr än vid 705:te graden, om pyrometriske observationer jämnföras med gradtalet på thermometern. - Vid guldets handterande uti eld kunna följande omständigheter anmärkas, såsom:
a) Uti lindrig varma expanderas det mindre än andra metaller; men uti smälthetta tyckes det häfva sig i det närmaste til sphærisk form, med en skön blågrön färg, som försvinner vid afsvalnandet, och hvarvid den uphöjde ytan tager någon insänkning. I anseende til denna krympning kan guldet ej gjutas uti form med skarpa kanter.
b) Uti den strängaste hetta, som med kol och bläster kan upväckas, lider ej guld någon afgång. KUNCKEL har hållit guld smält en månad, utan minskning uti vigten.
HOMBERG berättar att han redan 1702 för bränspegel brackt guldet at smälta på capell, med så stark hetta, at det förflugit i rök och lemnat allenast en röd fläck efter sig. Uti detta försök, som anstäldes med TSCHIRNHAUSiske bränspegeln, hafva chemici förmodat vara något misstag; men genom senare eftergjorde försök, med samma bränglas, tyckes detta rön blifva stadfästadt, i det man funnit at 24karatigt guld upstigit i rök, 3 a 4 tum öfver focus, och fästat sig på en däröfver hållen silfverskifva, som, efter polering med polerstål, verkeligen viste sig vara förgyld. På guldkornet formerades ock en glashinna med violett färg, som tiltog i tjocklek efterhand, och uti de små porcellains-skärflar, eller uti håligheten af de kol, hvaruti guldet legat, syntes, rundtomkring dess rum, purpurfärgade fläckar, med många ganska små inströdde guldkorn, som stundom äfven viste sig uti den violetta glashinnan. Ännu återstår at så länge fortsätta dessa försök, til dess alt guldet antingen blifvit förglasadt, eller hunnit bortgå i rök, eller til dess intet annat än violett glas blifver öfrigit, och uti tilräckelig mängd för at kunna undersökas, om det är en kalk, som kan reduceras til verkeligt guld. Guldets nämde förhållande har blifvit utrönt genom de försök, som Franska Academici blifvit anstälde år 1772 och vidare kunna läsas uti MACQUERS Dictionn. de Chymie, 2:nd edit., artic. Verre ardent.
På lika sätt som uti bränpuncten af en med bränglas concentrerad solhetta, har guldet äfven kunnat förströs til fina korn, eller til et fint doft, genom smältning för lampeld, som blifvit anblåst med eldsluft. På skärfvel har guldet, uti denna starka hettan, til en del förflugit och uti finaste korn lagt sig, med en röd eller nästan purpurfärg, som en hinna, omkring den smälta kulan, dock utan at på något sätt vara calcineradt. Se Kongl. Vet. Acad. Handl. 1784 s. 284. Det samma har äfven Herr LAVOISIER anmärkt, vid en dylik smältning med eldsluft, i det en silfversked, hållen, på några tums afstånd, öfver det smälta guldet, däraf blifvit förgyld.
Guldet smältes väl hälst uti de svarta blyerts- eller så kallade ypserdiglar, såsom säkrare för rämnor än de Hessiske; men då någon alkalisk fluss skall brukas til smältning, äro blyertsdiglar af den orsak otjenlige, at de frätas af alla salter, som förena sig med svaflet uti blyertsen. Den fruktan någre hyst, at guldet i sådane diglar skulle blifva sprödt, är utan grund.
c) Då guld i små korn, eller filspån, skall sammansmältas, händer at kornen ogärna förenas, och måste således därtil brukas något lättflytande salt, såsom borax; men då man af förfarenhet funnit, at guldet af borax ensamt förlorar något af sin höga färg, uti smältning, så är nödigt at tilsätta häflten saltpetter, hvilket mera förhöjer än minskar guldfärgen; allenast infallande kol därifrån afhållas.
d) Denne fluss af saltpetter och borax, sedan den blifvit nyttjad til guldkalkers sammansmältning, fatescerar uti luften med en ponceau-röd färg, och är då tjenlig at, som tilsats för emaille-glas, gifva en skön rubinfärg på emaille-målning.
e) Ofta blifva guldarbetare däröfver bekymrade, at guldet under smältning, eller efter utgjutning, förlorat något af sin smidighet. Detta kommer stundom däraf at forman, eller ingjötet af järn, intet är så tilräckeligen varm som den bör vara, eller så, at vax kan däruti smälta qvickt, samt at talgen däruppå röker, men ej brinner. Det finaste guldet är i synnerhet underkastadt den olägenheten at blifva sprödt under smältning, men så snart det är lojeradt med en liten del koppar, händer det ej gärna. Infallande kol under smältningen förmodas kunna vålla sprödhet, men det är ej afgjordt. Minsta dam, eller rök, af någon annan metall, såsom: bly, zink, vismut och antimonium, kunna säkrast åstadkomma osmidighet, som likväl lätt plägar kunna botas, om allenast litet väl torkad raffinerad saltpetter kastas efterhand på det smälta guldet, men i den händelsen bör ock guldet straxt utgjutas, innan saltpettret blifvit alkalesceradt. Osmidigheten hjelpes dock snarast, om på det smälta guldet slås små portioner, uti 2 eller 3 särskilta gångor, af mercurius sublimatus corrosivus; dock med mycken försigtighet, at röken däraf ej indrages med andedrägten.
Äldre Chemister hafva gjordt sig mycken möda at, efter någon præparation, genom eldens verkan förändra guldet, och at genom en långvarig calcinations-hetta uträtta, hvad med en häftig eldgrad ej kunde vinnas, men at denne afsigt hunnit sin fullbordan, eller at guldets beståndsdelar blifvit uptäckte, därtil gifves ännu intet säkert tecken. Guldet har väl kunnat förslösas, men hvarken genom chemisk analysis decomponeras, eller genom synthesis å nyo göras.
9:o. Guldet uplöses på våta vägen i synnerhet.
a) Af Kungsvatten, eller Aqua Regis, med höggul färg, antingen det är gjordt med uplösning af koksalt, eller salmiak, uti saltpettersyra, eller genom distillation med någondera af dessa salter, eller genom saltsyrans inblandning uti saltpettersyran. Uplösningen sker på enklaste sätt, om guldet lägges uti saltpettersyran och litet rent koksalt efterhand tilslås, til dess intet mera guld löses. Guldsolution, långsamt evaporerad, gifver vackra rödgula crystaller.
b) Af saltpettersyra löses det väl med tilhjelp af hetta; men fäller sig sjelf åter efterhand.
Huru en concentrerad saltpettersyra ensamt kunnat uplösa guldet, då 3 delar däraf varit inblandade uti 16 delar silfver, finnes anfördt uti Kongl. Vet. Acad. Handl. för år 1748. Denne uplösning har skedt uti slutit käril, eller uti retort med förlaga, och så länge drifven, til dess materien intorkat samt åter med ny saltpettersyra blifvit uplöst; men så snart denne solution blifvit sqvalpad, så at luften feck fri åtkomst, fälde sig åter guldet småningom därutur.
c) Uti saltsyra, som blifvit dephlogisticerad, til exempel, genom distillation öfver brunsten, löses guld af samma grund som i Kungsvatten.
d) Guld uti kalkform, præcipiteradt utur dess solution i aqva regis, angripes och löses af alla mineralsyror, til någon del.
e) Guldkalker lösas äfven af alkalier, såsom i synnerhet af Blodlut, Oleum tartari per deliquirum och af Spiritus salis ammonici. Om någondera af dem småningom drypes uti en guldsolution med aqva regis, til dess guldet nedfallit, och med mera tilslående af samma alkali vidare fortfares, uplöses guldet åter til klar solution. Om guldkalken förut blifvit genom edulcoration befriad ifrån alt saliniskt, är den likafullt löslig i alkalier. Se MARGRAFS Chemische SchriftenT. I. s. 123.
f) Guld kan också lösas uti æather, eller Naphta vitrioli, om denne naphta slås uti guldsolution, som är gjord med aqua regis. Naphtan, som blifver stående ofvanpå solution, attraherar då guldet småningom därutur och får däraf en höggul färg. Om denne naphta sedan afhälles och lemnas någon tid uti täpt glas, sätter sig guldet därutur, i form af vackra gula nitreusa crystaller.
g) Om bladguld rifves tilsammans med alun, saltpetter och koksalt, til lika delar af hvardera, och kokas länge med tilslagit vatten, til dess vattnet utdunstat och den öfverblifne saltblandningen får en gul färg, så är guldet däruti uplöst, men genom digestion med stark spiritus vini utdrages det til en gul tinctur, och om rent poleradt järn däruti indoppas, faller guldet på detta järn til en tunn hinna, eller obständig förgyllning.
h) Om en del guldkalk, eller granuleradt guld, blandas med 6 delar af något neutralsalt, som innehåller vitriolsyra, såsom Glaubersalt, Tartarus vitriolatus, eller dylikt, jemte 2 delar kolstybbe, upkommer däraf en hepar sulphuris, som uplöser guldet til en gul tinctur, då saltmassan utlakas med hett vatten, hvarutur guldet åter kan fällas med distillerad ättika.
i) Sal alembroth, eller Salmiak, blandad med mercurius sublimatus corrosivus, angriper guldet på torra och våta vägen. Om detta salt uplöses uti skedvatten, upkommer en aqua regis, och om guld däruti uplöses samt fälles på indoppadt silfver, blifver silfret svart, men genom lindrig upglödgning får det en guldhinna, eller blifver förgyldt. Jämnför ordet Alembroth Sal.
k) Om uti en guldsolution med aqua regis uplöses så mycket saltpetter, som kan lösas, och uti denna blandade uplösning indoppas linneklutar,som sedan torkas, antändas och med vanlig försigtighet brännas til svart sköre, blifver däraf et pulver, hvilket, då det med ett vått finger starkt gnides på silfver, gifver en brukelig kall förgyllning.
l) Guldet uplöses väl icke af phosphorisk syra, enligt MARGRAFS försök; men om de efter förbränd phosphorus öfverblifne flores, jemte sal microcosmicus, smältas tilhopa med guldet uti medelmåttig hetta, blifver metallen däraf ögonskenligen frätt och uplöst til en purpurröd massa. Se LEWIS Geschichte des Goldes, s. 203.
m) Utom alla redan nämde lösningsmedel, är ock sedermera utrönt, at guldet äfven löses uti sockersyra, som erhålles genom distillation och sedan concentreras genom köld. Denne uplösning måste ske med tilhjelp af varma och förhåller sig på lika sätt som guldsolution i aqua regis. Se Taschenbuch für Scheidkünstler, 1786, s. 61.
10:o. Guldet fälles utur dess uplösning i aqua regis både af alkaliska salter och metaller, hvarvid följande kann märkas, såsom:
a) Om guldet är uplöst med aqua regis, som är gjordt af salmiak och saltpettersyra, samt fälles därutur med något fast alkali til brunt pulver, får det den egenskapen at, uti en sked öfver eld, eller ljulåga, uphettadt, bortflyga med en ganska start smäll och får då namn af Knallguld, eller Aurum fulminans. Se ordet Knallguld. Om aqua regis är gjord med tilsats af koksalt, eller saltsyra, och guldet därutur fälles med alkali volatile, vinner det samma förmåga at gifva explosion, men om det sakta smältes med rent svafvel och sedan calcineras, kan guldpulvret sammansmältas utan knall.
b) Guldet fälles ock på Tenn, Koppar, Järn och Qvicksilfver, som uti metallisk form inläggas; äfven af åtskilliga metallers solutioner, såsom af qvicksilfver, järn, koppar, silfver och bly, uti saltpettersyra uplöste, samt af tennsolution uti aqua regis, då et gredlintfärgadt pulver fås, kändt under namn af Purpura mineralis. Se detta ord. Utomdess fälles guldet, fastän långsamt, af kalkvatten samt af hvit arsenik, uplöst uti kokande vatten, då et lättsmält guldpulver erhålles, som nyttjas til förgyllning på glas, uti eld, med borax försatt.
c) Det förnemsta præcipiterande medel för guld är järnvitriol, uplöst uti vatten, hvaruti litet vitriolsyra tilslås, at järnochran ej må falla. Då guldsolution slås uti en mängd af sådan filtrerad klar vitrioluplösning, faller guldet småningom, efter några dagar, til et ganska fint pulver, som är fullkomligen rent samt befriadt ifrån alla andra metaller. Det bör då med försigtighet samlas, glödgas och smältas med boraxglas och rent saltpetter, hvarvid intet koldam får tilkomma.
d) Ganska rent, men långsamt skiljer sig guldet ifrån dess solution, uti tunna flytande hinnor, med metallisk färg, om vinättika, spiritus vini, en klar enbärsolja, eller crystalliserad spanskgröna, uplöst i ättika, tilslås; med hvilket senare guldets färg blifver förhöjd. Flere fällningssätt, som här förbigås, kunna inhämtas af WALLERII Chemia Physica och de flesta chemiska skrifter.
11:o. På torra vägen, eller uti smälthetta, uplöses guldet af hepar sulphuris, som redan är nämdt; äfven af skärsten, som först göres af järnstark svafvelkies och sedan, pulveriserad, blandas med guldkalk samt smältes med tilsatt glas och borax. Guldets starka attraction til järnet gör at det äfven måste förlikas med svaflet, ehuru detta senare ensamt intet har någon mineraliserande verkan på guld. Häraf ses möjeligheten at guldkies, eller en gyldisk svafvelkies, kan gifvas.
Utur hepar sulphuris kan guldet åter bringas, antingen genom varsam detonation med saltpetter, eller med tilsats af koppar och bly. SePræcipitation.
12:o. Med tjenlig hetta och fluss kan guldet sammansmältas med alla andra både hela och halfva metaller.
a) Med qvicksilfver förenas det aldralättast, allenast genom sammanrifning, hvarvid en liten varma upkommer. Se Amalgamation. Huru detta amalgame nyttjas til förgyllning, och huru guldets färg därvid förhöjes, se Förgyllning, Glödvax och Colorits. Qvicksilfret skiljer sig dock lätt därifrån, så väl medelst tryckning genom sämsk, som ock fullkomligast uti den grad af hetta, hvilken blyet fordrar til sin smältning; då guldet qvarlemnas rent, metalliskt, uti et fint pulver.
b) Med silfver går det til en jämn blandning, och det uti svagare hetta, än guldet ensamt til sin smältning behöfver, hvilket äfven händer med de öfriga metaller, som behöfva mindre hetta at smälta, än guldet. Det blifver af silfret något blekare och mera fast emot nötning, hvarföre ock silfver brukas som tilsats, antingen ensamt, eller med koppar, uti mynt. Här i riket sker lojeringen med silfver ensamt, så at en ducat innehåller 23 karat och 5 grän guld samt 7 grän silfver på marken; Kronguld består af 18 karat 4 grän guld och 5 karat 8 grän silfver, men Pistolet håller 20 karat 4 grän guld och resten koppar. Billonkallas en blandning af lika mycket guld och silfver. Chinesare blanda guldet aldrig med någon annan metall än silfver, och äga den förfarenhet at, ensamt genom strykning på probersten, kunna af färgen finna guldhalten.
c) Kopparen utgör äfven med guldet en ganska smidig blandning och förhöjer dess färg uti liten tilsats, men i större mängd tager kopparens röda färg snart öfverhand. Denne förändring uti guldets färgor, genom tilsatser af koppar, förstå guldarbetare at betjäna sig utaf, uti sina tilverkningar af Plusiuers Ors. I allmänhet kallas hos dem rödt guld det, som försättes med vid pass 1/5:del koppar; äfven som grönt guld upkommer af 5 delar guld och 1 del silfver ochgrått guld af 5 delar guld och en del järn. Efter de flera särskilta nüancer af färgor, som åstundas, kan proportion af de lojerade metallerne för öfrigit blifva olika. - Om kopparhaltigt guld uplöses uti kungsvatten och fälles med alkali, röjer sig kopparhalten med grön färg uti solution och uti fällningsvattnet.
d) Platina, i förening med guld, förtager ej heller dess smidighet: 3 delar guld med 1 del platina har ännu kunnat smidas til tämmeligen tunnt bleck, men til lika delar blandade gifva de en skör massa. Utaf liten tilsats, såsom til exempel 1/16:del, förändras guldets färg föga märkeligen; men uti större proportion tager hvita färgen af platina, med någon rodnad, öfverhand.
Om denne composition uplöses uti Aqua Regis, kan guldet fällas därutur helt rent, då platina blifver qvar i fällningsvattnet.
e) Til järn och stål har guldet uti smälthetta en stark attraction, så at om smält guld omröres med en järnten, blifver en del af järnet däruti uplöst och afsmält, samt det osmälta med guld öfverdragit. Af denna grund är guld ganska tjenligt til fina järnarbetens sammanlödning. Se Slaglod.
En blandning af 6 delar guld med en del stål, sammansmält, gaf en silfverhvit composition, som drogs häftigt af magneten och kunde utan brakor smidas til et tunnt bleck; men tog anlöpning med färgor uti varma, likasom järn, och blef uti glödgningshetta öfverdragit md svart glödspån, hvarundern guldet viste sin gula färg, som äfven uptäcktes uti skedvatten. Genom uplösning uti Aqua Regis och fällning antingen med qvicksilfver, eller med järnvitriol uti vatten, erhölls guldet åter rent.
Uti smältning med koppar och järn tillika har guldet hälst velat hålla sig vid kopparen. Mera härom ses af Järnets Historia, s. 475 o.f.
Lika delar guld och järn gifva uti sammansmältning en hvit och spröd, men emot filen mjuk massa. - 50 delar järn med 8 delar guld ville uti smältning svårligen förenas. Se anförde afhandling.
f) Af alla de öfriga metaller blifver guldet uti sammansmältning hvitt och merendels sprödt, i synnerhet om allenast röken af bly eller tenn tilkommer, hvarutaf guldet blifver så skört, at det i korn under hammaren sönderspringer, men med liten tilblandning af metalliskt tenn och bly kan det ännu behålla sin smidighet. Med zink, vismut och regulus antimonii, blifver det i högsta måtto sprödt. Lika delar zink och guld gifva väl en skör, men tät metallblandning, som tager skön politur och vore förträffelig til reflexionsspeglar, emedan den ej anlöper i luften. - Uti alla metallblandningar vil dock altid guldet hälst hålla sig til bottnen af ingjötet.
Regulus antimonii och arsenik kunan skiljas därifrån genom afrökning, och zink äfven, men de begge senare röfva altid något guld med sig. Med tilsats af kolstybbe går dock zinken fullkomligt därifrån.
Antimonium medtager äfven något guld, om häftig eld nyttjas.
Tennet kan med guld smältas til et gult glas.
Bly, vismut och järn, skiljas därifrån uti smälthetta genom förslaggning.
g) Guld sammansmält antingen med koppar, tenn, järn eller zink, utgör en blandning, hvars specifiqua tyngd är mindre, än den efter uträkning af hvardera metallens tyngd borde vara; men uti förening med bly, eller ock vismut, blifver specifiqua tyngden större, än den efter uträkning skulle utfalla. Med platina sammansmält gifver guld en blandning, som under afkylningen intet krymper, utan får en mycket hög och sphærisk yta, med ögonskenlig tilökning uti storleken. - Härutaf finnes at guldets tilsats uti sådane blandningar ej kan med hydrostatisk vägning rätteligen uträknas.
12:o. Ifrån främmande inblandade metaller kan guldet skedas och befrias på flera sätt, såsom:
a) Genom sammansmältning med bly och afdrifning på capell, eller teft, skiljer sig guldet i det närmaste ifrån alla oädla och förbränliga metaller; men silfret blifver då i det närmaste ensamt qvart och kan afskiljas, antingen genomVattuskedning eller torr Skedning.
b) Om silfret är uti ringa mängd inblandadt, såsom uti 18 karatigt guld, där silfret allenast utgör ¼:del emot guldet, kan skedning säkrast ske genom uplösning uti aqua regis och fällning med järnvitriols solution uti vatten.
c) Då silfret är öfver 3 gångor mer än guldet, skedas det genom uplösning uti skedvatten, eller saltpettersyra. Guldet lemnas då ensamt qvar, antingen uti helt stycke, om silfret är jämnt 3 gångor mera än guldet, eller uti form af pulver, så snart silfret är uti mycket större proportion.
d) Där åter guldet är allenast med någon liten del af silfver och koppar inblandadt, kan nyttjas den ifrån ålder brukelige cementeringen af salter, med tegelmjöl utblandade, som angripa både silfver och koppar, men lemna guldet orördt och renadt på ytan. e) Då guldhalten är ganska liten, til exempel 1 ducat på marken, såsom uti gallonsilfver, kan äfven guldet afskiljas genom silfrets smältning med svafvel, som ensamt uplöser det mästa silfret och således concentrerar guldhalten uti en mindre mängd silfver, hvarutur guldet sedan kan skedas med aqua fort.
f) Nästan på lika grund med nyss nämde method kan guldet skiljas både ifrån silfver och medföljande oädla metaller, medelst smältning och gjutning genom antimonium, hvars svafvel förenar sig med de främmande metallerne, men sjelfva regulus med guldet, som då kan bringas nära til 24 karats halt, eller aldeles fint, om det lyckas väl. Dock händer at en, eller annan karat silfver, ändå blifver qvart til slut.
g) Om guld, som är blandadt, vid pass, med lika mycket silfver och utslagit til tunna bleck, kokas uti stark hvit vitriololja, til 3dubbel vigt, ända til torrhet, sönderfrätes silfret och kan med litet syra afskiljas, eller ock, om massan smältes uti digel, finnes guldet uti regulus på botten och silfret som en slagg däröfver. På detta sätt kan guldet äfven renas ifrån åtskilliga andra metaller, i synnerhet ifrån tenn, efter Herr SCHEFFERS upgift, emedan guld på intet sätt angripes af vitriolsyra.
h) Guldet kan väl på någotdera af förenämde sätt skiljas både ifrån silfver och oädla metaller, men platina, som täflar med guldet i ädelhet, kan dock uti en del af dessa operationer blifva qvar och skiljes ej förr därifrån, än då guldet utur sin solution i aqua regis fälles med uplöst järnvitriol. Den andra utvägen, til dessa metallers åtskiljande, är at til en gemensam solution af guld och platina slå en uplösning af salmiak uti vatten. En grumling visar sig då och platina faller som et rödgult grusigt præcipitat til botten af glaset; men så snart guldet är fritt ifrån platina, sker ingen grumling, eller fällning.
Guldet fälles snart af alla alkalier, men af alkali minerale fordrar platina något större mängd, innan dess uplösning därmed fälles. Se Platina.
Om spiritus vini, eller något oleum essentiale, slås til dessa metallers blandade uplösning, skiljer sig guldet, fastän ganska långsamt, därifrån, uti tunna hinnor, som med sin rätta metalliska färg lägga sig på ytan och kunna samlas. Denne skedning är likväl ofullkomlig, hvaremot uti små försök är säkrare, om Æther vitrioli slås uppå solution, som drager guldet till sig och får en höggul färg, men lemnar platina och andra metaller ensamne qvar uti Kungsvattnet.
Desse skedningar äro dock alla för kostbare och mindre säkre, än den redan nämde utväg at præcipitera guldet med järnvitriol, hvarmedelst det erhålles aldeles rent, med minsta förlust och kostnad.
i) Utur guldhaltig koppar kan väl guldet skiljas först genom smältning med bly, eller glete, och sedan genom afdrifning på teft men då guldhalten är ringa emot kopparens mängd, sker denne skedning med minsta kostnad, om kopparen först calcineras med svafvel och denne kalk, fint pulveriserad, sedan rifves med qvicksilfver, hvilket då uptager och amalgamerar sig med däruti varande rena guldparticlar, som sedan på vanligt sätt, medelst tryckning genom skinn och distillation, kunna därifrån skiljas.
Mera säker är likväl Herr SCHEFFERS method at smälta blyglete, eller blykalk, med lika mycket svafvel til en blyertslik massa. Den gyldiska kopparen smältes särskilt och det försvaflade blyet röres efterhand däruti, ungefär til lika tyngd med kopparen, som drager svaflet til sig ifrån blyet, hvilket med tilsats af kolstybbe reduceras och tager guldet med sig samt skiljes därifrån genom afdrifning.
Denne process är äfven lämpelig, då järn är blandadt med guld.
k) Förgyllning på silfver kan aftagas med aqua regis, om det förgylte däruti lägges och ställes öfver lindrig koleld, nästan til kokhetta, då guldet ensamt uplöses och kan fällas rent med järnvitriol; eller om en smörja göres af pulveriserad salmiak med aqua regis, som strykes öfver förgyllningen, hvarefter det förgylte silfret hålles öfver koleld, til dess smörjan börjar röka och nästan torka, då den uti rent vatten med en messings-kratsborste afkratsas, hvarefter guldet kan därutur fällas.
Det mechaniska sättet, medelst guldets afskrapning, både af silfver och koppar, är likväl mäst brukeligit. På förgyldt gallonsilfver däremot är skedning med aqua regis lämpeligast, innan det smältes.
Förgyllningar på träverke aftagas bäst, om det limaktiga väsendet först upblötes med kokhett vatten, sedan afkratsas och starkt upglödgas uti digel samt rifves uti järnmortel, eller amalgamer-qvarn, med qvicksilfver och litet tillagd ren pärlsand, hvarifrån guldet sedan på bekant sätt afskiljes. Jämnför i detta ärende orden Skedning och Amalgamation, Herr LEWIS Geschichte des Goldes, SCHEFFERS Chemiska Föreläsningar och i synnerhet Herr BergsR. VON ENGESTRÖMS Laboratorium Chymicum.
13:o. Guldets höga värde uti Europa grundar sig ej allenast på dess ädla egenskap at emotstå all förgänglighet uti eld och luft, utan ock på den ringa mängd, som naturen däraf producerat. Uti vår norra del af Europa, där guldgrufvor äro mäst sällsynte, förhåller sig guldets värde emot silfver gemenligen som 15 1/5:del emot et, eller nära däromkring, men uti China och Japan skall guldet hållas allenast uti 9 eller 10 gångor större värde än silfver.
14:o. Allmännast finnes guld gedieget uti sin metalliska form, i skapnad af korn, fjäll, trådar, angefloger, eller flagor, antingen löst liggande ibland grus och sand, merendels vid och uti floder, eller ock uti fasta klyfter och malmgångar, åtfäljande hvarjehanda bergarter och andra malmer. Gediegna guldets indelning efter de många tilfälliga skapnader, hvaruti de finnes, tyckes vara öfverflödig. Härvid kan endast förtjena nämnas de rena guldlameller med öfverströddetrehörnige Guldcrystaller, som finnes uti HofR. VON BORNS Lithophylacium, ifrån Abrubanya i Siebenbürgen.
a) Det gediegna guld uti sand, som afskiljes genom vaskning med vatten, får namn af Vaskguld (Waschgold, Seifengold). Se Guldtilverkning. Uti Siebenbürgen skola, efter Herr VON BORNS berättelse, alla floder och bäckar vara guldförande, men förnemligast floden Aranyös. Det, som af Wallacher och Zieguenare där i landet utvaskas, har årligen kunnat bestiga sig til 8 a 10 centner fint guld, oberäknadt hvad som fås vid bergverken af malm och slig. Se Hr. VON BORNS Bref til Hr. FERBER s. 108 och 134. Vaskguld ifnnes ock uti Temeswarer Bannat, på flera famnar slängd ifrån floden Nera, och uti torra marken, på 5 a 6 fots djup, uti ren järnhaltig sand, med inblandade kullerstenar, under 3 a 4 fots hvarf af matjord, lera och en flöts af kalkblandad jord, på en underliggande bädd af svart skiffer.
Uti Maguraer berget, vid Martini grufva, har fordom gedieget guld blifvit uptäckt straxt under damjorden. Uti Fourager berget skall ock i äldre tider gediegne täta guldstycken legat under damjorden. Uti Olapianer dal, af mer än 1000 famnars omkrets, träffas under damjorden et 2 famnars djupt sandhvarf, hvarutur guld ifrån urminnestide blifvit och ännu blifver vaskadt, hvilket, utom många flera exempel, finnes anfördt uti Herr VON BORNS redan nämde Bref til Hr. FERBER, s. 119, 120, 133.
Af Posttidningen, N:o 1. för 1786, kan inhämtas at uti nya Andalusien, vid Senora, i Norra America, nyligen blifvit uptäckt en betydande rikedom uti en stor mängd guldkorn, allenast på 2 fots djup under jorden.
Af sådane händelser har man uti Siebenbürgen tagit för en allmän regel, at gedieget guld ej skulle träffas annorstädes än uti jordens öfre yta, men at denne mening intet är pålitelig finnes, til exempel, vid Trsztyans guldverk, hvarest mycket gedieget guld brytes uti deras djupa grufvor.
Det gediegne vaskguldet finnes äfven uti många andra länder. Uti Frankrike upräknas 9 guldförande floder. På Guineiska kusten skall en person genom vaskning kunna samla 20 lod om dagen utur sanden.
Uti Tyska orter, såsom uti Voigtlande, in der Golsche, uti Eder in dem Waldeckischen, uti Schweiz, in der Emat, Stare, Goldback &c., samt uti Rhenströmmen, nedanom Basel, och vid många flera floder och bäckar, samlas gediegne guldkorn genom vaskning . Uti Ryssland äro äfven guldgrufvor uptagne vid Cathrinenburg, hvarest årligen erhålles öfver 200, til 250 skålpund guldsand. Den rikaste guldfångs lärer dock vara uti Wäst-Indiske floderne omkring Potosi, som ALONSO BARBA beskrifvit; äfven uti åtskilliga floder i Brasilien, smat därnäst uti Pactolus i Lydien, Ganges i Indien, Po uti Italien,Tajus i Spanien m.fl.
b) Uti fast klyft, eller uti grufvor, är gedieget guld icke heller sällsynt. Sådant kalla Tyskarne Bruchgold. Ädelfors uti Småland och Alseda Socken är detta rikes enda ordenteliga grufvearbete, där gedieget guld träffas uti angefloger. Mera ovanligt är det funnit vid Riddarhyttan och vid Svappawari i Torneå Lappmark. Norige kan ock upvisa åtskilliga gediegna guldstuffer. Ungern och Siebenbürgen torde likväl äga störstta andel af grufvor, där guld finnes både gedieget och uti malmer. Uti Tyskland äro följande orter kände för guldgrufvor, såsom: uti Bareuth vid Cronach; uti Schlesien vid Zuckmantel, Goldberg, Riesenberg &c.; uti Böhmen vid Eulau: uti Salzburg vid Gastein: uti Schweiz vid Elviss, Gallengrund, Scheideck och Drub m.m. - Södra delen af verlden tyckes dock hafva blifvit begåvad med största rikedom af denna metall, som finnes af beskrifningar om Wäst-Indiska guld- och silfvergrufvorne, såsom uti landskapen Carabaya, Larecaja och Tipuake, där rike gångar af rent guld i synnerhet skola gifvas. Betydande guldgångar skola ock finnas uti gränsorne af Chayanda, äfven på Japan samt uti China, Persien, Ormus, Arabien och Guinea. Peru, Mexico, Chili och flere orter uti Spanska Wäst-Indien, äro likväl mäst bekante för ömnigaste tilgång af guld. Därifrån har et gedieget guldstycke af 56 markers vigt blifvit upvist uti Parisiska Academien, som REAUMUR berättar. Uti Brasilien saknas inte heller guld och, at sluta af åtskilliga rese-beskrifningar, skall Konungen af Portugal, hvilken 1/5:del af hela landets afkastning tilfaller, årligen få vid pass 600,000 ducater, på det högsta räknadt; då värdet af hela Brasiliens tilverkning blifver ungefär 3,000,000 ducater.
Det mästa, och förmodeligen alt gedieget guld, innehåller silfver, til 1 a 2 karat på lodet. Det Malacciska guldet hålles uti minsta värde af den grund, at det är mera blekt och äger största tilsats af silfver, hvarutur äfven kommer at det är mera lättsmält än fint guld.
c) Gediegna guldet uti gångar, eller uti fast klyft, träffas i följande med hvarjehanda bergarter och andra metallers malmer, men i synnerhet tyckes det hålla sig vid svafvelkiesen och, ibland alla bergarter, hälst til den hvita, halfklara qvartsen, som har en glatt, hal, glänsande och likasom fet, eller med olja öfverstruken yta, uti hvilka arter guldet så väl vid Ädelfors, som vid många Ungerska, Siebenbürgiska och flera utländska guldverk, vanligast visar sig, hvarföre qvartsen i synnerhet kan anses som guldets matrix. Det förekommer då af åtskilligt utseende. Vid Kremniz i Ungern brytes gedieget guld allenast då och då, antingen i bladig form på qvarts, eller i hårlik form på gyldisk kies och på röschgewäcks. Se FERBERS Abhandl. über die Geb. und Bergw. in Ungarn, s. 122. För öfrigit är det funnit:
Uti klar Gipsspat, vid Nagyág uti Siebenbürgen.
Uti Fältspat, vid Schemniz i Ungern. Uti Svart Hornberg på samma ställe. Nu mera fås likväl ganska sällan något synligt gedieget guld vid Schemniz. Se Hr. VON BORNS Bref til Herr FERBER s. 215. Uti svart Hornblende har det ock, som något sällsynt, blifvit funnit uti Bastnäs grufva vid Riddarhyttan, allenast en enda gång.
Uti Kalkspat vid Stanitza i Siebenbürgen.
Uti arsenikalisk Kies och Scherbenkobolt.
Uti brun järnhaltig Lera, vid Dognazka i Ungern.
Uti och vid antimonium, cinnober, blende, koppar- bly- och järnmalmer; äfven uti Blyerts, hvilket Hr. FERBER funnit i Ungern.
Uti Flussspat vid Wäst-Indiska guldgrufvorne; äfven uti kalkspat och qvarts.
Uti Blymalmsgångar träffas det vid Toplitzer berg i Siebenbürgen.
Uti Lapis Lazuli, Gilbe och Zinnopel.
Vid den rika Loretto grufva i Ungern, där allmänna bergarten är en grå hälleflinta, infaller en kil af Sandsten, som uti vissa hvarf innehåller guld, ifrån 2 til 50 och ända til 100 lod på centnern. Se Herr VON BORNS Bref til Hr. FERBER s. 110. Guld förefaller eljest uti flera järnhaltiga sten- och jordarter. Om guld uti naturlig blandning med andra metaller, tillika med svafvel, se ordetGuldmalm.
Ehuru sällsynt guldet är, tilverkas det på sina ställen til betydande mängd, fast ofta med mindre vinning, än de allmänna oädle metaller tilgodogöras. Tilverkningen vid vår svenska guldgrufva, allenast emellan 10 och 15 marker årligen, är väl den aldraminsta och föga riktande, men någre af de Ungerska och Siebenbürgiska guldverken torde förtjena at nämnas.
Vid Nagyágs guldverk, där omkostnaden hvarje månad, åtminstone til år 1770, stigit til 6 a 8000 gülden, har likväl utdelningen för interessentskapet månadtligen utgjordt 8, 10 til 20,000 gülden, så at på några och 20 år har afkastningen öfverstigit fyra millioner gülden. Se Hr. VON BORNS Bref til Hr. FERBER s. 103.
Vid bergverken i neder-Ungern, och förnemligast vid Schemniz och Kremniz, hafva på 19 års tid, eller ifrån 1740 til 1759, 38,757 marker fint guld blifvit tilverkade, hvilket för hvarje år gör vid pass 2000 marker. Se FERBERSAbhandl. über die Geb. und Bergw. in Ungarn, s. 110. - Närvarande tid erhållas i Neder-Ungern årligen 1200 til 1300, i Öfver-Ungern 3 til 400 samt utiSiebenbürgen 2000 til 2500 marker guld, hvarutaf 1800 marker äro vaskguld. Årliga tilverkningen, uti alla Österrikiska Staterne, af guld och silfver tilhopa, kan antagas til 116 eller 118000 marker. Se FERBERS Nachricht von dem Anquicken der gold- und silberhaltigen Erze, &c., tryckt i Berlin 1787, sid. 69, 72, 109.
Närmare och mera utförlig underrättelse, om guldverken uti Ungern och Siebenbürgen, kan inhämtas af Hrr. VON BORNS och FERBERS redan nämde afhandlingar.
Gnistror af svafvelkies med höggul färg, uti stenar och malmer, kunna ofta föra en okunnig på den tanken at det är guld; men en stark upglödgning, hvaruti guldfläcken behåller sin färg, då kiesgnistan förbytes til en röd crocus, uptäcker snart misstaget. Svart skimmer får väl guldfärg i liten glödgning, men uti smälthetta går den til svart slagg och bör därföre ej heller kunna förleda någon oförfaren.
15:o. Af guldets ädla egenskaper, framför de andra metallerne, kunde väl slutas, at det tillika borde äga större nytta uti allmänna lefnaden; men på den grund skulle tvärtom den allmännaste metallen, järnet, komma at taga företrädet framför alla de öfriga metaller.
Guldets förnemsta nytta kan väl räknas uti mynt, såsom ägande det beständigaste och mäst antagne värde, innom minsta volume; men dess mjukhet gör at det, til förekommande af alt för stark nötning, så väl uti mynt som andra arbeten, måste försättas med andra metaller, såsom med koppar, eller silfver, hvaraf upkommer det blandade guldets åtskillige namn, såsom:Ducat- Kron- och Pistoletguld, som härförut redan blifvit nämde.
Guldets öfriga nytta består i synnerhet däruti: at medelst öfverdrag, eller förgyllning, antingen pryda de sämre metaller, eller at förekomma så väl deras förstöring i luft, som ock deras skadeliga verkan på hälsan uti vissa för hushållning nödiga käril. Silfret skulle ej behöfva denna betäckning, om det ej blandades med koppar, emedan det, uti fullkomlig finhet, äger lika bestånd emot luft och animaliska samt vegetabiliska sura vätskor. Detta alt, äfven som guldets prydelige arbeten, är mera kändt än at det här förtjenar någon beskrifning. Detta rum tillåter ej heller at anföra något om de otaligt många försök och fåfänga arbeten, som blifvit företagne i afsigt at, genom radicala uplösningar, bereda guld til medicinskt bruk och de så kallade guldtincturer, som, tillika med alchemisternas fruktlösa griller, lemnas i sitt värde, hvarom endast kan förtjena at läsas Herr LEWIS, uti dess 12:te afhandling afGeschichte des Goldes, samt Herr AFZELII under Hr. Prof. och Ridd. BERGMAN utgifne Acad. Afhandl. om: Chemiæ progressus a Sec. VII ad medium Sec. XVII.
16:o. Guldets dyrhet samt vackra anseende har förfört ej allenast otaliga många vinningslystna, at arbeta på de sämre metallers förvandling til guld, utan ock at med metallblandning härma denna behageliga metall, åtminstone til utseende. Det förra, eller förvandlingen, lärer väl blifva antingen en fåfäng möda, eller en frimurare hemlighet; men det senare, eller guldets härmande, lyckas bättre, som vidare kan ses af de blandningar med zink och koppar, som äro kände under namn af Pinschback, Tomback, eller Prins Roberts metall. Se dessa namn.
Af pinschback tilverkas åtskillige nipper, såsom dosor, pennfo-foder, käppknappar m.m., under namn af Or de Manheim, med guldarbetarekonst, så prydligt och med så stark förgyllning, at de vid blott påseende omöjeligen kunna skiljas ifrån riktigt guldarbete, i synnerhet som det yttre guldet äfven på probersten visar sin rätta färg; men om guldhinnan afskrapas, eller med aqua regis borttages, visar den därunder varande kopparblandningen ej allenast sin naturliga färg på probersten, utan röjer sig äfven med grönska uti aqua regis.

Guldberyller, Se Chrysoberyller.

Gulddragare kallas de konstnärer, som draga dels rent dels förgyldt fint silfver til finaste tråd, hvilken sedan plättas under polerade stålvalsar och användes til silfver- eller guldgalloner.

Guldfluss, Se Avanturine.

Guldkalk kallas guldet, då det är brackt til ganska fint pulver. Uti form af pulver, eller kalk, erhålles guldet på flera sätt, såsom: då gyldiskt silfver uplöses med skedvatten, blifver guldet qvar, i form af et brunt pulver: då det är amalgameradt och qvicksilfret afrökes; eller då det är uplöst uti aqua regis och fälles därutur med järnvitriol, eller med alkali fixum. Men alla guldkalker, som äro merendels brune, erhålla deras höga guldfärg åter, allenast genom upglödgning. Om guldet fälles med tenn, upkommer en gredlinfärgad kalk. SePurpura Mineralis. Alla desse och flera guldkalker äro dock ej annat än rent guld.

Guldkies, Se Guldmalm.

Guldmalm kallas den malm, som innehåller guld uti så nära förening med svafvel och andra metaller, at det intet kan mechanise med vaskning därifrån skiljas, eller med microscop uptäckas. Bergsmän hafva länge varit af den tankan, at guldet aldrig skulle finnas uti annat lynne, än endast som gedieget, eller metalliskt, så at det altid borde, efter bokning, vaskning och slamning, kunna uttagas genom amalgamation med qvicksilfver, hvilken mening likväl lidit en stark motsäjelse genom de försök, som blifvit anstälde på guldkieser ifrån Ädelfors, då man funnit at, sedan alt synligt gedieget guld med sickring, eller vaskning, och genom digestion uti aqua regis, blifvit utdragit, har ändå af den återstående kiessligen, medelst tjenlig smältprocess, kunnat erhållas 1 ½ a 2 ½ lod guld på centnern. Härutaf har den slutsats blifvit dragen, at guldet kan i förening med någon annan metall, och i synnerhet med järn, sägas af naturen vara mineraliseradt med svafvel; men som guld är uti elden ingen förstöring underkastadt, och ej heller kan af svaflet ensamt vara uplöst, så är ock dess förbindelse med de förbränliga metaller, hvilka utgöra dess malmer, ej mera intim, än at den snart uphörer, så fort desse oädle följeslagare undergå någon förstöring, eller blifva förvandlade til jordaktiga kalker, hvarmed hvarken denne ädla metallen, eller det lika eldhärdige silfret, vidare kunna vara uti någon förening, utan måste då uti ganska fina partiklar skiljas därifrån. Detta har Herr VON BORN funnit vara möjeligt, utan at genomgå någon vanlig smältprocess, allenast de främmande mineralier och metaller, hvilka innehållit guldpartiklarne likasom fångne, först medelst en tjenlig calcinations-hetta och med etsande medel blifvit brackte dels at förflyga, dels ock at til jordaktig form förvandlas. De lösblifne både guld- och silfverpartiklar blifva då skickelige at ingå förening med qvicksilfver, genom den af Herr VON BORN, på sådan grund, nu mera förbättrade amalgamations-process. Se Amalgamation. Qvicksilfret uträttar då, hvad eljest på smältningsvägen med mera omgång skall vinnas genom tilsats af bly, hvarom ses under ordet Guldtilverkning.
Om Guldmalmer bör således fattas det begrepp, at de medföra guld uti form af de aldrafinaste delar, som behålla sit metalliska lynne, men äro osynligen insvepte, eller invecklade, uti andra metalliska eller mineraliska ämnen. Häribland kunna således uptagas
1:o. Guldkieser, eller gyldiske svafvelkieser. Sådane finnas vid Ädelfors af föränderliga arter, såsom: a) tät, ljusgul, gnistrande i brottet, med små oordenteliga kanter; hålla 2 a 2 ¼ lod på centnern. b) Grofgnistrig, mör och lös, med 8sidiga marcasiter, som ej hålla guld: gifver allmänt 1 ½ lod guld. c)Hvit och grofspeglig, af ½ a 1 lods halt. d) Mör fin sandkies: håller 1/8:dels lod.e) Flatspeglig med hvita tärningar: håller 1/16:dels lod. f) Grofgnistrig, lefverbrun, har ingen särdeles guldhalt, men medförer stundom ömnigt vaskguld. Se Kongl. Vet. Acad. Handl. 1745 s. 127 o.f.
Vid Königsberg och Kremniz i Ungern, och på ngåra ställen i Siebenbürgen, äro kieserne i synnerhet rike på guld. Gemena kieser, af slätt anseende, vid Loretto grufva i Siebenbürgen, hålla 2, 6 och stundom 900 lod guld på centnern, dels synligt i större angefloger, dels i pulverulent form påstänkt, dels aldeles osynligt inblandadt, i hvilken händelse intet enda guldkorn genom bokning och vaskning kan utbringas. Se Hr. VON BORNS Bref til Herr FERBER s. 112.
2:o. Nagyáger malm, eller en egen slags guldmalm, som finnes af flera förändringar vid Nagyágs guldverk i Siebenbürgen och, af Herrar Thesauriats-Råder RUPRECHT och VON MÜLLER, blifvit beskrifen uti Hr. HofR. VON BORNS Physicalische Arbeiten, första årgången, tryckt i Wien 1783 och 1785.
Den först aart af denna mlam, som närmast liknar eisenglimmer, består utaf större och mindre, uti åtskillig ställning, emot och jemte hvarannan liggande fjäll, som äro glänsande, med något mörkare färg än blyglans, kunna med knif åtskiljas och i större blad något böjas, samt ganska lätt rifvas til et blyertsfärgadt pulver. Minsta doft af gedieget guld har häruti ej kunnat uptäckas, hvarken med blotta ögonen, eller med microscop. De gångarter, hvaruti denne malm träffas, äro merendels en grå qvarts, stundom en jaspisartad stenart och stundom en kornig kalkspat.
Herr VON MÜLLER har upgifvit följande egenskaper af denna bladiga guldmalm: dess specifiqua tyngd emot vatten är som 8,919 til 1,000: vid försiktig upglödgning på rostskärfvel ger hvit rök, med lukt af arsenik, och förlorar 7 7/8 procent i sin vigt samt lemnar gula flores af blykalk: efter full rostning, med tilsats af något bränbart, drager magneten 8 ½ procent däraf: uti vanligt prof gifver den 183 ½ lod gyldiskt silfver på centnern, hvaraf en mark innehållit 240 denari fint guld: uti saltpettersyra löses den häftigt, med ljusgrön färg, och lemnar 79 procents residuum af ljus violett färg: fälles af alkali aëratum med ljusgul färg utur solution: för blåsröret kan et guldkorn därutur reduceras, med violett färg, på det tilsatte boraxglaset. Se Hr. VON BORNSPhysical. Arbeiten. första årgångens andra qvartil. s. 85.
Et enda litet stycke af denna malm, som kommit Hr. Prof. och Ridd. BERGMAN tilhanda, har bestått af en grå qvarts, jemte en hvit lös materia, liknande en sandsten, men som löses uti syror med gäsning, utan någon färg på menstruum. Den har svartnat för blåsröret och med sal microcosmicus, efter omständigheter, gifvit antingen ingen, eller ock purpurfärg. Förmodas därföre vara smittad af magnesium aëratum. De blyfärgade fjäll, som suttit uti denna matrix, lösas häftigt uti aqua regis, med kokning, och gifva en gul solution, som i köld afsätter spetsiga crystaller. Se BERGMANS Opusc.Chem. Vol. II. p. 413.
Ändteligen har Hr. RUPRECHT närmare undersökt denna malm och försäkrar med visshet, i anledning af 32 särskilt därmed anstälde försök, at den består af Guld, Silfver, Svafvel, Antimonium, Järn, Arsenik och Bly. Se VON BORNS Physical. Arbeiten, första årgångens 4:de qvart. Sid. 51-70.
Den andra art af Nagyáger malm, som Herr RUPRECHT omtalar, har varit helt hvit, skinande, bladig, med skyggande brott, och tyckes, i anledning af några få därpå gjorde försök, bestå af gediegen Regulus Antimonii med Guld, Silfver och litet Järn. Vid anstälde prof, på våta vägen, har den innehållit 741 lod, gyldiskt silfver på centnern, utaf hvilket 629 lod varit guld och det öfriga silfver; men på torra vägen, medelst indränkning uti bly, har ej kunnat erhållas mer än 400 lod gyldiskt silfver, som härrört af den antimonialiska volatiliserande arten. Dylik malm ifrån Nagyág, af gulaktig färg, med kornigt gry och trådig sammansättning, har äfven Hr. VON MÜLLER försökt och funnit: at dess specifiqua tyngd är 10,678: at därutur med magnet kan dragas 4 ¾ procent: at den ej kan rostas, emedan han vid första glödhetta börjar smälta, och at den på vanliga probervägen gifver på centnern 813 lod gyldiskt silfver, hvaraf en mark hållit 187 denari guld, men, då den förut med kies blifvit smält, har halten utfallit til 897 ½ lod. Se vidare om dessa arter VON BORNSPhysical. Arbeiten, första årgångens 1:sta qvartal, s. 62, och andra qvartal, s. 86.
Uti den först beskrifne Nagyáger malmen träffas stundom en annan förändring därutaf, som är ännu rikare och består af gedieget Guld, Silfver, Arsenik och litet Järn. Dess sammansättning är dels kornig, dels bladig, dels trådig och tillika nästan stjernformig. Se de redan nämde Physical. Arbeiten, första årgångens 4:de qvart. s. 54.
En annan art af Nagyáger malm skall bestå af en gyldisk kies, hvarutur guldet, efter calcination och utlakning med vatten, har kunnat utdragas med aqua regis och åter därifrån skiljas med æther, efter Herr BINDHEIMS försök. Se KIRWANS Mineralogie, i tysk öfversättning, s. 265. - Nagyáger malm skall äfven på chemiska vägen vara undersökt och beskrifven af Herr BergsR. SCOPOLI uti dess Annus bistoricus naturalis quartus, hvarutaf en öfversättning finnes uti Herr Prof. SCHREBERS Cameralschriften.
3:o. Vid Nagyág gifves ock en slags guldmalm, under namn af Katunerz, som består af små gediegna silfverhaltiga guldkorn, hvilka, jemte en svart guldhaltig mulm, ligga uti en lerartad jord. Denne mulm torde kunna anses som en vittring af den bladige Nagyáger malmen. Se Hr. VON BORNS Bref til Hr. FERBER s. 100.
4:o. Uti antimonium plumosum, och en röd crystalliserad derb rauschgelb, förefaller äfven guld vid Nagyág. Se Hr. VON BORNS Bref til Hr. FERBER s. 101.
5:o. Uti blandning med qvicksilfver och svafvel träffas det ofta uti ungerska cinnobern.
6:o. Med zink och järn uti Schemnizer blende och den så kalladeKugelerzen.
7:o. Den ungerska Zinnopeln är ofta af betydande guldhalt. Alla desse arter visa intet synligt tecken til något gedieget. Böhmiske granater och skörlkorn hållas äfven för gyldiske, men af så ringa halt, at til och med åtskillige gemene sandarter därtil kunde räknas, om alla stenrikets alster, som visa minsta spår til guld, skulle uptagas ibland denna metallens malmer.
8:o. Uti åtskilliga och de flesta silfver- och kopparmalmer samt blyglanser är det så allmänt, at föga något silfver gifves utan guld. Silfver af Östra Silfbergs blyglans har funnits hålla 4 a 7 gran på marken. Kopparen ifrån stora Kopparberget är äfven gyldisk.
Guldsand uptages väl utaf några ibland guldmalmer; men som därmed gemenligen ej förstås något annat än den sand, hvarutur gediget gld kan vaskas, eller med seisenverk uttagas, så kan den vara af mångfaldiga arter, hvaruti guldet tilfälligtvis uti små flagor, eller korn, kan vara inblandadt, såsom lösrifvit under guldhaltiga bergs förstöringar. Sådant guld, som fås i form af små fjäll, eller flagor, antingen gedieget utur sanden i floder, eller genom vaskning af guldhaltig slig, får på tyska orter namn af Flitschgold, Fliessgold, ellerGoldflitschen. - Af förfarenhet är bekant, at gedieget guld kan träffas uti blekröd fältspat, äfvensom uti qvarts, i synnerhet där järnmalms-gnistror tillika finnas. I anledning häraf kan den, som härutinnan vil försöka sin lycka, til undersökning hälst välja sand af sådane ämnen. I forntiden har varit mycket talt och skrifvit om gyldisk sand i vårt kära Fädernesland. Det torde ock hända, at om silfver vid försöken tilsättes, som BECHER brukat, erhålles något gran guld, emedan sällan något silfver lärer gifvas, äfven uti bly, som ej i någon mån är gyldiskt, eller som ej kan blifva det genom en vidlöftig operation, hvaraf man lätt kan blifva bedragen samt därvid förlora både tid och kostnad. Det är därföre bäst at med små prof se sig visligen före, innan någon större kostnad användes, och intet alltid sätta tro til dem, som säga sig äga den konsten at figera et flyktigt guld.

Guldprof. Härmed förstås sättet, huru försök skola anställas på alla förekommande jord- sand- sten- och malmarter, samt andra metaller, at finna om någon och huru stor guldhalt därutur kan bringas. Därvid förekommer
1:o, At utröna om gedieget guld finnes uti sand, hvartil anledning kan tagas af det, som under Guldtilverkning nämnes vid vaskning och amalgamering. Uti små prof, nemligen, concentreras det tyngsta, genom vaskning på sichertråget, med de handlag, som måste af öfningen läras. Om det är andre malmer, kieser, eller bergarter, förfares därmed på samma sätt, allenast de först bringas til pulver, eller til fin sand. Det tyngsta, som ej bortflyter med vattnet, rifves då med qvicksilfver uti järn- eller glasmortel, med varmt vatten. Det rifne qvicksilfret prässas genom läder, men det, som ej går igenom lädret, afrökes och glödgas på en skärfvel. Om det återstående får guldfärg, så tilsättes 4 eller 6 gångor så mycket bly, som på samma skärfvel uti proberugn ansjudes, då guldet samlas uti blyet, hvarefter det afdrifves på capell för at bringas uti rent korn.
2:o. Då guldet ej är synligen gedieget, men kan uti bergarter, eller andra malmer vara inblandadt, göres prof därpå, likasom på silfvermalmer, i det sådan malm pulveriseras, blandas med 8 a 12 gångor så mycket körnadt bly och ansjudes på skärfvel, til dess alt är väl smält och klart. De metaller, som kunna förlikas uti blyet, äro då däruti indränkte; och detta bly får namn af Verkbly, som efter afdrifning på capell lemnar silfver och guld tilsammans, hvilka med skedvatten sedan måste skiljas. Det förstås at alt bör noga vägas och skötas med proberare-handlag, och at man bör vara noga försäkrad, at det silfver, som den tilsatte blyschveren innehåller, ej är guldhaltigt, som eljest kunde gifva et falskt hopp om malmen.
3:o. Rika järnmalmer kunna, äfvensom järnet, innehålla både silfver och guld. Desse äro merendels de svåraste at underkasta prof, i anseende til deras obenägenhet at smälta och at förslaggas med bly. Det är då bäst at nyttja samma utväg, som angående guldtilverkningen vid Ädelfors på sitt ställe anföres, nemligen at förvandla järnet til skärsten. Detta sker, til exempel, med tackjärn på det sättet, at små gryn af det tackjärn, som skall proberas, läggas uti öpen digel med litet borax på bottnen, och med svafvel både under och öfver järnet. Digelen insättes uti äsjan, betäckes med lock, hettan ökas och ändteligen påblåses, hvarunder mera svafvel inkastas, til dess det börjar likna sig til smältning, som då underhjelpes med litet mera borax, hvarefter digelen uttages.
Järnet finnes nu förvandladt til en skärsten, som rostas och pulveriseras. Därtil tages emot en del skärsten 2 delar svart fluss, ½:del borax och ½:del glaspulver, som blandas och läggas först uti en digel, därpå skärsten och öfverst 2 delar pulveriseradt blyglas, eller glete. Blandningen smältes uti öpen digel för bläster helt qvickt. Digelen afsvalas och sönderslås, då en blyregulus erhålles, som afdrifves på capell, hvarefter et silfverkorn fås, hvilket uplöses uti fäldt skedvatten, då guldet stadnar uti et brunt pulver på botten, om något varit uti järnet.
Gyldisk kies proberas äfven på skärstensvägen, nemligen sålunda at, til exempel, 2 lod däraf smältes med 1 ½ lod glete och 3 lod glaspulver, betäckt med koksalt. Genom et hål uti täckdigelen, eller locket, sättes en grof järntråd ned uti det smälta godset, som därmed omröres, hvarvid järnet förtäres af svaflet. Då en ny järnten intet mera angripes, är tecken at blyet utur gletet är fäldt och tagit guldet med sig, samt igenfås på bottnen uti digelen, efter afsvalningen. Därmed procederas då genom afdrifning och skedning, som sagt är. Detta och flere slags guldprof finnes omständeligen beskrifne uti Hr. LEWISGeschichte des Goldes; CRAMERS Metallurgie, m.fl.
Om guldprof på de öfriga metaller, och huru guldet proberas på dess finhet, se orden Skedning och Qvartering.
Det första och allmännaste profvet, hvarmed guldets finhet ungefär utrönes, är på en god probersten. Då guldet gnides på en sådan sten, fäster sig därpå et strek af en tunn hinna, som emot den svarta sten tydeligast visar sin färg. Om en droppa skedvatten släppes på detta strek, och det då straxt förgår, är det falskt guld, eller Similor. Om det ej röres af skedvattnet, kan slutas at det är guld, men om det ej är aldeles, utan försatt med silfver eller koppar, måste et öfvad öga dömma om dess finhet, i den mon som färgen antingen är högre gul, blekare eller rödare. Af silfver blir guldet blekt och af kopparen rödt. At hjelpa ögat, måste et eller flere strek dragas, närmast intil, af särskilt inrättade probernålar, som äro sammansmälte, til utsatt mängd, af de mäst brukeliga blandningar af silfver och guld, eller koppar och guld. Det strek af en probernål, hvilket närmast liknar det som skall proberas, bör då någotnär utmärka det senare guldets finhet. Se Probernålar. Då guldet är ensamt lojeradt med silfver, kan detta prof vara någorlunda påliteligit; men när det är försatt med silfver och koppar tillika, är denne utväg ganska osäker. Et litet prof på våta vägen, som härförut nämnes, är då aldeles tillförlåteligit.

Guldsand, Se Guldmalm och Guld.

Guldsegring, Se Guldtilverkning.

Guldslagare kallas den arbetare, som tilverkar bladguld. Se Bladguld.

Guldtalk kallas antingen en grå, svart eller grön skimmer, hvilken genom bränning med lindrig eld, eller genom solens verkan, får guldfärg; eller ock förstås härmed en naturlig guldfärgad talk, bestående af ljusgula och likasom feta lameller. Utaf den färgade skimmern kan väl med aqua regis fås en god solution, men detta härrörer af dess järnhalt och ej af guld.
Guldfärgad kalk, eller skimmer, brukas at insmälta i glasfluss, som skall likna den bekanta Avanturine. Se detta ord.

Guldtilverkning. Därmed förstås guldets afskiljande ifrån medföljande sten- och jordarter, eller ifrån dess matrix, antingen genom mechaniska medel, eller ock på smältningsvägen, då denne metall skall lösas ifrån dess mera invecklade tilstånd uti form af malm, det är: då den uti andra malmer är inblandad.
1:o. Guldtilverkning på mechaniska vägen kan nyttjas, när guldet finnes synligen gedieget, eller metalliskt, antingen i skapnad af fjäll, eller som gryn inblandadt uti sand och jord, då det afskiljes med tilhjelp af vatten, eller medelst vaskning, i det den lätta sanden genom vattens tilflytande bortföres ifrån guldparticlarne, hvilka, såsom tyngst, hålla sig til bottnen af kärlet.
Uti guldförande floder anställes vaskning gemenligen uti små vikar, där ej någon stark ström är, och vid den årstid, då floden börjar falla, samt på sådan sand, hvilken är af rödlätt, eller svartbrun färg, eller som är olika med sanden på andra ställen uti samma flod och som tillika hyser järnmalms-particlar, til tecken at den utaf någon lösrifven malmgång tilkommit.
Det enklaste vaskningssätt sker antingen på hopslagne brädplaner, med eller utan dukar; eller uti slamkistor, hvarvid likväl fordras ösning och handlag, at ej det dugeliga med det odugeliga, eller barnet med lögvattnet bortsköljes.
Uti Spanska Wäst-Indien, där guldhaltig jord finnes, lägges den uti brädskistor, då den lättaste och största delen först bortsköljes med tilflytande vatten, men den tyngre jorden, som stadnar qvar och innehåller guldet, skiljes sedan därifrån uti tjenliga tråg, med handtag, hvilka, med vissa stötningar och circulaira vändningar, hållas uti friskt vatten, til dess alt guldet satt sig til botten, som sluteligen uphämtas genom amalgamering med qvicksilfver.
Vid guldhaltiga sand- och jordarters vaskning är angelägit at grofvare grus och stenar först skiljas därifrån, hvarefter den finare jorden sedan så mycket bättre kan ifrån de tunga guldkornen med vattnet afföras. På denna grund sker guldsands vaskningen vid Schemniz, i korthet, på följande sätt: vid guldförande floder och bäckar utsökes någon låg strand, där vattnet har et sakta lopp, hvarest inrättas sluttande vaskhärdar, allenast af hård tilstampad lera, ungefär 4 alnar långa och 6 qvarter breda, med 7 a 8 tums stupning. Vid öfra ändan göres en fälla, Happenbret, eller brädbotten, hvilken är genombårad som et såll. Vaskhärden är belagd med planer, eller grofva dukar. Godset, som skall vaskas, upföres på förenämde fall, eller genombårade fälla, och då vattnet påsläppes under omrörning, tager det med sig alt det finaste, som ej är gröfre än små ärter, genom sållet ned på planhärden, hvarest den lätta sanden med vattnet afföres, men de små guldflagorne och kornen blifva sittande uti dukarne och samlas genom afsköljning uti en därutmed stående vattubalja. Det grofva gruset, som stadnar qvar på fällan, bortföres och nytt sandgrus updrages, så fort det genomgångna fina blifvit afvaskadt.
Uti Siebenbürgen bruka Ziguenare allenast en portatil vaskhärd af bräder, med många tvärskuror försedd, hvaruti guldet fäster sig vid vaskningen. Flere hundrade familler nära sig därstädes med denna handtering, eller guldsands vaskning.
2:o. Då guldgnistror, tillika med andra malmer, finnas allenast instänkte uti hårda gångarter, som vid grufvan skiljas under namn af Vask (Pochgänge) ifrån den renare flussmalmen, där måste bokverken komma til hjelp at förvandla altsammans til et fint mjöl, innan de små gediegne guldflagorne kunna genom vaskning bringas därifrån. Detta fina bokmjöl måste då på planhärdar först befrias ifrån sin bergart, eller dragas til Slig, hvarvid mycket rent guld, under namn af Mühlgold, lägger sig öfverst på planhärdarne och afskiljes ifrån den öfriga guldhaltiga sligen, hvarutur det ännu inblandade gediegna guldet vidare utbringas. Detta tilgår vid Schemniz i korthet på det sättet, at denne guldhaltige slig, som merendels består af blyglans, silfvermalmer och kies, med inblandade guldgnistror, först blifver omvaskad på den så kalladeGoldlutte, som består af tvenne stupande vaskrännor, den ena nedanföre den andra, utaf hvilka den öfre, til längd och bredd, är vid pass dubbelt större, än den nedra. Öfverst är en afdelning, eller fälla (Kästel), hvaruti guldsligen uplägges och därifrån, medelst tilflytande vatten, nedsköljes uti rännan. Guldparticlarne stadna väl då, genom sin större tyngd, qvar uti den öfra rännan och befrias således ifrån en stor del af den öfriga malmsligen, hvilken, såsom lättare, nedflyter i den nedra och kortare rännan, och sedan kommer at på smältningsvägen tilgodogöras; men ännu följer med det fina guldet mycket, i synnerhet af den tunga kies- och blyglanssligen, som vattnet ej hunnit afföra, och därföre måste vidare frånskiljas. Detta afskiljande, eller skedning, får namn af Goldauszieben, eller Goldauszug, och sker för hand på et med tvenne handtag försedt och så kalladt skedtråg (Scheidtrog) af trä, hvaruti den på Goldlutte renade sligen uptages af guldskedaren, hvilken, med tilslagit vatten, emellan händerne så stöter och med vissa handgrepp svingar och hvälfver skedtråget, at guldet måste begifva sig åt bakstammen, då det aldramästa af den öfriga sligen härigenom kan afsköljas.
När guldet på detta sätt blifvit renadt, måste det ännu ytterligare befrias ifrån alt främmande, som på skedtråget ej kunnat afsöndras. Detta sker genom amalgamering med qvicksilfver, hvilket, under namn af Anreiben, förrättas uti et särskilt rum, hvarest guldet med dubbelt så mycket qvicksilfver males uti järnmortel med trästötar, til dess alt guldet finnes af qvicksilfret vara uptagit. Amalgamet tvättas då med varmt vatten, torkas och det öfverflödige qvicksilfret frånskiljes, medelst tryckning genom skinn, hvarefter det, som är qvar uti skinnet, delas uti kulor, hvilka inbindas uti linneklutar och föras til afbränslehuset, at där med hetta afdrifva det uti amalgamet ännu qvarblefne qvicksilfver. Detta sker uti härtil gjorde diglar, som bestå af tvenne delar, hvilka stå inuti hvarandra. Uti den öfra, som är trattformig, ligger et med flera hål genombåradt järnbleck, i stället för botten, och uti den undra är vatten. På järnblecket läggas amalgame-kulorne, och hela anstalten nedsättes uti de på afbränshärden murade runda hål, så at öfra digelen står öfver härden. Däruppå eldas med kol, då qvicksilfret drifves af hettan, per descensum, ned uti den undra digelen, hvilken hålles sval med vatten, som löper under härden både in och ut. När det mästa qvicksilfret på detta sättet är afdrifvit och alt afsvalnadt, uttages guldkulorne och upglödgas varsamt på et järnbleck öfver koleld, afsvalas på kopparkäril och smältas sedan uti blyertsdiglar. Det afdistillerade qvicksilfret tvättas, prässas genom läder och förvaras til dylikt behof. Den sligen, som ej ingått uti amalgamet, samlas och vaskas åter gå Goldlutte vissa tider.
Huru med vaskningen tilgår, se detta ord och vidare i detta ämne DELIIBergbaukunst, uti fjerde capitlet, samt FERBERS Abhandlungen über die Geb. Und Bergwerke in Ungarn, s. 81 o.f., samt 128 o.f.
Innan denne process företages, försökes dock sligen först genom vaskning, på et litet så kalladt Sichertråg, om så mycket gedieget guld däruti finnes, at det förtjenar renas på Goldlutten och at undergå amalgamation. I annat fall kommer den til råstensbruket och blyfriskningen. Vid Schemniz upkommer genom vaskning af det blyhaltiga bokmjölet tvenne sorter slig, nemligen Blyslig och Kiesslig. Den förra håller gemenligen 50 procent bly och 1 lod silfver på centnern, och hvar mark sådant silfver håller omkring 50 denari guld. Kiessligen håller allenast 3 denari silfver på centnern, men hvarje mark af detta silfver räknas at innehålla 50 a 60 denari guld. En denari är ungefär 1/256:del af af en mark, eller 16 lod. Jämnför orden Slig och Vask.
3:o. På smältningsvägen utbringas guldet utur sådane kiesige arter, som hålla ganska litet blottadt och synligt gedieget, men det mästa guldet antingen uti svafvelkiesen, eller ock uti bly- silfver- eller andra metallers malmer inblandadt och inveckladt.
Denne smältprocess, som i synnerhet brukas vid Ädelfors guldverk och egenteligen kan få namn af Guldsegring, består korteligen däruti: at den gyldiska kiesen, antingen uti stuff- eller uti vaskad kies, smältes på vanlig suluugn til Skär- eller Råsten, som då innehåller alt guldet, och denne skärsten nedsmältes sedan uti en så kallad Segerhärd, eller Præcipitations-härd, hvilken, i anseende til skapnad, är lika tilredd som en garhärd. Så snart skärstenen, som uti hvarje præcipitations-smältning utgör 3 a 4 skeppund, blifvit väl smält, afdragas kolen, blästern ställes och körnadt bly, eller blyglans, jemte glete och härd, tilsammans af vid pass 10 lispunds vigt, iröres medRörbunken, hvarefter kol åter påläggas, blästern släppes i gång och et stycke tackjärn, ungefär af 2 lispunds vigt, fästadt uti en stor tång, kallad Segertång, nedsmältes uti härden. Utanför härden är en grop, eller sump, under namn afSticksump, som är gjord af redningsstybbe och har et djupare hål uti botten, kallad Blygropen, hvaruti blyet vid utstickningen samlas. Den skärsten, som därvid lägger sig uppå blyet, vändrostas på 3 a 4 eldar och nyttjas sedermera, som fluss, vid rå- eller skärstenssmältningen.
Hela denna process går därpå ut, at uti första smältningen afskilja bergarten och concentrera guldhalten uti skärsten, och sedan på segerhärden med bly, härd och glete, förena skärsten til en blysten, samt tillika at med tilsatt rent järn, hvartil svaflet har starkare attraction, fälla blyet därutur til metallisk form, då guldet, som härtil har närmare frändskap än til försvafladt järn, begifver sig til detta metalliska bly, hvarifrån det sedan med lätthet skiljes på en af kalksten slagen härd, där blyet drifves til Glete och Härd, men lemnar guldet mäst rent. Se Drifning. På detta sätt tilgodogöres all guldkiesen vid detta verk, emedan det gediegna däruti är så litet, at dess afskiljande, genom den härförut nämde amalgamations-processen, ej lönar omkostnaden.
Vid Ungerska bergverken, och i synnerhet vid Schemniz, vinnes väl mycket gedieget guld genom den amalgamation, som hittils varit brukelig och redan är beskrifven, men utom dess utbringas en god del genom det guldhaltiga silfrets skedning, eller på det sättet at silfret, såsom ömnigast, först bringas utur malmerne och guldet drages sedan därutur med tilhjelp af skedvatten.
På den härförut beskrifne smältningsvägen tilgodogöras äfven alla andra fattiga så kallade Scheiderzer, såsom zinnopel, qvartser, metalliska guhrer och stenhärdade leror, hvilka antingen uti litet prof funnits innehålla något osynligt guld, eller ock äro instänkte med synliga malmfläckar. Ibland sådane malmer kan i synnerhet räknas den så kallade Seifenerz, som stundom förefaller vid Schemnizer grufvorne och består af en hvitgrå mjuk lerart, som kan hålla ända til 28 lod gyldiskt silfver på centnern. Vid Ungerska guldgrufvorne finnes ock ofta den rena och derba qvartsen vara guldhaltig, utan at något gedieget däruti kan uptäckas.
Ehuru det länge varit utrönt, at guldet uti förening med järn kan med svafvel så vara uplöst, at man ej kunnat anse denna ädla metallen annorlunda, än som verkeligen mineraliserad, antingen uti de så kallade gyldiska kieser och svafvelhaltiga guldmalmer, eller ock af något lösande ämne intimt förenad med vissa bergarter, såsom uti zinnopel och vissa qvartsarter, hvilket gifvit anledning til metallens utdragande på den här förut nämde smältningsvägen; så har dock sedermera, i synnerhet genom Herr VON BORNS anstälde många försök, funnits, at guldet ej kan sägas hafva undergått någon verkelig mineralisation, utan at det af förenämde främmande arter allenast är inveckladt, och såsom de aldrafinaste particlar, med metalliska egenskaper, däruti osynligen fördeldt, eller insvept, som under ordet Guldmalm redan blifvit anmärkt. Det kan således, på lika sätt som silfret, utur hvad malm och bergart som hälst, med tilhjelp af qvicksilfver samlas, utan föregående smältning, allenast de ämnen, hvaruti guldet finnes inveckladt, genom en lämpelig calcination blifva förstörde, på sådant sätt som under ordet Amalgamation vidare förklaras. - I anledning af denna Herr VON BORNS vigtiga uptäckt, äro äfven uti Ungern och Böhmen nya amalgamér-verk inrättade, hvarest både guldet och silfret utur alla slags malmer och äfven utur den koppar, som innehåller dessa ädla metaller, dels redan, dels framdeles vidare kommer at tilgodogöras, med betydeligaste förmån och besparing uti skog- och blyåtgång, tid och arbetslöner m.m., då smältningar litet eller intet behöfvas. Jämnför ordet Silfvertilverkning.

Guldvigt kallas egenteligen det mått uppå tyngden, hvarefter guldet värderas i anseende til dess finhet. En mark guld på myntet, här i riket, är lika med en mark fint silfver, eller 4384 ass; men uti handel, eller hos guldsmeder, förstås med en mark guld ½ skålpund, som är 16 lod victualie-vigt, eller 4424 ass. En mark guld, då frågan är om finheten, delas uti 24 karat och en karat uti 12 grän, samt hvarje grän uti fyra delar. Således innehåller 1 mark 288 grän och et grän 15 41/72 ass. Men uti medicinal-vigt räknas 480 grän på et unce. Se SCHEFFERS Chem. Föreläsn. s. 259, 270 och 293. Uti Frankrike delas en karat uti 32 delar och uti England i 16.

Gump (Gumpe) kallas vid slamhärdar för vaskverk en brädlåda, som är fästad uti öfra ändan af härden, ofvanför fällan. Uti denna gump inlägges godset, som skall vaskas, och rinner därutur, med påsläppt vatten, genom en ränna ned påFällan och därifrån öfver planhärden. Brukas vid Ungerska bergverken til guldsligens rengörande. Se DELII Bergbaukunst §. 715.

Gumse kallas vid Stora Kopparbergs grufva en bröstvind, som omföres af arbetaren med dreften emot bröstet. Betyder äfven en arm i et konstbrott, i synnerhet då han är så stäld, at man vid anfarten i grufvan måste akta at hufvudet ej stötes däremot.

Gur, Se Guhr.

Gurgelrör (Gurgelrohr) är et krokigt metallrör, som går ifrån pumpstöfvelen uti et tryckverk, där det med sugverk är förenadt. Se DELII Bergbaukunst s. 338.

Gyldiske kallas de mineralier samt metall- malm- och bergarter, som innehålla allenast litet osynligt, eller mineraliseradt guld.

Gyttring, eller gyttrade stenar, kallas egenteligen sådane arter, som bestå antingen af enahanda, eller af olika smärre stenar, som medelst deras runda afnötte, eller skärflika, form tydeligen gifva tilkänna at de med tiden, eller efterhand, tilkommit och genom något häftande ämne, eller gluten, blifvit til en klump sammanlimmade, eller gyttrade. Sådane äro alla arter af Breccia. Uti större delen af gyttringar utgör järnhalten deras gluten.

Gå i skott säges vid järngrufvorne uti Nora bergslag, då grufvearbetet, för någon viss grufvelott, intet utgöres in natura med dagsverken, utan betalas därföre dess värde uti penningar til hela grufvelaget.

Gå ned säges egenteligen vid masugnar, då smältningen, i anseende til någon vådelig händelse, måste slutas. Eljest heter det Drifva. Jämnför ordet Försätta.

Gålffärga, Se Krats.

Gångar kallas sådane sträckor på längd och djup i bergen, som likna rämnor, eller bergsrefvor, hvilka blifvit fylde, eller igenläkte, antingen af malmer eller andra stenarter än de, som finnas på sidorne och hvarutaf berget för öfrigt består. Gångar få äfven namn af Strek och Ådror, eller Malmstrek ochMalmådror, då de föra malm; men desse namn äro hos bergsmän mindre brukelige.
At äga rediga begrepp om gångars, och i synnerhet malmförande gångars, olika art och förhållande, så väl vid deras strykning uti fält, som deras fallande på djupet, är väl för bergsmän en ganska nödig kunskap, då någon plan til malmgångars förståndigaste bearbetande skall upgifvas, och då någre hinder upkomma, som skola öfvervinnas; men då Naturens Mästare, vid malmgångars danande, ej tyckas hafva fölgt någon regelbunden ordning, utan at de händelsevis tilkommit, i det at mineral- och metallförande ämnen, jemte åtskillige bergarter, upfylt de uti bergen förut tomma refvor och rämnor, som utan all ordning, förmodeligen under bergämnets torkning, blifvit öpnade; så kan väl intet en tilförlåtelig kunskap därom genom beskrifningar inhämtas, men då en lång erfarenhet därtil kommer, eller då en bergsman med egna ögon, på flera orter, uti öpnade malmfält och grufvor, får betrakta malmgångars förhållande i fält och på djup, uti bergarter och gångberg af olika beskaffenhet, med afseende på bergens mycket föränderliga belägenhet och många flera tilstötande händelser, finnes likväl at visse reglor, åtminstone uti vissa malmfält, eller malmförande bergstracter, kunna gifvas, eller at gångar och malmläger något när bibehålla samma förhållande på det ena stället som på det andra, uti et och samma malmfält. Således händer, at om en blottad gångs förhållande på et ställe är väl bekant, kan man något när vara försäkrad at en ny uptäckt gång, så vida den står i samma fält och bergart, äfven på djupet lärer visa samma skick, i anseende til dess läge, men uti fyndighet och lönande arbete kan ändå gifvas mycken skiljaktighet. Det är, til exempel, af förfarenhet bekant at, där malmer visa sig antingen Körtelvis, eller utiStockverk, eller uti små Daggångar o.s.v.; på et sådant malmfält, och så länge samma slags allmänna bergarter därvid äro rådande, där pläga ordentelige strykande och på djupet fallande gångar icke yppas, och tvärtom, där desse senare äro rådande, där infaller föga något körtelverk. Men om en malmtract består af särskilta hvar på sitt ställe rådande bergarter, til exempel på det ena stället af kalk och på det andra af hälleflinta, händer ofta at en malmstock, eller körtelverk, kan träffas uti kalkberget, då det nära intil varande hälleflintberget förer idel strykande gångar o.s.v. I sådan händelse säges likväl at en dylik malmtract består af tvenne malmberg, eller särskilta Fält (Revier).
Förfarenhet och upmärksamt betraktande af mångahanda olika malmgångars förhållande, uti gångbara grufvor, gifver således den förnemsta kunskap, på hvad sätt man af analogien ifrån et bekant malmstrek, åtminstone med sannolik förmodan, kan dömma, huru et dylikt ännu oarbetadt strek skulle i det fördolda djupet kunna visa sig, i fall det blottas. I följe däraf kunna noggranna beskrifningar öfver malmfält, grufvor och gångar, med deras bergarter och malmer, vara mycket uplysande, då de läsas med betänkande; och som därvid åtskillige ordasätt äro antagne, så torde de förtjena at här uti et sammanhang nämnas och under sina särskilta namn vidare förklaras.
En rämna, eller refva i berget (Rits, eller Spaltung des Gesteins), som visar sig hafva varit öpen, men är igenläkt, eller upfyld med någon ifrån allmänna stenslaget skiljaktig bergart, kallas en Gång, eller Malmgång, om den tillika innehåller malm.
En smal fog, eller lossna uti berget, som har en ifrån stenskifringen afvikande strykning, får namn af Gångklyft (Gangkluft).
De bergarter, genom hvilkas danande och infyllning uti öpna klyfter gångar upkommit, kallas i allmänhet Gångsten, eller Gångarter, om de finnas malmen närmast. Se dessa namn.
Det första, eller allmännaste, som vid gångar måste i akttagas, är derasStrykning i Fält och deras Stupning, eller fallande på djupet. Den förra, eller gångars strykning, är ej annat än deras fortfarande sträckning i längden, men den senare, eller stupningen, räknas efter gångens tvära vägg, eller sida, och mätes genom dess vinkel emot horizontal-lineen.
Gångar hafva, i anseende til direction af deras strykning i fält, varit vid tyska bergverken af ålder indelte och utmärkte med särskilta namn, såsom:Stehender Gang har den blifvit kallad, som haft sitt strykande emellan nord och nordost: Morgengang emellan nordost och öster: Spatgang emellan öster och sudost och Flacher Gang emellan sudost och söder. Nu mera äro desse namn, såsom mera lämpelige til gångars fallande på djupet, merendels aflagde och i det stället af Herr DELIUS och flera nyare bergsmän antagit at med bibehållande af bergcompassens indelning uti 24 timmar, namngifva gångarne efter de fyra hufvud-väderstreken, nemligen Mitternacht, Morgen, Mittag ochAbend, då på hvardera af dessa hufvuddelar kommer at räknas tre timmar. Således märkes at alla de, som hålla sitt strykande
A) Emellan nordost och öster, eller sudväst och väster, kallasMorgengånge.
B) Emellan sudost och söder, eller emellan nor- och nordväst,Mittagsgånge.
C) Emellan öster och sudost, eller nordväxt och väster, Abendgånge.
D) Emellan nord och nordost, eller sud och sudväxt, Mitternachtsgånge.
Detta tjenar dock endast at vid bergverks beskrifning kunna utmärka en gång, som har en viss strykning, med et visst namn. För öfrigit betjenar man sig af gradtalet vid alla mätningar. Se ordet Bergcompass och ritning däruppå uti Tab. 1. Fig. 10. Härvid i akttages at de innom den inre ringen upsatte namn äro de af ålder brukelige;, men uti den yttre ringen äro de nu antagne tecknade.
Det andra namngifvandet blifver efter deras fallande, eller stupning på djupet, hvilken stupning kommer at mätas efter gradbogen, eller ¼:dels cirkel, uti 90 grader indelad. I anledning häraf märkes at efter nu brukeliga tyske bergsmäns talesätt kallas
a) Stehender, eller Seigergang, den, som står, eller sänker sig åt djupet antingen aldeles, eller något när lodrätt, det vil säga: emellan 75 och 90 grader.
b) Donlägige kallas i allmänhet de gångar, som stupa emellan 75 och 45 grader.
c) Flacka, eller Flachfallende Gånge de, som äro stupande emellan 15 och 45 grader.
d) Schwebende Gånge, sväfvande gångar, de som ligga antingen aldeles vågrätt, eller ifrån 0 til 15 grader, alt ifrån horizontal-lineen räknadt.
Af gångars upkomst förstås: at klyfter kunna öpna sig til gångar: at gångar kunna förbyta sig til klyfter: at en gång tilfälligtvis är mägtig eller smal: at den mägtigaste gång kan til en knapt synbar klyft blifva förtryckt, eller ock aldeles uti en sammanväxt klyft utkilad; eller af tilstötande gångar och klyfter utur sin strykning kastad, eller ock afskuren. Se orden Förtryckning, Kastning ochAfskärning.
Berg- eller malmarter, som upfylla strödda klyfter, til längd och bredd nästan lika, kallas Körtelverk och säges at sådane arter bytas körtelvis(nierenweis).
Då de större rämnor uti bergen blifvit formerade, är naturligt at äfven därifrån smärre bispringor, eller rämnor, upkommit, som med dylika gångarter blifvit upfylde. En sådan til hufvudgången hörande birämna kallas Drum. Således säges om en dylik gång, som delar sig i flera grenar, at han antingen är grenad, eller fördrummad. Se dessa ord. Det mellanstående berget kallas då Kil, eller Mittel.
Drummer, som följa gången til någon betydande längd i fält och på djup, kallas Följeslagare, eller Flycktingar, allenast de efter något svängande komma til gången tilbaka. Tyska bergsmän kalla dem Gefehrde.
Flere gångar kunna flöta tilsammans och något stycke följas åt (schaaren sich), men sedan åtskiljas (aus einander geben) stundom med Släpning (sich mit einander schleppen), då någon del af gångarten åtföljer den afskärande klyften åt den sidan, där afskärningen skedt. Se Släpning, Kastning.
Gångar kunna utan rubbning korsa öfver hvarandra (übersezen einander)uti något när rät vinkel, och sedan fortfara i sin strykning, då de göra et helt kors (recht Kreuz); men då den tilstötande gången uti korsningen förenar sig med den andra och ej går igenom, gör den et halft kors (halb Kreuz). Sådan förening som sker schaarenweis, eller då de först följas åt något stycke och sedan spridas, händer i synnerhet, då en gång uti mycket spetsig vinkel infaller med en annan.
Vid flera gångars förening kan gångarten ökas och en hufvudgång blifva ganska mägtig, eller ock malmen förbytas til rikare art, hvilket heter Förädlas(se detta ord); men då en gång af flera flötsklyfter blifver genomskuren, kan hända at ofyndige kilar och mittler af främmande arter infalla, då det säges at gången blifver förvirrad, eller förramlad (dass der Gang zerschlagen sey).
Om någre til gången stötande klyfter och drummer innehålla hufvudgångens arter, jemte malm, kallas de för Fall, eller Malmfall. Se Malmfalloch Ramling.
Om en gång stryker genom et berg under en dal, eller älf, och upkommer uti et motsvarande berg, får den därstädes namn af Gegentrumm.
Den delen af gången, som visar sig först uti dagen, kallas dess Skate, eller Stjert (sein ausgehendes, ausbeissend).
En gång kan visa sig uti dagen antingen uti en blott klyft, eller med gångarter uti fast berg; eller ock kan bergarten uti det öfra stenlagret (som då kallas Gems) yppa sig genom sin skate, eller Stjert, med Brånad, i det han ärförvittrad och mera lös än på djupet. Däraf kan hända at gräs och träd, som uti den öfverliggande damjorden växa, kunna visa någon förändring uti växt.
Gångar kunna dock ock vara betäckte med stenhärdade jordarter, eller rösberg, och visa då ingen skate, eller ausgehender.
Daggångar (Tagegehänge, Rasenläufer) äro de gångar och klyfter, som allenast stryka genom bergets öfra stenlager, utan någon betydande fortsättning, hvarken på längden, eller på djupet, hvarest de blifva utkilade, stundom på 3 a 4 famnar.
Gångar, klyfter och skölar, som i dagen ej innehålla annat än de vid malmer och mineralier vanliga gångarter, kunna dock ofta vara vägvisare, då malmer, eller mineralier sökas.
De gångar, fall och flötser, som innehålla någon malm, få namn af fyndige Malmgångar (Erzgänge), ädla Malmfall, eller arbetsvärda Flötser, til skilnad ifrån ofyndige (Taube Gänge), som endast föra bergarter.
På lika sätt kallas hela berg antingen malmförande Berg (Erzgebürge), eller tomma berg.
Då ofyndig bergart infaller uti någon malmgång, säges det at gångenintager Gråberg.
En gång kan föra malmen antingen instänkt och förenad med den yttre allmänna hällearten, då den anvuxen kallas, eller har den ifrån hällearten någonaflossning. Om en sådan aflossning består af stenlera, eller jordartadt ämne, heter den Besteg; men om en gång uti dess aflossning är beklädd med en stenhärdad lera, eller skifrig bergart, kallas en sådan beklädning gångensSalband (Harnisch, Saalband). Då gången är malmförande, pläga de salband, som omgifva honom, bestå af sjelfva gångarten. Se ordet Salband.
Om flere genom berget strykand egångar korsa hvarandra, och uti korsningen sammanföra en större mängd gångarter och stundom äfven malmer, säges at gångarne där göra en Ramling (Rammeln), som plägar medföra malmnjurar (Nester). En sådan ramling händer ock ofta, när tvenne gångar uti spetsig vinkel stöta tilsammans och följas åt, eller conjungeras.
När gångarter, som föra malm, intaga uti berget et stort rum, hvarvid de fleste kännemärken til en strykande gång försvinna, kallas det af en del bergsmän et Stockverk. Tydelige salband kunna dock härvid ofta finnas. Om däruti träffas en stor klump af malm, kallas den en Malmstock. När salband visar sig däromkring, får det namn af Stockscheider. Det kan ock vara det samma som körtelverk. Se Stockverk.
Om en donlägig gång på tiltagande djup ändrar dess fallande, eller stupning, til flera grader ifrån våglineen än den förut haft, säges at gångenstörtar sig (der Gang stürzet sich), men då den tvärtom faller til et mindre gradtal än det, hvaruti han på mindre djup sig utbredt, heter det at gångenstiger upp (der Gang richtet sich auf) eller reser sig. Svängning kallas rätteligen, då en gång uti sin strykning gör en eller flera bugter; och då han afviker uti någon tvär och hastig bugt, säges at gången gör et Knä (Gang wirst einen Hakken).
En sväfvande Gång innehåller altid Gångarter och bör således ej förblandas med Flötser, som endast bestå af flolägriga hvarf, utan gångart och salband. Se orden Flötser och Sväfvande Gångar.
Då en strykande gång faller på djupet stupande, eller i Donläge ifrån lodlineen (Gang verfläche sich), och har aflossning, eller salband, emot dagen, kallas den väggen Hängande; och den andra aflossningen, som vetter därunder emot djupet, Liggande.
Uti flötser och sväfvande gångar kallas deras hängande Tak och liggandeSola.
Motstupande gång (Wiedersinnig fallende) kallas i allmänhet den, som på djupet faller emot bergets stupning; men medstupande (Rechtsinnige) äro de, som hafva sitt donläge med bergets stupning. Denne mening är vid de flesta bergstäder i Neder-Ungern vedertagen. Se DELII Bergbaukunst sid. 24. På några orter kallas de gångar vidersinnige, som ofta förväxla sin stupning, än åt den ena sidan än åt den andra, och stundom äro stående. Uti Sachsen få gångarne namn af Rechtfallende, när de hafva sitt hängande åt Wäster och sitt liggande emot Öster; men vidersinnige, så snart deras stupning förhåller sig tvärtom; men vid Schemniz i Ungern tagas desse ord i omvändt begrepp, så at de gångar, som falla ifrån Öster til Wästesr, eller hafva sitt liggande åt Öster och hängande åt Wäster, kallas där Vidersinnige. Se Bericht vom Bergbau, tryckt i Freyberg 1772 s. 23, och FERBERS Abhandl. über die Geb. und Bergw. in Ungarn, s. 13.
Uti en lodrätt fallande gång nämnas väggarne endast efter det väderstrek, hvaremot de vända sig.
Gången säges slå buk (wirst einen Bauch), då han vidgar sig, eller blifver mägtigare på en kort längd; men vid tiltagande mägtighet händer ock at malmens halt försämras (verliert sein adel), eller at sämre arter, såsom blende, kies, m.m. uttränges och förorenas. Vid andra tilfällen kan en sådan malmbuk innehålla rikaste arter, eller malmnästen, för en kort tid.
Nästan vid alla gångar finnas vissa kännetecken på förändringar af gångartens färg, hårdhet och skapnad, hvaraf kan slutas det man snart har någon malm, eller förädling, at vänta; men detta måste läras af förfarenhet, emedan hvar och en gång häruti har sitt egit förhållande, så väl vid malmens tilökning som dess aftagande, hvilka kännemärken förtjena at af en bergsman under grufvedriften noga i akttagas. Uti DELII Bergbaukunst anmärkes at, då uti hufvudgångarne vid Schemniz ofyndige mittler infalla, af en seg lera, gör man sig intet hopp om malmfyndighet, men då desse afskäras och qvarts med spatiga arter börjar visa sig, äro gemenligen goda malmmittlar at förvänta. Vid Siebenbürgiska guldgångarne märkes at en ljus hvit och klar qvarts altid är oädel, men då qvartsen börjar blifva blåaktig, grå, brun eller drusig, visar sig äfven gedieget guld. Vid Sala silfvergrufva börjar altid kalkberget visa sig skimmerblandadt, då malm å nyo är at förhoppas. Se vidare i detta ämne ordetFörädling.
Där små sänkningar yppas uti långslutte berg, därunder pläga framstrykande gångar ofta visa sig malmfyndige. Malmförande gångberg äro ock gemenligen täckte af en våt och fucktig jord. Jämnför orden Gångberg ochMalmletare.
Gångar strykning plägar ofta följa en lågländ bergsträckning, som håller sig invid foten af något högre berg. Där floder nära därinvid framlöpa, stryka ock gångarne gemenligen parallelt med vattnets lopp; och är i detta afseende märkvärdigt at alla tre hufvudgångarne, vid Schemniz i Neder-Ungern, äro så aldeles parallele med den förbilöpande Graan-floden, at där samma flod svänger, eller kröker sig, där göra äfven gångarne motsvarande svängningar och krökningar. Se FERBERS Abhandl. über die Geb. und Bergw. in Ungarn, s. 13.
Förfarenheten har lärt, at där ömnigt af rika eller ädla malmarter visa sig på blotta berghällar, eller straxt under damjorden, där förlora de sig snart på djupet; men då gången ej blifvit väl lönande förr än på visst djup, där har man ock kunnat vänta et desto längre fortfarande. Dock är ej heller denne anmärkning utan undantag.
Af förfarenhet har man ock funnit at de mägtigaste och rikaste malmgångar på stort djup ofta aftaga både uti mägtighet och uti malmens halt, spridas, eller förämras, af infallande främmande oädla mittler och mineralier, såsom blende, arsenik- och svafvelkieser, järnmalmer, eller vilda och tomma bergarter, fördrummas, eller ock aldeles kila ut. Deras Fynd- och Mägtighet håller sig således på vissa djup, som af en bergskunnig bör noga iakttagas och åter eftersättas, om de förut blifvit förbigångne. Se ordet Malmdjup. I anseende härtil kunna accurate grufve-beskrifningars författande och förvarande vara af mycken nytta för framtiden. Mångfaldige både in- och utländske observationer bestyrka denna sanning.
Skölgångar stryka i längden, gemenligen efter bergskifringen. Vid Kungsberg uti Norige visa sig sådane gångar, trykande i norr och söder, til hela milens lngd, ifrån ¾ ända til 2, 3 a 6 lachters mägtighet. De kallas där Erzfalleroch röja sig uti dagen med vittring af det inblandade svaflet och järnbindan, förande dessutom fina kieser, svarta granater, glimmer och fint blende, hvarigenom de skiljas ifrån allmänna bergarten. Af sådane erzfaller finnas paralleler, til ½ a 1 lachters bredd ifrån hvarannan. Bredevid och uti sådane Fallstryka paralleler af 1 til 3 tums bredd, som Band kallas, innehållande hvarjehanda bergarter, i synnerhet svart hornsten och stundom glimmer. Då desse faller fortfara uti jämnt strykande, få de namn af starka Faller, men om de göra åtskilliga bugter, heta de Springfaller. De rätta ädla faller hålla ¼ ti ½ lod silfver på centnern. In på dessa erzfaller, och således tvärt påBergskifringen, stryka uti Öster och Wäster de härstädes egenteligen så kallade ädla gångar, hvilka äro malmförande och falla på djupet uti ganska litet donläge, dels emot Norr och dels emot Söder, ifrån 2 a 3 fingers til 2 a 3 lachters mägtighet. Spatgångar, mildare i dagen och fastare på djupet, äro här allmännare och ädlare än qvartsgångar. Letten- eller Lerskölar äro ej biståndige. De närmast parallelt med hufvudgången strykande gångar få namn af Nebenganger och Nebendrummer. De oädla bergarter, som stundom kasta, förtrycka och fördrumma gångarne, kallas här Slätter.
Där desse gångar, med korsning, uti en sned vinkel instöta på malmfallen, där skärpes och där har man då at vänta ädla och rika geschikker af gedieget silfver, glaserz, rothgülden m.m., hälst då gångarne stryka igenom flera erzfaller tillika. Där hvita qvartsband i erzfallen stöta inpå gångarne, där har guldhaltigt och skedningsvärdt silfver ofta funnits, men i allmänhet hålles här spaten för mera ädel och malmförande än qvartsen.
Härvid kan märkas at, ehuru både vid Kungsbergs och Ungerska silfvermalms-gångarne infallande lerskölar icke medfört någon ädel art, så har man dock däremot en contrair observation vid Brattfors järngrufva i Vermeland, där en gång af gråblå lera stött in på järnmalmsgången och då innehållit gedieget silfver, på några famnar, invid järnmalmen, men ej vidare. Se Kongl. Vet. Acad. Handl. 1741 s. 241.
De mångfaldige förändringar, som gångar i fält och på djupet undergå, böra i synnerhet inhämtas genom grufbefaringar. Det är ej heller utan nytta at, vid alla tilfällen, noga betrakta de gångar, som ofta på bara gråbergshällar, af hvarjehanda bergarter, visa sig i dagen, hvilka, ehuru ofyndige, likväl, likasom på en tafla, utmärka, huru de uti deras strykning rubbas, förtryckas, fördrummas, förenas, korsas, afskäras, släpas, kastas, eller förflyttas, slå buk, göra Ramlingar, försvagas af inkommande Mittler och Stenkilar, m.m. Alla sådane på blotta berghällar sig visande förändringar kunna ock i djupet på sina ställen inträffa.
Närmare uplysning om sådane förändringar torde kunna i allmänhet inhämtas af den ritning, som nu skall åberopas och förklaras.
Tab. XV Fig. 1. föreställer plan, eller ytan, af et gångberg, med gångars strykning uti fält.
Fig. 2 utvisar genomskärningen af et sådant berg, eller malmgångars fallande och förhållande på djupet.
a, b, c, föreställer en mägtig hufvudgång, hvilken, så väl uti hängande som liggande, beledsagas af flera gångar (Gefehrden), af hvilka en mindre parallelgång (Fig. 2.) d, e, fogar sig (schaaret sich) vid e til hufvudgången, som bibehåller sig uti sitt fallande på djupet och lider ingen rubbning, hvarken af de öfverskärande Gångklyfter g, g, och f, f, ej heller af den uti fält öfverkorsande gången h, i.
h, i, k, (Se Fig. 2) är en gång, som på djupet af åtskilliga flötsklyfter vdi 3, 3, 3, får någon tilökning uti mägtighet af Malmfall, hvarefter den på mera djup grenar sig (zergabelt sich) af en vid k infallande Kil.
Uti fält (Tab. XV Fig. 1) visas denne gång såsom infallande på gången l, n,hvarest han med densamma gör en Släpning uti m, men fortfar sedan oförryckt uti sin strykning.
Gången n, l, o, p, förer fina gångarter på djupet tidtals uti körtlar, hvaremellan han til en stor del och stundom aldeles kan vara förtryckt: blifver ändteligen på större djup genom flötsklyfter vid 1 och 2 antingen afskuren (abgeschnitten), eller kastad (verschoben), hvarvid kan upkomma en släpning, som här utmärkes vid o och 2, i anledning af hvilken släpning den genom kastning, eller skufning, förlorade gången åter kan igentagas. Se Kastning.
Gången q visar här sin skate, eller utgång i dagen, fördelt uti smärre strimor, eller uti Brånad, men förbrummar sig på djupet (Gang zertrümmert sich), eller sprider sig uti åtskilliga drummer, som ändteligen på större djup gå tilsammans, hvarigenom formeras en Mittel, antingen af sjelfva gångsten, eller någon annan bergart, som här tecknas med r, och som gemenligen icke innehåller någon malm.
s, s, föreställer en gång, som på djupet råkar och faller igenom gången q, r, men har ingen utgång, eller skate, uti dagen. At sådane gångar intet visa sig med någon brånad i dagen, kan härröra af öfvertäckning med senare tilkomna stenhärdade ämnen, eller af förstöringar.
t, t, u, betecknar en så kallad Radbands- eller Pater-noster-gång, så väl i fält som på djup, hvilken stundom öpnar sig til en alns mägtighet, eller mera, men visar sig sedermera, på flera famnars längd, uti en smal strima, eller stundom allenast som en lossna uti berget. Se ordet Radbandsgång.
Där Gångsten består af en vågig och vresig Hornbergs-art, Skimmer, Segslag och Tälgstensgryte, hvilka arter, likasom hårlockar, gå uti ormslingror, där finnas malmerne ofta rika, men merendels såsom körtlar uti vresiga bergarter inneslutne, hvarigenom oredige gångar, eller Stockverk, upkomma, som här ungefärligen tecknas på bergshögden med x. Exempel på et sådant stockverk, med dylika gångarter, gifves i synnerhet vid stora Kopparbergs grufva.
De malmgångar, som stryka i Öster och Wäster, uti sluttningen af et lågländt berg, som vetter emot Söder, sägas hafva et godt läge (der Gang lieget in guten Getriebe), i den förmodan at solens verkan på södra sidan skall befrämja malmers lättare generation och förädling. Andra hålla före at solens varma bidrager til malmers förvittring. Rätteligen tyckes dock dess verkan ingen ting på malmers och metallers generation kunna uträtta.
Huru gångar kunna på djupet stöta tilsammans uti en viss vinkel, och där utan vidare fortsättning uphöra, därpå anföres af Herr BergsR. DELIUS et märkvärdigt exempel, vid Banatiska verken Saska och Moldawa. Här förefalla tämmeligen höga och vidsträckta kalkberg, hvarpå smärre dälder finnas, där en annan bergart af dels skifferartad, dels sandgrytig sten, visar sig. Uti aflossningen, emellan denna sandstens-skiffer och kalkberget, yppa sig malmgångar på båda sidor, hvilka falla på djupet uti en lika docering med kalkberget, och ändteligen stöta där tilsammans uti en mer eller mindre spetsig vinkel, hvarmed de på 20 a 30 famnars djup aldeles utkilas: tyckas således tydeligen vara tilkomne genom slamning uti det uråldriga kalkbergets rämnor. Desse gångars förhållande kan närmare förklaras med Tab. XV Fig. 3.
a, föreställer kalkberget.
b, Den inflammerade kilformiga skifferarten.
c, De emellan kalksten och skiffern liggande gångar, som på djupet stöta tilsammans och där kila ut.
At malmgångar icke ensamt finnas uti hårda och sterila bergstracter, kan i synnerhet ses vid Freybergska bergverken, hvarest de ädlaste gångar äro belägne uti et ganska fruktbart och tämmeligen flackt land, där inga höga berg gifvas, men på et ringa djup under damjorden yppar sig gneisberget, som äfven är denne ortens malmförande bergart. Vid detta bergverk kan äfven erhållas det vidsträcktaste begrepp om gångar och deras olika förhållande, vid allehanda tilfälligheter, samt huru de med bästa hushållning och ordning böra arbetas. Närmare kunskap härom kan inhämtas af CANCRINI Beschreibung der vorzügl. Bergw. S. 276 o.f. samt Hr. FERBERS Mineral-Geschichte versch.Länd. s. 70, o.f.
Ibland märkvärdigaste omständigheter vid gångar, och såsom et öfvertygande bevis i hvad mån gångars förening bidrager til rikare anbrott af malm, kan här nämnas det, som Herr FERBER anmärkt vid Freyberg, at uti Bränder revier, på Himmelsfurst, drifves grufvearbetet i synnerhet på tvenne gångar, hvilka, när de åtskiljas, eller gå ifrån hvarannan, äro af föga betydande anbrott, men, då de åter förenas, eller gå tilhopa, blifva de tämmeligen mägtige och föra grofva geschicker af blyglans, kies, kopparmalm m.m.; och genom tilsättande klyfter ifrån Öster blifver gången ogement förädlad, i synnerhet då de ifrån begge hufvudgångarne utgående och med dem parallelt löpande drummer åter förenas, brytas här rika silfvermalmer och, uti deras korsning med en klyft ifrån Öster, har stora klumpar gedieget silfver, til 2 a 3 centners vigt, erhållits. År 1770 har gången innehållit massift silfver til 12 tums mägtighet; men innom några alnars längd försvinna åter desse rika anbrott.
Exempel på gångars förädling uti korsning, då de råkas uti spetsig vinkel, gifvas ock vid Marienberg uti Sachsen, där hällearten öfveralt är en svartaktig gneis, som där kallas Schiefer, och gångarten består til större delen af en tung carneolfärgad gipsspat, eller tungspat, inblandad med flussspat af åtskilliga färgor. Gångarne äro för öfrigit nästan af lika beskaffenhet som vid Freyberg, nemligen af ädel art, men tillika af föga mägtighet. De mästa stryka uti dälder och sänkningar, som bergen göra emot hvarandra, och är af Herr FERBER anmärkt at malmgångarne uti det ena berget äro gemenligen rikare än uti et annat, och det sålunda at, då en gång stryker genom flera berg, plägar den uti hvart och et berg antaga det bergets egna geschicker. Således innehåller, på Marienbergs malmfält, Rosenberg i synnerhet silfvermalmer: Wildsberg tenn och silfver om hvart annat, på lika djup; Martersberg silfver djupast och tenn emot dagen: Mönschsberg koppar: Hölberg tenn och koppar: Schlettenbergsilfver; Stadtberg silfver och kobolt; Mühlberg tenn och järnarter o.s.v. Se FERBERS Min. Geschichte versch. Länd. s. 172. Många flere märkvärdige omständigheter och uplysande anmärkningar om malmgångars egenskaper och förhållande, vid Sachsiska bergverken, kunna läsas uti Herr FERBERS nyssnämde afhandling. Huru förädrling uti gångar eljest kan på åtskilligt sätt upkomma, och hvad verkan tilstötande järnhaltige gångar, eller så kallade Fäule, i detta afseende stundom visa, ses under orden Förädling och Fäule.
Här i riket träffas de redigaste gångar och det ordenteligaste grufvearbete vid Ädelfors guldverk uti Småland och Ahlseda Socken, hvarom ses en vacker beskrifning uti Kongl. Vet. Acad. Handl. för 1745 s. 117. och, om gångarnes förhållande på djupet, uti samma Handl. för 1769 s. 308. Malmgångarne vid Garpenbergs grufvor, i Stora Kopparbergs Län, äro ock i lika afseende märkvärdige. Hällefors silfvergrufvor föra rediga, men ringhaltiga och smala blyglans-gångar och hårdbruten hälleflinta. Athvidabergs mera mägtiga gångar och starka malmfall äro däremot mera betydande.
Sala silfvergrufva har inga ordentelige strykande gångar, så at til grufvedriften och malmens eftersökande intet gifves någon annan vägvisare än den at bergarten, hvaruti malmfallen visa sig, består af en fingnistrig glimmerblandad kalk, som här kallas ädel, och skiljer sig i utseendet ifrån allmänna bergarten, som består af en grofgnistrig kalksten, hvilken merendels är ofyndig. Malmfallen bestå af en ännu finare kalk än ädla klyften, med blandning af glimmer, spat och qvartsgryn. Desse föra malm och blyglans och förhålla sig likasom gångar, stundom med betydande fortgång och stupning samt strykning uti N. W. och S. O. De äga fyndighet både i längd och på djup, men förädling allenast i fallandet; lida äfven förtryckningar samt blifva ofta afskurne af skölar och små klyfter. Midt igenom hela fältet stryker en hufvudsköl i nämde väderstrek, bestående af skölig kalk, hvaruti stundom infalla tälg- och speckstensarter, och är af olika mägtighet, ifrån 6 qvarter ända til 9 alnar, samt fortfar ifrån dagen ned på största djupet. Malmfallen, som ifrån dagen i S. O. mer eller mindre hastigt falla på djupet, under det de stryka åt N. W. äro väl nästan parallele med denna sköl, Storgrufveskölen kallad, men då de uti N. W. tyckas något närma, eller maka sig intil honom, och uti S. O. ligga längre därifrån, torde de, efter Hr. Bergmästaren BELLANDERS tanka, kunna anses som grenar til samma sköl, hvilka med spetsig vinkel stöta intil honom uti N. W. Härstädes är äfven i akttagit, at ifrån dagen, ända ned på ansenligt djup, är bästa malmfyndigheten på den sidan, som är skölens hängande, eller i Sudväst, men sluteligen och på det sidsta djupet träffas fyndigheten på samma sida som skölens liggande är. Utom denna, eller Storgrufve skölen, stryka uti grufvan trenne ansenlige skölar och därnäst öfver 100:de mindre, alla bestående af tälgsten, talk, amiant, sådslag, hornberg och kalkspat; men sällan qvarts och hälleflinta. Härifrån bör likväl undantagas den stora så kallade svarta Skölen, hvars ämne är en lös trapp, vekare än probersten, och gifver vid rifning hvitt eller ljusgrått pulver. Desse skölar medföra väl intet gods, så länge de stryka genom den oädla bergarten, men uti den ädlare blifva de antingen sjelfva fyndige, eller föra de malm med sig, antingen nära intil, eller på några famnars afstånd därifrån. Detta nämnes i Herr Prof. och Ridd. BERGMANS Verlds-Beskr. 1 Band., s. 253.
Vid Nya Kopparbergs grufvor, uti Storgrufve fältet, finnes malmgången ifrån Nordväst, där den först yppar sig uti dagen, fortsätta sin strykning under det öfverliggande gråberget, med 6 eller 8 graders stupning uti fält, ifrån våglineen, tillika med 10 a 12 graders donläge på djupet emot Nordost, som då utgör dess hängande vägg uti grufvan. Den fortfar uti denna strykning, til dess den ändteligen afskäres, eller termineras, emot en 14 famnars mägtig så kalladKalk, eller öfverkorsande fältspatsgång; men är åter igenfunnen uti et lika förhållande på andra sidan om bemälte kalk. Emot djupet stöter åter gången emot et några famnars tjockt så kalladt sköligt Skrefberg, hvarunder åter malmgången med et lika stupande emot djupet blifvit yppad och eftersatt, ehuru med mycket och föga lönande arbete.
En rödbräckt järnmalm med brånad, eller råstig vittring uti dagen, har här uptäckt dessa besynnerliga gångars första början, eller upstående skate, och som det öfverliggande berget ej varit nog fast, så har ock et betydande fall ändteligen förorsakat Storgrufvans förstöring, med en vidsträckt öpning uti dagen.
Utom hvad om gångar och berg i allmänhet kan inhämtas af Freybergska Bergs-Academiens Bericht vom Bergbau, samt af Hrr. DELII och CANCRINI skrifter, finnas i synnerhet uti Hrr. VON BORNS och FERBERS bergverks beskrifningar öfver Sachsen, Ungern, Böhmen och England, ganska märkvärdige och uplysande anmärkningar så väl om gångars som flötsers mycket olika förhållande.
Ibland de mäst vidsträckta strykande gångar kunna de Ungerske räknas. Vid Kremniz, där hällearten, äfvensom vid de öfriga bergverk i Ungern, består af Saxum metalliferum, drifves grufvebrytningen på en mägtig, ädel och guldförande gång, som består af hvit tät qvarts, insprängd med roth- och weisgülden, jemte gyldisk kies, och stryker uti Norr och Söder til 3000 famnars längd med lika ädelhet, som äfven på 150 famnars djup bibehållit sig. Hufvudgångens mägtighet har i förra tider kunnat räknas til 30, 60 a 100 famnar, då alla tomma mittler därunder innebegripas.
Vid Schemniz brytas guld- och silfvermalmer i synnerhet uti tre ansenliga hufvudgångar, hvilka, som redan är nämdt, både stryka och kröka sig parallelt med den förbilöpande Graanfloden, uti en längd af 2800 til 3000 famnar. Den första utaf dem, eller Spithalergang, är 14 och stundom 18 famnar mägtig, då tomma mittler inräknas.
Herrengrunder malmgång uti Ungern, af 12 famnars mägtighet, skall, under omväxlande kastningar och förtryckningar, varit arbetad uti 500 år och nu hunnit til 150 famnars djup, men är til större delen utbruten.
Vid Dognazka uti Bannatiska gebietet stryker en silfverhaltig blymalmsgång, som på 1500 famnars längd blifvit arbetad och behåller et jämt strykande i fält ifrån Wäster til Öster, med stupning på djupet ifrån Norr til Söder, uti et Mittelgebirg, vid foten af et högre belägit kalk- och därunder liggande skifferberg, som visar sig vara senare tilkommit på graniten, hvilken utgör hufvudkedjan af här varande bergsträckning.
De ädla kopparmalms-gångarne vid Göllniz i Ungern stryka emot Öster uti hornskiffer, til 900 famnars längd, och intaga därjemte et betydande djup; förande, jemte gul, äfven grå kopparmalm, som där Weiserz kallas.
Uti Siebenbürgen är Kapniker Fürstenstollner gång efterfölgd på 427 famnars längd, med 4 a 5 famnars mägtighet, förande en rosenfärgad fältspat med silfverfahlerz. Alla desse gångar stryka uti Saxum metalliferum, i Norr och Söder, samt hafva deras stupning ifrån Wäster til Öster.
Åtskillige Sachsiske malmfält äro ej mindre betydande. Gångarne vid Andreasberg, som föra både koppar- och ädla silfvermalmer, behålla sin sträckning i fält på 1000 famnars längd samt hinna stundom til 300 famnars djup och därutöfver. Marienbergs ädla gångar, som föra glaserz, roth- och weisgülden, af några tums och understundom af ½ til 1 famns mägtighet, äro hufvudgångar, som stryka minst 1000 famnar i fält, fast malmerne där brytas njur- och körtelvis. Detta, och hvad mera härförut är anfördt, kan närmare ses af Hr. VON BORNS Bref til Herr FERBER s. 44, 151, 177, 183, 195 och 198; samt CANCRINI Beschreib. der vorzügl. Bergw. s. 154 och 329.
Uti Böhmen behålla malmgångarne sin mägtighet på ansenligaste djup. Andreasgång vid Joachimsthal har på 350 famnars lodrätt djup fortfarit med lika ädelhet. På detta ställe förändra sig de nästgränsande gneisbergen til en grå glimrig qvartsblandad lerskiffer, som på djupet blifver mera svart, mindre glimrig och mera lerartad. Gångarne stryka här Öster och Wäster samt undergå ingen rubbning, hvarken uti deras strykning eller fallande. Se FERBERS Mineral-Geschichte von Böhmen, s. 55, 62.
Ibland vidsträckta gångar förtjenar ock med största rätt at nämnas den så kallade Irrgang uti Böhmen och Saazerkrets, som består af järnmalm och stryker i Nordväst och Sudost, visst 3 mils väg, til Annaberg uti Sachsen, samt arbetas på järn af åtskilliga bolag, merendels uti granitberg, hvilken bergart, ofta med skörl inblandad, utgör liggande, men skiffer hängande vägg, i hvilken händelse gången förhåller sig ädlast. Så snart denne gång uti sin strykning kommer uti gränsskillnaden, där den på graniten öfverliggande skiffern vidtager, blifver den förra stenarten hängandne och den senare liggande vägg. Se FERBERS Min. Gesch. von Böhmen s. 96.
Gelliwari järnmalmsgång, af 3 a 400 famnars bredd, uti Luleå lappmark, lärer dock, åtminstone uti mägtighet, öfvergå den Böhmiska. Se ordetGångberg.
De öfrige hufvudsakelige omständigheter, som vid gångar äro at i akttaga, finnas anförde under orden Afskärning, Kastning, Förädling, Förtryckning, Malmfall, Mägtighet, Ramling, Svängning, Korsning, Drum, Salband, Gångart, Gångsten, Gångberg, Sköl, Sväfvande Gångar, Klyfte, Stockverk, Malmdjup, Malmletare, m.fl.

Gångart (Gangart) kallas den bergart, som håller sig närmast intil malmen och merendels förädlar densamma, samt utgör sällan hela gångens fyllnad.
Gångarten äro i synnerhet de mera ädle och finare bergarter, såsom fet qvarts, kalkspat, gipsspat, flussspat, tungspat, Phengit eller smectis, zeolith m.m., hvaruti malmer och metaller tyckas i synnerhet vara tilkomne. Dock tages ofta namnet Gångart för det samma som Gångsten.
Af Herr FERBERS uptecknade mångfaldiga grufvebefaringar, vid utländska bergverken, kan den bästa uplysning hämtas om de mäst förefallande gångarter, som äro ädlare malmer följaktige, och hvarutaf åtskillige exempel i synnerhet förtjena nämnas.
A) Vid Schemniz uti Pacherstollen, där rika guldhaltige malmer, jemte rothgülden, glaserz, blyglanser m.m. brytas, bestå gångarterne: a) af en blodröd och stundom lefverfärgad gyldisk Zinnopel, antingen flinthård, eller vek som bolus, liknande glaskopf. b) En fet Qvarts, dels klar och dels ogenomskinlig, med många drushål. c) Kalkspat, med oändeligt många förändringar uti crystallisationer. d) Gipsspat af åtskilliga skapnader. e) Blå eller svartgrå Stenlera.
B) Uti en annan grufva hafva gångarterne funnits vara af följande förändringar, nemligen: tät och hvit, dels ock drusig, poreus och med gul järnochra genomdragen Qvarts - Hård tärningsartad Kalkspat - En fet, grön och blåaktig Letten, eller lera, stundom lefverfärgad med röd järnochra - Brun järnhaltig, half stenhärdad Lera, med gedieget silfver o.s.v.
Uti Freybergska silfvergrufvorne förefalla gångarter af mjölkfärgad Gipsspat, mörkblå Flussspat, tärningartad eller uti ådror. - Grå och hvit Stenlera, ellerLetten - Blyfärgad Guhr på gneis, eller på gångarterne, lofvar förädling. Dylike förebud äro ock en röd Sinter, med åtskilliga jordarter, Bräune, eller järnochra, o.s.v., hvarvid rika silfvermalmer och hvarjehanda mineralier af Blende, Koboltm.fl. medfölja. Den allmännaste gångarten i dessa grufvor består af drusigQvarts, hvarvid gångsten af gneis stundom utskjuter, jemte en hård svart stenlera. Härstädes infaller äfven en hvit kalksten uti gångar. Granater finnas ofta uti gneisen. Hvit spatformig järnmalm är ej heller sällsynt. Vid Marienbergska bergverken förefalla merendels samma gångarter, och i synnerhet en carneolfärgad gipsspat, jemte flussspater.
C) Vid Altenbergiska tenngrufvorne består gångarten uti malmstocken mäst af Qvarts, jemte hvita och röda stenhärdade Leror och stenmärgel, närmast malmen, som består af zwitter och zinngraupen. Därvid följa åtskillige andre arter, såsom arsenikalisk Kies, Blyerts uti qvarts m.m., sällan Flussspatoch Kalkspat Rauchtopaser, Blende, Skörl med skiftande färgor, anlupen järnmalm, Eisenman m.m.
D) Vid Zinnwald äro gångarterne uti de sväfvande gångarne, jemte zwittern, merendels af ofvannämde arter, allenast med den skilnad at Glimmer af åtskilliga förändringar här är mera allmän.
E) Vid Zweybrückiska cinnober-grufvorne bestå gångarterne i synnerhet af: en hvit eller grå fet lera - Dylik stenhärdad Lera - En hvit eller grå lös Hälleflinta (Hornstein) - qvartsblandad stenlera af samma färg - Grå lerartad fin Sandsten - Röd järnlera, eller Bolus, samt en gul eller brun järnochra, hvilka senare arter äro med cinnobern mäst följaktige - Tät jaspisartad järnmalm, eller med järn rödfärgad qvartsig Sandsten, ofta med cinnober genomdragen - Hvit Qvarts, Kalkspat, Gipsspat, Svafvelkies, svart arsenikalisk jord, samt svartbrun, slaggartad järnmalm. Merendels lika gångarter förefalla äfven vid Mörsfeldiska qvicksilfvergrufvorne uti Chur-Phalz.
F) Uti qvicksilfvergrufvorne vid Idria äro gångarterne: a) En grå och svartKalksten. b) Stenleror af åtskilliga färgor, merendels järnhaltige och skifferartade, oftast svarta och veka. De innehålla ifrån 8 til 30 procent qvicksilfver, jemte synlig instänkt cinnober. c) Stenkolsartad skiffer. d)Kalkspatsdruser, gipsdruser, svafvelkies, m.m.
G) Uti några svenska koppargrufvor, såsom vid Athvidaberg, Garpenberg, Riddarhyttan, Stripåsen m.fl. består Gångarten merendels af qvarts, stundom ren och stundom skimmerblandad, då Gångsten, som intager hela gångens mägtighet, kan vara grofva hornbergsarter med skimmer, hornblende och qvartsblandadt grofskifrigt stengryte m.m. Då flussspat, jemte qvarts, infinner sig, plägar malmen vara rikast. Fina speckstenar och sådig asbest, såsom vid Mårtanberg och Wästanfors koppargrufvor, pläga ock vara malmgifvande gångarter.
H) Vid andra grufvor, såsom vid stora och nya Kopparbergen m.fl., finnes malmen spridd uti sjelfva gångsten, som vid den förra består af et vresigt skimmerblandadt hornberg och uti den senare merendels af skimmer och grofstråligt hornblende, som där Korsberg kallas, utan at någon viss gångart kan angifvas, om icke det at den rikaste kopparmalmen finnes, där qvartsen infaller.
I) På lika sätt förhålla sig andre grufvor, där gångsten består af kalk, såsom vid Sala silfvergrufva och många flera, där gångarten allenast kan vara en liten förändring uti kalksten.
K) Vid Kungsbergs silfvergrufvor uti Norige yppar sig uti de ädlare gångar, eller uti Gangerne, där de af erzfallen genomskäras (Se ordet Gång) en gångart af Tungspat, som där får namn af Fallart och medförer gemenligen fyndighet, eller rika silfvermalmer. Denne fallart liknar til färg, utseende och spatgrynig sammansättning, aldeles en grå kalksten, men äger dubbelt större specifique tyngd, eller lika med tungspat. - Gäser intet med skedvatten, hvarken bränd, eller obränd. - Smälter med borax, likasom gips, til hvitt opakt glas. - Med kolstybbe starkt calcinerad gifver lukt af hepar sulphuris och tyckes således vara en verkelig Tungspat.
Vid Johanngeorgenstadt brytes kobolt förnemligast vid den uti gångarne infallande Qvartsen, som äfven hålles för koboltens matrix.

Gångberg kallas sådane fasta berg, hvaruti visa sig mer eller mindre ordentelige, til någon viss längd och bredd strykande gångar, eller ränder, af andra arter än de, som utgöra hela berget, til skilnad ifrån flolägrige ellerFlötsberg, där olika bergslag ligga uti vissa hvarf, eller floar, såsom lemning af stora öfversvämningar.
Uti allmänhet gifves väl föga något berg, eller allmän bergart, som icke förer några gångar, eller igenläkte sprickor, af annan bergart än den allmänna. Således finnes, til exempel, uti mäst alla våra gråbergshällar, eller granitberg, ofyndige gångar, som äro fylde med qvarts, hvit fältspatsråda, skimmer, hornblende, skörlberg, järnbinda m.m.; men då med gångberg förstås sådane berg, hvaruti malmförande gångar vanligast finnas, kunna våra gråberg däribland ej uptagas uti första rummet, emedan däruti, utom järnmalmer, sällan ädlare arter äro at anträffa. Af tyska bergsmän räknas, efter utvärtes anseende, egenteligen fem slags bergarter, som pläga innehålla malmförande gångar, såsom:
1:o. Skifferartade, eller skifrige, hvilka merendels bestå af svarta, grå, blåaktige, eller bruna råstfärgade stenhärdade leror, som kunna skafvas med stål, kännas feta, eller hala, blandade med qvarts, skimmer, kattguld, eller kattsilfver.
2:o. Sandartigt Gryte, ljusgrått, stundom blandadt med svart järnglimmer, eller skimmer, antingen tätt, eller grofskifrigt uti brottet: kännes sträft och gifver föga eld emot stål, samt räknas til eldfasta ställstensarter. Se Gneis.
3:o. Hälleflinta (Hornstein) af åtskillig art, merendels svart, grå eller gulbrun, gifver eld emot stål, faller sällan skifrig, merendels vid sönderslagning uti oviss skapnad, med skarpa kanter, i brottet glatt utan märkeliga korn: är dock ofta inblandad med skimmer och hornbergsarter. Gångar uti denna hälleart hålla sig merendels beständige, men sällan mägtige.
4:o. Kalkberg och kalkartad sten, hvit, grå, eller blåaktig, af spatfjälligt brott: svartnar merendels i luft och eld: är af medelmåttig hårdhet, men ger dock ej eld emot stål: förer väl ofta mägtiga malmgångar, men merendels drummer och körtelverk.
5:o. Blandade berg af dessa fyra stenarter äro af flera förändringar, än at de med utvärtes kännemärken kunna beskrifvas. Emedlertid utgöra desse hällearter på många orter gångberg, eller malmförande bergstracter(Erzgebürge). Til malmförande bergarter räknas vid Sachsiska bergverken i synnerhet den så kallade Kneus, eller Gneis, hvaruti de fleste silfververk därstädes finnas. Se ordet Gneis. Vid Schemniz och Kremniz, så väl som alla bergverk i neder-Ungern och på åtskilliga ställen i Siebenbürgen, äro alla gångberg, hvaruti ädla gångar stryka, af en blandad stenart, bestående uti en stenhärdad lera med inblandad kiseljord, til färgen gråblå, tät, grofbladig, men ej skifrig, som af Herr VON BORN blifvit kallad Saxum metalliferum. Se detta ord. Vid Kapnik i Siebenbürgen är emellertid malmförande och andra berg den skilnad i akttagen, at hällearten uti de förra är en hvit lerartad och fast stenart, som aldeles liknar saxum metalliferum och ej skiljer sig därifrån uti annat än genom inblandade fläckar af hvit stenmergel, men alla ofyndige berg därmot bestå af en blåaktig trapp, som föga eldar emot stål. Se Hr. VON BORNS Bref til Hr. FERBER s. 151
Herr HAIDINGER, uti dess uplysande afhandling om allmänna bergarter, införd uti andra årgångens andra qvartal af Herr HofR. VON BORNSPhysicalische Arbeiten, räknar malmförande gångberg til de senare tilkomne berg, eller Montes secundarii, såsom merendels flackländige och liggande öfver grundbergen. Som desse bergarters hufvudsakelige kännemärke anses: at deras mästa och största beståndsdel är Lera, samt at de alltid, mer eller mindre, hafva et skifrigt anseende. Uti denna förnemsta beståndsdel, leran, äro mäst altid Qvarts och Glimmer inblandade, och det med mångfaldiga förändringar uti mängd, läge, färg och utseende.
Härmed är dock intet afgjordt, at alla berg af skifriga arter skola innehålla malmgångar. Skifferbergen, til exempel, vid en del Ungerska bergverk, innehålla väl ädla kopparmalms-gångar; men uti Bannatiska bergen är skiffern ofyndig, eller til malmgångar odugelig, undantagande at några enda daggångar, eller så kallade Rasenläufer, däruti finnas. Däremot stryka gångarne därstädes uti den öfver skifferberget liggande kalksten, och hålla sig vid en därintil stötande trappsköl. Uti Tyrolen måste ock ädla gångar hälst sökas uti kalk. Våra svenske silfvermalmsgångar, eller malmfall af blyglanser, visa sig ock mäst uti kalkberg, såsom uti Östra grufvorne vid Hällefors, men uti Wästra fältet därstädes stryka de uti hälleflinta: vid Sala och uti Svartberget: vid Wäster Silfbergs grufvor, hvarest blyglanserne stå uti en fattig stahlstein, eller järnhaltigt kalkberg.
Hällearten, omkring det vidlöftiga kopparmalms- och svafvelkies stockverket, uti stora Kopparbergs grufva är väl merendels jordtäckt, men visar sig dock bestå af röd fältspatsråda med hornblende och grof skimmer, hvaremot gångarten merendels är en vresig och seg hornskiffer. Malmfallen vid Athvidaberg äro mästadels träffade uti röda fältspatsrådande berg; men för öfrigit är hällearten vid åtskilliga kopparverk här i riket, såsom vid Garpenberg, Tunaberg, Orijerfwi i Finland m.fl., funnen vara en skimmerblandad qvarts, eller ställstensart. Rikare kopparmalmer, til exempel Kopparlazur, uti en mild grönaktig hornskiffer, har förefallit vid Wästanfors, och kupferglaser så väl uti kalkberg, som uti feta och eldfasta tälgstensarter, o.s.v. Flera exempel tillåter ej rummet anföra.
Flolägrige eller flötsberg förklaras under ordet Flötser.
Ehuru Granit sällan är malmförande, gifvas likväl åtskillige malmgångar uti granitberg. Vid Scharfenberg i Sachsen finnas däruti silfvermalmsgångar, som föra weisgülden, silfverfahlerz samt grof- och småtärnig blyglans, jemte kies och blende. På lika sätt stryker en mägtig gång af kopparmalm och kies uti det stora granitberget Schreiberhau i Schlesien. Men i synnerhet träffas, på några ställen i Sachsen och Böhmen, tennförande stockverk och gångar uti granit. Vid Altenberg, i Sachsen, utgör graniten hufvudsakeligen detta mägtiga tennbergets hälleart, så väl omkring stockverket, som för de omliggande bergen. Det bör dock märkas at granitberget härstädes består af något mildare art än våra svenske gråberg, och at den eljest jämna blandningen af qvarts, skimmer och fältspat, visar sig här mera föränderlig, så at på det ena stället fältspaten och på et annat glimmern, eller qvartsen, behåller öfverhand.
Uti Greyersberg, i Sachsen, stryka parallele tennmalmsgångar uti et stockverk af granit. Vid tenngrufvorne på Zinnwald är merendels samma hälleart rådande. Uti några malmförande berg, vid Johanngeorgenstadt, träffas granit på djupet under skiffern, hvarvid är i akttagit at en malmgång, som däruti fortfarit och förut uti skiffern varit silfverförande, uti graniten allenast medförde tenn- och järnmalmer. Stockverket vid Schlackenwald uti Böhmen, hvaruti tennmalmer brytas, består äfven af granit, som utom dess, i detta rike, utgör flera tennförande gångbergs hälleart. Se FERBERS Min. Gesch. versch. Länd.s. 58, 133, 192, 253, och dess Mineral-Geschichte von Böhmen, s. 93, 108, samt ordet Stockverk. - Således kunna granitbergen ifrån malmförande ej aldeles uteslutas, i synnerhet där qvarts, eller kalksten utgör förnemsta gångarten, eller där fältspaten undergådt någon förvittring.

Hällearten för den mägtiga silfvermalmsgången uti Östra Silfberget består af en ljusgrå hälleflinta, med inblandade skimmer- och hornbergsarter. Gångarten är en mjölkfärgad skifrig qvarts med skimmer, hvaruti blyglansen håller sig mäst vid en härigenom strykande mägtig trappsköl. Med blyglansen följer äfven ömnig svafvelkies.
Vår Svenska Fjellbygd saknar ej heller malmförande gångberg, eller malmtracter, dels uti Jemtländska fjellen, som under ordet Berg redan är nämdt, dels ock uti Piteå Lappmark, såsom: Nasafjells silfvergrufvor, hvarest allmänna hällesten är af en skarp hornbindig art och innehåller en crystlalskärfvig qvartsgång, eller stock, om några hundrade alnars mägtighet och flera hundrade famnars längd, som vid dess liggande sida förer groftärnig blyglans. Af ungerfär lika beskaffenhet skola ock Kiedkewari och Alkewarisilfvergrufvor vara.
Gelliwari järnmalmsberg i Luleå Lappmark lärer vara den största malmgång i hela verlden, som, med 3 a 400 famnars mägtighet, sträcker sig flera fjerdingsväg uti längden och består af idel svartblå rik järnmalm utan gångart.
Fjellbergen Kerenuwaru och Lousowaru, allenast skilde med en dal ifrån hvarandra, bestå hel och hållne af järnmalm. De kallas nu Konung FREDRIKS och Drottning ELEONORAS berg.
Swappawari malmtract innehåller tvenne betydande malmfält, det ena af rikaste lazur och kopparmalm, det andra af rik och mägtig järnmalm, stötande omedelbart til hvarandra.
Junosuando järnmalmsfält är ej mindre bekant för en rik och magnetisk järnmalm.
Gångberg af så hög belägenhet nämnas här allenast såsom mera ovanlige, emedan malmförande berg och gångar äro merendels lågländte, Mittel- ellerSanfte Gebürge, som de kallas, hvilka kunna stöta intil de höga bergen, eller utgöra deras fot. I sådant läge träffas malmgångar under de höga Alpiska bergen och uti den skifferbädd, hvaruppå desse kalkjell äro upstaplade. Exempel häruppå gifvas åtskillige och i synnerhet vid det rika qvicksilfver-bergverket vid Idria, hvarest så väl rent qvicksilfver, som cinnober och flere dess malmarter, brytas uti en svart lerartad mägtig skifferflöts, under de förfärliga kalkbeg, som gå ända til 200 famnars högd öfver dalen. Se FERBERSBeschreibung von Idria in Mittel-Crain.
I anseende til läget blifva dock de lågländte och långsluttande, samt ofta med våt jord betäckte bergen, de fyndigaste, äfvensom lerartade stenslag af Gneis och Saxum metalliferum utgöra de rikaste malmförande berg för ädla geschicker, hvilket af Hrr. VON BORNS och FERBERS ofta åberopade afhandlingar i synnerhet kan inhämtas. Herr GERHARD, uti dess Versuch einer Geschichte des Mineralreichs, anförer äfven åtskilligt i detta ämne.

Gångspel (Gangrad, Laufrad) kallas en upfordrings-machin, hvarigenom malmen drages utur grufvor förmedelst et stort hjul, utan skoflar, liknande eljest et öfverfalls vattuhjul, allenast försedt med en botten och inuti med slåar, hvaruppå en eller två personer kunna gå och således bringa hjulet uti rörelse, då gruflinan på hjulstocken uplindas. Det går ganska långsamt, men nyttjas dock på några orter, och finnes uti AGRICOLÆ Bergbuch på flera sätt inrättadt.
Gångspel är ock det samma som bröstvind; men så inrättadt uti en egen ställning, at det kan flyttas efter behag til stora tyngders dragande.

Gångsten kallas den bergart, hvaraf en gång, eller sköl, til största delen består, och är egenteligen gångens ofyndige gångart, til någon skilnad ifrnGångarten, som närmast följer sjelfva malmen. Merendels består gångsten af de grofvare och mera allmänna bergarter, såsom: sega Hornbergsarter, Skimmer, Segslag, Hornblende, Skörlberg, Granatberg, stenhärdade Leror, sandgrytig Qvarts, groffjällig Kalksten, m.m. Vid några Siebenbürgiska bergverk, såsom vid Nagy Banya och Kapnik, består gånsten, som utgör hela malmgången, af en rosenfärgad fältspat, hvaruti silfverfahlerz är insprängd. Flera gångar vid dessa bergverk bestå äfven af blekröd gyldisk fältspat, som tillika är med fahlerz insprängd. Ju mera röd och järnhaltig fältspaten visar sig, dess större är ock dess guldhalt. Se BergsR. VON BORNS Bref til Hr. FERBER s. 151, 153. Fältspaten kan således ibland ädla gångstenar och arter räknas. Jämnför ordet Gångart.

Gårkoppar, Se Garkoppar.

Gårning, Se Garning.

Gårsten kallas en grof antingen grå eller röd kalkstensart, som finnes i bergen Kinnekulle, Billingen och flera, uti Wästergöthland samt uti Rättviks och Orsa Socknar i Dalarne. Denne kalksten är af en knottrig, eller knölig, flolägrig och lerblandad art, som intet kan nyttjas af stenhuggare til gålf- eller trappsten, och gifver vid bränning en grof samt nästan odugelig kalk.
Gårsten betyder ock et löst och likasom murkigt bergslag, som hos Tyskarne får namn af Faules Gebirg. Se Fäule.

Gåsa säges vid masugnar, då en tjock och mörk rök, jemte lågan, upstiger utur pipan, af hvilken rök hällarne omkring pipan äfven svartna, som gifver tilkänna at för mycken eller illa bränd malm är upsatt, och ugnen på vägen at blifva försatt. Där mycket godartade torrstensmalmer brukas, kan dock hända at ugnen gåsar, fast med ljusare rök, utan at vara försatt.

Gåte kallas främsta kanten af mynningen, eller giman, uti en ort.

Gänseköthig Erz, eller Malm, kallas en art silfvermalm af mörkblå färg, med svarta och gulgröna samt stundom hvita fläckar. Dess grundämne är merendels antingen lös eller förstenad lera, som har sin grönaktiga fäg stundom af någon nickelhalt, men oftast af järn, eller skörlbergsart, och någon gång af koppar, då färgen är mera höggrön. Den rikaste, som fås vid Schemniz silfver- och guldgrufvor, håller emellan 6 til 800 lod på centnern, hvilket måste komma af något inblandadt gedieget hårsilfver samt af glaserz, som kan utgöra de svarta fläckarne. Se FERBERS Abhandl. über die Geb. und Bergw. in Ungarn, s. 57. Stundom förstås med gänseköthig erz en blekgrön och brunaktig mergelartad gilbe, såsom vid Ehrenfriedersdorf, med hårsilfver instänkt: stundom får äfven en mild, gulgrön, litet silfverhaltig skörlbergsart detta namn.
Herr vice Berghauptman TREBRA har insändt beskrifning på en besynnerlig art af denna malm, som af Herr Directeur SCHREBER funnits uti malmgångarne vid Allemont uti Dauphiné. Denne så kallade gänseköthige silfvermalm består egenteligen af en jordaktig kobolt, dels svart, dels med rödblythe, grön nickelkalk, gedieget silfver, stundom med litet lera och järnjordinblandad. Den svarta koboltjorden innehåller både svafvel och arsenic. De andra beståndsdelarne äro stundom til större och stundom til mindre mängd, hvaraf blythe är det minsta. Uti några stuffer af denna malm hafva visat sig rödbrune fläckar, som, efter anstält prof, befunnits vara cinnober, hvilket likväl är en mera sällsynt tilfällighet uti denna malm. - Den svarta sotande färgen tyckes hos en del vara af naturlig Æthiops, af qvicksilfver med svafvel tilkommen. Af en centner sådan svart materia har stundom kunnat erhållas ända til 20 skålpund qvicksilfver och 117 marker silfver, hvilket likväl, såsom gedieget, altid är til oviss mängd.
I allmänhet har uti en centner af denna gänseköthiga malmen befunnits:
Silfver 11 skålpund 14 unce
Järn 39 - 10 -
Kobolt 5 -
Qvicksilfver 5 - 9 -
Svafvelsurt vatten 12 - 8 -
Svafvelbunden arsenic 25 - 7 -
Se CRELLS Beyträge zu den Chemische Annalen, andra Bandets andra stycke, s. 202 och följ.

Gäsjord (Brausethon), Gäslera, eller Vesa, är en hvit, eller något rödlätt mycket moblandad fin lerart, som ej äger lerans vanliga seghet, men har den egenskapen at gärna insupa och behålla syra och vatten hos sig, hvarmed den likasom gäser och uphöjer sig, samt är uti sådant tilstånd, til någon del, elastisk, eller gungande, då på dess stelnade yta trampas, eller bultas. I anledning däraf har den med förmån blifvit nyttjad til fyllning under städstockar, uti hammarsmedjor, i stället för korsverke af unga träd, hvarmed sådane trädstockar eljest måste vanligen underbäddas. Se ordet Städstock samt Kongl. Patriotiska Sällskapets Journal för September månad 1781.
När gäsjorden betäcker berghällar, kallas den Bergvesa och är då gemenligen blandad med grof sand och smått stengrus. Denne vesa är i synnerhet tjenlig til Ärilars, eller bottnars inslagning uti stora calcinerugnar, emedan den uti varman intet krymper, eller spricker, och blifver uti medelmåttig glödgningshetta ganska hård, fast och tät. Gäsjordens oskickelighet för sädesväxt är för öfrigit bekant.

Gässten, Se Zeolith.

Göra af kallas i stora Kopparbergs grufva det arbete, hvarmedelst klyfterne ränsas och man lösbryter det, som vid tilmakningar blifvit lossadt af elden.

Göra ihop är et gammalt ord vid stora Kopparberget, som betyder at inlägga en kallroste. Se Kallrostning.

Göra smått, Se Vaskning.

Göra smälta är tyska hammarsmedens mästerarbete och består däruti at, efter slutad räckning, upbryta den afsvalnade färskjärnsbuten och nedsmälta densamma på underlagde rena kol, at den nu blifver väl skild ifrån all slagg och samlad på härdbottnen til en smidig och ren järnklump, eller smälta, som sedan utbredes under hammaren och sönderhugges til 4 a 5 smältstycken, hvaraf järnstänger vidare uträckas.

Göra sågen kallas vid vallonsmide det arbete, som smältare-drängen först ensamt gör uti smältare-härden, då han bryter upp det nedsmälta järnet och makar det tilhopa, hvarefter både mästaren, eller mästersven, och drängen hjelpas åt at Rafassa, eller at än nogare, på alla sidor uti härden samt under forman, upbryta och maka tilsammans alla skingrade järnfärskor, så at de komma uti en liten hop midt för forman, hvarunder smältarens göromål är at med spettens handtering, eller skötsel, och blästerns ökande göra Smältan, eller Louppen. Se Vallonsmide.

Gös. Gösar kallas 6 til 7 alnar långa trekantige tackjärnsstycken, som stöpas af hvarje utslag vid masugnarne, at nyttjas vid vallonsmide til stångjärn, hvarvid allenast ändan af gösen inlägges uti härden och efterhand afsmältes, i det stället tysksmeden inlägger hela tackjärnsgaltar, eller stora stycken.

Hackstång, Se Hytteredskap.

Hafssalt, Sjösalt, Bojsalt, kallas det allmänna koksaltet, som tilverkas af hafsvattnet, hvilket öfver hela verlden finnes innehålla salt, men til märkelig skilnad i mängd. Det skall ock gifvas til stor myckenhet uti vissa sjöar, såsom på Wästra kusten af Africa, uti Siberien och Cossakiska landet, hvarest någre sjöar sägas hålla mycket salt, men af en bitter smak, som i det närmaste liknar Glauber-salt. Vid Jamuscha är vattnet med salt lastadt och ser rödt ut, när solen skiner därpå. Bottnen skall ock därmed öfveralt vara crystalliserad och stränderne rundtomkring med et snöhvitt cubiskt salt betäckte. Se BERGMANS Verlds-Beskr. 1 B. s. 414, 416.
Jemte koksalt innehåller hafsvattnet litet gipsjord, eller selenit, samt bittersalt, eller ock blott magnesia alba, som vid saltsjuderierne Saltaska kallas, hvaraf i synnerhet detta vattnets bitterhet beror. I allmänhet är sältan starkare ju längre ifrån polerne, och halten något större på djupen än uti ytan. Uti Spanska sjön och Medelhafvet skall et skålpund vatten hålla 2 lod salt: omkring Holland och England allenast et lod, men uti Östersjön knapt ½ lod, efter Herr. Prof. VOGELS upgift uti dess Mineralogie. En cubik-fot hafsvatten omkring Spanien skall väga 73 skålpund, då lika mycket rent sjövatten ej väger mera än 67 ½ skålpund. Försök och upgifter om hafsvattnets innehåll af salt äro dock mycket olika och oändeligt många förändringar underkastade. Uti Medelhafvet går största halten emellan 3 och 4 procent. Vid alla årstider, och på alla orter, är vattnets sälta ej starkare på djupet än vid ytan. Uti Kongl. Vet. Acad. Handl. för år 1771 äro åtskillige rön införde, som visa at, då Östersjö hafsvattnets specifiqua tyngd vid ytan varit som 47, har det på 5 famnars djup förhållit sig som 60 och på 20 famnar som 189; men af Herr BLADHS många och mycket noggranna rön, uti Kongl. Vet. Acad. Handl. 1781 s. 109 o.f., finnes at hvarken uti Östersjön, eller uti öpna Ocean, någon betydande skilnad kunnat märkas uti vattnets specifiqua tyngd, på 50 famnars djup, emot det som blifvit tagit vid hafsytan. Den enda skilnad är at det öfre vattnet tyckes vara mera äckligt til smaken, och innehålla någon mera obehagelig fettma, än på djupet. Om halten af salt uti Medelhafvet m.m. ses vidare Kongl. Vet. Acad. Handl. 1755 s. 35, 43, 44, samt BERGMANS Verlds-Beskr. 1 B. s. 430.
Hafssaltet samlas på många orter, såsom omkring kusterne vid Spanien, Portugal, Sardinien, Frankrike och flerestädes. Det Spanska, det Portugisiska ifrån Santübes och det Sardiniske ifrån Cagliari är uti våra nordiska länder det mäst bekanta. Til dess samlande gräfvas och muras vida, men grunda dammar, eller så kallade Saltkrikor, hvaruti hafsvattnet, vid hög flod, inleds genom canaler och med dämning qvarhålles, at uti hetaste sommarmånaderne, genom solens verkan, utdunsta och afsätta sit salt uti cubiska crystaller, eller oformligt sammangyttrade stora klumpar. På några ställen uti Frankrike upläggas stora sandhögar, som ofta begjutas med hafsvatten, hvarigenom utdunstning uti solhettan befordras, til dess sanden är fulldränkt med salt, hvilket då utlakas, evaporeras och crystalliseras. Uti Holland raffineras det orenaste Spanska och Franska saltet genom kokning uti mycket stora, runda och vida pannor, af tjocka järnplåtar sammannaglade. Härvid nyttjas deras hafsvatten utur Nordsjön til uplösning, hvarutaf äfven någon tilväxt vinnes.
Vid raffinaden skall ock någon tilsats af oxblod nyttjas, til fettmans och bitterhetens förtagande, hvarigenom detta salt blifver ganska rent. Det Franska saltet, som är grått af lerjord och främmande ämnen, skall ock på sådant sätt raffineras och därigenom blifva det tjenligaste för den bästa sillens insaltning.
Uti England raffineras saltet äfven med deras hafsvatten. Moderluten därefter, som ej vidare kan afsätta några crystaller, nyttjas sedan at däraf bereda det bekanta engelska Bittersaltet, hvilket sker med tilsats af colcotar vitrioli, eller återstoden efter vitriololjans distillation. Denne colcotar innehåller ännu mycket vitrolsyra, som förenar sig med magnesia alba uti moderluten och såmedelst formerar bittersaltet, som sedan blifver en vidsträckt handelsvara.
Huru hafssaltet tilverkas, eller kokas, af Nordsjö-vatten, vid Wallöe uti Norige, samt huru det genom graderverk blifver til större halt concentreradt, ses uti Kongl. Vet. Acad. Handl. 1769 s. 60.
Uti Skottland och Irland idkas äfven saltsjuderier; men hafsvattnet omkring dessa strander är ej ensamt af någon lönande halt. I anseende härtil skall tillika för dessa saltsjuderier hämtas et ganska starkt och bitter hafssalt ifrån de Lucaiska och Antilliska öarne vid Wäst-Indien, hvilket salt, utan blandning och raffinering med Nordsjö-salt, skulle vara i högsta måtto frätande. Likaledes måste ock större delen af det engelska bergsaltet undergå uplösning, kokning, raffinering och crystallisering, innan det kan nyttjas. Se BACKMANS Arcana Oeconom. s. 330.
Här i riket hafva åtskillige försök blifvit gjorde med saltsjudning af hafsvattnet omkring våra stränder; men utan någon förmånlig utkomst.
Förslag hafva väl blifvit upgifne til sältans concentrerande uti vårt ringhaltiga Östersjö hafsvatten, medelst det rena vattnets förvandlande til is uti stark vinter; men detta är alt småsaker och föga betydande för allmänheten.
Vid Östersjön, omkring Carleby, skola likväl bönderne til husbehof koka salt af det hafsvatten, som samlas uti de vid hafsstranden enkom härtil gräfde brunnar, i synnerhet på de ställen där det så kallade sältingsgräset växer. Detta salt blifver väl i första kokningen orent, men raffineras sedan genom omkokning med sur mjölk samt medelst silning och anskjutning uti träkäril. Se Kongl. Vet. Acad. Handl. 1742 s. 185.
Åtskillige sätt at af hafsvattnet tilverka salt kunna ses af Herr GUETTARDS Memoire, införd i Parisiska Vet. Acad. Handl. för 1758, utom flera härom utkomne afhandlingar.
Hvarifrån hafvet erhållit sin sälta och hvaraf det kommer, at det utan betydelig ökning eller minskning, kan bibehållas nästan vid lika halt, lämpad efter orternas belägenhet under varmare, eller kallare climat m.m., därom hafva flere lärde hyst stridiga meningar, hvilka här utan skada kunna uteslutas.

Hagelmalm kallas den grankorniga sjömalmen, som uti Småland upfiskas uti sjöbottnar i form af runda pärlegryn, eller til ärters och hagels storlek. Hit hörer ock den i Tyskland så kallade Bohnenerz, som finnes i form af bönor, ärter, eller hampfrö, af mörkbrun eller svart färg. Är ibland myr- och jordmalmer mäst järnhaltig och drages då af magneten.

Hagelsatt, sprutigt, kallas det tackjärn, som är lagom malmadt och visar sig uti brottet mäst hvitt, men är tillika instänkt med små grå fläckar af nödsatt järn, likasom grofva hagel.

Hairen, Se Hären.

Hajfel kallas vid förtent blecksmide 68 Par, eller Störtor bleck, som på en gång läggas uti hajfeltunnorne, at på 3 a 4 dygn betas, eller renas ifrån slagg och glödspån.

Hajfel-tunnor äro vid blecksmide de träkäril, hvaruti betan för järnets rening uti betstugan förvaras. Se orden Beta och Blecksmide.

Haka ut säges vid masugnarne, då masmästaren med lackterkroken drager utur stället den sörja och hopgyttrade slagg, som förut med spettet blifvit upbruten och ej vil flyta.

Hakmachin kallades vid stora Kopparberget et år 1694, af Herr Commerce-Rådet POLHEM, vid Blankstöten, inrättadt upfordringsverk, hvarmedelst malmtunnorne upfordrades, så väl uti lodrätta som donlägiga schachter, utan någon lina, allenast med starka fyrkantika spiror, eller konststänger, försedde med järnhakar, som under stängernas fram- och återfart släpade malmtunnorne, den ena efter den andra, ifrån det ena hakparet til det andra, ifrån djupaste rummen ända til malmlafven, hvarest en behändig invention äfven var inrättad til tunnans afhakande och stjelpning uti lafven. Häruppå finnes ännu vid Kongl. Modell-kammaren uti Stockholm en complett modell. Upfinningen är oförliknelig; men i anseende til dess svåra byggnad och bergets fara för stalp, har den intet kunnat vara länge gångbar. En perspectiv-ritning på denna machin finnes bifogad vid Herr NAUCLERS år 1702 utgifne Delineatio magnæ Fodinæ Cuprimontanæ. Vidare beskrifning därom är införd uti Herr Assessor SWEDENBORGS Dedalus Hyberboreus.
En annan art af Hakmachin, efter Herr RUDÉNS invention, är inrättad vid Bispbergs järngrufva samt Riddarhytte och Garpenbergs koppargrufvor. Se härom ordet Grufvebyggnad.

Hakslagg kallas den masugnsslagg, som ej flutit, eller varit väl smält, utan måst med kroken uthakas, som oftast händer, där hårdsmälte torrstens-malmer brukas. Denne slagg innehåller mycket järnkorn, samt måste sedan vid stamp- och vaskverk tilgodogöras.

Half Ugn, eller Hytta, betyder vid en del bergsmanshyttor sex upsättningar på en masugn, då 12 utgöra en ugnsfyllnad. Uti Wermelands bergslag kallas den en half ugn, eller half hytta, som består af 8, då en hel hytta utgör 16 hela delar, eller upsättningar, hvarje upsättning räknad til 4 tunnor kol. Se Hyttebruk.

Half-Vallonsmide kallas en art af tysksmide, som i Tyskland får namn af Warmfrischen och är et et ibland de här i riket senare, eller omkring 1680 först infördt smidningssätt, som nu här i riket endast nyttjas vid Söderfors ankare-bruk, sedan man funnit at järnet härigenom blifver bättre verkadt än vid vanliga tysksmidet, hvilket är så mycket angelägnare, som starka ankare fordra det aldrafastaste och segaste järn.
Detta arbetssätt uti stångjärns-härden liknar i det mästa allmänna tysksmidet i följande omständigheter, såsom:
a) At härvid brukas små tackjärns-galtar, som på tyska viset nedsmältas.
b) At kokning på färskjärnet tages, men med mera noggranhet än vanligen, så at hvar enda smula må arbetas til kokning för forman, eller blästern, och det stundom 2 a 3 gångor, hvarunder alla små spridde färskor på det flitigaste upbrytas och nedsmältas.
c) At något stora smältor, til 12 a 15 lispunds tyngd, härvid på tyska viset göras och til smältstycken sönderhuggas under hammaren.
d) At smältning och räckning förrättas uti en och samma härd, eller at hela processen här består uti tackjärnets nedsmältning, färskjärnets kokning och smältans görande, likasom vid vanligt koksmide, då stångjärn smides, men då ämnen göras för ankare, skiljer sig denne processen ifrån den vanliga däruti:
a) At endast smältning sker uti härden, hvarefter de genom smältans sönderhuggning erhållne smältstycken lemnas til ankarsmeden, utan föregången räckning.
b) At det nedsmälte färskjärnet, på allmänna tyskviset, intet behöver afsvalas med vatten och bäljornes igenslående, utan blifver straxt, allenast under bäljornes något saktare gång, upbrutit, omvändt och lagt på friska kol til smältans görande, hvarigenom den tiden vinnes, som eljest förloras under färskjärnets afsvalning, och hvaraf äfven händer at mera stångjärn i veckan på detta sättet kan tilverkas, än vid vanliga tysksmidet, fast något mindre än på vallonvis.
c) At smederne intet svara för kol och afbränning, hvaruti åtgången är något starkare än efter Förordningen; men den förlusten ersättes genom et bättre järn.
d) At något grundare härd härvid brukas, nemligen föga öfver 9, högst 10 tum djup, samt at blästern ställes något mindre stupande; men för öfrigit är härden merendels lika stor med vanliga tyskhärdar, eller ungefär 1 aln lång och 18 tum bred.
Likheten med vallonsmide består således endast däruti: at ingen afsvalning brukas: at kol och järn intet tagas på räkning: at grund härd nyttjas: at järnet härvid erhålles lika fast och starkt som vid vallonsmidet, samt at tackjärnet härtil äfven bör vara något hårdsatt, eller väl malmadt, hvarigenom det blifver mera lättsmält och benägit at koka och snart färska, som ej kan väntas af nödsatt järn, hvilket svårligen, utan vattens påslagning och afsvalning, kan bringas til sammanhängande but.

Halfhvarf, Se Hyttebruk.

Halfmetaller kallas de metaller, som äga alla metalliska egenskaper, utom den ena at hvarken kalla eller varma kunna hamras, eller sträckas, uti längd eller bredd, på annat sätt än genom gjutning, och äro således sköre, ifrån hvilken egenskap de ännu intet på något bekant sätt, och utan blandning med annan metall, kunna fullkomligen befrias.
Til halfva metaller räknas nu åtta, nemligen: Qvicksilfver, Zink, Vismut, Koboltspeis, Nickel, Arsenik, Antimonium och Magnesium. Några få år räknades härtil den nionde, som fick namn af Siderum, eller Hydrosiderum (Wassereisen) och som då fans vara den kallbräckta oartens rätta grundämne hos myr- och sjömalmsjärn, men sedan dess första namngifvare, Herr MEYER, sjelf vid nogare undersökning fann, at den ej var annat än järn förenadt med phosphorisk syra, har siderum ifrån metallernes catalogue blifvit utesluten, så at kallbräckan nu ensamt får skrifvas på phosphoriska syrans räkning.
Qvicksilfret har af ålder haft sitt rum ibland halfva metaller; men sedan man funnit at det varit löpande, eller qvickt, endast af brist på tilräckelig köld at kunna stelna och at det, efter stelnandet, äger smidighet så står ännu uti öfverläggning, om ej denne metall får räknas ibland de hela eller smidiga.
Magnesium förhåller sig väl som en skör halfmetall, men står ännu uti sitt novitiat, at hos metallurgi blifva antagen som halfmetall, eller utstruken som förklädt järn. Se vidare ordet Magnesium.
Halfva metallerne tyckas för behofver uti menskliga sammanlefnaden snarast kunna umbäras. I anseende därtil torde ock af Skaparen vara förordnadt, at de uti naturens gömmor ej så ömnigt förefalla som de hela metallerne.
Deras egenskap at, lika som de hela, kunna calcineras, eller förlora sitt phlogiston uti eld, gör at de höra under den oädla classen. Uti elden äro väl någre flyktige, men andre likaså eldhärdige, som de oädla hela metallerne.
De kunna alla reduceras, ifrån kalker til deras metalliska tilstånd, genom tilsats af phlogiston, som de under calcination förlorat.
Uti egenskaper följa de hvarandra uti den ordning, som här utstakas, nemligen:
1:o. Uti specifique tyngd emot vatten förhålla de sig, ifrån den tyngsta til den lättaste, sålunda:
Qvicksilfver som 14, 666 til 1,000
Vismut - 9,602 -
Nickel - 8,500 -
Arsenik - 8,308 -
Regulus Antimonii 7,689 -
Zink - 6,987 -
Kobolt-regulus 6,000 -
Magnesium har ej ofta kunnat hydrostatice vägas med noggranhet, för dess starka attraction til fuktighet. Se Magnesium.
2:o. Uti metallisk glans är Qvicksilfver först, därnäst Zink, Regulus Antimonii, Vismut, Kobolt, Nickel, Arsenik och Magnesium. Detta förstås om den hvithet och speglande glans, som qvicksilfret har af naturen och som de andre metallerne kunna erhålla genom ytans polering.
3:o. Uti bestånd emot luften och fuktighetens åtgärd följa de hvarannan något när uti samma ordning, hvarvid magnesium med all rätt blifver den sidsta, såsom ofta benägen at vittra, eller förfalla til pulver på kort tid, efter afsvalningen.
4:o. Uti sprödhet, eller föga sammanhang, blifver Qvicksilfret främst, så länge det är flytande, sedan Magnesium, Arsenik, Vismut, Antimonium, Kobolt, Nickel och Zink, som äger den största seghet och är nästan halfsmidig.
5:o. Uti lättsmälthet intager Qvicksilfver första rummet, hvarefter följa Vismut, Arsenik, Zink, Antimonium, Kobolt, Nickel och Magnesium, hvilken sidsta fordrar starkaste hettan af alla.
Närmare underrättelse om halfva metallernas egenskaper, och attraction til hvarandra, bör sökas under deras särskilta namn.

Halfring är vid grufvor på en handspels-tunna et fatan, eller en järnboge, fästad med ändarne uti tunnans begge öron och med öfra delen uti handspels-linan. Se ordet Balja.

Halfslagit Guld, Se Bladguld.

Halfsmide kallas det, då bergsman, som äger hammare, antingen tager en annans tackjärn och det utsmider med sina egna eller med köpekol, eller ock tillåter någon annan at föra tackjärn til hammaren at det utsmida, som dock vid 50 dal. Silfvermynts plickt är förbudit. Se Kongl. Maj:ts Resolution af den 18 Maji 1689.

Halfsprund, Se Sprund.

Halfsättning kallas uti Philipstads bergslag, då bergsmännen vid hyttebruk, eller tackjärns-blåsningar, sålunda komma öfverens, at den ena tilsläpper malm och den andra kolen, delande sedan det däraf blifvande tackjärnet, til hälften hvardera, sig emellan. Detta tillåtes så vida, at uti et och samma hyttelag må den ena inbrukaren förskjuta den andra malm och kol; men ingen bergsman får vid 20 dal. silfvermynts plickt halfsättja uti något annat hyttelag, än där han sjelf är inbrukare. Se Kongl. Bergs-Ordningarnes 1 Del, s. 664.

Halinatron är egenteligen et alkaliskt mineralsalt, eller natron, som sitter utvittradt i form af fina hår, eller strålar, under gamla hvalf, och har sitt urspung af mursalt, som, uplöst, raffineradt, filtreradt och evaporeradt, efter konstens reglor, gifver riktiga crystaller, hvilka fatescera uti luften och hafva alla öfriga egenskaper af alkali minerale.

Halmyrhaga säges betyda en art alkali minerale, eller aphronitrum, som skall vittra utur jorden uti vissa dalar i Medien: hålles före at vara det som finnes uti Ægypten, Persien och Grekeland. Se BEAUMERS Natur-Gesch. des Mineralreichs 1 Del. s. 119.

Halotrichum, Hårsalt, består uti en vitriolisk utvittring, som i synnerhet uti Ungerska grufvorne vid Kremniz, och äfven uti Pacherstolln vid Schemniz, finnes på väggarne uti orter och sträckor, liknande antingen fina långa silfvergrå hår, eller ock, på andra ställen, et långraggigt plüsch, felp, eller manchester, som stundom får en rödaktig, eller organgefärg, då något kiesguhr därtil kommer. Uti luft och varma förlorar detta salt sin glans, eller sitt crystallisations-vatten, fatescerar, blir krithvitt och mjölaktigt, på lika sätt som det händer med sal mirabile Glauberi och äfven med den vitrioliska stalactit, hvilken finnes uti Pacherstolln och flerestädes, stundom hvit och stundom gul af vittrad kies. Herr SCOPOLI har funnit at det består af vitriolsyra, alunjord, litet järn och kalkjord. Herr MEYER uti Stettin har ock däraf utbrackt järnvitriol och alun. Se FERBERS Abhandl. über die Geb. und Bergwerke in Ungarn, s. 45, 51, 114, 162, samt dess Bergmännische Nach-richten von Zweybrücken&c. s. 37.
Hårsalt upkommer på många ställen, såsom vid svafvelbruk af den utbrände kiesen: vid alunverk på bränd alunskiffer o.s.v. Stundom finner man ock i malm-cabinetter, huru visse kiesige malmstuffer utan bränning vittra, spricka, gäsa och ändteligen blifva med halotrichum öfverdragne.

Hals kallas den runda delen af en konsthjuls-hvef, som är emellan sjelfva bladet och svängeln smat har sitt omlopp på dynstenen. Se Hvef och Vattuhjul. Hals heter ock en lång smal ort uti grufvor.
Halsen på en halfräckt järnstång, eller kolf, är det stycket af stången, som är närmast den klunsen, hvilken kommer at uträckas, och som denne halsen, under den tjocka kolfklunsens upvärmning kommer at ligga öfverst uti elden, där fria luften tilkommer och jämväl förr upvärmes än den tjocka ändan, så händer stundom at den smalare halsen kommer at ligga för länge uti hettan och blifver däraf för mycket bränd, skör och skråflig på ytan, så at stången, vid profböjningen, på det stället gemenligen brister med et gnistrande brott, som liknar rådt, eller kallbräckt järn; men det kan til sin natur ändå vara godt och åter blifva segt, om det af en klensmed, efter en god svets, med påströdd vällsand til en smal tenn utsträckes. Detta fel på stångjärnet kallas Halsbrändt och kan af en snäll hammarsmed genom aktsamhet förekommas.

Halsring, Hufvudring, är et järnband, som sitter invid stångjärnshammaren, omkring hammarskaftet. Jämnför ordet Hammarskaft.

Halt kallas den quantité af metall, som innehålles i någon malm eller metallblandning, och hvilken genom proberkonsten utrönes.
Halten af oädla mteallers malmer utnämnes altid efter procent, eller efter det antal skålpund af metall, som en centner malm, eller hundrade skålpund, innehåller; men de ädla metallernes mängd utnämnes aldrig annorlunda än efter lod- och marktalet på en centner malm, eller hundrade skålpund, som hvardera bestå af 32 lod, då en mark guld- och silfvervigt räknas til 16 lod. Sålunda kan rika silfvermalmers halt finnas utsatt til 160 marker på centnern o.s.v.

Halurgie kallas den delen af Chemien, som handlar om salterne, jemte deras egenskaper och tilredningssätt. Jämnför ordet Chemie.

Hammarbackar, Se orden Backar och Stångjärnshammare.

Hammarban, eller Pen, är den undre stållagde delen af en stångjärnshammare, som gör utsmidningen emot städet.

Hammarband betyder vid grufvebyggnad ställningen under vindlafven, hvilken sammanhugges af starka stolpar, stående uti grundsyll, med tjenligt öfverslag och däremellan inpassade stödband.

Hammarbleck är et järnband, af 7 til 8 tums bredd, som vikes omkring hammarskaftet, til skaftets styrka emot våldsamma slag. Bleckets skapnad, när det är uträckt, visas af Tab. XVI. Fig. 4. a är en ögla och b en smal stjert, som, vid omvikning på hammarskaftet, stickes in uti öglan a och krökes samt åtdrages med all magt, sedan blecket förut är gjordt rödvarmt, då den breda delen vid c, d, kommer at sitta på undra sidan emot lyftarmen.

Hammarbälj, Se Bälj.

Hammare, eller Vindhammare, betyder vid grufvor et stycke hängarm, som sitter i ändan af vindarmen, hvarvid vågen fästes til hästarnes ispännande och vindarnas omförande. Se Vind.
Om hamrar vid järnverk, såsom: Stångjärnshammare, Kniphammare, Spikhammare, med flera, ses under deras särskilta namn; äfven under ordet Manufactur-hammare.
Hammar kallas ock en klippa, eller fjellstöt, som är mycket tvärbrandt.

Hammarhjulstock kallas egenteligen den stora stocken vid stångjärns- och andra hammarverk, som, medelst et därpå fästadt vattuhjul och vattudrift, åstadkommer hamrarnes lyftning och rörelse.
För stångjärns- och kopparhamrar, hvilka måste vara mycket tunga, är i synnerhet nödigt at sådane stockar böra vara sammanlagde minst af fyra starka storverksträd, som Fyrträd kallas. Se detta ord.
At til hjulstock för stångjärnshammare nyttja et enda furuträd, af 5 ½ qvarters diameter, har blifvit försök, men ej ägt bestånd längre än et halft år, då det af den våldsamma rörelsen blifvit söndervridit.
Vid fyrträds sammanläggning är i synnerhet angelägit at träden så väl äro jmngoda och väl torra, som ock vattutätt sammanfogade, emedan vattens inträngande aldramäst befordrar invärtes röta och stockens obestånd. Om lyftarmar af tackjärn uti en guten ring, äfvensom hjularmarne, fästas utanpå hammarhjulstockar, förekommes ej allenast vattnets inträngande, utan stockens längd kan ock därigenom til 2 ½ aln förminskas, eller vara tilräckelig vid 10 ½ alns lälngd, hvarigenom dess styrka och varaktighet i längden ansenligen förökes. Hjulstockens diameter, sammanlagd, bör aldraminst vara 5 ½ qvarter uti främsta ändan samt 2 tum mindre under hjulet. Om 4 träd tilhopa ej kunna utgöra denna tjocklek, är säkrast at 3 a 4 tums tjocka plank fogas emellan alla fyra klyfterne. Fyrträdens sammanbindning sker, efter vanligheten, med 60 a 70 stycken ringar, hvartil mjukaste stångjärn bör väljas, som aldramäst krymper under afsvalning, men där hjul- och lyftarmar brukas utanpå stocken, kunna 40 ringar vara tilräckelige, hälst ingen stångjärnsring bör vara under lyftarmsringen, utan endast en ganska stark hufvudring.
För kniphamrar kan hjulstocken vara af et hjertträd, om några och 20 tums diameter, som då slås uti 12kant och fordras med 12 väl sammanhuggne mindre stockar på hvar kant, som med goda ringar väl tildragas.
Enkla stockar af ek til 5 qvarters diameter kunna ock härvid vara pålitelige, i synnerhet då kuggringar af tackjärn brukas.
Den svårighet, som med tiden yppas, at få storverke, torde äfven gifva oss anledning at nyttja den uti England gångbara påfinning med hammarhjulstockar, som gjutas ihålige af tackjärn och äga bestånd i alla tider. Verkställigheten är ej så svår som man torde föreställa sig. Hjulringar af samma ämne skulle ock medföra en betydande skogsbesparing; men en mera trängande brist lärer först åstadkomma denne invention vidtagande.

Hammarhärd, Se Hammarsmedshärd.

Hammarnacke kallas öfra delen af stångjärnshammaren, som betäcker ögat. Se Stångjärnshammare.

Hammarpackar skall betyda de stora smältstycken, hvaraf stångjärnshammare göras. De väljas af bästa och tätaste järnet, hvilket smeden efterhand aflägger at vara i förråd, då en gammal hammare börjar blifva bristfällig och skall göras ny.

Hammarskaft (Helm) vid stångjärnshamrar är et skaft af en tjock björkstock, gemenligen 5 ½ aln långt, på hvilkets ena ända hammaren sitter fastkilad, då den andra ändan är fästad uti hylstret. Ifrån hammarens til hylstrets, eller hylsens, medelpunct bör vara 18 qvarter, och ifrån hammarens til lyftningens medelpunct på blecket tages vanligen 6 ½ a 7 qvarter. Til hammarskaftets förstärkande är det försedt med trenne järnringar, nemligen en invid hammaren, Halsringen kallad, en annan nära intil hylsten, under namn af Hylsterring, och den tredje däremellan, 7 a 8 tum bred, emot hjularmens lyftning, Hammarblecket kallad. Se samma ord. Hammarskaftet vid Knip- och Spikhamrar har hammaren på den ena och Gjenhammaren på den andra ändan. Se Gjenhammare och Kniphammarställning.

Hammarskatt heter den afgift, som af hammarsmidet til Kongl. Maj:t och Kronan erlägges, utgörande et skeppund stångjärn på hvarje 100:de. Således har et bruk, som blifvit privilegieradt, til exempel, på 400 skeppunds smide, 4 skeppunds hammarskatt, et med 250 skeppunds smide, 2 ½ skeppunds hammarskatt o.s.v. Men vid frälsebruk är hammarskatten allenast et skeppund af 115. Se Frälsebruk.
Då på sådant sätt blifvit ägare af stångjärnshamrar tillåtit at, efter hammarskatt, smida et visst skeppundtal årligen, är alt det, som däröfver tilverkas, hvilket Öfversmide kallas, olofligt och confiscabelt, enligit flera i detta ämne utkomne Kongl. Förordningar.

Hammarslag kallas samteliga smederne, som arbeta vid en stångjärnshammare.
Vid vallonsmide, där en Smältare- och en Räckarehärd äro för hammaren, består hammarlaget af 10 personer, nemligen 1 Smältare-mästare och 1Mäster-sven samt 2 Smältare-drängar. Vid räckare-härden åter är 1 Mäster-räckare 3 Räckare-drängar och 2 Goujarer, eller koldrängar.
Vid tysksmide utgöra hammarsmeder et egit skrå, bestående af:
Mästare, som förstår at ställa härden och vara ansvarig för alt arbetet vid en eller flera härdar, som uti en hammarsmedja honom anförtros. Dess mästerstycke är at kunna förfärdiga en stångjärnshammare samt et städ.
Mästaresvän, som bör förstå at, under mästarens frånvaro, arbeta uti härden och räcka stångjärn. Dess mästersvensprof är at kunna göra en hylst. Lärgossen, eller Kolgossen, behöfver ej mera kunskap, än vara smederne til hjelp i hvad de befalla.
Ålderman är vid detta smide uti vissa district af Bergmästaren förordnad; och väljes härtil en åldrig och väl förfaren hammarsmeds-mästare, som vissa tider är skyldig at vid bruken hafva inseende på de öfriga smedernas handtering. Se Kongl. Hammarsmeds-Ordningen af d. 26 Junii 1766.

Hammarslagg kallas väl af några den Glödspån, eller den til fjell förbrände ytan, som på järn och koppar, under upglödgning och smidning, affaller och som åter kan, med någon afgång, reduceras til metall genom smältning med bränbara ämnen (Se härom Cinder och Glödspån); men med Hammarsmedsslagg, eller Lackter, som den stundom kallas, förstås egenteligen den slag, som fås vid tysksmide, under järnets smältning i härden, och utstickes flytande genom slaggögat. Den gifves i synnerhet af följande slag:
1:o. Rålack, eller Råslagg, som utstickes i början af smältningen, då räckningen påstår. Den är til färgen grå, lätt och pipig, som pimsten, och innehåller föga öfver 12 a 15 procent järn. Består mäst af smält sand och kolaska.
2:o. Färsklagg (Frischschlacke), som erhålles rinnande så väl då färskjärnet kokas, som ock då smältan göres, hvilken senare til en del af smeden kastas uti vattuhon, bokas sönder och upsättes åter efter behof på härden. Denne är tung, svart, i brottet mäst tät och glänsande, samt gifver vid digelprof 30 til 40 procent järn, hvilket således på särskilt bygde ugnar förtjenar utbringas. Detta har äfven, i följe af mina Anledningar til Järn-förädlingen s. 52, utaf Herr Assessor VON STOCKENSTRÖM, år 1782, på flera ställen här i riket med mycken förmån blifvit verkstäldt, hvarom ses under ordet Slaggsmältning. Vid Söderfors ankare-bruk har af sådan hammarsmedsslagg erhållits 19 procent färdigt stångjärn, sedan det blifvit utsträckt af de färskor, som upkommo genom smältningen.
Så länge denne qvicka slagg står flytande uti härden, får den hos tyska smeder äfven namn af Saft, såsom tjenande til de af färskjärnet skingrade particlars samling och bevarande ifrån vidare afbränning. Den liknar då kärnmjölken vid smörgörning.
3:o. Stockslagg (Eisenlech och Flisching) heter den, som vid smältans sönderhuggande och vid stångjärnets utsträckning, affaller uppå och omkring städstocken. Den innehåller ofta rena järnsmulor, förvaras därföre noga och upsättes efterhand åter på härden uti det kokande färskjärnet. Den tjenar äfven at påskynda det smälta tackjärnetes färskning. Se Järnets Historia, s. 234, 240 och 416.
Vid tyska hammarverken kallas slaggen Lacht, så länge den är flytande i härden, men Schlacke, sedan den utrunnit och kallnat.
Vid färskslaggens kastande uti hammarhon, til afsvalning uti vattnet, bör efterses at den då intet är qvick och flytande inuti, då han gifver en stark smäll samt kastar eld och vatten omkring, som ofta förorsakat olycka och skada både på arbetare och byggnad.
Hammarslag kallas vid Sala silfvergrufva den fattigaste silfvermalmen, eller de stenar, som allenast innehålla några få gnistror blyglans och uti sofverboden skiljas med små bokhamrar ifrån den renast stuffmalmen samt kommer sedan, under namn af Vask, at vid Bok- och vaskverket vidare tilgodogöras.

Hammarsmedja heter egenteligen den verkstad, eller smedja, hvaruti stångjärn tilverkas af tackjärn genom smältning uti tjenlig härd, beskrifven under ordet Hammarsmedshärd, och utsträckning under vattuhamrar, om hvilka se orden Stångjärnshammare och Hammarställning.
Inrättningen af sådane smedjor består aldraminst af en, eller tvenne härdar, med tilhörande Bäljor och deras gångande vattuverk samt en hammare, med dess ställning, hjulstock och vattuhjul. Vid tysksmide kan en härd för en hammare vara tilräckelig; men för vallonsmide fordras nödvändigt tvenne härdar, nemligen en smältare- och en räckare-härd. Uti en smedja, eller under et tak, kunna ock flere, til ock med fyra stångjärnshamrar med deras härdar vara inrättade, när vattudrägt och flere omständigheter sådant medgifva. Efter engelska smidningssättet, som närmast liknar det vallonska, nyttjas tre härdar, nemligen tvenne smältare- och en räckare-härd för hvarje hammare.
Hammarens och härdarnes belägenhet rättas i synnerhet efter vattufallets beskaffenhet. Således blifver det gemenligen en allmän regel at, där öfverfall gifves, får hammaren sitt rum vid nedra smedjegafvelen och härdarne därofvanföre närmast dammen; men tvärtom, där under- och bröstfall måste nyttjas, i hvilken händelse smedjan kommer at bestå allenast af en hammare med en eller tvenne härdar. Men där tvenne hamrar fordras för öfverfall uti en smedja, bör hamrarne få sina ställningar midt uti smedjan så nära invid hvarandra, som et tilräckeligt utrymme för hjulens rörelse kan tillåta, då begge hammarställningarne kunna med hvarannan förbindas, och tvenne härdar anläggas nedanföre samt tvenne ofvanom hamrarne, med mycken beqvämlighet.
Härdarnes läge för en hammare blifver alltid beqvämligast för smederne, då de ställas på hvar sin sida vid långväggen, nemligen en vid hjulbäcken och en vid landsidan, dock så at de ej komma aldeles midt emot hvarandra, hvilket förorsakar hinder i arbetet och tillika för mycken hetta i smedjan.
Vid tysksmide kan tilverkningen drifvas något högre i veckan för härden, där en härd ensamt får nyttja hammaren.
At redan anförde omständigheter finnes, at hammarsmedjors storlek och inredning kan vara mycket föränderlig. För vallonsmide är aldeles nödvändigt, at smältare-härden är åt landsidan och at den uti yttre muren är öpen på trenne sidor, emedan vallon-smedernes långa gösar komma genom bakmuren, ifrån landsidan, at införas öfver askväggen, eller Hären, uti smältare-härden. Det blifver således fast mur allenast öfver formväggen, och de andra tvenne härdkåpans hörn komma at vila på pelare och sidorne på starka båljärn, eller långa gutne trekantige gösar.
Där belägenheten tillåter, vore ej onyttigt om härdarne för tysksmide ungenfär på samma sätt inrättades, så at arbetsrum vore ej allenast vid framsidan öfver härdspången, efter vanligheten, utan ock vid baksidan öfver askväggen. Genom de, för flera år sedan, af Herr KOCK uti Wermeland anstälte försök har blifvit utrönt, at smidet vid härdar, på detta sätt murade, har kunnat drifvas högre och fortare i veckan, med någon besparing uti kol, än vid de vanliga härdar. Det mästa ankommer dock härvid på smedens skickelighet och förmåga at uthärda et strängt arbete.
Rummet tillåter väl intet här at vidare utföra hammarsmedjors olika byggnad, som hörer til bergs-mechaniquen; men följande omständigheter, hvilka fordras til en väl bygd hammarsmedja, torde allenast få nämnas, såsom:
1:o. At smedjans storlek för en hammare med tvenne härdar kan vara tilräckelig, om den uti längden, innom väggarne, blifver 27 och uti bredden 18 alnar för tysksmide; men för vallonhamrar behöver smedjan vara et par alnar bredare, och är ej onyttigt, om högden ifrån golfvet til takbandet blifver 6 alnar.
2:o. At smedje-stommen lägges så nära intil dammen, som möjeligt är, och hälst så at damväggen utgör smedjans ena gafvel, samt at gaflarne och långväggen emot landsidan muras med gråsten på stark grund, eller rustverke.
3:o. At järnstänger nyttjas, i stället för sparrar af trä til takbands-stockarnes sammanhållande, hvarigenom undvikes den eldsvåda, som plägar upkomma af de glödgande slaggstycken, hvilka stundom kunna falla på bjelkarne.
4:o. At taktäckningen sker med tegel, eller vrakplåtar, såsom säkrast emot eldsvåda af gnistror, om ändteligen brädtak skall nyttjas. De böra då tillika göras uti lösa skiften, som kunna snält nedkastas, om elden kommer däruti, samt hvart tredje år bestrykas med rödfärg, vitriol- och kalkmjöl, sammanblandadt.
5:o. Skorstenarne öfver härdarne inrättas med inmurade sneda hyllor af tegel, eller bleck, som med nytta är vedertagit til gnistringens förekommande.
6:o. At någorlunda täta hjulhus göras och at varman, genom en trumma, ifrån härden ditledes, til isningens förekommande, hälst hjulen, tillika med isen, eljest af smederne gemenligen sönderhuggas.
7:o. At torkhus för säd och malt inrättas vid den härden, som är emot landsidan, hvilket torkhus äfven kan nyttjas til flera behof och bespar ansenligen ved, som til torkning på badstugor åtgår.
8:o. At hammarhjulen göras med bästa skofvellag, efter fallets beskaffenhet, och med armar utanpå hjulstocken, samt med starka och tunga ringar, hälst af tackjärn.
9:o. At lyftarmarne gjutas uti en ring af tackjärn, efter beskrifning uti Kongl. Vet. Acad. Handl. för 1758, och at lyftarmsringen, i följe däraf, kommer at sitta på ändan af hjulstocken, straxt innom hufvudringen, och utan at någon annan järnring bör vara därunder. Se ordet Lyftarmar.
10:o. At hela hammarställningen för öfrigt sammanhugges efter den beskrifning, som under ordet Hammarställning finnes uptecknad.
11:o. At Städstocken ställes gungande på gäslera, som uti Kongl. Patriotiska Sälskapets Journal för September 1781 upgifves.
12:o. At städet, til städstockens bevarande, ställes uti en tackjärnslåda, eller ring, efter beskrifning och ritning uti Kongl. Patr. Sälsk. Journal för Februarii månad 1783.
13:o. At Hjulnålar kunna med förmån och bestånd göras af hårdt och starkt tackjärn, då de böra ligga 22 tum inuti hjulstocken och 9 tum utom med den runda delen, som då blir 6 tum i diameter och något tjockare, uti aflång fyrkant, på den delen som ligger uti stocken.
14:o. At hjulstocken sammanhugges med all aktsamhet. SeHammarhjulstock.
15:o. At hjulnålarne kilas med en alns långa kilar och, åtminstone uti et hvarf, med bårrhål och Pluggar (Se detta ord), til nålens fästande i botten, hvartil äfven gagnar at halfsprund nyttjas vid nålens inläggning. Se Sprund.
16:o. At Dynbänken, framvid lyftarmarne, göres väl gungande, eller ställes på et gungande underlag, likasom städstocken.
17:o. At Dynsten måste vara af hårdt slag, som tål någon varma utan at spricka: som häldre legat uti vatten än uti fri luft och sol, där all sten blir skör: som hvarken uphettar, eller för starkt nöter nålen, och igenom gnidning tager politur. Jämnför ordet Dynsten.
18:o. At dynsten fästes med trädkilning uti en stor tackjärnslåda, som står på dynbänken. Se Kongl. Vet. Acad. Handl. 1758 sid. 25.
Ju längre städ och städstock tilsammanstagne kunna vara, och ju mera underbäddningen göres fjäderaktig, ju bättre går smidningen och desto mindre känner det på hammarskaft och öfriga byggnaden.
Hvad för öfrigit hörer til hammarsmedjan, såsom: Stångjärnshammare, Hammarställning, Hammarsmedshärd, Bäljor, Kammar, Trådor och redskap, såsom Tänger, Spett, Huggjärn, Smältstör m.m., finnes under deras egna namn, äfvensom under ordet Tysk- och Koksmide, Vallonsmide, Half-Vallonsmide m.fl. vidare förklaradt.

Hammarsmedshärd, eller Hammarhärd, (Frischherd, Firschfeuer) kallas egenteligen det öpne smältrum, hvaruti tackjärn genom kol och smälthetta, samt med blåsbäljors tilhjelp, arbetas til smidighet, raffineras, eller garas, at vidare til stångjärn kunna utsmidas. På utländska orter brukas väl at på öpna härdar nedsmälta rika malmer, så at smidigt järn directe uti första smältningen däraf kan erhållas; men sådane komma under namn af Rännverkshärdar och fordra en egen construction.
Hammarsmedshärdar ställas antingen uti oval, eller fyrkantig form.
1:o. Uti fyrkantig skapnad inrättas de med 4, eller 5 tackjärns-hällar(Frischzacken), då en lägges til botten och med trenne stängas tre sidor; men den fjerde sidan, som vetter fram åt smedjegolfvet, dämmes allenast med en casserad stångjärnshammare, eller med en enkom därtil stöpt häll, som har et stort eller ock tvenne smärre hål.
Uti härdens skapnad med hällarnes vridning, lutning, högd och djup, samt uti formans belägenhet längre in, eller utur härden, mer eller mindre, dess stupning, vridning o.s.v. förefalla hos smederne nästan oändeligt små förändringar, efter omständigheter och efter försök, hvilke som oftast måste anställas; utom större skilnader, som bero af olika smidningssätt.
En vanlig härdställning, med förklaring på de flesta härvid förekommande konstord, kan intagas af hosgående ritning, Tab. XVI Fig. 1.
A, A, A, är yttre härdmuren, som bär skorsten och utgör kol- och arbetsrummet omkring sjelfva smälthärden: merendels murad af tjenlig ställsten på baksidan samt för öfrigt af tegel, med ankrar försedd.
B, B, Formmuren af tegel, gemenligen försedd med en tackjärnsram omkring forman.
C, Hörnpelaren, vanligen upstaplad af gamla tackjärnsstäd, eller andra stöpte järnstycken, för at kunna emotstå påkänningen, då smeden med spettet måste bryta däremot.
D, Rummet för härdstödet af tackjärn, som bär det ena hörnet af rökkåpan, eller skorsten.
E, E, Kolrummet för härden. Detta hörer til yttra härdmuren; men för sjelfva härdställningen til en tyskhärd anmärkas följande delar:
a, a, &c. Bottenhällen, eller härdbotten (Frischboden), merendels 27 tum lång och en aln bred samt 4 a 5 tum tjock. Ligger altid innom väggarne.
b, b, Formhällen, eller Formväggen (Formzacke), som gemenligen står lodrätt allenast litet lägre vid b, I, eller med det ena hörnet, hvilket är inåt härden.
c, c, Askväggen, eller bakväggen (Hinterzacke), som af vallonerne Härenkallas och hvaruppå hos dem gösen, som kommer at afsmältas, skall ligga.
d, d, Blåsväggen. Ställes vanligen så at den sluttar något utur härden, på det smältan desto lättare må kunna upbrytas.
Alla tre desse hällar brukas mäst lika stora, nemligen 5 qvarter och litet däröfver långa, 16 a 17 tum breda och 3 tum tjocka.
e, e, Härdspången, eller Lacktron: ligger lika högt med öfra kanten af bakväggen, eller 2 a 3 tum högre än formmynningens öfra kant.
f, Forman af koppar. Dess skapnad, vridning och stupning m.m. utgör hammarsmedens förnemsta kunskap, som detta rummet ej tillåter anföra, hälst den efter många omständigheter af järnets art, bäljornes beskaffenhet m.m. kommer at ändras. En hufvudregel är dock merendels allmän, at så djupt, som det är emellan forman och härdbottnen, så långt skall det ock vara emellan formmynningen och askväggen.
g, Formstjerten af järn, hvarmed forman fästes vid bäljbänken.
h, h, Äro på härdspången tvenne stycken instöpte knölar, hvaremot smeden bryter, under arbetet med spettet i härden.
i, Slaggögat under härdspången, hvarigenom den qvicka slaggen utstickes, då han samlat sig för mycket uti härden.
k, Framhärden, eller Lackstan, som endast är täpt med stybbe, utan någon ordentelig häll.
Vid en hammarsmedshärds anläggning kunna följande omständigheter i akttagas, såsom:
1:o. At där grunden är fuktig, göres en liten grop, som belägges med småsten, just under där härdbottnen kommer at ligga, med en smal trumma därifrån til hjulbäcken. Denne grop betäckes med en tackjärnshäll, och därpå muras med galtcinder och ler, ungefär lika med hammargolfvet. Då denne murning består af flera hvarf, torkas med koleld emellan hvart och et hvarf, därpå smetas ler, hvaruti instötes små hammarsmedsslagg, och på denna grund inlägges härdbottnen, så at han lutar ganska litet med ena främsta hörnet, så väl åt golfvet som emot blåsväggen. Därefter inställes så väl formväggen, som bak- och blåsväggarne, ungefär efter det på denna ritning utsatte mått, enligit hosgående scala, hvarvid man så lagar at all ting rättar sig efter en linea, som drages midtemellan bäljorne, vinkelrätt emot formväggen.
Vid Tysksmide brukas djupet, ifrån formmynningen til härdbottnen, gemenligen 11 sällan 12 tum.
Forman räcker in i härden 3 ½, 4 a 5 tum, och stupar så at den uti tomma härden blåser vid nedra kanten på formväggen, eller litet inpå botten.
Vidare underrättelse om ställningskonsten, så väl för tyska som andra härdar, ses af Järnets Historia s. 427.
2:o. Uti oval skapnad hafva ock hammarhärdar blifvit formerade genom särskilt därtil stöpte krokiga tackjärnshällar, hvilket på flera ställen blifvit försökt, i den mening at härigenom mera lämpa sig efter vädrets och eldens art, som hälst följer en oval, eller elliptisk form, och at tillika vinna något friskare kokning, jemte besparing uti kol. Vid försöken fans ock at et skeppund stångjärn uti sådane härdar kunde tilverkas med 13 tunnor kol; men när en snäll smed någon gång ville gripa sig an vid en fyrkantig härd, kunde han komma til samma kolbesparing, då stybbe bestods utan mätning.
Sedermera har Herr Bruks-Patron DANIEL HALENIUS försökt at nyttja åttkantiga härdar, som ses af Tab. XVIII. Fig. 1 och 2, uti plan och profil, samt Fig. 3 uti perspectiv.
a, Härdbotten, stöpes 4 ½ tum tjock, och djupas 3 tum ifrån sidorne til ¼ a ½ tum midtuti.
b, c, d, Sidohällarne, eller härdväggarne, stöpas alla 3 lika, 12 tum höga och 4 a 4 ½ tum tjocka, och göras äfven urholkade til en tums djup och 6 tums bredd, på inre sidan. Desse härdar medföra likväl mycken obeqvämlighet uti ställningen, och ingen märkelig nytta i längden kan af dem väntas, hvarföre de ock på ganska få ställen blifvit antagne.
At formera denna figur med hällar tyckes äfven vara så mycket mindre angelägit, som den ändå mera naturligt tilskapas af blästern uti stybbet, hvarmed härden är full och hvaraf hörnen nog igensättas til en åttkant.

Hammarsmide, Se Stångjärnssmide.

Hammarstål heter det råstål, eller ogarfvade hårda smältstål, som til hammare och städs stålläggande utletas. Betyder äfven luppstål, som fås i hammarhärden. Se Lupp, 3:o.

Hammarställning kallas det af grofva träd starkt sammanhuggne resverke, hvaruti en stångjärnshammare har sitt fäste och sin rörelse. Denne ställning är väl redan korteligen beskrifven under ordet Hammarsmedja, men torde behöfva närmare förklaring af den ritning, som ses uti Tab. XVII Fig. 1. och utvisar ställningen efter längden med dess förnemsta tilbehör.
a, a, Hjulstocken, med dess hjul och ringar.
b, b, Hjulnålar, eller Tampar, som de uti Roslags bergslag kallas, liggande på deras Dynstenar och Dynbänk.
c, c, Lyftarmsring, med dess fyra armar af tackjärn.
d, Hammarskaftet, hvaruppå märkes:
e, Hylstring, närmast hylsten, til skaftets förstärkande.
f, Hammarbleck¸ hvaremot lyftarmarne göra deras verkan.
g, Halsring, eller Krage. Är en järnring närmast hammaren.
h, Förskäftningen, eller främsta ändan af hammarskaftet, som går igenom hammarögat.
i, Stångjärnshammaren.
k, Städet, smidt, eller gutit.
l, Städstocken.
m, Timrad Kista, hvaruti städstocken är fästad med block.
n, Kafvelbro, eller underbäddning för städstocken, af smalt verke, at den må därpå hafva en liten gungning.
o, o, Lagbro af grofva sammanhuggne bjelkar, sammanhäftademed genomgående starka slår, eller nycklar, hvilande på därunder sammanhuggit rustverke, som ritningen visar. Den tjenar til bakstandarens, hjertträdets och standsulornes befästande.
p, p, Bakstandaren af et mycket groft, eller af tvenne sammanfogade träd.
q, q, Slagträd, eller Ram, af det aldragrofvaste och tyngsta träd, som sammanbinder bak- och framstolparne, hvilka ock Ramstolpar kallas.
r, r, Salning på sidan af slagträdet, til dess förstärkning på tjockleken, för den däruti inhuggne främsta standsulan.
s, s, Hjelpram, eller fordring ofvanpå slagträdet, til dess förstärkande, där starkaste påkänningen är, och då tilgång ej gifves på tvenne sammanlagde slagträd. Fästes därpå med ringar och starka bultar.
t, t, Tryckare, af en stark björk, hvaremot hammarskaftet slår och erhåller sitt vederslag. Går med sin eftersta ända igenom hjertträdet och in uti, eller igenom bakstandaren.
u, u, Hjelptryckare, som ligger ofvanpå tryckaren, til dess förstärkning.
v, v, Under- och Öfverblock, som hafva sina fästen uti bakstandaren och uti hjertträdet, tjenande til tryckarens fästande och riktande, högre eller lägre.
x, Broms: är en klots af träd, eller et block, som sitter under slagträdet och tjenar til styrka för nyckelen, som sammanbinder begge standsulorne. Se Fig. 2, n, l, m.
y, z, Framstandaren, som understöder främsta delen af ställningen och är under golfvet äfven fästad med lagbro vid z.
å, å, Främsta Standsulan, eller Kroksulan, som med nedra ändan bör stå uti en i lagbron insänkt järnlåda, at bron genom kroksulans kilning fram och åter ej må skadas. Är ofvantil igenom det utmärkte hålet med nyckelen fästad vid den eftersta, eller rätsulan.
ä, Hjertstocken, som lider den starkaste påkänning af tryckaren. Bör vara mycket grof, eller med ringar sammansatt af fyra träd. Står äfven bäst uti en tackjärns-låda, nedfäld uti lagbron. Genom det utmärkte hålet sättes äfven et block, som understöder tryckaren. Prickningen uti öfra ändan utvisar dess fästning med tapp uti slagträdet.
ö, ö, Öfverslag, som sammanbinder begge standarne, eller ramstolparne. Brukas dock icke vid alla hamrar.
N:o 1, 2, Sträfva emot framstandaren.
3, 4, En fyrkantig järnstång, eller Läsjärn, hvilken vid 4 är medelst en stark bult fästad vid bakstandaren. Går löst igenom framstandaren och är med andra ändan fästad uti en tvärstock vid 3, som ligger emot tvenne uti en stenkista, utanför hammarväggen, fästade stolpar 5, 6, hvilken stock kan drifvas med kilning emot bemälte stolpar och sålunda hålla hela ställningen ganska fast och spänd, då sträfvan uti sträfsyllen vid 2 kilas däremot.
7, Visar den timrade stenkistan.
8, 9, Sträfsyllen, uti framändan vid 8 uthuggen som en ho och stödjande sig med andra ändan vid 9 emot någon fast sten, mur, eller påle.
10, 11, Hammarväggen af gråsten.
10, 12, Utmärker en järnstång, hvarmed begge takbandsstockarne kunna på sina ställen sammanbindas, som på några orter brukeligt är, i stället för åsar, hvilka kunna vara i fara at antändas vid vissa tilfällen.

Tab. XVII Fig. 2. visar profil tvärtöfver hammarställningen.
a, Ändan af hjulstocken.
b, b, Lyftarmsringen med dess armar och bruskar.
c, d, Hylsten af smidt järn, hvaruti hammarskaftet är fastkiladt och har sin rörelse, emellan standsulorne och uti de där infälde hylsterbössor.
e, e, Lagbron på dess rustverke, med utmärkte hål vid e, e, för nycklarne.
f, f, Hjertstocken med dess hål för tryckaren.
g, g, Bakstandaren.
h, Slagträdet.
i, Hjelpträd.
k, Påsalning för Kroksulan.
l, m, Nyckelen med kilhål vid l och et starkt hufvud vid m. Bör vara af seg björk.
n, Bromsen.
o, p, Främsta kroksulan, som vid p står uti en järnlåda, at kunna kilas efter behof emot hylsten.
q, r, Rätsulan så tunn at den ej tager emot hjulstocken.
Härmed bör vidare jämnföras de härvid brukelige och särskilt förklarade konstord, såsom: Stångjärnshammare, Hammarhjulstock, Lyftarmar, Hammarskaft, Hammarbleck, Halsring, Städ, Lagbro, Hylst, m.fl.
Vid några utländska hammarsmedjor brukas ingen framstandare, då slagträdet, bakför hjertstocken, allenast är omknäpt med tvenne standare och går öfver hjulet, samt är på andra sidan om hjulbäcken fästadt uti en enkel eller dubbel standare, understödd med mur eller vanliga sträfvor. Detta kan i synnerhet verkställas, där lågt vattuhjul och mindre svår hammare brukas. Hjertstock och strandsulor nyttjas ändå, efter vanligheten, vid slagträdets framända. Förmån därvid består däruti, at någre alnar uti slagträdets lälngd kunna på detta sättet besparas.
Åtskillige förslag och modeller äro väl upgifne til förändringar uti hammarställnings byggnad; men som alla befunnits dels sämre, dels aldeles utan nytta, så tyckas de här icke förtjena någon beskrifning.

Hammarting, Se Bergsting.

Hammarvigt är det samma som bergsvigt. Se Bergsvigt.

Hammaröga kallas det hålet uti stångjärnshammare, hvaruti skaftet sitter. Se Stångjärnshammare.

Hammites kallas en finkornig Råmsten, eller Oolith, Se Råmsten.

Handboka kallas järnmalms sönderslagning, eller bokning til nötters storlek, som förrättas på masugnen, med handhamrar, emot små järnhällar.
Handbokning göres ock på andra malmer för at skilja Stuff, eller rena malmkörtlar, ifrån fattigare och bergblandad malm, som får namn af Vask.

Handbårr är det samma som en mans bårr, eller en sådan bergnafvare, som arbetaren håller i den ena handen och slår därpå med den andra. Se Bergsprängning.

Handklofvar kallas vid gjuterier 3 eller 4 starka järnkrokar, med däruti fästade länkar och ringar, hvarmed stora järnklumpar häfvas och lyftas, medan de ännu äro heta.

Handla betyder vid grufvor at antingen upföre, eller rätt ända fram, man ifrån man, skicka något ifrån sig, antingen på kimfat, eller stycke för stycke. Detta brukas i trånga trummor, där skottkärror och andre åkedon ej kunna få rum, eller uti sänkningar, som ännu ej hunnit til det djup at handspel däruti behöfves.

Handpump kallas det slags pumpar, som dragas med handkraft samt brukas vid grufvor i mindre sänkningar, och där ej så mycket vatten tilflödar, at andre machiner fordras. Ritning däruppå ses uti Tab. XVI. Fig. 3.
A, Föreställer kilen.
B, Vindfång och sprund.
C, Kålfröret (Kolbenröhre).
D, Spygapet (der Schlauch).
E, Pumpgecken.
F, Svängeln (die Krücke, eller Schwängel).
G, Småstången (Zugstempel).
H, Rännan.
Pumpens inre beskaffenhet, i anseende til Kålf, Vindfång m.m., ses under orden Bij och Kålf.
Vid handpumpar lider pumpämbaret en stark friction emot pumpstockens sidor, som ökar tyngden. I anseende därtil plägar, i dess ställe, på sugstången allenast bindas med en rem likasom en öpen pump af läder, som vid nedgången klämmer sig tilhopa, samt vid upgående ger sig ut och tager vattu-columnen med sig upp. Sådane pumpar kunna ock drifvas antingen med svängel, eller med trampning.

Handspel, Handvind, (Haspel) är en enkel machin, hvarmedelst malm och berg med handkraft upfordras utur mindre djupa schacht eller sänkningar, i det linan lindar sig omkring en horizontel rund vals, som med hvef omföres af en eller tvenne arbetare.
Sammansättningen af et sådant hanspel ses af Tab. XVI. Fig. 2.
a, är Linstock (Rundbaum).
b, b, Stylten (Haspelstütze).
c, c, Styltsvillar (Pfülbäume).
d, d, Handspelsslafve (Hängebank).
e, e, Hvefvar (Haspelhörner).
f, f, Lafbräder (Bretter).
g, g, Handspelssvillar (Rüsthölzer).
h, Malmtorg (Haldenstürz, Sturzbühne).
i, Gruflinan (das Seil).
Uti stylten inläggas under hvefsnålarne järnpannor (Pfadeisen) och öfverslag därpå, at nålarne ej må lyftas ur pannorne, när spelet står ofvan dag.
Uti donlägiga sänkningar måste haspelstytserne ställas snedt efter donlägets stupning.
I stället för hvefva kunna ock stadige träpinnar (Haspelwinden) i kors insättas vid ändarne af linstocken.
Handspel heter äfven en lodrätt upstående vindstock, som omvrides med långa korsarmar, då linan går öfver en skifva, eller trissa. Denne får dock egenteligen namn af Bröstvind.
Beskrifning på et handspel, hvarmed stora tyngder kunna lyftas, ses uti Kongl. Vet. Acad. Handl. 1764, s. 184.

Handspett, Se Spett.

Handstång, Se Hytteredskap.

Handstämpel, Se Sättstamp.

Harpa (Kastradel, Radel, eller Wurfsieb) är en art af rissel, bestående uti en aflång fyrkantig träram, hvaruti smala järntenar äro fästade, likasom strängar, ungefär til ½ tums afstånd ifrån hvarannan. Denne harpa ställes lutande, då malmen, som skall harpas, eller risslas, kastas med en skofvel på öfra sidan, at det finaste går igenom och det grofvaste blir qvar.

Harspai kallas hos vallonsmederne Flagyxan, hvarmed flagor på järnstången borthuggas under smidningen.

Hartringar, Se Kotor.

Haspel, Se Handspel.

Hautsett läses Håt-sätt och betyder hos vallonsmeder en tunn järnskifva, som uti smältare-härden lägges under forman och hvarmed den riktas högre, eller lägre.

Hejdel (Häuptel, Hedel) kallas vid en del svenska bok- och vaskverk, såsom vid Ädelfors, det gröfsta och rikaste bokade godset, hvilket vid Sala får namn afMjöl och samlas närmast bokkistan. Det är således det tyngsta gods, som först sjunker ej allenast invid bokkistan, då det kommer med vattnet ifrån bokverket, utan ock då det bokade godset sedan skall gå igenomSlamgrafven, eller Sumpen, får äfven det malmmjölet namn af Hejdel, hvilket, under nedsköljandet ifrån Slambinan med vatten, först sjunker närmast öfre ändan, eller straxt nedanför slambinan; och som alt det nedslammade godset, sedan grafven är full, afdelas efter halten uti trenne delar, så får denne öfversta delen af hejdelen namn af Binstycket, hvilket innehåller rikaste godset. Se vidare Slamning och Vaskning.

Helhvarf, Se Hyttebruk.

Heliciter, Lens Lapidea, kallas en liten rund spiralformig snäcka, likasom lindad omkring en axel uti medelpuncten, hvilken är uphöjd på begge sidor, liknande et convext glas, eller microscop. Har inuti små afdelte kamrar: finnes ifrån en half ärts til en riksdalers storlek, förstenad, til stor myckenhet uti Italien, Frankrike, Siebenbürgen och flerestädes. Uti Schweiz skola hela kalkberg därmed vara upfylde. Originalerne därtil finnas i synnerhet vid Pisa uti hafssanden. Se VOGELS Practisches Min. Syst. s. 221. Då de äro i två halfvor, likna deras små kamrar prägladt mynt, hvarföre denne snäcka blifvit kallad Nummularis Lapis.

Heliotrop (Sonnenwendenstein) är en mycket fin höggrön, eller blågrön jaspis, med små blodröda puncter öfveralt instänkt. Den räknas ibland alla jaspisarter för dyrbaras, i synnerhet den orientaliske, som egenteligen skall komma ifrån Ægypten; men den occidentaliske, som träffas vid jaspisbrotten i Böhmen, hålles uti mindre värde. Uti specifique tyngd förhåller den sig emot vatten som 27 til 10, och i anseende til sin hårdhet kommer den i 10:de rummet, då diamanten står uti det första. Se Kongl. Vet. Acad. Handl. 1768 s. 75, DUTENS von Edelsteinen, s. 82, och WALL. Syst. Min. T. I, s. 300.
En matt grön jaspis får namn af Jedde d'Orient.

Helleart, Helleflinta, Se Hälleart, Hälleflinta.

Helmintolithi, Zoophytolithi, kallas hvarjehanda stenvandlade skallösa hafsmaskar. Se WALL. Syst. Min. T. II. s. 446.
Helmintolithus Paradoxus betyder et förstenadt hafskräk, hvaraf en oändelig myckenhet äro inbäddade emellan hvarfven uti våra flolägriga kalkberg, äfven som uti alunskiffer vid Andrarums och Garphytte alunverk. De finnas ifrån ärters til en flat hands storlek, bestående af en aflång uphöjd kropp med likasom utsträckte vingar åt begge sidor. De minsta likna bromsar, eller flugor. Om någon original-snäcka, eller mask, til denna helmintolith funnits uti vattnet, är ännu oafgjordt.

Helskäft betyder det samma som derb malm, eller sådan malm, som ej förer någon insprängd bergart.

Helslagit Guld, Se Bladguld.

Hepar calcis kallas den blandning, som erhålles, då kalk och svafvel sammansmältas. Sådan hepar smälter ej fullkomligen, utan gyttrar uti smälthetta allenast tilsammans, som en stenhård massa, och visar i synnerhet sin verkan på järn och flera oädla metaller, samt bringar uti stark eld hårdsmälta stenarter, såsom talk m.fl., til et svart glas. Se Kongl. Vet. Acad. Handl. 1765, s. 162.
Hepar calcis kan ock beredas på våta vägen, om et skålpund osläckt kalk blandas med 3 unce svafvelblomma, och til denna blandning småningom slås rent vatten, hvarvid häftig gäsning med hetta upkommer. När så mycket vatten är tilslagit, at altsammans blifver som en tunn välling, frånsilas det liquida, som då är uplöst hepar, af gul färg, och kan förvaras uti flaska; men har ändå den egenskap at uti den bäst förvarade flaska förlora det flygtiga, som går tvärtigenom glaset och lemnar sluteligen allenast en selenitisk jord, jemte litet tartarus vitriolatus.

Hepar Sulphuris, Svafvellefver, är en blandning af svafvel med lika mycket alkali fixum, sammansmält uti digel med hastig hetta och utgjutit på en med något fett besmord häll. Häraf blir en lefverbrun massa, som snart drager fuktighet til sig ur luften, om den ej straxt förvaras uti väl täpt flaska med glaspropp. Uplöses helt och hållit i vatten samt ger en obehagelig och osund lukt, som liknar ruttna ägg.
Om någon mineralisk, eller vegetabilisk syra slås til denna uplösning, blifver lukten ännu mera odrägelig och solutoin decomponeras, i det svaflet faller til bottnen med hvit färg samt kan afskiljas medelst filtrering, och vidare rening genom sublimation, då det har alla egenskaper af rent svafvel; men syran förenar sig med alkali, hvaraf neutralsalt kan erhållas genom filtrering och crystallisation.
Den utdunstande obehageliga ångan, som i synnerhet innehåller svaflets bränbara ämne, har den egenskapen at svärta silfver och de flesta öfriga metaller, samt deras kalker. Den är ock benägen at reducera några metallers kalker, hvilket lättast röjes på blyglete, som uti solution af hepar sulphuris får metallisk glans.
Metalliske uplösningar, som fällas med hepar, gifva alla svarta kalker, i synnerhet järn och bly. Detta är grunden til den bekanta konst at uptäcka blyets närvaro, til exempel uti vin, som med tilslagen uplösning af hepar sulphuris straxt svartnar, eller gifver et brunt moln, i fall minst bly däruti finnes uplöst. Se Atramentum Sympatheticum. Tvärtom kan med blysolution uti ättika, eller saltpettersyra, rönas om vatten eller annat liquidum innehåller svafvel, i det vid sammanblandningen i sådant fall en lika färg upkommer. Det samma händer ock med silfver, järn och flera metallers solutioner.
Uti smälthetta har hepar sulphuris på metaller en stark uplösande kraft. Om på glödgande metaller uti en digel kastas väl torr hepar, och hettan sedan hastigt ökas til smältning, at ej för mycket svafvel får bortröka, angripas och uplösas därmed alla metaller, efter Herr MALOUINS försök år 1743, så at de sedan blifva löslige i varmt vatten; zink allena undantagen, som häraf ej angripes.
Efter anstälde rön skall guldet til dess lösning behöfva 16 gångor mera hepar, än det sjelf väger; silfver, bly och tenn 8, men koppar och järn allenast tvådubbelt. Se SCHEFFERS Chem. Föreläsn. s. 212.
I anledning af svafvellefverns nämde verkan på metaller, och dess starkare attraction til den ena af dem än den andra, har Hr. BergsR. VON ENGESTRÖM funnit utväg at nyttja detta ämne uti metallurgien, til metallers åtskiljande på torra eller smältningsvägen. Af alla metaller uplöses järnet starkast och mäst af hepar, hvarföre det äfven fäller alla andra däruti uplöste metaller. Härvid är ej nödigt at förut tilreda denna hepar, som ändå aldrig kan hållas rätt torr, utan kan en blandning af svafvel och alkali då nyttjas, eller ock något annat hepatiskt salt, såsom glasgalla. Härmedelst har silfver och guld med lindrigaste kostnad kunnat skiljas utur guldsmeders kratser och slip, allenast genom smältning med sådan glasgalla, som väl uplöser silfret tillka, men så snart litet järn tilsättes, angripes det af det hepatiska uti glasgallan och silfret med guldet fälles därutur til en regulus, hvilken lätt skiljer sig ifrån en del däröfver liggande hepar. Denne hepar är ännu något silfverhaltig, men genom ny smältning, och medelst däruti nedsatt järnten, kan silfret fullkomligen afskiljas.
Heparns attraction til metallerne har visat sig i följande ordning, nemligen starkast til Järnet, därnäst til Koparen, så Bly, Silfver, Guld, Järn, Kobolt ochNickel.
Kopparhaltigt silfver kan fineras med tilhjelp häraf, då kopparen stadnar uti hepar och silfret erhålles uti en regulus, hvarefter kopparen åter kan fällas med järn.
Med hepar har äfven nickel kunnat erhållas ren och skild ifrån koppar uti den chinesiska hvita metallen. Huru härmed tilgår, och huru okända metall-blandningar kunna genom detta medel undersökas, se Kongl. Vet. Acad. Handl. för 1775 s. 207 o.f. samt Hr. BergsR. VON ENGESTRÖMSLaboratorium Chymicum, där åtskillige härmed gjorde processer tydeligen beskrifvas.
Heparns attraction til kolade bränbara ämnen är äfven märkvärdig. Om kolpulver kokas uti luten af svafvellefver, uplöses det helt och hållit med en mörkgrön färg. På smältningsvägen lösas äfven kolade vegetabilier af hepar, som då får en mera röd färg.
Svafvellefver vinnes uti flytande form, om fint pulveriserad svafvelkies kokas uti glaskålf med caustique alkalisk såpsjudare-lut, som uplöser svaflet med en gul färg och är för öfrigit af lika egenskaper med den uplösning, hvilken af hepar beredes på torra vägen.

Hepaticus Lapis, Se Lefversten.

Hercules kallas vid Söderfors ankarsmide en rund järnklubba, af 2 alnars längd och et skeppunds tyngd, ungefär af den skapnad som Tab. XVI. Fig 5. utvisar. Den brukas at tilstå och jämka den stora vällen uti krysset på grofva skepps-ankare.
a, är sjelfva den klunsen, eller klubban, hvarmed slaget göres uti krysset.
b, skaftet, hvarmed klubban uti fallet styres.
c, Haken, som häftas uti Carnatet, eller taljan, hvarmed hercules af fyra karlar uplyftes vid hvarje slag.

Hesperos kallas de stenarter, som, efter någon præparation, blifva lysande i mörkret. Namnet är liknelsevis tagit af Hesperus, eller Aftontjernan. Se ordenBononisk Sten, Flussspat, Tungspat och Phosphorescerande Stenar.

Heta kallas af kolare den öpning, som göres på en resmila alt ifrån foten til kullen, då milan skall rifvas, hvilken heta åter måste straxt igenstybbas, så snart riset är bortrifvit, at luften ej må inkomma och uptända kolen.
Heta betyder ock den upglödgning, som göres på järn, eller stål, för hvarje gång det skall utsmidas. En järnstång, til exempel, säges blifva utsträckt uti 2, eller 3 hetor, om han 2 eller 3 gångor skall uphettas uti härden, innan han blifver färdig uträckt, och på lika sätt räknas vid annat smide på huru många hetor det kan blifva färdigt.

Heteromorphi Lapides, Se Figurater.

Hiecken, eller Hirken, kallas 1:o, i allmänhet vid tyska bergverken små dels runda, dels ovala, platta, dels ock kantige kiesnjurar och korn, som i synnerhet visa sig uti flöts- eller flolägriga berg, hvilka bestå af skiffer- och lerarter. Uti Mansfeldiska kopparhaltiga skiffern, hvilken tillika förer beslag af Kupfergrünoch Kupferblau, förefalla sådane njurar, eller hiecken, i ömnighet. De äro rike på koppar och få därföre namn af Kopparhiecken, eller Hirken, som de af arbetare kallas. Vid Mansfeld skall af sådane skifriga malmer 18 til 20,000 centner koppar årligen tilverkas. Kopparhieckens tyngd emot vatten är härstädes funnen vara som 4,806 til 1,000. Vid Rothenburgiska och Ilmenuiska grufvorne skall äfven gifvas betydande mängd häraf. Vid Frankenbergiska koppargrufvorne uti Hessen kallas de Gräupger, liknande hagel, eller ärter, med grönt och blått beslag, och gifva där 15 til 20 procent koppar. Dessutom gifvas här åtskillige figurater af förstenad lera, hvilka, efter olika skapnad, få särskilta namn, såsom: Holzgraupen, då de likna små afbrutne petrificerade qvistar af svartgrå färg: Kohlgraupen, hvilka äro svarta, aldeles som kol, och så lätta at de flyta på vatten: Kornåhren, som likna stycken af brutne sädesax ochTannenåpfel, när de fås i skapnad af små tallkottar. Fliegenfittiche kallas, af liknelsen med flugor, små svartgrå aflånga fläckar, som äro silfverhaltige och förmodeligen medföra angefloger af fahlerz. Se CANCRINI Beschreibung der vorzügl. Bergw. s. 6 och VOGELS Practisches Min. Syst. s. 151. Alla desse figurater äro merendels omgifne med en tunn hinna af gul kopparmalm, eller af fahlerz, som då utgör både koppar- och silfverhalten. 2:o. Hiecken, ellerHecken, kallas ock vid Hessiska digel-fabriquen Gross Almerode de polyëdriske korn och njurar af svafvelkies, ifrån ärters til hönsäggs storlek, som af några blifvit kallade Minera Martis Solaris Hassiaca och finnas ömnigt uti digelleran, samt måste med mycken sorgfällighet utsofras, om diglar och andre käril däraf uti bränningen ej skola blifva skämde, hålige, eller til en del smälte. Uti bränningen förvandlas de til en svart järnslagg, som tärer hål uti hessiska diglar, hvilke man ofta med skada får erfara.

Hilla, eller Hill, betyder en seg af slagg och sörja bestående massa, som vid rostbruk upkommer af hårdrostadt verk och kallas eljest Lortled. Se samma ord.

Himmelsmjöl, Se Bergmjöl.

Hinterhalt kallas vid Qvarterings-profdet silfret, som skedvattneti guldet qvarlemnar och ej förmår utdraga. Denne hinterhalt kan vara olika, efter skedvattnets beskaffenhet, och måste på det sättet utrönas, at et fullkomligen fint guld först qvarteras med fint silfver och sedan skedas efter konstens reglor. Hvad det skedade guldet väger mera än förut, kallas det fälda skedvattnetsHinterhalt, som måste antecknas och vid alla dylika skedningar afdragas ifrån det utbekomne guldets vigt, så länge samma skedvatten varar.

Hippuriti corallini kallas en corallväxt, eller art af madrepora, som består af flera räflade coniska länkar, af hvilka den ena är likasom instucken uti den andra.

Hirfva, Se Vind.

Hjelpsats heter vid pumpverk en pumpsats, som sättes bredevid den vanliga, at nyttjas antingen då den senare lagas, eller när så ömnigt vatten tilflödar, at den andre pumpsatsen ej hinner updraga det.

Hjelptryckare är uti hammarsmedjor et stycke träd, som ligger ofvanpå den rätta tryckaren och tjenar at hålla honom fast. Se Hammarställning.

Hjertstock, Hjertträd, kallas uti hammarsmedjor det träd, som står emellan standsulan och bakstandaren och hvaruti tryckaren sitter fästad. SeHammarställning.
Vid grufvor och upfordringsverk kallas, uti hästvindar, den lodrätt upstående stocken Hjertstock. Samma namn får ock den horizontelt liggande stocken utiSpel för vattuhjul, eller uti Gångspel för tramphjul. Se Vind och Spel.
Hjertstock, eller hjerttred, heter ock uti hjulstockar, til exempel för kniphamrar, det grofva trädet, som är midtuti hjulstocken, omlagdt med en fordring af 8 eller 12 mindre träd, som fästas med starka ringar.

Hjularmar äro de långa träd, hvarvid hjulringen på et vattuhjul är fästad. SeVattuhjul.

Hjulnålar, eller tampar, (Zapfen, eller Wellzapfen) kallas vanligen de tvenne järnaxlar, som äro fästade uti ändarne på en hjulstock för vattuverk, och hvaruppå stocken med dess hjul har et centraliskt omlopp.
Huru hjulnålar kunna göras af tackjärn och väl fästas, ses under ordetHammarsmedja, samt huru de för mera styrka göras med blad, som kilas in uti hjulstocken, se Vattuhjul. Där tackjärn ej kan erhållas nog hårdt och starkt, göras de hälst af smidt, väl väldt och hårdt järn, eller med stål omlagt på rundningen, ofta med et kors, eller en krycka inuti stocken; hälst där nålen med vridning kommer at omföra något annat verk tillika.

Hjulstock (Welle, Anwelle) kallas den stora stock, bestående antingen af et enkelt, eller flera sammanfogade träd, hvaruppå et vattuhjul är fästadt och hvilket, genom dess omförande, åstadkommer den rörelse, som vid de inrättade machiner åstundas. Se Vattuhjul och, om hjulstockar vid hammarverk, ordet Hammarhjulstock.

Hopaskott kallas uti Nora bergslag det antal af cirkelhopar vid en grufva, som på en gång utdelas emellan grufveägarne, då hvar grufvelott får sin hop; och kunna flere hopaskott om året ske. Men om en grufva, til exempel, består af 16 hela grufvedelar och gifver om året allenast 32 hopar, sker allenast et hopaskott om året, då tvenne hopar tilfalla hvarje hel grufvedel.

Hopblåsning kallas vid bergsmanshyttor början af blåsningen, under den tiden ugnen ännu intet blifvit fullökad, eller ock slutet på blåsningen, då ugnen kommer i aftagande och då upsättningarne förminskas, hvilket Drefvet kallas.

Hopbruk kallas vid en masugn, eller bergsmanshytta, där flere delägare äro, den fördelning Interessenterne, eller hyttelagarne, emellan, som visar huru mycket kol och malm hvar och en delägare bör tilsätta efter sina andelar, under den tiden värmningen, eller öknings-dygnen påstå, och til dess ugnen kommit i full gång, samt huru mycket hvar och en Interessent tilkommer af det under denna tiden vundne så kallade hopjärnet; likaledes huru mycket hvar och en kommer at brista vid blåsningens slut, eller på drefvet. Huru den härvid förefallande Minder- och Öfverbrukningen uträknas, och hvad därmed förstås, se Kongl. Vet. Acad. Handl. 1749, s. 23 och 196, samt ordet Hyttebruk.

Hopjärn heter vid bergsmanshyttor det tackjärn, som erhålles under hopbruket til delning hyttelagarne emellan, eller til hyttelagets gemensamma behof.

Hopkol äro de kol, som under et hopbruk åtgå. Se Hopbruk.

Horn, eller Hornflinta, (Silex Corneus) är en ädlare art af hornstein, eller kisel, som är halfklar uti tunna kanter och får gemenligen namn af Jaspagat. Brytes stundom uti silfvermalmsgångarne vid Johanngeorgenstadt af åtskilliga färgor, såsom brun och svart, hvilken senare ofta finnes öfverdragen med trådigt och dendritiskt gedieget silfver. Vid qvicksilfver-grufvorne i Nassauiska landet har Herr FERBER beskrifvit en hel gång af svart Horn, som väl vanligen ger eld emot stål, men eljest är stundom så lös, at den liknar en stenhärdad lera, som med intim inblandning af qvarts är på vägen at danas til hälleflinta. Stundom bryts den med en gul ochra öfverdragen och får då namn af gelber Horn, fast han invärtes är svart. Se FERBERS Mineral-Geschichte versch. Länd. s. 274, samt Dess Bergmänn. Nachr. von Zweybrücken, s. 81, 82.

Hornberg betyder hos svenska Mineraloger en med fina Glimmerfjällinblandad stenhärdad Lera och bör ej förblandas med tyskarnes Hornstein, hvarmed de förstå Flinta och Hälleflinta.
At hornberg innehåller skimmer röjes väl af blotta utseendet, så ofta dess particlar äro synlige; men säkrast af dess förhållande i elden, hvaruti det brännes skört och sönderfaller til fjäll, som merendels få guldfärg, äfvensom det händer med skimmer. Til Hornberg höra följande arter:
1:o. Hornberg i egentelig mening så kalladt, hvilket består af fina agnlika fjäll, är til utseende nästan tätt, något hårdt, men skafves dock lätt af knif, och finnes i de flesta svenska koppargrufvor. Dess färg är svart, eller mörkgrön.
2:o. Segslag, en lösare art, hvaruti skimmerparticlarne synas med blotta ögonen och ännu bättre med microscop. Se Segslag.
Då hornberg faller skifrigt kallas det Hornskiffer, men Skinnslag, när det som et skinn sitter utanpå och bekläder någon sten. Se Hornskiffer ochSkinnslag.
3:o. Hornberg kallas ock mera hårda och sträfva hällearter, hvilka merendels falla skifrige och äro sammansatte ensamt af grynig Qvarts ochSkimmer samt höra således ej til gråbergs- eller granitslägtet, emedan fältspaten felar.
Desse hornbergs-arter kunna delas uti: a) Qvartsrådande, där qvartsen öfverflödar och skimmern är knapt synlig. Sådane äro gemenligen eldfaste och tjenlige vid smältugnar under namn af Ställsten. b) Skimmerrådande hornberg, som består af mycket fin- eller ock grofbladig skimmer, af svart, hvit, eller grönaktig färg, ofta hvarftals inblandad med grynig qvarts. Den klyfver sig med tämmelig lätthet uti grofva hällar och är således nyttig vid hvarjehanda murningar. Se Kongl. Vet. Acad. Handl. 1771 s. 75.
Tätt och tälgstensartadt hornberg, som ej skifrar sig, får namn af Dickt Hornberg, vid svenska bergverken.
Hornbergsartade Järnstenar kallas någre förändringar af mera järnhaltigt hornberg, som hafva en lera til grundämne och af naturen ej äro så hårda at de gifva eld emot stål. De äga följande allmänna egenskaper, såsom: at de brytas gemenligen uti särskilta gångar, antingen allena, eller vid andra malmer: falla vid sönderslagning uti oviss figur: kunna med stål rifvas och gifva därvid någon lukt af lera: gäsa icke med mineralsyror: pulveriserade gifva hvitgrått pulver, utan afseende på stenens färg: blifva uti rostning rödbrune, men vid starkare hetta bringas lätt til svart skummig slagg: hålla 8, 10 til 15 procent järn. Sådane äro Binda, Hornblende, Grönsten, Rödberg, Trapp. Se dessa ord och Kongl. Vet. Acad. Handl. 1754 s. 291.

Hornblende, eller Strålskimmer, kallas en svart, eller litet grönaktig hornbergsart, som har et trådigt och för ögat skyggande utseende, liknande något när en skörl, men faller ej uti så släta och ordenteliga crystaller. Är aldeles opakt och dess trådiga sammansättning kan ej skiljas åt, som uti asbest; ej heller visa sig däruti så tydelige fjäll som uti skimmer: kan rifvas med stål och gifver därvid et grått, eller grönaktigt pulver. Efter upglödgning hårdnar det, får rödbrun färg och smälter lätt til en svart slagg: under rostning osar det af svafvelsyra och håller gemenligen 13 procent järn. För blåsrör löses det i sal microcosmicus, men uti alkali minerale, eller sal sodæ, ej fullkomligt, utan sönderdelas allenast däruti. Se BERGMANS Opusc. Chem. Vol. II s. 477 och 480.
Hornblende är mycket allmänt uti alla så kallade järnbindor, jemte skimmern, och finnes fläcktals inströdt uti en stor del af våra gråberg, eller graniter, samt är en trogen följeslagare vid våra svarta attractoriska järnmalmer, antingen instänkt, eller uti vissa skölar. Det kan ock med sin svafvelsyra vara orsaken til rödbräckt järn, om det följer malmen til någon ömnighet. Hornblende visar sig stundom uti bladig form och uti orediga om hvarannan liggande strimor. Instänkt uti fältspat utgör det större delen af gångarten vid nya Kopparbergs grufvor, och är där kändt under namn af Korsberg. Uti Småland utgör det större delen af deras så kallade Grönsten. Det har en järnlera til grundämne och tyckes vara uti nära slägtskap med svart skörl och med skimmer. Räknas i anseende til sin järnhalt, ibland lerartade järnstenar. Se CRONSTEDTS Mineralogie, § 88.

Hornbly kallas bly förenadt med saltsyra och smält til en hornlik massa. Dess beredning tilgår i korthet på det sättet at någon blykalk, til exempel mönja, uplöses med varma uti en mycket ren kokssaltsyra, som med stark hetta är drifven utur väl torkadt koksalt, endast med tilsats af ren piplera. Denne solution, med mycket distilleradt vatten utspädd och evaporerad, afsätter efterhand blycrystaller, hvilka sedan ganska lätt kunna sammansmältas til hornbly, som ej vidare kan lösas uti vatten.
Detta ämne erhålles dock på samma sätt som hornsilfver, om blykalk först löses med skedvatten och blyet sedan fälles därutur med saltsyra, som af koksalt blifvit utdrifven med vitriolsyra. Denne fällning får namn af Hornbly, i anseende til någon likhet med hornsilfver. Det kan ock smältas på lika sätt med lindrig hetta, hälst uti täpt porcellains-käril, emedan det eljest dels förflyger, dels genomtränger digelen. Genom stark kokning låter hornbly til en liten del uplösa sig i vatten, hvilket ej händer med hornsilfver. Hornbly erhålles äfven, efter Herr MARGRAFS method, om en del salmiak blandas med 2 delar mönja och salmiak-spiritus på detta sätt afdistilleras. Residuum uti retorten är då et hornbly förenadt med saltsyra, hvilket Hr. MARGRAF sedan nyttjadt til beredande af phosphorus urinæ, som på den vägen erhålles med minsta kostnad. Se dess Chemische Schriften Vol. I. s. 61.

Hornerz är en af de rikaste och mäst sällsynta silfvermalmer, hvilken, efter Herr WOULFS i England anstälde noggranna försök, består af Silfver, mineraliseradt med Vitriol- och Saltsyra tillika, ehuru Herr LOMMER upgifvit saltsyran, såsom ensamt mineraliserande ämne. Denne malmart liknar således det bekanta hornsilfret, eller luna cornua, som erhålles af silfverkalk, hvilken utur solution i saltpettersyra blifvit fäld med koksalt, eller saltsyra, och sedan ensam smält til en gulaktig, stundom halfgenomskinlig och något seg massa.
Naturlig hornerz håller ända til 160 marker fint silfver på centnern, och kunna härvid följande egenskaper förtjena at anmärkas, såsom:
1:o. I anseende til färgen gifves den: a) dels aldeles hvit, med mattglänsande yta, som hvitt vax, eller så kallad Walrath; dels ljusgrå, som kammakare-horn, eller en molnig calcedon, och är då, uti tunna skifvor beskuren, halfgenomskinlig emot ljuset. Uti grufvan liknar den ofta en onyttig stenmergel. En del anlöper uti luften med blå eller violett hinna.
b) Violett, som uti tunna skifvor, emot et brinnande ljus, visar amethistfärgade strimor och är mera skör samt mindre lättsmält.
c) Gulgrön, eller gräsgrön, med dylika ådror.
d) Gul, som mäst förefaller och visar sig, lika som de öfrige arterne, mäst molnig uti tunna skifvor emot ljuset, liknande stundom blyglete.
2:o. I anseende til utvärtes skapnad gifves den: a) antingen uti små crystalliniska fläckar, som snöflockar, eller stjernor, anskuten på andra malmarter, bestående uti små sammanväxte cubiska crystaller, som med microscop kunna märkas; eller: b) uti groupper af mera tydeliga cuber, med fyrkantiga insänkningar på dess sidor, likasom på koksaltet.
Denne hornerz har med tiden funnits småningom täras och försvinna uti luften.
c) Uti skalig, eller ætitisk form, hvarvid håligheten ofta är fyld dels lmed en pulveraktig, dels med en tilhårdnad Silberschwärze.
3:o. Äger ungefär lika tyngd med glaserz, men är mera vek, nästan som vax, så at intryck med nagelen därut kunna göras, i synnerhet på den hvita och tillika något seg, hvarföre den ock låter skära sig.
4:o. Emot ljuslågan smälter den som vax med en ljus rök, som ger en oangenäm lukt. Uti digel, vid lindrig grad af hetta, gäser den upp som borax, kokar och smälter samt förflyger i starkare eld, och lemnar allenast litet silfver efter sig. Uti saltpettersyra blifver den oförändrad och skiljes därigenom lättast ifrån glaserz, som uti samma syra uplöses.
5:o. Hornerz finnes gemenligen uti silfvermalmsgångar, där så kalladeBräume, Gilbe, Glaserzschwärze och crystalliniske blyglanser infalla.
Dess förnemsta födelseort är vid Marienberg, Johanngeorgenstadt, Joachimsthal i Böhmen, samt i senare tider vid Freyberg, sällan vid Kungsberguti Norige och vid några Siberiska grufvor. Ifrån Peru har Herr Prof. MURRAY sedt stora stycken uti Paris, hvaraf Herr SAGE utbrackt koksalt. Uti Siberien finnes hornerz mineraliserad, dels med renaste koksaltsyra, dels ock med en i högsta måtton concentrerad vitriolsyra. Någre stycken af sådan hornerz hafva uti et fuktigt rum aldeles förvittrat och äfven brackt andra därutmed liggande kroppar til förvittring. Se CRELLS Chemische Annalen, 1786, 5:te stycket, s. 437.
Dess egenteliga lägerställe skall i synnerhet vara på obetydligt djup, af en til 2 högst 10 famnar under jordytan.
6:o. Med tilsatt mineraliskt alkali, på en skärfvel uti proberugn, reduceras hvit hornerz til silfver ganska snällt, i det koksaltsyran förenar sig med alkali, men den violetta förvandlar sig til en art glaserz, eller rättare til en hepatisk silfrets uplösning, i anseende til svaflet, som denne senare innehåller.
7:o. Hvi hornerz, upsatt på upglödgad capell ensamt, eller utan tilsats, har försvunnit innom få ögnablick och förflugit dels uti luften, dels gått in i capellen. På lika sätt har ock hornsilfver, eller luna cornua, förhållit sig. Men då hornerzen varit invecklad uti papper, har silfret til en del blifvit på capellen reduceradt til et fint nät, i samma form som papperet haft.
Et säkert medel at, utan förlust i stort, utbringa silfret utur hornerz, är det allmänt bekanta sättet genom indränkning i bly, hvarförutan denne rika malmens silfverhalt kunde gå förlorad under smältningen.
8:o. Beståndsdelarne uti den hvita hornerzen har befunnits vara 158/220:delar silfver och 62/220:delar saltsyra, efter Herr LOMMERS upgift. Den violetta håller tillika en liten del svafvel, hvilket röjer sig så väl uti saltpettersyra, som genom dess starka gäsning uti smälthetta, hvaruti den hvita smälter som vax.
Närmare underrättelse om hornerz fås af Herr LOMMERS Abhandlung vom Hornerz, tryckt i Leipzig 1776, hvarest beskrifning på alla dess förändringar i färg och skapnad, jemte ritningar på dess crystallisationer och mångfaldiga däruppå gjorde försök, igenfinnas. I samma ämne bör ock rådfrågas PETER WOULFS undersökning om metallers mineralisation med vitriol- och saltsyra, tryckt i tysk öfversättning i Leipzig 1778. Om sättet at genom prof på våta vägen uptäcka, huru mycket hornerz håller af silfver, vitriolsyra och saltsyra, se BERGMANS Opusc. Chem. Vol. II. s. 420. Åtskilligt om hornerz har äfven Herr FERBER anmärkt uti dess Mineralgesch. Versch. Länd. s. 276.

Hornsilfver, Luna Cornua, är egenteligen silfrets förening med saltsyra genom konstens åtgärd, och bör således Hornerz ej begripas under detta namn, ty ehuru denne senare äger samma beståndsdelar, så är den dock af naturen frambringad och bör således få sitt egit namn af malm. Hornsilfver göres på det sättet at fint silfver uplöses til full mättning med skedvatten. Til denna solution slås en uplösning af rent koksalt uti vatten, eller ock koksaltsyra. Häraf faller ändteligen alt silfret til en hvit kalk, som väl edulcoreras med varmt vatten. Denne silfverkalk kallas väl redan Luna Cornua, men i synnerhet om den, väl torkad, försiktigt smältes, hälst uti glas- eller äkta porcellains-käril. Däraf erhålles då en halfgenomskinlig massa af gul bernstensfärg, som är något mjuk och litet smidig, samt uplöses ej hvarken af salt- eller saltpettersyra, ej heller uti vatten, men något litet af stark vitriolsyra och än mera af skarp salmiak-spiritus: smälter lätt, men förflyter uti stark smälthetta och ingår til en del uti digelen. Se WALLERII Chemia Physica, 2 Del, s. 406.
Huru silfret utan förlust och märkelig kostnad kan reduceras utur Luna Cornua, genom smältning med pottaska, se Kongl. Vet. Acad. Handl. 1783, s. 3, o.f. Af Hr. Prof. och Ridd. BERGMAN föreskrifves eljest, såsom en säker utväg, at blanda luna cornua i glasmortel med lika mycket alkali och, medelst några droppar vatten, formera altsammans til en kula, som uti digel både underbäddas och betäckes med alkali minerale och sedan smältes. Se BERGMANS Opusc. Chem. Vol. II. s. 421.

Hornskiffer (Hornschiefer) är et skifferartadt hornberg, stundom löst och tälgstensartadt, men merendels hårdt och sträft, stående på borst, och anses, efter olika begrepp om detta namn, såsom bestående antingen af stenhärdad lera med glimmer, eller ock af fingrynig qvarts och glimmer. Denne hälleart är dock egenteligen icke annat än en förändring af lerskiffer, hvarmed qvartsen är mera intimt förenad, med eller utan skimmer. Däremot ser man qvartsen ofta, såsom smala ådror, eller ränder, uti lerskiffern genomdragen. Hornskifferns sammansättning är merendels tät, med et torrt och jordaktigt utseende. Den kan rifvas med stål och gifver därvid en stark lukt af lera: än mindre skifrig, eller brytes svårare uti hällar, än lerskiffern: til färgen är den mycket olika, såsom: mörkgrå, brun, ofta röd och grönaktig: fordrar stark hetta, innan den går til svart slagg. Den är för öfrigit af särskilta Auctorer mycket olika beskrifven.
Herr WIEGLEB har på chemiska vägen undersökt en grå, tunnbladig hornskiffer ifrån Pferdkopfe, uti Fuldauiska Gebietet, och funnit at et unce däraf innehåller:
Kiseljord 5 qvintin 41 grän.
Alunjord - 55 -
Järn - 17 -
Således finnas däruti ungefär samma beståndsdelar, til mängd och förhållande, som uti gemen grålera. Se CRELLS Chemische Annalen, 1787, 4:de stycket, s. 302.
Hornskiffer är en mycket allmän följeslagare uti malmförande berg, i synnerhet för kopparmalmer, eller kieser, men tillika för flera andra och äfven ädla metaller. Vid Ädelfors guldverk utgör den hela malmförande gångberget. Stundom formerar den ock gångarnes salband, både vid koppar- järn- och silfvergrufvor, och får då namn af Sli, eller Sliberg. Se Skinslag och Hornberg. - Hornskiffer är äfven malmförande vid åtskilliga utländska bergverk, såsom uti Ryssland, på Harz och vid Ungerska guldgrufvorne. Uti Guld- Silfver- ochKoppargrufvorär ej sällsynt at träffa något gedieget af dessa metaller uti hornskiffern. Den bör således med fullt skäl räknas til gångbergsarter, och har äfven af några blifvit kallad Matrix Metallorum.
Hornskiffern vid Ädelfors guldgrufvor är i synnerhet en svart, svartgrå, eller ljusgrå, skifrig och stundom qvadrig bergart, bestående merendels af skimmer och qvartsråda: ger eld emot stål: uti brottet mäst fin och tät, men, då dess gry blir gröfre, tyckes skifringen försvinna. Består på några ställen af et fastare hornberg, med inblandning af röd granit, fältspat, röda, torra qvartser, grå granit och groffjällig skimmer. Stundom finnes däruti inblandad hvit qvarts med eller utan kalk, rödlätt zeolith, talk och grönsådig skimmer, som hyser uti sig gyldisk kies, koppar- och järnmalm, eller ock blotta svafvelkieser. Sådan hornskiffer utgör gångarten vid dessa grufvor, strykande flera 100:de alnar uti längden, af 4 a 5 alnars mägtighet och beständig fortsättning på djupet, så långt hittils blifvit försökt. Däruti infalla också en snart otalig mängd drummer af samma ämne, utan betydelig mägtighet.
En skimmerrådande hornskiffer, af mjukaste eller lösaste art, får stundom heta Hornskimmer.

Hornsten. Därmed förstå de fleste svenske mineraloger det samma somHornberg, eller en skimmerart, men de tyske mena med Hornstein ej annat änFlinta och Hälleflinta. Hornfelsstein däremot betyder hos Herr LEHMAN, i dessMineralogie, s. 95, vårt svenska hornberg.

Hotstång kallas vid järnverken et groft järnspett, som brukas vid byggnader til tunga bördors lyftning m.m.

Hottjor kallas vid ammunitions gjutning de runda ihåliga lerkulor, som komma at utgöra kärnan för ihåligheten uti bomber och fästas uti det yttre motet på en järnstift, som Blocket kallas, at järnet kan löpa däromkring.
Hottje-Klyfva heter en stark treuddig järngaffel, på et trädskaft, med hvilken gaffel, som har krokiga klor, hottjorne kunna handteras under deras bränning på koleld. Liknar den gaffel som vid kopparsmältningar brukas til slaggens aftagande. Se Fork.

Hufvudgång (Hauptstreichende Gang) kallas den största, mägtigaste, eller rikaste gång uti en malmtract, som har den längsta och minst rubbade strykning i fält. De mindre, som uti samma malmfält hafva en obeständig sträckning och antingen falla til eller ifrån hufvudgången, få namn af Bigångar,Nebengänge, eller Drummer, då de äro mycket korta, eller snart förlora sig. Om hufvudgångar, som fortfara på betydelig längd, säga tyska bergsmän: Sie fahren getrost durch das Gestein, eller: Sie nehmen mit dem Streichen das Gebirge ein. Smärre gångar däremot, hvilkas sträckning i fält allenast hinner til 1, 2 eller 300 famnars längd, kallas Mozzige och om dem heter: Sie führen einen kurzen Strich.

Hufvudkedjor äro vid grufvor tre små kedjestycken, som sitta uti en ring i ändan af linan och hvarmed baljan fasthakas uti sina tre öron. Se ordet Knuten.

Hufvudlinea kallas den linea, som är rätta medium af en sådan malmgångs strykning i fält, hvilken svänger sig, eller af andra klyfter och bergarter kastas flere gångor utur sin första led. En hufvudlinea kan ej med noggranhet utstakas, förr än hela gången både i fält och på djup är upslagen; men som härtil sällan gifves tilfälle, och detta slut ej hinner afbidas, måste hufvudlineen utsättas efter den del af gången, som redan är blottad, eller bekant, ehuru det händer at man, vid arbetets vidare fortsättande, finner det denne linea håller sig i annan direction.

Hufvudring, eller Halsring på stångjärnshammare, ses under orden Halsringoch Hammarskaft.
Hufvudringar heta eljest de järnringar, som sitta ytterst på ändan af hammar- och blåshjulsstockar, öfver nålarne. Böra vara starkare och grofvare än alla de andra ringarne, minst 3 tum breda och 5/8 tum tjocka.
Hufvudringar kallas ock de smala ringar, som sättas omkring hufvudet på pustar och blåsbäljor.

Huggjärn kallas vid tyska stångjärnssmidet et bredt järn af gement luppstål, i form af en knif, ungefär 1 ½ qvarter långt på eggen, med 2 alnars långt järnskaft af samma stycke. Brukas at under hammaren sönderhugga smältan. Det större är 1 ¾ aln långt och väger 1 lispund. Det mindre väger 5 skålpund. Hos valloner kallas det Knif och brukas allenast til gamla hamrars sönderhuggande.

Huggstad kallas vid kopparsmältugn den mur, som är närmast omkring forman, hvilken vid hvarje redning å nyo inmuras, då forman tillika insättes.
Huggstaden betyder äfven vid hammarsmedshärdar formmuren, som något utbygges vid formans insättning.

Hult kallas vid kopparverk den ved, som vid kallrostning och vid vändrostning bäddas under malmen, eller skärsten. Se Kallrostning och Vändrostning.
Hulta betyder således at inlägga sådan ved.

Hund kallas vid grufvor en kärra, bestående uti en järnbeslagen bred kista, ungefär 2 alnar lång, 14 tum bred och 16 tum djup, hvarmed malm och berg föres antingen neder uti grufvan, genom orter och sträckor, til bäljstaden, eller ifrån schachtet til varphopen. Göres på flera sätt, antingen med fyra små hjul, då midt under bottnen sitter en järndubb (Leitnagel) med en horizontel trissa, som går emellan två lister på hundbron, eller uti et spår, at hunden ej må löpa til sidorne; eller ock göras de med tvenne rullar, som en rullbjörn; eller allenast med tvenne hjul och en ledtrissa midt emellan. För öfrigit kunna de vara af åtskillig skapnad och storlek. De minsta skjutas vanligen af unga gossar. De större dragas af en grufvedräng, då en annan skjuter på. Nyttjas i synnerhet uti stollar vid utländska grufvor och finnas noga beskrifne uti DELII Bergbaukunst, s. 285, samt af CANCRINUSk uti dess Berg- und Salzwerkskunde s. 20, med figurer.
En Hund Osmund betydde uti gammeldags räkenskaper 1/5:dels skeppund, eller 4 lispund osmundsjärn victualie-vigt.

Hundbro, eller Hundbänk, kallas en brobyggnad, som inrättas i donlägiga grufvor för malmens fordring med Hund, eller där malmen utåt donlägets sluttning måste ifrån et högre ställe föras til et lägre.

Hundrade-järn, eller Hundert Osmund, utmärkte antalet af de små osmundsjärn, eller färskor, som i synnerhet uti 14:de och 15:de seculo, i handel och vandel samt til Krono-utskylders betalande, gälde lika med mynt, då förordnadt var at et visst antal osmunds-klimpar, eller Smuntar, skulle vara emot en viss vig och emot därpå utsatt värde i penningar, eller uti öre och mark. Således var, uti Konung MAGNI Bergs-Ordning för Norberg af år 1354, stadgadt at 24 osmund skulle väga et pund; och som i gamla tider varit vanligit at räkna 6 tjog, eller 120, på Hundert, så svarar ethundert osmund emot 5 pund. - Efter Konung GUSTAF Den I:stes Förordnande skulle skattejärnet för hyttorne, hyttegälden, eller bergsgälden, betalas med osmund, räknadt efter hundert, öre och penningar osmund, så at 24 osmund borde svara emot et öre och 192 osmund emot en mark, och det alt til början på 1630:talet, då ständige hemmansräntor sattes, hvarvid namnet Osmund äfven på många ställen, såsom Jordeboks persedel, blef bibehållit. Sedermera, efter skedde förändringar uti myntet, anses et fat osmund mäst lika med 5 hundert och betalas efter Krono-värdie, nästan i alla orter, med 5 Dal. Silfvermynt.
Uti Wästerås- och Stora Kopparbergs Län räknas en osmund til 6 penningar; et pund til 6 öre och en hund, eller hundert, (som där är 128 osmundar) anses jämnlikt med 5 1/3 pund, eller til en Dal. Silfvermynts värde, hvarföre et Fat, som består af 5 hundert, betalas med 5 Dal. Silfvermynt. - Hvart fat håller netto 26 2/3 pund och då, efter 1583 års Kongl. Författning, fatets vigt, som är 2 lispund, tilläggas, blir dess bruttovigt 28 2/3 lispund, eller i det närmaste 1 ½ skeppund metallvigt. Månge framfarne tidehvarf, och däruti utkomne olika Författningar samt förändringar, hafva gjordt rätta sammanhanget af räkningssättet med osmund mycket inveckladt.

Hussa på säges vid vallonsmide, när smältstycket är för litet och måste påökas, til dess det får lagom storlek, hvilket sker, sedan luppen blifvit fyrkantig slagen och då åter instickes uti smältare-härden at upvärmas, på det sättet at smältstycket får en tilökning af nytt färskjärn, som då gemenligen är illa verkadt, och i anseende härtil bör detta konstgrepp intet brukas. Det sker ock sällan.

Hval, Se Trällhval.

Hvalf kallas vid några kopparverk den nedersta rad af tegelstenar på et suluugns-bröst, hvilka äro stälde på kant och tillika formera en liten båge, eller hvalf, öfver ugnsbröstet.

Hvalfstenar vid stålugnar, se Bränstålsugn.

Hvarf i järnbergslagen kallas, vid bergsmans-hyttor, inbrukares ombyte uti blåsningstiden. Se Hyttebruk.

Hvef (Kurbel, Krummer Zapfen) är en uti tvenne räta vinklar böjd häfstång, mycket bekant på alla slipstenar för hand och af mångfaldig nytta vid bergverken, såsom til Handspel, eller Haspel, för malmens upvindande utur skärpningar (se Handspel), för alla rörelser, som komma at gå fram och tilbaka, såsom uti konstgångar til vattumpumpar (se Vattuhjul): för blåsbäljors drift med stånggång, eller Rinkbläster, m.m.
Hvefslängkallas den stången, som med ena ändan sitter på hvefvens varta och med den andra drager stånggången vid blåsbäljor, tåg- och beredningsverk m.m. Vid stora vattukonster heter den Korpstång.

Hvil-Bij, Se Bij.

Hvilostånd kallas vid skärpningar och grufvor en viss tid af et eller annat år, som Kongl. Bergs-Collegiuim eller Bergmästaren, på grufve-ägarens ansökning, utsätter til arbetets inställande, i anledning af därtil upgifne skäl och orsaker samt til följe af Kongl. Utmåls-Förordningarne af den 10 October 1741, §. 9, och den 6 December 1757, §. 5, under hvilket hvilostånd ingen annan får träda til arbetet, förr än samma tid är förfluten. Et sådant hvilostånd kan dock efter omständigheter förlängas, då skälige orsaker därtil i rättan tid angifvas.

Hvit Fluss heter uti proberkonsten en blandning af lika delar saltpetter och hvit vinsten, som i små portioner efterhand upsättes uti väl upglödgad digel, at detonera och sedan med hastig hetta smälta, hvarefter den uti en varm järnmortel, eller på en varm häll, utgjutes, pulveriseras varm och förvaras uti väl tiltäpt burk på et varmt ställe, emedan den eljest snart deliquescerar. Hvit fluss kallas af några Sal tartari extemporaneum, eller Sal Dresdense, och brukas af proberare til fluss uti digelprof, som et rent alkali fixum. Är i synnerhet tjenlig vid glasflussers smältning.

Hvit Järnmalm kallas en dels spatformig, dels drusig, hvit eller gulaktig järnmalm, som efterhand svartnar uti luften och finnes äfven uti öpna skölar, stundom vittrad, med dels svart, dels brun och dels gul rostfärgad ochra öfverdragen. Uti Tyskland är den allmänt känd under namn af Stahlstein, Stahlerz, eller Pflinz, och finnes där til otrolig mängd på ganska många orter, hvarest Smält- och Garfståls inrättningar äro på denna malm anlagde, i synnerhet vid Eisenerz uti Steyermark. Den liknar dels grof- dels grankornig kalksten, dels ock fjällig, eller tärnig kalkspat, af hvit-gul färg. Ifrån kalk skiljes den lättast därutinnan, at den intet gäser med syror och uti öpen luft blifver brun, rostfärgad eller svart, i synnerhet efter glödgning uti elden, hvarefter den ock drages af magneten, men aldeles intet förut, ehuru den bästa pflinzen ofta håller öfver 40 procent järn. Den kallas med rätta Stålmalm, i anseende därtil at tackjärnet af denna malm, med minsta möda, afbränning och kol-åtgång, gifver det aldrabästa, renaste och hårdaste stål, och är därtil mera benägit än at gifva mjukt järn. Orsaken til stålarten bör tilskrifvas dess halt af brunsten. Se ordet Brunsten och Järnets Historia s. 890, SCHREBER von Eisenerz in Steyermark, 1772, B. F. HERMAN von Brescianerstahl, utgifven 1783.
Redigaste begrepp och grundeligaste kunskap om denna malm igenfinnes uti Herr HJELMS, under Herr Prof. och Ridd. BERGMANS inseende, år 1774 utgifne Academiska Afhandling om Hvita Järnmalmer, hvilken sedan på Latin blifvit med tilläggningar införd uti Opuscula Chemica, Vol. II s. 184 o.f. Däraf kan inhämtas at dess förnemsta beståndsdel ej är annat än Kalk, som, under dess daning, tyckes hafva insupit något med tilhjelp af Luftsyra uti vatten uplöst Järn, ty genom anstälde rön har intet tecken hvarken til vitroil- eller saltsyra kunnat röjas.
Det är redan nämdt at denne malm sällan eller aldrig finnes på ytan af fullkomlig hvit färg, om icke vid brytningen uti grufvan, eller uti den rätta crystalliserade Eisenblüthe (se detta ord); och bör därnäst anmärkas, at den til utseende och gry äfven förefaller under åtskilliga lynnen, merendels af luften vittrad, såsom: - Helt tät, mörkgrå, umberfärgad eller mörkröd. - Fjällskifrig, svartbrun med gul ochra, Tinten kallad, ifrån Salzburg; eller svart och rödbrun, med järnglimmer och hvit järnspat, ifrån Schmalkalden, under namn afMummel. - Småfjällig, eller fingnistrig, gråaktig, på ytan af luft eller eld svartnande, såsom våre svenske arter. - Groffjällig, speglande, spatartad och mera kalkblandad, af åtskilliga färgor. Denne är allmännast ibland Tyska stålmalmer, och får egenteligen namn af Pflinz vid Ærzberg uti Kärnten. -Drusig, kistformig, eller crystallinisk. Se Eisenblüthe. - Vittrade äro de fläste svarte, gule, gulbrune och rostfärgade, ifrån Steyermark, Nassau-Siegen &c., alla mer eller mindre järn- och brunstenshaltige, merendels med, men sällan utan kalk. Se Herr HJELMS redan nämde Afhandling, Herr HofR. VON BORNSLithophylacium, 1 Delen, s. 121, samt CRELLS Beyträge zu den chemischen Annalen, 1785, 2:dra stycket, s. 21 och följ.
Uti calcination i eld förlorar hvit järnmalm emellan 20 och 40 procent, hvilken afgång ej är annat än vatten, mättadt med luftsyra, utan särdeles smak och lukt. Efter upglödgning hettar den något med vatten som kalk. - För blåsrör, på kol, smälter den både med sal microcosmicus och borax, under gäsning, och då til den smälta gröna, eller gulbruna glaspärlan, sättes litet gryn af saltpetter, upkommer röd, eller violett färg, til öfvertygande bevis af brunstens närvaro.
Uti digel ensamt smält för bläster angriper denne malm lerämnet uti digelen och tärer, eller bårrar sig, innom en kort stund, igenom både sidor och botten. I anseende til denna skärande egenskap kan stahlstein ej brukas ensam på masugnen, i det han för mycket angriper murarne och stället, utan måste försättas med blodstensarter, eller qvartsblandade torrstensmalmer. Brunstens närvaro tyckes ock mycket bidraga så väl til dess skärande art, som dess benägenhet at gifva hårdt järn, eller stål.
Vid Wästra Silfberget, nära intil Schisshyttegård, ligger et högt berg, Svartberget kalladt, som til stor del består af hvit järnmalm, men af ringa halt. Af denna art, tilsammans med en blodsten, ifrån stollgrufvorne, har tackjärn på försök blifvit tilverkadt, som gifvit et utvaldt godt smältstål, med mindre afbränning och åtgång af kol än eljest är vanligit. På Dahlsland, vid Klapperuds grufva, finnes en järnmalmsgång med stark inblandning af brunsten, som väl i anseende til sin svarta färg ej kan föras til hvita järnmalmer, men hörer under stålmalmer, sedan det häraf tilverkade tackjärn visat tydelig benägenhet at uti första smältningen gifva et godt stål, utan möda, i hammarsmedshärden, hvaremot det svårligen kan bringas at gifva godt järn. Se Järnets Historia, s. 579 o.f.

Hvit metall. Til hvita metaller kan alla bekanta både hela och halfva metaller räknas, utom Guld och Koppar; men här förstås med Hvit Metall sådan blandning, eller composition af metaller, som blir hvit. Huru kopparen på flera sätt kan göras hvit, ses under ordet Hvitkoppar. Guld blir hvitt och behåller sin smidighet genom någon stor tilsats af silfver; äfven uti sammansmältning med järn, eller stål, då stålet ej är mera än 1/6:del emot guldet. Se Järnets Historias. 477. Det blir eljest hvitt med alla de andra hvita metallerne, men sprödt, ohandterligt och odugeligt. Se Guld.
Tennets hvita färg förhöjes genom tilsats af zink, som äfven ökar hårdheten och utgör en nyttig hvit metall til hvarjehanda arbeten. Hårdheten ökas äfven med tilsatt ren messing, men metallen är då intet nyttig til kokkäril, utan är til detta ändamål tjenligare at insmälta litet stål, til ungefär 6 delar på 100:de, då både mera hvithet och hårdhet vinnes. Se Järnets Historia s. 550. Tennet kan eljest lojeras med alla andra hvita metaller, men til föga nytta, om ej med bly och vismut til slaglod för lödningar på tenn.

Hvitbly kallas af krukmakare en blandning af 4 delar bly och 1 del tenn-aska, som smältes tilhopa med koksalt, males fin och brukas til hvit glasur, med kiselmjöl försatt.
Detta hvitbly göres ock sålunda: at bly och ten, uti förenämde proportion, smältes tilsammans och calcineras, med måttelig glödhetta, uti en järngryta, under ständig omrörning, til en fin aska, som siktas och blandas med qvartsmjöl, til lika mängd med blyaskan, efter mått, samt med en femtedel så mycket glasgalla. Denne massa smältes til en glaskaka, som vidare pulveriseras och males med vatten til en ganska fin välling, hvarmed lerkärlen öfvergjutas; hälst sedan de förut en gång brände til biscuit. Vid ny bränning smälter då detta öfverdrag til et skinande hvitt glas.
Uti Holland, vid Faïance-fabriquerne, skall, efter berättelse, brukas 3 delar bly emot 1 del tenn. Samma proportion innehåller ock den Engelske gulaktige tennaskan, som säljes under namn af Putti. Se ordet Potté och GMELINSTechnischer Chemie §§. 628 och 629.

Hvitflinta, Se Qvarts.

Hvitkroppar. Härmed förstås egenteligen den hvita metallcomposition, eller hvita kopparen, som tilverkas och förarbetas uti China til hvarjehanda husgeråd och ornamenter, men skall vara förbuden at därifrån oarbetad utföras. Den kallas gemenligen Packfong och finnes under detta namn vidare beskrifven.
Kopparen blifver eljest hvit genom sammansmältning med en eller flera af de hvita metallerne, uti tilräckelig mängd.
Koppar med lika mycket platina blir hvit, men skör och ganska hård. Med mindre del af platina, såsom med ¼ eller 1/6:del, blifver kopparen något mindre hvit, men tillika smidig, och kan med mycken förmån nyttjas af konstnärer, hälst den äger den egenskapen at intet anlöpa i luften, eller svärta händerne.
Hvit koppar med silfver är uti mynt och silfverarbeten nog bekant. Med Tenn blir väl kopparen hvit, men ganska gård och osmidig. Tre delar koppar med en del tenn gifver en god spegelcomposition, i synnerhet om litet regulus antimonii och zink tilsättes. Den kan gjutas tät och tager skön politur, men låter svårligen arbeta sig annorlunda än genom slipning.
Med zink ensam kan väl kopparen blifva mycket hvit, men tillika skör, då begge metallerne utgöra lika delar.
Med arsenik beredes allmännast den hvita kopparen på det sättet at kopparbleck öfverstrykas med smörja, antingen af tysk såpa, eller af linolja och svart fluss, hvaruppå strös arsenik helt jämnt. Efter denna tilredning inläggas blecken hvarftals uti en digel, som småningom upeldas uti vindtugn, eller äsja, och ändteligen smältes med ökad hetta och utgjutes. Härvid måste den odrägeliga och förgiftiga röken på alt sätt undvikas. Gemenligen tages hälften arsenik emot kopparen. Denne blandning blifver väl hvit, men föga halfsmidig. Kan dock något förbättras genom omsmältning med alkali minerale, eller soda, och nyttjas til sådane arbeten, som ej brukas vid matredning. Denne hvita koppar kan ock göras, om i stället för hvit arsenik tages arsenicum fixum, som är detonerad och smält med saltpetter.
Med kobolt-regulus och äfven med nickel, uti lagom tilsats, erhåller kopparen hvit färg med bibehållande af smidighet, i synnerhet om zink tilsättes.
Med Magnesium blir kopparen tämmeligen hvit, utan at förlora något af sin smidighet. Sammansmältningen sker på det sättet at kopparen, uti små korn, eller bleck, blandas med 3 a 4 gångor så mycket brunsten, eller magnesia nigra, och ställes i strängaste smälthetta i vindtugn, eller äsja, för en timmas bläster. På detta sätt förenar sig kopparen med magnesium til en hvit och något rödlätt blandning, som väl är ganska smidig, men har den olägenhet at anlöpa, eller blifva dunkel uti luften.
Med vismut blifver väl kopparen något hvit, men tillika alt för lös och skör samt til arbeten otjenlig.

Hvitmalm, eller Skärsten, kallas uti Norbergs bergslag en grangrynig, svartgrå järnmalm, instänkt dels uti en grof, lös och hvitgrå talk, dels ock uti qvarts med inblandad flussspat, jemte några små gula kopparmalms-gnistror. Denne malm brytes allenast uti den så kallade Sandbecke-grufvan, och har sin hvita färg af det medföljande hvita talkberget, eller specksten. Brukas ganska litet vid masugnar, allenast til ½ a 1 hel skofvel på upsättningen, til ställets upskärande och ränsning, då det af för mycket torrstensmalm vill gro igen, eller smältningen går trögt. Denne malmens qvicka och skärande art härkommer egenteligen af den medföljande flussspaten, som med specksten, kalk och kisel, ger et qvickt, flytande och skärande glas.
Hvitmalmen bör ej förblandas med Hvit Järnmalm, som under det namnet beskrifves.

Hvitplattar kallas silfvermyntet, sedan det, efter glödgning, blifvit hvitsjudit och befriadt ifrån den svarta kopparhinnan, samt även vidare skuradt med kolstybbe och vatten uti en tunna, som med en hvef omrullas. Sedan desse hvitplattar sluteligen blifvit sköljde med rent vatten, och öfver varman torkade med svampar och rent linne, äro de färdige at präglas.

Hvitsjudning är egenteligen på myntet och hos silfverarbetare en sådan process, hvarmedelst den rödlätta ytan på et kopparblandadt silfver, genom kokning uti tärande vatten af uplöst vinsten och koksalt, borttages. Denne slags etsning, eller betning, tilgår på det sättet at vinstenssyran, tillika med saltlaken, angriper och uplöser kopparen, som med sin rödlätta färg framlyser vid ytan; men lemnar silfret uti en tunn hinna orördt, så at penningen, eller silfverarbetet, utanpå får utseende af fint silfver, om än det ej vore mera än 6lödigt.
Vid denna hvitsjudning afgår omkring 1 ½ procent, uti vigten, af den inblandade kopparen, som vid mynt bör observeras. Denne afgång är dock olika efter myntets beskaffenhet, nemligen större på små mynt, som äga en stor yta emot deras invärtes solidité, och äfven större på et mera kopparblandadt silfver, där syran har mera koppar uti ytan at förtära, än på et finare, eller mindre lojeradt silfver. I anseende til denna omständighet bör ock observeras at då lödigheten, eller silfrets rätta mängd, skall med säkerhet utrönas uti något mynt, eller guldsmeds-arbete, bör hvitsjudnings-hinnan först väl afskrapas. Vidare erinran om mynts hvitsjudning ses af Hr. SCHEFFERS Tal om Mynt, vid Præsidii afläggande uti Kongl. Vet. Acad. 1753.
Hvitsjudning kan ock nyttjas på en composition af koppar med litet, eller ungefär 1/6:del tenn, i det kopparen genom sjudning uti vinsten och salt vatten på ytan bortfrätes fortare än tennet, hvarigenom blandningen får en hvitare färg.
Hvitsjudning kallas äfven, när koppar- eller messsingsarbeten sjudas uti vatten emellan tennskifvor, eller med tennfilspån, jemte vinsten och alun. Något tenn löses då af syran och fäller sig åter utur uplösningen, på den härvid betade kopparytan. Denne hvitsjudning nyttjas i synnerhet på knappnålar och så kallad oäkta silfvertråd, som ej är annat än tunn förtenning på messingstråd.

Hvälfva mila säges, då antändnings-hålet i resmilor formeras innom sjelfva veden, utan någon hjertstock. Se WALNERS Kolarekonst.

Hvättjesten, Se Brynsten.

Hyacinth är en ädel sten, som af de flesta kännare blifvit räknad til topasslägtet, så ofta den äger lika fullkomlig hårdhet och klarhet, utan mörka fläckar, eller moln. Dess förnemsta kännemärken äro i synnerhet följande:
a) Til färgen är den allmännast rödgul, genomskinlig, eller röd med något gult inblandad, som den rödaste saffran; och får namn af Hyacinthe veritable, så snart den äger lika hårdhet och klarhet som topasen.
b) Til utvärtes form faller den mäst uti korta fyrsidiga prismer, med fyrsidig spets, antingen emot en, eller begge ändar. Crystallerne äro dock så korta at de ofta visa sig uti dodecaëdrisk figur, nästan som granater; men igenkännas gemenligen af spetsigare hörn, än uti de rhomber, hvaraf granaten är sammansatt.
c) Uti hårdhet är den svagare än saphiren, hvarutaf den rifves, likasom topasen. Kommer således uti sjette hårdhets-graden efter diamanten. Här menas alltid orientalisk, eller Hyacinthe veritable.
d) Dess specifiqua tyngd förhåller sig emot vatten som 43 til 10.
e) Inpackad uti sand och lindrigt upglödgad har förändradt färgen til matt röd, eller så kallad pinkröd.
f) Uti starkare eld bränd har den förlorat all färg, jemte något litet i vigten, men behållit dess förra klarhet i det närmaste.
g) Rifven til fint pulver har den med borax kunnat smältas, för blåsrör, til et klart ofärgadt glas.
En annan art af hyacinth med gulbrun färg, som, i anseende til dess egenskaper, blifvit räknad til granatslägtet, har uti calcination ej förlorat något af färg och klarhet, men kunde uti starkare hetta ensam smältas til mörkgrönt glas, som med borax utspädt behållit sin gröna färg, med någon upblandning af brunt eller svart. Den tål likväl ganska stark hetta, innan den går til glas. Se Kongl. Vet. Acad. Handl. 1768, s. 63, 65, 73. Se vidare om denna art hyacinth här nedanföre.
h) Uti digel, med mycket stark hetta, i vindtugnen, har Herr ACHARD, utan tilsats, sammansmält trenne orientaliska hyacinther til en mycket hård, opak och lefverfärgad massa. Med åtskilliga tilsatser af salt- jord- och stenarter har äfven hyacint kunnat bringas til en mer eller mindre tät slaggart, undantagande med kiseljord, men til klart gulgrönt glas har den ej kunnat bringas med annat än borax, sedativsalt och mönja.
För blåsrör med eldsluft har en rödgul hyacinth, af den hårdhet at han rifver bergcrystall, kunnat smältas til halfklar mjölkfärgad kula; men vid mindre hetta, än som behöfdes til smältning, förlorade den färgen, med bibehållande af sin klarhet. En annan rödgul hyacinth ifrån Ceylon, af granatslägtet, smälte lätt til tämmeligen stora glaskulor af mörk gulgrön färg. Se Kongl. Vet. Acad. Handl. 1784 s. 122. 133.
i) Genom chemisk undersökning, på våta vägen, har en half drachma af orientalisk hyacinth funnits innehålla:
Järn, uti kalkform 4 gran
Kiseljord 6 ½ -
Kalkjord 6 -
Lera, eller alunjord 12 ½ -
Se Herr ACHARDS Analyse de quelques pierres precieuses, sid. 73-83. Vid jämnförelse med Herr Prof. och Ridd. BERGMANS anstälde försök på orientalisk hyacinth, finnes utslaget af beståndsdelarnes mängd i det aldranärmaste härmed öfverensstämma. Se Opuscula Chemica, Vol. II. Pag. 96.
Af förenämde rön finnes at orientalisk hyacinth uti beståndsdelar ambigerar emellan topas och granat; och uti hårdhet ej öfvergår den förra, men väl den senare. Ifrån granat skiljer sig hyacinth däruti: at dess färg aldrig skelar uti gredlin, som den senare, och at den uti smältning för blåsrör med eldsluft gifvit klart glas, i stället för at granaten, äfven som skörlen, går til svart skummig slagg; utom det at de äga olika crystallfigur.
Då hyacinthen genom bränning uti eld, med omlagd sand, blifver klar och färglös, får han namn Jargon d'Auvergne, eller Jargon d'Hyacinthe. OrdetJargon betyder något af sämre slag, eller oäkta.
De skönaste hyacinther, som spela med orange- eller aurorafärg, hvilken faller i ponceau-rödt, af fullkomlig renhet och utan fläckar, skola i synnerhet komma ifrån Arabien, Calecut och Cambaya. Wästerländsk hyacinth måste alltid uti hårdhet och värde stå långt efter den förra, och utaf detta slag förtjenar i synnerhet nämnas den som fås ifrån Brasilien, hvars färg är ensamt pomerans- eller safransgul. En annan ljusgul occidentalisk hyacinth gifves ock, som fullkomligen liknar en klar bernsten. Af denna anledning har den fordom blifvit kallad Chryselectrum; ehuru begge arterne genom ganska olika hårdhet och bernstens electriska egenskap lätt åtskiljas. Ensamt i afseende på färgen har hyacinth af de gamla blifvit förblandad med Lyncurius Lapis, eller Belemnit, som stundom finnes af bernstens färg och klarhet, äfven som gul hyacinth, men deras olika egenskaper och förhållande röja snart deras olikhet.
På Grönland och uti Norige finnas rödgula granater, som blifvit utgifne för hyacinther. Sådane kunna ofta förefalla, äfven ifrån Ost-Indien, men måste stadna, i anseende til sin hårdhet, i 9:de rummet ifrån diamant. Se Kongl. Vet. Acad. Handl. 1768 s. 74. Occidentaliske af gul färg komma för öfrigit ifrån Portugal, Spanien, Böhmen och flera tyska orter.
Uti Italien, omkring Vesiuvius och Monte Somma, träffas äfven hyacinther, crystalliserade nästan som granater, men sammansatte af rhomber och qvadrater tillika. Andre ifrån samma ställe äro prismatiske, liknande skörl något. Herr FERBER har i anseende därtil förmodat dem vara producerade af vulcaniska elden, hvilket kunde vara så mycket mindre otroligt, som man finner af många exempel, at nog hårda crystaller ofta anskjuta uti masugnsslagger, som kommit af mycket qvarts- och granatbergsblandade malmarter; men Herr DE ROMÉ DE L'ISLE anser detta som et misstag och tror at Herr FERBER confunderat hyacinhten med skörl, eller med vulcaniska glaser, som komma under namn af Lapis obsidianus. Se Hr. DE ROMÉ DE L'ISLESCristalloghraphie T. .II. s. 281-296, hvarest upräknas, utom mångfaldig skiljaktighet i hyacinthers crystallfigur, äfven följande förändringar uti färg, såsom:
1:o. Röd- eller brandgul hyacinth, som rätteligen hör til Hyacinthe veritable.
2:o. Rödgul, granatfärgad.
3:o. Kopparfärgad.
4:o. Saffransfärgad.
5:o. Hvitgul. Chryselectrum, Leucochrysos, eller Hystion PLINII. XanthionTHEOPHRASTI.
6:o. Bernstensfärgad och 7:o, honingsfärgad, hvilken får detta namn ej blott för lika gulhet i färg, utan ock därföre at dess utseende är matt, med lika så litet glans som honing. Jämnför DUTENS von Edelsteinen, s. 70-72. Uti värde skattas hyacinthen, efter samma Auctors försäkran, lika med amethist.
Pseudo-hyacinther kunna de gula bergcrystaller kallas, som stundom finnas här i riket.
Om Hyacinthfluss se ordet Glasfluss.

Hydrargyrum, Se Qvicksilfver.

Hydrophanus Lapis är en ädel, opak eller halfpellucid kiselart, af ljusgrå, grön eller gulaktig färg, märkvärdig för sin egenskap at, då han nedsänkes uti vatten, blifva aldeles klar och genomskinlig, men efter torkning återtaga sin förra opacité, hvarföre den äfven heter Lapis mutabilis. Den har blifvit ansedd dels som Opal, dels som Calcedon; ehuru desse begge ej tydligt visa sådan förändring i vatten, utan röjes denne förmåga at klarna i vatten, efter Hr. BERGMANS intygande, stundom mera synbart uti den skorpa, hvarmed så väl calcedoner som opaler finnas af naturen beklädde. Den äkta lapis hydrophanus, som ej allenast blifver klar i vatten, utan äfven spelar med liflig glans och strålande sken, då han hålles emot solen, har hos de gamla fått namn af Oculus mundi och af dem blifvit skattad ganska högt. Ifrån avanturine skiljes han allenast däruti, at han ej som denne visar glimmande guldkorn. SeAvanturine. Ægypten och Arabien berättas vara de orter, hvarest denne sällsynta kiselart finnes. Se DUTENS von Edelsteinen s. 111. Oculus mundi blef aldraförst med redighet känd genom den af Herr QVIST, år 1770, i Kongl. Vet. Acad. Handl. införde beskrifning öfver tre sådane stenar, som finnas i Brittiska Museum. Denne slags stenar förhöll sig uti tyngd emot vatten som 2 til 1, kan rifvas med fil och är nog skör. Den största klarnade i vatten innom 2 timmar, de mindre fortare och tyngden ökades af vattnet til ¼:del. Flere förändringar af oculus mundi, hvaribland en liknat opal och de öfrige calcedon, hafva sedermera af Hrr. PÖTZSCH, MURRAY och BRÜNNICH blifvit beskrifne uti Kongl. Vet. Acad. Handl. 1777 s. 333 o.f., hvarest desse Herrars rön kunna läsas.
Uti sjudhett vatten klarnar lapis mutabilis fortare än uti kalt. Herr Prof. och Ridd. BERGMAN har, jemte detta och flera rön, äfven anmärkt at, när samma stenart blifvit klarnad i vatten och sedan hålles emot solen, eller eldljus, visar den ofta på ytan en strålande fläck, eller stjerna, som flyttar sig alt som stenen vändes, hvilket nära instämmer med opalens egenskap. Stenens klarnande i vatten förklaras af honom genom exempel af klart glas, som pulveriseradt förlorar sin genomskinlighet uti luften, men återvinner den, då pulvret lägges uti vatten. Härom kan vidare ses dess afhandling: de Lapide Hydrophano, införd utiOpusc. Chem. Vol. II, sid. 54 och följ.
Sedan det är uptäckt, at denne stenens egenskap egenteligen härrörer af dess otäta sammansättning, som tillåter vattnets ingång uti dess lönhål, så kunna ock flere stenarter af samma lynne äga et lika förhållande, hvarpå exempel anföres af en art Steatites, som äfven befunnits vara hydrophanus, eller klarnande under vatten, då det kan intränga sig uti particlarnes mellanrum, och då en sådan sten innehåller mer än hälften kisel, men som steatiten tillika är belastad med en god del Magnesia alba, så kan den icke erhålla lika klarhet med de renare kiselarter, som därjämte äga mera hårdhet emot stål och kunna vara af årskilliga klara färgor, såsom röda, hvita, grå och gröna. Se BERGMANS förenämde Opusc. Chem. s. 70.
Uti Kejserliga Nova Acta Nat. Curiosorum beskrifves af Hr. DIONYS en art Oculus Mundi Hydrophanus af grönaktig, med hvitt inblandad färg. Den är uti sitt torra tilstånd helt mörk, men uti vatten lagd blir fullkomligen genomskinlig, och alt efter som klarheten tiltager, försvinner alt hvitt och en skön mättad grön smaragdfärg upkommer öfveralt; men på en enda fläck, där han förut varit hvit som elphenben, blir färgen gul, hvilken färg också snarast förgår efter upkomsten utur vattnet. Dess specifiqua tyngd har befunnits vara 2,048, af hvilken lätthet dess otäta sammansättning kan intagas. Dess hela tyngd, helt torr, är 11 10/16 gran, men väger fulla 12 gran, sedan den uti vattnet blifvit genomskinlig. Stenen behöfver merendels 24 timmar at blifva fullkomligen klar; men mindre uti alkohol vini och uti varmt vatten, än uti kalt. Mera härom se CRELLS Chem. Archiv, 5 Del. s. 281-285.

Hydrosiderum, Se Siderum.

Hylster, eller Hölst, kallas vid stångjärns- och andra hamrar en mycket stark järnring, eller ögla, med tvenne utstående armar, nemligen en lång och en kort, hvilken ögla fastkilas på yttre ändan af hammarskaftet, som därigenom får sin ledning emellan Standsulorne och de tvenne däruti inhuggne järnstycken, ellerHylsterbössor (Backeisen). Skapnaden på en sådan hölst ses af Tab. XVIII. Fig. 20.
a, Ögat, eller ringen, som fastkilas på ändan af hammarskaftet.
b, Den korta coniska afrundade spetsen, som Vårta, eller Ort, kallas.
c, d, Armen, eller den långa ändan, som uti d äfven har en conisk spets. Begge desse ändar hafva sin rörelse uti de i hölsterbössorne inslagne coniska urgröpningar.
At kunna göra en sådan hölst räknas för mästersvens prof, som han måste kunna göra, innan mästersvens-bref honom meddelas. Til dess förfärdigande plägar åtgå 20 lispund tackjärn, jemte 3 a 4 läster kol, och betalning efter Hammarsmeds-Ordningen af år 1766 §. 17.
Hylst, eller Hölst, brukas äfven vid Kniphamrarnästan af lika skapnad, men med tvenne lika långa armar. Se Tab. XIX. Fig. 9.
a är Ögat, eller ringen, som kilas fast på hammarskaftet, 20 a 24 tum ifrån bakändan, som utgör stjerten.
b, b, Hylsterarmarne, som med de stållagde coniska ändarne hafva sin rörelse uti tvenne i begge Skylrorne, eller uti skyllerkubbarne, inhuggne hylsterbössor, eller järnstycken. Hela hylsterns längd är gemenligen 20 a 24 tum. Jämnför ordet Kniphammareställning.

Hylsteriolither betyder stenfyllningar uti et slags musslor, kallade Ostreopectinæ ventriculosæ. Se WALL. Syst. Min. T. II. s. 523.

Hylstring kallas den järnring, som, til hammarskaftets styrka för stångjärnshamrar, sättes och kilas däromkring, närmast hylsten.

Hytta kallas väl i allmänhet det rum, hvarest malmer smältas, eller på annat sätt tilgodogöras; men i synnerhet menas härmed den byggnad, som är upsatt omkring en smältugn. Med järnhyttor förstås uti bergslagen både sjelfva masugnen och dess ombyggnada. Sjelfva ugnen får i Tyskland namn af Hohe Ofen, men byggnaden däromkring heter Plaahaus. Blauofen betyder där en liten masugn. Se Masugnsbyggnad, Blauosen och Hyttebruk.

Hyttebruk kan väl i allmänhet kallas nyttjandet af hvarjehanda hyttor, eller smältugnar, til Järn- Koppar- Silfver- och andra malmers smältning; men egenteligen förstås därmed tackjärns-tilverkningen uti järnbergslagen, vid bergsmanshyttorne, där flere Interessenter nyttja samma hytta, efter särskilta dem emellan gjorde bolags-reglor och ordningar, som efter antagne sedvanor kunna uti särskilta bergslager vara olika.
Uti Wermeland kallas den en hel Hytta, som är fördelt uti 16 delar; en half Hytta består af 8 och ¾:dels hytta af 12 hela delar. Då blåsningen skall begynnas, förekommer först värmningen. Hvar och en Interessent, ellerInbrukare, som äger en hel del, skall då tilsätta 4 upsättningar kol, hvarje upsättning räknad til 4 korgar, eller ungefär 12 tunnor. Den inbrukare, som äger mindre än en hel del, skattas då efter korgtalet, som han efter sin del kommer at ibära. Detta beräkningssätt lägger grunden til värmningen och til hvarje inbrukares rättighet uti sjelfva blåsningen, som påföljer, och så länge den varar. Den inbrukare, som då, innan blåsningens slut, har råd at afblåsa mera rede, än han efter denna grund har rättighet til, betalar då til sina med-interessenter, för en sådan Öfverblåsning, visst för hvarje dygn, ifrån et til två skeppund tackjärn, alt efter öfverenskommelse emellan Hyttelaget, som af Bergstings-Rätten merendels stadfästes. Den åter, som haft mindre rede, eller blåst mindre, än som svarar emot de dygn, hvarefter han iburit uti värmning, kommer at af detta järn njuta eresättning för Minderblåsning. Uti en hel hytta kan således värmningen, eller Hopabruket, bestå uti 64 upsättningar, eller 256 korgar kol, hvilka ibäras efter öfverenskommelse, i den ordning som förut är afgjord under hyttefogdens tilsyn. På samma sätt tilgår ock med malmen, at hvar och en tilsläpper så många kärror, burkar, eller vigter malm, som på dess lott belöper. Efter värmningens slut fördelas det härvid vundne hopajärnetemellan Interessenterne, sedan så mycket däraf blifvit undantagit, som til bestridande af hyttelagets gemensamma utgifter finnes nödigt, hvilket lemnas til hyttefogdens redogörelse.
Med denna värmning af 64 upsättningar, hvarefter hvarje inbrukare kommer at enskilt blåsa uti den ordning, som genom lottning blifvit afgjord, är likväl ugnen ännu på långt när intet fullsatt, eller uti full gång. Således och på det at de, som varit först uti Hvarfvet, ej må lida därigenom, at de ej fått upsätta så mycket malm emot kolen, som de efterföljande uti samma omgång, eller hvarf, göres åter et nytt hvarf med 4 upsättningar, eller 16 korgar, på hvarje hel del, och det uti omvänd ordning, så at den som förut varit N:o 1 blifver N:o 16. Detta hvarf kallas då Kytthvarfvet, i anledning däraf at den som förut varit sist nu hoppar, (eller Kyttar, efter ortens talesätt), til den första. Stundom göras tvenne sådane Kytthvarf, då N:o 16 åter blir N:o 1 tilbaka. Därpå börjar Halfhvarfvet, hvarmed i lika ordning fortfares både fram och tilbaka, allenast med den skilnad at hvarje hel del nu utgör 8 upsättningar, eller 32 korgar kol.
Om masugnen ännu ej är i full gång, göres et nytt halfhvarf på lika sätt, hvilket likväl sällan händer. Därefter, och då ugnen kan draga full malmsättning, begynnas Helhvarfven, då på hvarje hel del påbäras 16 upsättningar, eller 64 korgar kol, hvilket kallas en Ugn, eller, efter ortens dialect, en Omm. Masugnen är då brackt til högsta malmsättning, som kan tålas, ellerfullmalmad.
Kytthvarfvet är således ej annat än et fortfarande af masugns-värmningen, hvarvid hvar och en hytteägare tilskjuter sitt särskilta rede af malm och kol, och tager ensam afkomsten däraf, i den mån som han är mer eller mindre lyckelig och som han, efter lottningen, framkommit midt uti hvarfvet. Huru Värmningen, eller första början af blåsningen, tilgår, är redan sagt. Emedan alla hvarfven gå först ifrån N:o 1 til 16 och sedan tilbaka ifrån N:o 16 til 1, kommer både den första och den sista at göra dubbelt antal upsättningar, då hvarfvet hunnit til dem.
Huru minder- och öfverbrukning algebraice bör uträknas, se Kongl. Vet. Acad. Handl. 1749 s. 23, 196.

Hyttelagare heter hvarje delägare uti en masugn, eller hytta.

Hyttemärken kallas de tecken, som vid masugnar, eller hyttor, sättas på tackjärnet, at altid det ställe, hvarifrån det kommit, måtte igenkännas och säkerhet gifvas om järnets godhet. Hyttemärket, som består af hyttans nummer och bergsmans bomärke, har masmästaren utskurit uti träd och trycker det in uti hvart och et galtmot, som göres i sanden på hyttegolfvet. Grangärdes bergslag har dessutom et särskilt märke, nemligen S.S:, på det bästa järnet, som bör vara ensmidt Segjärn och således fritt ifrån all kallbräcka, hvilken af Grängesbergs malmen eljest kan väntas.

Hyttennicht är egenteligen det samma som Gallmejblomma, eller Nihilum album (se Gallmejblomma), men af några kallas ock Hyttennicht en hvit arsenikrök, som sublimerar sig vid calciner- eller smältugnar, där arsenikaliske malmer rostas, eller smältas, och bör ingalunda med gallmejblomma confunderas, såsom varande af helt annan egenskap.

Hytteredskap (Hüttengezähe) kallas alla de smärre verktyg, som nyttjas vid hyttor och smältugnar, såsom:
1:o. Vid masugnar:
a) Åtskillige slags spett. Se Spett.
b) Upsättnings-tråg, eller Skofvel. Se Skofvel och Tråg.
c) Piska. Se detta namn.
d) Motkara. Se Kara och Mot.
e) Fyllfat. Se Fat.
g) Slaggkärra, eller Skottkärra.
g) Motskyffel. Se Skyfflar.
h) Bokhällar. Se Bokskål och Bokning.
i) Slaggfat, Se Kimfat och Grufveredskap, Tab. XIII. Fig. 3.
k) Järnbår är en vanlig stenbår, för två personer, hvarmed tackjärnsgaltarne bäras utur hyttan.
2:o. Vid kopparsmältningar, eller sulu- och rostbruk, förefalla följande redskap, som vidare ses af Tabl. XVIII.
a) Formjärn, Härdstöt, hvarmed härden inslås. Är af tvenne slag.
Fig. 5 är en järnstöt med en ögla vid a och en fyrkantig järnplatt vid nedra ändan b, hvarmed redningsstybbet uti bottnen af härden instötes. Den får ock namn af Stybbesstöt och måste vid nyttjandet vara väl varm.
Fig. 6 är et dylikt formjärn med et krökt järnskaft, tjenligt at därmed inslå sidorne uti härden.
b) Slaggvind (Schlackenkranik) är en vinkarm, som brukas på några ställen, stående nära intil förhärden vid suluugnen och tjenar til tunga slaggkossors afförande ifrån härden. Se Fig. 4.
a, b, är en perpendiculairt upstående stock, som har sin vändning vid aoch b, på dess nålar, uti en öfver- och en undnerliggande stock.
c, d, är en arm, inhuggen uti stocken med ena ändan vid c och uppehållen af et hängseljärn e samt försedd med en stark krok uti d, hvaruppå hänga några starka kedjelänkar f, g, med et lekan uti f och med en hake uti g. Uti stora Kopparberget brukas härtil en simpel stång, som med ena ändan hänger ledig uti taket och vid nedra änan har en krok med några länkar, hvaruti forken lägges. Denne anstalt kallas Slaggspång.
c) Fork, eller Slaggfork, (Forkel, eller Furkel), som äfven uti Fig. 4. finnes tecknad för öfrigit ifrån b til i af järn, med tvenne starka litet krokiga gaffelklor vid i och med tvenne små knaggar vid g, hvaremellan den lägges på förbemälte hake och nyttjas på det sättet af arbetaren, som håller uti skaftet h, tager med gaffelen i under den på härden lösbrutne slaggskollan, eller kossan, och förer den til sides på slagghopen.
d) Slaggluta, hvarmed ej allenast små slagg, utan ock små malm och verk, karas på fyllfatet til upsättning. Se Fig. 7, hvarest a är träskaftet, b sjelfva lutan, som kan bestå af et uti rät vinkel krökt skyffelblad. En något starkare sådan luta med långt skaft (Se Fig. 8), som kallas Störluta, brukas vid Falun at därmed utdraga slaggen och är nästan lika med den, hvilken på andra ställen heter Dragluta, med hvilken härden drages ren efter sista utslaget vid rostbruk.Afdragsluta däremot nyttjas vid stora Kopparbergs rostbruk at draga slaggen af de stelnade kopparstycken och är nästan lika med en kolbunke. Fråndragslutatjenade därstädes at jämna kolen på ugnen, så länge lågugnar voro i bruk.Träluta är på några ställen en liten kolbunke, hvarmed slaggsumpen göres vid rostbruk.
e) Fig. 9 Stekjärn, eller Utslagsstång, hvarmed utslagshålet öpnas på härden, då skärsten skall utsläppas. Därvid slås på hufvudet a med en stor utslagsslägga, då spetsen c skall indrifvas til det qvicka godset, hvarefter stången åter utdrages med starka slag på haken b. Denne stång kan vara ungefär 2 ½ aln lång och väga omkring 2 lispund. I stora Kopparberget heter i synnerhet Hackstång den utslagsstång, som brukas vid råkopparsmältningar och är rund i ändan, men Stekjärnet, som endast nyttjas vid sulubruket, är kortare, spetsigare och tillika hvasst på ändan.
f) Fig. 10, Skafjärn (Mejsel) består ifrån a til d af järn samt är uti ändan a, b, bredt, kilformigt som et huggjärn, och har uti falhn vid d träskaftet e. Nyttjas på några ställen at med den breda udden bortstöta slagg och sörja, som fäster sig på timpelsten öfver slaggögat af blendiska malmer; men förefaller i synnerhet vid koppargarningen.
g) Fig. 11, Kolbunke. Består allenast af et smalt järnspett b, c, som uti ahar et träskaft och med spetsen c instötes uti et litet trästycke d, d. Tjenar at därmed kara kolen til rätta på ugnen och göra rum för malm-upsättningen m.m.
h) En särskilt art af kolbunke, eller Krycka. Se Fig. 12. Den tjenar til samma ändamål som den ofvannämde vid Fig. 11 och består af en trästång a, b, (Fig. 12), inslagen uti et tvärträ c, c. Kallas vid koppargarningen Krycka, eller Afdragsbunke.
i) Fig. 13 Påtspik (Stecheisen) är et litet handspett, hvarmed utslagshålet uprymmes och ränsas, innan utslagsstången inslås, och hvarmed bröstet stundom ränsas. På några ställen brukas ock påtspiken at vid rostbruk taga märke i härden, då man vil se huru fort det ökar, huru slagg och trottsten förhålla sig m.m., men i stora Kopparberget betjenar man sig härtil af en särskilt så kallad Märkspik.
k) Fig. 14 Kilstång (Brechesien) betyder på några ställen et starkt järnspett, som brukas at därmed bortstöta de hårdare rusor, hvilka sätta sig vid timpelen, och det medelst slag af slägga; men är ej nödig oftare, än då skafjärnet ej är tilräckeligit. I Falun är Kilstång et mindre spett, hvarmed gyttrad slagg i framhärden utbrytes.
l) Formspik, eller, som den oftast i Falun kallas, Rymningsspik, är en smal spetsig järnten, eller et litet smalt handspett, hvarmed nasen på forman upstickes, när den vil gro igen, och står altid til hands vid bäljorne. Är det samma som vid andra härdar och smältverk kallas Formstokare.
m) Skyffel, hvarmed i synnerhet stybbet öses omkring slaggen uti förhärden m.m. Se Fig. 19.
n) Handstång är et något stort och stadigt spett, hvarmed på några orter rusor och slagg-dalkare, som efter utslaget sitta qvar uti förhärden, upbrytas och med skyffelen utkastas. Et litet handspett står ock til hands vid förhärdar, hvarmed smältaren sköter, eller upbryter slaggen, då den af forken skall aflyftas m.m.
o) Byggnings- eller Oppbyggnings-Klubba är en träklubba, hvarmed antingen redningsstybbe i förhärdar efter utslagen inslås, eller slagghålet och slaggsumpen vid rostbruk formeras och tilklappas m.m.
p) Upsättnings-Fat, eller Kimfat (Seztrog), hvarmed malm och verk upsättes på ugnen. Härtil kan ock nyttjas et litet nätt tråg, af 3 qvarters längd, med handtag vid båda ändar, som kan innehålla vid pass et par lispund malm.
q) Kolfat (Schienfass) är et vanligit kolfat, af rötter flätadt, hvarmed kolen upsättas på smältugnen, och håller en tunna kol, då det är rågadt.
r) Stybbessåll är et rissel af järntråd, hvarmed bokadt ler och stybbe til redningen risslas.
s) Länsman kallas vid stora Kopparberget en grof järnstång med en bred kluns vid ena ändan. Den väger 8 til 13 och 14 lispund samt brukas at upväga och häfva löpningar och nasar. Spikstång heter därstädes et något mindre spett, försedt med återslag, och brukas at kila löst gyttrad slagg i härden.Hyttspik är et annat spett, som tjenar at väga ned undan forman och stöta löst det som fastnar i framhärden, och kan således svara emot hvad på andra orter kallas Vägspik, hvarmed nedväges så väl den slagg som uti forman upstiger, som ock den nas, hvilken sätter sig under och bredevid henne. Se Väga.
t) Härd- eller Eldslef är en krökt skyffel, med långt träskaft, hvarmed het aska och stybbe upöses emellan hvar eldning under redningen, at härden hålles ren. Eldpanna heter ock i Falun en annan bred skyffel, hvarmed osmält verk, som drages utur härden, åter på ugnen upsättes.
u) Kosskrok är en något bred och stark krok om 3 a 4 alnars längd, med et kort träskaft. Brukas vid stora Kopparbergs sulubruk til härdens ränsning under smältningen, i det af tjock slagg samt rusor därmed utdragas, hvilket arbete kallas Kossa. Se Tab. XVIII Fig. 18. Men det verktyg, som vid rostbruket nyttjas til samma ändamål, får egenteligen namn af Kopparkrok. Kosskrok nyttjas ock vid masugnar, under samma namn, til masugnsställets ränsande ifrån sammangyttrad slagg.
v) Rörspik, eller ränsspik, är et litet hvasst spett med träskaft. Tjenar på några orter vid rostbruk at lösbryta små färskor, som fästa sig uti härden, och at förekomma des igensättning. Se Fig. 16.
x) Stenjärn kallas et stort knoster om 1 ½ til 2 lispunds tyngd, hvarmed utslagsstången vid utslag inslås och löpningar sönderslås. Verkjärn är en mindre hammare, hvarmed verket sönderslås, innan det på rostbruksugnen upsättes.
y) Rostharka (Krahl, eller Krail) är en liten kratta, hvarmed göres rent uti och omkring sumpen, och hvarmed äfven leret med stybbet för redningen blandas tilsammans m.m. Se Tab. XVIII, Fig. 15.
3:o. Vid kopparskärstens vändrostning nyttjas följande redskap, såsom:
a) Fat och Luta, lika med dem som vid sulubruk och på malmbacken brukas.
b) Stenjärn, eller Knoster, hvarmed skärsten på första och andra elden sönderslås.
c) Brytarstång (Stecheisen, Räumeisen) är et handspett, hvarmed sulur och hoprusadt verk lösbrytes. Brukas dock mäst vid kallrostning.
d) Verkhammare, eller Verkjärn, äro gemenligen trenne större och mindre hamrar, som brukas uti vändrosthuset til verkets sönderslående på 3:dje, 4:de och 5:te eldarne och hafva därföre i Falun särskilta namn af Tredjeelds- Fjerdeelds- och Femteelds-järn.
e) Skrädjärn, eller Skrädhammare, är den lilla hammare, med hvars tilhjelpSkrädningen sker.
4:o. Vid Koppargarningen förekmma följande hytteredskap, såsom:
a) Bräckstång, et 4 alnars långt järnspett, hvarmed kopparstycken afbrytas, då de uti garhärden börja smälta.
b) Skafjärn, sådant som här ofvanföre vid sulusmältningen uti Fig. 10 beskrifves, nyttjas at känna efter om kopparen är smält i härden, at afstöta kopparen omkring forman och nasen vid dess mynning m.m. Se Garning.
c) Esshake, Äsjehake, är en simpel järnkrok, böjd uti rät vinkel, 3 tum hög, på en järnten af 2 alnars längd, som på ena ändan har et fahl med et däruti insatt träskaft. Brukas undner garningen vid åtskilliga tilfällen, i synnerhet at därmed stöta kolen under kopparstycken vid nedsmältningen. Se Tab. XVIII Fig. 17.
d) Garspik. Se detta ord. Kallas Probeisen vid tyska garugnar.
e) Formspik til formans ränsning.
f) Härdstöt, eller Stötil, kallas här en järnstöt, sådan som vid suluugnen får namn af Formjärn (Se härförut 2:o, Fig. 5), allenast med den skilnad at skaftet är mindre och at platten på ändan är rund och kullrig.
g) Krycka, Kryckjärn, eller Afdragsbunke, är det samma som kolbunke vid suluugnen (2:o, Fig. 11 och 12). Härmed afdrages kol och slagg m.m. SeAfdrag och Garning. Svarar emot Tyskarnes Abzugstange.
h) Slit- eller Sprit-tänger äro vanlige 10 qvarters långa smedstänger, hvarmed koppar-skifvorne, eller Spritorne, genom tilhjelp af slitspetten, fattas och afdragas öfver den underlagde slitrullen.
i) Stjelpkrokar äro tvenne starka krokika järnhakar, med Fahl och träskaft, hvarmed garmakare-drängarne vända kopparskifvorne och kasta dem afvoge på golfvet, hvarifrån de dragas ned uti kylfatet, eller Kummern.
Den öfrige redskapen, såsom Slitbräde, Slitrulla m.m., förklaras under sina särskilta namn och deras bruk under ordet Garning.
k) Kummer heter den fyrkantige vattutäta sump, som uti garhyttan är af plankor sammansatt och nedgräfven jämnt med hyttegolfvet, hvaruti skifvorne, eller spritorne, afkylas, så fort de dragas af härden.
l) Sättskofvel (Austrageisen), hvarmed bly upsättes på garkopparen vid Ungerska Spleiss- eller garugnar.
m) Spritgaffel (Spleissgabel) är en fork, hvarmed spritorne uplyftas vid tyska garugnar.
n) Strykträd (Streichholz) är en träluta, hvarmed sista afdraget göres vid tyska garugnar.
5:o. Vid Ädelfors Guldmalms-smältning förefalla: Spikar, eller spett, hvarmed härden ränsas inuti ugnen: Märkspik at taga märke på skärstens ökning och Formspik til formans ränsning: Kosskrok och Fork, aldeles lika och til samma bruk som vid Falu sulusmältning: Slaggstång, det samma somSlaggspång vid kopparverken, tjenande at uppehålla forken: Rörbunke, en kolbunke, hvarmed blygods i præcipitations-härden iröres, kol afdragas, eller öfverskjutas, m.m.: Segertång, en stor tång, hvaruti tackjärnet hålles, medan det i härden nedsmältes (Se Guldtilverkning): Testring, en järnring, hvaruti driftesten inslås; Gletekrok, en krökt järnten, hvarmed gletegatan ränsas;Klyft, en tång, hvarmed guldet, eller blicken, efter slutad drifning, uttages m.m.
6:o. Vid Silfvermalms- eller blyglansers smältning förefaller til större delen samma slags hytteredskap, som vid kopparugnar, nemligen: Luta, Hammare, Kolbunke, Spett, Ränsjärn, Kratta, Stickjärn, eller Slagbårr (Stecheisen), Kolfat, Kosskrok, som här Utrifningskrok kallas, och hvarom förklaring här ofvanföre kan inhämtas under N:o 3. En stor del af den öfriga redskapen är ock nog allmänt känd under deras allmänna namn, såsom: Skottkärror, Släggor, Hamrar, Såll, Kolkorgar, Spadar och Skyfflar, Spett och träklubbor, m.m.
7:o. Vid Silfverdrifvning anmärkes:
a) Testklubban af trä, hvarmed härdaskan jämnt instötes.
b) Teststicka är en afrundad brädlapp, hvarmed driftestens cavité, efter instötning, skafves ren.
c) Skäran är en något bred och skarp krok, hvarmed vid början af drifningen den så kallade Abstrichen utdrages genom glethålet.
d) Gletekroken är en järnhake, hvarmed gletegatan, först upskäres och hvarmed gletet, under drifningen, efterhand utdrages.
e) Huggjärn är en art af järnknif, hvarmed bräddarne af gletegatan nedhuggas vid vissa tilfällen.
f) Klyfttång, hvarmed små brandar läggas uti gletegatan, när så nödigt pröfvas.
g) En smal ränna af trä, hvarigenom vatten släppes på silfvertackan efter drifningen.
h) Järngaffel, hvarmed silfvertackan upbrytes, och en Kratsborste, hvarmed den ränsas ifrån medföljande drifaska.
8:o. Vid Fineringen brukas
a) En mindre Testklubba.
b) Spårsticka är en liten, oval och concav järnplåt, hvarmed caviteten uti finértesten formeras.
c) Et messingsklot, eller härdkula (Herdkugel), af 5 tums diameter, hvarmed benaskan uti finértesten jämnas och tiltryckes.
d) Klyfttång til silfrets och blyets insättande under finérplåten.
e) En liten Rörhake, en nätt luta, eller kratta, en kratsborste och småstampar til finprofvens uthuggande, äro nog allmnt bekanta verktyg.

Hyttrök (Rauchschliech, Flugstübbe, Ofenpftugasche), Malmrök, eller Rök, kallas det som vid malmens smältning i form af rök antingen förflyger, eller samlas uti öfverbygde murar och hvalf. Dess färg är hvit, grå, eller svafvelgul och röd, så snart den håller arsenik. Oaktadt at denne hyttrök samlas vid silfvermalms smältningar uti de öfver ugnarne bygde hvalf, eller rökfång, såsom vid Sala, bortgår dock en stor del af silfver- och blyhalten uti luften, i synnerhet om forman uti ugnen är för mycket öpen och ej hålles med behörig nas, som modererar blästern och håller hettan ned uti härden.

Hyttspik, Se Hytteredskap.

Hålla Kostning, Se Kostning.

Hålla löst säges vid stora Kopparbergs sulubruk, då endast kol och intet malm upsättes, hvilket vanligen sker näst före hvart utslag, at ej någon malm, under skärstens utrinnande, må osmält nedrasa i härden.

Hålla ut säges vid järnblecks förtenning, då blecken andra och dredje gången föras igenom det smälta tennet uti pannan, at därmed göra förtenningen mera jämn. Se Blecksmide.

Hålldam kallas en sådan dam, som göres för sjöars updämning, och hvarifrån vatten efterhand kan hämtas, såsom utur et förrådsrum, til smärre dammar och rörliga vattuverk.

Hållstock, eller Vågbock, heter en stor tvärstock, eller bock, vid hytte- och hammarbyggnader, hvarpå bäljvågarne hafva sin rörelse til bäljornes updragande med den ena ändan, förmedelst svänglar, eller vigter, på den andra.

Hålltång kallas af tysksmeder den tång, hvarmed smältan hålles fast under hammaren. Se Tång.

Hålmål, Se Upsättningsmål.

Hårdbasare uti Wermeland, Bottenstycke i Wäster bergslagen, och Råsulauti Gestrikeland, kallas den undra delen af smältan vid tysksmide, som ligger närmast bottnen, hvaruti järnet gemenligen är hårdt, eller rådt, och mindre verkadt än den öfrige delen.

Hårdbly, Se Härdbly.

Hårdmalm kallas vid Stora Kopparberget all den malm, som sitter uti qvartsig bergart och ofta tillika är af den rikare och mindre kiesiga arten, eller egenteligen så kallade Gulgröna Kopparmalmen, hvilken ej gifver eld emot stål, som är den allmänna kisens och Blötmalmens kännemärke.

Hårdmalmskamp, Se Kamp.

Hårdsatt, eller allena Satt, kallas tackjärnet, när malmen sättes på masugnen, uti så stor mängd, som kolen kunna smälta. Järnet blifver då hårdt och skört samt i brottet hvitt som silfver, antingen med stora glänsande planer af hvitblå färg och kantiga korn, eller tätt, fingnistrigt. Om malmen är rödbräckt, behöfves intet stark upsättning däraf, förrän järnet blifver satt; men färgen faller då uti brottet något gulaktig och texturen ordeig, som en bruten ost, hvarföre det ock af Wermelands smeder Kalfostjärn kallas. Af kallbräckta sjö- och myrmalmer kan ock tackjärnet blifva hvitt, eller satt, med grofva, mångkantiga och likasom crystalliserade korn, som merendels då anlöpa med flera regnbågs-färgor. De malmer, som medföra granatberg, äro i synnerhet benägne at gifva hvitt järn och såldes tjenlige at förtaga glimmer af nödsatt järn. Hårdsatt tackjärn äger den egenskap at fortare smälta och färska i hammarsmedshärden än nödsatt, hvarföre ock det förra hälst åstundas af vallonsmeder, som ej äro ansvarige för afbränningen, hvaruti mera afgår på det satta, än på det nödsatta tackjärnet. Se Järnets Historia.
Försatt heter tackjärnet, då det af alt för stor malm-upsättning blifvit skämdt och så skört som en glasig slagg, samt tillika rådt, och lider då uti hammarsmedshärden alt för stor afbränning. Blåsnngen blifver äfven däraf skadad och i fara at gå ned.
Hårdsatt kallas i Tyskland Dunngrell, men försatt tackjärn får där namn afDickgrell Roheisen.

Hårdt säges det gå uti hammarsmedshärden, när järnet vil hålla sig alt för qvickt och tillika rådt.

Hårsilfver, Se Silfver.

Häfarm (Hebarm) är det samma som lyftarm, eller sådane kuggar, hvilka sitta fästade uti hjulstockar och tjena at uplyfta hamrar, bokstämplar, m.m. SeLyftarm.
Häfarm kallas ock vid segerhyttor en stång med tvenne ringar, hvarmed segerstyckerne lyftas, eller häfvas, utur friskpannorne.

Häfta säges på några ställen vid kopparskärstens vändrostning, då längsefter inuti rosten , vid de sista eldarne, lägges en smal ås af verkmull, som skall hindra at verket ej får tilfälle at löpa tilhopa i för tjocka sulur.

Häftkedja, eller Häftlina (Schurz, Schurzkette), kallas et stycke af en järnkedja, eller lina, som lindas omkring ved, eller verke, då det på lina i grufvor nederhissas.

Hälla är en art af lut, eller decoct, som gemenligen göres af svafvel, vinsten, alun och gurckmeja, sammanrifne och kokade uti svagdricka, eller urin, til en soppa, hvaruti förgyldt silfverarbete, efter glödvaxets afbränning, sjudes, til dess förgyllningen därigenom tagit en så hög couleur som åstundas. Uti konstböcker finnas öfverflödige och merendels odugelige recepter på sådan hälla, hvarmed en svag förgyllning bör uphjelpas.
Förgyllning på messing hällas, eller förhöjes, om den öfverstrykes med en smörja af lika delar järnvitriol och vinsten, pulveriserade och blandade med litet vatten, eller dricka. Om denne öfverstrukne smörjan sedan afrökes öfver koleld, til dess vitriolen tager en röd färg, och afsvalas uti svagdricka, eller urin, samt afkratsas, blifver guldets färg däraf förhöjd.

Hälleart (Gebürgsart). Härmed förstås egenteligen sådane bergarter, som märkeligen äro sammansatte af enklare stenslag. Om hällearter, så vida de utgöra hela berg, antingen enkla eller sammansatte, ses under Allmänna Bergarter; och om de arter, som förnemligast hållas för malmförande, seGångberg, Gångart. Här betraktas de allenast til deras synliga beståndsdelar.
Hällearterne tyckas kunna indelas uti följande förändringar, såsom:
1:o. Fingnistrig hälleart, hvars sammansatte delar äro så fina at de icke med mechaniska verktyg kunna åtskiljas och antingen med blotta ögonen eller med microscop knapt i akttagas, förrän de blifvit pulveriserade. Sådane äro, til exempel:
a) Trapparter, bestående af en gemen järnhaltig lera, med fin mosand inblandad och stenhärdad.
b) Brynsten, af en fin mo, eller qvartssand, med eller utan inblandning af fin skimmer, med lera eller qvartsämne stenhärdad.
c) Fin Sandsten, sammansatt af sand, kalk och lera, såsom Gottlandssten.
d) Hornart af skimmer och kalksten, dels mörkgrå, dels svart. Finnes omkring Sala grufva. Den får namn af kalkartad Skimmerråda, då skimmern är rådande.
e) Specksten af skimmer med eldfast lerämne. Finnes i Sala grufva afgrön, grå och svart färg. Den får därstädes äfven namn af Hornberg, då skimmern öfverflödar och stenarten är fast.
f) Blåsten, Kråkgryte, af fin, svart eller grå skimmer med fin sandgrytig qvarts. Faller grofskifrig och är tämmeligen eldfast.
g) Kråkgryte af fin skimmer med smågrynig fältspat. Är mindre eldfast, men kan vara tjenlig mursten.
h) Qvartsgryte af qvarts och inblandade fältspatsgryn. Finnes i Helsingeland i lösa jordstenar. Är dock mindre allmän.
i) Salbergs Häll af kalksten, med föga märkelig qvarts, som först visar sig efter bränning.
2:o. Grofögd Hälleart, som är sammansatt af gröfre gryn, eller korn, hvilka både kunna skönjas för ögat och skiljas med verktyg. Häraf kan märkas:
A) Enfälls Hälleart, hvilken består allenast af tvenne enkla stenarter, såsom:
a) Qvartsråda af mycket qvarts med mindre skimmer. Är eldfast och hörer til ställstensarter, då den tillika brytes i form af hällar.
b) Skimmerråda, eller Qvartsig Skimmerråda, af skimmer och grynig qvarts: får hos bergsmän vanligast namn af Hornberg. Se samma ord.
c) Tälgsten, Grysten, af skimmer med specksten.
d) Porphyr af hälleflinta, eller jaspis, med fältspat.
e) Grönsten, af skimmer och hornblende.
f) Stenlera, af skimmer och lera.
g) Stenlera af sand och gemen lera.
h) Stenlera af skimmer och eldfast lera.
i) Stenlera af sand och kalk m.m.
k) Fältspatsråda af fältspat och qvarts.
l) Fjellsten af skimmer med qvartssand.
m) Skifferberg af skimmer och grof lera.
n) Skimmerblandad kalksten, som uti Sala är malmförande och anses för ädel klyft.
o) Ölands häll af skimmerblandad Fältspat.
B) Mångblandad Hälleart. Ordentelig.
a) Granit af Fältspat, Qvarts och Skimmer, uti jämn eller lika rådande blandning. Se Granit.
b) Af qvarts, skimmer och skörl, som är allmänna arten i Tavastehus Län.
c) Kalksten med fältspat och skörlberg.
d) Norka, eller murksten, af skimmer, qvarts och granater.
e) Gneis, uti skifferform, af glimmer, fältspat, specksten och skörl, stundom med och stundom utan qvarts. Skörlen kan ock vara borta. Desse beståndsdelar ligga uti vissa lager, som göra stenen skifrig, i stället för at de uti Granit äro oordenteligt blandade. Se Gneis.
f) Ophites, af kalksten med serpentin körtlar och skimmer.
g) Ophites, eller kalksten, med skimmer, hornblende och serpentinfläckar.
h) Mandelsten, svart Hälleflinta, eller jaspis, med körtlar af hvit kalk och serpentin. Se Mandelsten.
C) Oordentelige mångblandningar äro i synnerhet hvarjehanda graniter, som kunna bestå både af de tre vanliga ämnen Qvarts, Fältspat och Skimmer, samt tillika af många tilfälliga inblandningar, såsom: Hornblende, Serpentin, Specksten, Flussspat, Skörl, Skörlberg, Granater och Granatberg, Järnmalmskorn, Kiesgnistror, Järnochra, Järnlera, Stenlera, Hälleflint- ochJaspis-arter, med mera, uti oräkneliga olika proportioner.
3:o. Gyttrade Hällearter, som äro sammansatte af sådane stenbitar, hvilka tydeligen visa at de förut varit lösa och af enfälte, eller enkla arter brutne, samt sedan inbakade uti nu mera tilhårdnade stenarter, som förut måste hafva varit mjuka och antingen i form af et murbruk, eller uti et flytande ämne, hvilket med tidens längd, under flera tusende år, tilhårdnat; eller ock sådane, dels kantige, dels runde och kulrige stenarter af flera slag, som med något mineraliskt järn- kalk- eller kiselartadt kitt, eller gluten, blifvit sammanhäftade och ändteligen utgjordt hela berg. Desse alla komma under namn af Breccia-arter, eller Gyttringar, hvarutaf följande kunna märkas:
a) Breccia calcarea, eller kalkstenar med rent kalkgluten sammanlimmade.
b) Breccia calcarea med kalkblandad amianth. Däraf finnas vid Sala, uti stora grufskölen, i St. Görans grufva, större och mindre kantige, fingrynige, svartgrå kalkstenar, inväxte med en ljusbrun kalkblandad amianth.
c) Pudingstone, eller jaspiskörtlar med jaspisämne sammanfogade; til färgen röda, eller bruna.
d) Breccia quartsosa af kislar, eller qvarts-körtlar, med jaspisämne.
e) Porphyr-körtlar med gluten af samma art.
f) Breccia indeterminata, Klappurberg, af flera olika arter sammangyttrad.
g) Breccia saxosa med sandstens-gluten, Kiselögd Sandsten, eller Isug Sandsten kallad; liknande grof sand uti is, eller tilfrusit vatten.
h) Breccia aranacea af sandstens-körtlar uti isug sandsten. Se Breccia.
Hällearternes känning är ganska vidlöftig, men för en bergsman nödvändig, ej allenast i anseende til deras nytta uti byggningskonsten och för eldverk, då det fordras at känna deras förhållande vid brytning, förarbetning, sågning, slipning, polering m.m. och vid smältning, eller uti smärdhetta; utan ock för at med tiden, och af många samlade observationer, ändteligen kunna sluta, huruvida den ene, eller den andra, hyser innom sig malmarter; eller gifver anledning til deras efterspanande.
Uti Herr VON BORNS Physicalische Arbeiten, andra årgångens andra qvartal, tryckt 1787, sid. 23-104, finnes införd Herr HAIDINGERS Entwurf einer systematischen Eintheilung der Gebirgsarten &c., hvilken afhandling vunnit det utsatta priset vid Kejserliga Vetenskaps Academien i St. Petersburg.
Grunden til den indelning, som här göres, tages i synnerhet af bergens ålder, eller efter olika tidehvarf, hvaruti de tyckas hafva tilkommit, antingen ifrån urqvädins tid, eller såsom sedermera öfver de uråldriga danade o.s.v. - Således förekommer under första classen Montes primarii, eller de uråldrige grundbergens hällearter, hvaribland, til första slägten, förnemligast räknasGraniten, med alla dess mångfaldiga förändringar. - Därnäst kommer, uti andra ordningen, Montes secundarii, eller påsatte berg, som vanligen hafva graniten til deras grund. Til dessa senare tilkomne höra egenteligen Gångberg, såsom malmförande, och hvilkas hällearter förnemligast bestå af Gneis, Hornskiffer, Ställsten, Saxum metalliferum, (eller Graustein), Porphyrarter, Mandelsten, Trapparter, Grönsten, Tälgsten, Serpentinberg och Hälleflinta. - Uti tredje ordningen uptagas kalkbergen, såsom Montes tertiarii, eller senast danade och tilfällige berg, liggande antingen öfver en del af ofvannämde skifferartade berg, eller ock omedelbart på graniten. Däribland medföra de flolägrige kalkbergen tilräckeliga bevis om deras senare tilkomst, genom den oändeliga mängd af hafskräk och petrificater, som däruti finnas. At den spatgrynige kalksten äfven är tidens foster, därpå visar i synnerhet Italien och flere länder otaliga prof. Jämnför Kalksten, Travertino och Marmor.
Uti den andra classen beskrifvas Sammangyttrade Hällearter, hvarunder förekomma hvarjehanda förändringar af Breccia och Sandsten, som äro sammansatte af andra hällearters delar.
Vid alla förenämde hufvudsakeliga hällearter tilläggas åtskillige nyttige anmärkningar, jemte uplysande exempel, om deras mer eller mindre benägenhet at vara malmförande, hvilket gör denna vackra afhandling, mycket gagnande för bergsmanna-kunskapen. Mera härom kan ses under de här upräknade hällearters särskilta namn.

Hälleflinta, Petrosilex, (Hornstein, Horngestein, Feuerstein, Felskiesel, ellerBergkiesel) är en flinta, eller kisel, som äger de flesta egenskaper lika med allmän flinta och med agatslägtet; men som denne flintart ofta finnes utgöra hela berg, har hälle-namnet blifvit honom tillagt, hvaremot bössflintan (Pyromachus) och agater vanligen ej förekomma annorlunda än uti körtlar, sällan uti gångar, i andra stenarter inbäddade. Jemte denna allmänna skilnad kunna följande hälleflintans kännemärken i akttagas, såsom:
1:o. a) Dess specifiqua tynd är til vatten minst som 2,542 och högst som 2,593 til 1,000. Den är således nära lika med fältspat och sandsten, men mindre än järnhaltig jaspsi, som går til 2,676.
b) Faller vid sönderslagning uti oviss figur, men uti berg ofta qvadrig med släta lossnor.
c) Är sammansatt af något gröfre gry än flintarterne, och tager föga glänsande politur.
d) Gifver väl eld emot stål, men mindre än bössflinta, och är äfven mera skör samt i brottet olika.
e) Har en något glänsande gnistrig yta, och är merendels halfgenomskinlig uti tunna kanter, hvaruti, äfvensom uti mindre hårdhet, den skiljer sig ifrån jaspis, hvilken har en matt yta, liknande torrt ler, samt är opak och tager skön politur.
f) Vittrar något med tiden på ytan uti fast klyft.
2:o. Hälleflintan gifves af åtskilliga förändringar uti färgen, såsom vid Sala grufva, hvarest den fås:
a) Blekröd, köttfärgad, i spelhus-sänkningen vid Carls Schacht.
b) Grönaktig. Latorts-schachtet.
c) Hvitgul. Förhoppningen.
d) Hvit, på samma ställe.
e) Blå, med glansgnistror, ifrån Prinsens Ort.
f) Grå. Fogelorten.
g) Hvit, Blå och Gulådrig. Förhoppningen. - Ifrån andra ställen gifves hälleflintan.
h) Svart och mörgrå med hvita, eller gulaktiga och stundom rödprickigasmala ränder, dels räta, parallela, dels ormslingriga, som utgöra en nog vackerBandsten, eller Bandjaspis. Finnes vid Dannemora järngrufvor.
i) Grofgnistrig, eller Isug, blekröd och brunaktig, qvadrig, stundom med hvita calcedon-ådror genomdragen. Utgör hällebergen omkring Almvik i Calmare Län.
k) Svart och grönaktig. Formerar gångberget vid Hällefors Wästra silfvergrufve fält.
När hälleflintan faller mycket fin, med vackra färgor, har den fått namn afBergsagat.
3:o. Hälleflintan utgör stundom grundämnet til en hälleart, med synlig inblandningaf andra stenarter, såsom med Qvarts allena; med någon stenhärdad Lera: med Fältspat och Qvarts: med Kalk, då den väl kan gifva eld emot stål, men tillika på sina ställen gäsa med skedvatten: med Granaterinstänkt, ofta halfgenomskinlig i tunna kanter. Sådan är den randigeNannistersten. Se detta namn. Uti dylik form af hälleart, och då någon järn halt tillika infinner sig, får den hos tyska bergsmän egenteligen namn af Kieselfels, eller Hornfels, (Saxum Siliceum) samt räknas då at vara malmförande, hvaruppå de guldhaltige klyfterne vid Facebaj uti Siebenbürgen, och vidKatharinenberg i Siberien, skola gifva öfvertygande bevis. Såsom gångart förer den ofta malmer och ädla geschicker, til exempel guld och silfver i Siebenbürgen och Siberien, Blymalm vid Freyberg, o.s.v. Vid Joachimsthal i Böhmen finnes dels uti rödlätt, dels grå hälleflinta, så väl rika silfvermalmer som kobolt och vismut. På detta ställe är äfven anmärkt at denne stenart, vid gångars öfverkorsning, medför förädling. Gedieget silfver uti hälleflinta träffas vidJohanngeorgenstadt, vid Felsöbanya i öfver-Ungern och uti Tyrolen. Se GERHARDS Versuch einer Geschichte des Mineralreichs, 2 Del, s. 142, samt VON BORNS Physicalische Arbeiten, andra årgångens andra qvartal, s. 90.
Stundom träffas gångar och drummer af hälleflinta, i synnerhet uti kalkberg, af olika färgor och finheter.
Uti Långbanshytte järngrufva, i Gåsborns Socken och Vermeland, brytes ibland järnmalmen den finaste hälleflinta, dels lefverbrun, dels cinnober-röd, som likväl bör räknas til jaspis, så vida den äger samma finhet och tager skön politur. Gemenligen är den dock af instänkte järnmalms-gnistror skadad, samt dessutom nog järnhaltig, så at dess specifiqua tyngd går til 2,951.
4:o. Uti elden förlora hälleflintor sin färg, blifva hvita, opaka: äro nog strängsmälte, dock mindre än qvarts och agat, då härifrån undantagas deIsige, eller qvartsblandade, hvilka äro mera eldhärdige och i det närmaste lika med qvarts.
Hälleflintans beståndsdelar hafva genom chemisk analysis funnits vara mäst Kisel, mindre Lera och minst Kalkjord, intimt förenade, til mer och mindre mängd, efter arternas beskaffenhet. Se BERGMANS Opusc. Chem.Vol. II s. 112.
Herr KIRWAN uti London har erhållit en hvit blåaktig hälleflinta, ellerBergkiesel, som hos Grefven DE LAURAGAIS skall brukas til porcellain och blifvit utgifven för fältspat. Dess specifiqua tyngd har allenast varit 2,556, och genom anstälde försök befans den innehålla 10 procent vismut, jemte kiseljord och lera. Se CRELLS Chemische Annalen för 1784, 6:te stycket, s. 523.

Hälpinnar äro vid vattuhjuls byggnad de långa och runda kaflar, som sammanhålla hjulringarne och armarne. De indelas så, at en hälpinne kommer bakför hvar och en skofvel, til hjulets och hjulskoflarnes styrka.

Hæmachates, Se Agat.

Hæmatites, Se Blodsten.

Häng-Bij, Se Bij.

Hängande, eller Hängande Vägg, kallas det berget, som formerar öfra sidan af en donlägig malmgång, eller ligger ofvanuppå honom och således blifver öfverhängande, sedan gången är utbruten. Liggande väggen är det däremot svarande berget, som ligger under gången uti en viss docering.

Hängcompass, Se Compass.

Hängjärn äro de järn, hvarmed skorstenar, eller rökkåpor, uti vissa verkstäder, stundom uphängas på någon bjelke under taket, då det faller olägligt at stödja dem ifrån grundmuren. Brukas endast för glödgugnar och smärre härdar.

Hänglafve, Flake, är en af plankor och stockar sammanhäftad plan, eller brygga, som nyttjas uti grufvor, hängande på tvenne starka linor som en vågskål, då något nytt inslag skall göras på grufväggen, eller uti et schacht; eller ock då lösa skutor skola nedsprängas, hvarvid et par grufvearbetare kunna rymmas på denna flake, ehvar den hänges.

Hängradel kallas et groft hängande såll, som brukas vid grufvor til syltors ränsande: är flätadt uti rutor, af järntråd, och uphänges uti en ställning med 4 tågstumpar. Skiljer sig ifrån Kastradel däruti: at det senare ställes lutande til 45 grader och at grufvesyltan, som därmed skall ränas ifrån gröfre stengrus, kastas däremot på lika sätt som brukas til sands risslande vid tegelbruk. Detta senare anses at göra bättre verkan än hängradel.

Hängsel, eller Hängseljärn, äro järnlänkar, hvarmed bäljtrådorne äro häftade vid stråkträdet på bäljlocket och hvarmed locket neddrages, då kammen trycker på trådan. Se Bälj.

Härd (Herd) kallas vid smältverk det rummet, hvaruti metallen antingen directe smältes och tilgodogöres, eller ock metallen, eller godset, samlas, sedan det redan smält uti en öfver härden bygd ugn.
Det förra heter smältning på öpen Härd och brukas, då metallen skall renas ifrån oarter, eller ifrån sämre metaller, såsom då kopparen garas, eller då et gutit skört tackjärn skall bringas til smidighet. Til detta ändamål äro vid järnverken många arter af härdar, efter olika arbets-methoder, inrättade, såsom:
a) Tyskhärd, där tackjärnet smältes och tilgodogöres på tyska viset. SeHammarsmedshärd.
b) Vallonhärdar äro af tvenne slag, Smältare- och Räckarehärd. SeVallonsmide.
c) Half-vallonhärd. Se Half-vallonsmide.
d) Stålhärd, där tackjärnet smältes til stål. Se orden Stålhärd och Råstål.
e) Osmundshärd. Se Osmundssmide.
f) Rännverks-Härd. Se Rännverkssmide.
I allmänhet kallas äfven Härd det eldrum, hvaruti koppar, eller järn, allenast upglödgas vid utsmidning; men om sådane härdar äro små, så at därvid kan brukas allenast en enda pust, såsom vid klensmide och spiksmide m.m., få de rättast namn af Äsjor.
Sluten kan en härd kallas, då en ugn är bygd däröfver, hvaruti malmer smältas directe genom kolen, och då den därutur reducerade metallen samlas uti härden samt därifrån flytande utstickes. Sådane smälthärdar, med deras ugnar, äro af mångfaldigt olika beskaffenhet, efter metallernes och deras malmers olika art och förhållande uti smältningen. I allmänhet kan anmärkas.
1:o. Då härden är innom ugnen, eller directe under ugnspipan, heter det vid tyska bergverken das Schmelzen über den Tiegel. Härvid förstås egenteligen med Tiegel det uti redningsstybbet formerade rum, hvaruti den smälta metallen samlas, och med Herd menas hela det ugnsrummet, hvaruti tigelen är formerad, eller inslagen. Denne inrättning nyttjas i synnerhet vid masugnar,Blauösen och Zerrenösen, då härden får namn af Ställe och är då murad af eldfast sten, ganska tätt. Se Masugnsställe. Detta smältningssätt brukas ock af ålder vid en del suluugnar, samt i synnerhet vid tenn- och blysmältning, där godset samlas uti den under ugnspipan af sammanblandadt ler och kolstybbe instötte härden, och därifrån uttages med järnskopor, som dock tyckes vara den sämsta methoden. Uti Ungern kallas detta das Schmelzen über den Sumpf. I egentelig mening betecknas likväl med detta talesätt den redning, då lerblandadt stybbe endast inslås på ugnens botten, men ej vid sidorne, så at det smälta godset innehålles innom fodermurarne. Das Schmelzen über den halben Sumpf säges, då härden uti ugnen ej aldeles räcker upp til Brandmuren, eller bakväggen, som står midtemot och börjas lika hhögt med bröstet. Se CRAMERS Metallurgie, tredje Delens 1:sta afdelning, s. 12.
2:o. Das Schmelzen über den Stich, eller durch das Aug, kallas, då metallen intet stadnar uti någon härd innom ugnen, utan utflyter, så fort den nedkommer, på en sluttande ugnsbotten, och stadnar uti den utanför ugnen inrättade härden, som Förhärd (Vorherd) kallas, och hvarifrån den kan utstickas. Sådane ugnar nyttjas i synnerhet, där blyiske silfvermalmer komma at smältas.
Om metallen genom tvenne ugnsögon, eller öpningar, växelvis utrinner uti två särskilta och motsvarande i förhärden utskurne rum, eller stybbeshärdar, får inrättningen namn af Brillosen. Se vidare detta namn. Men om bredevid förhärden en annan mindre härd, Nebenherd, eller Stichherd, kallad, anlägges, hvaruti metallen utstickes, upkommer en Krumosen.
Huru smälthärdar uti ugnar formeras och inslås ses på sina särskilta ställen.
Härd tages ock uti flera bemärkelser, såsom:
a) En sluttande brädplan, hvaruppå fint bokade malmer vaskas. SePlanhärd. Den är af åtskillig beskaffenhet, såsom Blotthärd, eller Glauchherd, och Stossherd¸ hvilka under sina särskilta namn förklaras.
b) Härd ensamt betyder ock det samma som Härdbly. Se detta ord.
c) Herd kallas äfven vid tyska grufve-vindar den cirkelrunda banan, hvarpå hästarna hafva sitt omlopp.

Härda (Härten) är i allmänhet at göra vissa metaller hårdare, än de vanligen äro. Någre härdas genom kallhamring, såsom järn, koppar och messing, eller genom sammansmältning med andra metaller, såsom koppar med tenn m.fl. Men egenteligen förstås här sättet at härda Stål, hvartil intet behöfves mera konst än at göra stålet rödvarmt och afsläcka det uti vatten, eller annat liquidum. Mjukt och rent järn kan på detta sättet intet härdas, utan måste då först, antingen altigenom vid stålbränning, eller allenast på ytan, medelst insats-härdning, förvandlas til stål. Ehuru enkel denne härdnings-konsten är, fordrar den dock ganska mycken förfarenhet, kunskap och upmärksamhet, om den skall kunna verkställas med den försigtighet, som stålsorter af mångfaldig olikhet fordra och är nödig för de många skiljaktiga ändamål, hvartil stålet kommer at nyttjas, och hvarefter hårdheten och finheten bör vara lämpad.
I allmänhet kunna följande reglor til en god stålhärdning i akttagas:
a) At hvar och en stålsort fordrar en egen grad af varma uti upglödgningen, uti hvilken grad det vid afkylning uti vatten, eller vid härdning, blifver som bäst.
b) Det som behöfver minst hetta til härdning och blifver finast i brottet, kan hållas för det bästa. Efter afkylning med alt för svag hetta tager stålet ingen härdning och genom starkare upglödgning, än som behöfs, blifver det groft i brottet, vekt, skört och skadadt.
c) Graderne på glödgningshettan kunna aldrig med säkerhet beskrifvas, utan måste läras genom långlig öfning. Dock kunna til någon hjelpreda, följande glödgnings-grader på färgen anmärkas, såsom: Ljus- eller rosenrödfärg är den högsta, som kan vara lämpelig på de vekare sorter af garfstål. För medelmåttigt hårda bränstålsarter är färgen på omogna kersbär skickeligast; men för hårda bränstålsarter och för gjutstål bör glödgningen ske uti denhalfmogna kersbärsfärgen. Med mörkare färg erhålles ingen härdning.
d) Det stål, som skall härdas, bör vara fritt ifrån tjock glödspån och således uti finare arbeten befriadt därifrån genom hamring, filning, eller slipning.
e) Om stålet härdas med den hetta, som det kunnat erhålla under stark smältning, blifver det aldrahårdast och finast.
f) Stålets upglödgning bör ske uti ren och frisk koleld, så jämnt och fort som möjeligit är, ty eljest tager det för stark glödspån, jemte något järnskinn, och förlorar både uti hårdhet och styrka. Den som råder at låta stålet ligga ochmasa sig i kolelden, röjer sin okunnighet uti härdnings-konsten. At upvärma små knifblad m.m., uti glödgande bly, är en onyttig konst.
g) Ju kallare vattnet är, hvaruti afkylningen sker, ju starkare blifver stålet härdadt, men tillika benägit at brakna, om det är uti tunna arbeten. För bergnafrars härdning är snöblandadt vatten det bästa; men för eggjärn och fjädrar sker bästa härdningen uti talg, eller olja. Konstigt hopsatte härdvatten äro ofta sämre än rent vatten, och bestå stundom af narraktiga blandningar, såsom af hvittlöks och flere örters safter. Hvar man kallar brakt källvatten, eller brunnsvatten, hvaruti såpa, eller tvål, intet vilja lådras, heter hos TyskarneHartwasser och har funnits tjenligast för stålhärdning. Hett och ljumt vatten är i alla fall odugligt at gifva stål tilbörlig hårdhet. Jämnför ordet Härdvatten.
Starkaste härdningen sker uti vattubrynet, där luften och vattnet stöta tilsammans, och i anseende därtil är nödigt at det arbete, som fordrar en god härdning, ej kastas handlöst i vattnet, utan småningom neddoppas, dock så fort at det emedlertid ej kallnar. Utan tilkomst af frisk luft sker ingen härdning, och intet heller uti lufttomt rum. Under neddoppningen, eller afkylningen, bör äfven röras uti vattnet, at stålet får ömsa rum.
h) Om stålet, efter härdningen, får en ren silfverblank yta, är tecken at det är af god och jämn art. I fall svarta ränder visa sig därpå, utmärka de mjukare tågor. Til eggjärn bör dock stålet ej slå sig fullkomligen rent på ytan, emedan härdnings-hettan då varit för stark.
i) Vissa arbeten, som hafva en ojämn tjocklek, såsom: knifblad, klingor, lior m.m., äro benägne at under härdningen taga fina tvärbrakor uti eggen, som på knifvar förekommes, om härdningen sker uti talg, eller uti vatten, som är öfverstöpt med en talgbotten.
k) Någre arbeten, såsom filar, m.m. fordra den största hårdhet och böra därföre öfverstrykas med någon smörja, som sitter på under upglödgningen och befordrar ytans hårdhet. Detta kallas Sätthärdnings-pulver, hvilket kan bestå af hvarjehanda ämnen, hvaribland sot och kol af brända horn, jemte något koksalt, är det förnemsta. Se Sätthärdning.
Om stålhärdning kan vidare läsas uti Järnets Historia §. 276-280; äfven J. J. PERRETS Memoire sur l'acier, s. 970 f., samt JOH. S. HALLES Practische Anweisung alle Stahlarten zu kennen und zu härten, m.m., tryckt 1783.

Härdbly, eller Härd (Herd), kallas det förglasade bly, som, under guld- och silfverdrifningar, uti teften insupes och således därmed utgör en massa, bestående af aska och blykalk. Vid friskningar gifves det vanligen 50, högst 60 procent bly. Då en silfverdrifning ej gått väl, är härdblyet stundom silfverhaltigt, innehållande silfverkorn, hvilka upkommit af det verkbly, som blifvit skildt, eller skingradt, ifrån den större massan, och särskilt afdrifvit. Sådane inblandade silfverkorn heta stundom Härdkorn.

Härdbrott (Sauen, Schlackensauen) kallas af några det hoprusade nasgods, som, efter slutad skärstens- eller sulubruks smältning, brytes utur härden och vid kopparverken äfven får namn af Bottennas, eller Sulunas. MedSchlackensauen förstås dock uti Tyskland egenteligen det härdbrott, som faller vid tennsmältning. Se Tenntilverkning.

Härdflod (Herdfluth), Se Aster.

Härdkula, Se Hytteredskap 8:o, c).

Härdkusar, Se Dalkare.

Härdlag är et ord, som vid koppar-smältugnar skall betyda det rum, näst frammanför ugnen, hvarest smältaren står, när han upsätter verk, utdrager slagg o.s.v. Vid kopparsmide heter spisens äril Härdlag.
Vid de låga Tyska kopparugnarne (Kupferfrischofen) ligger en flat stor sten framför slaggsumpen, likasom et trappsten, hvilken Trittstein kallas, hvarpå smältaren stiger, då verket skall upsättas.

Härdrum, Se Planhärd.

Härdslef, Se Hytteredskap, 2:o t).

Härdspång, Lacktak, Lacktrol, vid tysksmide, eller Lackstan hos Vallonerne, kallas det främsta rummet i härden, som är betäckt med en 2 ½ a 3 alnars lång tackjärnshäll, på öfra sidan halfrund och försedd med trenne stycken gutne knölar, hvaremot brytes med spettet, under arbetet i härden. Under denna Lacktro är Slaggögat, eller utloppet för slaggen ifrån härden. Se Hammarsmedshärd.

Härdtrummor (Anzüchten) kallas de trummor, som muras, uti grunden, under smälthärdar och ugnar.

Härdvatten kallas egenteligen sådant med konst præpareradt vatten, hvaruti stål, vid afsläckningen, kan erhålla mera hårdhet än uti rent vatten. Föreskrifter därtil gifvas, uti konstböcker, mångfaldige och merendels onyttige. Om åstundad verkan skall erhållas, böra uti sådant vatten salter vara uplöste, som åstadkomma något mer än vanlig köld, genom hvilkens högre grad härdningen i synnerhet åstadkommes. I sådant afseende kan det af Herr LAURÆUS, uti Kongl. Vet. Acad. Handl. 1748, s. 70, beskrifne härdvatten, bestående af vatten, urin, brändt salt och saltpetter, ej vara aldeles onyttigt för grassticklar och andra småsaker. Det brända saltet, såsom bidragande til rost, kan dock aldeles vara borta. Jämnför i detta ämne ordet Härdning.

Härdväggar, eller Härdverke, kallas de järnhällar, som utgöra trenne sidor i en hammarsmedshärd. Se ordet Hammarsmedshärd.

Hären kallas vid vallonhamrar den hällen, eller väggen, uti smältare-härden, som gösen ligger uppå och hos Tysksmeden heter Askvägg, eller bakvägg, samt är midt emot slagghålet, eller härdspången.

Härtlinge, Hartwerk, kallas de tennhaltige och arsenikaliske järnfärskor, som tillika innehålla något koppar och brytas utur ugnarne vid tyska tennsmältningar. Se Hamburger Magazin, Vol. V, s. 286. At förminska denna olägenhet af härtlingar, utdrages ifrån den bokade tennmalmen, med magneter, så mycket järnmalm som möjeligit är. Den vid tennmalmerne medföljande volfram förmenas i synnerhet förorsaka härtlingen.

Hästkonst kallas den vattu-upfordrings machin, som drages af hästar.
Sådan inrättning nyttjas vid nya grufvor, som ännu ej hunnit til något betydande, men likväl så stort djup, at vattnet ej kan beqvämligen med handspel upfordras; och är bygd på samma sätt som en hästvind (se Vind), allenast med det undantag, at här ej behöfves någon vindkorg, och at öfverst på sjelfva stocken, hvilken af hästarne omföres, är fästad en järnhvef, som drager en stång, utaf hvilken sedan, medelst et brott, pumpkålfvarne updragas.
Uti små och mindre vattusjuka grufvor kan äfven, jemte malmens upfordrande med lina, vattnet tillika utdragas med pumpar, om uti samma vindstock en hvef insättes, ofvanför linkorgen, och en liten stånggång därifrån ledes til pumparne; men som hvarje pump härvid ej gör mera än en sugning vid hvarje hästens omlopp uti vinden, går pumpningen härmed alt för långsamt och drägten blifver äfven mycket ojämn. Til detta felets afhjelpande har en särskilt hästkonst blifvit inventerad af Herr Commerce-Rådet POLHEM, at nyttjas uti djupa och mera vattusjuka grufvor, medelst utväxling. Sammansättningen af denna hästkonst ses af Tab. XX. Fig. 1 utvisar denna machin uti plan och Fig. 2 uti profil.
a är et stjernhjul med 33 kuggar, fästadt på den perpendiculera vindstocken. Af detta stjernhjul omdrifvas tvenne trällor b, b hvardera med 16 hvalar och behöriga hvefvar försedde, vid hvilkas omlopp de därvid fästadtkorgstängerne c, c, draga vinkarmarne uti d, d, fram och tilbaka samt därmed stången e, e, som förer vändvalarne f, f, &c., samt dager på sådant sätt de vid deras armar fästade pumpar upp och ned med en jämn rörelse, och med lika tyngd så vid upp- som nedgåendet, hvarvid eljest med enkel hvef en ojämn tyngd och en för hästarne skadelig ryckning förorsakas.
Denne hästvind är i synnerhet inrättad för 8 hästar; men kan ock brukas med mindre, eller med dubbelt större antal, alt eftersom grufvans djup fordrar. Huru drag- eller Vindarmarne kunna fästas utanpå hjulstocken, ses af Fig. 3, hvilket i synnerhet är nödigt at nyttja, om 8 armar skola göras för tvenne kransar och för 16 hästar.

Hästsvafvel, Se Svafvel.

Hästvind, Se Vind.

Hätevägg kallas vid blecksmide en tackjärns-häll, som uti varmhärden reses emot formmuren, öfver forman, at försvara den samma emot hettan. Se Blecksmide.

Högben uti hästvind, Se Vind.

Högugn kallas vid svenska kopparsmältningar de suluugnar af 5 til 6 alnars högd, eller stundom något mera, hvilka i senare tider blifvit, antingen med eller utan förhärd, vid de flesta ställen antagne, i stället för de af ålder brukelige låga suluugnar. Se Sulubruk. Sådan högugn svarar ungefär emot tyskarnas Halbe Hohe Ofen; men Hobe Ofen hos dem betyder masugn.

Högupsättning, Se Upsättning.

Hölst, Se Hylster.

Ichthyolithus kallas stenvandling af fiskar, som understundom finnas hel och hållne och ofta vissa delar af dem petrificerade. Exempel gifvas ifrån åtskilliga ställen i Tyskland. Se BERGMANS Verlds-Beskr. I B. s. 277.
Ichthytypolithi kallas aftryck af fiskar uti stenar, i synnerhet uti skiffer. Jämnför orden Fiskskiffer och Tarras.

Incrustera, eller Inbränna, är en konst at med metaller, eller metalliska färgor, jemte något lättflytande ämne, uti smälthetta pryda hvarjehanda glas- eller metall-arbeten, antingen öfveralt, eller uti vissa figurer. På fönsterglas har i forntiden varit mycket brukeligit at inbränna ritningar med åtskilliga färgor. Målningen sker med qvickt flytande Smalta, eller Jettglas, som kan upblandas med Liquor Silicum (Se dessa ord), och färgorne härtil tagas af metalliska kalker, hvarutaf de förnemsta äro antecknade under ordet Glasflusser. Inbränningen sker uti därtil lämpade fyrkantiga kistor af eldfast lera, hvaruti de målade glasrutorne inläggas med hvarftals mellanströdd musselkalk, och efter varsam upglödgning utrönes bränningstiden af en profruta. Färgorne härtil beskrifvas och under deras särskilta namn, såsom: Purpura Mineralis, Crocus, Neapelgult, Smalta, m.fl.
Incrusteringkallas ock, då någon sämre metall prydes med inläggning af någon ädlare, antingen mechanice, såsom då fina guld- eller silfvertrådar indrifvas uti graverade ritningar på järn (Se Järnets Historia, § 183); eller och pä smältningsvägen, då, til exempel, tombak, eller messings slaglod insmältes uti djupt graverade, eller etsade figurer på järn. Se Järnets Historia, § 143, 3:o. - På hvad sätt järnet äfven kan incrusteras, eller öfversmältas med emailleglas, eller smalta, antingen öfveralt, eller uti ritningar, ses i samma afhandling § 60.
Silfver och koppar kunna på lika sätt incrusteras. Uti gravering på silfver kan i synnerhet en egen och prydelig vart incrustering smältas med en art glaserz, eller med sammansmält silfver och svafvel. På guld och koppar får incrusteringen egenteligen namn af Emaille.

Infernalis Lapis (Höllischer Stein) kallas uplöst silfver uti saltpettersyra och sedermera crystalliseradt, samt med varsam hetta smält uti digel och utgjutit uti små runda stänger, som svartna i luften. Det är i högsta måtto frätande, i synnerhet på animaliska delar, samt brukas uti chirurgien at därmed bortfräta dödkött uti får. Härtil bör nyttjas fint silfver.

Ingöte (Einguss, eller Inguss) kallas et litet verktyg af järn med en smal insänkning, eller ränna, hvaruti metaller vid mynt och andra smältningar gjutas til tenar. Så snart den är värmd, smörjes den med fett, eller med krita, at metallen ej må fastna däruti.
Ingöte kallas ock öpningen på en formflaska, eller på et lermot, hvarigenom metallen inhälles.

Inläggning, eller Inläggnings-puncter, kallas vid grufvemätningar de puncter, som intagas ifrån en annan, eller ifrån förra mätningen, så at mätningarne sedermera, då desse puncter passa uppå hvarannan, må kunna sammanfogas.

Inolitho betyder uti Italien strålgips. Se FERBERS Briefe aus Welschland, s. 100.

Inrikte kallas inredningen uti en bränstålsugn, bestående af Casteller, Piporoch Sättstenar m.m., af eldfast lera muradt. Se Bränstålsugn. Til inriktet för en stålugn, med tvenne kistor, om 50 skeppunds innehåll, där bränningen sker med kol, fordras vanligen:
40 stycken Castellstenar, eller Castlater.
40 stycken Sättstenar.
8 stycken Gafvelstenar.
4 stycken Skärstenar.
60 stycken Hvalfstenar, som alla under deras särskilta namn förklaras.

Insatshärdning, Se ordet Sätthärda.

Inslag kallas de orter, eller början til stollar och grufvor, som ifrån dagen gå horizontelt in i berget.

Instrumentstål kallas det renaste och hårdaste antingen smält Råstål, eller garfvadt stål, hälst det så kallade Karmentstål, L'acier de Karm, eller Kärndtner stål, som brukas til hvarjehanda verktyg uti metallarbete, hvilka, jemte hårdhet, fordra styrka; men til finare arbeten, såsom Eggjärn, Grafsticklar, drillbårrar m.m. är ofelbart et utvaldt Bränstål, eller Gjutstål, det bästa.

Invaskning kallas i Sala den första vaskning, som godssorterne undergå. SeVaskning.

Ipserdiglar, Se Ypserdiglar.

Iris kallas hos äldre Auctorer bergcrystallen, af den anledning at, då han är fullkomligt klar, synas regnbågens färgor däruti, om han hålles emot dagen. Se Hr. DE ROMÉ DE L'ISLES Cristallographie, 2:nd edit. T. II p. 113.
Om en calcedon af lika egenskap, som vanligen får namn af Iris Calcedonica, se ordet Calcedon.

Isenfärga kallas af arbetare den grofva vanliga blyertsen, som säljes uti kryddbodar och nyttjas, utom många andra behof, äfven at därmed gnida, eller öfverstryka hvarjehanda gutne arbeten af tackjärn, såsom kakelugnar, gallerverk m.m., för at därmed sätta en frisk järnfärg på en eljest mörk yta samt at därigenom dölja skarfvor och små fel. Af denna anledning lärer ock namnet Isenfärga af Eisenfarbe upkommit, och är, under samma namn, i synnerhet bekant uti Skåne samt infördt uti Tull-taxan.

Isjärn, eller Israndjärn, kallas sådant tackjärn, som midtuti en afslagen gös har en rand, eller en stor fläck, af hvitt satt järn, men är emot kanterne grådt, eller nödsatt. Detta räknas för kännemärke på godt järn. Se Tackjärn.

Islands Agat är et af den stränganste vulcaniska hetta smält glas, af svartbrun färg, i tunna kanter genomskinligt, sotbrunt som rauch-topas, ganska tätt och hårdt, at det rifver gement glas och ger eld emot stål: kan näppeligen ensamt bringas til smältning och svårligen med borax: hvittnar och småsprakar uti elden. Genom chemisk analysis hafva 100 delar däraf funnits innehålla:
Kiseljord 69 delar
Lerjord 22 -
Järnjord 9 -
Utan tecken til kalk, som man förmodat. Se Hr. BERGMANS Bref til Hr. VON TROIL, infördt uti den senares isländska resa, s. 346, och Opusc. Chem.Vol. II. pag. 204.
Islands agat finnes ömnigast på öarne Island och Ascension, där vidsträckte vulcaner utöfvat sin verkan; men förefaller äfven på några andra ställen. Uti Ungern träffas den i afrundade Geschieber vid Tokay och vid foten af berget i Marmarosch. Se FERBERS Abhandl. über die Geb. und Bergwerke in Ungarn, s. 271.
Herr BUSSER, uti sin Statskunskap s. 146, omtalar väl en slags Islands agat, som liknar bergbeck och antändes i eld, men har genom et uppenbart misstag förblandat denna glasart med den på Island så kallade Surturbrand, eller et med bergfettma imbiberadt träd, som äger den nämde egenskap at brinna, hvarifrån Islands Agat är vida skild, som af det föregående nogsamt kan slutas.

Islands Crystall betyder en klar kalkspat, eller dubbelsten, ifrån Island (SeDubbelspat), och bör skiljas ifrån Islands Agat, som beskrifves här nästförut och är en vulcanisk product. Se WALL. Syst. Min. T. I. s. 140.

Istenn, Se Mondyk.

Isug Sandsten kallas en hård och föga skifrig sandsten, med glänsande yta, liknande is med infrusna sandkorn. Den gifver starkt eld emot stål, likasom qvarts, och kan svårligen huggas uti någon viss form. Den är närmast slägt med hälleflinta och ganska eldfast, samt förlorar uti stark eld sin rödlätta färg; men har den olägenheten at vid hastigt påkommande hetta spricka och flagna sönder til skärfvor. Se Ställsten.

Jacinta la bella kallas af Italienare en art granat, eller rättare hyacinth, som väl har rödgul färg, men drager mäst i gult, och gifves endast orientalisk. Se Hr. DE ROMÉ DE L'ISLES Cristallographie, 2:nd edit. T. II, s. 340. Den kommer i nära likhet med den slags orientaliska granat, som hos Fransoser heter Vermeille och hos Italienare Giacinto Guarnaccino; hvarom ses under ordet Granat.

Jade, Pierre Divine, är en flintart, som uti hårdhet, vid slipning och emot hammare, öfvergår alla bekanta qvarts- jaspis- och flintarter. Den äkta orientaliske skall i synnerhet finnas uti America hos invånarne i Topayos, vid Amazon-strömmen, uti strödda lösa stenar.
Jade gifves af olika färgor, såsom: Grön, mer och mindre mörk: Olivefärgad: Hvit, mjölkfärgad och grå, samt gul- och blåaktig; alla med en glänsande och likasom fet yta. Uti tunna kanter är den halfgenomskinlig och liknar i brottet stelnad olja. Specifiqua tyngden af orientalisk jade har Herr SAUSSURE af et stycke funnit vara 3,041, och af et annat allenast 2,970. Andre arter af jade, som blifvit fundne omkring Geneve och visat sig äga större hårdhet än den orientaliske, hafva uti specifique tyngd förhållit sig som 3,318, 3,327 och 3,389. Uti nejden af Geneve skall den finnas uti ganska stora block, men merendels inblandad med skörl, eller skörlspats-korn. Den emotstår bästa stålslägga och kan med största möda sönderslås. Uti stark smälthetta förlorar den alla färg och kan intet ensam smältas, utan får anseende af äkta porcellain; men de däruti inblandade skörlkorn smälta snart nog til en svart slagg och tyckas uti håligheterne litet fräta jaden, utan at efter flera timmars hetta kunna bringa den til smältning. Se dess Voyages dans les Alpes, Vol. I. pag. 83; Hr. DE ROMÉ DE L'ISLES Cristallographie, 2:nd edit. T. II. pag. 431, och Herr SAGE'S Mineralogie s. 133. Sistnämde Auctor räknar väl jade til basaltarter, i anseende til dess seghet emot hammaren, men Mineraloger äro ej ännu ense om dess rätta rum.
Uti Turkiet göras häraf prägtige sabelfästen, i synnerhet af den gröna eller mycket mörkgröna, och utom dess hvarjehanda andra rara slipade arbeten, ehuru det hos de flesta stenslipare ännu är obekant, huru denne hårda stenart kan på så många sätt arbetas. En del slipas och infattas, eller genombårras, och bäras på kroppen, som amuleter, i den tro at de äga en antinephritisk dygd, och i anseende til denna inbillade egenskap har den fått namn af Pierre Divine. Orientalisk jade heter eljest, i anseende til dess fördelseort, Pierre des Amazones.
En olivefärgad jade är funnen vid sjön Sommen uti Östergöthland, ganska hård emot hammare och stål samt tager skön politur, men svår at såga och slipa med smergel.
En olivegrön jade har Hr. D'ARCET försökt uti stark smälthetta. Den har allenast förändrat färgen til gult, eller Ventre de biche, men på intet sätt smält, eller förändrat sin form, utan endast erhållit mera hårdhet, så at den sedan gifvit starkare eld emot stål än förut, hvaraf skulle kunna slutas, at den är en genom tidens längd stenhärdad specksten, eller af samma grundämne; hälst Chinesisk specksten uti färg, täthet och utvärtes anseende, fullkomligen liknar jade och skiljer sig därifrån allenast uti hårdheten, hvilken dock specksten äfven vinner genom eld.

Jagoon är en slags topas, dels klar, dels gul- eller grönaktig. Se Kongl. Vet. Acad. Handl. för 1766, s. 228, och 1768, s. 60, 61, 73. Torde vara det samma som Jargon de Ceylon. Se Jargon.

Japonica Terra, Catechu, eller Terra Cimolia, är en mycket fin, brun eller purpursvart, til utseende jordartad massa, som emellan tänderne kännes ganska len och likasom kådaktig, med någon bäsk smak. Den skall hafva funnits naturlig på Japan och har för detta varit en vanlig drogue på apothequen; men af chemiska rön finnes at den icke är annat än en inkokad saft af en art palmträd. Bör dock här nämnas, såsom af äldre Auctorer räknad til jordarter.

Jargon kallas af Franska mineraloger hvarjehanda sämre ädla stenar. Således är Jargon d'Auvergne en art oäkta diamant, eller hyacinth, som genom upglödgning uti fin sand något när erhållit diamantens klarhet, fast den har mindre hårdhet. Se CRONSTEDTS Mineralogie §. 43. Jargon de Ceylon är en art rå, eller falsk, diamant, som faller uti korta prismer, med octaëdriska spetsar emot båda ändar, men ofta utan viss skapnad. Den gifves väl klar, men ock stundom af åtskilliga färgor, såsom gul och brunaktig. Den skall för öfrigit äga saphirens hårdhet och komma ifrån Indien. Dess tyngd emot vatten har varit som 4,416. Uti Hr. D'ARCETS porcellains-ugn har den ej kunnat smältas, utan endast glaserat sig utanpå. Se Hr. DE ROMÉ DE L'ISLES Cristallographie, 2:nd edit. T. II, pag. 229.

Jarkasalt, Se Bergsalt.

Jaspagat, eller Jaspisagat, Se Agat och Jaspis, 2:o, (b).

Jaspis, Petrosilex jaspideus, eller Diaspro hos Italienare, är en kisel- eller flintart, som uti brottet är något matt, eller liknar et fint torrt ler. Den ger eld emot stål, men mindre qvickt än agat, och äger ej heller fullkomligt lika hårdhet. Går vid sönderslagning uti oviss figur, men ej med så skarpa kanter som qvarts; ej heller uti concava och convexa stycken, som agat och bössflinta. Är merendels aldeles opak, eller uti tunnaste kanter föga halfgenomskinlig. Finnes sällan utan färgor, som då härröra af järn och försvinna ej under upglödgning, hvilket gemenligen händer med agatens färg. Dess specifiqua tyngd emot vatten är föränderlig, efter mer eller mindre stark färg af järnkalker. Den mörka rödbruna har befunnits som 2,951; en mera ljusröd som 2,568; en rödgul och hvitfläckig som 2,619; en matt grön Jedde d'Orient som 2,600; en grön Heliotrop som 2,700, och den lättaste af ljusgrön färg, ifrån Caspiska hafvet, som 2,060 til 1,000. Jaspisarter taga genom slipning mer och mindre hög politur, efter deras olika grader uti fin- och hårdhet, men knapt så glänsande som agaten.
Uti strängaste porcellains-ugns hetta hafva åtskillige jaspisarter, såsom: hvit, med röda fläckar; grön, röd och hvit, enfärgad röd, Ægyptisk, samt en grön rödfläckig, på intet sätt kunnat smältas, eller vitrificeras. Deras färgor hafva allenast blifvit förändrade och merendels bruna. Den gröna färgen har uti calcination undergått föga förändring, men uti smälthetta blifvit mörkbrun. Se D'ARCETS 2:nd Memoire sur l'action d'un feu egal, violent, s. 14.
Uti eldfasthet liknarn således jaspis i det närmaste agaten och dess slägte; men en ren qvarts är dock vida mera strängsmält, eller fullkomligen eldfast uti den starkaste hetta. Agatens färgor hafva nästan alla visat sig vara flyktige uti eld, hvilket äfven röjer en hufvudsakelig skilnad ifrån jaspis. I anseende til sina grundämnen består för öfrigit jaspis af Kiseljord, förbunden med ganska järnstark Lera. Se BERGMANS Sciagraphia Regni Min. pag. 88.
Indelningen af jaspisarter göres vanligen efter deras förändringar uti färgor, finhet och hårdhet. De orientaliske värderas högst och de Europeiske mindre.
1:o. Af de uti Italien bekanta antiqua, eller orientaliske, jaspisarter, förtjena följande at nämnas, såsom:
a) Diaspro sanguigno osia Heliotropio är blågrön, med blodröda fläckar instänkt. Är ganska vacker och räknas för den dyrbaraste, då den är verkeligen orientalisk.
b) Diaspro rosso af röd enlätt färg. Minsta delen skall dock vara i sanning antique, utan den kommer merendels ifrån Barga uti Toscana och ifrån Sicilien.
c) Diaspro giallo är gulbrun, med ljusgröna och hvita vågor ådrad.
d) Diaspro fiorito reticellato är ganska vacker, af hvit halfgenomskinlig agatartad botten, med större och mindre mörkröda fläckar af oviss form, och äfven sådane strimor och band. Af flera små stycken sådan jaspis skola hela bordskifvor finnas sammansatte. Nu mera är den en rar antique, men ifrån Sicilien, Spanien och Constantinopel kommer äfven dylik Diaspro fiorito. Se FERBERS Briefe aus Welschland, s. 258.
2:o. Af Europeiska gifvas ock nästan oräknelige förändringar:
a) Rödgul, eller rödbrun, enfärgad, dels grynig, dels ståltät och dels slaggtät, ifrån Ungern, där den får namn af Zinnopel; ifrån Sachsen, Böhmen, Norige och äfven här i riket, ifrån Långbanshytte grufva uti Wermeland, där en del är cinnober-röd som fint lack. Se CRONSTEDTS Mineralogie, §. 63. - Uti Elfdahlen är äfven ömnig tilgång på en lefverbrun jaspis, med instänkta blekröda strimlor.
b) Jaspagat kallas den som har en mörkfärgad jaspisbotten, med klara agatlika ofärgade ådror. Den får äfven namn af Jasponyx.
c) Polygrammos kallades af de gamla en rödlätt jaspis med hvita strimor, eller fläckar.
d) Bandjaspis får den heta, som visar flera färgor, uti parallela ådror strykande, antingen räta, eller ormslingrige, såsom af svart eller mörkgrå botten med dels mjölkhvita, dels rödlätta, dels gul- eller grönaktiga ådror.
e) Ægyptisk flinta får ock räknas til jaspis. Af olika färgor finnas däruti målade liknelser af buskar, maskar, djur och deras delar samt landskaper, med mera.
f) Blodjaspis, som varierar uti rödt ifrån purpur- rosen- blodsmink- och brunröd färg.
g) Grön, antingen enfärgad, eller med hvita fläckar instänkt, ifrån Caspiska hafvet. En del är mörkgrön och liknar malachit. En mera matt grön är känd under namn af Jedde d'Orient.
h) Ljus- eller Himmelsblå jaspis.
i) Spräckliga jaspisarter äro af mångfaldiga förändringar, i anseende til färgor och fläckarnes skapnad, såsom: hvit, gul och svartspräcklig på röd grund: grönspräcklig på röd botten och äfven på gul botten, då den får namn afPanthersten.
Förenämde arter erhållas förnemligast uti Böhmen och Schlesien, omkring Landeshüte, där gul och röd samt svart och röd träffas ganska vackar; alla merendels uti geschieber, eller lösa jordstenar. Mejsen och Sachsen äro ej heller lottlösa på dessa stenarter. I synnerhet är jaspis- och agatbrottet vid Freyberg bekant för sköna jaspisblock til hvarjehanda arbeten. Den röda jaspisarten kallas här Corallenstein för dess likhet med röd corall, men i synnerhet i afseende på dess knottriga växt. Detta brottet är ock märkvärdigt för dess sammansättning uti vågiga strata och smala gångar af åtskilliga arter, såsom Tungspat, Bergcrystaller, Amethistdruser, Qvarts, Jaspis, Calcedonsamt åter Jaspis, och detta alt uti flera omväxlingar, så at desse gångar stundom ej äro öfver ¼ och högst 1 tum mägtige. Se HENCKELS Pyritologie, s. 323 o.f.
Uti Spanien skall det förnemsta jaspisbrottet vara vid Tortosa, där både gröna, svarta och gulspräcklige arter finnas. Den vinnes genom sprängning och kallkilning samt arbetas genom sågning, huggning och slipning med sand och smergel. Stycken af olika färgor förstå arbetarne äfven at så nätt inkitta, som voro de af naturen sammansatte. Se BergsR. ODELSTJERNAS Relation i mscr. Uti Siberien finnes et stort berg af ljus- och mörkgrön jaspis, ganska hård. Se STRAHLENBERGS Nord- und Ostliche Theil von Europa und Asia, s. 379.
Ofta träffas här i riket, ibland klappur, små stenar af sköna jaspis-arter, men stället, hvarifrån de kommit, är obekant.

Jaspis-porcellain kallas en art Engelskt porcellain, som göres af en röd järnlera, eller bolus, hvilken blifver så hårdbränd, at den kan slipas och antager god politur. Tilverkas vid Burslem, ej långt ifrån Newcastle, i Staffordshire, hvarest det bästa glaserade stenporcellain äfven göres. Se FERBERS Oryktographie vom Derbyshire, s. 100.

Jasponyx, Se Jaspis, 2:o b).

Jedde d'Orient är en jaspis af matt och grön färg. Se Jaspis.

Jemk, Se Jämk.

Jern, Se Järn.

Jeronimus, Jeromus, eller Kilstöt, kallas vid stångjärnshamrar och andra vattuverk en stark järnstång, af 4 alnars längd, som på ena ändan är försedd med en stor, smidd, eller faststöpt järnluns, och har på andra ändan en ögla, hvarigenom sättes et rundt tvärträd. Brukas til kilars indrifvande, omkring nålarne, uti hjulstockar, och nyttjas på samma sätt som de gamlas murbräckor, i det den uphänges med en järnlina uti en hög bock, då tvenne karlar, som hålla uti tvärträdet, gifva under svängningen starka stötar med järnlunsen emot träkilen, som på storändan är försedd med en Kilring och insättes uti det hålet, hvilket förut blifvit inslagit med kiljärnet; hvarmedelst kilen, som är skapad i form af en värjeklinga, på det starkaste kan indrifvas. Vid Sala kallas den Lunsen och brukas där af träd, med en järnklump uti ändan inslagen. Se Konstredskap.

Jett-glas, Jett-Körner, eller Smältglas, kallas den glas-composition, hvarmed emaille-färgor upblandas vid emailleringar. Se Emaille och Smalta.

Jettgrytor, Se Jättgrytor.

Jocher, eller Jocker, Se Jöcher.

Jord (Erde) kallas i egentelig mening den pulverartade mineraliske kropp, som har ingen smak, är til minsta delen löslig i vatten, ej antändelig uti eld, samt utgör ämnet för alla stenarter.
Jordarter är antingen enkle (Primitive), som intet med chemisk konst kunna vidare uplösas uti andra ämnen, och hvilka alltid hafva sina säkra kännemärken; eller ock äro de sammansatte (Derivative) med olika egenskaper, efter skiljaktiga blandningar af de enkla, samt utgöra såmedelst mer och mindre förstenade mineraliska kroppar. Herr CRONSTEDT har, uti dess Försök til mineralrikets upställning, antagit åtta sådane enkla jordarter, hvaraf Kalk- Kisel- Granat- Ler- Glimmer- Fluss- Asbest - Zeolith- och Brunstens-arter tilkommit; men Herr Prof. och Ridd. BERGMAN däremot har funnit at ej alla desse kunna anses såsom bestående af enkla grundämnen, eller jordarter, utan at en del redan äro sammansatte af de andre och at någre enklare gifvas, hvilka genom mångfaldiga rön sedan blifvit uptäckte, hvarföre af honom erkännas allenast fem primitiva jordarter, nemligen Tungspats- Kalk- Magnesie- Ler- och Kiseljord. Desse finnas aldrig uti naturen aldeles enkla, men kunna likväl genom chemiens handgrepp renas, ehuru ändå knapt så fullkomligen at icke någon smitta af främmande inblandning vidlåder. De förklaras alla under sina särskilta namn; hvarföre här endast kan anmärkas, at det lättaste medel, hvarigenom desse enkla jordarter, vid upkommen fråga, sinsemellan åtskiljas, är Vitriolsyra, i det samma syra med kalk utgör Gips, med magnesia alba Bittersalt, med lera Alun, med tungjord Tungspat, men angriper intet kiseln.
Herr ACHARD, uti dess Analyse de quelques Pierre Precieuses, vil ej antaga flera än fyra primitiva jordarter, nemligen Kisel- Kalk- Alun- och Magnesiæ-jord, och håller före at därtil borde läggas Flussspatsjord, om ej syror gjorde den flyktig, samt påstår at Herr SCHEELE tagit den för en egen salinisk jord, ehuru Herr ACHARD säger sig hafva bevist at den är alkalisk. Häruti göres Hr. SCHEELE en orätt beskyllning, ty af dess uti Kongl. Vet. Acad. Handl. 1771 införde rön finnes tydeligen at flussspatens grundämne, som efter distillation med vitriolsyra qvarblifver uti retorten, är Kalkjord, tilfälligtvis blandad med någon alun- eller lerjord, hvilket genom många senare försök, uti CRELLS Chemiska Annaler för år 1786, 1:sta stycket, ännu vidare bevises. Se ordet Flussspatssyra. Det är troligt at Herr ACHARD, äfvensom flera lärde uti Tyskland, tagit flussspat (Spath Fluor) för Tungspat (Spath pesant), hvilken senare innehåller, jemte vitriolsyra, en egen så kallad Tungjord, som Hr. BERGMAN räknat för den femte primitiva jordarten, vida skild ifrån flussspaten.
Nyligen, eller 1787, har äfven Herr Professoren och Riddaren GADD genom trycket utgifvit Inledning til Stenrikets känning, hvarest uti den första utkomne stocken handlas om Jordarter. Här antagas äfven fem primitive, eller enkle, Stamjordarter, nemligen fyra af de ofvannämde, eller Kalk, Lera, Kiseljord ochMagnesia; men Tungjorden uteslutes och i dess ställe antages Mojorden (Terra Leptamnosa, eller Leptamnos) för den femte primitiva arten, hvaraf stenrikets alster kunna danas. Härvid torde dock ankomma på vidare rön, om mojorden kan gifvas så enkel, at den icke vidare kan decomponeras, eller, til äfventyrs, finnas sammansatt af lera och kiseljord. Se Mo.
Om de fem primitiva jordarters kännemärken och om alla däraf, uti förening med hvarannan och med andra främmande ämnen, upkommande olika jord- och stenarter, samt huru desse, i afseende uppå rådande beståndsdelar, i rätt systematisk ordning böra upställas, ses i korthet af Herr Prof. och Ridd. BERGMANS Sciagraphia Regni Mineralis, tryckt 1783, och ännu mera utförligt uti Herr KIRWANS Mineralogie, utgifven först på Engelska och sedan i tysk öfversättning, med tillagde anmärkningar, af Herr L. CRELL, år 1785.
Sammansatte jordarter kunna förefalla af nästan oändeligt många förändringar, och finnas alla beskrifne under deras särskilta namn. Utomdess finnas mäst alla oädla och halfva metaller uti jordaktig form, eller uti jordarter inblandade, som då få namn af Ochra, eller metallisk jord.
Uti Derbyshire i England finnes en svart jord, under namn af Wad, som uti blandning med linolja, til et skålpunds vigt eller mer, efter en stund fattar eld af sig sjelf. Denne jord har af Hr. Prof. och Ridd. BERGMAN blifvit försökt och funnits innehålla både magnesia nigra och blyjord. Se vidare ordet Wad.
Jordarterne delas af äldre mineraloger uti absorberande, eller kalkartade, och uti vitrescible, eller glasartade, samt eldfaste. De absorberande äro nog kände af deras starka attraction til vatten och syror, såsom Krita, brände Kalkstenar, Snäckskal, Äggskal, Kräftstenar, Benaska, med hela det vidlöftiga kalkslägtet, som innehålla inemot hälften vatten och, så snart det uti eld är utdrifvit, draga det åter utur luften til sig.
Glasartade hafva, fast obehörigt, de blifvit kallade, som med alkaliskt salt kunnat smältas til glas; men oblandade, såsom rena qvartser, äro de aldramäst eldfaste. Se Qvarts. Ibland dem, som räknas til eldfaste, kunna de fleste ensamt smältas til slagg, eller glas, uti vanlig hetta.

Jordbeck, Se Bergbeck.

Jordbrånad, Se Malmos.

Jordbårr är en art af nafvare, eller bårr, hvarmed icke allenast åtskillige hvarf af jordarter, utan ock af stenlager, flolägrige berg, eller flötser, kunna eftersökas, uptäckas och til deras beskaffenhet undersökas, allenast genom bårrhål af några tums vidd på flera alnar, ända til 50 a 60 famnars djup, eller något däröfver. En sådan bårr, som skall nyttjas på något betydande djup, kan icke vara handterlig af en enda järnstång, utan måste af flera stycken sammanskrufvas. Består således egenteligen af trenne delar, nemligen: 1:o, af Hufvudstycket, som kan vara omkring 1 ½ aln långt och är ofvantil försedt med en stark rund ögla, af ungefär 2 tums diameter, hvarigenom en träkafte instickes. En half aln, eller något mer under öglan, är stången omvälld med tvenne ringar, til et par tums afstånd ifrån hvarandra. Sjelfva stången är gemenligen af 1 a 1 ¼ tums fyrkant järn, som smides rundt, eller uti full åttkant. På den andra, eller nedra ändan, göres en stark ihålig hylsa, eller skrufmoder, högst af 1 ½ tums utvändig diameter. Inuti förses samma hylsa allenast med 5 a 6 starka och grofva skrufgängor. Straxt ofvan om hylsan lemnas stången på et par tums längd uti full fyrkant, eller ock smides den litet platt, om stången förut är rund, at kunna där omfattas med en järnklofve, eller nyckel, vid sammanskrufningen. 2:o. Af flera Mellanstycken, lika tjocka med hufvudstycket, til beqvämlig längd, af 5 a 6 qvarter hvardera, försedde med en stark skruf i den ena ändan, som passar uti hufvudstyckets hylsa, eller skrufmoder. På deras andra ända sitter en dylik skrufmoder, för at däruti emottaga nästa mellanstyckets skruf, så at stången på det sättet kan göras, medelst dylika mellanstycken, til hvad längd som behagas, alt efter som bårrhålets djup tiltager. Vid alla dessa stycken göres, som redan är nämdt, vid begge ändar, inemot skrufven och hylsan, fyrkanter, eller plattar, som kunna fattas med en nyckel vid sammanvridningen. 3:o. Af flera slags Understycken, Bårr-ax eller Skär, som göras allenast af 12, 15 a 18 tums längd, och få åtskilliga skapnader efter deras olika behof, såsom:
a) Rymbårr, eller Spitsbårr. Består af en 10 a 12 tums lång järn-cylinder, af 2 ½ tums diameter, med en litet vriden spets, eller näbb, vid nedra ändan, utan någon botten, med en lång och smal öpning på en sida, men ofvantil af fast järn med skruf, hvarmed den fästes uti muttern af hufvudstycket, eller något mellanstycke; tjenande at vid omvridning därmed bårra igenom damjorden och därpå följande jordarter af grus och leror, med mera, som då fäster sig uti bemälte cylinder och kan, efter updragningen, uti den långa öpningen utränsas. Där lera ensamt förefaller, kan man betjäna sig af en sådan cylinder utan spets, eller näbb.
b) Bergjärnet kallas et annat kortare skär af samma skapnad, som under orden Bergbårr och Bergsprängning beskrifves; antingen såsom Svalstjert, eller Mejselbårr formeradt, hvilket påskrufvas och nyttjas, då någon bergflöts, eller flolager, af kalk eller sandsten möter, hvilket då genom stötning kan genombårras.
c) Til bårrmjölets uptagande nyttjas en annan ihålig cylinder med botten och med en smal öpning, eller springa, längsefter, hvaruti bårrmjölet kan inkomma och uphämtas, at vidare blifva undersökt til dess art och beskaffenhet, som är en angelägen omständighet, för at däraf kunna dömma hvad man på det djupet har at vänta.
d) Om någon vattu-åder uti bårrhålet upkommer, nyttjas en dylik ihålig cylinder, som likväl är på 8 tums längd ifrån botten aldeles tät, så at vattnet kan igenom den öfra öpningen allenast inkomma och sålunda updragas, til undersökning om något salt til äfventyrs däruti kan finnas, hälst det ofta händer, at Saltsola på betydande djup uti flolägriga kalkberg visar sig.
e) En annan mera konstig machin til vattens uphämtande beskrifves uti Kongl. Vet. Acad. Handl. 1740 s. 229.
Vid jordbårrars nyttjande kunna följande omständigheter korteligen nämnas, såsom:
Då bårrningen skall börjas uti lös jordmån, omgifves det rummet med en liten nedgräfven timring, eller kistning. Den första jord- eller spitsbårren skrufvas då på hufvudstycket, hvaraf längre och kortare kunna vara i förråd. Til- och upskrufningen sker med en nyckel, eller stark hake, hvarmed den fyrkantige eller platta delen in vid skrufven omfattas och vrides, under det den andre delen hålles fast, på lika sätt, med et lika styft gaffeljärn.
Uti jord sker bårrningen med lika handlag som uti trä, i det bårren med träkafvelen omvrides alltid med, men aldrig emot solen, på det skrufningen ej må upvridas.
Då berg- eller stenfloar möta, sker bårrningen med stötning, eller med bårrens uplyftande och hastiga nedfällande, hvarvid nyttjas en häfstång, som med en gaffel omfattar halsen emellan de på hufvudstycket nämde ringar, och kan höjas eller sänkas, efter behof, på en urgafflad kneckt, med genombårrade pinnar, til hvad distance som fordras. Under hvar stötning bör bårren litet vridas, lika som vid vanlig bergbårrning.
När bårren kommer til några famnars djup, at den svårligen med handkraft kan uplyftas, måste därtil nyttjas en lina öfver en trissa uphängd, uti trenne öfver hålet upreste högben, då linan med ena ändan uti en hake, som påskrufvas, i stället för öfra hufvudstycket, och med andra ändan lindar sig omkring en handvindstock, som med hvef omvrides och således updrager bårren.
Då bårren för sin längd ej kan på en gång updragas, måste det uti hålet hängande stycket fästas öfver öpningen med et starkt gaffeljärn, at det ej må nedfalla uti hålet, som vore en stor olycka, medan den öfre delen afskrufvas.
Järnet til en sådan bårr, som skall nyttjas på flera famnars djup, bör vara af en utvald styrka och godhet, samt alla skrufvar uti en och samma skifva, äfven som muttrarne, med lika skrufbårr, ganska starke och djupe. De kunna ock förvaras med en indrillad ställskruf ifrån den betydande skadan at upvridas under arbetet. När så händer, plägar det uti hålet qvarsittande stycket likväl kunna uptagas, medelst en conisk hylsa, som i botten är försedd med en skrufmutter; men ofta låter det sig intet göra och då måste det hålet med bårrstycket öfvergifvas.
Sådane profbårrningar kunna göras icke allenast lodrätt på djupet, utan också både horizontelt och upåt, uti väggar och tak i grufvor, med mycken nytta, vid många tilfällen, då vigtige uplysningar med minsta omkostnad kunna erhållas.
Jordbårrens oförlikneliga förmån, i synnerhet för stenkols samt nyttiga jord- och stenarters uptäckande, är i synnerhet känd uti England, där ovärderlige skatter med detta verktyg blifvit yppade. Den tjenar dessutom för hushållare, at lära känna jordhvarfven på deras ägor samt til brunnars upsökande m.m., äfven för byggmästare at utröna grundens beskaffenhet för svåra byggnader o.s.v., hvarvid lättare och mindre grofva jordbårrar kunna nyttjas, af 2, 3, eller 4 stycken tilhopaskrufvade. Därvid kan ock sammanfogningen ske utan skrufvar, allenast med släta tappar och splintar, men uti djupa bårrhål är denne häftning ganska osäker.
Omständelig beskrifning med ritningar på Engelska jordbårren, och dess nyttjande, kan i synnerhet inhämtas uti Kongl. Vet. Acad. Handl. 1740, s. 224 och följ., samt uti A.F.V. GEIS Beschreibung des Berg- und Erdbohrers, tryckt 1770, aldeles lika med den i förbemälte handlingar införde beskrifning.
Uti England äro särskilte hufvudmän med deras arbetare, hvilka sköta jordbårrs-arbetet såsom en näring, och underhålla alla härtil hörande verktyg, samt åtaga sig detta arbete, på kallelse af någon jordägare, emot vist betingadt pris för hvarje famn, eller för de första 10 famnarne, med någon påökning för de följande 10 famnar, och så vidare. Se Kongl. Vet. Acad. Handl. 1776 s. 163.
Om de mångfaldiga arter af jord, sten, stenkols-lager och malmförande flötser, som genom jordbårren, blifvit uptäckte och i anledning däraf med grufve-arbete belagde, samt ännu med vinning drifvas, ses vidare under orden Flötser och Stenkol.

Jordfettma, Se Berggetmma, Bergbeck och Bergolja.

Jordförtimring, Se Förtimring.

Jordfötter kallas vid masugn de 2:ne främsta hörnen af muren, som äro på ömse sidor om utslagsbröstet, nemligen Mellanfoten och den däremot svarande foten på andra sidan om bröstet, som ock Bakpelaren kallas. Se Masugnsbyggnad. Desse jordfötter timrades i fordna dagar af tjocka furuklabbar och fyldes med jord, hvaraf namnet kommit.